Nätskvalp och habeas corpus

MSB varnar för bristande säkerhet i datorer på myndigheter och lärosäten. ”Kriminella grupper” infekterar datorerna med skadlig programvara varnar Myndigheten för samhällskydd och beredskap.
Ojojoj. Det låter riktigt illa, och den offentliga sektorn är inte alls lika säkerhetsmedveten som privata företag och banker som hanterar kreditkortsuppgifter, anser MSB. Att säkerheten vad beträffar banker inte är vattentät tror jag många misstänker, inte minst de som fått sina konton tömda trots att bankkorten aldrig varit på vift och den personliga koden aldrig utlämnad.

Att kunskapen om internet och datasäkerhet är ojämn blev tydligt vid en sammankomst på Akademiska sjukhuset i Uppsala dit media kallats för att av chefsläkare, verksamhetschef och divisionschef läxas upp vad gäller hantering av patientsekretess. Cheferna assisterades av juristen på sjukhusets ledningskontor, Mats Holmberg.

Om det motsägelsefulla i att vägra uttala sig om patienter även om dessa lämnat skriftligt samtycke/fullmakt att göra detta till mediarepresentanter, då samtliga patientjournaler lagts ut på nätet utan möjlighet för patienterna att säga ja till detta, och också utan möjlighet att dra bort sin journal från nätet, sade Holmberg:
– Journalerna ligger inte ute på nätet och skvalpar heller, de ligger i vårt program Cosmic, och man måste ha lösenord för att komma in i det. Sade Mats Holmberg.
– Har du hört talas om hackare? Sade häpen reporter.

Att sjukhuset inte längre anser sig kunna ens bekräfta om personer, utan angivande namn, bostadsort eller ens kön, kommit till sjukhuset i samband med trafik- och andra olyckor om inte patienten eller anhöriga givit tillstånd till det, motiverades också med patientsekretess.
Men vad det också innebär är att personer kan läggas in och sedan ”försvinna”. Bara nära anhörig får information. Om ingen nära anhörig finns och oroliga vänner, arbetskamrater, eller kanske meddemonstranter som attackerats av Svenska motståndsrörelsen eller polisen, avvisas, då är patienten ”borta”.
Inget habeas corpus i sjukvården inte.

Det är ett hisnande perspektiv på patientsekretessen, eller hur?

Ett annat är att patientjournalerna som alltså ligger på nätet, är möjliga att hacka av kriminella grupper, och fullt möjliga att kontrollera av FRA/NSA och Quantum som ”infekterar datorerna” och/eller redan programmen, och ger säkerhetstjänsterna tillgång till de data som finns där.

Ett tredje är vilken typ av data som samlas in från medborgarna av myndigheter och lärosäten, för forskningsändamål. Hanne Kjöller skrev om detta i DN 29 november under rubriken ”Regeringen rundar integriteten”, och den rundas så att projektet Lifegene ska kunna fortsätta: ”I propositionen ”Vissa register för forskning om vad arv och miljö betyder för människors hälsa” som alltså är specialskriven för att göra ett olagligt projekt lagligt, finns ett särskilt avsnitt som beskriver Lifegene”.

Hur frågor om oral- och anasexvanor, och frågor om egna barns utveckling vad beträffar könsbehåring och eventuella tics som ögonrullningar ska kunna användas för att öka kunskapen om diabetes eller hjärt- och kärlsjukdomar, undrar Hanne Kjöller.
Det undrar jag med.
Forskningsprojektet Lifegene stred enligt Datainspektionen mot PUL och lades på is under två år, men kan återupptas när lagen nu ändrats. S och SD har stött alliansregeringens proposition.
500 000 svenskar ingår i Lifegene-projektet.

Rent mjöl i grå kuvert (FRA och integritet igen)

Några utdrag ur en text om övervakning, kartläggning och om hur uppgifter kan användas:

”Min enda skuld i det här fallet består i att jag umgåtts för flitigt med en av medlemmarna i poetens stab, en gammal vän och doktor i litteraturvetenskap. Min vän finns bara några hundra meter från det soldränkta arbetsrummet, där man förhör mig. Han sitter i det inre fängelset.

Under tiden har förundersökningsledaren tagit fram en hög med grå kuvert, alla likadana. Han plockar fram en cd ur ett av dem. Stoppar in skivan i datorn. Ur högtalarna hör jag min egen glada röst. Jag säger något till min flickvän. Det är en mycket märklig upplevelse: att höra sin muntra, fåniga röst i det här högkvarteret. Tjänstemannen klickar på musen och återigen hörs min röst: den här gången är jag inbegripen i ett skämtsamt samtal med min vän litteraturvetaren. Vännen kallar mig ”chefen”, trots att jag är tio år yngre och flera akademiska grader under honom.
– Varför kallar han er ”chefen”? frågar förhörsledaren och gör sig redo att anteckna.
– Det är ett skämt, försöker jag förklara.
– Ett dumt skämt.
Till min fasa slår det mig att de kanske tänker göra mig till huvudansvarig för alltihop – bara för att stabsmedlemmen kallat mig ”chefen”.

Min vän frikändes och vi ringer ofta till varandra. Men ”chefen” kallar han mig inte längre. Sedan dess är jag väl medveten om det faktum att varje ord jag säger, varje ord jag skriver – inklusive dessa rader som ni läser just nu – kan hamna i ett grått kuvert. Och att jag kan tvingas förklara dem på förundersökningsledarens kontor.”

Ett grått kuvert för mina ord löd rubriken till artikeln som utdragen ovan kommer från.
Den som skrev är Viktor Martinovitj, vitrysk författare. Texten publicerades i Dagens Nyheter 14 november 2012, översatt av Ola Wallin. Det var en av flera artiklar om tillståndet i Belarus, Vitryssland, inför Fängslade Författares Dag 2012.
Viktor Martinovitjs roman Paranoia publicerdes på svenska i oktober 2013, Ersatz förlag.

Jag och de flesta med mig kan känna skräck och avsky för ett samhällssystem som ägnar sig åt avlyssning och kartläggning av medborgare de misstänker vara oppositionella.

”Allt du säger kan användas emot dig”.

Minnesgoda kanske också har Katarina Blums förlorade heder av Heinrich Böll som en referens för vad övervakning har kunnat användas till. Närmare i tid ligger filmen De andras liv, om Stasi och Östtyskland.

Och nu har vi FRA, tralala. Och NSA och GCHQ och de har Xkeyscore och Quantum, och som om inte det vore nog var det tydligen inte alltför svårt att avanonymisera kommentatorer om anonymiseringstjänsten Disqus MD5hash användes.

Upprörda röster har höjts efter Researchgruppens och Expressens offentliggöranden av namn på ett relativt stort antal personer, först förtroendevalda politiker, sedan också personer utan offentliga uppdrag, som skrivit anonymt på Avpixlat men via MD5 avanonymiserades av Researchgruppen. Några av de som hängts ut ska ha varit där som debattörer MOT rasistiska och invandrarfientliga inlägg, men nu ändå utpekats som näthatare.

Det är just det, ”umgåtts för flitigt med” (se ovan), haft kontakter med, är avlägset släkt med, har familjeband till, skrev en gång, sade en gång …

Allt kan användas mot dig.

Researchgruppen och Expressen hade stort medialt genomslag med sina artiklar om SD-politiker som skrivit anonymt på Avpixlat, och också för fortsättningen med de icke-offentliga personerna.
Men de har åtminstone inte våldsmonopol, och det går att granska och debattera öppet vad de gör. Inklusive framhålla att medlemmar i Researchgruppen har en bakgrund i AFA, en vänsterorganisation med ett flertal våldsaktioner i sitt cv.

Trojaner och virus och hackare blir vi regelbundet varnade för, men hur ska vi skydda oss när myndigheter använder samma metoder, samlar, sparar, sammanställer och analyserar när någon, svensk eller utländsk myndighet, anser att behov uppstått?
Personlig integritet finns inte på nätet. Den finns inte i telefoner, fasta eller mobila heller.

När alla påsar som anser att deras mjöl är rent en dag blir varse att deras ingifta mosters brylling hade en misstänkt kontakt med en flyktigt bekant på ett kafé i Madrid 1998, och detta föranleder SÄPO att göra en noggrann undersökning av såväl påsen som mjölet. Då går det bra att tänka på vad den tyske teologen och antinazisten Martin Niemöller (1892-1984) skrev:

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Martin Niemöller arresterades av nazisterna 1937 och sattes först i koncentrationslägret Sachsenhausen, för att 1941 flyttas till lägret Dachau där han satt fängslad till befrielsen 1945.

Alören igen

Claes Ljungh har rivit sitt förråd på Alören. Så har Östhammars kommun till sist fått rätt, förrådet störde det rörliga friluftslivet.
Samtidigt får en fastighetsägare i Rörhamn, Öregrund tillstånd att bygga ett uthus med gästrum och toalett, i enlighet med kommunalt bygglov som nu också bifallits av mark- och miljööverdomstolen i Nacka.

Bygglovet för uthuset med gästrum och toalett hade överklagats av grannar som ansåg att byggnationen skulle skymma havsutsikten för dem, och dessutom strida mot detaljplanen.
Men kommunen hade gjort ett plantillägg så att ”uthus och garage” fick byggas på kryssmarkerad mark, och gett bygglov. Ett bygglov som nu alltså bekräftats av överdomstolen.

Alören ligger utanför detaljplan, och inga grannar finns som kan störas, men där gick det inte an att uppföra ett förråd utan el, vatten och avlopp.

Nu är förrådet borta, och vi får hoppas att allmänheten till slut kan bana sig väg genom vassen till stenarna som tjänar som landsstigningsplats, och fröjda sig åt att det rörliga friluftslivet äntligen slipper generas av Claes Ljunghs förrådsbyggnad innanför öns trädridå varifrån det vasstäckta sundet som skiljer Alören från grannön anas genom stammar.

Offentlighet, sekretess och selektiv följsamhet

EU-kommissionen stämmer Sverige inför EU-domstolen.
Sverige vägrar följa EU:s momsregler när det gäller att ta bort moms på frimärken och posttjänster. EU:s inställning är att grundläggande samhällstjänster ska vara momsfri.
Det tycker inte Sveriges alliansregering. Den tycker att ett momsbefriat Posten AB skulle få en konkurrensfördel jämfört med privata post- och pakettjänster.
Inom e-handeln tror företagare att momsbefriade paket skulle öka deras näringsgren.
Skillnaden mellan Posten AB och privata bolag är måhända syftet. Privata bolag ska generera vinster som delas ut till ägarna. Posten AB ska tillhandahålla infrastruktur, samhällstjänster. Posten AB är visserligen också ett bolag, med vinstkrav, men ännu med delsyfte att leverera posttjänster över (merparten av) Sverige.
Studio 1 i SR P1, meddelade nyheten om att Sverige stäms av EU-kommissionen torsdagen 21 november 2013.

Europarådet genom Europeiska kommittén för sociala rättigheter har givit svenska fackföreningar rätt i att regeringen inskränkt strejkrätten i en lagstiftning införd 2010 som en följd av det så kallade Lavalfallet 2004. Lagändringen innebär att försvårande av strejker för att försvara utländska arbetares rättigheter anser LO och TCO. I ett pressmeddelande har facken skrivt att ”Den svenska regeringen är nu skyldig att återkomma till kommittén med en rapport om vilka åtgärder den vidtagit för att uppfylla kommitténs rekommendationer.”
Detta redogjorde SvD Näringsliv för torsdagen 21 november 2013, sid 04  (ligger inte på nätet)

EU-kommissionen kan inom kort ställa Sverige inför Europadomstolen.
Frågan gäller brott mot visstidsdirektivet. TCO har drivit frågan om visstidsanställningar efter att ha gjort en undersökning som visade att 65 000 personer varit visstidsanställda hos samma arbetsgivare fem år eller längre.
EU-kommissionen har redan kritiserat svenska regler som gör det möjligt att stapla visstidsanställningar på varandra utan att det leder till fast anställning (ut-lasade i stället för in-lasade har journalister blivit ända sedan las infördes, men då har resultatet blivit las-karuseller mellan olika redaktioner, inte visstider på samma redaktion).
Statssekreterare Katarina Areskoug, hos Fredrik Reinfeldt, har skrivit till stabschefen Johannes Leitenberger, hos José Manuel Barroso, och meddelat att Arbetsmarknadsdepartementet ska göra en grundlig analys av frågan (ännu en, två utredningar har redan gjorts på departementet).
Mejlet skickades till Leitenberger för två månader sedan. Svaret har hemligstämplats, med hänvisning till att uppgifter i det kan störa ”Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet om uppgifterna röjs”.
SvD Näringsliv redogjorde utförligt även för detta torsdagen 21 november 2013.

Hemligstämplen på svarsmejlet leder mig osökt vidare till dagens riksdagsbeslut, där en överväldigande majoritet beslutade att utöka sekretessbestämmelserna till att omfatta uppgifter som kommer till svenska från utländska myndigheter om det kan antas att offentlighet skulle försämra Sveriges möjligheter i samarbeten med andra länder. MP-röstade emot den nya sekretessen, liksom V, med undantag av en V-ledamot.
Beslutet ska inte ”påverka Sveriges höga ambitionsnivå vad gäller offentlighetsprincipen” betonar alliansregeringen, och förmodligen även (S).
Men ambitonsnivån har sänkts betydligt genom beslutet, den höga ambitionsnivån är en schimär, och i detta fall är det inget fel på följsamheten.

Konsitutionsutskottet konstaterade redan i fjol att regeringen Reinfeldt sedan 2009 infört 69 ändringar i offentlighets- och sekretesslagen som innebär att insynen i politikers och myndigheters arbete begränsats.

Regeringen har lagt ett förslag om en ny lag om utlandsspioneri, betänkandet har rubriken ”Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet”. Ökat skydd för uppgifter om insatser sägs vara syftet med lagen, som också skulle medföra ändringar i tryckfrihets- och yttrandefrihetslagen, en grundlag. Förändringen skulle medföra att meddelarfriheten tas bort för den som lämnar uppgifter som skulle kunna skada militära insatser, eller uppgifter om missförhållanden.
Många remissinstanser har kritiserat förslaget, Justitiekanslern, SR, SVT och Advokatsamfundet ingår bland dem.

Är det någon som inte tänker ”Chelsea Manning” och ”Edward Snowden”?
Ska vi tänka en stund på vilka straffsatser som kan bli aktuella vid en dom för ”spioneri” och ”olovlig underrättelseverksamhet” om insatser? För den som lämnat uppgifter, och för den som publicerar dem.

Sannerligen, vi går mot ett större mörker i mer än en bemärkelse.

FRA och FRA

FRA följer lagen och för övrigt är det hemligt. Hur lagen följs alltså. För transparens är inget som drabbar FRA, det är medborgarna som ska vara transparenta.

Nye FRA-chefen Dag Hartelius har haft pressträff och försvarsutskottsträff och förklarat hur det ligger till med FRA och avlyssning. Det där med Sardine är inget att fördjupa sig i. För FRA följer lagens bockfot. (Se tidigare inlägg.)

I ljuset av detta vårt FRA blev nyheten att FRA undersökt antisemitismen i åtta länder i Europa förbryllande. Va? Ägnar sig vårt FRA åt kartläggning av antisemitism?
Men nej, det gör inte FRA, inte vårt FRA. Det var FRA, European Union for Fundamental Rights som gjort undersökningen om antisemitism.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) hänvisade till FRA:s undersökning i en debattartikel i SvD 10 november. Han skrev bland annat:
”I Sverige har 810 svenskar med judisk bakgrund intervjuats. Av dessa anger 60 procent att antisemitism är ett väldigt stort eller ganska stort problem i Sverige. Fyra av fem (79 procent) anger att de undviker att bära religiösa symboler till exempel kippa eller Davidsstjärna. Denna siffra ska jämföras med 68 procent som genomsnittssiffra för alla åtta länder som deltagit i studien.”
Undersökningen kritiserades i en debattartikel i samma tidning några dagar senare för att det var en nätundersökning och för att antalet svarande var litet. Bristande reliabilitet i undersökningen alltså, vilket inte är detsamma som att resultaten är fel, bara att de inte med vedertagna vetenskapliga metoder fastställts.

Vårt FRA lider av samma problem – eller lider egentligen inte alls, frodas snarare i skydd av sekretess och föregiven kontroll och transparens. FRA är en civil myndighet som ska skydda Sverige och svenska intressen. Telefon- och datatrafik får avlyssnas, dock inte om både sändare och mottagare finns i Sverige.
Vem vet INTE att internet är transnationellt? Att data söker sig närmaste/snabbaste vägen från sändare till mottagare, och att snabbaste vägen oftare än inte passerar landgränser på väg till sin destination.
Och passeras landgränsen, det vill säga Sveriges gränser, så får det registreras, oavsett vem som talar/skriver. FRA behöver inget Schengenavtal.

Insamlat material analyseras och sparas, och en vacker dag, efter att socio- och andra diagram visat att det nog är nåt skumt i varje fall, med inköp av tryckkokare (populära i långkokstider) och penningförsändelser (till eller via andra än godkända, icke-suspekta mottagare/förmedlare), så bultar det på dörren och vem säger nåt om det? Terrorister, jojo, och ingen rök utan eld. För att inte tala om ”guilt by association”.
Det är alltför lätt att raljera över FRA, NSA och den svenska totala avsaknaden av respekt för medborgares personliga integritet och flathet inför den för tillfället starkaste militärmakten.

Om terroristdåd avvärjs – bra. Men varför är det först nu som antalet avvärjda anges i numerär, i USA:s kongress och i parlament runt om i Europa och av företrädare för underrättelsetjänsterna?
Det är bara alltför lätt att misstänka desinformationskampanjer där avlyssning och registrering legitimeras, och desinformationskampanjer där Snowden misstänkliggörs: ”Snowden lånade lösenord” var det senaste greppet i den genren, en nyhet som löpte runt världen 8 november.

Hur är det med reliabiliteten i rapporter om avvärjda attentat? Hemligstämplar gör det omöjligt att kontrollera dem.

Att man är paranoid innebär inte att de inte är ute efter en.

Och tyvärr, Fredrik Federley (c), det räcker inte med att medborgarna sätter på sig foliehattar. Det räcker inte heller med att ta ut papperskopior av mejlade dokument och sedan deleta mejlen. Det är själva transmissionen av mejlet som registreras, och har den som fångar upp mejlen också lösenordet så har densamme också innehållet.
Att lösenorden till 120 miljoner Adobekonton hackats offentliggjordes 9 november. Av dem var 400 000 svenska, och ett antal av dem tillhörde svenska riksdagsmän.

Foliehattar räcker inte.
Det behövs säkra datasystem, och appar och program utan såväl i förväg som i efterhand planterade spionprogram.
Och det behövs transparens av övervakningen, oavsett om det är FRA eller någon annan organisation som utför den.
Och det behövs säkerhetsmedvetande hos medborgarna.
Om dokument som blivit offentliggjorda tack vare Edward Snowden och rapportering med utgångspunkt från dem visar att Google, Facebook och Instagram lämnar ut information om sina användare, lämna Google, Facebook och Instagram.
Använd det enda maktmedel som återstår – lämna dem som lämnar ut era privatliv till okontrollerbara myndigheter och företag!

Åklagare kan åka till Irak, men inte till England?

Resa fritt är stort, men resa rätt är större, för att travestera en omdebatterad sentens.

Statsåklagare Staffan Granefeldt vill enligt SR P1 12 november, gärna åka till Irak för att förhöra en person inblandad i ett misstänkt bedrägeri med biståndsmedel, 3,2 miljoner kronor handlar det om. Den som ska förhöras är far till en riksdagsledamot (c). Pappan har ett eget parti i Irak, Nationell demokratisk allians.

Överåklagare Marianne Ny har hand om utredningen av den sexbrottsmisstänkte Julian Assange. Hon kan inte åka till England och förhöra honom där.

Är inte det underligt?

FRA fick utskottsbesök

Ibland blir det bara för mycket. Som när Staffan Danielsson (c) säger att han är tillfreds med informationen från FRA till försvarsutskottet. Och det som gör honom tillfreds visar sig vara av det stoff som drömmar vävas av.

Danielsson har citerats i DN sägande att trafikdata, vem som varit i kontakt med vem via dator eller telefon, när och hur, (dvs trålning av alla information) inte används för underrättelseinhämtning utan bara för teknikutveckling.

Mark Klamberg, jur.dr och liberal, skriver samma dag på sin blogg, och refererar bland annat propositionen om sambandet mellan FRA:s underrättelse- respektive utvecklingsverksamhet, och drar slutsatsen:

”Jag menar att det är uppenbart att FRA gör detsamma (som NSA) och de gör det inte i något abstrakt forskningssyfte eller odefinierad teknikutveckling utan de gör det för att kartlägga personers och organisationers nätverk… Min anspråkslösa inställning är att FRA bör förklara att så sker och redovisa omfattningen av verksamheten.”

Så vitt mig är bekant är Peter Hultqvist (S), nöjd med informationen som försvarsutskottet fått från FRA.
– Det finns vissa gråzoner när det gäller hur man får samla in och sprida information, sade Torbjörn Björlund (V) till TT efter besöket.
­ – Det framgår ju direkt av försvarsunderrättelselagens första paragraf att underrättelseverksamhet i Sverige enbart får befatta sig med utrikes förhållande. Därmed var den frågan besvarad innan den skickades in, sade Allan Widman (FP) till TT, och fortsätter:
– De var solklara på beskedet att man följer svensk lagstiftning också i det här avseendet.

Men för att FRA ska veta om det rör utrikesförhållanden måste väl informationen, meddelanden via internet och telefonsamtal, först samlas in och analyseras? Eller hur?

Klambergs blogg är intressant, och det är FRA, telefonavlyssning och datainsamling också. Det blir ännu intressantare när man börjar höra vad som inte sägs.

Jag tillåter mig att ännu en gång citera Wilhelm Agrell: Det finns en bockfot i FRA-lagen.

Länk till bloggen: http://klamberg.blogspot.se
Länk till inlägget: http://klamberg.blogspot.se/2013/11/fra-har-gett-felaktig-information-till.html

Fjärrstyrning och magkänsla

Stulna personuppgifter eller upprepade våldtäkter och grova sexuella övergrepp mot barn via dator. Vad är värst. Går det ens att väga brotten mot varandra. Vi vet ju inte vad personuppgifterna har eller tänktes användas till.

Förövarna har i varje fall inför rätta båda hävdat att de är oskyldiga och att deras datorer fjärrstyrts.

Fallet med de stulna personuppgifterna gäller Gottfrid Svartholm Warg. Han var en av grundarna till Pirate Bay och åtalades 2009 för medhjälp och förberedelse till brott mott upphovsrättslagen. För det dömdes han till ett års fängelse och ett solidariskt skadestånd på 30 miljoner kronor. Till rättegången i hovrätten dök han inte upp. Han greps i Kambodja 2012 och fördes till Sverige. Nu har han i Svea hovrätt dömts till ett års fängelse för att under tiden utomlands ha gjort dataintrång i Applicate och Logica och för att där ha stulit skyddade personuppgifter.

Att han hävdat att han är oskyldig och att hans dator fjärrstyrts har varit känt redan från den första rättegången i tingsrätten. Domen från hovrätten meddelades 25 september. Hovrätten friade Svartholm Warg från åtalet för dataintrång och bedrägeri mot Nordea, men fällde för dataintrång i Applicate och Logica.
Visserligen kan hans dator ha fjärrstyrts anser hovrätten, men så mycket annat talar för GSW:s skuld. Vad har inte framgått av mediareferaten.

Fallet med 45-åringen som stått åtalad för grova sexualbrott mot barn är likartat bara på ett sätt, nämligen att 45-åringen hela tiden sedan han greps 13 mars i år har hävdat att hans dator fjärrstyrts, det är någon annan som sexchattat med flickor, tvingat dem att sexposera och hotat lägga ut bilder på nätet om de inte gör som han vill. En 13-årig flicka i Kumla begick självmord genom att kasta sig framför ett tåg efter att ha hotats av 45-åringen.
Tingsrätten har meddelat domen mot 45-åringen. Två års fängelse.
Man kan inte utesluta fjärrstyrning av datorn men så mycket annat talar för hans skuld anser tingsrätten. Bland annat att han försökte göra sig av med sin dator innan han greps.

Fjärrstyrt datorn?
Tja. Inte skulle jag kunna ta över någons dator, men det går uppenbarligen att fjärrstyra allt möjligt, värmeaggregat och frysar och dörrlås och gräsklippare.
Att det finns många där ute som skulle kunna ta över min dator tvivlar jag inte på.

Jag har tidigare förklarat att mitt förtroende för rättsväsendet är naggat i kanten.
Det är det fortfarande.

Inte minst sedan en fosterpappa vars sperma hittats i den 17-åriga fosterdotterns underliv frikänts för våldtäkt med motiveringen att det KAN ha gått till som karlen påstår – han har masturberat i badrummet, ejakulerat och torkat sig med papper som flickan måste ha fått tag på, och sedan på något sätt fört över sperman. Till sitt eget underliv.

Det är underligt vad som ibland tycks vara möjligt, och ibland omöjligt.

En sak förefaller ändå klar: att GSW är en driven användare av datorer – visst skulle han ha kunnat göra det som läggs honom till last. 45-åringen är driven på så vis att han kunnat skapa olika alias för att kontakta unga flickor. Det kräver inte stora kunskaper. Och att gömma en dator under altanen till grannvillan kräver inga it-kunskaper alls.

Men att finna det sannolikt att en 17-åring skulle knöla upp använt toapapper i slidan för att, kanske, få bevis för sexuella övergrepp, det krävs det övertygelse för att tro.

Är det så att när det handlar om datorer och datakunskap är vårt svenska rättsväsende i händerna på de inkallade experter de väljer att tro på. Men när det gäller sexualbrott, då dömer de efter, vad ska jag säga… magkänslan?

Snowden och den nakne kejsaren

Är det rätt att tala om att kejsaren är naken? Nja. Inte om det är Edward Snowden som påpekar att USA och NSA har rumpan bar, och att ett antal länder och deras säkerhetstjänster i samma sfär också moonar.
I Storbritannien vars säkerhetstjänst GCHQ tidigt pekades ut som NSA:s viktigaste samarbetspartner i Europa, har premiärminister Cameron och regeringen inte bara gripit David Miranda, partner till Glenn Greenwald som skrivit artiklarna i The Guardian baserade på de dokument som Edward Snowden läckt, förhört Miranda i nio timmar och beslagtagit hans kamera, hans telefon och hans dator.

Brittiska myndigheter tvingade också i slutet av juli The Guardian att förstöra hårddiskar med läckta dokument från Snowden.
I början av juli, långt innan Miranda greps den 19 augusti, tvingades Bolivias president Evo Morales plan ned i Wien på väg från Moskva till Bolivia. Det misstänktes att Snowden kunde finnas ombord på planet, flera europeiska regeringar medverkade till att planet tvingades ned.

För att understryka hur viktigt det är med underrättelsearbete stängde USA 19 ambassader och konsulat i början av augusti. De länder som omfattades var Förenade Arabemiraten, Jordanien, Egypten, Saudiarabien, Dubai, Kuwait, Bahrain, oman, Jemen, Libyen, Madagaskar, Mautritius, Burundi, Djibouti, Sudan och Rwanda. Storbritannien hakade på, liksom Tyskland och Frankrike, och stängde anbassaderna i Jemen. Sverige och Norge stängde ambassaderna i Riyad, som också täcker Jemen.
Det förelåg hot om en al Qaida-attack.
Stängningen varade i flesta fall några dagar. USA:s konsulat i Lahore förblev stängt, liksom ambassaden i Jemen.

Den förfärande attack som sen kom var i Nairobi, Kenya. En massaker med hundratals dödade civila kenyaner, utländska besökare och flyktingar i affärsgallerian Westgate.
I Irak har över 6000 personer dödats i våldsdåd bara i år.
Om en massaker som i Nairobi, om det besinningslösa våldet i Irak, inte kan stoppas trots Prism, vad tjänar då Prism till? Varför ska allt om alla samlas in i gigantiska databaser för att eventuellt komma till användning. För vad? Till vad? Av vem? När?

Big data är inte detsamma som människokännedom. Big data talar om vilka sjukdomar du har och vilken choklad och vilka tidningar du köper, vilka e-böcker du köper eller lånar på bibliotek, hur du sköter din ekonomi och hur dina barn ser ut. Big data kan förmodligen avslöja när du är frustrerad och uttrycker dig obehärskat, men kan inte tala om när någon, ensam eller tillsammans med andra bestämt att nu får det vara nog – ett nog som kan gälla något, någon, några eller många. (Alternativt, personen upplever sig inte ha något val. Förfärligheter utförs också under tvång.)

Big data, Prism och andra underrättelsesystem är bedrägliga, och farliga. De är totalitära och hotar inte bara personlig integritet, utan hela samhällssystem. Och de ger en oerhörd makt till de som har tillgång till all denna information.
Information om mig, obetydlig som jag är och oviktig för alla utom mig och mina närmaste, men också om företagsledare, politiker, myndigheter, tjänstemän, forskare, författare, journalister …

”Alla är inte som Snowden” skrev Johan Norberg i en kolumn i Metro 12 september 2013: Nästa gång kanske det är någon av de andra 1,4 miljonerna anställda inom amerikansk säkerhetsindustri som vill utnyttja vad de vet om innehåll i mejl, telefonsamtal, bankuppgifter och sjukjournaler, inte för att varna världen om vad som pågår, utan för att idka utpressning mot människor och regeringar.

Oh brave new world that has such people in it, för att citera Shakespeare. Han var ironisk, Bill, vilket kanske behöver påpekas.

Vi behöver inte antiterroristlagar som inte går att kontrollera hur de används och efterlevs, vi behöver inte övervakning med ”bakdörrar” som gör det möjligt att föra vidare vad som helst, utan möjlighet till kontroller. ”Det finns en bockfot i FRA-lagen, vid internationellt samarbete är det i praktiken helt öppna kranar”, sade Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, till TT 6 september 2013.
Låter det betryggande?
Inte särskilt.

• Kan vi äntligen få en debatt om personlig integritet och om vad som bör finnas på nätet?

• Kan vi äntligen få politiker, även från partier i riksdagen, som tar datasäkerhetsfrågor på allvar?

Datasäkerhet för privatpersoner och för företag!

Fredrik Federley (c) sade i en debatt om datasäkerhet på Europahuset nyligen att ”fler männsikor borde ha foliehattar”.

Det är inte foliehattar vi behöver, det är säkra datasystem, och regler för hur och vilka register som får upprättas, hur insamlade uppgifter får användas, kontrollorgan som verkligen kontrollerar och som kan kontrolleras, och sanktionsmöjligheter när system och uppgifter missbrukas.

Och det är valfrihet vi behöver, jajamensan, när det gäller vad vi vill ska läggas ut på nätet om oss, VALFRIHET, hörde ni?

Opt-in!

VA? NÅGON?

När David Miranda gripits och The Guardian offentliggjort att man tvingats krossa hårddiskar med Snowden-filer, skrev fyra nordiska tidningars chefredaktörer ett protestbrev till Storbritanniens premiärminister David Cameron där de uttryckte sin oro över agerandet mot The Guardian. De var ”chockerade över att en ståndaktig försvarare av demokrati och fri debatt som Storbritannien utnyttjar antiterrorlagstiftning för att legalisera trakasserier både mot tidningen och mot enskilda personer som är knutna till den”. De nordiska tidningar vilkas chefredaktörer stod bakom protestbrevet var Aftenposten, Dagens Nyheter, Helsingin Sanomat och Politiken.

Samma dag som protestbrevet offentliggjordes, 25 augusti 2013, hade SvD på sin ledarsida en artikel av Fraser Nelson, chefredaktör för The Spectator. Rubriken löd ”The Guardian utkämpar ett informationsjihad”. Miranda, skriver Nelson ”ingick i en organsiation med syftet att läcka stulen, hemligstämplad information vilken hotade brittisk och amerikansk nationell säkerhet. Det förräderiet kommer från en källa – Edward Snowden – som för närvarande har beviljats asyl i Moskva … Storbritannien, USA och Sverige är engagerade i en kamp mot terrorismen – en kamp som håller på att vinnas tack vare våra säkerhetstjänsters flit och skicklighet.”
Det här var alltså 25 augusti.

25 oktober var Angela Merkel arg, för då hade det kommit fram att hennes telefon också avlyssnats. Då hade Brasiliens president Dilma Rouseff varit arg sedan början av september av samma anledning som Merkel. Fransmännen är också arga, och nu är spanjorerna inte heller särskilt nöjda längre efter att El Mundo publicerat uppgifter om storskalig telefonavlyssning riktad mot Spanien (28/10).

Det hjälper inte att försöka skyla över bedrövligheterna med floskler om kamp mot terrorismen och ”informationsjihad”.
Edward Snowden har rätt, kejsaren är naken.

Påsen avgör inte mjölets renhet

NSA-FRA. Ett nära samarbete som inte ifrågasätts, inte av regering och myndigheter, och i stor utsträckning inte heller av medborgarna.
Brist på känsla för självständighet, brist på självkänsla, brist på självinsikt. Övervakningssamhället där information om allt samlas in av myndigheter och företag. Information att användas när kartläggningar av konsumtion, vänner, allt skrivet, allt sagt, allt gjort, skulle kunna tjäna någons maktintressen eller någons pekuniära intressen.
– Vadå? Jag har rent mjöl i påsen … svarar alltför många.

Men vad som är rent mjöl avgörs inte av påsen. Och konsekvenserna av vad som från tid till annan går från ”rent” till ”orent” är oöverskådliga. Skicka pengar till Somalia till exempel. Det blev till stöd av terrorism, och konton blockerades i åratal. Vilka blev konsekvenserna för dem som hade kontona, och vilka blev konsekvenserna för dem som inte längre kunde få pengar från lyckligare lottade släktingar?
Flykt till läger i Kenya, eller än värre, norrut till kidnapparligor i Sinai?
Eller förmodade terrorplaner med nattliga raider i lägenheter där unga och gamla skräms från vettet och familjefäder förs bort till häkten i väntan på att myndigheter ska komma fram till att de var nog inte terrorister ändå, trots uppgifter som trålats in via telefon- och datornät, sammanställts och blivit det som motsvarade myndigheternas bild av förfärande terrorplaner, men inte verkligheten.

När EU-ledare protesterar mot NSA:s övervakning av deras telefoner vill Reinfeldt inte vara med, för det har inte diskuterats i EU-nämnden. Ibland är det viktigt att agera, ibland är det viktigt att diskutera, och är man vasall får man välja sina tillfällen för aktion.
Att det skulle bli någon skillnad med en annan regering är tyvärr inte sannolikt. Det är länge sedan det var opportunt att säga emot stormakten, garanten för fred och demokrati.

Edward Snowden är hjälte för många, för andra en förrädare. Han litade inte på att New York Times skulle publicera hans uppgifter. Tredje statsmakten i USA har en historia av följsamhet. Han valde att vända sig till engelska The Guardian, och där har också uppgifter från Snowden publicerats, med ojämna mellanrum. Det senaste var just avlyssningen av EU-ledares telefoner. Angela Merkel blev arg. Så behandlar man inte en samarbetspartner, tycker hon.
Det finns 35 världsledare på avlyssningslistan enligt The Guardians uppgifter. Om svenska ledare finns med har inte framgått. Men det kanske de inte gör, antingen för att de inte är världsledare, eller också för att det inte behövs. Husse känner och kontrollerar sina … vasaller.

Mest upprörande är ändå att svenska medborgare tycks så likgiltiga för vad som pågått och pågår när det gäller avlyssning och kartläggningar. Även svenska journalister har föga mer än övergående intresse för datasäkerhet och persondataskydd – i Journalisten anser Staffan Dahllöf att EU-förslaget till ny dataskyddsförordning är dåligt för att listor över mottagare av jordbruksbidrag inte ska publiceras på nätet. Och att det är ett hot mot yttrandefriheten om EU-domstolen ska få avgöra vad som får publiceras på nätet eller inte.

Visst går dataskyddsförordningen att framställa på det viset, det är uppenbart. Men de verkliga hoten mot journalisters möjlighet att granska och rapportera är när offentlighetsprincip, meddelarfrihet och efterforskningsförbud begränsas, kringgås eller saknas helt. På detta finns det många exempel i kommuner, i landsting, och i staten. Det är en följd av myndigheters och politikers beslut och ageranden, och en följd av privatiseringar av offentliga verksamheter. Var är de upprörda nyhetscheferna, journalisterna och medborgarna? Kommer det pressmeddelanden om ”utanförskap” och ”arbetslinjen” blir det bevakning och rubriker, resten är oftast ”särintressen” och/eller är för arbets- och tidskrävande.

Att EU-domstolen får avgöra vad som menas med EU-direktiv och -förordningar beror på att dessa är så luddigt formulerade att de går till domstolen för uttolkning.
Om detta och vad en dansk domare i EU-domstolen tyckte om det hade jag kunnat skriva redan 2008, men var var den lokala kroken? Det blev oskrivet. Det var långt före denna blogg också.

Det är lagstiftarna/politikerna som är ansvariga för hur lagar skrivs. Kräv ansvar av dem, och kräv det på rätt nivå! Landstingens diarier är inte en EU-fråga, och riksdagen avgör FRA:s befogenheter (formellt i varje fall). Kommunerna bestämmer hur överskådlig den egna diarieföringen ska vara.

Ett återkommande klagomål på journalister är deras förmenta vänstervridning. Nu har den uppburne journalisten Lars Adaktusson kommit ut som kristdemokrat, och före honom var det Göran Skytte. Att det skulle få stopp på vänstervridningslitaniorna tror jag inte.
Dessvärre tror jag inte heller att merparten av Svergies journalister kommer att göra något annat än pratminusjournalistik, varken när det gäller dataskydd, avlyssning eller FRA-NSA.

Det finns undantag förstås, ofta kolumnister i en spalt på en insida. Tillåt mig citera en kolumnist i Metro, Stefan Wahlberg, som 2011 skrev under rubriken ”Hermetiskt kretslopp av avlyssning”.

”De nya terrorlagarna ger statsmakterna närmast fria händer att avlyssna misstänkta utan att de någonsin behöver redovisa hur och varför … (Usama bin Laden) fick oss att slita upp många av de grundläggande principer som vi tidigare kunde vara stolta över.”
Det handlar om det åtal för förberedelse till mord på konstnären Lars Vilks som då väckts, och som från början rubricerades som ”planerat terroristbrott”. För terroristbrott gäller undantagslagar för hemlig avlyssning. Till och med statistiken över hemliga avlyssningar vid misstanke om terroristbrott är hemlig, skriver Wahlberg, och avslutar sin kolumn:

”Med stöd av terroristlagarna ges alltså statsmakterna möjlighet att verka i ett hermetiskt tillslutet kretslopp av avlyssning och hemliga inbrott där dolda mikrofoner monteras in bakom tapeterna. Vi får aldrig reda på omfattningen. Vi kan inte heller kontrollera om detta sker på vaga, inbillade eller påhittade grunder – eller ens om vi själva varit utsatta.”

Se där, vi kanske ska oroa oss över vårt mjöl ändå.
Vad händer med all denna information som samlas in om oss, vår släkt, våra vänner och avlägset bekanta via nätet, via telefoner och via kameror. Information som samlas av företag och myndigheter, information som lämnas vidare mot ersättning, eller därför att myndigheter kräver att den lämnas ut, med stöd av lagstiftning som gör kontroll av insamling och användning omöjlig.

Är det vasallstaternas invånare, oavsett om det är företagare eller löntagare, barn, gamla eller i yrkesverksam ålder, som är betjänta av följsamhet och osjälvständighet, och i så fall i vilken utsträckning? Det borde vara något att fundera över för var och en, oavsett ålder, yrke, kön, etnicitet och eventuell religiös tillhörighet.