Kategori: Rättssäkerhet

Publicerat

Kejsaren av Kina tycker inte om t

Det är en gåta hur naiva många är i förhållande till Kinas ekonomiska och militära utveckling, i synnerhet jämfört med hur Ryssland beskrivs i svenska medier.
Som en ropandes röst i öknen har Ola Wong i SvD framstått då han i krönikor gång på gång tagit upp utvecklingen i Kina. Det har hänt att även nyhetsartiklar beskrivit hur Kina rustat upp, köpt upp, leasat jordbruksmark, givit statligt stöd till företag som konkurrerar på den internationella marknaden om olika kontrakt och på olika sätt kunnat vidga intressesfärer och stärka makt och inflytande globalt.

I oktober skrev Wong under rubriken ”Kina har en plan för att bli en cybersupermakt”. Senare samma månad löd rubriken ”Xi Jinpings nya mål – particeller i privata bolag”. Kommunistpartiet stärker kontrollen över ekonomi och finansvärld.
På nyhetsplats löd rubriken i oktober ”Kina vill komma i kapp USA – storsatsar på modernt försvar”. Det kan förtjäna att nämnas att Kina redan nu lägger mer än dubbelt så mycket på militära utgifter som Ryssland. 215 miljarder dollar (Kina), och 69,2 miljarder dollar (Ryssland). Jämfört med USA:s 611 miljarder dollar är satsningarna kanske ändå dvärglika, men jämfört med varandra kan det väl ändå vara värda att notera. (Siffrorna kommer från artikel i SvD 29 juli 2017.)

Den ekonomiska utvecklingen i Kina beskrivs oftast med beundran, någon gång kommer reportage om olidliga arbetsförhållanden. När Kina investerar utomlands samma sak, oftast med en tonvikt på utvecklingspotential men någon gång också med rapporter om effekter på lokalbefolkning eller arbetsförhållanden i uppköpta/uppbyggda industrier/anläggningar.

”Kina vill se svensk-norsk höghastighetsjärnväg” meddelade en rubrik i januari i år, men samma månad säger en annan rubrik att ”Kina är på väg mot det perfekta övervakningssamhället”.
Övervakningskameror (i Sverige kallas de nu bevakningskameror), artificiell intelligens och järnkoll på nätet ger, eller ska ge, kinesiska myndigheter de verktyg de behöver för att övervaka och kontrollera sina medborgare, och andra som befinner sig inom landets gränser. Hur många som kan övervakas även utanför landets gränser varierar sannolikt, men hur många, mycket och hur länge kanske borde oroa åtminstone några fler av oss.

I samband med rapporteringen om den kinesiska partikongressen i oktober 2017 framkom också uppgifter om att 13 000 militärer avsatts anklagade för korruption, och att komma till rätta med utbredd korruption har varit ett uttalat mål för den nuvarande ledningen i Kina.
I ljuset av detta är en krönika i Civilekonomen 1/2018 värd att läsa. Fredrik Hähnel, chef för SEB i Kina, skriver om etiska gränslinjer i landet där han verkat i 15 år. ”I Kina sätts min moraliska kompass ständigt på prov”. Han skriver ”Är det till exempel ok att en tjänsteman på kinesiska ambassaden i Stockholm som hjälper oss och våra kunder med viseringar plötsligt kräver att hans son ska få praktisera hos oss?” Jag är inte kund hos SEB, så för mig är det ok, men jag vill verkligen inte att mina bankuppgifter riskerar lämnas vidare till främmande makt på det viset. Nu lämnas de säkert på andra vis, genom andra banker, till andra makter. Men ändå.
Leta reda på krönikan, och läs.

Det var först när Kina ville bygga djuphamn i Lysekil som svenska myndigheter, en del politiker och rent av medier, vaknat till. Investeringar kommer inte gratis, och inte utan inflytande i kommunen/regionen/landet där de görs.
Gäller det samägandeskap mellan kinesiska och utländska bolag kommer också forskning och utveckling att ske samägt. Det behöver inte vara fel eller dåligt, men det behöver inte heller vara bra ur, i vårt fall, svensk synvinkel. Vem kontrollerar då hur resultaten används, och var?
Det kanske förtjänar att påpekas att Kina köpte Greklands största hamn när den grekiska krisen var som djupast och IMF och EU krävde åtgärder. Försäljning av statlig egendom var ett av kraven. Så nu är det inte grekiska staten som kontrollerar den grekiska hamnen, utan den kinesiska. Klokskapen i detta kan väl vara värd att fundera över.

Att Kina fört bort och fängslat en svensk medborgare, Gui Minhai, har väl inte undgått någon. Inte heller att Sverige misslyckats med att få honom fri.
Jojje Olsson har skrivit boken De kidnappade Kinasvenskarna, om Gui och om Peter Dahlin, och hoppas i en intervju i Journalisten 2/2018 att det ska få svenskar att ”förstå vidden av de övergrepp som just nu pågår i Kina”. Att länder, som Sverige, ligger lågt i kritik mot Kina för att inte störa handels- och andra relationer med Kina förs fram i boken, att diplomatiska och ekonomiska relationer kan brytas visades när Liu Xiabo fick Nobels fredspris av Norge. Att Norge nu tydligen tagits till nåder visas av det kinesiska intresset för att investera i höghastighetsjärnvägen.
Att svenska medier är föga intresserad av Kina, i synnerhet jämfört med hur mycket som skrivs om det ryska hotet, illustreras av rubriken till artikeln om Olssons bok: ”Svårt nå ut utan svenskt perspektiv”. Och jovisst, Ryssland är närmare.

Sanktionerna mot Nordkorea har varit stora ämnen på utrikessidorna i svensk media. I en rubrik (SvD 31/12-17) förkunnas att ”Ryssland nekar till brott mot FN:s sanktioner”. Enligt anonyma europeiska säkerhetskällor pekas ryska fartyg ut som brytande av sanktionerna. ”Säkerhetskällorna hänvisar till satellitbilder som visar (de ryska) fartygen utanför ryska hamnar vid norra Stilla havet.”
Nå, det verkar ju rimligt att ryska fartyg ligger utanför ryska hamnar, även i norra Stilla havet. Den sista fjärdedelen av artikeln berättar att ett fartyg registrerat i Hongkong och ett annat registrerat i Taiwan gripits/stoppats på grund av brott mot sanktionerna.
Nå, igen. Säkert är det fartyg registrerade i olika länder, även Ryssland, som försökt och försöker leverera olja till Nordkorea. Men bilden av att det är Ryssland som är den största sanktionsbrytaren förefaller vara anpassad till svensk medielogik. Och det är Kina som är Nordkoreas ”skyddsmakt”.

Åter till Ola Wong i SvD, kommentar 1 februari under rubriken ”Kina är inte som Sovjet – det är allvarligare”. Folkrepubliken är en leninistiskt uppbyggd polisstat som levererar välstånd utan avreglerad kapitalism, yttrandefrihet eller oberoende rättsväsende, skriver Wong. Och vidare: ”I Putins Ryssland är den statliga kontrollen inte så stor att opposition är otänkbar. Det är alltså en auktoritär stat, inte en totalitär.”

Det innebär inte att Wong är Putinist, att det ryska rättsväsendet fungerar, att korruptionen inte är vida spridd, att demokratiska institutioner och myndigheter fungerar.
Men det betyder att vi borde bry oss mer om Kina och om hur stort kinesiskt inflytande vi vill ha i det land, och det EU där vi lever och verkar.

Kejsaren av Kina tycker inte om t.
FriheT, demokraTi, inTegriTeT.

Publicerat

Internet of things – passa er!

Ett oändligt antal artiklar om hur förträffligt det är att kunna kontrollera kylskåp och värme i sommarstugor, the internet of things, IOT, och ett nästan lika stort antal artiklar om att ”sakerna” kan kapas och användas i hackerattacker.

Ddos-attacker kan göra mediasajter oåtkomliga (o fasa), eller blockera myndigheters hemsidor (o än värre), och annat som människor (oftast inte) behöver omedelbar tillgång till.

Värre är det faktiskt om el-, värme- och vattenverk, eller larmtjänster och sjukhus attackeras, och då riktigt illa om det inte är en övergående trängselattack det handlar om utan malware som verkligen förstör program och system. (Det kan ju gå på tok bara efter en vanlig uppdatering vilket blev uppenbart i Uppsala läns landsting när deras sjukjournalsystem kraschade och låg nere fem dygn).

Självkörande bilar får också rubriker, ibland i samband med den övervakning som deras program samtidigt ger möjlighet till, och ibland också att även bilars datorsystem kan hackas och precis som en dator kan tas över av någon som inte vill användaren väl.

Det vore sympatiskt om media och makthavare också satte samman perspektiven. Det är kanske inte vägen till lycka att kunna slå på eller av kylskåpet på avstånd. Det kanske inte heller är ett tecken på framgång att koppla upp patienter till vårdgivare.

Det kanske rent av skulle vara idé att varna för IOT – en app är inte bara en app för den som har den i sin mobiltelefon. Det är en samlare av information som kan spridas av den officiella mottagaren genom avtal med andra användare, vare det annonsörer, forskare eller myndigheter.
Och den kan ge öppningar för hackare som definitivt inte har goda avsikter med att samla informationen.

Vad som är uppkopplat? Tja, det finns förstås en sökmotor som hittar uppkopplade saker – SvD skrev redan 4 november 2014 om Shodan, ”ett google för de uppkopplade prylarna, och man (John Matherly som skapat Shodan) har hittat allt från kärnkraftverk till hjärnmonitorer med tjänsten.”
Då, 2014, fanns 550 miljner uppkopplade prylar i Shodans register.

”Men han har slutat ta kontakt med företag och organisationer för att berätta att deras utrustning ligger tillgänglig på internet eftersom de enligt honom oftare reagerar hotfullt än tar ansvar.”
Perspektiven som öppnas i intervjun med Matherly är skrämmande. Läs den. Adam Erlandsson skrev.
(Jag skulle ha länkat men SvD ”har gått över till inloggningslösningen SPiD”, och då duger det inte längre med kundnummer, de vill ha mitt personnummer också men det har varken SPiD eller SvD med att göra, så det får vara.)

Våga vägra … är en uppmaning som kan fortsättas på ett flertal sätt, alkohol, våld, tobak …
Jag vill lägga till IOT.

Våga vägra IOT – så länge nästan alla våra myndigheter, i Sverige och utomlands, är inriktade på att skydda sig själva i första hand, och samla så mycket information om så många som möjligt att använda i handelssyfte i andra hand, får vi själva skydda vår integritet så gott vi kan.

Så gör åtminstone detta lilla, koppla inte upp dina ”saker” till nätet om det inte är absolut nödvändigt.

Publicerat

Näthandel och hembyggda vapen

”Ett antikt eller hemmabyggt vapen” ska den engelska Labour-politikern Jo Cox ha mördats med.
Hur det är med antika vapen, hur de köps, säljs och deras användbarhet vet jag inte.

Men att vapen går att tillverka på hemmaplan skrev Wired ett stort reportage om redan i augusti 2015. Reportern Andy Greenberg beskrev olika metoder att tillverka de delar som inte är öppet tillgängliga på den amerikanska marknaden. Med skär och drillborr, med 3D-skrivare och med en särskilt skapad maskin, öppet tillgänglig på marknaden, ”Ghost Gunner”. Med alla delar monterade blir det ett halvautomatiskt vapen.

Greenberg skriver i ingressen: ”Anyone can now build an untraceable gun with little more than an aluminium block and a 1500-dollar computer-controlled mill. I made one at the office.”
Det framgår att det inte skett utan noggranna studier av instruktionsfilmer tillgängliga på nätet och ett antal arbetstimmar. Ingen tillverkningsmetod var lätt, men med Ghost Gunner blev slutresultatet fullt funktionellt, träffsäkert och ospårbart.

Kostnaden slutade på 2 272 dollar. Drill-varianten var billigare, 1 334 dollar, men å andra sidan var slutresultatet oanvändbart. 3D-medoden blev dyrast, 3 604 dollar, och resultatet inte bra.

Greenberg berättar avslutningsvis om hur han med visst besvär lämnar in sina egentillverkade ”lower receivers” till polisen, mot handskrivet kvitto. ”The Ghost Gunner still sits in a storage room at Wired’s office … (tillverkaren) has already sold more than a thousand of its gun-making boxes, each one a tiny, easy-to-use, anarchic rifle factory.”

Så kan då var man eller kvinna bli sin egen vapensmed, och näthandel är inget främmande koncept. Att det kräver kunskap om mer än att göra beställningar via nätbutiker är uppenbart – kunskap om och tillgång till lämplig ammunition till exempel.

Näthandel och hembyggda vapen.
”Postorder” har varit något att fryna på näsan åt. Hämta Ellos- och bokklubbspaket på posten gav inte statuspoäng.
Men ”näthandel”, eller ännu finare ”e-handel”, är fint och är det bara rätt företagsnamn på förpackningen är det helt ok att bli sedd med paketet.
Näthandel är en framtidsbransch kan man läsa i livsstils- och ekonomiartiklar– för tänk så praktiskt det är, och paketen kan t o m komma att levereras med drönare direkt hem till dörren. Hur det ska lösas för icke-villaboende är oklart, men med rätt app ska det säkert ordna sig.

Näthandel och hembyggda vapen.
Om halvautomatiska vapen kan byggas med hjälp av postorderpaket hem till dörren och Youtube, hur säkra ska vi då känna oss för att försäljning av konstgödsel, aceton och sprejfärg kontrolleras.
Om halvautomatiska vapen kan byggas med hjälp av paket hem till dörren, hur betryggande är det då jagar knarkhandeln på darknet och då it-företag vill få oss att tro att blockering av sajter kan stoppa barnpornografi.

Publicerat

Strunta i Facebook – skriv brev!

Facebook är inte gratis för att ägarna är snälla och givmilda. Facebook är gratis för att användarna är till salu.

Inte de fysiska personerna, men allt de – vi – gör. Varje ”like”, varje delning, allt vi skriver om oss själva eller andra, alla bilder vi lägger upp alla länkar vi lägger in och vill dela med oss av till våra vänner. Allt samlas, sorteras, analyseras och är det underlag som Facebook sätter sina annonspriser utifrån.

När därför Metro uppmanar oss att göra ”roligare Facebook-grattis” med personliga youtubehälsningar, med att lägga upp en gammal pinsam bild på jubilaren, göra tio-i-topplista med hens favoritsaker eller skicka en grattislåt, så strunta i det.

Skriv ett brev i stället, gör ett firarkort och skicka i slutet kuvert …
Varken Facebook eller deras kunder har med våra kompisars favortisaker eller med ”pinsamma bilder” från deras barndom att göra.
Det är bekvämt med Facebook, så många finns där, det är så lätt att nå dem i flödet eller via chatt.
Men vi behöver inte lämna ut alla personliga detaljer om oss själva som de frågar efter, och vi ska definitivt vara mycket försiktiga med att lämna ut information om andra.

Den ständigt pågående debatten om näthat gör det ännu viktigare att vara försiktig med personliga data, i synnerhet som det visat sig vara så oerhört svårt att få Facebook att ta bort kränkande och hotfulla kommentarer. Till Jack Werner i SvD har Peter Münster, nordisk kommunikationschef för Facebook sagt att ”Ibland väljer människor att uttrycka sina åsikter på sätt som andra upplever som omoraliska, kränkande, eller bara helt enkelt ohyfsade, men som inte för den skull bryter mot våra communityregler.” (SvD 4 mars 2016)
Att Facebook däremot tar bort bilder av kvinnobröst, även om de sitter på en skulptur i Köpenhamns hamn – Den lille havfrue – eller om bilden illustrerar mammografi, torde inte vara obekant.

När det nu blir aktuellt med ”instant articles” där medieföretag släpper sina artiklar till Facebook, undrar jag hur det blir med illustrationerna? Eftersom det inte talats om detta i mediautvecklingsvärlden får man förmoda att plattformen Facebook har andra community rules för instant articles än för miljarden privatpersoner som använder sig av det vanliga flödet.
Och hur blir det med ägandet av artiklarna? Går det över till Facebook på samma sätt som allt som andra användare lägger ut blir Facebooks egendom? Och hur blir det då med tidningarnas arkiv? Kommer Facebook att kontrollera inte bara den dagliga publiceringen utan även mediahistorien?

Oh brave new world that gallops into such a future.

Läs det fascinerande och förskräckande reportaget i Wired om hur alla uppgifter om oss som samlas in från olika myndigheter och företag kan sammanställas och ge en kusligt exakt bild av vem vi är:
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2014/11/features/my-identity-for-sale
Bruce Schneier har skrivit boken Data and Goliath. The hidden battles to collect your data and control your world, (W W Norton & Co, 2015), för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Internet är kritisk, samhällsbärande infrastruktur, infrastruktur ska vara säker, tillgänglig, öppen och neutral i förhållande till användarna.
Facebook är ett företag, en plattform, ett program som visserligen används av många, men som inte är, och inte får bli, systemkritiskt och samhällsbärande.
Zuckerberg som skapade Facebook är som bekant miljardär, och rankas som nummer 2 i den lista över mest inflytelserika politiska påtryckare i det kommande presidentvalet som presenterades i Wired, February 2016. Det kan lända till eftertanke.

”The future of personal privacy depends on how much we demand more choice, control and transparency. Companies and governments could explicitly tell you what is happening to your personal information. They could allow you to opt out …” Gabriel Weinberg, grundare av duckduckgo.com, citerad i Wired, juli 2015.
Och i samma nummer av Wired säger Nick Mathewson, en av skaparna av Tor project:
”Governments have spent years declaring themselves simultaneously pro-security and anti-crypto; anti-hacker andr pro-spy; pro-privacy and pro-identification. Meanwhile, corporations have been promising citizens more privacy, advertisers more targeting and consumers more features. Until we can face up to these contradictions, our desire for privacy will remain unfulfilled.”
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/07/start/the-big-question

Sammanfattningsvis: Vill ni göra något extra av födelsedagshälsningen, skriv brev!

Publicerat

Lögner, evangelium och mutor

Om lögner talade Stefan Einhorn under gudstjänsten i P1 söndagen 6 mars. Vi fick veta att i genomsnitt ljuger vi tio gånger per dag. Vem som räknat och hur framgick inte, men det gjorde topp-tre-lögnerna.

På tredje plats kom ”Tack, jag mår bra!”
På andra plats ”Jag hörde inte telefonen.”
Men allra vanligaste lögnen är ”Kul att se dig!”.

Församlingen skrattade, och det gjorde säkert radiolyssnarna också. Förhoppningsvis var de många eftersom ett gott skratt sägs förlänga livet, och även om det inte skulle vara sant så är det trevligt att få skratta.

Det är inte alltid radiogudstjänsterna inbjuder till skratt, och det är inte alltid de känns angelägna.
Men det var i en radiogudstjänst som jag fick klart för mig att redan evangelietexter tillhöll myndighetspersoner att inte ta mutor. Det är något som kanske borde framhållas i kristna kyrkor världen över.

Folket och myndigheterna frågar, Johannes Döparen svarar:
“Vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden!”
– Vad ska vi då göra?
– Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.
Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom:
– Mästare, vad skall vi göra?
– Driv inte in mer än vad som är fastställt.
Och när det kom soldater och frågade honom:
– Och vi, vad skall vi göra?
– Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.

(Evangelium enligt Lukas 3:1-15, tredje årgångens läsning.)

https://lottasallehanda.wordpress.com/2013/12/15/evangelisten-lukas-om-korruption/

Publicerat

Assange och Pussy Riot

I Sverige var Pussy Riot rubrikmaterial och förkämpar för rättvisa ända tills konstnärs- och musikkollektivet skrev på en protestlista där undertecknarna kräver att häktningen av Julian Assange hävs.

Andra undertecknare var bland andra den kinesiske konstnären Ai Wei Wei, författarna Naomi Klein och Arundhati Roy, samt Reportrar utan gränser och Rättssäkerhetsorganisationen. Protestlistan lämnades in till FN:s kontor i Genève, med uppmaningen att de svenska och brittiska regeringarna ska följa ett utlåtande som lämnats av FN-panelen UNWGAD där Assange betecknas som godtyckligt frihetsberövad.

Nå – hur blev det nu då när Pussy Riot inte protesterade mot Putin och Ai Wei Wei inte mot kinesiska makthavare?

Nja. Med ledordet ”Brott” sammanfattar TT undertecknarna som ”tunga namn” och i rubriken blev det ”hundratals”. I ingressen namnges ingen person eller organisation som protesterar, däremot ”den våldtäktsmisstänkte Wikileaksgrundaren Julian Assange”. Direkt följer citat av ”folkrättsexperten Ove Bring”, som säger att ”Det är en politisk demonstration. Det har ingen betydelse”.

Epiteten ger besked om statusen på Assange respektive Bring, och Xi Jinping och Vladimir Putin ler i mjugg åt att Ai Wei Weis och Pussy Riots politiska demonstrationer inte har någon betydelse.
Ove Bring ges ytterligare plats att förklara hur oviktiga protesterna är och säger enligt TT att ”Jag tror inte att alla de här människorna som har skrivet under är insatta i de juridiska turerna i fallet Assange. De ser det snarare som en fråga om yttrandefrihet”.

Jo, Wikileaks, visselblåsare och yttrandefrihet har väl en del med varandra att göra. Och anklagelserna mot Assange offentliggjordes, med namn och allt, så lägligt efter att material om amerikanska truppers folkrättsstridiga ageranden i Irak släppts på Wikileaks.
Chelsea Manning dömdes så småningom till 35 års fängelse för att ha vidarebefordrat dokumenten och filmerna till Wikileaks.

Bring säger till TT: ”Den här frågan är behäftad med en politisk underton i och med att USA kan vara intresserad av att ställa Assange till svars för spioneri.”

Ja sannerligen. Det är ju det allt handlar om. Storbritannien lämnar Assange till Sverige som lämnar ut honom till USA – att Sverige skulle vägra lämna ut Assange om han misstänks för brott i USA är inte sannolikt.

I Danmark stod ett Gulfstream-plan lägligt och väntade på Kastrup i juni 2013, i den händelse Edward Snowden skulle söka sig vidare till Skandinavien från Moskva.
http://www.theguardian.com/us-news/2016/feb/05/edward-snowden-us-government-jet-wait-copenhagen-denmark
I slutet av artikeln intervjuas Nicholaj Villumsen, riksdagsledamot för De gröna:
”The clear intention of the Danish government to cooperate with the US over Snowden suggested that Scandinavian governments ”would probably do the same with Julian Assange”, were he to travel to Sweden to face rape allegations, Villumsen said. Assange’s insistence that he faces risk of extradition was a central aspect of his appeal to the UN working group on arbitrary detention, which on Friday ruled in his favour.” (David Crouch, The Guardian, 5 February, 2016)

Om UNWGAD och den europeiska arresteringsordern har en debattartikel skrivits och repliker utväxlats på DN Debatt. Läs gärna:
http://www.dn.se/debatt/kritiken-mot-sveriges-roll-i-assange-fallet-ar-befogad/

http://www.dn.se/debatt/repliker/fn-panelens-beslut-om-assange-ar-felaktiga/

http://www.dn.se/debatt/repliker/en-utlamning-mot-battre-vetande/

Publicerat

Tillåtet om inte förbjudet eller tvärtom?

Är allt tillåtet som inte är förbjudet, eller är bara det tillåtet som uttryckligen sagts vara det?

I det ena fallet förutsätts man veta vad man inte får göra – inte stjäla, inte döda, inte bedra, inte förstöra andras egendom och så vidare.
I det andra fallet förutsätts man veta vad man får göra. Det låter kanske enklare, men rimligen blir det tolkningsproblem oavsett vilken typ av lagstiftning man väljer.

Den första varianten av lagstiftning är vad en svensk sannolikt förväntar sig.
Den andra beskrivs i Gilles Kepels bok Saint-Denis berättelsen om en Parisförort, (Atlantis AB 2014).
Gilles Kepel är islamolog och boken handlar om utvecklingen av islam i Frankrike med utgångspunkt i Saint-Denis.

Arbetskraftsinvandrare från tidigare kolonier, infödda andra- och tredjegenerationsmuslimer och nyinvandrade har påverkats av olika strömningar inom islam, internationellt och nationellt. Industrinedläggningar och omfattande arbetslöshet har haft stor betydelse för utvecklingen, och på olika sätt söker framför allt unga att få fotfäste i samhälle och i religion.

Slöjförbud har varit en stridsfråga som berört hela samhället. En annan fråga har begränsats till de franska muslimerna och gäller halalslaktat kött. Vem kan garantera att slaktproceduren gått rätt till? Olika certifieringsorganisationer har blivit religiösa markörer, men också betydelsefulla ekonomiska och politiska maktfaktorer.

En av certifieringsorganisationerna är AVS som marknadsförs med stränga spårbarhetssystem för att garantera att köttet verkligen är halal. Men AVS sträcker sig längre än till kött – organisationen har också givit ut en skrift där två olika rättsprinciper beskrivs. Den ”islamiska principen, vilken innebär att inom området relationer mellan Guds varelser är allt tillåtet förutom det som uttryckligen förbjudits.” Och sen ”Principen om förbud träder i kraft inom ’området sexualitet: alla sexuella relationer är förbjudna förutom inom äktenskapet’ och inom ’området konsumtion av kött som är förbjudet förutom det som är tillåtet enligt skrifterna.’” (s 98).

Det låter enkelt, men kan snabbgiftermål och snabbskilsmässor ordnas, så har ju det tillåtna fått en lite annan betydelse än den som sannolikt avsågs.
Det är som att det i andra sammanhang är förbjudet för män att ”ligga tillsammans”. Det finns ju mycket annat män kan göra tillsammans. För att inte tala om män och pojkar.

Att vränga ord och betydelser, eller balansera på den tunnaste av linjer mellan vad som kan vara tillåtet eller förbjudet är inget som är förbehållet religionsutövare.

Det räcker att påminna sig ”the cold fish” från Joris Luyendijks bok Swimming with Sharks om moral och etik i den internationella bankvärlden:
”… a cold fish believes that the law defines what is acceptable. If something is legally permissible – even if it is at the very fringes of legality – then what’s the problem?”
https://wordpress.com/post/lottasallehanda.wordpress.com/1551

Boken om Saint-Denis handlar om mycket mer än lagar och tolkning av dem. Den som vill nå en djupare förståelse av hur islam i Frankrike etablerats och förändrats kan med fördel läsa den. Baksidestexten lyder: ”Gilles Kepel visar på de stora kontrasterna inom den muslimska gruppen i dagens Frankrike. Vissa dras till extrema tolkningar av religionen och vänder sig bort från det franska samhället, andra vänder sig mot traditionerna, tolka islam på sitt eget sätt och väljer att delta i det politiska livet”.

Publicerat

Kommuner i hajvatten

– There are smaller players who basically have no idea what they’re doing. Some small Spanish savings bank perhaps or some municipality in Sweden. What got to me after a while is how I’d be lying in the faces of these less sophisticated parties.”

Det är en ”cold fish” som talar på sid 247 i Joris Luyendijks bok Swimming with Sharks – my journey into the world of the bankers. Guardian Books, Faber and Faber 2015.

Gruppen cold fish beskriver Joris Luyendijk så här: This is the group that comes closest to the proverbial evil bankers: creeps who know exactly what they are doing. Except that these cold fish as I have come to call them are not creepy at all. They are extremely calculating and seek to eliminate all emotions from their decision-making. / …/ … a cold fish believes that the law defines what is acceptable. If something is legally permissible – even if it is at the very fringes of legality – then what’s the problem?” (pp 241, 244)

”Heja Mackie! Fin affär!” (MORITAT OM MACKIE KNIVEN, svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

Citatet i ingressen inleds med:
”He started talking about caveat emptor and deceiving clients without breaking a single law or rule.

Caveat emptor?
Till engelska översätts det ”let the buyer beware. Svenska wikipedia förklarar:
Caveat emptor är ett latinskt juridiskt uttryck med innebörd att en köpare av något får stå risken för att vad som köpts inte motsvarar hans förväntningar.

En attityd till jobb, samhälle och människor som skrämmer, fascinerar och roar när den förefaller gälla ”alla andra”.
Men som bara skrämmer när det uppenbarligen är cold fish och hans arbets”kamrater” i spar-, affärs- och investmentbanker som kan få hela världen att stanna. Och det går inte att kliva av.
Det går bara att se hur allt … stannar.
Hela den värld vi känner med transporter av varor och människor, av pengar och post, mat, material och materiel.

Hur länge skulle vi klara oss i våra stora städer med jobben flera mil och maten ännu längre bort?

Visst vore det skönt om de ansvariga i små spanska sparbanker och i svenska kommuner hade så mycket förstånd att de sade ”nej, det här förstår vi inte, så vi avstår”, i stället för att gå in i affärer som sätter världen, deras lilla, eller om många gjort som dem, allas stora, på spel.

Men det är inte bara bankerna som vi förmås tro vara ”too big to fail”.
Det är lagarna också, och synen på dem. Allt som inte är uttryckligen förbjudet är tillåtet.
Men är det så? Det är inte uttryckligen förbjudet att tränga sig i köer, störa andra i offentliga rum med högljutt prat och skrän. Men visst är livet enklare för de flesta om man tar hänsyn och försöker vara artiga mot varandra.

Civiliserade. (synonymer: ordnad, icke primitiv, upplyst, bildad, kultiverad, hyfsad).

”Alla fiskar simmar undan,
och till domstolarnas förtret
sjungs där mången vers om hajen,
fast att hajen inget vet.

För han kan rakt inget minnas.
Ingen såg´et, gud ske pris!
Och en haj är ingen haj alls
när man inte har bevis…”

(MORITAT OM MACKIE KNIVEN, svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

Publicerat

Aaron

aaron1

”Information is power.”
Så inledde Aaron Swartz manifestet Guerilla Open Access.
Aaron Swartz hittades död i sin lägenhet i Brooklyn 11 januari 2013. Han hade begått självmord, hetsad till döds av federala åklagare som hotade med åtal, 35-årigt fängelsestraff och mångmiljonböter. Jag har skrivit om Aaron och vad som ledde fram till att han greps av FBI vad som hände därefter tidigare på Lottas Allehanda, läs gärna .

När manifestet skrevs i Italien juli 2008, handlade det om upphovsrätt och tillgång till litteratur och forskning. Är kultur och vetenskap något som ska delas och bli byggstenar i vårt, alla människors, vetande och medvetande? Eller är det något som ska låsas in bakom betalväggar eller prenumerationer på vetenskapliga tidskrifter?

”Only those blinded by greed would refuse to let a friend make a copy. Large corporations, of course, are blinded by greed” skrev Aaron Swartz i manifestet.

Då för snart åtta år sedan gällde det innehållet på nätet och de möjligheter nätet kan ge till delning av kunskap och information.
Nu åtta år senare handlar det inte bara om innehåll, det handlar om nätet självt, tillgången till det via fiber, telefonledningar eller mobil.

Utan infrastruktur är tillgången till information och kunskap lika begränsad nu som den var innan nätet skapades. Faktum är att begränsningen blir ännu större eftersom företag, myndigheter och media alltmer tar för givet att människor har kontinuerlig och säker tillgång till nätet.

Hur får vi nyheter om papperstidningarna försvinner? Radio och tv: hur säkert, hur länge, med vilken bredd i ämnen och geografi, och med vilket djup? Det är inte som att utvecklingen i Ungern och Polen bådar gott för framtiden.

Hur kontaktar vi myndigheter när e-förvaltning, modeordet i alla sammanhang från kommunal via regerings- och upp till överstatlig nivå? Hur får vi information från dem? Hur kollar vi något så enkelt som ett telefonnummer eller en tidtabell för bussar och tåg?

Nätet är infrastruktur lika viktig som vägar och vatten. Valfrihet, ett lika populärt ord som e-förvaltning, gäller inte när stora eller små bolag äger och bestämmer över livsviktig infrastruktur.

Nätneutralitet är lika viktig som tillgång till nätet – eller ska möjligheten att åka på motor-, riks- och länsvägar bestämmas av privata ägare, som inte bara kan bestämma tillträde, utan också när och hur medborgare får beträda dem?

Nätneutralitet är en av de frågor som EU, kommission och parlament, diskuterat de senaste åren.

Infrastrukturen och tillgång till den är grundförutsättning för informationsutbyte via nätet.

Tillgången är inte avhängigt enbart frågan om ägande. Det är också avhängigt ägarens, privat eller offentlig, beslut om vad/vilka personer/organisationer som ges utrymme där. Vilken information ska ges utrymme och möjlighet att spridas? Vilka sidor ska blockeras, vilka plattformar får vara kvar?

Att myndigheterna i Kina, i Turkiet och Saudiarabien hör till dem som utan att darra på manschetten begränsar tillgången till olika sidor och plattformar vet vi. Men det är väl inte okänt att TPB och dess olika varianter också stängs ned.

Att politiker och myndigheter i hela västvärlden tävlar om att samla in och dela information om egna och andras samtliga medborgare formellt för att hindra terroristbrott, men i realiteten för att skapa gigantiska databaser med information som är ”braåhautifallatt”.

Braåhautifallatt.
Övervakningssystemen som nu finns och används av såväl myndigheter som företag är av dimensioner som skulle ha gjort östtyska Stasi grönt av avund.

Tänka fritt är stort, tänka rätt är större är en devis som inte minst Uppsalabor känner till.

Aaron Swartz tänkte fritt.

”Forcing academics to pay money to read the work of their colleagues? Scanning entire libraries but only allowing the folks at Google to read them? Providing scientific articles to those at elite universities in the First World, but not to children in the Global South? It’s outrageous and unacceptable.”

Aaron Swartz tänkte rätt.

“We need to take information, wherever it is stored, make our copies and share them with the world … With enough of us, around the world, we’ll not just send a strong message opposing the privatization of knowledge – we’ll make it a thing of the past.”

Fem år senare var Aaron död. Det innebär inte att han tänkte fel. Det innebär däremot att starka lobbygrupper och svaga politiker är en dödlig kombination, i USA, i Europa och i resten av världen.

Personlig integritet, även på nätet, är en mänsklig rättighet. Tillgång till information och kunskap borde vara det.

Om dataskydd, integritet på nätet, nätneutralitet och vad som händer i EU och i Sverige går det att läsa på följande sidor:

https://edri.org/edri-gram

https://dataskydd.net

 

 

 

 

 

 

Publicerat

Alina och segerdagen

Segerdagen, Den pobedy, är viktig i Ryssland, var viktig i Sovjet, och är inte bara en dag för högstämda tal och militärparader. Det är en dag då de få veteraner från andra världskriget som ännu lever och kan delta i parader hälsas med höga rop från åskådare: Spasiba! Tack!
Alina Rudnitskayas dokumentärfilm med titeln Den Pobedy handlar om situationen för homosexuella i Ryssland efter de famösa lagarna om förbud mot främjande av icke-traditionella sexuella relationer. Berättelserna som fyra olika par förmedlar kontrasteras mot inklippta scener från parader och några nyhetsinslag där politiker som drivit igenom lagarna uttalar sig. Filmen väckte ont blod när den visades på en festival i Moskva.
– Jag fick så många elaka mejl efter visningen att jag bestämt att den inte ska visas i Ryssland mera, sade regissören vid en frågestund efter att filmen visats på Uppsala shortfilm festival.

För många svenskar, och förmodligen för många icke-ryssar, kan det vara svårt att förstå Segerdagens betydelse. Firandet är en institution sedan decennier, och dagen omges av helgdagar så att även de som inte firar den med parader, firar den med ledighet och fest. Ungefär som våra avkristnade jular. Men i Ryssland är det också minnet av fasansfulla strider, och i S:t Petersburg av en 900 dagar lång belägring 1941-44 där miljoner svalt ihjäl. Piskarjovkas minneskyrkogård är monumental, och ohygglig där förkrigsgravarnas gravstenar med porträtt övergår till stenar med namn och därefter till massgravarnas grästäckta platåer.

Befrielse från naziockupanterna är rimligen ledordet för Den pobedy, och detta borde göra det möjligt att förstå vad Rudnitskayas film handlar om: den motsats till befrielse som anti gaylagen inneburit.
En lag som gjort det legitimt att attackera homosexuella, hindra manifestationer, förolämpa och hata människor som inget annat vill än leva sina liv i fred, och att göra det utan att behöva dölja vem de älskar.
”Jag önskar inte byråkraterna illa, jag önskar bara att de hade hjärna”, säger en av männen i filmen.
Det är lätt att skratta åt en sådan replik, men det är ett skratt som fastnar i halsen när nyhetsinslagen med Milonov, duma-ledamoten som lade förslaget om gay-lagen i S:t Petersburg, och en kvinnlig ledamot som talade för att en federal lag med samma innebörd, klipps in.*

Hate speech om något, och rena dumheter om ”naturliga familjer”, om hur ”farligt” det är om barn inte har en pappa och en mamma.
Är de inte bara dumma utan dessutom blinda? Förstår de inte att de legitimerar våld mot oskyldiga?Vet de inget om hur samhällen, och människor, fungerar? Fattar de inte att det viktiga för barn är att växa upp och få stöd och hjälp av vuxna som tycker om varandra och barnen, oberoende av kön?
De skulle vara bara sorgliga om de inte i sin moralistiska, perverterade nit drog så mycken olycka över andra människor. Och om de inte var så bigotta.
För som en av kvinnorna i filmen säger: Putin skilde sig samma år som utropats som Familjens år. Hur har Enade Ryssland och dess företrädare fått ihop det?
”Nu är det bara häxor vi fortfarande saknar en lag emot” säger en huvudrollsinnehavarna, cynisk och missmodig, om situationen i Ryssland.

En aning mera hoppfullt var ändå Alina Rudnitskayas besked att hennes film visas på festivaler runt om i världen, och att ett av paren som berättar om sina liv före och efter anti gaylagen åker till Kina för att presentera den för festivalbesökarna där, och att ett annat par kommer att åka till visningen på en europeisk festival.
Ur Lottas allehandas perspektiv gav Rudnitskayas beskrivning av Ryssland som ett land där de propagandistiska vågorna slår mellan olika företeelser olika år, en möjlig förklaring till att Coming Out’s QueerFest i september kunde genomföras i stort sett utan störningar, och att det i ett pressmeddelande efter invigningen t o m stod att polisen ”presented no challenge”. Det var kanske helt enkelt inte LGBT-rörelsen som skulle attackeras i år, så den fick vara i fred, om den höll sig utom synhåll. https://wordpress.com/post/43932790/1319/ (så enkelt är det inte, ”foreign agent”-lagen finns ju också se https://wordpress.com/post/43932790/1353

Flera av Alina Rudnitskayas dokumentärfilmer visades under festivalen i Uppsala: Civil status, om registreringsbyrån där äktenskap ingås och upplöses. Bitch Academy, kursen för kvinnor som av en manlig kursledare vill lära sig attrahera män (den tragikomiska filmen dokumenterar tidig rysk kapitalism och hur den spelar på unga människors drömmar och farhågor, beskrivs filmen i programmet). I will forget this day, om abortkliniken där kvinnor väntar på att kallas in till läkaren efter att ha fått lyssna till de föregåendes skrik och sett dem rullas därifrån på bår. Blood, om den mobila blodgivarstationen som åker runt till samhällen på landsbygden och tappar människor på blod för en spottstyver, en spottstyver så viktig att människor lämnar blod och svimmar av utmattning och hunger efteråt.

I en intervju i det gotländska magasinet Horisont 18/2015 säger Petter Ringbom som gjort filmen The Russian Winter under drygt två månaders inspelning av en amerikansk musikers turné i Ryssland:
– Ryssland är vackert, men det är ett komplicerat land som är svårt att tycka om.

John le Carré skriver i Vinnare & förlorare där Smiley till slut vinner kampen mot ärkefienden, Karla:
”Han (Smiley, min anm) undrade, som så många gånger förut, hur han skulle ha blivit om han haft Karlas barndom, om han härdats i samma revolutionärt omvälvande glöd. Trots att han försökte, lyckades han inte, lika litet som så många gånger tidigare, motstå sin egen fascination för storleken av det ryska lidandet, dess obesvärade råhet, dess uppflammande heroism.” (s 292, Almqvist & Wiksell, 1979).

Raoul Wallenberg-kalenderns minnesdagar har citerats tidigare i Lottas allehanda. 31 oktober 1940 föddes Nikolaj Girenko, rysk etnolog. ”Som forskare studerar han begreppet tolerans och försvarar etniska minoriteter. Hans deltagande som expertvittne vid olika rättegångar leder till att flera högerextrema våldsmän fälls. 2004 skjuts han i sin lägenhet av två nynazister.”

Tragikomedi är Alina Rudnitskayas favoritgenre säger hon i Uppsala kortfilmsfestivals programblad. Kanske är tragikomedi enda sättet att se och försöka förstå ett land och människor som så länge plågats av maktmissbruk, rättsosäkerhet och osäkra livsvillkor, ett land som firar Segerdagen för att minnas befrielsen från naziockupanter, ett land där nu ryska nynazister ostraffat kan misshandla och mörda ryssar.