Stoppade. Trakasserade. Arresterade.

Orden i rubriken har använts för att beskriva läget för hiphopare i Ryssland. För homosexuella räcker de inte till. I Sara Lövestams Finns det hjärterum (Piratförlaget 2017, sid 291-292) är det ryske Oleg som beskrivs:
”Hans rädsla var grundlös, sade de på Migrationsverket. Han var ingen känd aktivist och Ryssland bestraffade ingen för sexuell läggning. Opinionen, lynchningarna, morden och retoriken stod inte i handläggarens häfte, ’man kan inte få asyl bara för att man mår dåligt’”.

I juni 2020 publicerades en rapport om situationen för hbtq-personer i S:t Petersburg 2019. Det året dokumenterades 1066 fall av våld och diskriminering av hbtq-personer. 132 fall gällde diskriminering på arbetsmarknaden, 164 fall var bostadsrelaterade, 54 fall av diskriminering dokumenterades i hälsovården och därutöver dussintals fall av överfall, hot, misshandel i hemmet, utpressning och sexuellt våld. Till det kom begränsningar av yttrande- och föreningsfrihet samt rapporter om homofobiska yttringar och våld från poliser.

En rapport som sannerligen inte visar på att Olegs rädsla var grundlös, om än just han är en figur i en deckare med annorlunda upplägg och handling som jag för övrigt rekommenderar varmt.
Coming out i Sankt Petersburg som sammanställt och offentliggjort rapporten konstaterar att om det här är situationen i hemstaden, en av Rysslands största och som brukar beskrivas som en av de mest liberala och progressiva när det gäller hbtq-personers rättigheter, då finns det anledning att tro att situationen i andra delar av landet är betydligt värre.

Om rapporten i juni inte gav anledning till glädje, så var det desto mera glädjande att i oktober 2019 få höra om den elfte upplagan av Queerfest i Sankt Petersburg. Nio dagar med seminarier, utställningar, filmer och samvaro som för då fjärde året i rad kunde arrangeras utan att myndigheter lade hinder i vägen. 15 procent av gästerna var inte hbtq-personer, meddelade arrangörerna i ett pressmeddelande, en upplysning som kan tyckas irrelevant, men som är betydelsefull med tanke på den generellt avoga inställning till hbtq-personer som råder.

Glädjande var också rapporten i slutet av juni i år att transgenderkvinnan Anastasia Vasiljeva inte bara fått tillbaka sitt arbete som tryckare, utan också skadestånd för psykiskt lidande och lönebortfall under den period sedan juli 2017 då hon blev avskedad efter att ha bytt id-kön från man till kvinna. Arbetsgivaren hänvisade till att tryckare är ett av 456 yrken som är förbjudna för kvinnor. Anastasia överklagade, vann i första instans och när arbetsgivaren överklagade fastställdes underrättens dom.
Pressmeddelandet om Anastasias dom avslutas med en referens till Högsta domstolen i USA: ”It’s important to notice that the day earlier, on June 15, US Supreme Court has ruled that employers who fire workers for being LGBT, are breaking the US civil rights law. This seems to be a worldwide tendency – we celebrate two major victories over LGBT discrimination.”

Det kunde vara hoppingivande, men om man samtidigt läser Maria Aljochinas Riot Days, om Pussy Riot och tiden i fängelse, där hon i kapitel 8 Rättvisa i zonen, skriver bland annat om återkommande kroppsvisiteringar ”utanför fängelset skulle man kalla dem för gynekologundersökningar …utan några medicinska instrument eller gynstol”, och på sid 159:
”’Det som händer i vårt land är vår ensak.’ Patrioter som anklagar oppositionen för att vara femtekolonnare, landsförrädare, älskar att upprepa detta gång på gång. Vem är förrädare? Vem är utländsk agent? Den som observerar, registrerar, som offentligt berättar vad den sett – de vill att allt ska stanna bakom zonens murar. Rysslands zon.”

Vilket osökt leder vidare till historikern Jurij Dimitrijev som dömts till fängelse för sexuella övergrepp mot sin adoptivdotter, ett brott han bestämt förnekar. Han och människorättsorganisationer anser att vad det handlar om är att få stopp på hans arbete med dokumentation av massgravar från Stalintiden. ”Den som observerar, registrerar, som offentligt berättar vad den sett …”. EU har ifrågasatt anklagelserna mot honom.

Hur det är med den ”the worldwide tendency” Coming Out skriver om, kan med skäl ifrågasättas. I Rysslands grannland Polen har HR-chefen för Ikea i Polen enligt TT i juli 2020, åtalats för att ha begränsat en anställds religionsfrihet. Den anställde blev uppsagd efter att på företagets intranät ha kommenterat en artikel om hbtq-frågor med bibelcitat med innebörden att homosexuella kommer att mötas av blod och död. Uppsägningen motiverades med att kommentaren motverkar företagets ”kultur av tolerans och respekt”.
Enligt TT har den f d anställde sagt att han anställts för att sälja möbler, är katolik och ”det här är inte mina värderingar”.
Att begränsa en anställds religionsfrihet kan leda till två års fängelse.

Kan inte låta bli att tänka på Maleus Maleficarum, ”Häxhammaren” från 1484, skriven av dominikaner med instruktioner om hur häxor upptäcks och oskadliggörs. Ingen kultur av tolerans och respekt då heller.
Jag kanske kan få påminna om att sex kommuner i sydöstra Polen inrättat vad de kallar ”hbtq-fria zoner”, vilket lett till att EU-kommissionen vägrat betala ut EU-stöd till dem. Regeringspartiet Lag och rättvisa har tidigare utmålat hbtq-rörelsen som ett av de största hoten mot den polska nationen.

Och låt mig också flagga för det förslag till policyprogram för USAID, motsvarande SIDA, som ProPublicas journalist Yeganeh Torbati zkrev om i augusti 2020.
Där nämns LGBT-personer inte alls, till skillnad från i det policydokument som publicerades 2012.
”The lead US foreign aid agency has proposed a new policy on gender and women’s empowerment that eliminates any mention of transgender people or contraceptives, running counter to its own long-standing practices in deciding what programs to support.”,s kriver Torbati.

Glimtar av ljus

I pandemitider är det inte så många nyheter som gör en glad.
Men det händer, och en nyhet som glatt mig särskilt är den om den irländska crowd funding-insamlingen till stöd för den av pandemin hårt drabbade Navajo Nation i USA. Motsvarande 50 miljoner kronor samlades in på Irland och kunde skickas till Navajo Nation.

Det var ett tack för de pengar som Choctaw-stammen samlade in och skickade till Irland då potatissvälten drabbade landet med början 1845. En miljon irländare dog, lika många emigrerade. En av emigranterna berättade om vad som pågick för Choctaw, som då samlade in och skänkte 170 dollar till svältande irländska familjer. Det motsvarar i dagens penningvärde 50 000 kronor, men det var insamlat från en stam som drabbats hårt av tvångsförflyttningen som genomdrevs på 1830-talet. En folkfördrivning och katastrof som det inte talas mycket om.

Jag kan bara hoppas att nyheten som meddelats i såväl SvD (8 maj 2020) som i Amnestypress (2/20) stämmer, och att pengarna från Irland använts till mat, tvål och rent vatten (som är en bristvara i New Mexico och de områden som navajos fördrevs till), som var avsikten.

Det går inte an …

Att en kvinna får rättmätig uppmärksamhet för en innovation, eller att en ogift, gravid tonåring lyfts upp som affischnamn för en rättmätig protestaktion.

Hur viktigt det är vem som säger eller gör vad, och när, blir ibland väldigt tydligt.
I New York Times skrev Pagan Kennedy i juni 2020 en lång artikel om Marty Goddard, kvinnan som i början av 1970-talet insåg att kvinnor, unga som äldre, inte behandlades eller togs om hand av polis och sjukvårdspersonal som brottsoffer när de utsatts för sexualbrott. (NYT är låst, artikeln är lång och väl värd att betala för.)

Marty Goddard startade en kampanj: ”to treat sexual assault as a crime that could be investigated, rather than as a feminine delusion”.
Så småningom satte hon ihop ett ”rape kit”, en liten förpackning med den utrustning som behövs för att samla forensiskt material, hår, vad som finns under naglar, kläder, sperma, etiketter att märka påsar och provrör med, och instruktioner för sjukvårdspersonal som tar hand om patienter som utsatts för sexualbrott.

Hon presenterade sitt rape kit för en manlig polistekniker, Vitullo, som skrek åt, och avvisade henne. Senare återkom han och tyckte det var en bra idé, lade till något som han tyckte kunde behövas, och resultatet blev ett ”Vitullo rape kit” som blev vida omskrivet för sin användbarhet och skenbara enkelhet. Marty Goddard glömdes bort och dog i armod.
Om Marty Goddard skriver även Jezebel.com.

Rosa Parks, visst är namnet bekant? Kvinnan som 1955 vägrade resa sig för en vit man på en buss i Montgomery, Alabama.
Att en annan färgad kvinna redan flera månader tidigare gjort likadant hade jag aldrig hört talas om.
Ece Temelkuran skriver om henne, Claudette Colvin, i sin bok
”How to lose a country – The Seven Steps From Democracy to Dictatorship, (sid 200-201):

”They don’t make political heroes out of women, apart of course from dead ones. Women are hardly ever chosen to be the symbols of resistance, to mobilise the opposition. And that’s exactly why the authoritarian regimes start with women. Character assassinations, or any other kind of violation committed against female opposition figures or women deemed undesirable citizens by the regime, rarely trigger a united reaction aming dissidents, and the regime knows this. That is why why many do not know the name of Claudette Colvin, who refused to sit at the back of a segregated bus nine months prior to Rosa Parks. As an unwed, pregnant teenager, she would have been deemed easy foder for segregationists, and she wasn’t considered respectable enough to be a figurehead for the civil rights movement.”

Rosa Parks blev förvisso mycket känd medborgarrättskämpe och fick flera fina medaljer och utmärkelser, så Ece Temelkuran har inte helt rätt, kvinnor kan bli hjältar även i livet.
Men det går inte an att vara fel sorts kvinna, oavsett vad kampen gäller.

I sammanhanget kan vara värt att nämna Sofie Sager.
Notera att Sofie Sager var dotter till en brukspatron. Hade hon varit dotter till brukspatrons piga hade våldtäktsmålet måhända inte vunnits.

Bilderna

Tre bilder av kvinnor som fångat min uppmärksamhet i olika städer, av olika eller kanske samma anledning. Färger, miljöer, linjer … Jag tycker om dem alla, förstås, annars hade jag inte köpt och sparat korten. Inte heller hade jag delat med mig av dem här.

Bilden till vänster: Frida Zachariassen, Fiskearbetare. Färöarnas konstmuseum i Tórshavn.
Bilden uppe till höger: Jan De Maesschalck, Belvédère (2005). Universitetsbiblioteket, Gent.
Bilden nere till höger: Aleksandr Dejneka, Textilarbetare (1927), State Russian Museum St. Petersburg/ utställning Nationalmuseum Stockholm.

För att travestera Fem myror är fler än fyra elefanter.
Tre bilder, en av dem ska bort.
Vilken, och varför?

Fiskearbetarna för att …

Belvédère för att …

Textilarbetare för att …

Jodå, jag har förslag, men det är roligare att få fundera.

Beirut. ”Make my day, take me with you”

– Javisst avgiften är betalad. Men du har inte betalat … Avgiften.
Det var beskedet fastighetsägaren fick då första hyresgästen flyttat in i det nyrenoverade huset och elen inte var inkopplad.
Fastighetsägaren betalade Avgiften till tjänstemannen på elverket, elen kopplades in.
Det var en av de första historier om livet i Beirut som berättades av min vän hösten 2018 då jag anlänt till Libanons huvudstad.

2001 skrevs förhoppningsfullt i en svensk reseguide om Libanon att återuppbyggnaden av elnätet var i full gång, men gav ändå rådet att ta med en ficklampa. Strömavbrott kunde inträffa.

I oktober 2019 började demonstrationerna mot maktmissbruk och korruption i Libanon, den ekonomiska krisen blev allt värre, medierna skrev om hur hårt medborgarna drabbas. Regeringskris, fortsatta protester.

Vid middagstid 4 augusti 2020 skrev TT att demonstranter i Beirut stormat energidepartementet, utleda på ideliga strömavbrott. I vissa delar av staden avbrott så långa som upp till 20 timmar om dagen. En demonstrant citeras:
– Vi har samlats framför energidepartementet eftersom det är det främsta korruptionsnästet.
Det var inte utan att man förstod dem.

När man tror att det inte kan bli värre blir det eftermiddag 4 augusti, explosioner i Beiruts hamn och allt blir fasansfullt. Rapporterade dödstal steg från 27 på kvällen den fjärde till mer än 130 kvällen femte augusti. Antalet skadade rapporterades vara mer än 6 000 samma kväll.
Dödssiffrorna har fortsatt stiga, civilbefolkningen röjer gatorna från glas och rasmassor. Demonstrationerna har återupptagits.

För två år sedan var Libanon redan i kris, men ändå långt från dagens Libanon som i tidningsrubriker sedan i oktober 2019 beskrivits som rent kaos med en ekonomi i fritt fall.

Även 2018 var det förstås också bättre att ha dollar i plånboken, men den libanesiska medelklassen hade fortfarande tjänsteflickor som satt nedhukade i baksätet om husbondfolket tagit dem med på biltur. Tjänsteflickorna kunde också ses ute på Beiruts gator vallande de stora hundar som var statuspryl för de bättre bemedlade.
– They buy huskies but have no idea what dogs like that are for, or what to do with them except own, sade min vän.

Före katastrofen med det exploderande ammoniumnitratlagret i hamnen skrev medier om hur medelklassen dumpade tjänsteflickorna från Etiopien, Ghana och Nepal utanför deras ambassader eller bara på gatan. Kafala (med reservation för stavningen) kallas systemet som gör det möjligt att hålla tjänstefolk med arbetstid dygnet runt till mycket låg lön. I det ekonomiska kaoset kunde medelklassen inte längre klara ens det.

Då, 2018, fanns förstås också tiggare och hemlösa i Beirut. Hela familjer kunde ses sitta tryckta invid en trädgårdsmur, de mindre barnen med framsträckta händer. Libanon har tagit emot många flyktingar från Syrien. 2019 beräknades var fjärde invånare i Libanon vara syrisk flykting, omkring en miljon är registrerade, troligen är de flera.

Spåren efter det 15-åriga inbördeskriget som tog slut först 1990 är ännu synliga i staden även om delar av centrum har byggts upp med moderna, höga betongskrapor, gallerior, kontor och bostadshus. Under ett av dem går det att se rester av den gamla souken, marknaden som i stort sett utplånades under kriget och återkom som lyxgalleria då ruinerna efter kriget togs bort och ett nytt centrum växte fram.

Kulhålen är inte långt borta i Beiruts stadsbild.

I hamnen, som ett monument över inbördeskriget men också av det som kom efter, oenigheten om av vem, var och hur Beirut skulle återuppbyggas står St Georges Hotel, en ruin, men en ruin där gardiner fladdrar i alla tomma fönsterkarmar. Ägaren Fadi el-Khoury var, och är, oenig med familjen Hariri, huvudägare i Solidere som står bakom mycket av renovering och återuppbyggnad i centrum.

St George Hotel där den internnationella eliten samlades på 1950- och 60-talen.

Några kvarter längre upp i staden står ruinen av Holiday Inn, hotellet som var nyinvigt när inbördeskriget bröt ut och som sköts sönder, om än inte samman. Alla våningsplanen är kvar, men man ser rätt igenom de urblåsta fönstren, och där fladdrar inga gardiner. De nedre våningarna av Holiday Inn disponeras av militären. Stridsfordon är uppställda innanför höga staket och galler, grindarna vaktas av beväpnade soldater som man inte vill be om lov att få ta en bild. Ett lov man hur som helst inte skulle få. Det råder strikt fotoförbud.

Holiday Inn, Beirut.

På Martyrernas torg är armen avskjuten på statyn som i maj 1960 restes till minne av dem som föll i kampen för Libanons självständighet. Ännu ett minne av inbördeskriget att lägga till kulhål i väggar och kvarvarande ruiner.

I södra Beirut finns Sabra, Shatila och Bourj el Barajne, palestinska flyktingläger som permanentats men inte inlemmats i stad och stat. I de två förstnämnda ägde massakrer rum på palestinier i september 1982. Det finns mycket skrivet om vad som hände, sök information på nätet och i bibliotek.

Nära försvarsministeriet i östra Beirut finns ett fredsmonument, ett torn i sju våningar gjort av 5000 ton betong med stridsvagnar inmurade i varje våningsplan. Deras kanoner spretar åt alla håll. Ett monument jag bara sett på bild, men inte mindre förbluffande för det.

Men i Beirut finns också cornichen, den långa, vackra strandpromenaden med ett lysande blått Medelhav att se ut över. Där fanns museer, kyrkor, moskéer, restauranger, hantverksbutiker och där fanns Tawlet, restaurangen där kockarna är kvinnliga flyktingar, maten fantastisk och samhällsklasser och nationaliteter blandade. Hur mycket som finns kvar nu är oklart.

Utanför Beirut, öster om staden mellan bergskedjorna Libanon och Antilibanon ligger Bekaadalen, knappt 20 mil lång och 15 kilometer bred. En plats och ett namn som mest förknippas med flyktingar, återkommande strider och attentat av olika slag, är i själva verket en högplatå präglad av jordbruk, många byar och mindre samhällen. Men också av städer som Baalbek, staden Alexander den store en gång gav namnet Heliopolis, solguden Helios stad. Floden al Assi som rinner norrut, ut ur Libanon. Sydväst om Baalbek rinner Litanifloden upp, ett namn som också återkommit i rapporteringen om strider och oroligheter eftersom den rinner söderut, mot Israel.
Litanifloden och dammen med en underjordisk kraftstation var redan före sekelskiftet så förorenad efter många års slarv med sophantering att internationella experter togs in för att försöka rena den. Sophantering är ett mycket stort problem, inte bara vid Litanifloden. Bad i Medelhavet utanför Beirut och andra städer avråds bestämt från, nivån på föroreningar gör bad direkt ohälsosamt.

Hotel Palmyra i Baalbek byggdes 1874 och var under en tidigare period Bekaadalens St George Hotel, med Einstein, de Gaulle och shahen av Iran bland gästerna.
Nu är Hotel Palmyras glansdagar länge sedan över, men få hotell kan tävla i charm, mottagande, eller utsikt.

Från fönstren i Hotel Palmyra ser man ut över det stora området med ruinerna av tempel byggda av romarna, det största till Jupiter, det ”lilla templet” invid till Bacchus, eller möjligen till Venus, större än Parthenon är det i varje fall. Tempelområdet finns med på UNESCO:s världsarvslista sedan 1984.

Många tusen års historia på knappt 10 500 kvadratkilometer, ungefär motsvarande Skåne. Ett land av kontraster, av skönhet, av korruption och maktmissbruk. Libanon är en upplevelse, Beirut likaså.
Läs om Libanon, inte ens tre dagars besök får plats i en bloggpost. Överst i min att läsa-hög ligger nu Michael Azars Döden i Beirut, Glänta produktion, Munkedal 2007. Mycket har hänt sedan 2007, men läsning bidrar till förståelse även av dagsaktuella händelser.
Det gjorde också kommentaren från den unge mannen i kaffekiosken som räddade mig från koffeinabstinens den tidiga morgonen 2018 i väntan på mitt flyg tillbaka till Sverige:
– Thank you, you made my day, sade jag.

– Make my day, take me with you, sade han.

Banksy. Journalister. Turkiet.

Banksy är inte bara jordens salt, han är också vår honung och den som håller upp oss och vår samtid att förfäras över, ibland skratta åt och inte sällan visa absurditeterna i vår värld.

I mars i år rapporterade SVT om en 20 meter lång muralmålning på Bowery Wall, en målning som med räknestreck visualiserar det fängelsestraff en kurdisk konstnär dömts till för att ha målat förstörelsen i en Turkisk stad, med den turkiska flaggan hissad över spillrorna.
Konstnären och journalisten dömdes 2019 till två år och nio månaders fängelse på grund av den målningen.
Hon heter Zehra Dogan.
https://www.svt.se/kultur/banksy-uppmarksammar-fangslad-konstnar-i-new-york

Banksy är inte den enda som protesterar mot hur journalister, konstnärer, författare och människorättsaktivister behandlas av den turkiska staten under Erdogans styre.
Nobelpristagaren i litteratur, Orhan Pamuk skrev i Svenska Dagbladet i november 2019 en artikel i protest mot hur författaren Ahmet Altan behandlas. Efter att ha suttit fängslad i tre år för att ha sänt ut ”ett subliminalt budskap kopplat till kuppen” (2016, det kuppförsök som lett till stora utrensningar och fängslanden av verkliga eller påstådda Gülen-anhängare) släpptes han men greps igen efter en vecka.

”För dem som vill styra och förtrycka sitt folk och ingjuta fruktan är Ahmet Altans tapperhet och styrka ett hot” skriver Pamuk och avslutar sin artikel ”Ahmet Altan måste släppas fri, normal rättssäkerhet måste återinföras i Turkiet, eftersom detta land förtjänar det.”

Ece Temelkuran, turkisk journalist som tvingats lämna sitt hemland, ställer i sin bok How to Lose a Country, The Seven Steps From Democracy to Dictatorship inga krav på frisläppande av namngivna fängslade journalister (Enligt IFJ, International Federation of Journalists är drygt 90 journalister för närvarande i turkiska fängelser). Men boken är en rasande redogörelse för hur Erdogan, hans parti AKP och hans anhängare steg för steg begränsat medborgerliga rättigheter, politiserat domstolar och rättsväsende och omöjliggjort normal politisk aktivitet.

Have you no sense of decency? citerar Temelkuran advokaten Jacob Welch’s fråga till Joseph McCarthy under ett utskottsförhör i USA:s senat 1954. (How to lose a country, 4th Estate, London 2019, s 84).
Det finns ingen anständighet i mobbar av det som i Turkiet kallats ”real people”, och närmare oss ”verklighetens folk”, vare sig de är på gator, i företag, tidningar, tv, radio eller på nätet. Temelkuran ger flera exempel i sin bok.

Att Erdogan beslöt att göra den före detta katedralen Hagia Sofia till moské igen efter decennier som museum har väckt stor uppmärksamhet världen över. Enligt författaren och debattören Kurdo Baksi är det ett led i Erdogans och AKP:s strävan att utplåna Turkiets icke-turkiska kulturarv. Baksi hänvisar också till bygget av Ilusu-dammen som dränkte Hasankeyf och tvang tiotusentals kurdiska och syrianska invånare att flytta. (SvD 14 juli, 2020). (Jag har skrivit om Turkiets GAP-dammar på den här bloggen.)

Turkiska kvinnor har de senaste veckorna protesterat högt på sociala medier efter att en 27-årig kvinna misshandlats, strypts tryckts ned i ett oljefat och tänts eld på, av sin före detta pojkvän. En vice ordförande i AKP har i en tv-intervju sagt att Istanbulkonventionen, Europarådets avtal med syfte att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och flickor, och våld i hemmet, ”är väldigt fel och spelar i händerna på hbtq- och perifera element i det turkiska samhället. Undra på att kvinnor protesterar.

International Federation of Journalists, IFJ, skrev i april:
”In the early hours of Tuesday 14 April, the Turkish Parliament passed a law which will lead to the release of up to 90,000 prisoners. However, it excludes scores of journalists, human rights defenders, politicians, lawyers and others arbitrarily detained pending trial or serving sentences following unfair trials under Turkey’s overly broad anti-terrorism laws which facilitate incarceration for exercise of free speech. ”
Ahmet Altan, 70, hör inte till de som släppts.

Besök gärna IFJ:s webbplats:
https://www.ifj.org/media-centre/news/detail/category/press-releases/article/twenty-four-rights-groups-call-on-turkey-to-release-all-those-arbitrarily-detained-now-at-risk-of-c.html

I denna värld behövs Banksy.
Besök därför gärna Banksy’s instagramkonto, eller se Banksy på Youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=FjWXkC99ZFI
(tio bidrag till konst och installationer)
https://www.youtube.com/watch?v=sSsjC-F9bwk
(graffiti, bitskt, roligt, tänkvärt)

Där finns bilder av hans målade kommentarer till varjehanda händelser. Att han bidragit med målningar invid och i The Walled Off Hotel i Betlehem känner några till.
https://www.thenational.ae/arts-culture/inside-banksy-s-the-walled-off-hotel-in-bethlehem-1.804845
Men han kommenterar mycket annat, fyndigt, ibland vasst, men ger också beröm, till exempel till NHS-personalens insatser under pandemin.

Att hans målningar stjäls, kan säljas för mångmiljonbelopp, att de ibland målas över (i tunnelbanevagnar) eller förvanskas känner ännu flera till. I oktober såldes en Banksytavla för 120 miljoner kronor på Sotheby’s. Devolved Parliament hette den. Vill ni veta hur det ”devolved” får ni söka på nätet.

Filmen som visar hur hans verk Flicka med ballong strimlades sönder direkt efter att ha sålts på auktion finns här:

https://www.youtube.com/watch?v=-KYwNGx6n0s

Schrems vann igen!

Tack och lov för BBC. Det var där jag hittade artikeln om Max Schrems och att ECJ nu givit honom rätt i att Privacy Shield, som ersatte det dysfunktionella Safe Harbour när det gäller att skydda EU-medborgares integritet vid delning av personuppgifter, inte heller lever upp till de krav på skydd av personuppgifter som bland annat GDPR ställer.

USA:s lagar om nationell säkerhet skyddar inte EU-medborgare från USA:s underrättelsemyndigheter. I sammanhanget kan det vara värt att nämna att ”samla in underrättelser” i inte så få fall handlar om det som mera brutalt benämns spioneri. Det kan också vara värt att nämna att kinesiska företag som samlar data från användare också kan beordras lämna över den till kinesiska myndigheter, och kritiseras häftigt för detta.

Läs BBC:s artikel om Schrems och om ECJ:s (European Court of Justice, EU-domstolen) beslut:

https://www.bbc.com/news/technology-53418898

I artikeln citeras Max Schrems:

”Max Schrems, the Austrian behind the case, called it a win for privacy.
”It is clear that the US will have to seriously change their surveillance laws, if US companies want to continue to play a role in the EU market,” he said.”

USA:s handelsminister Wilbur Ross säger i artikeln att 5 300 företag berörs av domstolsbeslutet. Företagen kommer nu att behöva teckna ”standard contractual clauses”: non-negotiable legal contracts drawn up by Europe, which are used in other countries besides the US.”.
Läs artikeln som redogör för SCC:s och vad de kan komma att innebära betydligt bättre än vad jag kan.

Om Schrems och Privacy shield skrev Lottas Allehanda 2015:

Financial Times har publicerat ett flertal artiklar om dataintegritet och -skydd av personliga uppgifter där Max Schrems och den NGO han grundat, None of Your Business, nämns. FI:s arkiv är låst men om NOYB kan den som vill läsa mer om man följer denna länk:

https://noyb.eu/en

Citat ur och om varjehanda

Det händer att formuleringar fastnar, eller borde fastna, eftersom de är fyndiga, kloka eller tänkvärda av andra skäl.
En sådan fann jag i Falstaff Fakir, Huru jag blev Fakir och andra berättelser, Bonniers, Stockholm, 1965. Ny och nyttig lärobok i zoologi heter berättelsen och citatet är från sid 34:
”Som var man vet, svävar kamelen ständigt i livsfara, emedan man utan några förberedelser kan svälja honom, medan däremot myggen först måste silas.”

Andra formuleringar är sannolikt mera kända, Goethes Faust och pudelns kärna refererar även Falstaff till, men jag fastnade för de inledande raderna i originalets Tillägnan:
”I nalkens, töckenskepnader, och skriden
förbi mitt öga som i forna dar.”

Så kan det ju kännas ibland när man uppnått mogen ålder och mer eller mindre frivilligt finner sig förflyttad till sammanhang man annars lämnat bakom sig.
Längre fram i samma Faust, kapitlet Gata säger Mefistofeles:
”Sancta simplicitas! Nu var ni inte lite dum, ni skiljer ej på vittna och på veta.”

Fundera på det ett tag.

Ett annat citat att fundera över kommer från Lars Anderssons roman ”de Gaulles dotter och kommissarie Ringer” (Albert Bonniers förlag, 2019):
”Om man fiskade upp nån ur en å hade man påträffat, eller varför inte upptäckt, eller hittat, människan ifråga. Bara poliser anträffade folk.”
Var och en som undrat över löpsedlar och rubriker kan få fundera en stund över språkbruk, ordval och yrkesgrupper och vad ord gör med vår upplevelse av verkligheten. En del av det som på 1970-talet och framåt började kallas problemformuleringsprivilegiet.

På det kan man tänka en stund när man läst följande:
”After Columbus and his sailors were discovered by the Arawakian Lucayos on their beaches in 1492, the Americas of the colonizer came into being as part of both a literary exercise and one of the most appalling acts of ethnocide in recorded history.”

Citat ur Jan Carew’s, The Caribbean Writer and Exile, p 283. I antologin Empire Windrush. Fifty Years of Writing About Black Britain, ed Onyekachi Wambu, Phoenix, London 1999.
I samma bok, av samma författare fick jag äntligen också en förklaring till Gaiman’s Anancy Boys”:
”Anancy, the West African folk archetype in whose name all fables were told, is shaped like a gadwal, a sun-wheel, a mathematically perfect calendar. (…) In the Caribbean, Anancy lost his contacts with divinities and is known exclusively as a trickster.” (p 298)

Till sist, Runebergs Fänrik Ståls sägner är en klassiker som anbefalles av många skäl, inte minst som en del i förståelsen av Finlands historia.
Men det är inte ur Molnets broder, Sven Dufva, Lotta Svärd, Kulneff eller andra av de mest välkända jag väljer att citera. Det är ur Otto von Fieandt, femte strofen:
”Överst på hans hjässa satt,
sliten blank, hans faders hatt,
ärvd vid Villmanstrand på näset,
där hans farfar bet i gräset.”

Det känns faktiskt lite befriande att nationalskalden tvangs tillgripa ett sådant rim i allt sitt fosterländska allvar.

Mystiska bilden

Färöarna, Nólsoy, augusti 2019.

Flera exponeringar, för man vet ju aldrig:
Nólsoy, 14.05.25.

Mitt ressällskap Karolina poserar i valportalen, det är viktigt med referensföremål.

Nólsoy 14.05.44:

Något förändrades under de 19 sekunderna mellan bilderna. Ni ser det nog fortare än jag gjorde.