Det händer att formuleringar fastnar, eller borde fastna, eftersom de är fyndiga, kloka eller tänkvärda av andra skäl.
En sådan fann jag i Falstaff Fakir, Huru jag blev Fakir och andra berättelser, Bonniers, Stockholm, 1965. Ny och nyttig lärobok i zoologi heter berättelsen och citatet är från sid 34:
”Som var man vet, svävar kamelen ständigt i livsfara, emedan man utan några förberedelser kan svälja honom, medan däremot myggen först måste silas.”
Andra formuleringar är sannolikt mera kända, Goethes Faust och pudelns kärna refererar även Falstaff till, men jag fastnade för de inledande raderna i originalets Tillägnan:
”I nalkens, töckenskepnader, och skriden
förbi mitt öga som i forna dar.”
Så kan det ju kännas ibland när man uppnått mogen ålder och mer eller mindre frivilligt finner sig förflyttad till sammanhang man annars lämnat bakom sig.
Längre fram i samma Faust, kapitlet Gata säger Mefistofeles:
”Sancta simplicitas! Nu var ni inte lite dum, ni skiljer ej på vittna och på veta.”
Fundera på det ett tag.
Ett annat citat att fundera över kommer från Lars Anderssons roman ”de Gaulles dotter och kommissarie Ringer” (Albert Bonniers förlag, 2019):
”Om man fiskade upp nån ur en å hade man påträffat, eller varför inte upptäckt, eller hittat, människan ifråga. Bara poliser anträffade folk.”
Var och en som undrat över löpsedlar och rubriker kan få fundera en stund över språkbruk, ordval och yrkesgrupper och vad ord gör med vår upplevelse av verkligheten. En del av det som på 1970-talet och framåt började kallas problemformuleringsprivilegiet.
På det kan man tänka en stund när man läst följande:
”After Columbus and his sailors were discovered by the Arawakian Lucayos on their beaches in 1492, the Americas of the colonizer came into being as part of both a literary exercise and one of the most appalling acts of ethnocide in recorded history.”
Citat ur Jan Carew’s, The Caribbean Writer and Exile, p 283. I antologin Empire Windrush. Fifty Years of Writing About Black Britain, ed Onyekachi Wambu, Phoenix, London 1999.
I samma bok, av samma författare fick jag äntligen också en förklaring till Gaiman’s Anancy Boys”:
”Anancy, the West African folk archetype in whose name all fables were told, is shaped like a gadwal, a sun-wheel, a mathematically perfect calendar. (…) In the Caribbean, Anancy lost his contacts with divinities and is known exclusively as a trickster.” (p 298)
Till sist, Runebergs Fänrik Ståls sägner är en klassiker som anbefalles av många skäl, inte minst som en del i förståelsen av Finlands historia.
Men det är inte ur Molnets broder, Sven Dufva, Lotta Svärd, Kulneff eller andra av de mest välkända jag väljer att citera. Det är ur Otto von Fieandt, femte strofen:
”Överst på hans hjässa satt,
sliten blank, hans faders hatt,
ärvd vid Villmanstrand på näset,
där hans farfar bet i gräset.”
Det känns faktiskt lite befriande att nationalskalden tvangs tillgripa ett sådant rim i allt sitt fosterländska allvar.