Kategori: Media

Publicerat

Försvar, press … och oberst Møller

Kontakter med Försvarsmakten ska numera gå via infostabens personal; presschef, pressekreterare eller jourhavande via pressnumret. Det är ok vid kriser.
När det handlar om reportage, om ämnen som måhända rör en garnison men emanerar ur högkvarteret, då är det en hämsko. Jourhavande informatör undrar vad man vill, vilka frågor det gäller och ber att få återkomma. Allt väldigt vänligt. Och otroligt hämmande.

Som journalist vill man ha en kontakt som kan svara inte bara på en fråga, utan också på följdfrågor, frågor journalisten kanske inte visste fanns innan den första frågan besvarats.
Centraliseringen av information är en utveckling till det sämre för journalister, men också för försvaret.

Till min glädje, som inte var oväntad eftersom oberst Møller vid det Danske forsvar vid flera tillfällen varit en källa till information och därmed förståelse men också till munterhet, har obesrsten kommentarer också som berör detta.

Lars R Møller förklarar varför försvarsledningen i Danmark reagerade kraftigt mot Thomas Rathsacks bok ”Jaeger – i krig med eliten” som (skriver Møller) ”Efter min mening skyldtes reaktionen, at den brød med (…) Forsvarets pressepolicy, der i korte traek gik ud på, at alle informationer til offentligheden skulle komma fra presse- og informationstjensten. Alle brud på denne udmaerkede praksis skulle forsøges nedkaempet så hårdt og hurtigt som muligt. Informationsstyrning er nøglen til politisk påvirkning, og alle tiltag eller utidige forsøg på at skabe en åben debat skal bringes til ophør så hurtigt som muligt.” (s 431 Lars R Møller, Tak for turen, Lindhadt og Ringhof, 2014)

Längre fram skrive Møller:
”Hvis man skal vente på tilladelse fra et ministerium til at åbne munden, forpasses denne mulighed. Forsvaret kan ikke kontrollere mediestrømmen. Det er ikke vores opgave, men vi er også alt for longsamme i forhold til medierne. Vi får oftest kun én chance, og så skal vi gribe den. Det kan man kun ved at udstyre Forsvarets personel med en generel opmuntring til at ytre sig. Centraliseret mediekontrol dur ikke, og Forsvaret ender alltid med at halse efter begivenhederne i stedet for at vaere med til at praege dem.” ss 571-572

Man skulle önska att det utgick ett sådan påbud till svenska militärer. Nu är det i stället en räddhåga och ständiga hänvisningar till ”högkvarteret” där växeln kopplas till infostaben oberoende av vem som efterfrågas eller vilken fråga det gäller. Det gäller även om man lyckas komma i kontakt med vederbörandes sekreterare. Och infostaben vill ha precisa frågor och telefonnummer att återkomma till, och när återkoppling sker är det infostaben som ringer, med mer eller mindre önskvärd information.

Vad är försvarsmakten rädd för? Inte för främmande makt i varje fall, det ger en uppsjö av mulitnationella övningar besked om. Att främmande makt också ges tillträde till skyddsobjekt är än mer anmärkningsvärt.

Svensk medborgare/journalist (och tidningsläsare, så i förlängningen gäller det naturligtvis många fler) ges inte tillträde till skyddsobjekt,(i det fall jag känner till Bålstaanläggningen) och svaret från säkskyddsofficer Peter Nilsson på anhållan från journalist från Upsala Nya Tidning var att ”Försvarsmakten har ingen skyldighet att ta emot besök vare sig till skyddsvärda platser eller till andra platser som disponeras av Försvarsmakten. Ett nekande svar till Uppsala (sic!) Nya Tidning behöver sålunda inte motiveras. Luftstridsskolan erbjuder Uppsala (sic!) Nya Tidning möjlighet till intervjuer med personal som jobbar i anläggningen men att detta görs på annan plats.” (24 maj 2012).

Varje journalist vet att det är miljö och atmosfär som utgör skillnaden mellan ett reportage som griper tag och ett reportage som inte gör det. ”På annan plats” är alltså ett dåligt alternativ.
Att regeringskansliet, och dåvarande försvarsminister Tolgfors givit tillstånd till saudiskt besök i stridsledningscentralen i Bålsta gjorde ”på annan plats” extra surt.

Ska finansiärerna (skattebetalarna) av anläggningen inte ens få möjlighet att besöka den via ombud (journalist), medan främmande makt ges tillträde? Och om saudier såsom viktiga för försvarsindustrin ges tillträde, vad vet då inte mer eller mindre allierade försvarsmakter?
”En svensk tiger’” gäller säkert ännu, men vem som är svensk och inför vilka det tigs är en annan sak.
”Hvis man skal vente på tilladelse fra et ministerium til at åbne munden, forpasses denne mulighed. Forsvaret kan ikke kontrollere mediestrømmen. Det er ikke vores opgave, men vi er også alt for longsamme i forhold til medierne. Vi får oftest kun én chance, og så skal vi gribe den.” (op cit)

Tak, oberst Møller.

Och tro inte att avanonymiserade bloggare som Skipper och Wiseman kan fylla vakumet i Sverige. Med offentliggörandena försvann om inte trovärdigheten, så oavhängigheten från infostaben.

Skärpning, försvarsmakten!

Publicerat

Kapetan Aris, Grekland och skuldkrisen

”Där alla tänker lika tänks det inte mycket”.
Ett talesätt som använts på olika sätt av olika människor. När det till exempel används som affischord på ett chefskontor kan det vara verkligt hämmande, om den som sitter i besöksstolen vet att andra som inte tänkt som chefen hamnat i ett mycket litet rum utan fönster längst bort på vinden.

Men detta att inte alla tänker som alla andra, till exempel när det gäller Grekland och skulderna, det är inte så vanligt förekommande. Att därför SvD Kultur söndagen 4 juli publicerade en artikel a Marcus Priftis är glädjande. Läs den: http://www.svd.se/vasterlandets-bild-av-grekland-ar-kluven

Artikeln handlar om mycket mera, men vad jag fäste mig vid var detta citat:
”Efter andra världskrigets slut lovprisade Churchill sina allierade grekiska partisaners mod och moral – idealisering – för att ögonblicket därefter anställa masslakt på dem med motiveringen att de var kommunister. Det inbördeskrig som strax skulle följa, och som ännu definierar Greklands politiska landskap, var det kalla krigets allra första slag. Trumandoktrinen testades för första gången i Grekland, och det var där man först lät höra talas om dominoeffekten.
Så gör man inte mot sin vagga. Så gör man mot en koloni.”

Det fick mig att minnas en bok jag läste nu för ganska länge sedan:
Kapetan Aris, Gerillakriget i Grekland 1940-45, av Kostis Papakongos, utgiven av Författarförlaget 1975.

Den handlar om guerillakriget mot nazisterna och sveket från såväl allierade, Sovjetunionen och Storbritannien, som från det grekiska kommunistpartiet.
Kapetan Aris förstod vad som komma skulle och begick självmord 1945.
Och ja, det är en hjältehistoria.

I den pågående krisen i Grekland finns få hjältar.
Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, skrev på SvD Brännpunkt 27 maj under rubriken ”Greklands skuld skapar hat” om valutaunionens ”grundlag”, citationstecknen är Mats Perssons, Maastrichtfördraget som förbjuder stater att låna ut pengar till varandra.

”Skälet till detta är enkelt: om Europas stater har skulder till, och fordringar på, varandra uppstår gärna gnissel och friktioner … Och så fungerade den europeiska valutaunionen fram till 2010. … Nu valde euroländerna en helt annan väg. Genom ett fiffigt juridiskt knep kringgick de Maastrichtavtalets låneförbud och köpte upp de grekiska statspapperen från bankerna – till kurser som låg högt över ett rimligt marknadsvärde. Därigenom tog Europas skattebetalare på sig bankernas kreditförluster, och det var naturligtvis bankernas ägare glada för. …”

Läs hela artikeln! http://www.svd.se/greklands-skuld-skapar-hat

Vad vi nu har är glada bankägare, arga skattebetalare, populistpartier, högdragna europeiska ledare som ska lära greker en läxa och en grekisk befolkning som förväntas leva på luft och privatiseringar.

Hur ofta får vi höra om valutaunionens ”grundlag” i medierapporteringen om Grekland?
Den borde nämnas i varje artikel som skrivs om Grekland, folkomröstning och skuldkris. Och i varje artikel som skrivs om Merkel, Hollande och andra politiker som yttrar sig i frågan också, medlemmar i valutaunionen eller inte!

Hur ofta om Grekland som europeisk koloni? Om partisanerna, krigsslutet och vad som sedan hände?
Europeisk efterkrigshistoria är inte bara Sovjet och järnridån.

Publicerat

Problemet med e-böcker

Det stora problemet med e-böcker är inte att de inte tar plats i bokhyllan.
Problemet är att om man lånar dem på bibliotek så registreras lånet, inte bara för att biblioteket ska veta att man lånat den och ska kunna kräva tillbaka den, som med en fysisk bok.

Lånet registreras verkligen, och registreringen blir kvar, sökbar av alltid illegitima skäl. Det blir däremot inte registreringen av den lånade fysiska boken. Den försvinner när lånetiden gått ut – poff!

I Sverige är det förbjudet att föra register över låntagares boklån, utöver det som visar att man lånat, och eventuellt inte lämnat tillbaka boken. Det gäller inte e-böcker.

Köper man e-böcker så inte bara registreras och bevaras köpet i register – boken kan försvinna också – poff! – om försäljaren (Amazon till exempel) för för sig att man gjort något ”olagligt” med boken. Kopierat den, vilket är enda möjligheten om man vill låna ut boken, men inte läsplattan.

Det är kort sagt så att Amazon säljer boken, och behåller den.

Och det är klart, vill man inte ha fysiska böcker i en bokhylla, böcker att gå tillbaka till ett år, fem år, trettio år, efter att man läst den, då är väl läsplattan bra. Så länge dagens teknik är morgondagens, så att böckerna fortfarande är tillgängliga på läsplattan om ett år, fem år, trettio år, eller ännu längre fram.

Det finns nästan bara fördelar med fysiska böcker. En nackdel är att de är tunga att flytta. En annan att de är besvärliga att damma.
Men att drygt trettio år efter första läsningen gå till bokhyllan och hitta Kapetan Aris, Kostis Papakongos bok från 1975, därför att några rader i en artikel om Grekland 2015 väcker minnen. Det är något speciellt. Den står där, visserligen i urblekt orange rygg, men den går att hitta, och förläggaren har inte kunnat ändra ett ord i den, och ingen annan heller.
Den har varit utlånad flera gånger, och ingen har kunnat hindra det. Copyswede har inte kunnat ta ut extra avgifter, och Amazon har inte kunnat blockera varken mina vänners eller min läsning under utlåningstiden.

Att det med fysiska böcker och bokhyllor också är möjligt att botanisera och upptäcka böcker, i bibliotek, bokhandlar och vänners bokhyllor, som man annars inte skulle ha fått veta fanns, det är bara ytterligare en fördel med de fysiska böckerma. En fördel som Sam Sundberg beskrev i en kommentar i SvD Kultur 25 juni -15 ”Det verkliga hotet från e-böckerna”.

Bokhyllor är alltså inte ”ackumulerat kulturkapital och prestigejakt”, som Andres Lokko skrev i en krönika i samma tidning 26 juni. Att Lokko är välformulerad och fyndig innebär inte att han har rätt. Och hans ironiska ”Bifoga en länk till de digitala omslagen i sitt personliga bibliotek så kan den uråldriga leken ”Herre på täppan” obehindrat fortgå precis som vanligt”.

Nej, Andres Lokko.
Det är inte ”Herre på täppan” det handlar om. Det handlar om kontroll. Ska jag ha kontroll över mina böcker som jag ärligen betalat för, och mina boklån, eller ska någon annan ha det?

Publicerat

Bilder av Chodorkovskij

Michail Chodorkovskij är närmast helgonförklarad i väst – en stackars oligark som Putin satte i fängelse för att Chodorkovskij utmanade hans maktposition.
Det är svårt att hitta en negativ kommentar om Chodorkovskij i svensk press. Den alltid lika läsvärda Anna-Lena Laurén har åtminstone försökt balansera proträttet av honom i en artikel 31 mars i SvD. Rubriken lyder ”En råkapitalist och ett helgon”.
Laurén beskriver honom som ”hård som flinta och utrustad med en osviklig instinkt inte bara för pengar utan också för makt.”
Fortsättningen kan sammanfattas som att han gick med i kommunistpartiet för att han behövde kontakterna, var högt uppsatt tjänsteman i Komsomol, senare oligark och ägare av Yukos. Enligt faktarutan köptes det senare i en riggad auktion. Han dömdes 2005 för skattebrott och förskingring, 2010 för penningtvätt, benådades av Putin 2013 och nu bosatt i Schweiz tillsammans med familjen och där han också fått uppehållstillstånd. (Schweiz förbjuder asylsökande tillträde till vissa zoner i städer, och gjorde sig inte heller under andra världskriget känt som ett land som gärna tog emot flyktingar, varken av humanitära eller politiska skäl).

En mera detaljerad skildring av Chodorkovkijs sätt att bygga upp sin jättelika förmögenhet ger Loretta Napoleoni i boken Skurkkapitalismen, Leopard, 2009.
Det börjar med Gorbatjov och privatiseringarna som stöddes av Internationella valutafonden, Världsbanken och leddes bland annat av Jeffrey Sachs, rådgivare. Privatiseringarna gav upphov till att tåv valutor skapades inom Sovjetunionen, den vanliga rubeln och beznalitjnye, det sistnämnda en räkneenhet, snarare än valuta. Det var statliga tillstånd att köpa och sälja, men kunder inte konverteras till rubel eftersom centralbanken inte växlade in dem. Däremot växlades de in på svarta börsen, en rubel mot tio beznalitjnye.

För att utrikeshandel skulle kunna bedrivas av nyprivatiserade företag, gav Gorbatjov tillstånd till Komsomol att konvertera beznalitjnye till rubel. Napoleoni skriver:

”I själva verket förvandlade han Komsomols medlemmar till ett ryskt finansdepartement och hoppades att de skulle hitta på konverteringsmetoder utan statlig övervakning. Vetenskapliga verksamheter, till vilka räknades skönhetstävlingar och popkonserter uppfyllde kraven för konvertering. Sådana konserter och tillställningar ingick snart i de smarta planerna hos lössläppta unga ryssar som ville göra sig förmögenheter. Bland dem fanns Michail Chodorkovskij, på den tiden ordförande för Komsomols ungdomsklubb vid Moskvauniversitetet. (…) Chodorkovskij godtog betalning i beznalitjnye från personer som ville delta i skönhetstävlingar och rockkonserter. Sedan konverterade han beznalitjnye till rubel eller hårdvaluta genom att växla dem hos exportföreta (främst i virkesbranschen) som hade gott om utländsk valuta. Hårdvalutan användes till att importera datorer från länder i väst. De såldes i Ryssland i utbyte mot beznalitjnye så att Chodorkovskij gjorde en sexfaldig förtjänst på varje rubel. Därefter konverterades beznalitjnye till rubel med samma knep. För varje transaktion gick Chodorkovskij med vinst. Han hade hundratals liknande affärer på gång samtidigt. (…) Om finansdepartementet eller centralbanken skött konverteringen hade Chodorkovskijs förtjänst ökat regeringens intäkter. I stället lade de grunden till hans förmögenhet.”

Och fortsättningen:
”Skönhetstävlingarna gav den ryska maffian goda möjligheter att bygga upp en stabil prostitutionsverksamhet. (…) ’Flickorna lurades dit med förespeglingar om en fantastisk karriär inom filmen och hamnar sedan på bordeller i Israel eller Dubai eller i Västeuropa. Sådana som Chodorkovskij serverade rätt och slätt varorna på silverfat till maffian. Han visste att hans skönhetstävlingar bara var rena köttmarknader där hallickar och människohandlare kunde sikta in sig på sina offer. Han visste också att det han gjorde var lagligt och att det gjorde honom mycket, mycket rik. Brydde han sig om flickorna? Naturligtvis inte.’ (…) Chodorkovskij var ute efter större villebråd: Rysslands väldiga energiresurser.” (ss 32-33).

Kapitlet fortsätter med utvecklingen under Jeltsin och hur statsägda företag privatiserades med hjälp av kuponger. Bättre att läsa Napoleonis bok än att jag fortsätter citera, men jag avhåller mig ändå inte från detta citat:
”Den bortgångne amerikanske ekonomen Mancur Olson brukade beskriva ryska oligarker och globaliseringens hallickar som ’vandrande skurkar: ’Vandrande skurkar tar så mycket de kan bära, eftersom de struntar i sina offer och räknar med att kunna råna några till i morgon.’” (s. 35).

De vandrande skurkarna kontrasterar Mancur Olson enligt Napoleoni mot ”stationära skurkar” som Stalin. Även Putin skulle kunna sorteras in där ”… som nu försöker plundra oligarkerna på deras tillgångar. Privatiseringen var bara ett flyktigt ögonblick i Rysslands historia. Den ledde aldrig till demokrati eller ekonomiskt välstånd. I stället fostrade den en generation av vandrande skurkar. Femton år efter Berlinmurens fall är Putin i färd med att återupprätta Sovjetunionens makt.” (s 37).

Andra perspektiv än de som serveras i svenska dagstidningar, även om de är balanserade som Lauréns, är inte bara nyttiga, de är ibland närmast uppfriskande som kontrast till de hjälte- respektive skurkhistorier som media förmedlar.

Mindre uppfriskande är det att läsa furst Mysjkins utbrott i Dostojevskijs Idioten.
”- … har ni lagt märke till att alla är äventyrare och skojare i våra dagar! Och alldeles särskilt hos oss här i Ryssland, i vårt älskliga fosterland. Och hur allting har blivit så där, det kan jag inte förstå. Allt verkade ju så stabilt, men hur är det nu? Alla talar om det och överallt skriver man om det. Man gör avslöjanden. Alla kommer med avslöjanden här. Föräldrarna är de första som byter åsikt och skäms för sina gamla ideal. Därborta i Moskva var det en far som försökte övertala sin son att inte sky några medel när det gällde att skaffa sig pengar; det stod i tidningen…” (Wahlstörm &Widstrand 1991, s 128)

Furst Mysjkins utbrott hade lika gärna kunna gälla något annat land än Ryssland. Att inte sky några medel för att skaffa pengar är inte så ovanligt som skulle vara önskvärt, och det är inte tiggarna på svenska gator och torg det då handlar om.

Det är inte heller personer som Chodorkovskij som är de verkliga offren i historien om Ryssland, oligarker och maktmissbruk. Det är personer som Magnitskij som försökte anmäla ekonomiska oegentligheter han kommit på spåren men som i stället själv sattes i fängelse och plågades till döds där.

Magnitskij förlorade livet men hans fall är ändå väl känt genom Bill Browder. (”Bill Browder was a highflying businessman in Moscow, until Putin turned on him. His new memoir details how dangerous it is to end up on the strongman’s bad side. ” The Daily Beast, 2nd February 2015, review of Browder’s book Red Notice.)

Om möjligt ännu värre är det för alla de, i Ryssland men också i andra länder, som drabbas av korrupta domare och andra myndigheter, fråntas egendom och ibland livet utan att någon vill eller vågar högljutt protestera.

Publicerat

Open Culture och öppet nät

Filmindustrin, främst den amerikanska men andra hakar på, hetsar mot fildelare och ”pirater” som sägs hota inte bara dess inkomster utan själva dess existens. En motvikt mot denna hysteri är www.openculture.com.

De som vill att deras filmer ska ses kan lägga upp dem där. En av de filmkonstnärer som finns med i Open culture är Andrej Tarkovskij. Vilken fantastisk möjlighet att få se om Stalker, filmen som gjorde så oerhört starkt intryck då den kom.

Listan över filmer som Open Culture erbjuder är som följer, kopierat från startsidan:

Där finns också språkkurser, föreläsningar, ljudböcker och e-böcker. Ett kulturbibliotek på nätet, tillgängligt för oss alla. Det är så nätet är tänkt – tillgängligt, spridande av kultur och idéer. Inte bara kultur, även andra idéer, som i maker-rörelsen som Chris Anderson skriver varmt och mycket entusiasmerande om i ”Makers – den nya industriella revolutionen”, Modernista 2013.

Tänk om de filmer där Miroslav Ondricik svarat för fotot funnits med i Open Cultures utbud. Då hade jag inte behövt undra över varför Hynek Pallas i SvD skrev så positivt om honom i minnesrunan efter hans död. Kunnat fundera över hans utveckling som filmfotograf kanske?
Filmerna som nämns i Pallas’ text är ”En blondins kärleksaffärer”, ”Intim belysning”, ”Tusenskönorna”, ”Valerie and her week of wonders”, ”Det brinner min sköna”, ”Uppvaknanden”, ”Taking off”, ”Hair”, ”Ragtime” och ”Amadeus”.
Den enda av dem jag sett är den sistnämnda, och det är längesedan.

Visst är utbudet begränsat i Open Culture, men så mycket bättre det vore om det var mindre magert. För filmälskare, men också för alla som har intresse av andra kulturuttryck.
En av de filmer som finns med i listan över 700 fria filmer är denna:
Pulgasari – A North Korean Godzilla-style film produced by South Korean director Shin Sang-ok, who had been kidnapped in 1978 by North Korean intelligence on the orders of Kim Jong-il. (1985)

Detta är ännu ett exempel på det fantastiska med internet, och med fri kultur. Jag har aldrig hört talas om filmen, inte heller om regissören eller om kidnappningen av honom. Det är bara tack vare det öppna, fria nätet som jag fick veta att den, och han, finns.

Tänk då hur fantastiskt mycket film det finns där ute, i nästan alla världsdelar, som vi skulle kunna ta del av om Open Culture vore regel, inte undantag.

4,000+ Free Movies Online: Great Classics, Indies, Noir, Westerns, Documentaries & More

Feel free!

Publicerat

”Könsläppar” och annat

”Vad är bra med att skriva kuken på svenska flaggan? Liksom.”
En kommentar av en vän i en diskussion på Facebook som ledde mig fel i två riktningar.

Fel först för att det var en sarkasm riktad mot ”tokvänstern” och jag missförstod sammanhanget.

Fel därefer för att min tankevärld just då handlade om djup olust inför bruket av vulgära ord i tidningstext.

Första tanken var att ”Den som skriver så på svenska flaggan har i varje fall menat något med det.”
När jag läst hela tråden förstod jag att kommentaren handlade om yttrandefrihet och att det ska stå människor/konstnärer fritt att skriva ”kuken” på en bild av svenska flaggan.
Vulgariteter, och den andra tanken, var aktuella med anledning av flera tidningsartiklar.

En om en konstnär med ambition att avbilda och med ”fitta” benämna könsorganet i fråga. Hon vill göra ordet och organet accepterat i tal och konst. I texten ingick ”fitta” eller ”fitt-” 24 gånger, dessutom i rubrik och bildtext samt två gånger i faktarutan. ”Kuk” i någon böjningsform ingick fem gånger.
Den andra artikeln handlade om en kvinnlig kökschef vars restaurang fått en stjärna i Guide Michelin. Hon citeras i ingressen: ”Det finns möjlighet att ägna sig åt det här trots att man har en fitta.”
Ursäkta?
Och i mitten av brödtexten, likaledes citerad, säger hon att ”… det finns möjlighet att ägna sig åt det här trots att man har en fitta i stället för en kuk.”
Ahem. Jo.
I TT-text publicerad samma dag, och i en krönika/kolumn i SvD apropå Michelin-stjärnor citeras hon inte så.
Det ska nog kökschefen vara glad för.
Oavsett hur jämställd och språkligt frigjord läsaren/restaurangbesökaren är, är det inte ”fittan” man vill ska laga maten. Och inte ”kuken” heller.

Varför har det blivit ett tecken på ”ungdomlighet” och möjligen, i brist på bättre ord ”frisinne”, att använda grova könsord? Tror någon verkligen att användandet av ”fitta” som benämning av det kvinnliga könsorganet kommer att ta udden av ”jävla fitta”?
”Gay” har accepterats men hur är det egentligen med ”bög”?  Utan att förhäva mig vill jag påstå att det förra var ett nytt ord, obefläckat i svenskan om man så vill, det senare är svårare att ”tvätta”.
Så varför skulle ”fitta” plötsligt bli accepterat efter att i århundranden ha varit nedsättande?

Den som tycker annorlunda kan väl försöka agitera för att ”hora” ska vara normalbeteckning på en kvinna som har haft en sexuell relation med någon mer än en lagvigd make. Just ”hora” är för övrigt ett ord som sällan används i tidningstext. Prostituerad, ”säljer sex” eller rent av” eskort”, brukar det heta.

I likhet med en ung man, respondent i en enkät om val av svärord, tycker jag att användning av grova könsord är pubertalt.

Jargong finns, men det innebär inte att jargongen ska upphöjas till normalt språkbruk eller till skriftspråk, inte ens för autencitet i tidningsartiklar om det inte är jargongen/personlighetsdraget som ska skildras, och inte ens då i övermått. Hur många ”ju”, ”precis” och ”absolut” eller mera traditionella svärord tas aldrig med i citat? Och förlorar texten på det?

För övrigt är det löjligt att kalla blygdläppar för ”könsläppar”.

Publicerat

Street Art Gr**p**

Det finns ett ord för den som gör det som följer: fotograferar graffiti.
Street art groupie – det känns bra att inte gå onämnbar genom Enköping.

I Enköping är graffitin, väggmålningar, en sedan länge känd och accepterad konstform.

Se bara muralmålningen på det tidigare glasmästeriet, målad av Enköpingskonstnären Erik Beckeld.

IMG_7080

Och Enköpingsvyerna på östra sidan av järnvägsviadukten på Fjärdhundragatan, målade av skolelever under ledning av Eric Beckeld som också var bildlärare:

Men det finns andra målningar, i andra viadukter, som den här cyklisten i gång- och cykeltunneln under Västerleden närmast Västerledsskolan:

cykeltunnel

Och på motstående tunnelvägg:

kalleklotter

Nog ser den roligare ut än gc-tunneln några hundra meter längre upp på Västerleden, kal och bar och grå: gråfultunnel

Men det är klart, graffiti och tunnlar lockar också dem med mindre konstnärlig förmåga att uttrycka sig. Fantasin förefaller det ändå inte vara något fel på. Se bara texten på en del av väggen i Västerledstunneln, en cyklist skymtar under bokstäverna:

felstavat

Felstavat … tj- ska det väl vara?

Vad nu det skulle vara bra för?

Det är där fantasin kommer in. Bilderna man får …

I höstas tog Enköpings konstförening tillsammans med kommunens upplevelseförvaltning ett stort grepp på graffiti som konstform, och under tre veckor hängde verk av KVB, Inkie och Bates på väggarna i Konsthallen. ”Streetart, graffiti och urbanism – en introduktion till den nya samtidskonsten, i samarbete med galleri urban art” löd introduktionen till utställningen i konstföreningens presentation av utställningar hösten 2014.

Men det räckte inte med en utställning – det anordnades ett evenemang i Skolparken där Inkie och KVB, Viktor Byhr, fanns med och elever från Enköpingsskolor kunde prova på graffititeknik. Inkie och Byhr gjorde också varsina stora graffititavlor som sedan stod utanför Konsthallen som lockbete för besökare.

KVB:s och Inkies målningar från Skolparken finns nu i skateavdelningen i Ungdomens hus på Sandgatan. Där fyller de ut ännu en del av den vägg som sedan tidigare pryds av en flera meter lång målning signerad Dräng. Signaturen är målningen, wildstyle, en bokstavsbild med massor av färg och dynamik.

De två var också i Rombergagården och målade en av väggarna i ungdomsgården. Michael Segersköld och Toi Salman var behjälpliga och tog ned lakanet som skyddade målningarna, och flyttade undan pingisbordet.

Och sedan blev det lättare att se målningarna:

De nya målningarna ger ett nytt konstnärligt uttryck i ungdomsgården som redan har en vägg målad av Enköpingskonstnären Leif Ahnlund från 1967 då ungdomsgården invigdes, en målning som restaurerades och utvidgades av konstnären till återinvigningen 2009.

Leif Ahnlunds väggmålning i Rombergagården.
Leif Ahnlunds väggmålning i Rombergagården.

Naturligtvis finns det inte bara felstavade utrop över Enköpings graffitikonst och på väggar, där finns tags också, trist klotter.

Som det här: klotter

Bättre då att se muralskulpturen i hörnet Östra Ringgatan-Ågatan:

Hörnet Västra Ringgatan-Ågatan.
Hörnet Västra Ringgatan-Ågatan.

För den som vill se mera graffiti i Enköping kan tunneln under järnvägen på gc-vägen mellan Boängsgatan och Gamla Stockholmsvägen rekommenderas. Några bilder därifrån:

Säkert också fritidsgårdsavdelningen i Ungdomens hus, och väggen i Klätterklubbens lokaler i gamla Hamnverken. Och kanske blir det en Street Art Festival i Enköping längre fram. Planer för en sådan finns.

Om det blir så är Enköping en av de kommuner som, i stället för den nolltolerans som likställer klotter och graffiti, uppmuntrar välgjorda målningar på platser som annars skulle vara ”döda” utrymmen.

Vid konstvetenskapliga institutionen i Stockholm lade Jacob Kimvall fram sin avhandling The G-word: Virtuosity and Violation, Negotiating and Transforming Graffiti i december förra året. Avhandlingen undersöker hur förståelsen av graffiti påverkas av samhällsintressen och institutioner. Ett av hans exempel är graffitin på Berlinmuren. Vem har inte sett målningen av Brezjnev och Hoenecker som kysser varandra? I Situation Stockholm, januari 2015 finns en längre intervju med Jacob Kimvall under rubriken ”Graffitidoktorn”.
Han liksom andra ifrågasätter den slutsats som nu senast stiftelsen Tryggare Sverige torgfört, att laglig graffiti inspirerar till olaglig graffiti. ”Ingen vet säkert” säger Kimvall till reportern Maria Lindén.

Reser ni till andra städer kommer ni säkert att se mycket mera graffiti, små målningar och stora muralmålningar.

I Uppsala har Carolina Falkholt dekorerat husväggar med muralmålningar av teckenspråkstecken som ingen skulle komma på att kalla graffiti, men som ändå kan vara väl värda att nämna i detta sammanhang. De höga husen finns vid Västertorg i Eriksberg, Techne återfinns på ”Lilla Framsidan” av Gottsunda centrum.

Den här stora väggmålningen passerade jag av en tillfällighet i Köpenhamn, och blev glad både över målningen och för att jag hade kameran med mig: dansk vägg

Publicerat

Bjuda motstånd

I dag fyller jag år. Jag har arbetat länge som journalist i ett land där journalister ofta har en ganska bekväm tillvaro. Så är det inte överallt.
Tvärtom är det direkt livsfarligt att vara journalist i vissa länder, och det behöver inte bero på att där råder krig eller konflikt.

I Raoul Wallenberg-kalendern som Forum för levande historia gav ut 2013 har varje dag ett namn på en människa, historisk eller nutida, som utmärkt sig för att stå det onda emot.
3 januari är Gilda Carolina Silvestrucchis dag. Hon var då radiojournalist i Honduras, och den korta motiveringen till att hon fått en dag i kalendern lyder:
Den 3 januari 2012 märker den honduranska journalisten Gilda Carolina Silvestrucchi att någon skuggar henne på väg till jobbet. Ett tjugotal journalister har mördats i landet de senaste åren och Gilda och hennes barn har redan utsatts för hot. Silvestrucchi fortsätter trots det att arbeta som radiojournalist.
Läs mera om henne:
http://www.resistenciahonduras.net/index.php?option=com_content&view=article&id=4183:journalist-in-danger-repeated-threats-and-persecution&catid=99:official&Itemid=348

Vad hon gör i dag, om hoten fortsatt, om hon lever, har jag inte funnit någon information om.
Men jag hoppas att hon fortfarande är journalist, i Honduras.

Reportrar utan gränser presenterade 2014 års rapport om säkerhetsläget för journalister runt om i världen på sin hemsida:
”Årets sammanställning visar att morden på journalister är mer systematiska och brutalare än tidigare år, även om de blivit något färre. Det svåra kriget i Syrien är fortfarande den farligaste platsen i världen för journalister och är ett typexempel på hur konflikter påverkar journalistiken. Brutala och utstuderade mord, såsom dem på de amerikanska journalisterna Foley och Sotloff, är helt nya företeelser.” Länk:
http://www.reportrarutangranser.se/nyheter/20141216/tystare-varld-nar-journalister-tvingas-i-exil
På sidan finns också en länk till hela årsrapporten.
Länken till den internationella organisationen: http://en.rsf.org/who-we-are-12-09-2012,32617.html

I dag, som av en händelse den dag då jag skulle publicera detta som skrevs i går kväll, handlar P1:s program Medierna om hot och trakasserier mot journalister i Sverige och världen. Lyssna på det:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/479758?programid=2795  (fungerar inte länken så gå via wwww.sr.se, sökord Medierna)

Min tillvaro som journalist är bekväm. Inte alltid tillfredsställande, men det handlar inte om liv eller död. Det är jag tacksam för, även om det också innebär att mitt journalistiska arbete inte är omstörtande i någon bemärkelse.
Jag skulle önska att mina yrkesbröder och -systrar över hela världen hade arbetsförhållanden som mina. Inte minst de som undersöker och berättar om missförhållanden, små och stora. De som bjuder motstånd.

Publicerat

Det där med skatter … och LuxLeaks

Alla vill ha sjukvård, äldrevård, skolor, rättsväsende och försvar, och helst ska service vara gratis. Vi betalar väl skatt!
Ja, det gör vi ju. Många av oss. Somliga betalar mer, andra mindre.
De flesta vill betala mindre, och då kan man antingen satsa på politiskt beslutade skattesänkningar, jobbskatteavdrag, bidrag av olika slag, avdrag för olika tjänster, som Rut och Rot, t o m skatteavdrag för välgörenhet.
Eller också på planering.
Planering är populärt inte minst hos personer och företag som har gott om pengar från början.
De kan anlita fiffiga jurister som hjälper dem, och länder finns som är villiga att hjälpa till med att ta hand om pengar så att så lite som möjligt ”försvinner” till skatter. Luxemburg, ett av EU:s grundarländer, är ett dem.

I november publicerades de första artiklarna baserade på dokument läckta från Luxemburg, LuxLeaks, som visade att ett stort antal företag från hela världen fått komplicerade finansiella upplägg konstruerade för att undvika så mycket skatt som möjligt godkända av Luxemburgs myndigheter och banker.
Läs mera: http://euobserver.com/political/126481

Arbetet med publiceringen av materialet har gjorts inom The International Consortium of Investigative Journalist, (ICIJ).
Läs presentationen av projektet här: http://www.icij.org/project/luxembourg-leaks/leaked-documents-expose-global-companies-secret-tax-deals-luxembourg
80 journalister i 26 länder har hjälpts åt med att bearbeta dokument och undersöka om företag verksamma i de egna länderna varit inblandade.

Revisionsbyråer har varit behjälpliga i skatteplaneringen, de som nämnts i rapporter är PricewaterhouseCoopers, Deloitte, Ernst & Young, och KPMG.

Hela listan över företag som nyttjat Luxemburgs tjänster har publicerats på nätet, det går att söka på land alternativt sektor:
https://s3.amazonaws.com/iw-files/apps/2014/12/luxleaks/industries/index.html

Företag med svensk anknytning på listan är:
ACE Group, Altor Funds, Apax Partners, Argan Capital, Bjarne Borg, Catalyst Investment Managers, Cordea Savills, Dexia, DNB Nor Group, Doughty Hanson, Eon Group, EQT, EVRAZ Group, Hutchison Group, IAM, IK Investment Partners, IKEA, Innisfree Fund, Lion Capital, Maus Freres, McGraw-Hill Companies, Nordic Capital, Skandinaviska Enskilda Banken, STAR Capital Partners, Tele2 Group, The Walt Disney Company, White Mountains Insurance Group

Att vända sig till Luxemburg för att få avancerad skatteplanering godkänd, är inte detsamma som att vara kriminell, vilket ICIJ också understryker genom följande notering vid alla listor:
ICIJ does not intend to suggest or imply that any companies or other entities included in this interactive application have broken the law or otherwise acted improperly.

På ICIJ:s hemsida finns inte bara presentation av projektet och listor över företag och publicerade, där finns också länkar till de artiklar och program som journalisterna i projektet publicerat. Det går bra att börja på ICIJ-länken ovan, och läsa vidare här:
http://www.icij.org/project/luxembourg-leaks/new-leak-reveals-luxembourg-tax-deals-disney-koch-brothers-empirea

LuxLeaks blev naturligtvis ett rejält plums i mediafloden, och vattnet skvätte högt upp, inte minst på EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, kristdemokrat och tidigare såväl finans- som premiärminister i Luxemburg. Svenska media rapporterade självklart också (Sveriges television och Sveriges Radio deltog i ICIJ-projektet). I SvD skrev Per Lindvall en analys 24 november -14:
http://www.svd.se/naringsliv/luxemburg-fortjanar-en-hel-del-kritik_4129381.svd

Allt som inte är förbjudet är därför inte nödvändigtvis etiskt och moraliskt lämpligt.
Den som själv gärna gör avdrag i deklarationen för så mycket som möjligt och helst lite till kanske inte ska förfäras alltför mycket.
Det är bara summorna som skiljer, inte intentionen.
Men visst kan man känna att det ligger något i talesättet Mycket vill ha mer.
Om man sen vill lägga till … fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt, beror på personlig läggning.

Att skatteplanering med avsikt att betala så lite som möjligt till det allmänna påverkar hur mycket som finns att fördela till sjukvård, äldrevård, skolor, rättsväsende och försvar, är oavvisligt. Men i vilken utsträckning, och om samhällsservice fortsätter att vara gratis eller erbjudas till jämförelsevis låga avgifter, det är en annan sak.
De som förlorar mest om principen om skatt efter bärkraft sätts ur spel, är i varje fall de som har minst pengar från början. Sjuka och arbetslösa, och deras familjer. Rättsväsende och försvar kommer att finnas kvar.

En aning pikant är att ryska statens energibolag Gazprom är ett av de företag som finns med på listan över energibolag som vänt sig till Luxemburg.

 

 

Publicerat

Saker jag undrar över

En sak jag undrat länge över är varför svenskt flyg inte gick upp och ”markerade närvaro” natten mot långfredagen 2013. Den där gången när ryskt flyg inte kränkte svenskt luftrum men flög nära gränsen.
Nato-plan gick upp från Baltikum för att markera närvaro när nu svenskarna inte gjorde det. Det blev ett väldigt rabalder i Sverige.
Förklaringen som gavs var personalbrist. Det är naturligtvis allvarligt om det är så. Men visst låter det … underligt?
Men om det inte var personalbrist, utan något annat, vad var det då?
Och om det var något annat, som ryssarna visste om, hur kunde de veta det?

Det etablerades i varje fall som ett faktum att Nato kunde när Sverige fallerade.
I oktober samma år övade fem ryska plan i internationellt luftrum, de beskrevs ha flugit som om de skulle anfalla Stockholm och en viktig försvarsanläggning i Mälardalen. Då gick två svenska Gripen upp och markerade närvaro.

Försvarsdebatten i Sverige vände efter påsk- och oktoberincidenterna.
Svaret för svensk del har för allt fler blivit Nato.
Jag undrar över det där.
Jag undrar över den fortsatta rapporteringen om flygincidenter också.
Så vitt jag kunnat läsa mig till har ryska flygplan inte kränkt svenskt luftrum, det har däremot ett franskt (15 nov-14), ett amerikanskt (18 juli -14) och två polska (20 juni-14), (enligt SvD, 14 december-14.)
Ryska plan har också flugit utan transponder på, vilket innebär att de inte ses av civil flygledning.
Det är naturligtvis ytterst olämpligt i områden där civil flygtrafik är vanligt förekommande, och kan leda till inte bara tillbud utan katastrofer.

Men jag undrar över hur svenska signalspaningsplan beter sig nära ryskt luftrum. Och Natoplan också för den delen. Har de transpondrar på, och genomför svenska och/eller Natoplan anfallsövningar på internationellt luftrum mot ryska mål?

Jag är en varm anhängare av svenskt försvar, men jag undrar över mediarapportering och hur debatten och politiken styrs genom den.

Jag undrar också över om det verkligen är av godo att i allt högre tonläge utmåla Ryssland som en allt farligare fiende?
Jag är som sagt en varm anhängare av svenskt försvar, och må närvaro markeras inte bara av flygvapnet, utan också av andra vapengrenar.
Men nog ska man vara försiktig när man väljer sina vänner, och i synnerhet då om vännerna har egna intressen när det gäller fiender.

Lika bra att jag säger det en gång till. Jag är en varm anhängare av svenskt försvar. Av Sverige.

Slutligen undrar jag när ”försvar” går över i ”hot”, vem som avgör när övergången sker, vem som värderar riskerna med en sådan övergång, och vilka som får ta konsekvenserna om diplomatin inte längre förslår?
”Generals die in bed” var titeln på en bok som skymtade förbi tidigare i år. Det är väl bra om det är så. Men alla vi andra då, hur blir det med oss.
När jag skriver är det nyårsnatt och Esaias Tegnérs Det eviga lästes vid tolvslaget:

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.