Kategori: Media

Publicerat

Om Simone Giertz, om kultur och vad Enköping saknar

Det finns hopp. En av anledningarna till hoppfullhet är svenska Simone Giertz, nu i Los Angeles efter några år i San Francisco.
Först uppfinnare av onödiga, dysfunktionella robotar – en tandborstningsmaskin och en väckningsrobot är några av dem. Dysfunktionella robotar i den mening att de gör vad de gör på ett, låt säga, oväntat sätt. Men så roliga. Och det roliga går att se på Giertz Youtubefilmer. Därefter skapade hon en Truckla, en Tesla pickup, går också att se på Youtube, liksomfilmen om hur hon renoverar en gammal husvagn och förvandlar den till gästrum till mamman som kommer på besök i Los Angeles efter två år av covid-restriktioner. Underbart! Både Simone och hennes mor!
Länk till renoveringen https://www.youtube.com/watch?v=_XxqEHg4s2g
Se hennes filmer som ger hopp och vidarebefordrar glädje även under svåra omständigheter (Simone Giertz har behandlats, lyckosamt, för en hjärntumör, det finns videor som berättar även om detta) är precis vad vi behöver.

Wired med Giertz på förstasidan 2020 till vänster och Wired med Giertz på insida 2016. Lägg märke till robotorna längst ned på sidan.

Visst har svenska medier också skrivit om Simone Giertz och hennes ”shitty robots”, SvD Näringsliv hade i augusti 2021 en artikel om henne under rubriken ”Simone Giertz – från Musk och skitrobotar till rymden”. Där presenteras hennes produktbolag Yetch (jfr uttalet av hennes namn) och berättas om hennes önskan att åka ut i rymden, som turist, inte med en egenkonstruerad raket. Rymdturism … är det verkligen grejen? Njaä.

Det är hennes teknik- och hantverksglädje och uppfinningsrikedom som är omtumlande. Och inspirerande.
På Wikipedia presenteras Simone Giertz som ”uppfinnare, maker, robotentusiast, TV – och videomakare.”
Maker? Som i maker space? Varför har Enköping inte ett maker space, en plats för unga uppfinnare och konstruktörer?
Där datorprogram är grunden och 3D-printrar gör det programmeraren bestämt. I Enköping som gärna framhåller sig som uppfinnaren JP Johanssons stad – uppfinnaren som gjorde rörtänger och Bahco till ett namn känt över världen. Vad hade inte han kunnat göra vid ett maker space?

Kräv att det ges plats för ett maker space på stadsbiblioteket i Enköping! Det är vad staden behöver, inte att det förnämliga stadsmuseet kläms in på minimal plats i det som varit och borde förbli Medborgarhuset Joar Blå!
Om politiker vill spara pengar genom att ta pengar från kulturen (museet) kan det vara värt att hänvisa till frågan Winston Churchill ställde under andra världskriget då generalerna ville ta pengar från kulturen och lägga dem på militären:
”Vad ska vi då försvara?”
Låt museet vara ifred, satsa på biblioteken i Enköping, i skolor och i kransorter, på maker space och, varför inte? på symaskiner att låna, på samma sätt som man nu kan låna datorer?

Kolla Giertz! För som hon citerades i en artikel i Wired redan 2016: ”Electronics are getting more and more accessible now – you don’t have to be an engineer to start building things. I really want to spur on that democratisation of technology.”
Läs om Simone Giertz:
https://en.wikipedia.org/wiki/Simone_Giertz
https://sv.wikipedia.org/wiki/Simone_Giertz
Sök Simone Giertz på Youtube, hennes filmer är lätta att hitta. SvD Näringslivs artikel publicerades 2 augusti 2021. I januari 2020 hade Wired en lång intressant artikel skriven av Lauren Goode om Giertz väg från ”Queen of shitty robots” till ägare av produktbolaget Yetch med produkter som inte är ”shitty” utan fullt funktionella (men också berättar om roboten ”Pussy Grabs Back” som Giertz gjorde tillsammans med Laura Kampf 2016):
https://www.wired.com/story/simone-giertz-build-what-you-want/

PS. I den i våras invigda nya delen av Ångströmslaboratoriet i Uppsala finns ett stort maker space, för studenter att använda och öppet att se för besökare. Där finns också en Foucaults pendel. Häftig! DS

Publicerat

Aaron Swartz

Igår , 11 januari, för nio år sedan dog Aaron Swartz för egen hand. Han drevs i döden av det amerikanska rättsväsendet.
I dag när vi alla förväntas sprattla i internätet och halas in av fula fiskare utan att rättsväsenden varken här eller där verkar ha särskilt mycket att sätta emot kan det vara extra viktigt att komma ihåg Aaron och det han bidrog med för att göra internet till ett verktyg för demokrati och delaktighet i samhälle och forskning.
Det finns tidigare inlägg i lottasallehanda om Aaron Swartz:

https://lottasallehanda.eu/2014/01/11/aaron-11-januari/

https://lottasallehanda.eu/2015/01/11/vi-plagar-ihjal-och-kastar-i-fangelse-vara-it-entreprenorer/

Den som söker på Wikipedia hittar mycket mer. Till exempel:

https://www.aaronswartzday.org/remembering-aaron-in-2021/

Remembering Aaron-evenemang sker på hans födelsedag, 8 november. Jag är tacksam för att hans vänner och kollegor uppmärksammar hans liv och verk, och hur de förvaltas. Det är vad han framför allt ska minnas för. Inte för rättsliga myndigheters tillkortakommanden.

Aaron Swartz finns också här:

https://internethalloffame.org/inductees/aaron-swartz

Publicerat

Journalistik – vaffor då då? Jo, därför att …

”Ena dagen kunde han skickas ut för att bevaka en allvarlig politisk kris eller naturkatastrof och nästa för att rapportera om det emotsedda framträdandet av jungfru Maria på en klippsida någonstans ute i obygden, och han förväntades ägna båda dessa händelser lika seriös rapportering.”
Det är Rachel Cusk som i Kudos (Rachel Cusk: Konturer – Transit – Kudos, samlingsvolym, Bonnier Pocket 2020. s 524) låter en journalist beskriva sitt arbete. Kasten mellan olika typer av uppdrag gäller för allmänreportrar överallt, uppdragens beskaffenhet varierar.

Det är sannolikt ovanligt med apparitioner av jungfru Maria på klippor i Sverige, men kontrasten till naturkatastrofer och politiska kriser kan uppstå även på andra sätt. Första sädesärlans ankomst, eller pulkakul i parken är lika viktiga i lokaltidningen som kommunalrådsavhopp och misstänkta mord.

Men det är inte nödvändigtvis den varierade typen av rapportering som irriterar läsare. Det är avsaknaden av relevant information. Det är till exempel så att summan i kronor på ett dagsbotsbelopp inte säger något om hur allvarligt domstolen ser på brottet. Det är antalet dagsböter. 80 dagsböter är allvarligare än 30.
Hur stor summan av böterna blir för den dömde säger något om dennes inkomster, vilket i och för sig kan vara kul att veta, men har inget med rättsutkrävande att göra. Får vi hoppas.
Ändå kan man den dag som är få se i tingsreferat att någon dömts betala säg 12 000 kronor i böter, och så inget mer. Men hur allvarligt var brottet ansåg domstolen? Hur MÅNGA dagsböter ledde det till? Läsaren lämnas ovetande.

Under en följd av år har journalister fått lära sig att ett ”case” måste man ha för att kunna beskriva något, positivt, men oftare något negativt. En drabbad måste träda fram, företrädesvis med namn och bild. Annars blir det inget. Och det är klart, möjligheten till identifikation är viktig, men är det verkligen vad som krävs för att en nyhetstidning ska kunna beskriva något som kan beskrivas/ifrågasättas, vare det försäkringskassans regler för sjukpenning eller parkeringsavgifter på Västra Ågatan i Enköping?

”Ge mig mer än ett upprörande case” löd rubriken på Fouad Youcefis krönika i Journalisten, SJF:s förbundstidning, i februari 2018. ”Reportage som för nio år sedan ofta innehöll tre intervjuer eller flera tillsammans med någon form av statistikunderlag innehåller i dag oftare bara en eller två intervjuer – utan statistik. (…) bland en del medier (är) det snarare kutym i dag att låta en person spy galla över något som hen upplever som ett problem, för att sedan låta motparten ’svara’ i en ny artikel som i bästa fall skrivs senare under samma dag.”
Youcefi (ordförande för Föreningen Grävande Journalister) skriver också om kriminaljournalistik och om hur en ”orimligt stor del av den producerade journalistiken rör just brottslighet.”
Han avslutar sin krönika, skriven i februari 2018:
”Fram till valet vill jag se mer journalistik med både ett kvantitativt och kvalitativt underlag. Jag vill ha mer än ett upprörande case.”

Mats Svegfors, tidigare bland annat chefredaktör för SvD, skrev i Vad har vi lärt oss?, (årsrapport om journalistik medier och medieforskning, SIM(o), Stiftelsen Institutet för mediestudier, 2012), om samhällsjournalistik och gav flera perspektiv på yrket och produkten.
”Tidningen i tabloidformat rymmer inte samma nyhetsredovisning som tidningen i broadsheet.”( s 37.)
”… den instrumentella journalistiken har expanderat på bekostnad av den granskande och kritiska journalistiken. Bostadsjournalistiken handlar idag om inredning, inte om sociala förhållanden. Ekonomijournalistiken handlar mera om börskurser än om företagens maktutövning. Konsumentjournalistiken handlar om vinprovning …” (s 60).
”Det är inte alldeles ologiskt att höga professionella krav leder till att det svåra, det komplexa, det kontroversiella väljs bort. Ty den redaktion som tar sig an de stora och komplexa samhällsfrågorna riskerar att hamna i ett journalistikens och politikens mangroveträsk, där journalistik och politik är helt inflätade i varandra. Samtidigt är det så att den journalistiska prioriteringen aldrig är värderingsfri. Varje problemformulering är politiskt laddad.(…) Väljer jag bort ungdomsarbetslösheten till förmån för kvittogranskning så har jag trots allt bekänt färg …” (s 62).

Mats Svegfors skrev redan 2012/2013 om minskande resurser och förändrade strukturer på redaktionerna. Det är faktorer som är ännu mera märkbara på nyhetsredaktioner i dag där tjänsterna blir allt färre och de flesta förväntas skriva om allt från politikeravhopp till första sädesärlan, fylla morgondagens tidningssidor – och helst ha något nytt att lägga ut på webben, varje timme.

Produktionskraven är höga, och det styr inte bara varje journalist, det styr arbetsledarna också. Då är det kanske inte konstigt att det komplexa och presumtivt kontroversiella avfärdas som ”gubbtjafs”, inte bara för att det är komplext, utan för att det tar tid och plats att reda ut.
De förutbestämda formaten tillåter inte längd, produktionskrav tillåter inte tiden.
Och när kommunen inte kommer överens om priset för mark till förskolebygge och det vinklas som hot om tvångsinlösen, medan behov av förskoleplatser, arbetsmiljöfrågor eller användning av skattepengar förbigås med tystnad, då har journalistiken inte bara undvikit komplexitet, den har valt sida.

När media/journalister väljer att vara ensidiga, gärna med ett upprörande case som utgångspunkt, och avstår det komplicerade då medverkar vi till att göra världen svart-vit.
Inte bara rumpnissar frågar Vaffor då då?, vi gör det alla i olika sammanhang.
Media borde medverka till att göra världen begriplig, visa gråskalor, inte utse syndabockar.

Publicerat

Till lokaltidningens försvar

En demokratisk bastion som faller då kommun efter kommun råkar i medieskugga. Eller en onödighet fylld av returinformation och trista referat av ännu tristare debatter i politiska församlingar av olika storlek och dignitet.
Beskrivningar av medier i mindre samhällen/kommuner varierar. De som sällar sig till den första kategorin av beskrivare talar inte sällan om radio/tv. I den följande kategorin finns ofta de som talar om lokaltidningar, på papper och/eller webb, och tonen är gärna lätt hånfull.

I Karin Smirnoffs hyllade romanserie om Jana Kippo, beskrivs Janas syn på lokaltidningen:
”Den var tunn och trist eller om det var jag som var tunn och trist. Det lokala hade aldrig intresserat mig. Små människor som gjorde små saker. Odlade en speciell tomat. Sydde lampor av strutsfjädrar. Vann en skönhetstävling på Bahamas.
Kulturdelen var inte så mycket roligare. En litteraturkritiker som gillade deckare skrev ointressanta recensioner om ointressanta böcker. Medborgarskolan hade haft vernissage. En ikonmålare målade ikoner. ”
(Jag for ner till bror, Bokförlaget Polaris, Stockholm 2018, s 199)

Det är en syrlig beskrivning, och roande. Men också orättvis. Den döljer lokaltidningens funktion som lim i lokalsamhället, det som gör att det finns något att tala med grannen om över staketet, med vänner och bekanta när man möts i matbutiken, på macken eller när man hämtar barnen vid förskolan. Vare det kommunala beslut, vägbyggen, tomatsorter, strutsar, ikoner eller Bahamas.
De som talar om ”returinformation” förstår inte att informationen lika mycket, och mer, är viktig för dem som inte var där.

Även Jana Kippo blir varse nyttan med lokaltidningen:
”Men på näst sista sidan insprängt bland antikhandlare och kantarellförsäljning satt en liten rektangulär annons med svart ram. Konstutställning stod det.” (Ibid, s 199).

Små notiser, korta artiklar, längre artiklar, rentav några reportage, med en eller flera bilder, kanske en liten film. Polisnotiser, lokal politik, beslut om skolor och äldreboenden och kommande vägbyggen. Var ges sådan information om inte i lokaltidningar?
Lokaltidningar är en väg in för nyinflyttade och ett sätt att få och behålla kännedom om lokalsamhället för dem som redan bor. Med annonser dessutom, om konstutställningar, föreningsmöten och inte sällan butikserbjudanden.

En annan sak, som gäller inte bara lokaltidningar, är att det inte alltid är i rubrik eller ens i ingress som det verkligt tänkvärda finns.
Exempel från den tidning som ligger mig varmast om hjärtat är att utredningen om kraftvärmeverkets framtid gäller om man ska gå vidare med försäljning av delar eller hela kraftvärmeverket. För framtida elförsörjning i Enköping har ju detta stor betydelse, men det står i artikelns sista tredjedel.
Ett annat exempel är utredningen om västra skolans framtid där det framgår att det privata alternativet, IES, som har starka förespråkare i minoritetsledningen, inte är intresserat av att driva grundsärskolan som är en del av nuvarande Enöglaskolan. I det fallet finns upplysningen i artikelns första tredjedel.
Osökt drar jag mig då till minnes Fay Weldons roman Landets hjärta som kom på svenska 1989:
”Lokaltidningarna tar aldrig upp sådana saker (miljögruppers protester, min anm) på förstasidan utan ger dem en undanskymd plats längst ned till vänster på andrasidan.” (Stenströms bokförlag (pocket), s 156.

Men åter till nyttan med lokalmedia som framhålls i flera böcker.
Se bara:
”Några närmare detaljer om deras seder och bruk känner vi inte till, som ni förstår. Studera gärna småannonserna i deras tidningar, det brukar vara mycket givande.”
(Stanislaw Lem, Stjärndagböckerna, Bokförlaget Alba, 1983, s 84.)

Och här:
”Du lyssnar ju inte ens på mig, mannen. Det är på lokalradion man får veta vad som händer. Där och i de lokala tidningarna, inte sant? De är ens ögon och öron.”
(Peter James, Död vid första ögonkastet, Harper Collins Nordic AB, 2021. s 210.)

I James’ deckare är det visserligen storskurken och nätromansbedragaren som uttalar sig, men att han är skurk och bedragare betyder inte att han har fel om nyttan med lokaltidningar och -media.

Så var rädd om era lokaltidningar och -media, de är era ögon och öron. Se, hör, läs och lär!

Publicerat

Rutten is och annat språksvårt

Våtmark, myr, kärr … men inte marskland, inte i Fagerskogen.

­ Is kan väl inte ruttna heller, sade en ung redigerarvikarie på den tiden sådana fanns på redaktionen, föregivet språksäker men kanske framför allt angelägen om att visa på textens och den äldre lokalreporterns tillkortakommanden.
Lokalreportern som var trött på att hunsas, men också lärd att välja sina strider, sade att nähä, Mälarfiskaren som beskrev hur drunkningstillbudet gått till visste väl inte det då.
Vikarien skrev om, utan rutten is.

Några år senare visste en ung redigerare att sjöar inte sköljer om våren, och den då ännu tröttare lokalreportern sade att nähä, skriv om då.

Ytterligare framåt i tiden, när webben kommit in tidningsvärlden, hade en kut en morgon förirrat sig upp på land och orsakat bryderi för polismakten som larmats av bekymrad allmänhet. Kuten var inte särskilt samarbetsvillig men hjälp togs av kommunjägare som såg till att rymmaren togs om hand.
Lokalreportern skrev rubriken ”Kut på villovägar” till webbnotisen. Några timmar senare kom kollega och undrade varför reportern inte skrivit något om sälungen?
– Sälungen? ”Kut på villovägar” har legat ut sedan i morse.
-­ Kut? En sälunge var det ju, skriver andra medier.
– ­ Jaha, men kut heter det.
– ­ Jaså, men …
Det är oklart om rubriken skrevs om den gången, men ”sälungar” är tyvärr inte ovanliga i media.

Ännu något senare var det marskland som inte fanns. Myr eller kärr eller våtmark, men inte marskland. Nähä, dåså.

Nu när strider inte längre behövs kan lokalreportern, dvs jag, meddela att rutten is finns och beskrivs enligt följande:
”… på våren när solen kommer högre upp på himlen når dess strålar djupt in i isen. Kärnisen, som är klar och genomskinlig, smälter i sina vertikala kristallfogar, som därefter lossnar från varandra. Även en tjock kärnis blir snabbt ”pipig” och skör, förlorar sin hållfasthet och blir livsfarlig att ge sig ut på … När vi talar om rutten is, ofta mattsvart och grynig på ytan, så är det i betydelsen av ett material som har nedbruten struktur och sämre hållfasthet. (SMHI)

Uttrycket ”sjön sköljer” förklaras bland annat sålunda:
”När stark vind börjar riva upp vågor, virvlas varmt djupvatten upp till ytan och deltar i den slutliga, ofta snabba bortsmältningen av isen. Sjön sägs ”riva” eller ”skölja”. (SMHI)

Marskland finns. Definitionen är följande:
”Marskland (av medellågtyska marsch, ursprungligen av ett gemensamt indoeuropeiskt ord *mari ’hav’, ’vatten’), marsk, flackt, tidvattenpåverkat kustområde där leriga–sandiga sediment avsätts eller transporteras bort i växlingen mellan flod och ebb. ”(NE)
Så marskland finns på södra Jyllands västkust och vid tyska och nederländska Nordsjökuster, och i England, East Anglia finns ”marshlands”.

Men i Uppland är det myr, kärr, våt- eller sumpmark det handlar om, eller kanske bara vattensjuk mark under vårens snösmältning. (Tur att jag fortsatt inte tog strid.)

När mitt då unga jag skrattade, möjligen en aning ironiskt, åt att det skulle säljas ”åror” vid ett föreningsmöte, var det den mognare och kunnigare kontoristen som, om inte tog strid så åtminstone en aning skarpt, tillrättavisade mig, men också förklarade att åror, det är lotter.
Definitionen av åror finns i SOU 1979:30, sidan 108:
”En viss typ av öppna lotter som tillverkas av styv kartong och har formen av en åra. Varje lott är försedd med tre nummer, vilket således ger tre vinstchanser. Efter avslutad försäljning förrättas dragning med särskilda dragningsbrickor. Lottypen … är avsedd att användas vid mindre tillställningar.”

Marskland ska jag i fortsättningen aldrig kalla våra svenska kärr, men Mälarfiskares kunskap om isar tror jag fortfarande på, att sjöar sköljer har jag hört sedan barnsben och att sälar föder kutar är jag helt säker på.
Men jag är en aning skamsen över att inte ha förklarat vad rutten is och sköljande sjöar är för yngre kollegor, så att de fick den hjälp av mig som jag fick av kontoristens tillrättavisning.
Och det är osannolikt, trots ”sälungarna”, att vi kommer att få se kobarnsstek på menyer och i recept, och det dröjer förhoppningsvis innan ston föder hästungar.

Publicerat

Om samtal: Erasmus och internet

”Borde X inte göra världen större genom olika röster och erfarenheter? Borde den inte vara en motvikt mot alla lomhörda drev? Vad Y längtade efter var ett samtal stort som flodernas samfärdsel, där också andra stränder kunde nås.”
Det är inte world wide web och Tim Berners-Lee det handlar om även om det kunde ha varit det. X är tryckpressen, Y är Erasmus av Rotterdam.

burton

Citatet är taget ur Nina Burtons Gutenbergsgalaxens Nova, en essäberättelse om Erasmus av Rotterdam och 1500-talets medierevolution, Albert Bonniers förlag, 2016, sid 161.

Det är en bok att glädjas åt.
Inte minst ska man glädja sig åt Erasmus vilja till dialog, till samtal med dem som tyckte annorlunda, tilltron till förnuft och kunskap.

Att Erasmus fick se hur tryckpressen, som tjänade honom väl, också användes av dem som i stället för upplysning använde den till att sprida hat och lögner och uppvigla till våld.

Längre fram i boken skriver Burton: ”Bitterheten (Erasmus’) kom inte av den förtalskampanj som Luther utlöst. Nej, den berodde på att hans brutalitet hade framkallat en större, mer förödande storm, och den skulle inte få det lyckliga slut som han själv kämpat för.” (sid 204.)

 

 

Känns det igen? Ja visst. Näthat.
Det som avsågs vara ett medel för globala samtal, ökade kunskaper och fredliga kontakter har blivit, eller också har blivit, ett medel att sprida lögner och hat.

trasigt

 

Om detta och om konsekvenserna av att några plattformar tillåtits bli dominerande skriver Karin Pettersson och Martin Gelin i Internet är trasigt; Silicon Valley och demokratins kris. En bok jag inte nog mycket kan rekommendera alla som fortsatt vill se öppna samtal, utbyte av tankar och idéer på ett respektfullt sätt och så långt möjligt baserat på fakta.

(Det står Ny på boken för att den då kommit ny till huvudbiblioteket i Enköping. Bibliotek! dessa demokratins och bildningens bastioner!)

 

Publicerat

MZ och dödsbädden

Den som inte finns på Facebook/Instagram/Twitter/Apple/Amazon finns inte.
Eller hur är det med det?
Visst finns våra tidningar, i papper eller på egna hemsidor, inte behöver de sociala medier för att finnas, lika lite som människor upplöses i intet om de lämnar facebook.

Vad tidningarna däremot behöver är annonsintäkter – och de kommer inte att komma från monopolföretagen som behärskar de s k sociala medierna vilket är den fromma förhoppning som medieägare nu lever med.
Jag har tidigare refererat till ”Internet är trasigt – Silicon Valley och demokratins kris” av Martin Gelin och Karin Pettersson som jag nyligt läst med stor behållning och rekommenderar varmt.
De refererar i sin tur Facebooks chef för samarbete med nyhetsmedier som sagt i en intervju att ”Mark Zuckerberg är helt ointresserad av journalistikens välbefinnande, och uppmanar mediehusen att rätta sig efter Facebooks krav, eller finna sig i att ’vi håller er hand när ni ligger på dödsbädden’.” (s 15).
Det framgår inte när MZ sagt detta. Men att det är de stora nätplattformarna som tar in annonsintäkter genom att samla och utnyttja data om sina användare, inte bara för den egna verksamheten, utan också genom att sälja data vidare. Som i fallet Cambridge Analytica.

Jag har ännu inte förstått, och kommer inte att i framtiden förstå varför media är så hysteriskt angelägna om att finnas på t ex Facebook?
Varför inte försvara och ständigt föra fram de egna varumärkena, och göra det med argument som att användarnas data INTE ska säljas vidare eller användas på otillbörliga sätt?
Är möjligen så att mediechefer åker till mässor/kongresser/konferenser och matas med hur nödvändigt det är att finnas på ”fejjan” som det tydligen ska kallas, eller liknande. Får de veta hur häftigt det är med ”rörligt”, med ”vr”, med allt som lanseras som det nya, hippa, oumbärliga?

Hur bra har det gått?
… ?

Nej, gör som den lame mannen, stå upp, ta er i kragen och era varumärken och gå ut i allas åsyn. Om resultatet blir att folket häpnar, prisar Gud och säger ”Aldrig har vi sett något sådant!” (Mark 2:1-12) är väl osäkert, men de kommer förhoppningsvis att se att det inte räcker med ”fejjan” för att få information.
Bäst att tillägga att om läsare delar medianyheter på egna FB-konton, må det så ske.

Ett sista citat från Gelin-Petterssons bok. Denna gång är det Scott Galloway, professor i företagsekonomi i New York University som står för kommentaren på s 227:
”- Margrethe Vestager är den enda beslutsfattaren i väst som har ballar nog att faktiskt göra något.”

Vad hon gjort? Läs boken! Och gör som Vestager, använd sökmotorn Duckduckgo och kolla vem hon är och vad hon gjort. Duckduckgo sparar inte data om användarna. 🙂

Publicerat

Korvgubbar och troll

Med falska konton på sociala medier kunde ryska ”troll” påverka valet i USA. Det fanns ”troll” i Makedonien också – Veles (jag skrev om dem i september -17) närmare bestämt. De hade lärt sig hur sociala medier fungerar, och framför allt att det gick att tjäna pengar på annonsering om kontona blev välbesökta.
Det är inte otänkbart att även de makedonska ”trollen” påverkade valet, men det är de ryska som får rubriker, i USA och i Sverige.

En tidigare dömd kriminell som kommer ut från fängelset och lyckas som restaurangägare och därefter försöker påverka samhälle och politik skulle kunna beskrivas som en reformerad skurk som blivit entreprenör. Men också av en krönikör som ”ljusskygg korvgubbe”.
Det finns exempel på lyckade affärsmän som börjat sin bana med att sälja kaniner. Men inte ens om kaninförsäljaren under karriären längre fram kopplats samman med fiffiga skatteupplägg har kaninerna framhållits som något negativt.
Vad är det förresten för fel på korvgubbar? Är det sämre att kränga korv än att kränga hamburgare? Att en hamburgergubbe försökte påverka val i Sverige torde vara bekant.

Den ryska ”korvgubben” som var en av grundarna till Internet Research Agency, den ryska trollfabriken, är med stor sannolikhet inte snövit och definitivt inte Snövit. Men det är inte nödvändigtvis så att han är du och bror med Putin (hans vasalls vasall är inte hans vasall, begrepp hämtat från ”Tsar Putin, myter, makt och despotism” av Anna Arutunyan, mycket intressant bok) – härska och söndra är inget okänt begrepp varken i smått eller stort, och att göra pengar på illasinnade och/eller lögnaktiga inlägg på sociala medier är sannolikt inte mindre attraktivt för ”korvgubbar” i S:t Petersburg än för unga män i Makedonien.
(senare tillägg: ”Internet är trasigt, Silicon Valley och demokratins kris” av Martin Gelin och Karin Pettersson är, liksom Tsar Putin ovan, mycket intressant läsning om sociala medier, hur de fungerar och används, om trollfabriker och mycket mera. Den är lättläst, jag rekommenderar den varmt.)

Det vore tacksamt om medier oftare tog ett steg tillbaka och i samband med braskande rubriker om korvgubbar och troll skrev om falska konton på sociala medier, som ju faktiskt rekommenderas som möjlig arbetsmetod för undersökande journalister, om algoritmer och annonser på sociala medier och om botar – hur man skapar inte bara falska konton utan också falska följare på sociala medier.

Medan vi i Sverige skräms av oljeledningar i Östersjön, vilket är motiverat men mest som miljöhot, även om rostiga olje- och gasfartyg inte är mindre miljöhot, så expanderar Kina sitt intresseområde inte bara i Asien. Samfinansierade projekt, stora lån till infrastruktur, den nya Sidenvägen, direkt järnvägsförbindelse från Kina hela vägen till Norge … Nyheterna om hur den nya ekonomiska stormakten agerar i Europa och runt om i världen dyker upp i medier med ojämna mellanrum, och nästan aldrig med största rubrikstilen, och såvitt jag vet aldrig med nedvärderande rubriker om ”korvgubbar”.

En av de mera läsvärda artiklarna publicerades i The New Yorker i januari i år.
Evan Osnos skriver om the Belt and Road Initiative, om the Regional Comprehensive Economic Partnership, om hur en kinesisk vice-minister ansvarig för public security blivit president för Interpol, om hur Kina byggt ”cyber-självständighet” genom att blockera utländska webbsidor och censurera de inhemska webbsidorna … det är nitton sidor fyllda med fakta som är avsedda att oroa och också gör det.
Det blir inte mindre oroande av att artikeln avslutas med en anonym kinesisk professor som om Kina och USA till artikelförfattaren sagt att ”In both countries, people who are infuriated by profound gaps in wealth and opportunity have pinned their hopes on nationalist, nostalgic leaders, who encourage them to visualize threats from the outside world. ’China, Russia and the US are moving in the same direction. They’re all trying to be great again’.

Om hur det kinesiska inflytandet över andra länder drabbar människor går att läsa i Amnesty Press 1/2018 i en artikel om Kambodja. Premiärministern har suttit sedan 1985, oppositionspolitiker flyr utomlands, en politisk analytiker mördades 2016, en fackföreningsman 2004, en journalist 2008 en miljöaktivist 2012. Nu rensas stadsdelar och markområden från invånare för att ge plats för ny bebyggelse, de som bodde där tidigare lämnas hemlösa eller får kompensation som räcker till en presenning mot en vägg.
I SvD 28 februari 2018 berättades under rubriken ”Framtidsstad i miljonklassen ska avlasta förorenade Peking”. Det låter ju bra, men det framgår att den nya staden som enligt statsmedierna ska byggas i ett ”tomt land” i själva verket har en miljon invånare. Vart den miljonen ska ta vägen, och vilken kompensation de kommer att få för hem och försörjning var ännu oklart då artikeln skrevs.

Kina ligger förstås långt bort, och det gör Kambodja också. Men med ekonomisk makt kommer politiskt inflytande. Vi ska skrämmas av en kadettskola i Moskva där kvinnor utbildas i historia, matematik, ryska, första hjälpen och får militärträning. ”Unga ryska kvinnor fostras till att bli landets patriotiska elit” säger rubriken (SvD 23 februari).
Men vi kanske borde fundera över vad Evan Osnos skriver om den kinesiska filmen Wolf Warrier II: ”The film closes with the image of a Chinese passport and the words ’Don’t give up if you run into danger abroad. Please remember, a strong motherland will always have your back!’”
En ung kines som studerade ryska i S:t Petersburg 2010 konstaterade nöjt efter att ha gått runt i butiker i staden att nästan allt som såldes var Made in China. Money talks, i medier, sociala och osociala, och i politik.

Nättroll, lögn- och hatkampanjer, var de än har sitt ursprung, är inte bara otrevliga och farliga för de som drabbas och för civiliserade samhällen.
Men elitskolor för kvinnliga kadetter förmår inte uppröra mig.

Det gör däremot historien om den ryska historiker som Kaa Eneberg skrev om i Baltic Worlds i maj 2017. Jurij Dimitriev greps i december 2016, anklagad för att sprida barnpornografi. I själva verket har han under lång tid samlat uppgifter om de tusentals människor från olika länder som föll offer för den stora terrorn under 1930-talet. Han är ledare för Memorial i Karelen. Anklagelsen mot honom har betecknats som absurd av de som känner honom. Memorial är en av många NGO:er i Ryssland som stämplats som ”utländska agenter”.
Häktningen av honom hävdes i början av 2018, i juni friades han av domstol för barnpornografibrott, men han fälldes för vapenbrott (en obrukbar bössa han funnit då han letat efter massgravar). Domen underkändes av högre rätt, men nu är han åter åtalad för barnpornografibrott. Sajten iöst.nu skrev om Jurij Dimitrijev i mars 2019.

 

Publicerat

Besviken pirat kandiderar inte för återval

20190304_183359
Julia Reda framför väggen i hennes kontor som dekorerats med målningar hennes assistenter gjorde under ett seminarium i Amsterdam.

 

 ”2014 var målet var att få bort hinder för digital utveckling, nu handlar direktivet om att straffa amerikanska plattformar”.

Julia Reda, Europaparlamentets enda piratpartist är inte imponerad av vare sig politiker eller media. ”Politiker som vill bli återvalda väljer att inte ta strid mot mediaföretag”, säger hon som själv inte kandiderar för återval.

Under hennes tid som parlamentariker har ett nytt upphovsrättsdirektiv varit en av hennes största frågor. 2016 lämnade kommissionen ett förslag till nytt direktiv som enligt Julia Reda, många akademiker, nätaktivister och -experter, FN:s specielle representant för rätten att fritt uttrycka sina åsikter och många andra skulle kraftigt förändra hur internet kan användas.
– När arbetet med ett nytt upphovsrättsdirektiv inleddes 2014 sade Jean-Claude Juncker, kommissionens ordförande, att målet var att få bort det som skapar barriärer mellan EU:s länder och hindrar digital utveckling. Det var också inriktningen i den rapport jag var ansvarig för 2015, moderniserad och harmoniserad upphovsrätt i EU, säger Julia Reda.

När kommissionen 2016 lade sitt förslag till direktiv var inriktningen en annan, och på helt fel väg säger Julia Reda.
– Naturligtvis är jag väldigt besviken, nu handlar det inte längre om att förbättra möjligheterna till digital utveckling, nu handlar det om att straffa stora amerikanska plattformar och stärka traditionell upphovsrätt.

Det är artiklarna 11 och 13 i det förslag som kommissionen lade som väckt Redas och många andras förskräckelse och vrede.
– ”Länkskatten” i artikel 11 innebär att sajter som Facebook förväntas betala licenser till mediabolag för att få visa bilder, rubriker och ingresser i sina flöden har redan provats i Tyskland. Det slutade med att de stora mediabolagen gav fria licenser till de stora plattformarna, säger Julia Reda.

Artikel 13 föreskriver att den som äger en sajt är ansvarig för att inte upphovsrättsskyddat material illegalt visas där. Att visa sådant material kan leda till höga böter, och lösningen är filter som ska känna av om materialet är skyddat, och om sajten i så fall köpt licens för att visa det. Alla kommersiella sajter, med några undantag, måste ha filtret. ”Censurfilter” har det kallats.

Om direktivet och de omdebatterade artiklarna har Internetstiftelsen skrivit en förklarande text under rubriken ”Nya EU-lagen – ett fattigare internet eller journalistikens räddning”.

Men det är inte bara upphovsrättsdirektivet som gjort Julia Reda besviken. Kommissionens förslag om e-bevis är ett annat. Det innebär att myndigheter i EU-länder ska kunna begära ut elektroniska bevis direkt från olika internet- och tjänsteoperatörer i andra länder utan inblandning av det landets myndigheter. Ett förslag som Cecilia Wikström (L) i en artikel i Europaportalen kallat ”sjukt dåligt”.
– Vi har inte harmoniserade lagar i Europa, det innebär att det som är olagligt i ett land inte nödvändigtvis är olagligt i ett annat. Så länge det är så måste varje enskilt lands myndigheter ta ställning till vad som ska lämnas ut, säger Julia Reda.

Ännu mera besviken och rent av arg är hon över hur kommissionen har hanterat resultaten av samråd och opinionsyttringar från medborgare runt om i Europa:
– När man från kommissionen säger att mejl till dem och till parlamentariker genereras av automatiska datorprogram, bottar, så visar man att medborgarnas åsikter inte betyder något (se fotnot). Men det är inte något som kommissionen själv kommit på utan är resultatet av en medveten kampanj från stora företag och organisationer som företräder upphovsrättsliga intressen och som startade redan sommaren 2018 då parlamentet inte sade ja till direktivet, säger Julia Reda.

Hon är positiv till EU och vill se att EU utvecklas:
– Men då behövs unga människor, och om de engagerar sig i en fråga som upphovsrättsdirektivet men blir avfärdade som bottar, vilka ska då föra EU framåt? Hoppfullt är ändå att tusentals människor i Köln och Berlin samlas till demonstrationer mot direktivet.
Hon har sedan länge bestämt sig för att inte kandidera för ännu en period som parlamentariker. Men hennes förhoppning är att parlamentet inte kommer att stå utan piratpartister efter valet i maj:
– Säkert kommer några pirater från Tjeckien att väljas in, och förhoppningsvis också någon eller några från Tyskland.

Fotnot: Intresseorganisationer har tillhandahållit mallar med förslag på texter till mejl som medborgare har kunnat skicka till bland annat EU-parlamentariker

Intervjun gjord i Bryssel/EU-parlamentet, 4 mars 2019

Publicerat

Kejsaren av Kina tycker inte om t

Det är en gåta hur naiva många är i förhållande till Kinas ekonomiska och militära utveckling, i synnerhet jämfört med hur Ryssland beskrivs i svenska medier.
Som en ropandes röst i öknen har Ola Wong i SvD framstått då han i krönikor gång på gång tagit upp utvecklingen i Kina. Det har hänt att även nyhetsartiklar beskrivit hur Kina rustat upp, köpt upp, leasat jordbruksmark, givit statligt stöd till företag som konkurrerar på den internationella marknaden om olika kontrakt och på olika sätt kunnat vidga intressesfärer och stärka makt och inflytande globalt.

I oktober skrev Wong under rubriken ”Kina har en plan för att bli en cybersupermakt”. Senare samma månad löd rubriken ”Xi Jinpings nya mål – particeller i privata bolag”. Kommunistpartiet stärker kontrollen över ekonomi och finansvärld.
På nyhetsplats löd rubriken i oktober ”Kina vill komma i kapp USA – storsatsar på modernt försvar”. Det kan förtjäna att nämnas att Kina redan nu lägger mer än dubbelt så mycket på militära utgifter som Ryssland. 215 miljarder dollar (Kina), och 69,2 miljarder dollar (Ryssland). Jämfört med USA:s 611 miljarder dollar är satsningarna kanske ändå dvärglika, men jämfört med varandra kan det väl ändå vara värda att notera. (Siffrorna kommer från artikel i SvD 29 juli 2017.)

Den ekonomiska utvecklingen i Kina beskrivs oftast med beundran, någon gång kommer reportage om olidliga arbetsförhållanden. När Kina investerar utomlands samma sak, oftast med en tonvikt på utvecklingspotential men någon gång också med rapporter om effekter på lokalbefolkning eller arbetsförhållanden i uppköpta/uppbyggda industrier/anläggningar.

”Kina vill se svensk-norsk höghastighetsjärnväg” meddelade en rubrik i januari i år, men samma månad säger en annan rubrik att ”Kina är på väg mot det perfekta övervakningssamhället”.
Övervakningskameror (i Sverige kallas de nu bevakningskameror), artificiell intelligens och järnkoll på nätet ger, eller ska ge, kinesiska myndigheter de verktyg de behöver för att övervaka och kontrollera sina medborgare, och andra som befinner sig inom landets gränser. Hur många som kan övervakas även utanför landets gränser varierar sannolikt, men hur många, mycket och hur länge kanske borde oroa åtminstone några fler av oss.

I samband med rapporteringen om den kinesiska partikongressen i oktober 2017 framkom också uppgifter om att 13 000 militärer avsatts anklagade för korruption, och att komma till rätta med utbredd korruption har varit ett uttalat mål för den nuvarande ledningen i Kina.
I ljuset av detta är en krönika i Civilekonomen 1/2018 värd att läsa. Fredrik Hähnel, chef för SEB i Kina, skriver om etiska gränslinjer i landet där han verkat i 15 år. ”I Kina sätts min moraliska kompass ständigt på prov”. Han skriver ”Är det till exempel ok att en tjänsteman på kinesiska ambassaden i Stockholm som hjälper oss och våra kunder med viseringar plötsligt kräver att hans son ska få praktisera hos oss?” Jag är inte kund hos SEB, så för mig är det ok, men jag vill verkligen inte att mina bankuppgifter riskerar lämnas vidare till främmande makt på det viset. Nu lämnas de säkert på andra vis, genom andra banker, till andra makter. Men ändå.
Leta reda på krönikan, och läs.

Det var först när Kina ville bygga djuphamn i Lysekil som svenska myndigheter, en del politiker och rent av medier, vaknat till. Investeringar kommer inte gratis, och inte utan inflytande i kommunen/regionen/landet där de görs.
Gäller det samägandeskap mellan kinesiska och utländska bolag kommer också forskning och utveckling att ske samägt. Det behöver inte vara fel eller dåligt, men det behöver inte heller vara bra ur, i vårt fall, svensk synvinkel. Vem kontrollerar då hur resultaten används, och var?
Det kanske förtjänar att påpekas att Kina köpte Greklands största hamn när den grekiska krisen var som djupast och IMF och EU krävde åtgärder. Försäljning av statlig egendom var ett av kraven. Så nu är det inte grekiska staten som kontrollerar den grekiska hamnen, utan den kinesiska. Klokskapen i detta kan väl vara värd att fundera över.

Att Kina fört bort och fängslat en svensk medborgare, Gui Minhai, har väl inte undgått någon. Inte heller att Sverige misslyckats med att få honom fri.
Jojje Olsson har skrivit boken De kidnappade Kinasvenskarna, om Gui och om Peter Dahlin, och hoppas i en intervju i Journalisten 2/2018 att det ska få svenskar att ”förstå vidden av de övergrepp som just nu pågår i Kina”. Att länder, som Sverige, ligger lågt i kritik mot Kina för att inte störa handels- och andra relationer med Kina förs fram i boken, att diplomatiska och ekonomiska relationer kan brytas visades när Liu Xiabo fick Nobels fredspris av Norge. Att Norge nu tydligen tagits till nåder visas av det kinesiska intresset för att investera i höghastighetsjärnvägen.
Att svenska medier är föga intresserad av Kina, i synnerhet jämfört med hur mycket som skrivs om det ryska hotet, illustreras av rubriken till artikeln om Olssons bok: ”Svårt nå ut utan svenskt perspektiv”. Och jovisst, Ryssland är närmare.

Sanktionerna mot Nordkorea har varit stora ämnen på utrikessidorna i svensk media. I en rubrik (SvD 31/12-17) förkunnas att ”Ryssland nekar till brott mot FN:s sanktioner”. Enligt anonyma europeiska säkerhetskällor pekas ryska fartyg ut som brytande av sanktionerna. ”Säkerhetskällorna hänvisar till satellitbilder som visar (de ryska) fartygen utanför ryska hamnar vid norra Stilla havet.”
Nå, det verkar ju rimligt att ryska fartyg ligger utanför ryska hamnar, även i norra Stilla havet. Den sista fjärdedelen av artikeln berättar att ett fartyg registrerat i Hongkong och ett annat registrerat i Taiwan gripits/stoppats på grund av brott mot sanktionerna.
Nå, igen. Säkert är det fartyg registrerade i olika länder, även Ryssland, som försökt och försöker leverera olja till Nordkorea. Men bilden av att det är Ryssland som är den största sanktionsbrytaren förefaller vara anpassad till svensk medielogik. Och det är Kina som är Nordkoreas ”skyddsmakt”.

Åter till Ola Wong i SvD, kommentar 1 februari under rubriken ”Kina är inte som Sovjet – det är allvarligare”. Folkrepubliken är en leninistiskt uppbyggd polisstat som levererar välstånd utan avreglerad kapitalism, yttrandefrihet eller oberoende rättsväsende, skriver Wong. Och vidare: ”I Putins Ryssland är den statliga kontrollen inte så stor att opposition är otänkbar. Det är alltså en auktoritär stat, inte en totalitär.”

Det innebär inte att Wong är Putinist, att det ryska rättsväsendet fungerar, att korruptionen inte är vida spridd, att demokratiska institutioner och myndigheter fungerar.
Men det betyder att vi borde bry oss mer om Kina och om hur stort kinesiskt inflytande vi vill ha i det land, och det EU där vi lever och verkar.

Kejsaren av Kina tycker inte om t.
FriheT, demokraTi, inTegriTeT.