Is kan väl inte ruttna heller, sade en ung redigerarvikarie på den tiden sådana fanns på redaktionen, föregivet språksäker men kanske framför allt angelägen om att visa på textens och den äldre lokalreporterns tillkortakommanden.
Lokalreportern som var trött på att hunsas, men också lärd att välja sina strider, sade att nähä, Mälarfiskaren som beskrev hur drunkningstillbudet gått till visste väl inte det då.
Vikarien skrev om, utan rutten is.
Några år senare visste en ung redigerare att sjöar inte sköljer om våren, och den då ännu tröttare lokalreportern sade att nähä, skriv om då.
Ytterligare framåt i tiden, när webben kommit in tidningsvärlden, hade en kut en morgon förirrat sig upp på land och orsakat bryderi för polismakten som larmats av bekymrad allmänhet. Kuten var inte särskilt samarbetsvillig men hjälp togs av kommunjägare som såg till att rymmaren togs om hand.
Lokalreportern skrev rubriken ”Kut på villovägar” till webbnotisen. Några timmar senare kom kollega och undrade varför reportern inte skrivit något om sälungen?
– Sälungen? ”Kut på villovägar” har legat ut sedan i morse.
- Kut? En sälunge var det ju, skriver andra medier.
– Jaha, men kut heter det.
– Jaså, men …
Det är oklart om rubriken skrevs om den gången, men ”sälungar” är tyvärr inte ovanliga i media.
Ännu något senare var det marskland som inte fanns. Myr eller kärr eller våtmark, men inte marskland. Nähä, dåså.
Nu när strider inte längre behövs kan lokalreportern, dvs jag, meddela att rutten is finns och beskrivs enligt följande:
”… på våren när solen kommer högre upp på himlen når dess strålar djupt in i isen. Kärnisen, som är klar och genomskinlig, smälter i sina vertikala kristallfogar, som därefter lossnar från varandra. Även en tjock kärnis blir snabbt ”pipig” och skör, förlorar sin hållfasthet och blir livsfarlig att ge sig ut på … När vi talar om rutten is, ofta mattsvart och grynig på ytan, så är det i betydelsen av ett material som har nedbruten struktur och sämre hållfasthet. (SMHI)
Uttrycket ”sjön sköljer” förklaras bland annat sålunda:
”När stark vind börjar riva upp vågor, virvlas varmt djupvatten upp till ytan och deltar i den slutliga, ofta snabba bortsmältningen av isen. Sjön sägs ”riva” eller ”skölja”. (SMHI)
Marskland finns. Definitionen är följande:
”Marskland (av medellågtyska marsch, ursprungligen av ett gemensamt indoeuropeiskt ord *mari ’hav’, ’vatten’), marsk, flackt, tidvattenpåverkat kustområde där leriga–sandiga sediment avsätts eller transporteras bort i växlingen mellan flod och ebb. ”(NE)
Så marskland finns på södra Jyllands västkust och vid tyska och nederländska Nordsjökuster, och i England, East Anglia finns ”marshlands”.
Men i Uppland är det myr, kärr, våt- eller sumpmark det handlar om, eller kanske bara vattensjuk mark under vårens snösmältning. (Tur att jag fortsatt inte tog strid.)
När mitt då unga jag skrattade, möjligen en aning ironiskt, åt att det skulle säljas ”åror” vid ett föreningsmöte, var det den mognare och kunnigare kontoristen som, om inte tog strid så åtminstone en aning skarpt, tillrättavisade mig, men också förklarade att åror, det är lotter.
Definitionen av åror finns i SOU 1979:30, sidan 108:
”En viss typ av öppna lotter som tillverkas av styv kartong och har formen av en åra. Varje lott är försedd med tre nummer, vilket således ger tre vinstchanser. Efter avslutad försäljning förrättas dragning med särskilda dragningsbrickor. Lottypen … är avsedd att användas vid mindre tillställningar.”
Marskland ska jag i fortsättningen aldrig kalla våra svenska kärr, men Mälarfiskares kunskap om isar tror jag fortfarande på, att sjöar sköljer har jag hört sedan barnsben och att sälar föder kutar är jag helt säker på.
Men jag är en aning skamsen över att inte ha förklarat vad rutten is och sköljande sjöar är för yngre kollegor, så att de fick den hjälp av mig som jag fick av kontoristens tillrättavisning.
Och det är osannolikt, trots ”sälungarna”, att vi kommer att få se kobarnsstek på menyer och i recept, och det dröjer förhoppningsvis innan ston föder hästungar.