Kategori: mänskliga rättigheter

Publicerat

Blessed be the cheesemakers!

När en åhörare till Jesu bergspredikan i Monty Python’s Life of Brian hör ”cheesemakers” i stället för ”peacemakers”, och upprört frågar ”What’s so special about cheesemakers? Why not all makers of dairy products?”, är det lätt att skratta.
Men för fredsmäklarna är det inte så kul, de behöver välsignelser från utövare av alla kända religioner, och helst också från utövare av okända. Deras uppdrag är svåra och ofta tidsödande. Det var svårt på Balkan, i Rwanda, i Irak, Afghanistan, Liberia, och är svårt i Syrien och i Sydsudan.

Men att det är svårt innebär inte att det ska tillåtas vara omöjligt. Därför att krig sker där diplomatin lamslagits. Clausewitz’ konstaterande gäller än.

Agera direkt när den första människan dödas i en spirande konflikt, och helst innan blodsutgjutelse alls inträffar! Det var Jan Eliassons bestämda uppmaning till världssamfundet och alla som där ingår, det vill säga mänskligheten, då han och Kofi Annan i Uppsala 2 september i år samtalade om FN:s framtid och förutsättningar att hindra krig och konflikter.
En och en halv månad senare samlades sju av FN:s mest erfarna fredsförhandlare i Uppsala vid Dag Hammarskjöld Foundation på Öfre Slottsgatan för att utbyta erfarenheter av fredsmäkling.

Staffan di Mistura var en av dem, tidigare generalsekreterarens särskilda representant i Irak. Snowdens avslöjanden visade att han där och då också var en av alla dem som spionerades på av NSA.
– Skillnaderna består ofta mera av procedurfrågor än substansfrågor när förhandlingar inleds, beskrev han den roll han haft.

Karin Landgren har haft FN-uppdrag i bland annat Nepal, Burundi och Liberia. I det senare landet arbetar hon ännu som generalsekreterarens särskilda representant.
– Läget i Liberia är nu så stabilt att FN-trupperna kommer att minska de kommande åren. Men bristen på fungerande samhällsinstitutioner och fördelningen av landets stora resurser är problem som kvarstår.

Martti Ahtisaari, närmast legendarisk diplomat och fredsförhandlare, med Nobels fredspris som kvitto på att förhandlingarna i Kosovo till sist ledde till en lösning på de våldsamma konflikterna där, betonade liksom Karin Landgren hur viktigt institutionsbyggandet är:
– Vi är vana vid att institutioner och administration fungerar i Norden. De har tagit tid att bygga upp och vi bör vara stolta över dem, sade Martti Ahtisaari.
Han har efter sin tid som fredsmäklare och därefter som Finlands president byggt upp ett institut för forskning och kunskapsbyggande för krishanterare och förhandlare, CMI, Crisis Management Initiative.

En rapport från CMI som publicerades i oktober i år bär titeln ”A recipe for a better life: Experiences from the Nordic countries.
Statliga insatser för utbildning och social välfärd med syfte att ge lika möjlighter till alla medborgare framhålls i rapporten som framgångsfaktorer när ett samhälle med minskande klyftor och därmed minskade sociala spänningar byggs.

Tillgång till utbildning och hälsovård, och infrastruktur som ger möjlighet till handelsutbyte har Hans Rosling pekat på som nödvändiga för att människor och samhällen ska utvecklas fredligt ekonomiskt.

Så, blessed be the peacemakers! Ge dem möjlighet att i förhandlingar lösa såväl procedur- som substansfrågor.

Och blessed be the cheesemakers! som representanter inte bara för producers of dairy products, utan för alla som får möjlighet att producera överskott till avsalu och därmed sakta bygga framtid inte bara för sina egna utan för hela länder.

Publicerat

FRA och FRA

FRA följer lagen och för övrigt är det hemligt. Hur lagen följs alltså. För transparens är inget som drabbar FRA, det är medborgarna som ska vara transparenta.

Nye FRA-chefen Dag Hartelius har haft pressträff och försvarsutskottsträff och förklarat hur det ligger till med FRA och avlyssning. Det där med Sardine är inget att fördjupa sig i. För FRA följer lagens bockfot. (Se tidigare inlägg.)

I ljuset av detta vårt FRA blev nyheten att FRA undersökt antisemitismen i åtta länder i Europa förbryllande. Va? Ägnar sig vårt FRA åt kartläggning av antisemitism?
Men nej, det gör inte FRA, inte vårt FRA. Det var FRA, European Union for Fundamental Rights som gjort undersökningen om antisemitism.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) hänvisade till FRA:s undersökning i en debattartikel i SvD 10 november. Han skrev bland annat:
”I Sverige har 810 svenskar med judisk bakgrund intervjuats. Av dessa anger 60 procent att antisemitism är ett väldigt stort eller ganska stort problem i Sverige. Fyra av fem (79 procent) anger att de undviker att bära religiösa symboler till exempel kippa eller Davidsstjärna. Denna siffra ska jämföras med 68 procent som genomsnittssiffra för alla åtta länder som deltagit i studien.”
Undersökningen kritiserades i en debattartikel i samma tidning några dagar senare för att det var en nätundersökning och för att antalet svarande var litet. Bristande reliabilitet i undersökningen alltså, vilket inte är detsamma som att resultaten är fel, bara att de inte med vedertagna vetenskapliga metoder fastställts.

Vårt FRA lider av samma problem – eller lider egentligen inte alls, frodas snarare i skydd av sekretess och föregiven kontroll och transparens. FRA är en civil myndighet som ska skydda Sverige och svenska intressen. Telefon- och datatrafik får avlyssnas, dock inte om både sändare och mottagare finns i Sverige.
Vem vet INTE att internet är transnationellt? Att data söker sig närmaste/snabbaste vägen från sändare till mottagare, och att snabbaste vägen oftare än inte passerar landgränser på väg till sin destination.
Och passeras landgränsen, det vill säga Sveriges gränser, så får det registreras, oavsett vem som talar/skriver. FRA behöver inget Schengenavtal.

Insamlat material analyseras och sparas, och en vacker dag, efter att socio- och andra diagram visat att det nog är nåt skumt i varje fall, med inköp av tryckkokare (populära i långkokstider) och penningförsändelser (till eller via andra än godkända, icke-suspekta mottagare/förmedlare), så bultar det på dörren och vem säger nåt om det? Terrorister, jojo, och ingen rök utan eld. För att inte tala om ”guilt by association”.
Det är alltför lätt att raljera över FRA, NSA och den svenska totala avsaknaden av respekt för medborgares personliga integritet och flathet inför den för tillfället starkaste militärmakten.

Om terroristdåd avvärjs – bra. Men varför är det först nu som antalet avvärjda anges i numerär, i USA:s kongress och i parlament runt om i Europa och av företrädare för underrättelsetjänsterna?
Det är bara alltför lätt att misstänka desinformationskampanjer där avlyssning och registrering legitimeras, och desinformationskampanjer där Snowden misstänkliggörs: ”Snowden lånade lösenord” var det senaste greppet i den genren, en nyhet som löpte runt världen 8 november.

Hur är det med reliabiliteten i rapporter om avvärjda attentat? Hemligstämplar gör det omöjligt att kontrollera dem.

Att man är paranoid innebär inte att de inte är ute efter en.

Och tyvärr, Fredrik Federley (c), det räcker inte med att medborgarna sätter på sig foliehattar. Det räcker inte heller med att ta ut papperskopior av mejlade dokument och sedan deleta mejlen. Det är själva transmissionen av mejlet som registreras, och har den som fångar upp mejlen också lösenordet så har densamme också innehållet.
Att lösenorden till 120 miljoner Adobekonton hackats offentliggjordes 9 november. Av dem var 400 000 svenska, och ett antal av dem tillhörde svenska riksdagsmän.

Foliehattar räcker inte.
 Det behövs säkra datasystem, och appar och program utan såväl i förväg som i efterhand planterade spionprogram.
Och det behövs transparens av övervakningen, oavsett om det är FRA eller någon annan organisation som utför den.
Och det behövs säkerhetsmedvetande hos medborgarna.
Om dokument som blivit offentliggjorda tack vare Edward Snowden och rapportering med utgångspunkt från dem visar att Google, Facebook och Instagram lämnar ut information om sina användare, lämna Google, Facebook och Instagram.
Använd det enda maktmedel som återstår – lämna dem som lämnar ut era privatliv till okontrollerbara myndigheter och företag!

Publicerat

Fredspris och medianska böghatare

”Den ryske böghataren”. Sveper in och undervisar alla i fredlig dialog, internationell lag och civiliserad diplomtati, fräste Jenny Nordberg, kolumnist i SvD, bosatt i New York, om Rysslands president Putin 13 september -13. Det var apropå Syrien. ”Avvakta med fredspris till Putin” löd rubriken.
Vem har inte en dålig dag. Men ”den ryske böghataren”?

Liberias president gör inte mycket för landets bögar hon heller – homosexualitet är kriminellt i Liberia med ett års fängelse i straffskalan. Homosexualitet är förbjudet mellan såväl män som kvinnor, och det finns följdaktligen inte helller någon lag mot diskriminering av homosexuella.

Ellen Johnson Sirleaf, Liberias president, var en av tre kvinnor som delade på Nobels fredspris 2011.

“The President and her Government believe that the current law regarding sexual practices sufficiently addresses the concerns of the majority of Liberians and guarantees respect for traditional values. The reality is that the status quo in Liberia has been one of tolerance and no one has ever been prosecuted under that law. The President also thinks that with the unprecedented freedom of speech and expression Liberia enjoys today, our budding democracy will be strong enough to accommodate new ideas and debate both their value and Liberia’s laws with openness, respect and independence. (pressmeddelande 24 mars-12 efter en artikel i The Guardian med rubriken ”Nobel Peace Prize Winner defends law criminalizing homosexuality in Liberia.”

Respekt för traditionella värderingar brukar vara ett argument som anhängare av de ryska antigaylagarna använder. ”Propaganda för onaturliga relationer” förbjuds för att förment skydda barn mot pedofiler (! sexuellt utnyttjande av barn är redan kriminellt) och med hänvisning till traditionella värderingar.

Liberia är ett bättre land nu med Ellen Johnson Sirleaf i ledningen, inbördeskrigen är slut, arbetet med att bygga upp ekonomi, administration och sociala strukturer pågår.
Och det ska sägas att året efter att hon valts till president första gången, 2005, blev våldtäkt olagligt.

De ryska antigaylagarna är oförsvarliga, de är luddigt formulerade och används godtyckligt. HBTQ-organisationer förföljs på olika sätt administrativt och ekonomiskt, och homosexuella hotas, misshandlas och ibland dödas utan att rättsapparaten, polis och domstolar lägger kraft varken på skydd av dem eller på att lösa brotten. Men homosexualitet är inte olagligt i Ryssland.

I Liberia är homosexualitet olagligt. RFSL har på sin hemsida ingen landrapport om hbtq-personers situation i Liberia, och jag har inte heller hittat någon sådan rapport vid en snabb sökning på nätet.

Skulle Jenny Nordberg eller någon annan, komma på idén att kalla Ellen Johnson Sirleaf ”den liberianska böghataren”.
 Tillåt mig tvivla.

Publicerat

Åklagare kan åka till Irak, men inte till England?

Resa fritt är stort, men resa rätt är större, för att travestera en omdebatterad sentens.

Statsåklagare Staffan Granefeldt vill enligt SR P1 12 november, gärna åka till Irak för att förhöra en person inblandad i ett misstänkt bedrägeri med biståndsmedel, 3,2 miljoner kronor handlar det om. Den som ska förhöras är far till en riksdagsledamot (c). Pappan har ett eget parti i Irak, Nationell demokratisk allians.

Överåklagare Marianne Ny har hand om utredningen av den sexbrottsmisstänkte Julian Assange. Hon kan inte åka till England och förhöra honom där.

Är inte det underligt?

Publicerat

FRA fick utskottsbesök

Ibland blir det bara för mycket. Som när Staffan Danielsson (c) säger att han är tillfreds med informationen från FRA till försvarsutskottet. Och det som gör honom tillfreds visar sig vara av det stoff som drömmar vävas av.

Danielsson har citerats i DN sägande att trafikdata, vem som varit i kontakt med vem via dator eller telefon, när och hur, (dvs trålning av alla information) inte används för underrättelseinhämtning utan bara för teknikutveckling.

Mark Klamberg, jur.dr och liberal, skriver samma dag på sin blogg, och refererar bland annat propositionen om sambandet mellan FRA:s underrättelse- respektive utvecklingsverksamhet, och drar slutsatsen:

”Jag menar att det är uppenbart att FRA gör detsamma (som NSA) och de gör det inte i något abstrakt forskningssyfte eller odefinierad teknikutveckling utan de gör det för att kartlägga personers och organisationers nätverk… Min anspråkslösa inställning är att FRA bör förklara att så sker och redovisa omfattningen av verksamheten.”

Så vitt mig är bekant är Peter Hultqvist (S), nöjd med informationen som försvarsutskottet fått från FRA.
– Det finns vissa gråzoner när det gäller hur man får samla in och sprida information, sade Torbjörn Björlund (V) till TT efter besöket.
­ – Det framgår ju direkt av försvarsunderrättelselagens första paragraf att underrättelseverksamhet i Sverige enbart får befatta sig med utrikes förhållande. Därmed var den frågan besvarad innan den skickades in, sade Allan Widman (FP) till TT, och fortsätter:
– De var solklara på beskedet att man följer svensk lagstiftning också i det här avseendet.

Men för att FRA ska veta om det rör utrikesförhållanden måste väl informationen, meddelanden via internet och telefonsamtal, först samlas in och analyseras? Eller hur?

Klambergs blogg är intressant, och det är FRA, telefonavlyssning och datainsamling också. Det blir ännu intressantare när man börjar höra vad som inte sägs.

Jag tillåter mig att ännu en gång citera Wilhelm Agrell: Det finns en bockfot i FRA-lagen.

Länk till bloggen: http://klamberg.blogspot.se
Länk till inlägget: http://klamberg.blogspot.se/2013/11/fra-har-gett-felaktig-information-till.html

Publicerat

Rättvisans fuktade finger

Rättssäkerhet är ett av de krav som ställs på länder som aspirerar på att omvandlas till demokratier, från rena diktaturer eller demokratier med mer eller mindre starka frågetecken.

Garantier från en diktatur att de och deras hantlangare inte ska tortera fångar är inte mycket värda. Att så är fallet torde de flesta förstå efter allt som avslöjats om vad som hände de två egyptier som utlämnades/kidnappades från Sverige 2001, med regeringens goda minne.

Finns det anledning för Julian Assange att lita på garantier från svenska regeringen att han inte kommer att utlämnas till USA om han kommer till Sverige?
Enligt SvD 18 september ska Assange ha sagt att ”jag kommer jättegärna till Sverige”, under vissa villkor, nämligen om Sverige kan garantera Ecuador att han inte utlämnas till USA.

Tillåt mig tvivla på att en sådan garanti skulle vara värd papperet den skrivs på, eller ens luften den tar att uttala.

Det plågar mig att min tilltro till rättsväsendet i Sverige urholkas allt mer för varje år.
Det är sant att det finns domslut som är lätta att göra stora rubriker på, rubriker som ställer domslut och de som kommit fram till dem i tvivelaktig dager.
Och det är också sant att domslut kan förklaras utifrån lagtexter och förarbeten som får dem att, i någon utsträckning, framstå som förklarliga.

Men det går inte att komma i från att det är stötande, och värre än så, att en svensk domstol finner det försvarligt att frikänna förövare som kört upp en flaska i underlivet på en ung flicka, med förklaringen att ”flickan kan ha hållit ihop benen för att hon var blyg”.
Va?

Eller att gängvåldtäktsmän frikänns för att flickan inte var ”i hjälplöst tillstånd”, instängd med sex gärningsmän som stod i kö för att våldta henne.
Va?

Och det är egendomligt att utredningar av våldtäkter läggs ned av åklagare för att de är svårutredda 2002, och gärningsmannen grips och åtalas tio år senare för ett flertal synnerligen grova våldtäkter och övergrepp, däribland de svårutredda från tio år tidigare.

Det är ännu egendomligare att en filmad grov misshandel med känd gärningsman ännu fyra år senare inte lett till rättegång. Utredningen av misshandeln som skedde under en Ålandskryssning lades i ett skede ned av åklagaren, trots film och känd gärningsman, och togs upp igen först efter att Aftonbladet skrivit om fallet. Det har kallats till rättegång tre gånger men huvudförhandlingarna har ställts in lika många gånger. (Aftonbladet 20 sept -13)

I ett människohandelmål där rumänska kvinnor utnyttjats i trafficking anhölls en man i sin frånvaro. En av kvinnorna vittnade emot honom, hon hotades och misshandlades av mannen för att hon lämnat uppgifter om honom och härvan, men i stället för att häkta honom och utfärda en internationell arresteringsorder, lämnades fallet över till rumänsk polis. Mannen åtalades aldrig i Sverige. Såväl kvinnan som hennes föräldrar har enligt uppgifter i media hotats och misshandlats efter rättegången. ”Hemskt olyckligt” citerades åklagaren i målet i Expressen 16 september.

Utredningarna av sexövergrepp mot underåriga som omfattade bland annat Göran Lindberg fullföljdes inte trots att det fanns underlag för fortsatta uredningar långt innan han faktiskt greps och så småningom dömdes.

Julian Assange är däremot häktad i sin frånvaro, misstänkt för bland annat våldtäkt. Så vitt är känt gällde anmälningarna (som i sig varken behöver eller ska ifrågasättas) mot honom varken uppförande av flaskor i underliv, gängvåldtäkt eller underåriga.
Att namnet på den misstänkte förövaren kommer ut nästan direkt när brottsanmälningar gjorts hör inte till vanligheterna, tvärtom, men Assanges namn slapp ut väldigt fort.

Förhör hölls inte innan han lämnade Sverige (enligt uppgift från åklagarmyndighetens informationsdirektör hade åklagaren kontakt med Assanges advokat men Assange infann sig aldrig till något förhör. Om det betyder att han kallades men inte kom framgår inte. (Journalisten 6-26 sept -12)) och reste vidare till England, och förhör kan inte hållas i England, nej.

Assange och Wikileaks är närmast synonyma, och anmälningarna mot honom och allt som därefter följt kom efter att Wikileaks släppt ett stort antal dokument och videoklipp om USA:s krigföring i Irak och Afghanistan.
I mejl från Fred Burton, vice vd i det amerikanska underrättelseföretaget Stratfor, har det gjorts klart att det finns ett ”färdigt åtal mot Assange”. (Expressen 28 februari -12). Åtalsrubriceringen torde vara spioneri.

De 14 svenska Greenpeaceaktivister som tog sig in på Forsmarks yttre säkerhetsområde i oktober 2012 dömdes av Uppsala tingsrätt i maj i år för grovt olaga intrång till villkorliga domar och böter. Privatpersoner har inte rätt att utföra egna kontroller av beredskapen vid skyddsobjekt anser domstolen (UNT 16 maj -13). Det låter ju rimligt, men i tidigare domar i tings- och hovrätter efter en aktion 2010 dömdes för intrång av normalgraden. Och det är väl egentligen inte rimligt att intrång ska kunna ske. Igen. Om beredskapen är god, vill säga. Så det var väl bra att den testades i skarpt läge, inte som övning. Kan man tycka.

Somliga går fria, andra döms. Somligt utreds, annat inte. Somliga häktas i sin frånvaro, andra inte.
Om jag var Assange skulle jag inte lita på några garantier från Sverige om att inte utlämnas till USA. Jag skulle inte heller tro att jag skulle frikännas i domstol om jag åtalades för sexbrott, oavsett rubricering.

Rättvisan må vara blind, men hen har ett fuktat finger väl uppsträckt så det går att känna från vilket håll vinden blåser.

Publicerat

Gatans parlament – Streetocracy (2)

I ett tidigare inlägg citerades Kofi Annan där han varnade för ”gatans parlament”.

 Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet skrev i en analyserande artikel i UNT 17 september om utvecklingen i Egypten.

”Gatans parlament, Streetocracy, har i brist på demokratiska traditioner fått en dominerande roll i Egypten. Man spänner musklerna på gatan för att sedan göra upp om maktfördelningen bakom kulisserna”, skriver Fazlhashemi.

”I kampen mot Mubarakregimen var de olika politiska krafterna eniga om vad de inte ville ha. De ville få bort den sittande diktaturen. …Trots diktaturens plötsliga fall vilade dess anda över det politiska klimatet. Det var en politiskt kultur som prioriterade exkludering och omintetgörande av rivalerna före konsensus och samförståndsanda”.

Det är en mycket intressant artikel, och jag rekommenderar den varmt:

http://www.unt.se/kultur/kulturdebatt/demokrati-maste-vara-mer-an-ett-ord-2592595.aspx

Publicerat

Gatans parlament och ett seminarium med Annan och Eliasson

– Det går inte att låta gatudemonstranter ta över parlaments och regeringars roll. Det undergräver respekten för demokratin, och det blir ett hot mot fred, sade Kofi Annan, FN:s förre generalsekreterare, vid ett seminarium i Uppsala universitets aula.

Det var den 2 september. Två månader efter att egyptisk militär avsatt Mursi, Muslimska brödraskapets och Egyptens förste folkvalde president efter decennier av militärdiktatur. Det var efter att Mursianhängarnas demonstrationer och tältläger brutits upp av militären med många döda som följd, efter att kristna kyrkor och butiker ägda av kristna bränts, men innan rapporter om kidnappar- och utpressarligorna på Sinaihalvön fått någon större uppmärksamhet i svenska media, innan det rapporterats att många av smuggeltunnlarna till Gaza stängts, och innan meddelandet att Muslimska brödraskapet förbjudits. Det var också innan rapporterna om en, fem, tio, femtio döda i konfrontationer med militären. Al-Sisi, interimpresidenten, har sagt att det ska utlysas nya val 2014.
Kommer det att bli val, vilka valresultat ska då respekteras, och av vilka?

– I am optimistic. But I worry a lot, sade Jan Eliasson, biträdande generalsekreterare i FN, som också fanns på aulans scen tillsammans med Kofi Annan.

De två talade och samtalade om FN:s framtid. Om FN:s nya roll som inte bara fredsbevarande, utan också som organisation med plikt att reagera och skydda folk vilkas regeringar inte förmår skydda dem mot våld och ofärd. Fredsframtvingande är den term som används.

Jan Eliassons kommentar fick skratt, kanske medkännande, från publiken i den fullsatta aulan.

Kofi Annan talade om vikten fred, av ekonomisk utveckling och av fungerande rättssystem i länder och för människor. Och respekt för mänskliga rättigheter.
– Det är de pelare som ett samhälle måste skapa och byggas på, sade Kofi Annan.

Jan Eliasson angav ytterligare pelare i sitt samhällsbygge: utbildning och infrastruktur.

Kofi Annan kunde ge utryck för besvikelse över hur FN, och i synnerhet FN:s säkerhetsråd, agerat i olika frågor. Hans främsta och nyaste exempel var från de förhandlingar i Genève som han lett som särskilt sändebud till krisens och krigets Syrien:
– I förhandlingar måste man ge och ta, och det är förödande när resultat från en förhandling i Genève fullkomligt trasas sönder när de ska slutförhandlas i New York och FN:s säkerhetsråd, sade Kofi Annan.
– Världssamfundet måste göra allt för att undvika ännu en sönderfallande stat (collapsed state, jfr Somalia). Vi måste söka politiska, fredliga lösningar på konflikter. Kemiska eller konventionella vapen är oväsentligt, det är att människor dödas vi måste sätta stopp för, sade Kofi Annan.

Jan Eliasson betonade liksom Kofi Annan betydelsen av att söka fredliga lösningar på konflikter genom förhandlingar. Han citerade FN-stadgans artikel 33, kapitel 6.

”Charter of the UN, chapter VI, Article 33:

  1. The parties to any dispute, the continuance of which is likely to endanger the maintenance of international peace and security, shall, first of all, seek a solution by negotiation, enquiry, mediation, conciliation, arbitration, judicial settlement, resort to regional agencies or arrangements, or other peaceful means of their own choice.
  2. The Security Council shall, when it deems necessary, call upon the parties to settle their dispute by such means.”- Det är som poesi för diplomater! Och det är den del av stadgan som ger styrka åt kraven på att söka förhandlingslösningar på konflikter. Militära insatser kan inte skapa fred och utveckling, det kan bara fungerande infrastruktur, ett fungerande rättssystem, utbildning och ekonomisk utveckling, sade Jan Eliasson.

Och han är optimist. Men han oroar sig ofta.

”We the peoples …”, inledningsorden till FN-stadgan tog Annan som utgångspunkt i sin strävan som generalsekreterare att reformera jätteorganisationen med 193 medlemsstater, tiotusentals tjänstemän, en generalförsamling och ett säkerhetsråd som har svårt att komma fram till beslut, och i rådets fall, till enighet om interventioner i konflikter:

– Civila organisationer, NGO:s, blev viktiga i reformarbetet. De kunde användas som hävstänger när förhandlingar hotade kollapsa eller nödvändiga förändringar hindrades, sade Kofi Annan, så långt nöjd med sina insatser.

Eliassons och Annans råd till unga som vill arbeta för fred och utveckling var:

– Börja arbetet här, det som är bra lokalt är bra också globalt, sade Jan Eliasson.

– Bullies should be stopped everywhere. And don’t worry about your age, don’t wait, take the lead! sade Kofi Annan.

Publicerat

Mördande machokultur

Lika glädjande som nyheten om en gay-parad i S:t Petersburg första maj var, lika förfärlig var nyheten om att en homosexuell man torterats till döds i Volgograd åtta dagar senare.

För mordet i Volgograd sitter två män häktade, 22 och 27 år gamla. Deras 23-åriga offer hade firat Segerdagen 9 maj tillsammans med dem, och då berättat att han var gay.

23-åringens döda kropp hittades morgonen efter på en innergård, en kvinna från åklagarmyndigheten beskrev vad som hänt honom: ”he was raped with beer bottles and had his skull smashed with a stone” .

Ryssland är homofobiskt. I S:t Petersburg och tre andra regioner har redan de så kallade anti-gaylagarna införts. De innebär förbud att ”sprida homosexuell propaganda”, en skrivning som inte bara HBT-organisationer med kraft framfört att kommer att användas mot homosexuella i offentliga och andra sammanhang, utan också generellt förstärker den redan starka homofobin i Ryssland.

I den ryska duman har ett förslag lagts om att införa en liknande lag som ska gälla hela federationen. Den ska godkännas vid tre omröstningar för att träda i kraft. Minst en omröstning har redan gjorts, med majoritet för lagförslaget.Ho
mosexualitet avkriminaliserades först 1993 i Ryssland, och togs bort från listan över psykiska sjukdomar så sent som 1999.

En rysk satiriker har sagt, citerad i S:t Petersburg Times, att ”Russians are brought up to believe that being gay is worse than being a murderer. Here if you want to call a killer a killer, he would laugh. But homophobia is so strong that if you called him gay, he would kill you for saying it.”
Rysk-ortodoxa kyrkans ledare har bestämt uttalat sig emot homosexualitet.

Men Coming Out, organisationen för LGBT-rättigheter i S:t Petersburg, hävdar trots hatbrott, anti-gaylagar och den allmänt spridda uppfattningen att Ryssland är homofobiskt att:

”Champions of morality and the ”children’s rights advocates” in Russia have consistently indicated that Russian society is traditionally against homosexuals. Authors of the campaign (against the propaganda bill) ask the question: is this true? Does the Russian society really believe gays and lesbians should be persecuted? …the opinion is not as unambiguously negative as the state is desperately trying to show” skrev man i ett pressmeddelande i januari i år.

Vid första maj-demonstrationen i S:t Petersburg deltog Coming Out med en egen sektion i den större demonstrationen med demokratiska partier och organisationer. Polis försökte beslagta regnbågsflaggorna från Coming Out-deltagarna, men lyckades inte.
”Det kändes som Pride idag på Nevskij Prospekt” citeras en deltagare i pressmeddelandet efteråt.

Om ryska lagstiftare och myndigheter tog itu med trafficking och utnyttjande av barn i sexindustrin i stället för att förfölja homosexuella, då borde det ge en känsla av stolthet, av Pride, inte bara för Coming Out, utan för hela Rysslands befolkning.

Länk till artikeln om mordet i Volgograd:

http://www.huffingtonpost.com/2013/05/12/russian-gay-man-torture_n_3263406.html

Ur pressmeddelande från Coming Out, 16 maj 2013:

”The annual St. Petersburg International Day against Homophobia and Transphobia rally will take place tomorrow, May 17, at 2 pm on Marsovo Pole – the “Hyde Park” of St. Petersburg, in the city center. Traditionally, a joyful celebration of our pride, during which we release rainbow balloons in the air as a symbol of our wish for a world free of homophobia and transphobia, this year’s event will be dedicated to the memory of Vladislav Tornovoy, brutally murdered in Volgograd on May 9th of this year, and to all victims of homophobic hate crimes.

…

The rally will take place despite numerous threats from members of extreme right and clerical organizations, such as the “Russian joggers” (Russkaya probezhka) and  the ”People’s Council” (Narodny sobor). At last year’s IDAHO rally, around 100 counter-protesters showed up to intimidate and attack the participants. Organizers hope that tomorrow’s rally, permitted by city authorities, will have sufficient police presence to protect the participants. Other safety measures have also been taken.

The rally is planned to last one hour, with members of wider civil society and human rights organizations of St. Petersburg addressing the participants, after which, black and rainbow balloons will be launched into air. A minute of silence in memory of the victims of homophobic hate crimes will be observed.

This year’s rally is organized in St. Petersburg by LGBT organization Coming Out in partnership with the Alliance of Straights for LGBT Equality. Similar actions will take place all around Russia, coordinated by the Russian LGBT Network.”

Låt oss be att organisatörernas hopp om tillräckligt polisskydd besannas.
Hur det blir kommer säkert att meddelas, från Coming out, och i S:t Petersburg Times.

Publicerat

Slå ihjäl och leva med det

”Den största överraskningen var hur snabbt soldaterna brutaliserades” säger Sönke Neitzel till Ricki Neuman i SvD-intervjun om Neitzels och Harald Weizers bok ”Soldater. Om kamp, dödande och död” nyss utgiven på svenska, originalets titel Soldaten. Protokolle vom Kämpfen, Töten und Sterben.

Boken refererar och analyserar samtal mellan tyska krigsfångar i engelska och amerikanska fångläger.
”Du kan se det som att dessa män fortsätter att vara duktiga och effektiva arbetare, även om målen har förändrats”, säger Neitzel.

”Vi löser vårt uppdrag” säger en svensk soldat i Afghanistan en aning irriterad när en reporter frågar om han tänker på att han dödat en människa när han, eller kanske någon av hans kamrater, sköt och förmodligen dödade en afghan som lät sig bli synlig på en bergskam.
Soldaten har inte dödat en människa, han har löst ett uppdrag. Och människa? Det är väl en upprorsman? Insurgent? Taliban?
Är detta en människa? För att alludera till Primo Levi.
Men det är det soldater tränas till, att lösa uppdrag. Och i det ingår att döda … fiender/upprorsmän/terrorister/otrogna. Beteckningen varierar beroende på plats och tidsålder.

”Vi slår ihjel og lever med det” heter en bok som den danske översten Lars R Møller skrivit, en av flera böcker av hans hand. Jag har lärt mig mycket av oberst Møller, det är en ärans man, och jag använder uttrycket på ett ambivalent sätt, både ärligt menat och som en parafras på Marcus Antonius tal vid Caesars bår i Shakespeare’s Julius Caesar.
Den första boken jag läste skriven av Møller var ”Det danske Pearl Harbour”, en bok så kritisk till utvecklingen inom den danska krigsmakten att han under en period var utfryst ur det militära etablissemanget. Han är nu tagen till nåder igen. Om ”Vi slår ihjel … ” har med rehabiliteringen att göra undandrar sig mitt vetande.
Møller tar upp många aspekter av soldaters träning och värv – fysiska och psykiska reaktioner och skador, träning, anhöriga … Om regeringen bestämmer att landet ska gå i krig är det militärers sak att utkämpa det, och regeringens och medborgarnas sak att förstå vad det innebär och vad soldaterna då utsätts för. Därför skrev oberst Møller boken.
Jag lärde mig en hel del om den militära synen på utbildning och förberedelser för strid.

Av journalisten Sebastian Jungers bok ”War” om en amerikansk pluton placerad i östra Afghanistan som han levde med under flera omgångar under en femtonmånadersperiod lärde jag mig hur oerhört viktig gruppen är, och hur viktigt det är att knyta skosnören. Inte för disciplin och puts, utan för att alltid vara beredd. Vid ett anfall finns ingen tid att knyta skosnören, och ingen tid att snubbla. Kravet på varje man är inte puts utan att inte ”fuck up”.
Under förhållanden där livet hela tiden är hotat, hur djupt sitter då respekten för andras mänskliga rättigheter och värdighet? Inte så djupt för de allra flesta. Den försvinner på ett par dagar, och i stället för civilisation och uppfostran är det gruppens och den egna överlevnaden som går först.

Tv-dokumentären Armadillo om ett danskt kompani i södra Afghanistan innehåller några scener där danska soldater släpar upp en dödad fiende ur ett dike. De väckte stor uppståndelse, och mycket kritik. Scenerna där soldaterna använde sin fritid till att titta på porrfilmer kommenterades knappast alls.
Men såväl scenerna som reaktionerna är talande. Jag har större förståelse för den respektlösa behandlingen av en död man som först beskjutit dem, än jag har för porren.
Dödshot och stress är något annat än vila och kvinnoförakt.

Hur djupt värdegrunden sitter som svenska försvarsmakten ska följa, är något att undra över.
”Draveldetektorn” skrev Björn Wiman i en krönika i DN 10 mars att han kopplade på när han hörde ordet ”värdegrund”. Det är oftast många fina ord och principer som kan luddas till efter behag, och Wiman skriver ”blotta förekomsten av en ’värdegrund’ tycks bilda basen för en riktigt rutten överbyggnad”.
Det behöver inte vara så, men oavsett värdegrunden är det viktigast att lösa uppdraget. Ett uppdrag man åtagit sig utifrån vissa värderingar.

I den norska boken To brødre i krig, (Knut Flovik Thoresen, Historie & Kultur, 2013) berättas om Bjørn och Alf Dramstad, Bjørn som stred med tyska trupper på östfronten och Alf med allierade trupper i Normandie. Bjørn berättar själv, Alfs historia berättas av hans efterlevande. Brödernas värdegrund var sannolikt densamma, förmodligen värderingarna också. Den ene deltog i belägringen av Leningrad, den andre i Normandie 1944-45.
De brutaliserades på olika sätt av träning och krigstjänst, och de löste sina uppdrag.

Jag har skrivit det tidigare: Krig har inget mänskligt ansikte.