Kategori: Inrikes

Publicerat

Rörande rubrik till tröst i ond tid

Det är något nästan rörande med medias hantering av verkligheten ibland. Som när en rubrik häromdagen ropade ut att ”Svenskt förband ska förstöra syriska kemvapen”.

Visst låter det mandom, mod och morske män och kvinnor, och fantastiskt kompetent dessutom. Svenska försvaret kan!
Men så, redan i ingressen visar det sig att det är ett transportflygplan som ska stationeras på Cypern för att ”hjälpa till med arbetet att förstöra kemiska vapen i Syrien”.
Försvarsminister Enström är väldigt nöjd med att ”vi kan stödja FN och OPCW:s arbete med att säkerställa avvecklingen av kemiska vapen i Syrien”.
Halvvägs ner i brödtexten får vi sedan veta vad ett svenskt förband om 20 personer faktiskt ska göra. Med ett Herculesplan ska ”personal och utrustning som behövs i arbetet med att förstöra Syriens kemiska vapen” transporteras, med Beirut som ”hub” (citat Enström) in och ut ur Syrien.
”Vi uppfattar inte de här destinationerna som särskilt utsatta” säger Enström.

OPCW, Organisationen för förbud mot kemiska vapen, (Organization for the Prohibition of Chemical Weapons) är baserad i Haag, Nederländerna. Konventionen om förbud mot kemiska vapen antogs 1993, och trädde i kraft fyra år senare. 189 länder har ratificerat konventionen. Syrien har varken ratificerat eller signerat den. Det har inte heller Angola, Egypten, Nordkorea och Sydsudan. Signerat men inte ratificerat har Israel och Burma.
Organisationen har tidigare assisterats av svensk personal från FOI. FN:s vapeninspektör Åke Sällström ledde den första gruppen av inspektörer med uppgift att undersöka om kemvapen använts i Syrien.

”En verklig svensk hjälte” sade Jan Eliasson, biträdande generalsekreterare i FN, när han var i Uppsala 2 september om Åke Sällström. Eliasson förklarade: ”När Sällströms grupp åkte ut från Damaskus första gången besköts deras FN-konvoj. De vände tillbaka, skaffade nya bilar, åkte direkt ut igen,och genomförde inspektionen”.
Att kemiska vapen, nervgasen sarin, användes då över tusen människor dödades i al-Ghouta i Syrien 21 augusti i år bekräftades av inspektörerna. I november ska Åke Sällström rapportera till FN om fler misstänkta kemvapenattacker i landet.

Kemiska vapen är av olika slag, och destrueras på olika sätt. Enligt rapporter i media i början av oktober har destruering påbörjats i Syrien genom att stridsspetsar och mobila och stationära påfyllningsenheter krossades.
Hur stora lager som finns i Syrien, och var de är, är inte klart. USA ska ha uppskattat att Syrien haft 1000 ton av kemiska (och biologiska) vapen.
SvD:s kolumnist i New York, Jenny Nordbertg, skrev 13 september att ”Senast någon räknade fanns 42 fabriker eller lager med kemiska vapen i Syrien. Sen dess har de flyttats, gömts, blivit fler och hamnat i rebellkontrollerade områden.”
Aron Lund skrev på UNT:s ledarsida 22 oktober under vinjetten Perspektiv, om sarinattacken 21 augusti som en möjlig provokation, och citerar kemvapenexperten Dan Kaszeta, specialist på kemvapen i amerikanska armén, ”Kanske var det som hände den 21 augusti regimens sätt att visa världen att den var beredd att använda de här vapnen. Det innebar att förhandlingsvärdet på vapnen steg tusenfalt.”

Var Syriens kemiska vapen finns, hur de ska förstöras, var och av vem, är veterligt fortfarande inte fullt klarlagt. Kanske har de fortfarande förhandlingsvärde.

Kemiska vapen förbjöds första gången redan 1899, men under första världskriget använde båda sidor kemiska vapen, tårgas och senapsgas är de mest omtalade. 1925 förbjöds kemiska vapen igen, som en del av Genèvekonventionen, och därefter användes de igen under andra världskriget, framför allt i tyska koncentrationsläger. Irak under Saddam använde kemiska vapen mot sin egen befolkning i Halabja, och kemiska vapen användes också under kriget mellan Irak och Iran.
Amerikansk användning av Agent Orange under Vietnamkriget brukar inte nämnas som exempel på kemisk krigföring, oklart varför.

De länder som undertecknat konventionen från 1993 har förbundit sig att inte utveckla eller producera kemvapen, och dessutom att förstöra de lager av kemvapen de har. Tidsfristen löpte till 2012. Varken Ryssland eller USA har uppfyllt den delen av sina åtaganden. Syriens kemiska vapen ska vara förstörda före halvårsskiftet 2014.

Det är naturligtvis utomordentligt bra att Sverige skickar 20 man och ett Herculesplan till Cypern/Beirut för att transportera utrustning och personal och ”stödja FN och OPCW:s arbete med att säkerställa avvecklingen av kemiska vapen i Syrien”. Logistiken är viktig, för att inte säga avgörande, i många insatser.
Men rubriken är likafullt rörande: ”Svenskt förband ska förstöra syriska kemvapen”.

Publicerat

Påsen avgör inte mjölets renhet

NSA-FRA. Ett nära samarbete som inte ifrågasätts, inte av regering och myndigheter, och i stor utsträckning inte heller av medborgarna.
Brist på känsla för självständighet, brist på självkänsla, brist på självinsikt. Övervakningssamhället där information om allt samlas in av myndigheter och företag. Information att användas när kartläggningar av konsumtion, vänner, allt skrivet, allt sagt, allt gjort, skulle kunna tjäna någons maktintressen eller någons pekuniära intressen.
– Vadå? Jag har rent mjöl i påsen … svarar alltför många.

Men vad som är rent mjöl avgörs inte av påsen. Och konsekvenserna av vad som från tid till annan går från ”rent” till ”orent” är oöverskådliga. Skicka pengar till Somalia till exempel. Det blev till stöd av terrorism, och konton blockerades i åratal. Vilka blev konsekvenserna för dem som hade kontona, och vilka blev konsekvenserna för dem som inte längre kunde få pengar från lyckligare lottade släktingar?
Flykt till läger i Kenya, eller än värre, norrut till kidnapparligor i Sinai?
Eller förmodade terrorplaner med nattliga raider i lägenheter där unga och gamla skräms från vettet och familjefäder förs bort till häkten i väntan på att myndigheter ska komma fram till att de var nog inte terrorister ändå, trots uppgifter som trålats in via telefon- och datornät, sammanställts och blivit det som motsvarade myndigheternas bild av förfärande terrorplaner, men inte verkligheten.

När EU-ledare protesterar mot NSA:s övervakning av deras telefoner vill Reinfeldt inte vara med, för det har inte diskuterats i EU-nämnden. Ibland är det viktigt att agera, ibland är det viktigt att diskutera, och är man vasall får man välja sina tillfällen för aktion.
Att det skulle bli någon skillnad med en annan regering är tyvärr inte sannolikt. Det är länge sedan det var opportunt att säga emot stormakten, garanten för fred och demokrati.

Edward Snowden är hjälte för många, för andra en förrädare. Han litade inte på att New York Times skulle publicera hans uppgifter. Tredje statsmakten i USA har en historia av följsamhet. Han valde att vända sig till engelska The Guardian, och där har också uppgifter från Snowden publicerats, med ojämna mellanrum. Det senaste var just avlyssningen av EU-ledares telefoner. Angela Merkel blev arg. Så behandlar man inte en samarbetspartner, tycker hon.
Det finns 35 världsledare på avlyssningslistan enligt The Guardians uppgifter. Om svenska ledare finns med har inte framgått. Men det kanske de inte gör, antingen för att de inte är världsledare, eller också för att det inte behövs. Husse känner och kontrollerar sina … vasaller.

Mest upprörande är ändå att svenska medborgare tycks så likgiltiga för vad som pågått och pågår när det gäller avlyssning och kartläggningar. Även svenska journalister har föga mer än övergående intresse för datasäkerhet och persondataskydd – i Journalisten anser Staffan Dahllöf att EU-förslaget till ny dataskyddsförordning är dåligt för att listor över mottagare av jordbruksbidrag inte ska publiceras på nätet. Och att det är ett hot mot yttrandefriheten om EU-domstolen ska få avgöra vad som får publiceras på nätet eller inte.

Visst går dataskyddsförordningen att framställa på det viset, det är uppenbart. Men de verkliga hoten mot journalisters möjlighet att granska och rapportera är när offentlighetsprincip, meddelarfrihet och efterforskningsförbud begränsas, kringgås eller saknas helt. På detta finns det många exempel i kommuner, i landsting, och i staten. Det är en följd av myndigheters och politikers beslut och ageranden, och en följd av privatiseringar av offentliga verksamheter. Var är de upprörda nyhetscheferna, journalisterna och medborgarna? Kommer det pressmeddelanden om ”utanförskap” och ”arbetslinjen” blir det bevakning och rubriker, resten är oftast ”särintressen” och/eller är för arbets- och tidskrävande.

Att EU-domstolen får avgöra vad som menas med EU-direktiv och -förordningar beror på att dessa är så luddigt formulerade att de går till domstolen för uttolkning.
Om detta och vad en dansk domare i EU-domstolen tyckte om det hade jag kunnat skriva redan 2008, men var var den lokala kroken? Det blev oskrivet. Det var långt före denna blogg också.

Det är lagstiftarna/politikerna som är ansvariga för hur lagar skrivs. Kräv ansvar av dem, och kräv det på rätt nivå! Landstingens diarier är inte en EU-fråga, och riksdagen avgör FRA:s befogenheter (formellt i varje fall). Kommunerna bestämmer hur överskådlig den egna diarieföringen ska vara.

Ett återkommande klagomål på journalister är deras förmenta vänstervridning. Nu har den uppburne journalisten Lars Adaktusson kommit ut som kristdemokrat, och före honom var det Göran Skytte. Att det skulle få stopp på vänstervridningslitaniorna tror jag inte.
Dessvärre tror jag inte heller att merparten av Svergies journalister kommer att göra något annat än pratminusjournalistik, varken när det gäller dataskydd, avlyssning eller FRA-NSA.

Det finns undantag förstås, ofta kolumnister i en spalt på en insida. Tillåt mig citera en kolumnist i Metro, Stefan Wahlberg, som 2011 skrev under rubriken ”Hermetiskt kretslopp av avlyssning”.

”De nya terrorlagarna ger statsmakterna närmast fria händer att avlyssna misstänkta utan att de någonsin behöver redovisa hur och varför … (Usama bin Laden) fick oss att slita upp många av de grundläggande principer som vi tidigare kunde vara stolta över.”
Det handlar om det åtal för förberedelse till mord på konstnären Lars Vilks som då väckts, och som från början rubricerades som ”planerat terroristbrott”. För terroristbrott gäller undantagslagar för hemlig avlyssning. Till och med statistiken över hemliga avlyssningar vid misstanke om terroristbrott är hemlig, skriver Wahlberg, och avslutar sin kolumn:

”Med stöd av terroristlagarna ges alltså statsmakterna möjlighet att verka i ett hermetiskt tillslutet kretslopp av avlyssning och hemliga inbrott där dolda mikrofoner monteras in bakom tapeterna. Vi får aldrig reda på omfattningen. Vi kan inte heller kontrollera om detta sker på vaga, inbillade eller påhittade grunder – eller ens om vi själva varit utsatta.”

Se där, vi kanske ska oroa oss över vårt mjöl ändå.
 Vad händer med all denna information som samlas in om oss, vår släkt, våra vänner och avlägset bekanta via nätet, via telefoner och via kameror. Information som samlas av företag och myndigheter, information som lämnas vidare mot ersättning, eller därför att myndigheter kräver att den lämnas ut, med stöd av lagstiftning som gör kontroll av insamling och användning omöjlig.

Är det vasallstaternas invånare, oavsett om det är företagare eller löntagare, barn, gamla eller i yrkesverksam ålder, som är betjänta av följsamhet och osjälvständighet, och i så fall i vilken utsträckning? Det borde vara något att fundera över för var och en, oavsett ålder, yrke, kön, etnicitet och eventuell religiös tillhörighet.

Publicerat

Rättvisans fuktade finger

Rättssäkerhet är ett av de krav som ställs på länder som aspirerar på att omvandlas till demokratier, från rena diktaturer eller demokratier med mer eller mindre starka frågetecken.

Garantier från en diktatur att de och deras hantlangare inte ska tortera fångar är inte mycket värda. Att så är fallet torde de flesta förstå efter allt som avslöjats om vad som hände de två egyptier som utlämnades/kidnappades från Sverige 2001, med regeringens goda minne.

Finns det anledning för Julian Assange att lita på garantier från svenska regeringen att han inte kommer att utlämnas till USA om han kommer till Sverige?
Enligt SvD 18 september ska Assange ha sagt att ”jag kommer jättegärna till Sverige”, under vissa villkor, nämligen om Sverige kan garantera Ecuador att han inte utlämnas till USA.

Tillåt mig tvivla på att en sådan garanti skulle vara värd papperet den skrivs på, eller ens luften den tar att uttala.

Det plågar mig att min tilltro till rättsväsendet i Sverige urholkas allt mer för varje år.
Det är sant att det finns domslut som är lätta att göra stora rubriker på, rubriker som ställer domslut och de som kommit fram till dem i tvivelaktig dager.
Och det är också sant att domslut kan förklaras utifrån lagtexter och förarbeten som får dem att, i någon utsträckning, framstå som förklarliga.

Men det går inte att komma i från att det är stötande, och värre än så, att en svensk domstol finner det försvarligt att frikänna förövare som kört upp en flaska i underlivet på en ung flicka, med förklaringen att ”flickan kan ha hållit ihop benen för att hon var blyg”.
Va?

Eller att gängvåldtäktsmän frikänns för att flickan inte var ”i hjälplöst tillstånd”, instängd med sex gärningsmän som stod i kö för att våldta henne.
Va?

Och det är egendomligt att utredningar av våldtäkter läggs ned av åklagare för att de är svårutredda 2002, och gärningsmannen grips och åtalas tio år senare för ett flertal synnerligen grova våldtäkter och övergrepp, däribland de svårutredda från tio år tidigare.

Det är ännu egendomligare att en filmad grov misshandel med känd gärningsman ännu fyra år senare inte lett till rättegång. Utredningen av misshandeln som skedde under en Ålandskryssning lades i ett skede ned av åklagaren, trots film och känd gärningsman, och togs upp igen först efter att Aftonbladet skrivit om fallet. Det har kallats till rättegång tre gånger men huvudförhandlingarna har ställts in lika många gånger. (Aftonbladet 20 sept -13)

I ett människohandelmål där rumänska kvinnor utnyttjats i trafficking anhölls en man i sin frånvaro. En av kvinnorna vittnade emot honom, hon hotades och misshandlades av mannen för att hon lämnat uppgifter om honom och härvan, men i stället för att häkta honom och utfärda en internationell arresteringsorder, lämnades fallet över till rumänsk polis. Mannen åtalades aldrig i Sverige. Såväl kvinnan som hennes föräldrar har enligt uppgifter i media hotats och misshandlats efter rättegången. ”Hemskt olyckligt” citerades åklagaren i målet i Expressen 16 september.

Utredningarna av sexövergrepp mot underåriga som omfattade bland annat Göran Lindberg fullföljdes inte trots att det fanns underlag för fortsatta uredningar långt innan han faktiskt greps och så småningom dömdes.

Julian Assange är däremot häktad i sin frånvaro, misstänkt för bland annat våldtäkt. Så vitt är känt gällde anmälningarna (som i sig varken behöver eller ska ifrågasättas) mot honom varken uppförande av flaskor i underliv, gängvåldtäkt eller underåriga.
Att namnet på den misstänkte förövaren kommer ut nästan direkt när brottsanmälningar gjorts hör inte till vanligheterna, tvärtom, men Assanges namn slapp ut väldigt fort.

Förhör hölls inte innan han lämnade Sverige (enligt uppgift från åklagarmyndighetens informationsdirektör hade åklagaren kontakt med Assanges advokat men Assange infann sig aldrig till något förhör. Om det betyder att han kallades men inte kom framgår inte. (Journalisten 6-26 sept -12)) och reste vidare till England, och förhör kan inte hållas i England, nej.

Assange och Wikileaks är närmast synonyma, och anmälningarna mot honom och allt som därefter följt kom efter att Wikileaks släppt ett stort antal dokument och videoklipp om USA:s krigföring i Irak och Afghanistan.
I mejl från Fred Burton, vice vd i det amerikanska underrättelseföretaget Stratfor, har det gjorts klart att det finns ett ”färdigt åtal mot Assange”. (Expressen 28 februari -12). Åtalsrubriceringen torde vara spioneri.

De 14 svenska Greenpeaceaktivister som tog sig in på Forsmarks yttre säkerhetsområde i oktober 2012 dömdes av Uppsala tingsrätt i maj i år för grovt olaga intrång till villkorliga domar och böter. Privatpersoner har inte rätt att utföra egna kontroller av beredskapen vid skyddsobjekt anser domstolen (UNT 16 maj -13). Det låter ju rimligt, men i tidigare domar i tings- och hovrätter efter en aktion 2010 dömdes för intrång av normalgraden. Och det är väl egentligen inte rimligt att intrång ska kunna ske. Igen. Om beredskapen är god, vill säga. Så det var väl bra att den testades i skarpt läge, inte som övning. Kan man tycka.

Somliga går fria, andra döms. Somligt utreds, annat inte. Somliga häktas i sin frånvaro, andra inte.
Om jag var Assange skulle jag inte lita på några garantier från Sverige om att inte utlämnas till USA. Jag skulle inte heller tro att jag skulle frikännas i domstol om jag åtalades för sexbrott, oavsett rubricering.

Rättvisan må vara blind, men hen har ett fuktat finger väl uppsträckt så det går att känna från vilket håll vinden blåser.

Publicerat

Att göra ”typer” av människor

Typer typiska för något i åsikter eller kläder, det är något som andra är.
Kulturtanter är typiska typer. Hipsters också. Sen finns det många andra typer: pantertanter, barnfamiljer, tonåringar, nassar, rassar, invandrare, romer och många, många fler.

Det typiska för de som klassificerar är att de inte själva är typer, de är individer.
Och det är naturligtvis typerna också, om man frågar klassificerarna. Det är inte riktigt comme-il-faut (som det hette innan pk blev den typiska termen) att klumpa ihop människor till anonyma grupper.

Vad som verkligen kan göra mig tyken (ett uttryck som inte alls är populärt) är när klassificeringarna görs förment skojfriskt men med snip i mungipan.

Hade det funnits ett uns av självironi i den som presenterar typerna, då hade kanske intrycket av snipiga mungipor i über-perspektiven inte lyst igenom.
Men lika lite som den som klagar över svartklädd kulturelit orkar vara lite självironisk, lika lite orkar den som typifierar kulturtanter med rödvinsipp på teatern och Gudrun Sjödén, och flummare med världsmusik och babybärsjal, beskriva sin egen typ som stressad och hastigt påläst på jakt efter ”bra bilder” och ”bra kommentarer”. Då blir intrycket av typifieringen bara en snipig von oben-syn på populasen som en dag och sen kväll söker roa och bilda sig mestadels gratis, ett tillstånd som reporter-/recensenttypen själv ofta nog befinner sig i, i kraft av sitt yrke.

I det läge som dagspressen befinner sig kan jag bara vara tacksam att Gudrun Sjödén ändå betalar för annonser, trots att kulturtanterna säkerligen skulle hitta hennes kläder ändå. Via nätet. Hur det är med annonser för bärsjalar kan jag inte säga, jag hör inte till den typ som skulle notera dem.

Särskilt självironisk är jag inte heller. Men jag har lätt för att surna till, och har nått en ålder när jag funderar på att bilda liga. Tantliga. Den ska (kanske) heta KKK, och jag tänker inte berätta varför. Bara att det inte har med (typen) vita kåpor och brinnande kors att göra. Mera med typen sammanbitet ”Moahahaha …”.

Publicerat

Ang. Royal Mail, leverera post eller profit?

Royal Mail, Storbritanniens posttjänst, ska säljas ut rapporterade Metro 13 september 2013.

Börsplaceringen av det 500 år gamla statliga postverket kommer att ske inom några veckor enligt notisen, nummer fyra av fem i en vänsterspalt. Det är det hörn av en tidningssida som uppfattas sist har undersökningar av läsares ögonrörelser visat.

Med anledning av notisen, dess innehåll och placering vill jag rekommendera Going Postal av Terry Pratchett. Den är en av många i serien Discworld novels, och publicerades första gången 2004.

Ankh-Morpork’s Post Office, the Grand Trunk, the New Trunk and the Smoking Gnu handlar det om, och om Moist van Lipwig, lord Vetinari, Reacher Gilt och John Dearheart.

”You really intend to continue with this folly, in the face of everything? The Post Office? When we all know that it was a lumbering, smug, overstaffed, overweight monster of a place? It barely earned its keep! It was the very essence and exemplar of public enterprise!” Säger Gilt.

Lord Vetinari svarar:
”It never made much of a profit, it is true, but in the business areas of this city there were seven deliveries a day.”

Gilt igen:
”A classic example of a corroded government organization dragging on the public purse.”

Och Vetinari:
”Unfortunately the Post Office came to be seen not as a system for moving mail efficiently, to the benefit and profit for all, but as a money box. And so it collapsed, losing both mail and money. A lesson for us all, perhaps.”

Leverera post eller profit. Det är frågan.
Det finns många andra frågor att fundera över i Going Postal också, en av dem berör konkurrens och hur man gör sig av med konkurrenter. Det är där John Dearheart kommer in, the Smoking Gnu, och ”living on the Overhead”.

Lord Vetinari – oftast ohotad härskare i Ankh-Morpork – har inget emot demokrati. ”En man, en röst” passar honom fint. Det är han som är mannen.
The Post Office återuppstod, med okonventionella metoder under van Lipwigs ledning. The Grand Trunk förlorade sitt lönsamma, privata monopol.

Det är en roman, upplysta envåldshärskare som agerar för det allmänna bästa finns veterligen bara i romaner.
Men det går att lära sig något om vad grundläggande infrastruktur är till för, samhällelig nytta, inte privat profit.

Läs Going Postal av Terry Pratchett! Läs gärna fler Discworld novels, många av dem finns översatta till svenska. Det är fantasy, det är roligt, det är tänkvärt eftersom böckerna inte sällan tar upp teman och händelser från vår runda värld, på skivvärldsvis.

Publicerat

Enfalden, data och integriteten

Vi borde faktiskt veta att internet inte är säkert, att alla system kan hackas och att myndigheter med politikernas tillstånd och uppmuntran, NSA, FRA, GCHQ, FSB, välj vilken akronym du vill, hämtar, registrerar och samkör all information de får tag på, det vill säga allt. Företagen samlar och samkör de också, och person-, bank- och andra uppgifter är inte säkra där heller.
Hackandet, registrerandet och lyssnandet kallas säkerhetstjänst, spioneri, nödvändigt eller odemokratiskt beroende på vem som gör det, och var. Och när.  Men det görs överallt.

Låt mig därför instämma i uppmaningen från Amelia Andersdotter till EU-parlamentet: Tänk över öppen data en gång till, för Guds skull! (se 13 juni 2013)

Läs rubriksamlingen nedan. Mängden rubriker växer år från och år och speglar möjligen en växande medial medvetenhet, och alldeles säkert ett ökande personligt intresse för dataskydd, för systemens sårbarhet och för nät- och satellitkommunikation och dess påstådda för- och nackdelar. Läs (det är långt men går fort), väl bekomme!

”Miljoner stulna ur Nordea – nya attacker varje dag” ComputerSweden, 19 januari 2007

”Hon fortsätter att slåss för integriteten” intervju med Annie Johansson (nu Lööf) i Resumé i Almedalen 2009

”USA rustar för cyberkrig” (bristande skydd mot nätattacker) SvD 3 juli 2011

”Källskyddet måste garanteras” (Sofia Mirjamsdotter apropå anonymitet på nätet som har en viktig funktion i diktaturer men också för granskning av demokratier) Debatt SvD 16 augusti 2011

”FRA-lagen i vägen för jakten på terrorister” (Säpo-chefen klagar över att inte få använda signalspaning apropå Breivik) SvD 8 december 2011

”Jusititieministern öppnar för total övervakning”, (breddning av FRA-lagen för att tillåta signalspaning av svenskar på beställning av Säpo och Rikskriminalpolisen, Sverige går samma väg som Iran, Syrien och andra repressiva stater) SvD opinion 21 december 2011, undertecknat Jesper Bengtsson och Jonathan Lundqvist, Reportrar utan gränser

2012

”Haverirapport: Tieto vägrade berätta”. IT-leverantören Tieto hade av ett stort datorhaveri i november 2011 som drabbade ett 50-tal kommuner, myndigheter och företag som outsourcat sin it-hantering. När MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, och Kammarkollegiet skulle utreda haverierna vägrade Tieto berätta vilka myndigheter som drabbats med hänvisning till affärssekretess. För att släppa in kollegiet och MSB i Tietos haveriutredning krävde företaget att de skulle skriva på ett non-disclosure-avtal i strid mot offentlighetslagstiftningen. ’Tieto var tillmötesgående utifrån sin affärslogik’, var en MSB-kommentar. (se även ”FRA får kritik”, 5 juni 2013) ComputerSweden 23 februari 2012.

”Det ska bli lättare att lämna ut data” (omröstning i riksdagen, information ska lämnas ut vid alla typer av brott, från nätövergrepp till illegal fildelning av enstaka filmer) SvD 10 maj 2012

”Bistånd går till hemliga nätprojekt” (om krypteringsprogrammet Tor som hjälper nätaktivister att kringgå övervakning) SvD 27 maj 2012

”Så går hemlig telefonavlyssning till” 18 Minuter (UNT) 4 maj 2012

”Dom vet var du bor” (om Google) UNT, ledare 27 juni 2012

”Så fungerar datalagringsdirektivet” (skulle sätta dit grova brottslingar men lagen är så komplicerad att internet- och telefonoperatörer inte kommit i gång med lagringen) SvD 16 juli 2012

”Datormolnet en revolution som måste regleras”, EU-kommisionärerna Neelie Kroes och Viviane Reding skriver på Europaportalen. ”Brist på förtroende är ett hinder för spridningen av molntjänster … vi har påbörjat arbetet genom ett förslag om att ge EU-medborgarna ett enda regelverk om uppgiftsskydd som är anpassat till den digitala tidsåldern. Vi inser vilken enorm betydelse som data, inklusive personuppgifter, har för den digitala ekonomin … Dataportabilitet, enkla och rimliga avtalsvillkor och certifiering av tillförlitliga leverantörer kan hjälpa till att öka molnanvändarnas förtroende för tjänsterna.” 3 oktober 2012.

”Utopi att kunna glömmas bort på nätet” Europaportalen refererar Enisa, EU:s nätsäkerhetsbyrå 21 november 2012.

”Det fria nätets fiender”, Rasmus Fleischer skriver ”December 2009 sa Googles vd Eric Schmidt i en tv-intervju att den som har något att dölja kanske borde ändra sitt beteende i stället för att kräva privatsfärens skydd. Januari 2010 förklarade Facebooks vd Mark Zuckerberg att privacy inte längre är att betrakta som en ’social norm’. Ordfront Magasin 5/12.

”It’s happening faster than even I thought”. Nio punkter om hur övervakning och olika slags registrering införts och dataintrång görs, om NSA, Facebook, AT&T och internettrafik, e-postintrång, butikers medlems- och betalkort, FBI, biometrisk identifiering i skolor m m. Blogg med artikeln av Paul Rosenberg 28 november 2012, går att läsa på http://www.lewrockwell.com/orig11/rosenberg-p9.1.1.html.

”För vissa kan ett internetklick vara slutet”. ”- Regimen använde mjukvara från europeiska företag för att leta upp, trakassera och hota dissidenter. Ena dagen gillade du en bild på Facebook, nästa dag fick du ett samtal om att du blivit av med jobbet” Ur intervju med Maryam al-Khawaya, Bahrain, i AmnestyPress nr 5 (december) 2012.

”Enköpings it-system ger problem i vården”(ska någon behöva dö för att det är en röd dag?) EP 31 december 2012

2013

”Polisen siktar på nätbrottslingarna” (prostitution, ekobrott, hot och utpressning, knarkhandel och illegal handel ex utrotningshotade djur, piratkopierade varor och stöldgods) Metro 4 januari 2013

”EU:s cyberpolis ska stoppa brotten på nätet” (Cecilia Malmström är glad) UNT 10 januari 2013

”US lobbying against the data protection reform intensifies”, EDRI.org, 17 januari 2013

”Vi vill inte sätta dit människor” (SL om nya biljettsystem som kräver registrering hos betaltjänstbolag för att kunna köpa mobiltelefonbiljett) SvD 1 februari 2013

”Stockholm det nya it-meckat” (om dataspecialister från hela världen som söker sig hit) SvD Näringsliv 5 februari 2013

”Chinese army unit is seen as tied to hacking against US” New York Times, 18 februari, 2013)

”Morgondagens krig utspelar sig i cyberrymden”, understreckare av Roland Heickerö, docent i krigsvtenskap, SvD 26 februari, 2013.

”Det digitala källskyddet är en tickande bomb”, Axel Andén, Medievärlden, 12 mars, 2013.

”Fler än Kina i hackattacker”, ”…det är festligt att amerikanerna som bland annat skapat Stuxnet, specialdesignad för att angripa iranska lärnkraftverk, blir så upprörda. … det är underligt att saken blåses upp till en jättenyhet. De flesta som arbetar med it-säkerhet vet att det här pågår. … Det går inte att skylla på elaka kinesiska hackare. Det är du som har för låg säkerhet.” Åsa Schwartz, säkerhetskonsult på Cybercom i ComputerSweden, 14 mars 2013.

”Tillit – en knäckfråga på nätet” (beroendet av internetjättar som Google och Facebook som inte omfattas av svensk lagstiftning) TT 15 mars 2013.

”Tjuven spårar dig”,( om hur utdelade nyckelringar med gps-sändare kan leda tjuvar till ditt hem när bilen, och du inte är hemma) Ena-Håbotidningen, 16 mars 2013.

”IT-brotten ökar lavinartat”, rubrik i Mediaplanets tematidning om it- och informationssäkerhet. (Med halvsidesannons som säger att ”Det är dags att slå tillbaka mot Ddos-attackerna” på motstående sida, lite ironiskt kanske, det är knappast trängsel på nätet som är de verkliga hoten). Mars 2013.

”Väktare av det fria ordet – i affärssyfte” (intervju med Ross LaJeunesse, chef för Google’s arbete med att försvara det fria ordet på nätet) SvD 26 mars 2013.

”Big data” ska förutsäga framtiden” (oanade möjligheter till kartläggning, effektivisering och vinster, men också risker för intrång i privatlivet och felaktiga analyser) SvD 2 april 2013.

”Vågar du lita på molnet?” EP 9 april 2013.

”Det får vara slut med tjuvlästa vårdjournaler”, ledare SvD 10 april 2013.

”Big data gör om vår värld i grunden” rubrik på understreckare av Sam Sundberg. ”De som har bäst förutsättningar att dra nytta av big data är internetföretag, mobiloperatörer, stora affärskedjor och de underrättelsetjänster som hungrigt skannar världens nättrafik. Att CIA:s strategi är att ’samla in allting och spara det för evigt’ är värt att reflektera över i ljuset av att amerikanska myndigheteer redan i dag tar sig rätten att skicka drönare till Jemen, Pakistan och Somalia för att döda människor som de bedömer är potentiella hot mot USA:s säkerhet någon gång i framtiden.” SvD 12 april 2013.

”Allt som är gratis har ett pris”, rubrik på Jenny Nordbergs kolumn, ”500 miljoner människor är redan kartlagda utifrån sitt internetbeteende”, SvD 12 april 2013.

”Datainspektionen klandrar försvaret”. DI kritiserar att personuppgifter om anställda och jobbsökande sparas i databaser även när uppgifterna inte längre behövs. TT 16 april 2013.

”Länsstyrelserna agerar efter kritik från Datainspektionen”, DI har bland annat kritiserat att alla handläggare kan komma åt alla handlingar som inte (sic!) är sekretessbelagda. Pressmeddelande från länsstyrelsen i Uppsala 22 april 2013.

”Spotifygrundare räknar med mer personligt nät” ”Nästa stora förändring på internet är att nätet blir mer personligt och anpassar sig mer till var och en av oss.” Tomas Augustsson refererar Spotifygrundaren Daniel Ek under vinjetten Analys i SvD Näringsliv 23 april 2013.

”Ett överflöd vändes till apoteksdöd” (insändare som bland anant skriver att ’alla apotek har sina egna datasystem’, så kunden kan inte få besked om var, på vilket apotek, en medicin finns närmast att tillgå) Metro 13 maj 2013.

”Vita huset stöttar lag om medieskydd”, (efter att det avslöjats att myndigheterna begärt ut telefonlistor från nyhetsbyrån AP) TT 15 maj 2013.

”Sprid nätfriheten till fler”, debattartikel signerad Carl Bildt och Cecilia Malmström i samband med Stockholm Internet Forum, Dagens industri 22 maj, 2013.

”Övervakningssamhällets diskreta charm”, blogginlägg av Anna Troberg, PP:S partiledare, i samband med samma forum, hon skriver ”Dagens guldkorn från Bildt var när han på fullt allvar påstod att det där med statlig övervakning inte skadar yttrande- och åsiktsfrihet, eftersom sådan övervakning är ’diskret’”. 22 maj, 2013.

”Den olydiga generationens röst på Kuba” (om bloggaren Yoani Sánchez som i Stockholm föreläste om hur man använder nätet i kampen för demokrati) SvD 25 maj 2013.

”Microsoft: Vi stöder EU:s förslag om ny datalag” (Brendon Lynch, chef för personlig integritet på Microsoft intervjuas) Säkerhet24, idg.se, maj 2013.

”Sverige satsar på nätbistånd” (bistånd med internet och kommunikationsteknik, tillgång till nätet kommer att hjälpa både frihet och utveckling enligt Gunilla Carlsson) TT 24 maj 2013.

”Obamas krig mot hemligheter” (Jenny Nordbergs kolumn om jakt på journalister och deras källor) SvD 24 maj 2013.

”Vem ska äga makten över dig på nätet?” Artikel om nätintegritet och EU:s nya dataskyddslag som ska behandlas i parlamentet. SvD Insikt, 27 maj 2013.

”New EU data law could end up weaker than the old one” (om dataskyddsförordningen under omarbetning i EU) Euobserver.com, 29 maj 2013.

”FRA får kritik: ’Har inte stöd i lagen’” FRA vill skicka personuppgifter från signalspaning till datainstrångssystemet TDV, och tvärtom. Datainspektionen är kritisk. FRA byter informationen med andra länder. TDV ska avslöja allvarliga it-attacker mot statliga myndigheter som har koppling till rikets säkerhet. (Var vänlig jämför med ”Haverirapport …, 23 februari 2012) Ny Teknik, 7 juni 2013.

”Massiv övervakning avslöjad i USA – Telefontrafik, kreditkortsköp och internettrafik, myndigheterna övervakar nästan allt på nätet”, Edward Snowden, första rapportdagen i Sverige då Snowden ännu inte trätt fram. Aftonbladet.se, 7 juni 2013.

”IT-jättar indragna i amerikansk avlyssningshärva” (Apple, Google, Skype m fl, Prism, riktad mot utlandet, även avlyssning av internet- och telefonbolaget Verizons kunder) SvD 8 juni 2013.

”Uppgifter Stasi bara kunnat drömma om” (Tobias Brandels perspektivspalt) SvD 8 juni 2013.

”Jag vill inte leva i det samhället”, citatrubrik från TT när Edward Snowden trätt fram som visslaren som avslöjade massövervakningen i USA. ”Enligt Snowden finns inga skydd mot statlig övervakning: – Du vet inte ens om vad som är möjligt. Utsträckningen av deras möjligheter är skräckinjagande. Du kommer aldrig att vara säker vilka skydd du än använder.”9 juni 2013.

”Känsliga uppgifter läckte ut via nätet”, om att obehöriga kommit åt sekretessbelagd information via etjänsten ”Min journal på nätet”, landstinget Uppsala. Feministiskt perspektiv, 10 juni 2013.

”Ingen server är säker”, rubrik på debattartikel av Rodrig Ferrada Stoehrel, doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Umeå universitet, Expressen 11 juni 2013.

”Ingen svensk server är oåtkomlig” citeras Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, i SvD 11 juni 2013.

”DN:s chefreaktör lovar bort ett meddelarskydd som inte längre finns”, apropå FRA och övervakning, Anna Trobergs blogg, 11 juni, 2013.

”Piratpartiet kräver granskningsutskott i EU-parlamentet om PRISM” (pressmeddelande 11 juni, PP).

”V vill ha debatt om USA:s övervakning” skrev TT 11 juni 2013.

”Utlänningar -det är vi”, rubrik på ledarartikel i UNT 12 juni 2013.

”Snowden väcker tunga frågor i USA”, kongressen vill ha svar på frågor om hemlig kontroll av data- och telefonkritik skriver SvD 13 juni, 2013.

”Chefen gör ingen hemlighet av hur NSA fungerar” intervju med James Clapper, chef för USA:s nationella underrättelsetjänst, under vinjetten Aktuell i näringslivet, SvD 13 juni, 2013.

”Matkhavarna ska bada i ljus, inte du och jag”. Anna Trobergs, partiledare för Piratpartiet, blogg 13 juni 2013.

”Pirater uppmanar parlamentet: Tänk över öppen data en gång till, för guds skull!” Pressmeddelande PP, Amelia Andersdotter, EU-parlamentet, som vill ha en andra läsning i parlamentet av lagstiftningen om öppen data i medlemsländerna, 13 juni 2013.

”Spionaget har en bortre gräns”, är rubriken på Jenny Nordbergs kolumn från USA, och hon skriver i den att ”politiker är bara så opportunistiska som vi tillåter dem att vara”. SvD 14 juni 2013.

”NSA-läckorna brottsutreds” är rubriken på artikeln på sidan efter Nordbergs kolumn. Läckorna alltså, inte övervakning och hemlig kontroll. SvD 14 juni 2013.

”Snowden hyllas som hjälte i Kina”, TT/UNT 15 juni 2013.

”Nu tänker regeringen strypa sociala medier”. Om Turkiet efter demonstrationerna på Taksimtorget i Metro 19 juni, 2013.

”NSA Chief says surveillance has stopped dozens of plots”. The New York Times, 19 juni, 2013.

”Han tar kontrollen – bojkottar nätjättarna”. Om Sam Sundberg som bytt operativsystem på datorn, slutat googla, stängt facebook-kontot med mera efter rapporterna om NSA:s övervakning. Metro 20 juni, 2013.

”Internetbank är säkrare i mobilen” skriver svt.se och citerar det amerikanska IT-bolaget Metro Star Systems. 19 juni, 2013.

”Britterna är värre än USA” citeras The Guardian efter nya avslöjanden baserade på Snowdens läckta dokument. SvD 23 juni, 2013.

Avslutande kommentar:

Det är märkligt att så många verkar överraskade av Edward Snowdens avslöjanden. Naturligtvis samlas data in, och används. Och naturligtvis är det ett bra sätt att ha koll på befolkningar och på dem som här eller där, nu eller i framtiden bedöms vara störande, eller farliga, personer och grupper. Det är fiffigt också att säkerhetsorganisationerna inte spanar på egna medborgare i respektive land, det låter så betryggande. Det begränsar eventuell kritik. Att informationen sedan byts organisationerna emellan, det är … en annan sak.
Det är som sagt märkligt att så många verkar överraskade. Överraskningen kan inte bero på att det inte skrivits och talats i media om bristande it-säkerhet, personkartläggningar och samkörning av uppgifter från olika datasamlingar. Den kanske bottnar i … enfald?

Snowden sitter för övrigt när detta skrivs på ett flygplan från Hongkong via Moskva på väg till okänd destination.
På väg till Ecuador enligt senaste ekosändningen.

Publicerat

Slå ihjäl och leva med det

”Den största överraskningen var hur snabbt soldaterna brutaliserades” säger Sönke Neitzel till Ricki Neuman i SvD-intervjun om Neitzels och Harald Weizers bok ”Soldater. Om kamp, dödande och död” nyss utgiven på svenska, originalets titel Soldaten. Protokolle vom Kämpfen, Töten und Sterben.

Boken refererar och analyserar samtal mellan tyska krigsfångar i engelska och amerikanska fångläger.
”Du kan se det som att dessa män fortsätter att vara duktiga och effektiva arbetare, även om målen har förändrats”, säger Neitzel.

”Vi löser vårt uppdrag” säger en svensk soldat i Afghanistan en aning irriterad när en reporter frågar om han tänker på att han dödat en människa när han, eller kanske någon av hans kamrater, sköt och förmodligen dödade en afghan som lät sig bli synlig på en bergskam.
Soldaten har inte dödat en människa, han har löst ett uppdrag. Och människa? Det är väl en upprorsman? Insurgent? Taliban?
Är detta en människa? För att alludera till Primo Levi.
Men det är det soldater tränas till, att lösa uppdrag. Och i det ingår att döda … fiender/upprorsmän/terrorister/otrogna. Beteckningen varierar beroende på plats och tidsålder.

”Vi slår ihjel og lever med det” heter en bok som den danske översten Lars R Møller skrivit, en av flera böcker av hans hand. Jag har lärt mig mycket av oberst Møller, det är en ärans man, och jag använder uttrycket på ett ambivalent sätt, både ärligt menat och som en parafras på Marcus Antonius tal vid Caesars bår i Shakespeare’s Julius Caesar.
Den första boken jag läste skriven av Møller var ”Det danske Pearl Harbour”, en bok så kritisk till utvecklingen inom den danska krigsmakten att han under en period var utfryst ur det militära etablissemanget. Han är nu tagen till nåder igen. Om ”Vi slår ihjel … ” har med rehabiliteringen att göra undandrar sig mitt vetande.
Møller tar upp många aspekter av soldaters träning och värv – fysiska och psykiska reaktioner och skador, träning, anhöriga … Om regeringen bestämmer att landet ska gå i krig är det militärers sak att utkämpa det, och regeringens och medborgarnas sak att förstå vad det innebär och vad soldaterna då utsätts för. Därför skrev oberst Møller boken.
Jag lärde mig en hel del om den militära synen på utbildning och förberedelser för strid.

Av journalisten Sebastian Jungers bok ”War” om en amerikansk pluton placerad i östra Afghanistan som han levde med under flera omgångar under en femtonmånadersperiod lärde jag mig hur oerhört viktig gruppen är, och hur viktigt det är att knyta skosnören. Inte för disciplin och puts, utan för att alltid vara beredd. Vid ett anfall finns ingen tid att knyta skosnören, och ingen tid att snubbla. Kravet på varje man är inte puts utan att inte ”fuck up”.
Under förhållanden där livet hela tiden är hotat, hur djupt sitter då respekten för andras mänskliga rättigheter och värdighet? Inte så djupt för de allra flesta. Den försvinner på ett par dagar, och i stället för civilisation och uppfostran är det gruppens och den egna överlevnaden som går först.

Tv-dokumentären Armadillo om ett danskt kompani i södra Afghanistan innehåller några scener där danska soldater släpar upp en dödad fiende ur ett dike. De väckte stor uppståndelse, och mycket kritik. Scenerna där soldaterna använde sin fritid till att titta på porrfilmer kommenterades knappast alls.
Men såväl scenerna som reaktionerna är talande. Jag har större förståelse för den respektlösa behandlingen av en död man som först beskjutit dem, än jag har för porren.
Dödshot och stress är något annat än vila och kvinnoförakt.

Hur djupt värdegrunden sitter som svenska försvarsmakten ska följa, är något att undra över.
”Draveldetektorn” skrev Björn Wiman i en krönika i DN 10 mars att han kopplade på när han hörde ordet ”värdegrund”. Det är oftast många fina ord och principer som kan luddas till efter behag, och Wiman skriver ”blotta förekomsten av en ’värdegrund’ tycks bilda basen för en riktigt rutten överbyggnad”.
Det behöver inte vara så, men oavsett värdegrunden är det viktigast att lösa uppdraget. Ett uppdrag man åtagit sig utifrån vissa värderingar.

I den norska boken To brødre i krig, (Knut Flovik Thoresen, Historie & Kultur, 2013) berättas om Bjørn och Alf Dramstad, Bjørn som stred med tyska trupper på östfronten och Alf med allierade trupper i Normandie. Bjørn berättar själv, Alfs historia berättas av hans efterlevande. Brödernas värdegrund var sannolikt densamma, förmodligen värderingarna också. Den ene deltog i belägringen av Leningrad, den andre i Normandie 1944-45.
De brutaliserades på olika sätt av träning och krigstjänst, och de löste sina uppdrag.

Jag har skrivit det tidigare: Krig har inget mänskligt ansikte.

Publicerat

Tack Galago för Tredje mannen!

”Det var häftigt, kul att vara med där man fick ta i ordentligt. Jag var med vid Hvitfeldtska.”

Sa en polis till mig en gång, flera år efter Göteborgskravallerna. Tonfallet var … inte så kul.

Jag har hört en polis med emfas försvara skottet i Hannes Westbergs rygg också. ”Han vred sig just när kollegan sköt”.

Jaha. Ja då så, det är klart, så dumt av Hannes Westberg. Han skulle ju ha blivit skjuten i magen. Egentligen.

Nu har det kommit en roman om kravallerna och dess konsekvenser för romanens huvudperson. ”Göra rätt” heter romanen Simon Felix Adler har skrivit, och boken recenserades med behärskning i SvD 14 mars under rubriken ”Gatstenen är kastad”. Huvudpersonen Adam går från politiskt ointresserad till våldsbenägen radikal efter att ha hört polisvittnen ljuga i rätten och därefter ha dömts till två år och tre månader i fängelse. En gatsten har han kastat i sammanfattningen av handlingen, men recensionen avslutas med ”… skräcken i polisögonen inne i den bil som träffas av Adams gatstenar.” Pluralformen förbryllar.

Men flera stenar kastades, om än kanske inte av ”Adam”. Poliser skadades, en av dem allvarligt, och tre personer skottskadades av svensk polis, en av dem sköts i ryggen och skadades mycket allvarligt.

I Galago, januarinumret, (jag är mycket tacksam över att kulturredaktionen inte ville befatta sig med Galago, den hamnade i ta-det-ni-vill-ha-lådan, annars hade jag missat den) ger Conny Andersson en intervju, Annie Hellquist skriver. Det är en av de första intervjuer CA ger, han var en av de tre som sköts av polis under kravallerna. Skottet gick genom smalbenet, mellan hälsenan och benet. En ”bra” skada.

Tröttheten som bredde ut sig över ungdomar som ville något annat än bankkriser och miljökollaps är densamma i recensionen (kravallerna och 11 septemberattentaten ”blev den punkt där gräsrotsvänstern gick vilse. Efter dem bleknade en växande rörelse bort.”) som i intervjun. CA förlorade förtroendet för medier, gav inga intervjuer och ägnar sig åt lokala aktivitetsprojekt, inte åt politik.

Den stora behållningen av intervjun är rekapituleringen av vad som hände, och påminnelsen om hur polis och åklagare manipulerade/förfalskade bevis efteråt – som Uppdrag granskning senare kunde avslöja.

Oerhört. Sverige bananrepublik. Undra på att ”Adam” radikaliserades. Undra på att CA förlorade förtroendet för rättssamhälle, media och politik.

I intervjun refereras ett besök CA gjorde vid en utställning om kravallerna några år efter EU-mötet. Han står invid två gamla poliser som tittar på Westbergs jacka i en monter, och den ene ”… pekar mot sin panna och säger på bred göteborgska: ’Den kulan borde ha suttit här’ ”.

Som det är i referat kan det ju bli lite underligt med syftning, men det finns anledning att tro att han inte menade sin egen panna, utan Westbergs.

”Det var häftigt, kul att vara med där man fick ta i ordentligt”.

Publicerat

Vad skriver vi om? Hur? Och varför?

Vår världsbild, hur ser den ut, och hur blir den till? Genom media? Vänner? Information från organisationer? Genom psykologiska operationer och val av ord, bilder, vinklar i reportage. Och val av vad vi skriver om, förstås.

I trean i gymnasiet ville jag göra ett specialarbete om nyhetsrapporteringen i dagstidningar inför valet. Jag trodde att den kanske såg olika ut i olika tidningar. Jag visste inte hur rätt jag hade. Det visste min presumtive handledare, aktiv kommunalpolitiker. Han avrådde å det bestämdaste och jag skrev om Chile i stället, lärorikt det också. Men hur världsbilder formas är fortfarande lika intressant. Jag har berört det i tidigare inlägg: vem har en klan, en grupp, anhängare, kompisar, ett gäng, sympatisörer, ett band of brothers?

Coming Out i S:t Petersburg och lagen mot gaypropaganda som S:t Petersburg infört och fått godkänd av Högsta domstolen i Moskva har inte bara jag utan också svensk riksmedia rapporterat om. Att en liknande lag föreslagits i duman av en ledamot från Enade Ryssland, att gälla för hela Ryssland, har också framkommit, liksom att den godkändes i första röstningen.

I TT:s text skriven före omröstningen av den utomordentliga korrespondenten Anna-Lena Laurén, framkom dessutom att premiärminister Medvedev, också han från Enade Ryssland, sagt att lagen är onödig. ”Man kan inte lagstifta om alla frågor som gäller människors relationer. Det anser både jag och Enade Ryssland” citerades Medvedev från en tv-intervju i Lauréns artikel. Medvedev hade nog inte riktigt rätt vad Enade Ryssland beträffar, men han fick komma till tals i varje fall.

Men om Litauen är det tyst, vårt baltiska EU-grannland som Sverige ensidigt lovat försvara om det attackeras. Där är homofobin lika stark som i Ryssland, och redan 2009 föreslogs ett tillägg i lagen för skydd av minderåriga som innebar ett förbud mot ”information som främjar homo- och bisexuella och polygama relationer”. Internationella protester och presidentens veto gjorde att tilläggstexten ändrades till att gälla information om alla typer av sexuella relationer.

I en enkät gjord 2010 tyckte nästan 44 procent av de svarande att homosexualitet var en sjukdom, och 70 procent skulle inte stödja en pridemanifestation.

Om homofobin i Litauen och hur den tar sig uttryck har Kjetil Duvold och Inga Aalia skrivit en lång och intressant artikel, ”Fear and loathing in Lithuania” i Baltic Worlds nr 2:2012. (www.balticworlds.com)

Litauen gick med i EU 2004, och är medlem av Nato.

Enligt Duvold-Aalias var EU-medlemskapet och den anda av europeisering som då rådde i Litauen en effekt av att man definitivt ville skära av möjligheterna till ett nytt ryskt inflytande. När detta var säkrat, blev i stället nationalism och ”litauiska värderingar” alltmer framträdande bland politiker och i allmän debatt.

”Many Lithuanians are likely to have a rather utilitarian attitude to the European union: they support it because they think their country – or themselves – will benefit from it. If membership fails to deliver tangible goods, many ordinary citizens will in all likelyhood withdraw their support.” skriver Duvold-Aalias i avslutningsvis. Utvecklingen av demokrati och tolerans mot oliktänkande förklaras komma att, och måste få, ta tid.

Andra aspekter av Litauen speglades nyligen i svenska massmedier, en artikel i Metro måndagen 17 december, och en artikel i UNT söndagen 2 december.

Båda artiklarna handlar om litauiska stöldligor som gör raider mot bostäder och företag i Sverige och för ut godset via Frihamnen i Stockholm eller Oskarshamn.

”Ett skepp kommer lastat” lyder rubriken i UNT. ”Svenskt stöldgods en miljardindustri” är rubriken i Metro. I den senare artikeln berättas om ett samarbete med litauisk polis och ett tillslag mot en bilverkstad i Litauen 2011. Verksamheten hade omsatt minst 90 miljoner kronor under ett års tid – med lyxbilar stulna i Sverige som byggts om och sålts tillbaka.

I UNT hade polisen ”så in i helsike mycket tjuvar” den senaste månaden att extra arrestlokaler öppnats.

Stöldgods ”går i skytteltrafik mellan Sverige och Baltikum – samtidigt står polisen maktlös” skriver Metro.

”Problemen har funnits ända sedan Sverige gick med i EU och vi öppnade våra gränser. Sedan har det bara fortsatt öka” citeras en polis i UNT.

Det är Schengenavtalet det handlar om, 22 av EU:s medlemsstater ingår i Schengenområdet, övriga fem EU-länder har behållit möjligheten att göra sytematiska personkontroller, eller inte uppfyllt kraven för att avskaffa dem, vid sina gränser. Inom Schengen råder annars passfrihet, men alla ska på begäran kunna legitimera sig.

Tar man färjan till Tallinn för en kortkryssning släpps man inte i land utan pass. Om det är likadant i Litauen vet jag inte.

Men har man pass och bilen full av stöldgods går det uppenbarligen bra både att lämna Sverige och åka i land i Litauen.

”Det är som en liten godisbutik i Sverige. Folk är på jobbet på dagarna, man lämnar sina fina villor och lägenheter i godan ro. Man har världens bästa lås, men det hjälper inte mot en rejäl kofot” citeras en polis i UNT.

Men låsförsäljarna är glada får man tro. Och kofotsförsäljarna.

Tullmyndigheten har rustats ned i Sverige efter EU-inträdet, det är EU:s yttre gränser som skyddas genom olika samarbetsorgan.

Vad blev det av det fördjupade polissamarbetet som skulle förhindra gränsöverskridande brottslighet inom Schengenområdet?

Justitieminister Beatrice Ask har i varje fall ett förslag till lösning, hon vill ha skärpning av straffskalan, och kritiserar polisen för att inte agera tillräckligt mot mängdbrott, dit bland annat bostadsinbrott räknas.

Litauen har varit inne i en djup ekonomisk kris, om arbetslösa unga män besöker ”godisbutiken” är kanske inte konstigare än att arbetslösa litauiska kvinnor lämnar familj och barn och tar hushålls- och städarbeten i Sverige.

Varor och tjänster ska flöda fritt i EU, och passfrihet råda inom Schengen.

Det är något som skorrar. Var det så här det var tänkt, varu- och tjänsteflödet, och förbudet mot systematiska personkontroller?

Vilka tjänar på de fria flödena, och vilka förlorar? Skulle alla kunna bli vinnare, och i så fall hur?

Varför är homofobi i Ryssland ett stort och omskrivet ämne, när det knappast nämns i rapporteringen från EU-länderna Litauen, Rumänien, Bulgarien, Lettland och Ungern.

Publicerat

Stasi samlade också persondata

Vilka vet vad om dig, och var samlas uppgifterna, av vem?

Det finns anledning att fundera över det i tider av sociala medier och nättjänster.

Med måste man vara. Och ha. Uppkoppling, paddor, iphone och appar.

Annars kan man snart varken betala räkningar eller åka buss.

Men vart tar våra personuppgifter, våra klick, samtal, kontonummer och lösenord vägen där i cyberrymden? Vem kan använda dem, och till vad?

Mera information finns att få via länken:

http://ameliaandersdotter.eu/2013/02/01/things-you-should-know-about-your-data/

I EU-parlamentet diskuteras dataskyddsförordningen för fullt. Lobbyisterna har långa arbetsdagar, och skydd av EU-medborgarnas persondata är inte högst upp ens på alla svenska ledamöters priolista.

 Det kanske är som med FRA och lagring av mobiltrafik?

”Har man inget att dölja så …”.

Annonser om fula skor och verkningslösa antirynkkrämer i spalten på Facebook kan man stå ut med, man står ju ut med annonser i tidningar också.

Men när det läggs upp persondossierer, data samkörs, säljs och sprids till … högstbjudande?

Hur kul är det?

Stasi, Östtysklands ökända Ministerium för statssäkerhet, samlade också personuppgifter. Från 1950 till 1989 när Berlinmuren föll. Ministeriet hade till slut 91 000 anställda, och 189 000 agenter.

stasiarkivet

Högkvartertet i Lichtenberg, Berlin, är nu museum. Arkiven, där bilden är tagen, är till synes oändliga, mapparna sväller som överjästa surdegar i sprängfyllda hyllor. CIA fick mikrofilmer av Stasidokument sedan muren fallit, kopior av de så kallade Rosenholzakterna finns nu i museets arkiv. 1990 hittades enligt uppgift 16 000 säckar med sönderrivna akter – 100 säckars pappersremsor har fogats samman till 1,3 miljoner arkivsidor.

”Hade man inget att dölja så …”

Om Stasis insamling av uppgifter och om effekterna det fick har två filmer väckt stor uppmärksamhet de senaste åren:

De andras liv (2006) regisserad av Florian Henckel von Donnersmarks.

Barbara (2012) regisserad av Christian Petzold.

Dataskyddsförordningen som diskuteras i EU-parlamentet är värd att ägna uppmärksamhet. Nu.

Var samlas vilka uppgifter om mig, och av vem? Att användas till vad?