Kategori: Inrikes

Publicerat

Alören igen

Claes Ljungh har rivit sitt förråd på Alören. Så har Östhammars kommun till sist fått rätt, förrådet störde det rörliga friluftslivet.
Samtidigt får en fastighetsägare i Rörhamn, Öregrund tillstånd att bygga ett uthus med gästrum och toalett, i enlighet med kommunalt bygglov som nu också bifallits av mark- och miljööverdomstolen i Nacka.

Bygglovet för uthuset med gästrum och toalett hade överklagats av grannar som ansåg att byggnationen skulle skymma havsutsikten för dem, och dessutom strida mot detaljplanen.
Men kommunen hade gjort ett plantillägg så att ”uthus och garage” fick byggas på kryssmarkerad mark, och gett bygglov. Ett bygglov som nu alltså bekräftats av överdomstolen.

Alören ligger utanför detaljplan, och inga grannar finns som kan störas, men där gick det inte an att uppföra ett förråd utan el, vatten och avlopp.

Nu är förrådet borta, och vi får hoppas att allmänheten till slut kan bana sig väg genom vassen till stenarna som tjänar som landsstigningsplats, och fröjda sig åt att det rörliga friluftslivet äntligen slipper generas av Claes Ljunghs förrådsbyggnad innanför öns trädridå varifrån det vasstäckta sundet som skiljer Alören från grannön anas genom stammar.

Publicerat

Offentlighet, sekretess och selektiv följsamhet

EU-kommissionen stämmer Sverige inför EU-domstolen.
Sverige vägrar följa EU:s momsregler när det gäller att ta bort moms på frimärken och posttjänster. EU:s inställning är att grundläggande samhällstjänster ska vara momsfri.
Det tycker inte Sveriges alliansregering. Den tycker att ett momsbefriat Posten AB skulle få en konkurrensfördel jämfört med privata post- och pakettjänster.
Inom e-handeln tror företagare att momsbefriade paket skulle öka deras näringsgren.
Skillnaden mellan Posten AB och privata bolag är måhända syftet. Privata bolag ska generera vinster som delas ut till ägarna. Posten AB ska tillhandahålla infrastruktur, samhällstjänster. Posten AB är visserligen också ett bolag, med vinstkrav, men ännu med delsyfte att leverera posttjänster över (merparten av) Sverige.
Studio 1 i SR P1, meddelade nyheten om att Sverige stäms av EU-kommissionen torsdagen 21 november 2013.

Europarådet genom Europeiska kommittén för sociala rättigheter har givit svenska fackföreningar rätt i att regeringen inskränkt strejkrätten i en lagstiftning införd 2010 som en följd av det så kallade Lavalfallet 2004. Lagändringen innebär att försvårande av strejker för att försvara utländska arbetares rättigheter anser LO och TCO. I ett pressmeddelande har facken skrivt att ”Den svenska regeringen är nu skyldig att återkomma till kommittén med en rapport om vilka åtgärder den vidtagit för att uppfylla kommitténs rekommendationer.”
Detta redogjorde SvD Näringsliv för torsdagen 21 november 2013, sid 04  (ligger inte på nätet)

EU-kommissionen kan inom kort ställa Sverige inför Europadomstolen.
Frågan gäller brott mot visstidsdirektivet. TCO har drivit frågan om visstidsanställningar efter att ha gjort en undersökning som visade att 65 000 personer varit visstidsanställda hos samma arbetsgivare fem år eller längre.
EU-kommissionen har redan kritiserat svenska regler som gör det möjligt att stapla visstidsanställningar på varandra utan att det leder till fast anställning (ut-lasade i stället för in-lasade har journalister blivit ända sedan las infördes, men då har resultatet blivit las-karuseller mellan olika redaktioner, inte visstider på samma redaktion).
Statssekreterare Katarina Areskoug, hos Fredrik Reinfeldt, har skrivit till stabschefen Johannes Leitenberger, hos José Manuel Barroso, och meddelat att Arbetsmarknadsdepartementet ska göra en grundlig analys av frågan (ännu en, två utredningar har redan gjorts på departementet).
Mejlet skickades till Leitenberger för två månader sedan. Svaret har hemligstämplats, med hänvisning till att uppgifter i det kan störa ”Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet om uppgifterna röjs”.
SvD Näringsliv redogjorde utförligt även för detta torsdagen 21 november 2013.

Hemligstämplen på svarsmejlet leder mig osökt vidare till dagens riksdagsbeslut, där en överväldigande majoritet beslutade att utöka sekretessbestämmelserna till att omfatta uppgifter som kommer till svenska från utländska myndigheter om det kan antas att offentlighet skulle försämra Sveriges möjligheter i samarbeten med andra länder. MP-röstade emot den nya sekretessen, liksom V, med undantag av en V-ledamot.
Beslutet ska inte ”påverka Sveriges höga ambitionsnivå vad gäller offentlighetsprincipen” betonar alliansregeringen, och förmodligen även (S).
Men ambitonsnivån har sänkts betydligt genom beslutet, den höga ambitionsnivån är en schimär, och i detta fall är det inget fel på följsamheten.

Konsitutionsutskottet konstaterade redan i fjol att regeringen Reinfeldt sedan 2009 infört 69 ändringar i offentlighets- och sekretesslagen som innebär att insynen i politikers och myndigheters arbete begränsats.

Regeringen har lagt ett förslag om en ny lag om utlandsspioneri, betänkandet har rubriken ”Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet”. Ökat skydd för uppgifter om insatser sägs vara syftet med lagen, som också skulle medföra ändringar i tryckfrihets- och yttrandefrihetslagen, en grundlag. Förändringen skulle medföra att meddelarfriheten tas bort för den som lämnar uppgifter som skulle kunna skada militära insatser, eller uppgifter om missförhållanden.
Många remissinstanser har kritiserat förslaget, Justitiekanslern, SR, SVT och Advokatsamfundet ingår bland dem.

Är det någon som inte tänker ”Chelsea Manning” och ”Edward Snowden”?
Ska vi tänka en stund på vilka straffsatser som kan bli aktuella vid en dom för ”spioneri” och ”olovlig underrättelseverksamhet” om insatser? För den som lämnat uppgifter, och för den som publicerar dem.

Sannerligen, vi går mot ett större mörker i mer än en bemärkelse.

Publicerat

Blessed be the cheesemakers!

När en åhörare till Jesu bergspredikan i Monty Python’s Life of Brian hör ”cheesemakers” i stället för ”peacemakers”, och upprört frågar ”What’s so special about cheesemakers? Why not all makers of dairy products?”, är det lätt att skratta.
Men för fredsmäklarna är det inte så kul, de behöver välsignelser från utövare av alla kända religioner, och helst också från utövare av okända. Deras uppdrag är svåra och ofta tidsödande. Det var svårt på Balkan, i Rwanda, i Irak, Afghanistan, Liberia, och är svårt i Syrien och i Sydsudan.

Men att det är svårt innebär inte att det ska tillåtas vara omöjligt. Därför att krig sker där diplomatin lamslagits. Clausewitz’ konstaterande gäller än.

Agera direkt när den första människan dödas i en spirande konflikt, och helst innan blodsutgjutelse alls inträffar! Det var Jan Eliassons bestämda uppmaning till världssamfundet och alla som där ingår, det vill säga mänskligheten, då han och Kofi Annan i Uppsala 2 september i år samtalade om FN:s framtid och förutsättningar att hindra krig och konflikter.
En och en halv månad senare samlades sju av FN:s mest erfarna fredsförhandlare i Uppsala vid Dag Hammarskjöld Foundation på Öfre Slottsgatan för att utbyta erfarenheter av fredsmäkling.

Staffan di Mistura var en av dem, tidigare generalsekreterarens särskilda representant i Irak. Snowdens avslöjanden visade att han där och då också var en av alla dem som spionerades på av NSA.
– Skillnaderna består ofta mera av procedurfrågor än substansfrågor när förhandlingar inleds, beskrev han den roll han haft.

Karin Landgren har haft FN-uppdrag i bland annat Nepal, Burundi och Liberia. I det senare landet arbetar hon ännu som generalsekreterarens särskilda representant.
– Läget i Liberia är nu så stabilt att FN-trupperna kommer att minska de kommande åren. Men bristen på fungerande samhällsinstitutioner och fördelningen av landets stora resurser är problem som kvarstår.

Martti Ahtisaari, närmast legendarisk diplomat och fredsförhandlare, med Nobels fredspris som kvitto på att förhandlingarna i Kosovo till sist ledde till en lösning på de våldsamma konflikterna där, betonade liksom Karin Landgren hur viktigt institutionsbyggandet är:
– Vi är vana vid att institutioner och administration fungerar i Norden. De har tagit tid att bygga upp och vi bör vara stolta över dem, sade Martti Ahtisaari.
Han har efter sin tid som fredsmäklare och därefter som Finlands president byggt upp ett institut för forskning och kunskapsbyggande för krishanterare och förhandlare, CMI, Crisis Management Initiative.

En rapport från CMI som publicerades i oktober i år bär titeln ”A recipe for a better life: Experiences from the Nordic countries.
Statliga insatser för utbildning och social välfärd med syfte att ge lika möjlighter till alla medborgare framhålls i rapporten som framgångsfaktorer när ett samhälle med minskande klyftor och därmed minskade sociala spänningar byggs.

Tillgång till utbildning och hälsovård, och infrastruktur som ger möjlighet till handelsutbyte har Hans Rosling pekat på som nödvändiga för att människor och samhällen ska utvecklas fredligt ekonomiskt.

Så, blessed be the peacemakers! Ge dem möjlighet att i förhandlingar lösa såväl procedur- som substansfrågor.

Och blessed be the cheesemakers! som representanter inte bara för producers of dairy products, utan för alla som får möjlighet att producera överskott till avsalu och därmed sakta bygga framtid inte bara för sina egna utan för hela länder.

Publicerat

Fattiga och tyfonhjälp ger klirr i kassor

Sms-bidrag till tyfondrabbade Filippinerna fyller mobiloperatörernas kassor. Det rapporterar SvD på sidan 14 i söndagens tidning (17 nov).
Wywallet, ägt av Telia, Tele2, Telenor och Tre, tar ut sms-avgifter, olika procentsatser för olika biståndsorganisationer. Enligt artikeln signerad Erik Paulsson Rönnbäck, går 5 procent av sms-gåvor till Unicef till Wywallet, 7 procent av gåvor till Röda Korset, och 10 procent av belopp skänkta till Läkare utan gränser.

Viljan att hjälpa tyfonoffren är lyckligtvis stor hos många. Wywallet vill ha täckning för sina kostnader. Det kan man förstå. Vad som är svårare att förstå är varför kostnaderna är olika för olika biståndsorganisationer?

I USA håvar banker in storkovan med hjälp av de betalkort som fattiga amerikaner får i stället för kontanter eller matkuponger. Betalkorten kallas EBT, Electronic Benefits Transfer. Tre företag dominerar distributionen av korten, Efunds, Affiliated Computers Systems och JP Morgan Chase.
Korten är belagda med adminsitationsavgifter, EBT-maskinerna i afffärerna med månadsavgifter, avgifter tas ut för förlorade kort och för samtal till kundtjänst.

Det är SvD (23 augusti, Näringsliv, skribent Daniel Kederstedt) som berättar om EBT-korten och hur de fungerar, och också om en rapport från GAI, Government Accountability Institute, ungefär motsvarande Riksrevisionen.
GAI har kommit fram till att JP Morgan Chase under de senaste nio åren tjänat 3,6 miljarder kronor från 18 delstater där de tillhandahåller EBT-kort.
Kederstedt avslutar sin artikel med GAI:s notering att JP Morgan Chase blivit en allt större donator till jordbruksmyndigheten som hanterar EBT-systemet. 83 000 dollar i snitt varje valperiod 1998-2002, 215 000 dollar år 2010.

Förutom att artikeln gör att man förskräcks över att ett system som är till för att hjälpa fattiga få mat för dagen, genom sin konstruktion läcker miljontals kronor till banker och betalföretag, undrar jag över ”donationer” till en myndighet? Är inte det mutor? Ren korruption?

I november rapporterade CNN att matbidragen i USA sänkts. Staten ska spara fem miljarder dollar, och 50 miljoner amerikaner får sänkta matbidrag. Enligt CNN får nu närmare 15 procent av befolkningen matkuponger, att jämföras med knappt 9 procent 2007. TT vidarebefordrade CNN:s nyhet.

Även om jag kan tycka att Wywallet profiterar på nödhjälpsdonationer, och dessutom gör det i olika hög utsträckning beroende på organisation, så är det ändå frivilligt att ge via sms. Det går bra att skicka pengar via sparbanksgiro också, eller lägga pengar i insamlingsbössor på stan.

Publicerat

FRA och FRA

FRA följer lagen och för övrigt är det hemligt. Hur lagen följs alltså. För transparens är inget som drabbar FRA, det är medborgarna som ska vara transparenta.

Nye FRA-chefen Dag Hartelius har haft pressträff och försvarsutskottsträff och förklarat hur det ligger till med FRA och avlyssning. Det där med Sardine är inget att fördjupa sig i. För FRA följer lagens bockfot. (Se tidigare inlägg.)

I ljuset av detta vårt FRA blev nyheten att FRA undersökt antisemitismen i åtta länder i Europa förbryllande. Va? Ägnar sig vårt FRA åt kartläggning av antisemitism?
Men nej, det gör inte FRA, inte vårt FRA. Det var FRA, European Union for Fundamental Rights som gjort undersökningen om antisemitism.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) hänvisade till FRA:s undersökning i en debattartikel i SvD 10 november. Han skrev bland annat:
”I Sverige har 810 svenskar med judisk bakgrund intervjuats. Av dessa anger 60 procent att antisemitism är ett väldigt stort eller ganska stort problem i Sverige. Fyra av fem (79 procent) anger att de undviker att bära religiösa symboler till exempel kippa eller Davidsstjärna. Denna siffra ska jämföras med 68 procent som genomsnittssiffra för alla åtta länder som deltagit i studien.”
Undersökningen kritiserades i en debattartikel i samma tidning några dagar senare för att det var en nätundersökning och för att antalet svarande var litet. Bristande reliabilitet i undersökningen alltså, vilket inte är detsamma som att resultaten är fel, bara att de inte med vedertagna vetenskapliga metoder fastställts.

Vårt FRA lider av samma problem – eller lider egentligen inte alls, frodas snarare i skydd av sekretess och föregiven kontroll och transparens. FRA är en civil myndighet som ska skydda Sverige och svenska intressen. Telefon- och datatrafik får avlyssnas, dock inte om både sändare och mottagare finns i Sverige.
Vem vet INTE att internet är transnationellt? Att data söker sig närmaste/snabbaste vägen från sändare till mottagare, och att snabbaste vägen oftare än inte passerar landgränser på väg till sin destination.
Och passeras landgränsen, det vill säga Sveriges gränser, så får det registreras, oavsett vem som talar/skriver. FRA behöver inget Schengenavtal.

Insamlat material analyseras och sparas, och en vacker dag, efter att socio- och andra diagram visat att det nog är nåt skumt i varje fall, med inköp av tryckkokare (populära i långkokstider) och penningförsändelser (till eller via andra än godkända, icke-suspekta mottagare/förmedlare), så bultar det på dörren och vem säger nåt om det? Terrorister, jojo, och ingen rök utan eld. För att inte tala om ”guilt by association”.
Det är alltför lätt att raljera över FRA, NSA och den svenska totala avsaknaden av respekt för medborgares personliga integritet och flathet inför den för tillfället starkaste militärmakten.

Om terroristdåd avvärjs – bra. Men varför är det först nu som antalet avvärjda anges i numerär, i USA:s kongress och i parlament runt om i Europa och av företrädare för underrättelsetjänsterna?
Det är bara alltför lätt att misstänka desinformationskampanjer där avlyssning och registrering legitimeras, och desinformationskampanjer där Snowden misstänkliggörs: ”Snowden lånade lösenord” var det senaste greppet i den genren, en nyhet som löpte runt världen 8 november.

Hur är det med reliabiliteten i rapporter om avvärjda attentat? Hemligstämplar gör det omöjligt att kontrollera dem.

Att man är paranoid innebär inte att de inte är ute efter en.

Och tyvärr, Fredrik Federley (c), det räcker inte med att medborgarna sätter på sig foliehattar. Det räcker inte heller med att ta ut papperskopior av mejlade dokument och sedan deleta mejlen. Det är själva transmissionen av mejlet som registreras, och har den som fångar upp mejlen också lösenordet så har densamme också innehållet.
Att lösenorden till 120 miljoner Adobekonton hackats offentliggjordes 9 november. Av dem var 400 000 svenska, och ett antal av dem tillhörde svenska riksdagsmän.

Foliehattar räcker inte.
 Det behövs säkra datasystem, och appar och program utan såväl i förväg som i efterhand planterade spionprogram.
Och det behövs transparens av övervakningen, oavsett om det är FRA eller någon annan organisation som utför den.
Och det behövs säkerhetsmedvetande hos medborgarna.
Om dokument som blivit offentliggjorda tack vare Edward Snowden och rapportering med utgångspunkt från dem visar att Google, Facebook och Instagram lämnar ut information om sina användare, lämna Google, Facebook och Instagram.
Använd det enda maktmedel som återstår – lämna dem som lämnar ut era privatliv till okontrollerbara myndigheter och företag!

Publicerat

Den värsta korruptionen

… i samband med naturkatastrofer sker när katastrofhjälpen ska distribueras. Lokala statstjänstemän behåller hjälpsändningarna själva, eller säljer dem och stoppar pengarna i egen ficka.
Detta är ett citat ur journalisten Bertil Lintners perspektivkolumn i SvD söndagen 10 november.
Lintner citerar i sin tur den filippinske journalisten Boo Chanco som skrev detta i The Philippine Star 23 oktober i år, en knapp månad sedan.

I samband med tsunamin 2004 var människor oerhört givmilda, miljarder skänktes till hjälp åt tsunamins offer i alla de länder som drabbades. Så mycket att det blev ett problem för hjälporganisationer att fördela dem, och också ett problem för att pengarna var bundna när nya katastrofområden tillkom, och till dem var resurserna knappa.

En utvärdering av biståndet till tsunamioffer på Sri Lanka har gjorts av en svensk forskare. Resultatet visade att, som en lankes sagt: ”de rika blev fattiga, och de fattiga rika”. De nya husen gavs till de som haft sämst hus före katastrofen, de bättre husen hade ju klarat sig bättre. Och nya fiskebåtar gavs till dem som haft usla båtar eller inga alls tidigare, de bättre båtarna hade delvis klarat sig bättre.

Det är lite grann som Bibelns ord, de sista skola bliva de främsta, och de främsta bliva de sista. Men utanför biblisk kontext så har de nya sociala skiktningarna skapat nya spänningar i samhällen, på grund av gåvor och bistånd.

Av detta ska man inte sluta sig till att gåvor och bistånd inte ska ges till offer för natur- och andra katastrofer. Tvärtom ska man hjälpa och bistå där man kan.

Men man ska tänka på att det är väl värt att ge kontinuerligt till hjälporganisationer också, organisationer byggda för att hantera extrema situationer, koordinera arbete och avgöra vad som bäst behövs, var någonstans, och hur hjälp ska kunna nå just dit.

Logistik är all nödhjälps moder, för att travestera jag vet just nu inte vem.

Aldrig så välmenande små eller större insamlingar kan faktiskt ibland förvärra problem snarare än lösa dem. Exempel på det skedde i Haiti där flygfältet i ett skede fullständigt blockerades av containrar och tjänstvilliga frivilliga som ingen visste vart de skulle eller hur, inte ens de själva.

Med tanke på detta, och på att det ibland tenderar att bli en slå-sig-för-bröstet-attityd hos givare: ”Jag har skickat pengar till Filippinerna. Vad gör du?”, vill jag slå ännu ett slag för regelbundna bidrag. Till Läkare utan gränser, till Rädda Barnen, till Röda Korset, till Unicef och till Svenska kyrkans internationella verksamhet. Säkert finns det flera andra fullt tänkbara organisationer. Organisationer med kunskaper, resurser och erfarenheter av att koordinera hjälparbete med andra organisationer och med myndigheter.

Och apropå resurser – jag kan inte låta bli när jag hör och ser reportagen ”på plats”, av journalister och fotografer som i flygplan eller helikoptrar tagit sig in i katastrofzoner för att rapportera. Det hade kanske gått in några extra vattenreningsutrustningar eller medicinkartonger i de planen eller helikoptrarna om inte … men myndigheter, hjälporganisationer och media lever i symbios. Bilder av katatstrofernas omfattning klargör hjälpbehoven och ökar givmildheten och beredskapen att skicka hjälp.

Bertil Lintner skrev ännu en perspektivkolumn i SvD i går, tisdag 12 november.
De fattigaste områdena har som väntat drabbats värst, där finns inget kvar utom ett fåtal bättre byggda hus för den lokala förvaltningen, skriver Lintner. Om hjälpen som kommer konstaterar han att ”där blottas Filippinernas svagheter. I jämförelse med andra länder i regionen är landets flygplatser och vägar i uselt skick … Ute på landsbygden råder också sedan länge ett i det närmaste feodalt klanvälde, där rika jordägare står lokala politiker och statstjänstemän nära. Man får inte glömma att presidenten själv (Benigno Aquino) kommer från en rikemansfamilj … Han har inte alltid varit lyhörd för de fattigas intressen.”

Publicerat

Åklagare kan åka till Irak, men inte till England?

Resa fritt är stort, men resa rätt är större, för att travestera en omdebatterad sentens.

Statsåklagare Staffan Granefeldt vill enligt SR P1 12 november, gärna åka till Irak för att förhöra en person inblandad i ett misstänkt bedrägeri med biståndsmedel, 3,2 miljoner kronor handlar det om. Den som ska förhöras är far till en riksdagsledamot (c). Pappan har ett eget parti i Irak, Nationell demokratisk allians.

Överåklagare Marianne Ny har hand om utredningen av den sexbrottsmisstänkte Julian Assange. Hon kan inte åka till England och förhöra honom där.

Är inte det underligt?

Publicerat

FRA fick utskottsbesök

Ibland blir det bara för mycket. Som när Staffan Danielsson (c) säger att han är tillfreds med informationen från FRA till försvarsutskottet. Och det som gör honom tillfreds visar sig vara av det stoff som drömmar vävas av.

Danielsson har citerats i DN sägande att trafikdata, vem som varit i kontakt med vem via dator eller telefon, när och hur, (dvs trålning av alla information) inte används för underrättelseinhämtning utan bara för teknikutveckling.

Mark Klamberg, jur.dr och liberal, skriver samma dag på sin blogg, och refererar bland annat propositionen om sambandet mellan FRA:s underrättelse- respektive utvecklingsverksamhet, och drar slutsatsen:

”Jag menar att det är uppenbart att FRA gör detsamma (som NSA) och de gör det inte i något abstrakt forskningssyfte eller odefinierad teknikutveckling utan de gör det för att kartlägga personers och organisationers nätverk… Min anspråkslösa inställning är att FRA bör förklara att så sker och redovisa omfattningen av verksamheten.”

Så vitt mig är bekant är Peter Hultqvist (S), nöjd med informationen som försvarsutskottet fått från FRA.
– Det finns vissa gråzoner när det gäller hur man får samla in och sprida information, sade Torbjörn Björlund (V) till TT efter besöket.
­ – Det framgår ju direkt av försvarsunderrättelselagens första paragraf att underrättelseverksamhet i Sverige enbart får befatta sig med utrikes förhållande. Därmed var den frågan besvarad innan den skickades in, sade Allan Widman (FP) till TT, och fortsätter:
– De var solklara på beskedet att man följer svensk lagstiftning också i det här avseendet.

Men för att FRA ska veta om det rör utrikesförhållanden måste väl informationen, meddelanden via internet och telefonsamtal, först samlas in och analyseras? Eller hur?

Klambergs blogg är intressant, och det är FRA, telefonavlyssning och datainsamling också. Det blir ännu intressantare när man börjar höra vad som inte sägs.

Jag tillåter mig att ännu en gång citera Wilhelm Agrell: Det finns en bockfot i FRA-lagen.

Länk till bloggen: http://klamberg.blogspot.se
Länk till inlägget: http://klamberg.blogspot.se/2013/11/fra-har-gett-felaktig-information-till.html

Publicerat

Fjärrstyrning och magkänsla

Stulna personuppgifter eller upprepade våldtäkter och grova sexuella övergrepp mot barn via dator. Vad är värst. Går det ens att väga brotten mot varandra. Vi vet ju inte vad personuppgifterna har eller tänktes användas till.

Förövarna har i varje fall inför rätta båda hävdat att de är oskyldiga och att deras datorer fjärrstyrts.

Fallet med de stulna personuppgifterna gäller Gottfrid Svartholm Warg. Han var en av grundarna till Pirate Bay och åtalades 2009 för medhjälp och förberedelse till brott mott upphovsrättslagen. För det dömdes han till ett års fängelse och ett solidariskt skadestånd på 30 miljoner kronor. Till rättegången i hovrätten dök han inte upp. Han greps i Kambodja 2012 och fördes till Sverige. Nu har han i Svea hovrätt dömts till ett års fängelse för att under tiden utomlands ha gjort dataintrång i Applicate och Logica och för att där ha stulit skyddade personuppgifter.

Att han hävdat att han är oskyldig och att hans dator fjärrstyrts har varit känt redan från den första rättegången i tingsrätten. Domen från hovrätten meddelades 25 september. Hovrätten friade Svartholm Warg från åtalet för dataintrång och bedrägeri mot Nordea, men fällde för dataintrång i Applicate och Logica.
Visserligen kan hans dator ha fjärrstyrts anser hovrätten, men så mycket annat talar för GSW:s skuld. Vad har inte framgått av mediareferaten.

Fallet med 45-åringen som stått åtalad för grova sexualbrott mot barn är likartat bara på ett sätt, nämligen att 45-åringen hela tiden sedan han greps 13 mars i år har hävdat att hans dator fjärrstyrts, det är någon annan som sexchattat med flickor, tvingat dem att sexposera och hotat lägga ut bilder på nätet om de inte gör som han vill. En 13-årig flicka i Kumla begick självmord genom att kasta sig framför ett tåg efter att ha hotats av 45-åringen.
Tingsrätten har meddelat domen mot 45-åringen. Två års fängelse.
Man kan inte utesluta fjärrstyrning av datorn men så mycket annat talar för hans skuld anser tingsrätten. Bland annat att han försökte göra sig av med sin dator innan han greps.

Fjärrstyrt datorn?
Tja. Inte skulle jag kunna ta över någons dator, men det går uppenbarligen att fjärrstyra allt möjligt, värmeaggregat och frysar och dörrlås och gräsklippare.
Att det finns många där ute som skulle kunna ta över min dator tvivlar jag inte på.

Jag har tidigare förklarat att mitt förtroende för rättsväsendet är naggat i kanten.
Det är det fortfarande.

Inte minst sedan en fosterpappa vars sperma hittats i den 17-åriga fosterdotterns underliv frikänts för våldtäkt med motiveringen att det KAN ha gått till som karlen påstår – han har masturberat i badrummet, ejakulerat och torkat sig med papper som flickan måste ha fått tag på, och sedan på något sätt fört över sperman. Till sitt eget underliv.

Det är underligt vad som ibland tycks vara möjligt, och ibland omöjligt.

En sak förefaller ändå klar: att GSW är en driven användare av datorer – visst skulle han ha kunnat göra det som läggs honom till last. 45-åringen är driven på så vis att han kunnat skapa olika alias för att kontakta unga flickor. Det kräver inte stora kunskaper. Och att gömma en dator under altanen till grannvillan kräver inga it-kunskaper alls.

Men att finna det sannolikt att en 17-åring skulle knöla upp använt toapapper i slidan för att, kanske, få bevis för sexuella övergrepp, det krävs det övertygelse för att tro.

Är det så att när det handlar om datorer och datakunskap är vårt svenska rättsväsende i händerna på de inkallade experter de väljer att tro på. Men när det gäller sexualbrott, då dömer de efter, vad ska jag säga… magkänslan?

Publicerat

Snowden och den nakne kejsaren

Är det rätt att tala om att kejsaren är naken? Nja. Inte om det är Edward Snowden som påpekar att USA och NSA har rumpan bar, och att ett antal länder och deras säkerhetstjänster i samma sfär också moonar.
I Storbritannien vars säkerhetstjänst GCHQ tidigt pekades ut som NSA:s viktigaste samarbetspartner i Europa, har premiärminister Cameron och regeringen inte bara gripit David Miranda, partner till Glenn Greenwald som skrivit artiklarna i The Guardian baserade på de dokument som Edward Snowden läckt, förhört Miranda i nio timmar och beslagtagit hans kamera, hans telefon och hans dator.

Brittiska myndigheter tvingade också i slutet av juli The Guardian att förstöra hårddiskar med läckta dokument från Snowden.
I början av juli, långt innan Miranda greps den 19 augusti, tvingades Bolivias president Evo Morales plan ned i Wien på väg från Moskva till Bolivia. Det misstänktes att Snowden kunde finnas ombord på planet, flera europeiska regeringar medverkade till att planet tvingades ned.

För att understryka hur viktigt det är med underrättelsearbete stängde USA 19 ambassader och konsulat i början av augusti. De länder som omfattades var Förenade Arabemiraten, Jordanien, Egypten, Saudiarabien, Dubai, Kuwait, Bahrain, oman, Jemen, Libyen, Madagaskar, Mautritius, Burundi, Djibouti, Sudan och Rwanda. Storbritannien hakade på, liksom Tyskland och Frankrike, och stängde anbassaderna i Jemen. Sverige och Norge stängde ambassaderna i Riyad, som också täcker Jemen.
Det förelåg hot om en al Qaida-attack.
Stängningen varade i flesta fall några dagar. USA:s konsulat i Lahore förblev stängt, liksom ambassaden i Jemen.

Den förfärande attack som sen kom var i Nairobi, Kenya. En massaker med hundratals dödade civila kenyaner, utländska besökare och flyktingar i affärsgallerian Westgate.
I Irak har över 6000 personer dödats i våldsdåd bara i år.
Om en massaker som i Nairobi, om det besinningslösa våldet i Irak, inte kan stoppas trots Prism, vad tjänar då Prism till? Varför ska allt om alla samlas in i gigantiska databaser för att eventuellt komma till användning. För vad? Till vad? Av vem? När?

Big data är inte detsamma som människokännedom. Big data talar om vilka sjukdomar du har och vilken choklad och vilka tidningar du köper, vilka e-böcker du köper eller lånar på bibliotek, hur du sköter din ekonomi och hur dina barn ser ut. Big data kan förmodligen avslöja när du är frustrerad och uttrycker dig obehärskat, men kan inte tala om när någon, ensam eller tillsammans med andra bestämt att nu får det vara nog – ett nog som kan gälla något, någon, några eller många. (Alternativt, personen upplever sig inte ha något val. Förfärligheter utförs också under tvång.)

Big data, Prism och andra underrättelsesystem är bedrägliga, och farliga. De är totalitära och hotar inte bara personlig integritet, utan hela samhällssystem. Och de ger en oerhörd makt till de som har tillgång till all denna information.
Information om mig, obetydlig som jag är och oviktig för alla utom mig och mina närmaste, men också om företagsledare, politiker, myndigheter, tjänstemän, forskare, författare, journalister …

”Alla är inte som Snowden” skrev Johan Norberg i en kolumn i Metro 12 september 2013: Nästa gång kanske det är någon av de andra 1,4 miljonerna anställda inom amerikansk säkerhetsindustri som vill utnyttja vad de vet om innehåll i mejl, telefonsamtal, bankuppgifter och sjukjournaler, inte för att varna världen om vad som pågår, utan för att idka utpressning mot människor och regeringar.

Oh brave new world that has such people in it, för att citera Shakespeare. Han var ironisk, Bill, vilket kanske behöver påpekas.

Vi behöver inte antiterroristlagar som inte går att kontrollera hur de används och efterlevs, vi behöver inte övervakning med ”bakdörrar” som gör det möjligt att föra vidare vad som helst, utan möjlighet till kontroller. ”Det finns en bockfot i FRA-lagen, vid internationellt samarbete är det i praktiken helt öppna kranar”, sade Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, till TT 6 september 2013.
Låter det betryggande?
Inte särskilt.

• Kan vi äntligen få en debatt om personlig integritet och om vad som bör finnas på nätet?

• Kan vi äntligen få politiker, även från partier i riksdagen, som tar datasäkerhetsfrågor på allvar?

Datasäkerhet för privatpersoner och för företag!

Fredrik Federley (c) sade i en debatt om datasäkerhet på Europahuset nyligen att ”fler männsikor borde ha foliehattar”.

Det är inte foliehattar vi behöver, det är säkra datasystem, och regler för hur och vilka register som får upprättas, hur insamlade uppgifter får användas, kontrollorgan som verkligen kontrollerar och som kan kontrolleras, och sanktionsmöjligheter när system och uppgifter missbrukas.

Och det är valfrihet vi behöver, jajamensan, när det gäller vad vi vill ska läggas ut på nätet om oss, VALFRIHET, hörde ni?

Opt-in!

VA? NÅGON?

När David Miranda gripits och The Guardian offentliggjort att man tvingats krossa hårddiskar med Snowden-filer, skrev fyra nordiska tidningars chefredaktörer ett protestbrev till Storbritanniens premiärminister David Cameron där de uttryckte sin oro över agerandet mot The Guardian. De var ”chockerade över att en ståndaktig försvarare av demokrati och fri debatt som Storbritannien utnyttjar antiterrorlagstiftning för att legalisera trakasserier både mot tidningen och mot enskilda personer som är knutna till den”. De nordiska tidningar vilkas chefredaktörer stod bakom protestbrevet var Aftenposten, Dagens Nyheter, Helsingin Sanomat och Politiken.

Samma dag som protestbrevet offentliggjordes, 25 augusti 2013, hade SvD på sin ledarsida en artikel av Fraser Nelson, chefredaktör för The Spectator. Rubriken löd ”The Guardian utkämpar ett informationsjihad”. Miranda, skriver Nelson ”ingick i en organsiation med syftet att läcka stulen, hemligstämplad information vilken hotade brittisk och amerikansk nationell säkerhet. Det förräderiet kommer från en källa – Edward Snowden – som för närvarande har beviljats asyl i Moskva … Storbritannien, USA och Sverige är engagerade i en kamp mot terrorismen – en kamp som håller på att vinnas tack vare våra säkerhetstjänsters flit och skicklighet.”
Det här var alltså 25 augusti.

25 oktober var Angela Merkel arg, för då hade det kommit fram att hennes telefon också avlyssnats. Då hade Brasiliens president Dilma Rouseff varit arg sedan början av september av samma anledning som Merkel. Fransmännen är också arga, och nu är spanjorerna inte heller särskilt nöjda längre efter att El Mundo publicerat uppgifter om storskalig telefonavlyssning riktad mot Spanien (28/10).

Det hjälper inte att försöka skyla över bedrövligheterna med floskler om kamp mot terrorismen och ”informationsjihad”.
Edward Snowden har rätt, kejsaren är naken.