Det var då det. Ena Kraft lyste upp, och skulle fortsätta så. Trodde vi. Men tron har också halkat på sned.
Det är ingen hejd på tips och råd till enskilda när det gäller batteriradior, vatten på flaska och i dunkar, värmeljus och pålägg på tub. Men vem säger åt kommunpolitiker att värna om kommunal värme- och kraftförsörjning? I Enköpings kommun skriver lokaltidningen artiklar och Enköpingsbor insändare, om eller snarare när, det förträffliga kraftvärmeverket Ena energi ska flyttas, dvs ersättas.
Ersättas med vad frågar sig intresserad medborgare. Ett nytt kraftvärmeverk? Ett nytt fjärrvärmeverk? Eller ska det köpas fjärrvärme från Västerås, värme som då ska transporteras tre mil i rör mellan Västerås och Enköping. Och kraft köpas från Vattenfall, dvs Nordpool. Inte billigt kan jag säga, i synnerhet inte vid kris.
Så det blir väl så här, uppochned och ljuslöst.
Det politiker tycks ägna sig åt är ”fjärrvärme”, inte ”kraftvärme”.
Men hallå? Hur tänker ni? Är det ingen som tänker på omsorg om kommuninvånarna som under en följd av år betalat för kommunal fjärrvärme och då har kunnat glädjas åt att kraften som producerats i samband med produktionen av fjärrvärmen bidragit till kraftvärmeverkets intäkter?
Att kraftproduktionen levereras/säljs till Vattenfall är en abrovink som lätt kan avhjälpas med en transformatorstation så att den lokalt producerade kraften kan behållas i Enköping.
Lätt? Nåja. En investering? Ja det är klart. Vill man förbättra beredskapen så kostar det, oavsett om man gör det tillsammans eller var och en för sig.
Så här ser det ut, sadelskyddet från en tid när kraftvärmen inte sattes iråga och bara väldigt lättstötta kunde ha annat än ett småleende över till pr-makarens lite sliriga text.
Frågan är väl snarare om det är kommunens, och därmed kommunpolitikernas uppdrag och ansvar, att värna om invånarna, gjorda investeringar och gemensam infrastruktur, eller är det deras uppdrag att lägga ut ansvaret för nödvändig infrastruktur på var och en. ”De kan väl läsa”, eller ”De kan väl köpa dunkar/vevradio/gasolvärmare/bil (för laddning av mobiltelefon, powerbank). Men nej, alla läser inte ens meddelanden i trappuppgångar, mycket mindre broschyrer från MSB. Vad är MSB förresten? Ännu en akronym att lära sig, som url/www/sj/fmv/hkp/apt/html/lan/vpn/gb/ul/iso/png/jpeg/ssid/ppm/ntm/snafu osv. Det sista är alltså ”och så vidare”. Det näst sista återkommer jag till. De övriga önskar jag alla läsare lycka till med. Och nej. Det är inte som att lära sig gamla landlinjetelefonnummer till nära och kära. Och larmnummer. Det är akronymer i en värld som inte håller varken el eller värme kvar, vatten i kranen eller hunger på avstånd.
Rikspolitikerna har för övrigt nu ”hjälpt” medborgarna och bytt namn på MSB, till MCF. Från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, till Myndigheten för civilt försvar. Tack snälla rikspolitiker, namnändringen och de kostnader den för med sig, gör oss så mycket tryggare. Broschyren Om kriget eller kriget kommer utökades från den första utgåvans 20 sidor år 2018 till 32 sidor 2024, efter Nato-inträdet. Det, och DCA-avtalet, tackar vi särskilt för. När det gäller DCA-avtalet är jag ironisk, vilket säkert behöver understrykas.
Tillbaka i det lokala, Enköping. Det är sorgligt att miljarder tydligen ska läggas på en flytt av (kraft)värmeverket för att, enligt vad som sägs, tillgängliggöra marken i hamnen för bostäder. Klimatförändringarna gör att vattennivåer kommer att stiga, även i Enköpingsån kan vi förmoda. Så hur ska bostäderna skyddas från översvämningar (täcker försäkringar kostnaderna, individuella försäkringar, med vilka premier? Om de ens går att försäkra.). Invallningar för att tillgängliggöra marken torde kommunen (skattebetalarna) få stå för. Eller också enbart fjärrvärmekunderna, om kostnaden läggs på Ena energi.
Det är väl pengar som snarare borde läggas på att skydda kraftvärmeverket – står det kvar så blir det ju inga flytt- och nybyggnadskostnader. De senare har beräknats till mellan 1,2 och 2 miljarder kronor. Den högre summan förmodar jag att, då beräkningen gjordes, omfattade även flytt av kraftproduktionen.
Kostnaden för en planerad ny panncentral i Stenvreten som behövs för ökade värmebehov vid Enköpings garnison, och för en planerad ny bussdepå, läggs definitivt på fjärrvärmekunderna. Den beräkning som redovisades i Enköpings-Posten i december uppgick till 334 miljoner kronor. Och det är en kostnad som definitivt läggs på fjärrvärmekunderna.
Och så snafu då. Eller SNAFU. Akronymen lär ska härröra från amerikansk militärrapportering (i satirer) och uttydas: Situation Normal All Fucked Up.
Det finns en uppföljning. SUSFU. Situation Unchanged Still Fucked Up.
Sörj inte – organisera er! Så löd uppmaningen från Joe Hill, fackföreningskämpen, författaren och sångaren som avrättades i Utah 1915. Han har en särskild plats, eller flera faktiskt, i Gävle, men också en i Salt Lake City, Utah, där en minnesplats installerades i Sugar House Park 2023.
Joel Emmanuel Häggström utvandrade från Gävle och Sverige till USA 1902 och lyckades på 13 år etablera sig som fackföreningsaktivist för IWW (International Workers of the World) och framför allt skapare av politiska sångtexter, ofta till kända frireligiösa melodier.
Det trettonde året, 1915, avrättades han i Salt Lake City efter en i högsta grad tvivelaktigt genomförd rättegång där han stod åtalad och dömdes för två mord. Hills biografi och ett referat av det som ledde fram till hans död finns att läsa här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Joe_Hill
Såväl rättegången som avrättningen väckte starka protester och Joe Hills begravning följdes i Chicago av 30 000 personer. Askan efter hans kropp skulle enligt hans önskan delas upp och skickas till sympatiserande organisationer världen runt. Det gick så där visade det sig 1988 då det amerikanska postväsendet hittade ett av breven med Joe Hills aska, aldrig förmedlat till adressaten, då innehållet ansågs kontroversiellt; nämligen ett foto av Joe Hill med texten ”Joe Hill murdered by the capitalist class, Nov. 19, 1915”.
1969 köpte Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC syndikalisterna), Joe Hills barndomshem i Gävle och har där skapat ett kombinerat museum och samlingsställe med plats inte bara för historien om Joe Hill utan också en plats för möten och sammankomster, enkel fika och lyssning på skivor med hans sånger framförda av olika artister och grupper, Fred Åkerström, Finn Zetterholm och Mora Träsk m fl. Joe Hill-gården finns på Nedre Bergsgatan:
Men Gävle har också en Joe Hill-plats mellan Södra Centralgatan och Södra Kopparslagargatan framför det som var Folkets Hus men nu är Centralteatern, med två skulpturer som minner om Joe Hill:
No one will for bread be crying/we’ll have freedom love and health when the gran red flag is flying/in the workers’ commonwealthWorkers of the world awaken/rise in all your splendid might take the wealth that you are making/it beongs to you by right
Joe Hill och IWW sökte inte minst organisera migrantarbetare av olika nationaliteter, hobos, som de kallades. Språk och nationell bakgrund kunde göra det svårt att nå dem, men med sånger, slagkraftiga och ofta satiriska, gick det bättre. Strejkbrytare, hycklande präster och om arbetssökandes utsatthet och soppköer var ämnen som Hill skrev om.
Det går att jämföra med hur svårt traditionella svenska fackföreningar har att organisera migrantarbetare som kommer till Sverige med oklara kontrakt och arbetsvillkor. Det kan nämnas här att SAC har sökt lösa dessa människors ofta gräsliga arbetsförhållanden och -villkor genom ex Solidariska Byggare och Solidariska Städare: ”Don’t mourn – Organize!” Sök gärna på nätet, tidningen Arbetaren skriver regelbundet om detta.
Joe Hill-gården och Joe Hill-platsen är kompletterad med ”Joe Hill Visitor Center” (notera att stavningen är amerikansk, på brittisk engelska stavas det ’centre’), en väl inredd och intressant del av Gamla fängelset på Hamiltongatan. Därifrån utgår också stadspromenader till platser med anknytning till Joe Hill. Och souvenirer förstås, som kassen med loggan på en sida och Joe Hills sista vilja på den andra. Hans sista vilja återfanns f ö i en stor samling dokument som amerikanska kommunistpartiet överlämnade till New York University 2007.
På Gävle länsmuseum finns fem originalbrev skrivna av Joe Hill med blyerts på gulnat papper, skrivna från fängelset mellan 1914 och 1915. Breven och deras innehåll har varit kända sedan 1923, men de fem originalen kom 1975 till Joe Hill-gården och Sven Nygårds, aktiv inom SAC och en av initiativtagarna till att gården köptes och gjordes till museum. Joe Hill-Sällskapet deponerade breven på länsmuseet, möjligen i början av 1980-talet. Läs mera här: https://www.visitjoehill.se/post/i-%C3%A5rtionden-l%C3%A5g-joe-hills-brev-bortgl%C3%B6mda-l%C3%A4ngst-in-i-ett-kassavalv
Joe Hills sånger har sjungits, och sjungs, på svenska. Ture Nerman översatte många av sångerna. Men strofen ”…där folk går fram för männskovärde lag och rätt… där hittar ni Joe Hill” i sången om Joe Hill översattes till svenska av Rune Lindström 1963. Den engelska originaltexten skrevs av Alfred Hayes 1925, musiken av Earl Robinson. Sången, ”I dream´t I saw Joe Hill last night”, framförde Joan Baez på Woodstockfestivalen, Bruce Springsteen ska också ha sjungit den. Joe Hills minne lever även i litteraturen, 2015 skrev Göran Greider Städerna som minns Joe Hill. Samma år publicerades Joe Hill – Mannen som aldrig dog, skriven av William H Adler.
Bilden togs på Joe Hill Visitor Center
Det finns anledning att se sig om även i övriga delar av Fängelsemuseet. Det är en inte särskilt uppbygglig miljö, och det är inte alltför längesedan som fängelser såg sådana ut. Där finns dock en liten detalj i utställningen som trots det för fången gruvliga resultatet, ändå kan locka fram ett litet leende.
Gävle har naturligtvis mera att erbjuda historia- och konstintresserade; intill Joe Hill-platsen ligger Centralteatern, tidigare Folkets Hus. Där finns en monumentalmålning av Torsten Billman, invigd 1948, i det då nybyggda Folkets Hus. Läs om al fresco-målningen Samhällsutveckling, som skildrar svensk historia från August Palm till Torgny Segerstedt:
Och mera om Torsten Billman: https://sv.wikipedia.org/wiki/Torsten_Billman Billmans målning är numera övertäckt, men vid specialvisningar tas den fram. Centralteatern kan bistå med information.
Gävle har förstås också en mångfald andra skulpturer, bland andra Fem musicerande genier av Carl Milles i Stadsträdgården:
Joe Hill, Folkets Hus och Torsten Billman anknyter till fackförenings- och arbetarrörelsen, och i Billmans fall lyfts också Torgny Segerstedt fram.
Milles hade ett annat perspektiv och gav stöd till Riksföreningen Sverige-Tyskland som bildades 1937. Inte hade han mycket till övers för svenska journalister heller: “Pressens okunniga skribenter, som uppfantiseradt sina små hjärnor till äcklig nidskriveri om ett stort folk som kämpar sig upp till oberoende från svält och kommunism…” https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Milles
Det påpekas i wikipediatexten att Milles ”hade en komplex hållning till Nazityskland” och inte alltid gillade vad som tilldrog sig i Tredje riket. Oavsett hans politiska inställning är genierna vackra. På andra sidan Gavleån ligger Gävle konserthus, och nedströms Agnes kulturhus invigt 2024, något att avundas Gävleborna. Läs om det: https://www.gavle.se/kultur-och-fritid/kulturupplevelser/agnes-kulturhus Besök Joe Hill-gården, besök Joe Hill Visitor Center, besök Agnes kulturhus. Besök Gävle!
”Nämen … osåfint!” Besökare häpnar i Storliens högfjällshotells Kopparbar. En bar, visst, men med möbler, och kanske framför allt tak, som inte är likt mycket annat.
Koppparbaren. Takmålningarna som går runt hela rummet skymtar i bildens överkant.
”Tänk att det finns kvar!” Ointresse är ibland den bästa försäkringen mot klåfingrighet. Så kan det vara med interiörerna på högfjällshotellet. Där står inte bara Kopparbaren kvar med väggmålningar, barstolar och sittgrupper.
Sittgrupp i Kopparbaren.
I övre hallen hänger en magnifik gobeläng, en väv av bilder som visar Storlien från heden tid och fram till att det då nya hotellet invigdes 1935. Skidfrämjandet, Friluftsfrämjandets föregångare, som 1927 fick Storliens fjällhemman som donation, finns förstås med i väven.
Den första delen av gobelängen.
Att Blomsterstigen, Enköpings doktor Westerlund och hans luftgäster, fanns med i Storliens historia redan före Skidfrämjandet är lätt att överse med. Skidturister och fjällvandrare är trots allt fler än luftgästerna och medlemmarna i Enköpings Westerlundsällskap. Men även utan Blomsterstigen, vandrar- eller utförsåkarambitioner är högfjällshotellet väl värt ett besök. Det är inte bara gobelängen och Kopparbaren som är kvar från storhetstiden, där är biblioteket och dess möbler, där är målningar med fjällmotiv, förstås, men också med motiv som minner om karolinerarméns katastrofala reträtt över fjällen från Trondheim.
Trapphallen upp till restaurangen.Biblioteket.
Om målningarna i trapphusen och den mindre väv som placerats mera i skymundan där, är minnen från storhetstiden, i likhet med Kopparbar, konstverk och gobelängen är oklart. Men vackert är det med blomster, inne och ute.
Blommor i trappen och en mindre väv som möjligen tillkom i samband med andra världskriget då hotellet stod till militärens förfogande.
Mycket har hänt sedan den nuvarande ägaren tog över 2022 efter att hotellet legat i malpåse under fyra år. Allt som hänt är kanske inte i en strikt antikvarisk anda, sålunda märks sprinklersystemet som installerats efter försäkrings- och brandsäkerhetskrav. Men vattenspridare och rör som kan störa helhetsintrycket är också en säkerhet för gäster och personal. Storliens högfjällshotell är en resa i tiden lika mycket som en resa i nutiden. Interiörerna bjuder på modern kommers (vin/öl, mat och fjällutrustning) men också på samhällets och traktens historia, och som komplement till Vindarnas Tempel där Blomsterstigen vänder ned från fjället, på oväntade höjdpunkter. Som takmålningarna i Kopparbaren, och den oförlikneliga gobelängen.
I dag, 11 januari 2023, har det gått tio år sedan den dag då datorgeniet och förkämpen för fri information på internet hängde sig i sin lägenhet i Brooklyn, sviken av MIT och jagad av en federal åklagare med hot om miljonskadestånd och mångåriga fängelsestraff. Information ger kunskap, kunskap är makt. Tillgång till information är en maktfråga, det insåg Aaron Swartz tidigt, och han sökte vägar att göra information och kunskap tillgänglig för så många som möjligt.
När nyheten om Aaron Swartz död nådde ut fann många, akademiker, politiker och nätaktivister, anledning att beklaga hans död, och att kritisera hur amerikanska myndigheter agerat.
Många har också hållit minnet av honom levande, genom minnesdagar och projekt. Läs om dem här:
Nej, Sverige ska inte krypa för Erdogan. Tvärtom ska han och hans regim klandras. Denne lättkränkte despot leder en regering och statsapparat som terroriserar oliktänkande landsmän och, förstås, -kvinnor, och avstår från att gripa in till skydd för människor i grannstater.
I Journalisten, februari 2021, rapporterades att Erdogan förolämpats 63 041 gånger på fem år. (Lättkränkt, den.) Av de 63 041 personer som åtalats för förolämpning av presidenten hade 9 554 dömts, varav 3 831 efter domstolsförhandling. Bland de dömda fanns 63 journalister. Under 2020 dömdes 23 journalister till sammanlagt 103 år och tre dagars fängelse. 90 procent av tv-kanalerna och 80 procent av den tryckta pressen betecknades då, enligt rapporten från Media Monitoring Report som turkiska journalistförbundet gav ut 2020, som regimtrogen. Eventuellt oppositionella tidningar drabbades av annonsförbud, och sändningstillstånd drogs in under sammanlagt 41 dagar på grund av kritisk rapportering. Fortfarande enligt samma rapport som Journalisten förtjänstfullt sammanfattade.
I Svenska Dagbladet 14 september 2021 meddelades att även siffran 128 kränker den turkiske presidenten. Det beror på att 128 miljarder dollar kommit på avvägar i den turkiska centralbanken. Varthän? Undrade många, men i stället för att söka och lämna svar började siffran 128 suddas bort från väggar och skyltar, och att skriva siffran anses förolämpa presidenten. Det gäller på allmänna platser får man ändå tro, husrannsakningar i jakt på förbjudna siffror har i varje fall inte förekommit i mediarapporter.
I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2022 ligger Turkiet på plats 149 av 180 länder. Det är en ranking som borde göra att svenska politiker allt annat än angelägna om att vara Erdogan till lags.
Turkiet har beslutat lämna Istanbulkonventionen som skrevs under 2011 av hela EU och ytterligare 45 länder. ”De länder som undertecknat konventionen förbinder sig att upprätthålla en viss juridisk minimistandard gällande exempelvis våldtäkt, sexuella övergrepp, könsstympning, hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap.” skrev Markus Wiechel (SD) i en fråga till dåvarande utrikesminister Ann Linde då beskedet från Turkiet blev offentligt i mars 2021. Han avslutade frågan ”Kan vi förvänta oss att ministern markerar mot Turkiets beslut att lämna Istanbulkonventionen, och vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stärka utsatta kvinnors trygghet i Turkiet?”
Om Wiechel, SD och minoritetsregeringen fortfarande ömmar för turkiska kvinnors möjlighet att få skydd från rättsvårdande myndigheter är oklart. Klart är i varje fall att Sverige och svenska politiker , inte bara i den nuvarande regeringen, till följd av beslutet att söka medlemskap i Nato på ett rent osmakligt sätt smörat för Erdogan och den turkiska statens företrädare.
Skönt då att Bo Pellnäs, pensionerad överste av 1:a graden, säkerhetspolitisk expert och krönikör i Upsala Nya Tidning 26 november 2022 skrev under rubriken ”Krök inte rygg för Turkiets Erdogan”. I brödtexten skriver Pellnäs att ”Det finns inga skäl att buga underdånigt för Erdogan. (…) Vi har dessutom starka säkerhetspolitiska garantier från främst USA och Storbritannien. Slutligen kan vi konstatera att att vårt beroende av Nato inte är större än Natos behov av vårt territorium för att kunna försvara Finland, Norge och Baltikum vid en rysk aggression.” En överste av första graden, om än något till åren kommen, är ingen dununge vill jag påstå.
I sin krönika beskriver han statsminister Kristerssons resa till Ankara: ”Kanske skapade Kristerssons erfarenheter som kommunalråd i Strängnäs en överdriven tro på det personliga mötets betydelse. Bilderna från Ankara med en vänligt leende Kristersson och en iskall Erdogan säger mer än många ord.”
För den som läst Carsten Jensens Den första Stenen ( Albert Bonniers förlag, 2017) påminner det om Ove Steffensen, överste och battlegroupchef för en grupp danska militärer på uppdrag i Afghanistan. Han har vid sidan om jobbet som överste suttit i kommunstyrelsen för Venstre på Bornholm och ”är stolt över sin förmåga att spela spelet”. Han anser att det är möjligt att hitta lösningar på allt. ”Överste Steffensen har kommit till öknen för att få saker och ting gjorda”. Bakgrunden i Bornholms kommunstyrelse är till ingen hjälp i Afghanistan. Steffensens självgodhet blir förödande i en omgivning han inte förstår.
Man behöver inte förstå Erdogan på annat sätt än att han utnyttjar den position som han och hans regering nu har i förhållande till Finlands och Sveriges Nato-ansökan. Enligt SvT har Erdogan sagt att Sverige lovat lämna ut 73 ”terrorister” till Turkiet. I andra media är det 33 personer som han vill ha utlämnade, terrormisstänkta, enligt honom. Men Upsala Nya Tidnings politiska chefredaktör Sakine Madon skriver i sin ledarkrönika 8 juni -22 att varken hon eller flera andra som i bland annat turkisk media pekats ut som ”terrorister” eller ”terroristsympatisörer” är något av detta. ”Vi som pekas ut har olika övertygelser och åsikter … Den enda gemensamma nämnaren är att vi på olika sätt har kritiserat Turkiets brott mot mänskliga rättigheter och förtryck av minoriteter. I Turkiet terroranklagas och fängslas människor för att göra just det.”
I augusti beslutade dåvarande regeringen att lämna ut en man till Turkiet enligt landets begäran. Mannen hade 2013 och 2016 dömts i Turkiet för missbruk av bank- och kreditkort. ”Ett rutinärende” sade dåvarande justitieministern.
Högsta Domstolen har nyligen beslutat att den turkiske exiljournalisten Bülent Kenes inte ska utlämnas till Turkiet. Han flydde till Sverige efter kuppförsöket 2016, och har i Turkiet anklagats för att ha varit medlem i Gülen-rörelsen. 2015 dömdes han till villkorligt fängelsestraff för att ha förolämpat Erdogan på Twitter.
När det handlar om utlämning av misstänkta kriminella har jag undrat hur det är med ”Räven”, misstänkt för grovt narkotikabrott i Sverige och som tros befinna sig i Turkiet. Om han begärts utlämnad har inte framgått i de medier jag tagit del av, inte heller hur en sån begäran i så fall bemötts.
Inställsamt leende ministrar har givit mig krypningar, så skönt då att det finns en Pellnäs, en Madon och ett flertal andra som i artiklar och insändare vänder sig mot fjäsket för Erdogan. Sverige är i praktiken sedan länge allierat med Nato. Det finns ingen anledning att låta en turkisk president bestämma över svensk utrikespolitik.
Den som vill veta mer om två av de organisationer som Erdogan betecknar som terroristen, YPG och YPJ, kan med fördel läsa journalisten Joakim Medins bok Kobane. Den beskriver de kurdiska militärer, män och kvinnor, som trots Turkiet, stod upp emot och slog tillbaka IS i norra Syrien. Avgörandet stod vid staden Kobane. Det är den och de landområden som befriades från IS som Turkiet nu bombar.
Också i Kobane bor det människor. För att parafrasera Lev Rubinstein i Sexvingad seraf, 1984 (ur Vidare och vidare, Ersatz, Stockholm 2021). I samma bok finns också Rubinsteins Poeten och hopen från 1986 med. Där skriver han ” Ensamma stannar vi kvar i Gehenna, vi lämnar inte in, vi fortsätter att vittna, till slutet om så krävs …”
Så var det där och då, och så är det i Rajava, i Kobane, och i Turkiet. Och våra svenska ministrars mjuka ryggar kommer också att finnas kvar att vittna om. Till slutet. Om så krävs.
Wikipedia om Rojava: https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava
Gillar ni som jag Street Art? Då är Snösätra i Rågsved, södra Stockholm, en plats att besöka. Det gäller i synnerhet under festivalen Spring Beast med nationella och internationella street art-konstnärer som har hållits under en följd av år, nu senast i maj 2022.
Vill ni se mera sök på nätet, Spring Beast. Där finns länkar till flera platser där bilder finns. Nedan är Henrik Perssons Spring Beast-bild som publicerades i Tidningen Syre vecka 22.
Syre har, som ni kan skymta, inte bara nyheter om Snösätra utan också om mycket annat, i Sverige och internationellt.
”Varför berättas det inga sagor om prinsen som vid prinsessans kyss förvandlas till en äcklig, slemmig groda?” Skrev Cordelia Edvardson i boken Viska det till vinden (Brombergs, 1988 sid. 30) om det nazi-Tyskland hon växte upp i, om Tyskland och tyskarna som det och de var och hur det och de blev, och om hur hon, som överlevde Auschwitz, kunde förhålla sig till landet.
För Stefan Zweig (1881-1941) österrikisk jude som tvingades i landsflykt efter nazi-Tysklands annektering av Österrike i mars 1938, gick det sämre. Han begick självmord i ett hotellrum i Brasilien 1941. Han hade då skrivit boken Världen av igår (Ersatz 2011) om hur Mellaneuropeiska länder från överväldigande, brusande kulturell blomstring via första världskriget, hyperinflation och politisk instabilitet slukades av fascism och nationalsocialism. Zweig skriver om hur han som ung man från Wiens instängt högborgerliga värld kom till Berlin vid förra seklets första år och mötte världen:
”… de unga människorna i denna nya värld (kom) från vitt skilda samhällsskikt, uppifrån, nedifrån, den ene var preussisk aristokrat, den andre redarson från Hamburg, den tredje av westfalisk bondesläkt. Jag befann mig plötsligt i en krets där det även förekom verklig fattigdom med trasiga kläder och nedtrampade skor, alltså en sfär jag i Wien aldrig kommit i beröring med. Jag satt vid samma bord som förfallna drinkare, homosexuella och morfinister … ” (Världen av igår, sid 134)
Zweig beskriver sig som ständigt intresserad av kultur, aldrig politiskt engagerad. Men han var observant och skriver längre fram:
”Först efter kriget (första världskriget min anm) började nationalsocialismen förstöra världen, och som första synliga fenomen frambringade vårt århundrade den mentala epidemi som kallas xenofobi: främlingshatet, eller åtminstone främlingsrädslan. Överallt försvarade man sig mot utlänningen, överallt stötte man ut honom. Man måste låta fotografera sig från höger och vänster, i profil och en face, med håret så kortklippt att örat syntes. (…) man måste kunna åberopa moraliska och ekonomiska garantier (…) Om jag summerar (…) hur många timmar (…) hur många visiteringar och utfrågningar jag varit med om vid gränserna, då först märker jag hur mycket av människovärdet som gått förlorat under detta århundrade, som vi unga hade drömt om som ett frihetens tidevarv, världsmedborgarskapets kommande era.” (Ibid sid 442-443)
Fler som i nutid ingår i den kulturkrets som många av oss identifierar oss med borde ta sig tid att läsa och betänka vad Martin Niemöller skrev 1947:
”När nazisterna hämtade kommunisterna teg jag; jag var ju ingen kommunist.
När de spärrade in socialdemokraterna teg jag; jag var ju ingen socialdemokrat.
När de hämtade de fackliga, lät jag bli att protestera; jag var ju inte med i facket.
När de hämtade judarna teg jag; jag var ju inte jude.
När de hämtade mig, fanns det ingen kvar som kunde protestera.
Martin Niemöller grundade 1933 tillsammans med teologen Dietrich Bonhoeffer Bekännelsekyrkan, en evangelisk protestorganisation mot Nazitysklands ledning. Niemöller greps 1937 och fördes först till koncentrationslägret Sachsenhausen. 1941 flyttades han till Dachau där han var kvar till befrielsen av lägret i april 1945. Bonhoeffer avrättades av nazisterna i april 1945. Mer om de båda står att läsa på Wikipedia.
Skildringar av det framväxande skräckväldet i Tyskland på 1930-talet och de fasor som följde nazisternas maktövertagande och angreppskrig i Europa lämnar få oberörda. Samtidigt förefaller det svårt för många att se att det som bar fram nazisterna till makten inte skiljer sig i art om än i grad från vad vi ser i dagens samhällen.
Att känna sig förbisedd, utlämnad, rent av revanschlysten är inte ovanligt oavsett om det gäller medmänskliga relationer eller samhälleliga funktioner. I synnerhet om det man tagit för givet, eller fördelar man anser att man har rätt till, hotas. Vare det billig värme, maxtaxa på dagis eller rot- och rutavdrag för altanbyggen och läxläsning med barnen.
Men det är något djupt olustigt med samhällsandan då den egna bekvämligheten, gången långt utöver livsnödvändigheter, vänds i ovilja att hjälpa de andra, de som har bara sig själv och sina närmaste kvar att försöka rädda i en kaotisk och krigisk värld.
Den oviljan kan sluta med att det visat sig vara fan man fått i båten. Eller som Cordelia Edvardson skrev, att prinsen vid prinsessans kyss förvandlas till en äcklig, slemmig groda.
Nej, just varg är jag inte rädd för när jag rör mig i skog och mark. Vildsvin och björn däremot, huvva. Andra ser det inte så, åtlar och fällor och skoterjakt och … förgiftade åtlar! Herreminje.
Johannes Janssson/Norden.org
Det är lätt att förstå att samer varken vill ha varg eller järv runt sina renar. Lätt att förstå också fårägare som föga uppskattar varg som förgör deras inhägnade får.
Lite svårare är det att förstå jägarna som anser att vargen tar deras bytesdjur. För är det inte så att vargen tar de unga och svaga? Eller är det bara i naturprogram från Afrika som de stora rovdjuren tar ungdjur?
Svårt kan det också vara att förstå tystnaden från skogsägare, små, men framför allt stora, som klagar över älgstammens tillväxt och vad det innebär för tillväxten i skogsplanteringar. ”De ser planteringar som skafferi” som en skogskunnig sagt, med en suck tittande ut över topptuggade plantor. Då borde de väl välkomna rovdjuren som i åtminstone någon mån håller tillbaka tillväxten av djur som äter upp deras kommande intäkter? Den skogskunnige tittade snett och hummade om jaktlag och intäkter från jakt. Ren- och fårägare har kanske inte de de dubbla intressena. Och jägarnas intressen är kanske också ensartade.
För de som förundrade följer debatt och artiklar i dagens, i huvudsak glest vargutsatta, Sverige kan följande citat ur Ottilia Adelborgs Dalarna, Gidlunds, 1986, Från Gagnä-mäns näs, Kvällsprat i buan, s 336, ge ett historiskt perspektiv. Adelborg verkade i slutet av 1800- och början av 1900-talet.
”… den sommaren var vargan svår. Så snart det blef kväll, hörde man dem ’rula’ i bergan, och om nätterna snodde de runt gårdarna. Inte fick då hölan (fäbodkullan) vara rädd, för va de så illa, att vargan kom åt något får, så fick hon lof te gå etter’n me käppen å be en vara go å låta bli – å då släppte’n fåret. För si vargan har försyn för människan.”
Digitala vaccinpass, övervakningskameror, ansiktsigenkänning, datainsamling från facebook, whatsapp, instagram … Insamling av data om anställda, om patienter, om kunder, om medborgare… hur många sätt finns det för myndigheter och företag, små och stora, att kartlägga oss? Och hur många försöker försvara vår integritet inför anstormningen av uppmaningar och rent tvång att ge upp den?
Skylten vid ingången till organisationen Privacy International, Britton Street, London.
Det finns flera organisationer, Privacy International är en av dem, och PI förklarar så här vad de arbetar för: For a world where technology will empower and enable us, not exploit our data for profit and power. PI bildades 1990, och från basen i London arbetar deras anställda för, och bevakar frågor om, rätten till personlig integritet på nätet, en rätt som ingår i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: ”No one shall be subjected to arbitrary interference with the privacy, family, home, or correspondence.”
I EU och därmed Sverige har vi sedan maj 2018 GDPR, akronymen som här inte sällan hänvisas till som något som är till förfång för såväl unga som gamla i stället för det försök till skydd för våra data och vår integritet som EU ändå genomfört.
I Sverige har vi också Integritetsskyddsmyndigheten, namnbytt från Datainspektionen men i övrigt inte tillförd några större personella eller lagliga befogenheter. Myndigheten har inlett en granskning av hur nätapoteket Apotea kameraövervakar sin personal i sin logistikanläggning (UNT 17 mars-21). I december -20 beslutade myndigheten om en sanktionsavgift mot Uppsalahem efter att bolaget kameraövervakat. Men i stor utsträckning är vi utlämnade åt oss själva, och åt dem som vill använda oss och våra data för egen vinning, för kontroll och övervakning och för de som så önskar och kan, att skada oss.
Om sjuk- och vårdjournaler har såväl Fia Ewald som Liv Beckström skrivit i Dagens Arena. Jag rekommenderar artiklarna, Vårduppgifter i otrygga händer respektive Sju svenska steg som hotar din integritet. I den första finns exemplet med en man som arbetade extra inom en sjukvårdsregion och då passade på att söka uppgifter om kvinnor i en specifik folkgrupp haft sex före äktenskapet.
Kameraövervakning och ansiktsigenkänning har blivit allt populärare. Företag i olika länder ställer efterfrågad teknik och/eller mjukvara till förfogande för allt från diktaturstater till svenska bostadsrättsföreningar. Oro för kameror i Moskvas tunnelbana fick stor rubrik i UNT 2 mars-21, SvD skrev, med mindre rubrikstil, i näringslivsbilagan 2 mars -21, att en analysfirma räknar med att ”ansiktsigenkänningsmarknaden” ska omsätta 4,5 miljarder dollar redan i år. Att techföretag vill in på marknaden är föga förvånande. Ännu mindre rubrikstil fick artikeln i SvD-bilagan 11 mars som handlade om amerikanska hackare som uppgivit sig ha kommit över filmer från 150 000 övervakningskameror i banker, fängelser och skolor. Enligt artikeln ska hackarna ha tagit sig in via en företagsplattform med övervakningssystem online.
EDRI, European Digital Rights, är liksom Privacy International en organisation som bevakar frågor om personlig integritet på nätet, i samhället och i våra hem. Jag rekommenderar läsning av deras hemsida, och särskilt sidan om medborgarinitiativet Reclaim your face, och uppmaningen till EU kommissionen att stoppa biometrisk massövervakning. Medborgarinitiativ är EU-medborgarnas möjlighet att påverka EU:s politik och lagstiftning, följ länken ovan och läs om “European Citizens’ Initiative” (ECI).
Vidare till de små tingens övervakning, IoT. Allt vi via appar i våra smarta telefoner själva ska övervaka för vår säkerhet och hälsa. Om riskerna med uppkopplade hem och allt som samlar data, bilder och ljud från oss, våra hem och våra familjer, har Joseph Bugeja skrivit sin doktorsavhandling vid Fakulteten för teknik och samhälle vid Malmö universitet. Läs om avhandlingen och de slutsatser han dragit, eller gå direkt till avhandlingen On Privacy and Security in Smart Connected Homes.
Sen till molntjänster, där Göteborg hamnade i rubrikerna 2017 sedan kommunens jurister stoppat utrullningen av Office 365 med hänvisning till att Microsoft kunde komma åt uppgifter som läggs i deras servrar i Irland. Det löstes med ett avtalstillägg som reglerade hur Microsoft skulle få ta del av Göteborgs information – all mänsklig kontakt med Gbg:s information skulle godkännas av Göteborg, enligt it-ansvarig som citerades i Ny Teknik i oktober 2017. Året efter skrev Computer Sweden om Esams (läs om eSam här) juridiska expertgrupps varning för riskerna med att använda ”… vissa molntjänster i offentlig sektor. Om man använder amerikanska molntjänster för sekretessreglerade data ska de anses röjda” och fortsatte ”Undantaget är om krypteringen är tillräckligt stark, något som visat sig väldigt svårt att få till.” (CS 16 november 2018). Anledningen var den amerikanska lagen Cloud Act som ger amerikanska myndigheter tillgång även till data som lagras utomlands, i Irland till exempel.
Och kryptering: Det är verkligen svårt att få till, vilket inte minst visade sig när franska polisen kunde avkryptera Encrochat vilket resulterat i att stora narkotikaligor och transporter i och till Europa kunnat spåras och åtalas. Att brottslig verksamhet kan stoppas genom att koder knäcks är naturligtvis bra, att det samtidigt hotar allas dataintegritet är inte bra. Och det kan vara värt att komma ihåg att knäcka kod och hacka datasystem, det kan också personer som inte har allmänhetens bästa för ögonen. Det kan också vara värt att komma ihåg att när kryptering knäcks då blir alla som använt sig av krypteringen presumtivt skyldiga och kontrollerade tills de bevistas oskyldiga. Det är inte längre fråga om att vara oskyldig tills skuld bevistas. Filter och sökord fångar tryckkokare, oavsett vad den ska användas till, som skedde efter bombattentatet i Boston 2013. En svensk, statlig molntjänst då? Åsikterna är delade. Dyrt, centraliserat, och kompetenskrävande, men också nationell kontroll av data insamlad av myndigheter på olika nivåer. Diskussionen har pågått i flera år och pågår fortfarande.
Digitala id-handlingar, e-legitimationer, som bankID, tvingas de flesta av oss skaffa. För att effektivisera och öka tillgänglighet säger politiker, tjänstemän och företag. För att lättare kunna blåsa dig tänker företagsamma lurendrejare och tömmer konton för gamlingar som inte vill tro trevliga telefonröster om ont och kanske inte riktigt förstår vad inloggning betyder och hur lätt åtkomliga våra pengar är.
Våra namn och adresser, i många fall våra telefonnummer, vår ålder, våra familjeförhållanden … det som inte finns tillgängligt med några klick på datorn går att köpa för den som så önskar. Våra data samlas av myndigheter som i vissa fall, och efter larmrapporter eller rent av beslut i domstol, erbjuder sig att åtminstone delvis skydda dem. Våra personnummer är till salu. Offentlighetsprincipen må vara viktig för demokratisk insyn, men det är en insyn som när det gäller persondata kan användas även av personer med allt annat än välvilligt uppsåt.
I Wired skrev Brett Salomon i september 2018: ”A constant feed of insecure datar from the internet of Things may well connect you (and your identity) to other identities and nodes on the network without your consent. In addition, systems using artificial intelligence and machine leraning are used to make decisions based on our identities. Those systems are often built on data that can reinforce bias and discrimination … Digital ID:s will become necessary to function in a connected digital world. This has not escaped the attention of authoritarian regimes… Digital ID systems, as they are being developed today, are tipe for exploitation and abuse, to the detriment of our freedoms and democracies.”
Och nu får vi vaccinpass … Datainsamling igen, vilka får vaccin och när, och vilka har råd och möjlighet att skaffa certifikat, var ska de utfärdas, och av vem/vilka? Ska de visas upp vid biljettbokning, i passkontroll eller när? Kommer certifikat att krävas även på andra platser, för att komma in i butiker, på bio, teater, museum, skolor rentav? Glidning i betydelse och användning har förekommit förr, som när det gäller utdrag ur belastningsregister, nödvändigt till vissa arbetsplatser, men som i princip kan krävas av alla arbetsgivare. ”I dag måste du lämna utdrag ur belastningsregistret. På vilket jävla skitjobb som helst” citerar Stina Oscarsson en hemlös man i SvD 20 mars, en del i artikelserien med vinjetten Den tysta minoriteten.
I sammanhanget kan det vara värt att fundera över en dom i Högsta förvaltningsdomstolen i oktober 2014. Ett norskt företag hade hos Socialstyrelsen begärt att få ut registret över samtliga hälso- och sjukvårdspersonal med namn och datum för när legitimationer utfärdats eller upphört. Socialstyrelsen vägrade med hänvisning till personuppgiftslagen (som gällde då), men Högsta förvaltningsdomstolen gav företaget rätt att få uppgifterna eftersom bolaget var ”etablerat i Norge, Personuppgiftslagen gäller därför inte för bolaget. Bolagets behandling av de aktuella uppgifterna kan följaktligen inte stå i strid med den lagen.” (Dom i målnr 3695-14).
Så hur blir det med den personliga integriteten i allt detta, vem skyddar oss? Integritetsskyddsmyndigheten? Polisen? Lagstiftarna? I DN 17 november 2020 skrev Elsa Kugelberg under rubriken ”Därför bör vi se personliga data som vår tids asbest” om boken ”Privacy is power. Why and how you should take back control” av Carissa Véliz. I slutet av artikeln skriver Kugelberg: ”Det är därför värt att fråga sig vem som tjänar på mantrat att bara den som har något att dölja behöver oroa sig. I vems intresse ligger det att vi lärt oss att tänka på personlig integritet som en pinsam, individuell preferens, snarare än ett politiskt, kollektivt värde?”
Samma år som Sverige förlorade det krig man själv startat mot Ryssland begärde svenska adelsmän militär hjälp från Ryssland och kejsarinnan Elisabeth. En hjälp hon så gärna gav, de ryska trupperna började anlända 30 november 1743. 12 000 ryska soldater inkvarterades från Östhammar i norr till Söderköping i söder.
Det handlade om tronföljden. Adeln ville ha Adolf Fredrik av Holstein Gottorp, Västsverige och Dalarna ville ha det den danske kronprinsen Fredrik. De förra fruktade en kunglig envåldshärskare, de senare ville ha en nordisk union och öppnad gränshandel med Norge.
Tiden efter Karl XII:s död, 30 november 1718 (notera datum) var Sverige krigstrött, och Arvid Horn ledde en ministär som rustade ned krigsmakten. Men omgivande länder, Ryssland, Frankrike, Danmark … Krimkrisen 1736 där Turkiet inlett fientligheter mot Ryssland. En stark falang såg Ryssland som det stora hotet, och Horns ”mössor” förlorade makten till ”hattarna” 1739. Två år senare förklarade Sverige krig mot Ryssland, ett krig 1743 slutade i ett totalt nederlag (se nedan) för Sverige.
Av 1200 inkallade dalkarlar kom 250 tillbaka till sina hemsocknar. Dalkarlarna ville ställa herrarna till svars, och man ville inte ha Adolf Fredrik som tronföljare. Budkavlen gick, och marschen till Stockholm. De samlades på Gustaf Adolfs torg, armén kallades in. Upplands och Västmanlands regementen vägrade skjuta på dalfolket, men Älvsborgs regemente och Livregementet hyste inga tveksamheter. Det slutade med blodbad och det som kommit att kallas Stora Daldansen.
Sex av ledarna avrättades, var trettionde av deltagarna, det ska ha varit 6000 man, fick slita spö. I någon mån gick ”herrarna” ändå dalfolkets krav till mötes, två av generalerna ansvariga för krigföringen mot Ryssland avrättades även de.
Men Adolf Fredrik ville hattarna ha, och hur skulle man kunna säkra det när Danmark-Norge förstås ville se sin kronprins på Sveriges tron, precis som folket i Västsverige och i Dalarna. Kejsarinnan Elisabeth tyckte som hattarna att Adolf Fredrik passade bättre, de var ju dessutom släkt, och så klart kom hon gärna till hjälp när hattarna bad henne.
12 000 ryska soldater säkrade Adolf Fredriks tron, samma år som man förlorat det krig man själva startat, 24 år efter att ryska soldater härjat Roslagen. Sällan har talesättet min fiendes fiende är min vän passat bättre, och hattarna bör ha varit nöjda. Åtminstone fram till 1772 då Adolf Fredriks son Gustav III, gift med en dansk prinsessa, genomförde sin statskupp och riksrådet och partigrupperna hattar och mössor upplöstes. Så fick de då såväl danskt inflytande som en kung som var om inte enväldig så med stark makt. Det slutade med en adlig sammansvärjning och skottet på maskeradbalen 1792.
Hattarna borde kanske ha varit mera försiktiga med vad de önskade sig. Det borde kanske även dagens politiker vara. Debatten innan det ödesdigra kriget mot Ryssland 1741-1743 då de som argumenterade för att det ryska hotet inte var av den dignitet som hattarna gjorde gällande närmast framställdes som landsförrädare, påminner ibland om dagens där till och med förre ärkebiskopen utmålas som ”nyttig idiot” som lånat sig till Kremlvänlig propaganda.
Att vara för fred och alliansfrihet är inte samma sak som att gå Putins ledband.
Om inbjudan till kejsarinnan Elisabeth och ryska armén att komma till Sverige skrev Anders Persson boken Den farliga hjälpen (Ordfront 1981). Oskar Sjöström, då doktorand i historia vid Stockholms i universitet, skrev 22 mars 2014 en understreckare i SvD med rubriken När rysskräcken satte klorna i Sverige. I Försvarets forum 03/20 skrev Per Iko under rubriken Vådan av svagt värdlandsstöd om hur de ryska soldaterna inkvarterade i städer och på landsbygd och ”blev en tung börda som med kort varsel lades på den svenska befolkningen”. Beteckningen ”totalt nederlag” har jag fått från en person väl bekant med militär strategi och taktik. Redogörelsen för åren 1740-43 skrevs efter att denne ”dammat av såväl Fryxell, Grimberg, Herman Lindqvist m fl”, vilket vidarebefordras som ytterligare lästips för intresserade.
