Hållnäs och Grillby är byhålor slog en företrädare för det urbana samhällsskiktet fast, och det var inte sagt i välmening.
Om byar skriver Kerstin Ekman i Skraplotter, den sista delen av trilogin Vargskinnet som i huvudsak utspelar sig i Svartvattnet, Jämtland, från 1800-talet och ett sekel framåt.
En by, skriver Ekman, är ”en mänsklig anordning, bristfull och bräcklig men också aktningsvärd.”
Svartvattnet är en plats där människor angår varandra, på gott och ont, skriver hon också.
Vad krävs då för att något ska vara en byhåla? Tillräckligt få människor boende där?
Enligt SCB:s siffror från årsskiftet 2013-14 bodde 3 408 personer i Villberga församling där Grillby är huvudort. I Hållnäs församling 2 786 personer.
I Öregrund-Gräsö bodde 2 274 personer, i Almunge 2 797, Skokloster 2 027 och Ramsta 746.
Vilka som är byhålor av dessa orter/församlingar må var och en tänka vad den vill om.
Men gissningsvis inte Skokloster eftersom där finns ett magnifikt slott.
Sannolikt inte heller Ramsta eftersom det till stor del är ett villasamhälle med pendlare.
Och troligen inte heller Öregrund. Det är ju en sommar … stad.
Om byn är ”en mänsklig anordning, bristfull och bräcklig men också aktningsvärd.”
En plats där människor angår varandra på gott och ont.
Vad är då alla andra samhällen, vad är städerna?
Bristfulla och bräckliga och aktningsvärda.
Men angår människorna där varandra?
Musikförläggarna har stolt förklarat genom sin chef Nutta Hultman att en licens har skapats för låttexter, ackord och noter. Den riktar in sig på mindre sidor som bloggar och ideella föreningars sajter.
Licensen ska köpas för tre hundra (300) kronor per år av sidor som uppfyller särskilda kriterier, bland annat ska de inte ha mer än max 10 000 unika besökare per år, vara icke-kommersiella och inte uttrycka politiska eller religiösa åsikter.
De där 300 kronorna ska berättiga till att återge max 20 låtar (text, noter eller ackord) per år.
Intäkterna från licenserna ska Musikförläggarna fördela till rätt personer, exempelvis låtskivaren eller till musikförlaget.
Men Musikförläggarna tänker också kräva att upphovsmän anges till den text/musik som läggs upp. Och ackorden, får man förmoda.
Sveriges kompositörer och textförfattare, SKAP, samt Föreningen för svenska tonsättare FST, ska ha givit sitt stöd till införande av den nya licensen, och Stims promotionsnämnd är också med som stöd.
Låt mig nu återge en av de vackraste kärleksdikter jag läst:
Min älskade.
Vi såg på varandra
och var blinda.
Då tog vi varandras blindhet
och började se.
Men vi grät.
Då tog vi
varandras sorg
och vi skrattade.
Sedan tog vi
varandras skratt
och såg in i
varandras hjärtan.
Du och jag kanske
ska vara samman
ett tag.
Den finns med i Staffan Westerbergs bok Hoppla, utgiven 2014 av Tundell och Salmson AB.
Till boken finns en cd där Staffan Westerberg sjunger en del av texterna i Hoppla – dock inte dikten ovan, den läser han. Den är lika vacker hörd som läst.
Jag har ingen licens, det är lika säkert som att jag inte har mer än 10 000 unika besökare per år och är icke-kommersiell. Det där med politik och religiösa åsikter däremot skulle säkert kunna diskuteras. Och vad åsikter beträffar skulle säkert mycket på små sidor, utom möjligen öppettider i t ex hembygdsgården, kunna diskuteras. Vägsamfälligheter med synpunkter på kommunala vägbidrag som citerar översatt King of the Road? Bostadsrättsföreningar med synpunkter på rot-bidrag och citerar 44:an? Elevråd med synpunkter på skolluncher och citerar Bring me a burger?
Hultman och Musikförläggarna ska ha haft konsulthjälp att skanna igenom nätet för att hitta sidor som faller inom ”licensramen”. Är det som att söka ordföljder för att spåra plagiat i elevuppsatser månntro, och har konsulterna kunnat vaska fram alla sidor med ovannämnda kriterier där låttexter återges? Eller är det alla hemsidor över huvud taget som ska få mejl från Musikförläggarna om text/musik/ackord dyker upp?
Många mejl blir det. Undrar hur många som kommer att fastna i spamfilter?
Men att tråla nätet efter text och musik är inget nytt – magasinet Wired, May 15, 2015, hade en lång och intressant artikel om företaget Kobalt under rubriken ”How data saved music”.
Tillåt mig citera ur inledningen till Kevin Gray’s artikel Kobalt Music Group, dess grundare (2001) och vd Willard Ahdritz:
”Musicians say there is no money in streaming, says Ahdritz…That’s what you know, isn’t it?… Well, that’s wrong…You see, someone has lied to them.”
Över fem uppslag med karaktäristiskt rörig Wired-layout, bilder, hyperintressant text och illustrativ grafik berättas sedan om Kobalt och Ahdritz. Grundaren presenteras som förutvarande programmerare i Sveriges armé, grundare av Telegram Records som såldes 1993, och efter examen vid New York University’s Stern School och Business och så småningom arbete vid British Airways som idén till Kobalt och det gigantiska dataprogram som gör det möjligt att spåra användning av musik i alla upptänkliga sammanhang världen över, och ta betalt för det. Spårningen visualiseras också: antal, plats, geografisk och lokalmässigt, typ av media …
Betalningen går direkt till artisten, inga mellanhänder. Ansvarsfull redovisning och transparens, ”accountability and transparency” är vd:s ofta upprepade ord enligt Gray.
Från tiden som skivbolagsdirektör vet han hur lång tid det tar för artister att få ersättning från stora skivbolag, förlag och diverse organisationer som till exempel Stim.
Gray citerar Ahdritz: ”The music industry is historically opaque. And it still is. There is a lot of fear among artists that they are not getting paid. I tell them, ’You are right. You’re getting screwed.’”
Sonny Moore, 27 år, aka Skrillex, dj, musikproducent och låtskrivare intervjuas av Gray:
”A generation of artists like Moore embrace the streaming model and, oddly, even the sharing of pirated downloads. ’My philosophy is get the music out to as many people as possible’ Moore says. ’I spend a big part of my career onstage. That’s why I make records, to get people to shows, because I dj. When people hear me, they want to be there.”
Och längre fram: ”Some 12-year-old kid listening on YouTube or SoundCloud is not going to buy my records, Moore says. If I took my stuff off, it’s going to alienate my fans. Theyr’e not going to say, ’Oh crap he’s not on Spotify, I’d better go somewhere else’. They will say ’There’s other stuff on here, I’ll just grab that instead.’ … (about fan uploads on YouTube:) Taking it down is just a dinosaur way of thinking. You can monetise with ads. It’s good money and it promotes my music.” ”
Det är något befriande över Moore, aka Skrillex. En befriande insikt. Nätet gör oss fria att välja något annat, och fort går det. Bättre då att läsaren/lyssnaren finns kvar, hos Moore i det här fallet.
Vidare om Kobalt och trålning på YouTube: ”If it detects any commercial matches – an advertising agency using a tune without permission, for example – Kobalt goes after those responsible. If it’s a fan video, YouTube often pays up.”
Kevin Gray berättar väldigt mycket mera, om flera artister, om teknik och om Kobalt och Ahdritz.
Läs artikeln! Läs Wired!
Kobalt gör i världen med kommersiella aktörer vad Nutta Hultman och Musikförläggarna vill göra i Sverige med icke-kommersiella.
Månne det är vad Moore kallar ”a dinosaur way of thinking”.
Den som av kärleksdikten ovan fick smak på Hoppla och Staffan Westerberg, som har mycket mer att ge, rekommenderas besök i bokhandel, fysisk eller nät-.
Det finns så många sätt att protestera mot sakers tillstånd. Somt får rubriker och liverapportering, annat sitter där bara på broräcket en dag.
Exempel på det första var den märkliga manifestation som ska befria kvinnors bröstvårtor. Uppenbarligen är åtminstone en del av budskapet att lika väl som män har bar överkropp i badhus och på stränder så ska kvinnor få ha det.
En annan del är att amning ska få försiggå fritt i offentligheten utan sippa kommentarer.
Och en tredje att själva ordet ska få nämnas och företeelsen visas utan att blockeras på populära sajter på nätet, samt att ett, om än oavsiktligt, visande av kroppsdelen i fråga, inte ska leda till moralistiska utgjutningar och fyrop.
Om de sistnämnda kan jag odelat hålla med. Om det näst sista är min tro att förmodligen mår både mor och barn bäst av att matstunden sker i lugn och ro, snarare än i offentlighet. Amning är ju inget latmansgöra, varken för modern eller barnet. Sippa kommentarer bör man likväl slippa, om det nu är svårt att finna en rofylld plats då barnahungern sätter in. Och om det förstnämnda kan jag bara säga att eftersom det är rimligt att anta att det finns människor i badhus och på stränder som på ett eller annat sätt besväras av bara kvinnobröst och bröstvårtor , så borde de befriade bröstvårtorna kunna hålla sig borta därifrån. Det är det där med att inte låta den egna friheten inkräkta på andras.
Dessutom kan jag tycka att det i dessa tider då det är så oerhört ovanligt att kvinnor inte har bh under skjortor och blusar, så kan väl inte frihetsaspekten vara särskilt djupt rotad. Från en i en betydligt yngre generation än min egen har jag till och med fått höra att bh-kupors främsta funktion är att hindra att bröstvårtorna syns.
Vilken nytta är det då med att några kvinnor marscherar barbröstade på Uppsalas gator en oktoberkväll?
Personligen finner jag den stillsamma handduksprotest som en dag i oktober dök upp på bron från Gamla torget över ån till Fyris torg mera tilltalande. Handduken gjorde tjänst som banderoll och på den stod tryckt:
Se där en poetisk protest och befrielse som inte ”struts and frets its hour upon the stage and then is heard no more”.
Det finns ju så mycket annat man kan göra än torka tallrikar och visa brösten.
Böcker eller grönsaker? Böckerna föreföll inte vara ett valbart alternativ i en Metroartikel om ”grön revolution” i USA 28 april i år. I den gröna revolutionen ingår skolträdgårdar och odling av grönsaker som en del i förbättring av kostvanor men också som ett sätt att kombinera teori och praktik i undervisning. Och förstås ge alternativ till gatugäng och subkulturer. ”Det händer något magiskt med barn när de lär sig att vårda det som växer” säger Stephen Ritz som i artikeln berättar om trädgårdsprojektet i södra Bronx, New York.
Först långt ned i texten nämns närmast i förbigående att Ritz’ nästa projekt är ”att göra om skolans bibliotek till en inomhusträdgård”.
Hur det är tänkt framgår inte. Kanske ska odlingslådor placeras mellan bokhyllorna? I så fall, kultur som kultur.
Men ska böckerna ut och odlingslådorna in, kanske på hyllor för att få mera utrymme för lådor, då blir jag kallsvettig.
Om det i planerna kanske ingår att böcker, böcker av papper med hårda pärmar, inte längre behövs eftersom e-böcker och läsplattor som inte behöver något fysiskt utrymme är bättre. Då blir jag verkligt orolig. Inte bara för min principiella inställning till e-böcker, ekonomin runt dem, och de möjligheter som finns att manipulera texten i dem, utan också för att bokhyllor med böcker att botanisera bland är lika viktiga för andlig växt som grönsaker för lekamllig.
Bibliotek är, eller borde vara, öar av lugn, läsning och koncentration. Fredade zoner, som Josefin Holmström skrev i en krönika i SvD 9 juni 2015. Krönikan var en kommentar till tidigare rapporter om hur bibliotek på en del platser av grupper av barn, ungdomar och vuxna i stället används som uppehållsrum och fritidsgårdar med stök och bråk och t o m hot mot besökare och personal.
Holmström jämför med biblioteket i University of Cambridge där ”tysthetsnormen” (av någon anledning inom citationstecken) bejakas och försvaras.
Det finns de som anser att bibliotek ska vara mötes- och umgängesplatser, om än utan bråk och stök.
Bättre vore om tysthetsnormen och lugnet fortsatt vara det normala på alla bibliotek. Att de får vara en plats dit såväl barn som ungdomar och vuxna kan gå för att få det lugn som behövs för till exempel läxläsning.
Det borde vara extra eftersträvansvärt då hemmen inte kan erbjuda den lugna avskildhet som studier kräver. Trångboddhet är inget nytt problem, inte i Sverige och inte i världen. Desto viktigare då att kunna erbjuda ett offentligt tyst och väl upplyst rum med arbetsplatser där studier och läsning kan bedrivas.
I en kommentar förklarade en boende i ett av de områden där biblioteket tvingats stänga på grund av allt bråk, att ungdomarna ”inte har någonstans att vara, det är för trångt hemma”. Hemmavarande systrar kunde också vara ett hinder för att ta hem kompisar.
Gärna kompisar men NIMH alltså. Alternativet blir att förstöra för ”de andra” i stället – en riktigt risig attityd.
Kanske systrarnaskulle må bättre av att vara på lugna och tysta bibliotek eftermiddagar och kvällar, och ”kompisarna” lämnas att leva rövare i hemmen, om det mot förmodan skulle accepteras av föräldrarna.
Men odlingslådor och -lotter kunde kanske bli ett alternativ för kompisarna som inte har någonstans att vara? Kanske är det så att det skulle hända något magiskt med barn och ungdomar även i svenska förorter om de lär sig vårda det som växer, just som Stephen Ritz sade i Metroartikeln om barnen i Bronx.
Det kan i varje fall inte få vara så att de tillåts förstöra för folkbiblioteken och deras besökare.
Det finns haggis i Uppsala!
En gång för nu ganska länge sedan kom jag aldrig fram till Aberdeen där det skulle finnas en restaurang med året-runt-haggis. Det grämde mig inte, men jag var lite besviken. Det ska finnas en i Edinburgh också, men inte heller dit kom jag iväg.
Flera år senare tog Craig, en vänlig skotte, med sig haggis till vårt julfirande – jag njöt av haggisens konsistens, okladdig pölsa, och med starkare smak av timjan. Resten av familjen förhöll sig mera avvaktande.
Sedan dess har jag suktat. Tills nu. Det finns Haggis naturell, Haggis smaksatt med drambuie, Haggis smaksatt med whisky … och … vad kan jag mer begära? Vegetarisk haggis kanske. Och jo, det finns också.
Great chieftain o’ the puddin’-race!
Muggen kostade fem kronor på Brödet & Fiskarna, second handaffär i Enköping. Jag köpte den naturligtvis även om texten är djupt lögnaktig. Den syns inte på bilden, men där står:
The facts. THE TRUE haggis is a very RARE & SOLITARY BREED, congregating once a year on Jan 25th at a REMOTE THISTLE PATCH near the N.E. Shore of Loch Ness. There the TRUE HAGGII celebrate the National Slaughter of their Rivals, the COMMON HAGGIII, with real Haggis Dancing, Tossing & Putting before flying back to their HIDDEN HAGGIS HAUNTS in the HILLS. NESSIE has been known to join in these CELEBRATIONS.
Som var och en kan förstå har ovanstående inget med verkligheten att göra. Haggisar flyger inte, de har inte klor på fötterna och de far inte runt med tistlar i munnen och ser fåniga ut.
De riktiga haggisarna lever i Högländerna, i fred och frihet och oftast utan att bli störda av varken djur, människor eller flygande wannabees.
Det som utmärker dem och tydligast skiljer deras fryntliga fysionomier från får, är deras kortare vänsterben. Detta tvingar dem att alltid gå i vänstervarv i bergen, något som är en stor fördel eftersom många av de stigar de beträder är mycket smala, och inte alls anpassade för mötande trafik.
Man kunde tro att dessa fredliga varelser som inte är någon till förargelse skulle få leva sina liv i frid och var och en nå hög ålder och kunna samla sina fränder på långa vandringar i vänstervarv sökande efter skydd och föda.
MEN. Så är det inte. Och det är det enda som stämmer med den osakliga texten citerad ovan; en månad om året lever haggisarna farligt. Det är i januari, inför firandet 25 januari då alla skottar vill ha haggis till den traditionella middagen på Robert Burns födelsedag. Möjligen läser de då också Burns poem Address to a Haggis.
I januari går jägare upp i Högländerna, beväpnade endast med sina råa röster. Och de går i högervarv, sökande längs haggisarnas stigar efter byte.
När de möter en stackars haggis ropar och hojtar de så mycket de orkar, och tvingar haggisen att vända och fly.
Vad händer då tror ni? Med kortare vänsterben i högervarv på ett berg?
Jo haggisen förlorar balansen, tumlar ner för berget och slår ihjäl sig.
Där nedanför berget kan de sedan tas om hand och förvandlas till … haggis och serveras 25 januari.
Fair fa’ your honest, sonsie face, Great chieftain o’ the puddin’-race! Aboon them a’ ye tak yer place, Painch, tripe, or thairm: Weel are ye wordy o’ a grace As lang’s my airm.
(den första av Burns dikts åtta strofer, resten finns på Wikipedia)
En grym och sorglig historia, och lika osann som den på muggen.
Det är inte mer än rätt att Skottland har skotska lagar, men inte alltid lätt att förstå hur lagstiftarna tänkt när de formulerades.
Som med lagen om ”Offensive Behaviour at Football and Threatening Communications Act”.
Det är lätt att förstå delarna av lagen, det är kombinationen som gör den … underlig.
Är det hotfulla uttalanden i allmänhet som menas, eller ska de ske i samband med fotboll? Och om man uppträder oförskämt i samband med fotboll, ska det kombineras med hotfulla uttalanden för att bli straffbart?
Det var BBC Scotland som rapporterade att en spelare i Celtic gripits med hänvisning till nämnda lag efter ”en incident på en pub i Edinburgh förra året.” Själva gripandet dröjde alltså, och verkställdes först efter en match i januari mellan Celtic och Ross County i Dingwall.
Juridik! Ett mysterium … i detta fall ett skotskt dylikt.
För visst borde det väl finnas en mera generell lag mot att rikta verbala hot mot människor, även i Skottland? Det kan inte vara så att det kom upp som ett potentiellt brott bara i samband med oförskämdheter vid fotbollsmatcher. Eller?
Förresten, ”communications”. Omfattas hotfulla sms och mejl också kanske? Hot levererade med brevduva, skrivna på en ballong, telegram (om sådana fortfarande finns) till motståndarlagets läktare i kombination med ”mooning”?
Kanske bäst att inte tänka för mycket på skotska lagar. De gäller trots allt i Skottland, och det är framför allt skottar som behöver förstå dem.
Öppna väggar, graffitiprojekt, Street Art-vecka, upprustning av den Street Art som finns i Enköping.
Det är vad Mårten Wedebrand föreslår att Enköpings kommunpolitiker ska ställa sig positiva till.
Wedebrand lämnade in ett medborgarförslag som togs upp vid Enköpings kommunfullmäktiges senaste möte 13 april. Förslaget har nu sänts vidare för behandling i kommunstyrelsen, och kommer förhoppningsvis tillbaka till fullmäktige med åtminstone delvis positiva besked.
Mårten Wedebrand refererar i sitt förslag till södra Spanien där flera stora Street Art-projekt nått närmast världsrykte. Att Enköping ska bättra på sitt parkrykte med att också locka graffititurister är kanske inte gjort i en handvändning, men som Wedebrand skriver, det skulle ge såväl unga som äldre möjlighet att ”utveckla sin konstnärlighet och färdigheter”.
Street Art är aktuellt även på andra sätt, till exempel i Snösätra industriområde i södra Stockholm där helgen18-19 april bjöd in till Spring Remake. Det största graffitieventet någonsin enligt vad initiativtagaren Daniel Rhodin refereras ha sagt i media. Länk med text om och bilder från eventet: http://dokument.org/2015/04/20/spring-remake-2015/
Över hundra graffitikonstnärer ska ha deltagit i Spring Remake, där fastighetsägare till (förfallna) industrifastigheter har upplåtit väggarna till konstnärerna.
Att Enköping ska kunna konkurrera med ett sådant event är mycket begärt, men redan nu finns det mycket att se på väggar och i vägtunnlar runt om i staden. En del av målningarna är välhållna, andra har blivit nedklottrade och nästan helt förstörda. Och fortfarande finns det tunnlar som helt saknar målningar.
Nog tror jag som Mårten Wedebrand att Street Art skulle bidra till att göra Enköping bitvis mindre grått, och också ge möjligheter för intresserade ungdomar (och äldre) att uttrycka och utveckla sina talanger.
Och för de som tänker i entreprenörstermer: det går åt färg (försäljning), och handledning (arbetstillfällen) och det finns, som Enköpingsbor borde veta, graffitikonstnärer med världsrykte (Banksy är bara en av dem). Några till besökte Enköpings Street Art-vecka hösten 2014 (Inkie var en av dem).
Om Inkie med flera och med mera skrev jag på bloggen i mars: https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/03/03/street-art-grp/
Hur det blir med kommunen och Mårten Wedebrands medborgarförslag återstår att se. Ingen tid har satts för när kommunstyrelsen ska återkomma med besked till fullmäktige och förslagsställaren.
Tänk, för 34 år sedan skrev en författare ”negrer” i en svensk roman! Och nu är författaren medlem av Svenska Akademien! (1)
Och för ett par år sedan blev en film om Monica Zetterlund hyllad, och inte bara filmen, Monica själv också. Tänk då att i mitten av 1960-talet, då sjöng hon Svart-vit calypso, med ”neger” i var och varannan strof. Harry Belafonte fanns med på scenen när hon sjöng.(2)
Självaste Suzanne Brøgger använder n-ordet i romanen Ja, pocketutgåvan 1984. Men hon använder å andra sidan också könsord och beskriver sex på ett oförblommerat sätt, så det kanske tar ut varandra.(3)
Huvva.
Nu är det andra tider. Pippi Långstrump blir omskriven i flera bemärkelser, och hennes pappa ska vi tala tyst om. Svart-vit calypso kan väl inte spelas i varken radio eller tv, och Alexandra Pascalidou tyckte i Ring P1 att en kvinna som under större delen av sin levnad sagt neger och aldrig menat något illa med det, väl kan skriva upp det på en post it-lapp om hon nu inte kan komma ihåg att så får man inte säga längre? Så brukar Pascalidou göra när hon behöver komma ihåg något när hon går och handlar.
Det är otvivelaktigt så att det finns ord som används nedsättande. Invektiv, som det också kallas. ”Neger” har jag sällan hört användas i nedsättande betydelse, det finns andra ord för färgade som definitivt är invektiv, och som jag aldrig någonsin använt och faktiskt inte ens hört användas annat än på tv och i filmer.
Däremot kan jag, född -56, ibland komma på mig med att säga ”neger”, precis som kvinnan som ringde Ring P1 och tyckte att det kunde väl vara förlåtet om den som länge inte sett något ont i just det ordet, ibland lät undslippa sig det utan onda avsikter.
Det tyckte alltså inte Pascalidou, hon rekommenderade post it-lapp, och tillät sig också fortsätta förlöjliga kvinnan i nästa samtal i programmet. Härskarteknik kallas det.
Det berörde mig illa.
Det berörde mig så illa att jag nu undrar om den semantiska rättroheten som hävdas av många tjänar som substitut för att med kraft agera mot de betydligt större och allvarligare former av diskriminering som förekommer av människor med annan hudfärg än blekskär och namn som inte följer skandinavisk standard, eftersom det är betydligt svårare att göra något åt.
Men det är faktiskt värre om folk inte får jobb eller bostad för att deras namn klingar främmande eller deras hudfärg är ”fel”, än om folk utan onda avsikter råkar använda ett ord som långt fram i tiden varit helt ok att använda.
Och romer – naturligtvis ska den beteckningen användas om det är vad de själva föredrar att kallas.
I Karl-Magnus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien, berättar han om Lunik IX:
”Att klasskillnader härskade i Lunik IX hade jag fått veta; men att det dessutom var ett stelt kastsamhälle skulle jag på egen hand inte ha förmått uppfatta förrän efter lång tid. (…) Till Lunik IX hade, fick jag veta, medlemmarna av tre olika kaster flyttats (…) Roma utgjorde den högsta kasten … ciganik den mellersta kasten som rymmer den halvt nedsättande halvt uppskattande betydelsen ”skojare, bedragare”… I den lägsta kasten, som var besläktad med de oberörbara i Indien, återfanns degesi. … En degesi fick inte försöka ta sig in i en roms bostad, än mindre i hans familj. Han ansgås vara oren … degesi betyder hundätare. ss 37-38.” http://lottasallehanda.wordpress.com/2014/10/24/romska-tiggare-eu-och-gauss/
Alldeles oavsett om det finns olika namn på olika romska klaner, eller kaster med Gauss’ ord, i Slovakien är det den beteckning som folkgruppen själv föredrar som bör användas. Min poäng i det här sammanhanget är att intentionen kan vara viktigare än vilket ord som används, ett vänligt ”zigenare” är bättre än ett giftdrypande ”rom”.
Antiziganism heter det för övrigt fortfarande.
Ett exempel från en annan samhällssektor: Känn efter hur ”kommunist” uppfattas, i tilltal eller som beskrivning. Positivt? Negativt? Används det? När? Av vilka?
Går det att föreställa sig en Ring P1-värd, journalist eller debattledare som nedlåtande säger att ”du kan väl skriva ’vänsterpartist’ på en post it-lapp så det blir lättare att komma ihåg?”
Om förändringar av ord och innehåll i barnlitteratur i efterhand skriver för övrigt Lilly Hallberg och Marianne Steinsaphir i Ordfront Magasin 6/2014 under rubriken Den onda moderns återkomst – om hur elaka mammor i sagor blev elaka styvmödrar, och varför.
Hur detta ska hanteras i tider av skiftande familjebildningar återstår att se. Enklast kanske att ignorera det. Eller sagorna.
1. Svart-vit calypso finns inspelad på vinyl, om också överförd till CD är mig obekant. Texten är definitivt inte rasistisk.
2. Akademiledamoten Klas Östergrens n-ord finns i Gentlemen, s 242 i Månpocketupplagan från 1980. Det används inte nedsättande. Om nya upplagor ändrats vet jag inte.
3. Suzanne Brøgger använder n-ordet på sid 71, Wahlström & Widstrand, pocketupplagan 1985. I den mån det är nedsättande så är det inte riktat mot de färgade.
Det finns ett ord för den som gör det som följer: fotograferar graffiti. Street art groupie – det känns bra att inte gå onämnbar genom Enköping.
I Enköping är graffitin, väggmålningar, en sedan länge känd och accepterad konstform.
Se bara muralmålningen på det tidigare glasmästeriet, målad av Enköpingskonstnären Erik Beckeld.
Och Enköpingsvyerna på östra sidan av järnvägsviadukten på Fjärdhundragatan, målade av skolelever under ledning av Eric Beckeld som också var bildlärare:
Men det finns andra målningar, i andra viadukter, som den här cyklisten i gång- och cykeltunneln under Västerleden närmast Västerledsskolan:
Och på motstående tunnelvägg:
Nog ser den roligare ut än gc-tunneln några hundra meter längre upp på Västerleden, kal och bar och grå:
Men det är klart, graffiti och tunnlar lockar också dem med mindre konstnärlig förmåga att uttrycka sig. Fantasin förefaller det ändå inte vara något fel på. Se bara texten på en del av väggen i Västerledstunneln, en cyklist skymtar under bokstäverna:
Felstavat … tj- ska det väl vara?
Vad nu det skulle vara bra för?
Det är där fantasin kommer in. Bilderna man får …
I höstas tog Enköpings konstförening tillsammans med kommunens upplevelseförvaltning ett stort grepp på graffiti som konstform, och under tre veckor hängde verk av KVB, Inkie och Bates på väggarna i Konsthallen. ”Streetart, graffiti och urbanism – en introduktion till den nya samtidskonsten, i samarbete med galleri urban art” löd introduktionen till utställningen i konstföreningens presentation av utställningar hösten 2014.
Men det räckte inte med en utställning – det anordnades ett evenemang i Skolparken där Inkie och KVB, Viktor Byhr, fanns med och elever från Enköpingsskolor kunde prova på graffititeknik. Inkie och Byhr gjorde också varsina stora graffititavlor som sedan stod utanför Konsthallen som lockbete för besökare.
KVB:s och Inkies målningar från Skolparken finns nu i skateavdelningen i Ungdomens hus på Sandgatan. Där fyller de ut ännu en del av den vägg som sedan tidigare pryds av en flera meter lång målning signerad Dräng. Signaturen är målningen, wildstyle, en bokstavsbild med massor av färg och dynamik.
De två var också i Rombergagården och målade en av väggarna i ungdomsgården. Michael Segersköld och Toi Salman var behjälpliga och tog ned lakanet som skyddade målningarna, och flyttade undan pingisbordet.
Och sedan blev det lättare att se målningarna:
De nya målningarna ger ett nytt konstnärligt uttryck i ungdomsgården som redan har en vägg målad av Enköpingskonstnären Leif Ahnlund från 1967 då ungdomsgården invigdes, en målning som restaurerades och utvidgades av konstnären till återinvigningen 2009.
Leif Ahnlunds väggmålning i Rombergagården.
Naturligtvis finns det inte bara felstavade utrop över Enköpings graffitikonst och på väggar, där finns tags också, trist klotter.
Som det här:
Bättre då att se muralskulpturen i hörnet Östra Ringgatan-Ågatan:
Hörnet Västra Ringgatan-Ågatan.
För den som vill se mera graffiti i Enköping kan tunneln under järnvägen på gc-vägen mellan Boängsgatan och Gamla Stockholmsvägen rekommenderas. Några bilder därifrån:
Säkert också fritidsgårdsavdelningen i Ungdomens hus, och väggen i Klätterklubbens lokaler i gamla Hamnverken. Och kanske blir det en Street Art Festival i Enköping längre fram. Planer för en sådan finns.
Om det blir så är Enköping en av de kommuner som, i stället för den nolltolerans som likställer klotter och graffiti, uppmuntrar välgjorda målningar på platser som annars skulle vara ”döda” utrymmen.
Vid konstvetenskapliga institutionen i Stockholm lade Jacob Kimvall fram sin avhandling The G-word: Virtuosity and Violation, Negotiating and Transforming Graffiti i december förra året. Avhandlingen undersöker hur förståelsen av graffiti påverkas av samhällsintressen och institutioner. Ett av hans exempel är graffitin på Berlinmuren. Vem har inte sett målningen av Brezjnev och Hoenecker som kysser varandra? I Situation Stockholm, januari 2015 finns en längre intervju med Jacob Kimvall under rubriken ”Graffitidoktorn”.
Han liksom andra ifrågasätter den slutsats som nu senast stiftelsen Tryggare Sverige torgfört, att laglig graffiti inspirerar till olaglig graffiti. ”Ingen vet säkert” säger Kimvall till reportern Maria Lindén.
Reser ni till andra städer kommer ni säkert att se mycket mera graffiti, små målningar och stora muralmålningar.
I Uppsala har Carolina Falkholt dekorerat husväggar med muralmålningar av teckenspråkstecken som ingen skulle komma på att kalla graffiti, men som ändå kan vara väl värda att nämna i detta sammanhang. De höga husen finns vid Västertorg i Eriksberg, Techne återfinns på ”Lilla Framsidan” av Gottsunda centrum.
Den här stora väggmålningen passerade jag av en tillfällighet i Köpenhamn, och blev glad både över målningen och för att jag hade kameran med mig:
