Kategori: Böcker

Publicerat

Kryddigt i Tornedalen

Det finns många skäl att läsa Åsa Larssons deckare.
Ett av de främsta är att de utspelar sig i en geografisk och kulturell miljö som är annorlunda än de flesta böcker, såväl deckare som andra.
Detta gäller för alla Larssonska deckare.

För ”Till offer åt Molok”, Albert Bonniers förlag, 2012, gäller även detta citat:
”För dig som undrar vad Hänen ej ole ko pistää takaisin ja nussia uuesti betyder så översätter jag det ungefär så här: Det är bara att stoppa tillbaka honom och knulla om honom.
Alltså: Han är så bedrövlig att man måste göra om honom helt och hållet.
Min mormor kunde häva ur sig sådana där saker, att hon var djupt troende laestadian var inget hinder, språket var lite kryddigare i Tornedalen.”

Käre värld.
Talesättet!
Orden! ”bedrövlig”… ”häva ur sig”.
Mormodern!

Efter den rysliga deckarhistorien är mormor en än större överraskning. Jag fnissar fortfarande åt den tornedalska kryddan.

Och nej, jag har inte förstört intrigen och spänningen med att avslöja detta, som är det absolut sista stycket i det avslutande Författarens tack.
Förhoppningsvis lockas i stället flera att läsa Åsa Larsson.

Publicerat

Krim och rysskräck

När vi talar om Krim och rysk expansionism, påminn er då 1743.
Jag erkänner att jag tänkt på Kosovo i samband med den ryska invasionen, och anneketeringen av Krim. Men jag har också utan större svårighet tagit till mig argumentationen i Said Mahmoudis artikel på SvD Brännpunkt, 21 mars 2014, rubriken ”Putins argument är inte hållbara”.
Mahmoudi är professor i internationell rätt vid Stockholms universitet, och påtalar att kosovoalbanerna under lång tid varit diskriminerade av den jugoslaviska/serbiska regeringen. Så har inte varit fallet med de rysktalande på Krim.

Kosovos ensidiga självständighetsförklaring från Serbien kunde därför accepteras enligt Internationella domstolen, och enligt Mahmoudi. Däremot inte Krims anslutning till Ryssland, trots folkomröstning och självständighetsförklaring.

Med historiska referenser och påminnelser om hur Krim gavs bort till Ukraina av Chrustjev 1954, något som aldrig borde ha hänt, och att återförandet till Moder Ryssland därför är det enda rätta, går det att förstå att annekteringen av många ryssar inte ses som annat än rättfärdig.

Det är den inte.

Men krigsretoriken och hotbilderna och rysskräcken som inte minst den svenske utrikesministern underblåser, är den därför också välgrundad?

Tillåt mig tvivla.

Däremot förstår jag att balter och polacker med deras erfarenheter från förra århundradet har svårt, mycket svårt, för Ryssland.

Den svenska rysskräcken brukar också förklaras historiskt – de brände Roslagen, jojo.
Det gjorde de.
1719.

Sen blev det oreda i riket, Den stora oredan, hattar och mössor, och de senare förklarade krig mot Ryssland 1741, illa förberedda och illa rustade. Nederlaget 1743 blev totalt och i Sverige blev det bondeuppror, krigstrött allmoge tog sig orådet före att demonstrera mot överheten, upproret slogs ned stor kraft och blodbad, men det räckte inte med det:

Adeln kallade på hjälp – från Ryssland! Kejsarinnan Elisabeth var inte nödbedd, hon skickade 12 000 man, inmarschen skedde 30 november 1743.

Den minnesgoda kanske drar sig till minnes att Karl XII sköts just det datumet 25 år tidigare.

Och av detta kan man sluta sig till att rysskräcken, det är något som är bra att ta till, men anledningen är inte nödvändigtvis den föregivna. Och skräcken är inte större än att den kan övervinnas om allmogen ska hållas nere.

Om 1700-talet och Ryssland skrev Oskar Sjöström, doktorand i historia vid Stockholms universitet, en understreckare i SvD 22 mars 2014. Rubriken är ”När rysskärcken satte klorna i Sverige”. Texten når fram till krigsförklaringen 1741 – de ryska trupperna som kallades in till Sverige 1743 fanns det inte plats för.

Om de ryska trupperna i Sverige har Anders Persson skrivit en bok: ”Den farliga hjälpen, Den ryska truppförläggningen i Sverige 1743-44” utgiven på Ordfronts förslag 1981.

Publicerat

Lättingar och mordmaskiner

”…en berättelse om manliga äventyr i en sluten krets, Råddjuret är kock, Joxaren är drönaren …”

Muminpappans bravader, omskriven i Boel Westins stora biografi om Tove Jansson, ”Ord, bild, liv”, Albert Bonniers förlag 2007, sid 249.

O så skönt att en drönare är en drönare, inte en unmanned air vehicle. En slöfock, inte en mordmaskin.

En drönare var för mig en lätting fram till att jag fick höra om bisamhällens organisation och bemanning.

Sedan var det en lätting och … ett arbetsfritt bi… tills det kom … drönare.

Jag hade föredragit att drönare hade förblivit drönare, att de UAV:er använda för mord på distans, bortom allt vad folkrätt eller krigets lagar heter, aldrig hade funnits.

Publicerat

Tygkassar och orgasmer

Praktiska och miljövänliga. Hur svårt kan det vara?
Att förstå varför allt flera, unga som gamla, män och kvinnor, använder tygkassar alltså?
Och hur svårt kan det vara att förstå att det finns mer eller mindre bra tygkassar?
Att tygets och sömmarnas kvalitet varierar, att längden på kasse och/eller handtag spelar roll?
Naturligtvis kan det spela roll vad det står på kassen också – en kasse från ett museum som visar att bäraren vet var man ska ha varit för att räknas, eller en kasse med ett märkesnamn som visar samma sak. Färg och mönster är säkerligen också något för tygkasseväljaren att begrunda.

På en av mina kassar står det ”Jag älskar tidningar!”
Det är undertecknat press stop. Tyvärr, kan jag tycka. Det vore ju annars en bra devis för papperstidningar att föra fram, snarare än ”klicka-in-hos-oss-det-kostar-inget”.
(På en annan står det ”Sermitsiak”. Det är skrytigt, men jag har ju faktiskt varit på Grönland. Och kassen är väldigt bra också, kraftigt tyg, rekorderliga sömmar, och lagom lång.)

Alla har inte samma okomplicerade förhållande till tygkassar.

En bibliotekarie med spaltplats i DN förefaller vara en av dem. I ”läsglädjens kacklande hönsgård” (bokmässan 2010) ser hon ”en liten dam i borstig fläta” som ”bulldozrar” sig fram, med uppsträckta armar och ”händerna krökta runt ett grällt tygstycke”. Kvinnan tvärstannade ”liksom genomfors av en skälvning, och med euforin hos en våldsam orgasm skrek:”
Kvinnan skrek att det delades ut tygkassar ”oppe hos Gudrun Sjödén”.

Sannerligen, det är en målande beskrivning av ett kacklande höns, en Gudrun Sjödén-kvinna som säger ”oppe”, inte uppe.

Iiinte bra, inte alls rätt.
Men det är värre ändå, för bibliotekarier har enligt skribenten inte bara en faiblesse för tygkassar de har också ”alltid haft ett världssamvete samt en fuktig dragning till Birger Schlaug.”
Jaha. Och det avslutas med att tygkassen är ”bokälskarens svettiga rocktrofé”.
Texten är som sagt målande och kontrasten ”liten dam” med ”borstig fläta” och fortsättningen, är fyndig. Läsaren ges några uppgifter om hur tygkassar kan ha uppstått också.

Men mest är det faktiskt är det bara larvigt, fördomsfullt och lett.

Varför är kvinnor med fotfäste i media ibland så dumlea mot andra kvinnor? I synnerhet mot äldre kvinnor? Det ska sättas fart på gäddhäng och det bulldozras och det är grå trassliga (eller som ovan borstiga) flätor och ”du kan väl skriva det på en postitlapp så du kommer ihåg?”.

Visst kan man undra över tygkassars popularitet, och man kan undra över vad som gjorde/gör Gudrun Sjödén-kassar så eftertraktade.
Men mest undrar jag efter att ha läst spalten refererad ovan över lehet och över hur skribentens orgasmer ter sig: ”… liksom genomfors av en skälvning och med euforin hos en våldsam orgasm skrek…”.

Ja, käre.

Publicerat

Språk men inga ord

Tomas Tranströmer:

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Det vilda torget, Norstedts 1983.

Lördagen 11 januari 2014, nysnö i motionsspåret.
En räv var först. Och där en hare, nej, se här skrämde räven haren från stigen.
Och här var … en älg! Räven fick bråttom … bort i galopp.
Språk. Men inga ord.

Tack, Tomas Tranströmer!

Publicerat

Om åsnor

Jag har en gång hört en predikan som tog sin utgångspunkt i åsninnans fåle.
Ni vet, den som Jesus red in i Jerusalem på för att sedan instifta nattvarden, be i Getsemane, hela en romersk soldat som fått sitt öra avskuret, och slutligen tas till fånga, dömas och avrättas.

Hur kände sig fålen? Var den medveten om sitt gudomliga uppdrag eller var det bara tungt att bära en vuxen man? Blev det halt av palmbladen som ströddes för dess fötter eller lindrade bladen fålens steg?
Prästen hade med sig en käpphäst som illustration, en käpp med en stoppad socka som huvud. En käppfåle, snarare då, den gången.

Åsnor sägs vara dumma, men Bileams åsna var om inte klok så definitivt street smart.
Dum var i varje fall åsnan som inte använde Karlssons klister.

Åsnor figurerar där man minst väntar sig det.
I Simon Sebag Montefiores gigantiska biografi Jerusalem, en drygt 800-sidig redogörelse för Jerusalems historia från de första spåren av en bosättning fram till våra dagar, citeras ett utdrag ur en FN-skrivelse från 1950 då organisationen var ”mellanhand vid utfodringen av en tiger, två lejon och två björnar i den bibliska zoologiska trädgården på det israeliskkontrollerade Scopusberget och förklarade officiellt:
”Beslut måste fattas om huruvida (a) israeliska pengar ska användas för att köpa arabiska åsnor som mat till det israeliska lejonet eller om huruvida (b) en israelisk åsna kan passera genom områden som hålls av Jordanien för att ätas av lejonet i fråga.” Till sist eskorterades djuren genom FN:s försorg genom jordanskt område till västra Jerusalem.” Ibid. sid. 649.

Man kan undra över det andra lejonet, fick det ingen mat, eller gick det inte på åsnediet?
Och tigern och björnarna, vad åt de?

De 800 sidorna tar tid att ta sig igenom, många av dem redogör för intriger, förtryck, strider, våld och död. Förövarna är olika beroende på årtusende/århundrade, offren likaså.
Åsneproblemet är den enda episoden i hela boken där läsaren trots den allvarliga politiska situation den speglar, ändå kan dra på munnen.

Men hur kände sig åsnan? Eller åsnorna, det kan ha varit flera. Inget gudomligt i deras uppdrag, inga palmblad och inget hosianna. Men åtminstone del i ett problem som gick att lösa utan vapen, om än på åsnornas bekostnad, i en omgivning där problemen annars var monumentala.

Publicerat

Evangelisten Lukas om korruption

”Vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden!”
– Vad ska vi då göra?
– Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.
Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom:
– Mästare, vad skall vi göra?
– Driv inte in mer än vad som är fastställt.
Och när det kom soldater och frågade honom:
– Och vi, vad skall vi göra?
– Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.

Folket och myndigheterna frågar, Johannes Döparen svarar.
Evangelium enligt Lukas 3:1-15, tredje årgångens läsning.
Att ha söndagsgudstjänsten i P1 på medan man diskar muntrar upp ibland.
En evangelisk antikorruptionsuppmaning, med hot om kommande vrede, jojo.
Det kan vara bra att höra för alla som kallar sig kristna, oberoende av vilken kyrka de tillhör, och oberoende av nationell tillhörighet.
Och bra att höra för alla som inte kallar sig kristna också, för den delen.

Glad advent!

Publicerat

Nationalism 1

Om rysk nationalism skrev Arkadij Babtjenko i DN 11 november -13. ”Rasismens mörker intar Ryssland”, en artikel vars innehåll är lika förfärande som det i hans bok ”Krigets färger. Ett vittnesmål.” Om boken skrev jag i lottairyssland.
Om nationalism och homofobi i Ryssland har jag skrivit bland annat i detta blogginlägg: ”Ofin fråga?”.

Jag skulle önska att det var så att Navalnyj gjorde rätt för rubriken i SvD 15 september -13, ”Hoppet lever för Ryssland”. Navalnyj är ett fenomen, skrev Anna-Lena Laurén. Och det är han, bloggaren som avslöjat korruption och maktmissbruk. Han dömdes i juli i år för förskingring och bedrägeri till fem år i arbetsläger. En politisk dom ansåg han liksom alla rapportörer i svensk media som jag läst. Han försattes också på fri fot, mot alla odds, och kunde genomföra valkampanjen inför borgmästarvalet i Moskva i september.
Han vann inte, men han ”skrev rysk historia”, med omkring 30 procent av rösterna: ”En Putinkritisk kandidat gör ett strålande val” löd en rubrik. Putins kandidat Sobjanin fick omkring 50 procent.
I oktober meddelades att Navalnyjs fängelsedom omvandlats till villkorlig dom, och han slipper alltså fängelse. Domen skulle överklagas. Hur det gått med överklagandet har jag ännu inte sett någon rapport om.

Men jag har alltså också läst Babtjenkos artikel i DN. Citat: ”Oppositionens ledare uppmanar folk att delta i nationalistiska marscher, använder sig medvetet av nationalistisk retorik och ger öppet uttryck för för sina nationalistiska åsikter. Och denne ledare stöds av den liberala intelligentsian. Borgmästarvalet i Moskva i september, där den nationalistiska kandidaten fick näst flest röster, kom att legitimera denna nationalism.” Babtjenko namnger inte Navalnyj.
Arkadij Babtjenko är journalist, reporter på Novaja Gazeta, den tidning där Anna Politkovskaja arbetade.
Hans artikel i DN är en närmast outhärdlig sammanfattning av de förföljelser och nationalistiska elände som sprids som gift i Ryssland.

Jag skulle önska att EU, Sverige och världen försökte ge stöd åt en utveckling som bär åt ett annat håll. Ett stöd och ett håll som inte får Ryssland och dess ledare att reagera som igelkottar med alla taggar ut.
Anledningen till att jag en gång ville försöka lära mig ryska var att jag inte litade på medias rapportering om och från Ryssland. Allt som händer i detta gigantiska land kan inte vara Putins fel. Lika lite som varje tokskalle i USA är Obamas personliga ansvar. Ändå är det Putin personligen som i svenska media ställs till ansvar för … allt.
Och naturligtvis är det viktigt vad Rysslands president gör och säger.
Det vore en välsignelse om han kunde säga att ”nej, homosexuella hotar inte våra barn. Det gör däremot kriminella som ägnar sig åt trafficking med barn.”
Kanske är det som en man som tvingats fly från en av de kaukasiska republikerna en gång sade:
”Om Putin försvarade de försvarslösa vore han inte Putin!”.
Men Ryssland är ju inte bara Putin! Inte bara nationalism! Inte bara antivästpropaganda! Visa att vi bryr oss, för deras skull, inte för vår!

Jag kan undra varför Georgiens förre president Saakasjvili, USA-utbildad och enligt uppgift personlig vän till utrikesminister Bildt, under nästan tio års tid framhölls som ett demokratiskt föredöme som gjort slut på korruptionen i landet genom att avskeda alla poliser, införa nolltolerans mot brott, fylla fängelserna, förbättra ekonomin och styra landet bort från Ryssland och till EU.
Inför höstens presidentval började andra rapporter nå nyhetssidorna, inte minst tack vare Anna-Lena Laurén i SvD. Läs till exempel artiklarna, 1 augusti -13, 18 oktober -13+ 18 oktober, 26 oktober -13 och 1 november -13. I november skrev A-LL också under vinjetten Perspektiv: ”Alla dessa problem har människorättsorganisationer rapporterat om under en längre tid. Själv har jag upprepade gånger bevittnat dem under mina besök i Georgien. Men varken EU eller Sverige har ägnat dem någon större uppmärksamhet. Det är i själva verket oerhört förbryllande.”

Eller också är det inte förbryllande. Det är bra politik och geopolitik att minska Rysslands inflytande i Georgien och överallt, och bra att ha Ryssland som fiende.
Wag the dog, hette bestämt filmen där en yttre fiende skapas när intresset för inre problem måste avledas.
Ett annat sätt att avleda intresse från interna problem är att tillåta skapandet av interna ”fiender” och släppa lös aggressiva nationalister.

Jag har förtroende för Anna-Lena Laurén, liksom för Arkadij Babtjenko.

Men jag måste erkänna att jag inte är helt övertygad om att den ryska tant som skällde ut en ung svenska på metron i Moskva när hon inte gav tanten sin sittplats, gjorde det för att tanten var rasist och för att svenskan enligt egen uppgift har mörkare hudfärg.
Tanten kanske var trött i benen och van vid att unga reser sig för äldre.
Det är något okänt på svenska bussar och tåg, men i S:t Petersburgs metro reste sig alltid unga för äldre. För mig reste sig en kvinna i 35-40-årsåldern. Det tyckte jag kanske var att ta i, men i ljuset av detta förväntas förmodligen en 24-åring, oavsett hudfärg, resa sig för en tant.

 

Publicerat

Sofis värld

”Unga människor är intresserade av ätstörningar, gamla människor av historia. Genom att kombinera olika ämnen blir romanen intressant för olika grupper.”
Sade Sofi Oksanen som kom till stadsbiblioteket i Uppsala en fredagkväll i november och talade om sitt författarskap.

Ätstörningarna är en viktig del av hennes roman Stalins kossor, och det är också Estlands historia från andra världskriget och framåt. Hur ockupationen påverkade människor, om längtan ut ur Sovjetunionen och längtan efter västvaror. Men också om livet utanför, i Finland, om fördomar och om besöken till det gamla landet och hos dem som var kvar där.

Oksanen är med sina kombinationer av ämnen en författare som överraskar. Utrensningen handlar om trafficking, och om Estlands historia från andra världskriget och framåt.

När duvorna försvann handlar om propaganda och om Estlands historia från andra världskriget och framåt, förklarade Oksanen.
Om hur en människa kan ljuga ihop en livshistoria och klara det för att människor vill tro.
Men också om hur ordval påverkar innehåll, och om hur ett sovjetiskt språk, av överheten rekommenderade ord för att beskriva händelser och företeelser, under ockupationen försökte skapa en verklighet som var avlägsen från den verklighet människor i Estland levde i.

Böckerna är det sätt Sofi Oksanen valt för att sätta Estland, och Baltikum, på Europas karta igen:
”Små nationer har svårt att göra sina röster hörda”, sade hon.

Och ja, hon är en politisk skribent. ”Ord är alltid politiska, vad som sägs eller skrivs, orden man väljer, och hur de sätts samman. Vi har en skyldighet att påminna om hur viktig yttrandefriheten och försvaret av mänskliga rättigheter är.”

Sofi Oksanens böcker är inte bara ”bra”. De är bildande. De är inte endimensionella. De är välgörande för mig, gamla människa, och det skulle förvåna mig om de inte är lika välgörande för unga.

Men när vi läser om propaganda kan det vara bra att komma ihåg att propaganda inte är något som fanns i Sovjetunionen.
Det är något som finns runt omkring oss, hela tiden, överallt.
”Ord är alltid politiska”.
Vem är frihetskämpe och vem är upprorsman, är man drabbad av arbetslöshet och sjukdom eller av utanförskap, vilken valfrihet har den fattige?

Publicerat

Ang. Royal Mail, leverera post eller profit?

Royal Mail, Storbritanniens posttjänst, ska säljas ut rapporterade Metro 13 september 2013.

Börsplaceringen av det 500 år gamla statliga postverket kommer att ske inom några veckor enligt notisen, nummer fyra av fem i en vänsterspalt. Det är det hörn av en tidningssida som uppfattas sist har undersökningar av läsares ögonrörelser visat.

Med anledning av notisen, dess innehåll och placering vill jag rekommendera Going Postal av Terry Pratchett. Den är en av många i serien Discworld novels, och publicerades första gången 2004.

Ankh-Morpork’s Post Office, the Grand Trunk, the New Trunk and the Smoking Gnu handlar det om, och om Moist van Lipwig, lord Vetinari, Reacher Gilt och John Dearheart.

”You really intend to continue with this folly, in the face of everything? The Post Office? When we all know that it was a lumbering, smug, overstaffed, overweight monster of a place? It barely earned its keep! It was the very essence and exemplar of public enterprise!” Säger Gilt.

Lord Vetinari svarar:
”It never made much of a profit, it is true, but in the business areas of this city there were seven deliveries a day.”

Gilt igen:
”A classic example of a corroded government organization dragging on the public purse.”

Och Vetinari:
”Unfortunately the Post Office came to be seen not as a system for moving mail efficiently, to the benefit and profit for all, but as a money box. And so it collapsed, losing both mail and money. A lesson for us all, perhaps.”

Leverera post eller profit. Det är frågan.
Det finns många andra frågor att fundera över i Going Postal också, en av dem berör konkurrens och hur man gör sig av med konkurrenter. Det är där John Dearheart kommer in, the Smoking Gnu, och ”living on the Overhead”.

Lord Vetinari – oftast ohotad härskare i Ankh-Morpork – har inget emot demokrati. ”En man, en röst” passar honom fint. Det är han som är mannen.
The Post Office återuppstod, med okonventionella metoder under van Lipwigs ledning. The Grand Trunk förlorade sitt lönsamma, privata monopol.

Det är en roman, upplysta envåldshärskare som agerar för det allmänna bästa finns veterligen bara i romaner.
Men det går att lära sig något om vad grundläggande infrastruktur är till för, samhällelig nytta, inte privat profit.

Läs Going Postal av Terry Pratchett! Läs gärna fler Discworld novels, många av dem finns översatta till svenska. Det är fantasy, det är roligt, det är tänkvärt eftersom böckerna inte sällan tar upp teman och händelser från vår runda värld, på skivvärldsvis.