Den unge palestiniern är död. Men hans dikter, skrivna helt igenom i versaler, som skrik från en tillvaro som är bara för mycket att bära, finns kvar.
Jag vill inte låtsas som att jag tycker att det är alltigenom bra poesi. Men det är definitivt bra för en gammal besserwisser att läsa hur en ung ”invandrare” tänker och ser på livet. För det spelar ingen roll om vem som invandrade, far- och/eller morföräldrarna, föräldrarna eller barnen: medialogiken, och den logik som gäller i sociala media är säker. Det handlar om ”invandrare”. Vilka är alternativen som erbjuds dem, av familjen, av samhället?
Hur ska barn och ungdomar kunna förstå? Yahya Hassans diktsamlingar är inte njutbara, men de är absolut nödvändiga. Och i den andra och sista samlingen, lika nödvändig men inte mera njutbar, finns den här strofen. Jag har delat upp den grafiskt, för det är så den slår. Hårt.
Jag smörjer in mina fiender i skottsalvor
Det hjälper ingen om jag säger att mitt hjärta blöder för Yahya Hassan som har drivits till att kunna skriva detta. Men jag hoppas … att jag på något sätt kan bidra till att inte fler drivs i döden som Yahya Hassan. Eller att andra drivs i döden.
”Endast ett kan du göra, en annan människa väl”. Stig Dagerman. Jag hoppas jag kan visa upp åtminstone denna enda människa på domens dag.
Banksy är inte bara jordens salt, han är också vår honung och den som håller upp oss och vår samtid att förfäras över, ibland skratta åt och inte sällan visa absurditeterna i vår värld.
I mars i år rapporterade SVT om en 20 meter lång muralmålning på Bowery Wall, en målning som med räknestreck visualiserar det fängelsestraff en kurdisk konstnär dömts till för att ha målat förstörelsen i en Turkisk stad, med den turkiska flaggan hissad över spillrorna. Konstnären och journalisten dömdes 2019 till två år och nio månaders fängelse på grund av den målningen. Hon heter Zehra Dogan. https://www.svt.se/kultur/banksy-uppmarksammar-fangslad-konstnar-i-new-york
Banksy är inte den enda som protesterar mot hur journalister, konstnärer, författare och människorättsaktivister behandlas av den turkiska staten under Erdogans styre. Nobelpristagaren i litteratur, Orhan Pamuk skrev i Svenska Dagbladet i november 2019 en artikel i protest mot hur författaren Ahmet Altan behandlas. Efter att ha suttit fängslad i tre år för att ha sänt ut ”ett subliminalt budskap kopplat till kuppen” (2016, det kuppförsök som lett till stora utrensningar och fängslanden av verkliga eller påstådda Gülen-anhängare) släpptes han men greps igen efter en vecka.
”För dem som vill
styra och förtrycka sitt folk och ingjuta fruktan är Ahmet Altans
tapperhet och styrka ett hot” skriver Pamuk och avslutar sin
artikel ”Ahmet Altan måste släppas fri, normal rättssäkerhet
måste återinföras i Turkiet, eftersom detta land förtjänar det.”
Ece Temelkuran, turkisk journalist som tvingats lämna sitt hemland, ställer i sin bok How to Lose a Country, The Seven Steps From Democracy to Dictatorship inga krav på frisläppande av namngivna fängslade journalister (Enligt IFJ, International Federation of Journalists är drygt 90 journalister för närvarande i turkiska fängelser). Men boken är en rasande redogörelse för hur Erdogan, hans parti AKP och hans anhängare steg för steg begränsat medborgerliga rättigheter, politiserat domstolar och rättsväsende och omöjliggjort normal politisk aktivitet.
Have you no sense of decency? citerar Temelkuran advokaten Jacob Welch’s fråga till Joseph McCarthy under ett utskottsförhör i USA:s senat 1954. (How to lose a country, 4th Estate, London 2019, s 84). Det finns ingen anständighet i mobbar av det som i Turkiet kallats ”real people”, och närmare oss ”verklighetens folk”, vare sig de är på gator, i företag, tidningar, tv, radio eller på nätet. Temelkuran ger flera exempel i sin bok.
Att Erdogan beslöt att göra den före detta katedralen Hagia Sofia till moské igen efter decennier som museum har väckt stor uppmärksamhet världen över. Enligt författaren och debattören Kurdo Baksi är det ett led i Erdogans och AKP:s strävan att utplåna Turkiets icke-turkiska kulturarv. Baksi hänvisar också till bygget av Ilusu-dammen som dränkte Hasankeyf och tvang tiotusentals kurdiska och syrianska invånare att flytta. (SvD 14 juli, 2020). (Jag har skrivit om Turkiets GAP-dammar på den här bloggen.)
Turkiska kvinnor har de senaste veckorna protesterat högt på sociala medier efter att en 27-årig kvinna misshandlats, strypts tryckts ned i ett oljefat och tänts eld på, av sin före detta pojkvän. En vice ordförande i AKP har i en tv-intervju sagt att Istanbulkonventionen, Europarådets avtal med syfte att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och flickor, och våld i hemmet, ”är väldigt fel och spelar i händerna på hbtq- och perifera element i det turkiska samhället. Undra på att kvinnor protesterar.
International Federation of Journalists, IFJ, skrev i april: ”In the early hours of Tuesday 14 April, the Turkish Parliament passed a law which will lead to the release of up to 90,000 prisoners. However, it excludes scores of journalists, human rights defenders, politicians, lawyers and others arbitrarily detained pending trial or serving sentences following unfair trials under Turkey’s overly broad anti-terrorism laws which facilitate incarceration for exercise of free speech. ” Ahmet Altan, 70, hör inte till de som släppts.
Där finns bilder av hans målade kommentarer till varjehanda händelser. Att han bidragit med målningar invid och i The Walled Off Hotel i Betlehem känner några till. https://www.thenational.ae/arts-culture/inside-banksy-s-the-walled-off-hotel-in-bethlehem-1.804845 Men han kommenterar mycket annat, fyndigt, ibland vasst, men ger också beröm, till exempel till NHS-personalens insatser under pandemin.
Att hans målningar stjäls, kan säljas för mångmiljonbelopp, att de ibland målas över (i tunnelbanevagnar) eller förvanskas känner ännu flera till. I oktober såldes en Banksytavla för 120 miljoner kronor på Sotheby’s. Devolved Parliament hette den. Vill ni veta hur det ”devolved” får ni söka på nätet.
Filmen
som visar hur hans verk Flicka med ballong strimlades sönder direkt
efter att ha sålts på auktion finns här:
O du odödlige bard, eller vad du var, och vem du var. Det råder ju olika uppfattningar om såväl vad som om vem. Oavsett hur otidsenlig och misogyn du ibland ter dig så är det häftigt med The Globe återuppbygd:
The Globe, märkvärdigt yttre, och ännu märkvärdigare på insidan.
Häftig är också den serie romaner som Hogarth Shakespeare Project resulterat i. Projektet inleddes 2016, fyrahundra år efter Shakespeare’s död, och ett antal förlag och några välkända och mycket uppskattade författare har accepterat uppdraget att tolka göra sina egna tolkningar av hans verk .Ingen av dem har åtagit sig att tolka Cymbeline, den pjäs guiden som visade runt på The Globe i januari 2017 framhöll som sin egen favorit.
Vältalig och kunnig ciceron i och utanför The Globe.
Stormen däremot,
Othello, Köpmannen i Venedig, Macbeth, En vintersaga, Så tuktas en
argbigga och King Lear har samtliga fördelats till olika författare.
Edward St Aubyn åtog sig King Lear. Resultatets titel är Dunbar. Dunbar är mediamagnaten som lämnar sitt imperium till två inställsamma men otacksamma döttrar, och gör den tredje dottern arvlös.
Naturligtvis är
resultatet en roman där förlagan ger temat, men anpassat till vår
tid med styrelsesammanträden, privata jetplan och tvångsinskrivning
och -medicinering på vårdhem, men också en medpatient som gör
Dunbars flykt från vårdhemmet lik Edmond Dantès från If möjlig.
Att Dunbar är
mediamagnat, var snuskigt rik och tjänade mycket pengar på
nyhetsmedia, media som måste locka läsare slår naturligtvis an en
särskild sträng i dessa tider då media gör allt för rädda
sjunkande intäkter och nyhetsförmedling ifrågasätts från alla
håll.
St Aubyn’s beskrivning av den världsbild som förmedlas i media är roande, liksom beskrivningen av Dunbar’s idealläsare: ”… the person who hates chavs and welfare scroungers and perverts and junkies, but also hates toffs and fat cats and tax dodgers and celebrities, in fact the person who hates everybody, except other people like him, who hates everything that makes them feel fear or envy.” (ss 117-118, Vintage edition 2018)
Så tuktas en argbigga föll på Anne Tyler att ge nutida dräkt. Vinegar Girl är titeln på resultatet, (Vintage, London, 2017). Dunbar är liksom King Lear en tragedi, Vinegar Girl baserad på en komedi. I båda fallen är grunden i förlagorna tydlig, men i båda fallen har författarna också givit utrymme för såväl tragedi som komedi när samtidens absurditeter blir del av deras berättelser.
I Vinegar Girl är
det bland annat forskning och -anslag, Djurens Rätt och
uppehållstillstånd som ger romanen såväl allvar som komik.
Andra romaner i serien har skrivits av Margaret Atwood, Hag-Seed baserad på The Tempest, Tracy Chevalier, New Boy baserad på Othello, Howard Jacobson, Shylock Is My Name baserad på Köpmannen i Venedig, Jeanette Winterson,The Gap of Time baserad på En vintersaga och Jo Nesbø, Macbeth, baserad på densamme. 2021 är Gillian Flynn’s Retelling Hamlet planerad att ges ut.
På The English Bookshop i Uppsala fanns de engelska upplagorna, Gestbloms bokhandel i Enköping hade den svenska översättningen av Macbeth.
Det går utmärkt att som jag i januari 2017 besöka The Globe i London och låta sig hänföras av byggnaden, historien om hur den kom på plats, hantverksskickligheten som det krävt och föreställningarna som ges där.
Bortom det gräsbevuxna taket skymtade det moderna London.Underhållsarbete.
Den som vill veta mer om och se vackra bilder från The Globe kan följa länken:
De som vill att läsa de nya tolkningarna av Shakespeare’s dramer har författare och titlar ovan. Nesbøs Macbeth finns på svenska, liksom Atwood’s Hag-Seed vars svenska titel är Häxyngel.
Det händer att formuleringar fastnar, eller borde fastna, eftersom de är fyndiga, kloka eller tänkvärda av andra skäl. En sådan fann jag i Falstaff Fakir, Huru jag blev Fakir och andra berättelser, Bonniers, Stockholm, 1965. Ny och nyttig lärobok i zoologi heter berättelsen och citatet är från sid 34: ”Som var man vet, svävar kamelen ständigt i livsfara, emedan man utan några förberedelser kan svälja honom, medan däremot myggen först måste silas.”
Andra formuleringar är sannolikt mera kända, Goethes Faust och pudelns kärna refererar även Falstaff till, men jag fastnade för de inledande raderna i originalets Tillägnan: ”I nalkens, töckenskepnader, och skriden förbi mitt öga som i forna dar.” Så kan det ju kännas ibland när man uppnått mogen ålder och mer eller mindre frivilligt finner sig förflyttad till sammanhang man annars lämnat bakom sig. Längre fram i samma Faust, kapitlet Gata säger Mefistofeles: ”Sancta simplicitas! Nu var ni inte lite dum, ni skiljer ej på vittna och på veta.”
Fundera på det ett tag.
Ett annat citat att fundera över kommer från Lars Anderssons roman ”de Gaulles dotter och kommissarie Ringer” (Albert Bonniers förlag, 2019): ”Om man fiskade upp nån ur en å hade man påträffat, eller varför inte upptäckt, eller hittat, människan ifråga. Bara poliser anträffade folk.” Var och en som undrat över löpsedlar och rubriker kan få fundera en stund över språkbruk, ordval och yrkesgrupper och vad ord gör med vår upplevelse av verkligheten. En del av det som på 1970-talet och framåt började kallas problemformuleringsprivilegiet.
På det kan man tänka en stund när man läst följande: ”After Columbus and his sailors were discovered by the Arawakian Lucayos on their beaches in 1492, the Americas of the colonizer came into being as part of both a literary exercise and one of the most appalling acts of ethnocide in recorded history.”
Citat ur Jan Carew’s, The Caribbean Writer and Exile, p 283. I antologin Empire Windrush. Fifty Years of Writing About Black Britain, ed Onyekachi Wambu, Phoenix, London 1999. I samma bok, av samma författare fick jag äntligen också en förklaring till Gaiman’s Anancy Boys”: ”Anancy, the West African folk archetype in whose name all fables were told, is shaped like a gadwal, a sun-wheel, a mathematically perfect calendar. (…) In the Caribbean, Anancy lost his contacts with divinities and is known exclusively as a trickster.” (p 298)
Till sist, Runebergs Fänrik Ståls sägner är en klassiker som anbefalles av många skäl, inte minst som en del i förståelsen av Finlands historia. Men det är inte ur Molnets broder, Sven Dufva, Lotta Svärd, Kulneff eller andra av de mest välkända jag väljer att citera. Det är ur Otto von Fieandt, femte strofen: ”Överst på hans hjässa satt, sliten blank, hans faders hatt, ärvd vid Villmanstrand på näset, där hans farfar bet i gräset.”
Det känns faktiskt lite befriande att nationalskalden tvangs tillgripa ett sådant rim i allt sitt fosterländska allvar.
Ord kan krossa betong, är titeln på Masha Gessens bok om ryska punkgruppen Pussy Riot.
Det är en föredömligt klar och redig berättelse om huvudpersonerna i gruppen som åtalades för aktionen i Frälsarkatedralen i Moskva, och en förfärande redogörelse för den totala bristen på rättssäkerhet som råder i vårt stora östra grannland.
Tjejerna, Maria, Nadja och Kat dömdes för ”huliganism”, efter överklagande fastställdes Nadjas och Marias straff till två års fängelse, ovillkorligt. Kats dom ändrades till villkorlig.
Nadja sändes till fångläger IK-14 i Mordvinien, en region som tycks basera sin ekonomi på fångläger och slavarbete. Kommendanten meddelade att han var stalinist. I lägret tillämpades kollektiva bestraffningar och ett system med fångvaktare och fångar som lät sig domineras och ledas helt fängelseledningen, överstelöjtnant Kuprijanov.
Gessen skriver först om den politiska fången Martjenko som dog i fängelse i december 1986 och fortsätter ”han var ett nästan oavsiktligt offer, en sidoeffekt av ett system skapat för att utöva maximal påtryckning på dem som motsatte sig det. Systemet hade inte förändrats mycket sedan 1980-talet, och nu krossade det en kvinna, ännu inte fyllda tjugofyra, som inte ens hade velat göra motstånd.” (Masha Gessen, Ord kan krossa betong – berättelsen om Pussy Riot, Brombergs förlag AB, 2014).
Berättelsen om Maria är mera uppbygglig, trots allt, läs boken för att förstå hur.
Det är lätt att utifrån, efteråt, tänka att hur är det möjligt att ett system och människorna i det kan bete sig så mot medborgare och medmänniskor. Men hur vi själva skulle agera och reagera vet vi strängt taget inte innan vi är i motsvarande situationer.
Klart är i varje fall att merparten av det ryska rättssystemet är ruttet, att lagar inte respekteras och ännu mindre dess eventuella intentioner.
Klart är också att ord inte krossar betong.
Betongen är kvar, rättssystemet och fånglägren är kvar, och förmodligen överstelöjtnant Kuprijanov också.
Det är bedrövligt, men tyvärr hade drottning Kristina mera rätt:
”Pennan övertalar ingen, svärdet övertalar alla.”
(SvD, Under strecket, 10 november 2019. Carina Burman: ”Drottning Kristinas ordkonst lyser som diamanter”.)
Maria Aljochina och Pussy Riot på Katalin i Uppsala 2018.
(Bruno K Öijer, ur ”Han” i Och natten viskade Annabel Lee, s 55, W&W 2014)
Vill i dessa dagar bara påminna om Matteus 7:12:
Allt vad i viljen att människorna skola göra eder skolen I ock göra dem.
Och när jag ändå är i gång, evangelietexten, tredje årgången, tredje söndagen i advent, Lukas 3:1-15, i synnerhet 10-14:
”Och folket frågade (Johannes Döparen) och sade Vad skola vi då göra?”
Han svarade dem: ”Kräven icke mer än vad som är eder föreskrivet.”
Också krigsmän frågade honom och sade: ”Vad skola då vi göra?”
Han svarade dem: ”Tilltvingen eder icke penningar av någon, genom hot eller på något annat otillbörligt sätt, utan låten eder nöja med eder sold”.
Det är inte bara de som vill förbjuda tiggeri som har något att tänka på i namn av det som brukar refereras till som vår kristna kulturhistoria, och sannerligen inte heller bara tulltjänstemän och försvarsanställda.
I dag är det fjärde advent. Dagens texter kan ni läsa själva. Alla årgångar. Det skadar inte.
Men minns att världen fortfarande skulle tyckas Jesus ticka på fel sätt.
Jodå, det går att hitta bra saker med Amazon. Snabba leveranser. Lätt att hitta det man letar efter. Till exempel. Men, för att citera en av de författare som ger mig tröst när sådan kan behövas, Terry Pratchett.
”… a message as warm and human as a thrown knife. (Going Postal, p 221, pocketupplagan, Corgi edition 2005.) Det handlar visserligen om skillnaden mellan dyra telegram/e-mejl och brev, s k snigelpost. Men byt ”meddelande” mot ”boktips” och den kastade kniven mot ”algoritmstyrda ’andra har också köpt’” så kanske jämförelsen blir klarare. Terry Pratchett och Skivvärlden tipsades jag om av verkliga människor inte algoritmer, tips som Amazon’s algoritmer inte skulle ha givit utifrån en sökning på ”Generals in the Cabinet Room”.
Jag har också haft trevliga samtal om Skivvärlden med verkliga människor, i bokhandlar och på andra platser.
För Jorge Carrión har också Amazon dubbla värden. I den engelska förkortade upplaga ”Against Amazon” rader han upp argument emot Amazon i förhållande till bokutgivning, och framför allt i förhållande till bokhandlare.
Jorge Carrión, The English Bookshop, Uppsala september 2019.
”There were no booksellers in Amazon. Human recommendations were eliminated because they were understood to be inefficient, Because they torpedoed speed, the only value the company recognises.” (p 10, edition Biblioasis, Windsor, Ontario, 2017. ”Seven arguments/one manifesto” by Jorge Carrión).
För Jorge Carrión och för många som älskar att läsa, och många andra som söker en speciell bok, eller ett speciellt innehåll, är det bokhandlar, och bokhandlare som kan bistå med det som de behöver.
Goda råd, goda förslag till vidare läsning. Och inte sällan säkert också rätt namn på författare till den bok som den frågande bara har ett fragmentariskt minne av titeln på. (Det finns roliga böcker om frågor till bokhandlare, mera skämmig för som känner igen sig och frågorna). Samtidigt tacksam för att beskrivningen – ”omslaget var rött, med vit text, och det var många konsonanter i författarens namn” ledde till rätt bok. Eftersom bokhandlaren är kunnig, känner igen böckers omslag och vet vilka författare som har många konsonanter i sitt efternamn.
Det är den kunskapen om litteratur Jorge Carrión omhuldar, och med all den kraft han har vill bevara, i kontrast mot Amazons algoritmer ”har du läst den här är du kanske intresserad av den här?”
Nej, jag ville ha en bredare historisk kontext till något jag läst, kanske en annan genre om samma tidsperiod, en poet från tiden men en annan plats …
För en bokhandlare, eller bibliotekarie, hade detta kunna förklaras. För en algoritm, icke.
Mer om detta:
”Kindle använder ett särskilt filformat, azw. – Kindle blev kontroversiellt sommaren 2009 när Amazon, på grund av problem med upphovsrätten, utan förvarning raderade kundernas exemplar av boken 1984 av George Orwell. Kunderna fick pengarna tillbaka, men många reagerade kraftigt på att de inte äger böckerna som de har betalat för. Det är också möjligt för Amazon att ändra texten i köpta böcker i efterhand. Se artikel i New York Times. ”
Och i : http://cstjanster.idg.se/sprakwebben/ord.asp?ord=e-bok undownloading – ”bakladdning” – när leverantören tar tillbaka något som en användare har laddat ner. Mest känt är att vissa försäljare av e-böcker kan ändra i kundernas betalda exemplar, eller ta tillbaka dem helt och hållet, alltså undownloading. Det senare motiveras med att kunden har tagit med sig filen till ett land där någon annan har rättigheterna till boken.
Rubrikerna i Seven Arguments Against Amazon, den förkortade upplagan:
– Because I don’t want to be an accomlice to sympolic expropriation
– Because we are all cyborgs, but not robots
– Because I reject hypocrisy
– Because I don’t want to be accomplice to a new empire
– Because I don’t want them to spy on me while I am reading
– Because I defend being slow yet quick, and only relative familiarity
– Because I’m not ingenuous
Jag har för övrigt exempel i min närhet på hur köpta böcker försvunnit från Kindle – samtliga, trots att det gällde betalning av en bok, och dessutom en bok som verkligen var betalad, först efter många mejl återställdes. Skamligt, är ordet.
Och vill ni läsa om bokhandlare och julhandel så kan ni vända er till SvD, lördag 21 december, där TT bidrog med en artikel om bokklapparnas betydelse för försäljningen. I julhandeln finns hopp för för hårda klappar fyllda med text, och ibland bilder.
Vill ni läsa mera om Amazon, läsplattor och stora bokkedjor uttalade sig förläggaren Andrew Wylie i en lång och lika delar förfärande och underhållande reportage i SvD Kultur söndag 20 april 2014. Denne Wylie är ”världens mäktigaste litterära agent” och skulle aldrig ta i Hungerspelen eller Fifty Shades of Grey – om han ”bara ville tjäna pengar skulle jag sälja narkotika i stället”.
Det är såna uttalanden som kryddar texten.
Men mer intressant var hans uttalade aversion mot Amazon, vilket intresserade mig eftersom jag så långt jag kan avstår från att köpa (inte bara) böcker via nätet. Oavsett vilket företag som säljer dem. Inte har jag någon läsplatta heller. Inte ens för att kunna säga som Wylie:
”- …jag vet inte vad jag ska göra med den jävla grejen. Jag har den liggande här för att påminna mig om hur mycket jag jag hatar den.”
Om Amazon ”… ett företag han föraktar:
”- Amazon är bara en jävla distributör. Det är det hela. Det finns inget kreativt där, säger han…
– Det är möjligt att Jeff Bezos (Amazons grundare) tror att Amazon gör gott, säger Andrew Wylie.
– Om han ville göra det kunde han ge något tillbaka till det kulturlandskap han har blivit så rik på. I stället våldtar han det. Han bedriver rovdrift. Amazon borde förstå att man inte måste bränna ner alla andra för att tjäna pengar. Innan de förstår det bör de bekämpas med alla medel.”
Han inte bara ogillar utan ”är utan nåd” när han beskriver stora bokkedjor och hur de försöker leva på bästsäljare av tvivelaktig eller undermålig kvalitet, och inte mycket annat.
Det är som sagt underhållande.
Läs Vegard Tenold Aases reportage, med Linus Sundahl-Djerfs bilder.
Lite vet man om vad som väntar när huset söks upp där brevvännen man hade på 1970-talet bodde. Danny hette han, tonåringen i London. Brevväxlingen upphörde under mina sena tonåren, men adressen kommer jag ihåg. Braithwaite House, Bunhill Row.
Så när färden gick till London och Karolinas ceremoni för Masterexamen vid King’s College tog jag först kartan och sedan tunnelbanan till hjälp och insåg att om jag missade Moorgate kunde jag kunnat gå av vid Barbican.
”Bunhill Row, Islington … där Corbyn bor … väldigt centralt … här är Chiswell Street … och så in på Bunhill Row … med udda nummer, som Danny … väldigt modernt här … äldre, låga byggnader på östra sidan, lokaler i gatuplan, kanske lägenheter på de övre … och så … Braithwaite House. Oj. Så högt! Nästan nackspärr av att försöka se hela byggnaden. Ska alltihop med på bild får jag lägga mig platt på rygg och ändå blir det inte bra … och hur förklara varför jag ligger här för folk som går förbi … näe…”
Det är 19 våningar högt, Braithwaite House som började byggas 1963. Banner Street-projektet kallades det. När Danny och hans familj flyttade dit måste det ha varit nästan, eller helt, nytt. Glänsande vitt och ett fantastiskt nytt inslag i gatubilden. Han skrev inget om det, men tonåringar tänker nog inte så mycket på stadsplanering, mera på att lägenheten var modern och kanske hade han fantastisk utsikt över London.
Senare läste jag att ”On 8th May 1968, the notorious Kray twins were arrested for the final time at an apartment in Braithwaite House.”
Ökända Kray-tvillingarna? Praktiskt taget hemma hos Danny? Det skrev han inte heller något om.
Inte skulle det ha sagt mig något heller, Al Capone hade jag lite koll på, och Hoffas namn var känt. Men Kray? Nej. Nu vet jag mer. Ronnie och Reggie, kriminella celebriteter. Filmer har gjorts, böcker har skrivits, pjäser spelats Ray Davies skrev ”don’t forget the Kray twins” i låten ”London” och Morrissey nämner båda bröderna i låten ”The Last of the Famous International Playboys”.
Varifrån Braithwaite House fått sitt namn vet jag inte, och kanske visste inte Danny det heller.
I antologin Empire Windrush, Fifty years of writing about black Britain, ed. Onyekachi Wambu, (Phoenix, Orion Books Ltd, London, 1999) medverkar E R Braithwaite. Han kom från Brittiska Guyana till universitetet i Cambridge året innan andra världskriget bröt ut, anmälde sig till tjänstgöring och var stridspilot i RAF under kriget.
1945 kunde han återvända till Cambridge och tog en masterexamen i fysik. Han skriver i förordet till antologin: ”Great was my amazement and chagrin when, time after time, I was denied employment, with elaborate casualness and courtesy, for reasons which seemed to have nothing to do with my abilities or qualifications. In due course I was forced to confront the simple fact that, relieved of the threat of German invasion, the British had abondoned all pretence of hand-in-hand brotherliness and had reverted to type, demonstrating the same racism they had so roundly condemned in the Germans.”
E R Braithwaite fick till sist en lärartjänst i vad han beskriver som ”less-favoured schools in London’s East End”.
Men han skrev också uppmärksammade böcker, bland annat om sina erfarenheter som lärare och socialarbetare. En blev film med Sidney Poitier i en av rollerna. 1960 fick han en tjänst vid UNESCO i Paris och 1965 det då fria Guyanas första FN-ambassadör. Senare blev han amerikansk medborgare och bodde då antologin skrevs i Washington DC.
Jobb enligt kvalifikation fick han inte, men kanske fick han ge namn åt det stora skinande vita huset på Bunhill Row?
Skylten ”Braithwaite House” hade jag kunnat fotografera stående, men hur kul är en namnskylt? Andra har däremot tagit foton av såväl hus som skylt, de går att se här.
Jag lade undan kameran och gick över gatan till gravplatsen Bunhill Fields. Gamla gravar, mossiga stenar, och en informationstavla.
Bunhill har föga förvånande inget med bullar att göra, det är gravplatsen som givit gatan dess namn, Bonehill hette den från början, och fram till 1854 användes den som begravningsplats.
Där är Daniel Defoe (Robinson Kruse), John Bunyan (Pilgrims resa) och William Blake begravda. Olika grupper under olika perioder har sökt sig till deras gravar och/eller minnesstenar. William Blake, poeten, konstnären och mystikern som inte hölls särskilt högt under sin livstid (1757 – 1827) och av somliga inte bara sågs som excentrisk utan rent av galen, har från tidigt 1900-tal haft en växande beundrarskara.
Minnesstenen sattes upp 1927 vid Blake’s grav, och då fick också hans fru, som inte ligger i samma grav som honom, komma med i texten. Stenen flyttades då området planerades om till sin nuvarande plats. Lägg märke till minnesgåvorna, små stenar och mynt som besökare lagt ovanpå stenen.
Sedan 1960-talet står en minnessten över honom en bit från den plats där han är begravd, men 2018 placerades också en liggande minnessten där han faktiskt begravdes.
Den liggande stenen invigdes 12 augusti 2018 av Philip Pullman, ordförande i Blake Society och författare till bland annat fantasytrilogin Den mörka materian.
Till William Blake’s mest kända verk hör Songs of Innocence och Songs of Experience som han inte bara skrev utan också illustrerade. I den senare finns dikten The Tyger: Tyger Tyger, burning bright, In the forests of the night; What immortal hand or eye, Could frame thy fearful symmetry? … lyder den första strofen i dikten som ofelbart får den som läser den att snubbla på uttalet i sista stavelsen.
Bunhill Row är ingen lång gata, den börjar med den internationella advokatfirman Slaughter and May och Cass Business School, de moderna byggnaderna nära Chiswell Street. På gatans östra sida The Honourable Artillery Company’s stora träningsområde omväxlande kallat ”garden” och ”ground”, med The Armoury House i norra delen.
På vägen till Braithwaite House passerar man den anrika puben The Artillery Arms, bortom Braithwaite House finns en byggnad som hör till Vännernas samfund, kväkarna, en annan med en katolsk skola, i slutet på gatan där Bunhill Row möter Old Street, puben Masque Haunt. Den som vill kan se bilder här.
Lite visste jag om vad som väntade den där januariförmiddagen när jag åkte till Bunhill Row. Om hur Danny, min forna brevvän har det vet jag fortfarande inget, men om den gata där han bodde en hel del mer än tidigare.
”Borde X inte göra världen större genom olika röster och erfarenheter? Borde den inte vara en motvikt mot alla lomhörda drev? Vad Y längtade efter var ett samtal stort som flodernas samfärdsel, där också andra stränder kunde nås.” Det är inte world wide web och Tim Berners-Lee det handlar om även om det kunde ha varit det. X är tryckpressen, Y är Erasmus av Rotterdam.
Citatet är taget ur Nina Burtons Gutenbergsgalaxens Nova, en essäberättelse om Erasmus av Rotterdam och 1500-talets medierevolution, Albert Bonniers förlag, 2016, sid 161.
Det är en bok att glädjas åt.
Inte minst ska man glädja sig åt Erasmus vilja till dialog, till samtal med dem som tyckte annorlunda, tilltron till förnuft och kunskap.
Att Erasmus fick se hur tryckpressen, som tjänade honom väl, också användes av dem som i stället för upplysning använde den till att sprida hat och lögner och uppvigla till våld.
Längre fram i boken skriver Burton: ”Bitterheten (Erasmus’) kom inte av den förtalskampanj som Luther utlöst. Nej, den berodde på att hans brutalitet hade framkallat en större, mer förödande storm, och den skulle inte få det lyckliga slut som han själv kämpat för.” (sid 204.)
Känns det igen? Ja visst. Näthat. Det som avsågs vara ett medel för globala samtal, ökade kunskaper och fredliga kontakter har blivit, eller också har blivit, ett medel att sprida lögner och hat.
Om detta och om konsekvenserna av att några plattformar tillåtits bli dominerande skriver Karin Pettersson och Martin Gelin i Internet är trasigt; Silicon Valley och demokratins kris. En bok jag inte nog mycket kan rekommendera alla som fortsatt vill se öppna samtal, utbyte av tankar och idéer på ett respektfullt sätt och så långt möjligt baserat på fakta.
(Det står Ny på boken för att den då kommit ny till huvudbiblioteket i Enköping. Bibliotek! dessa demokratins och bildningens bastioner!)
Den som inte finns på Facebook/Instagram/Twitter/Apple/Amazon finns inte.
Eller hur är det med det? Visst finns våra tidningar, i papper eller på egna hemsidor, inte behöver de sociala medier för att finnas, lika lite som människor upplöses i intet om de lämnar facebook.
Vad tidningarna däremot behöver är annonsintäkter – och de kommer inte att komma från monopolföretagen som behärskar de s k sociala medierna vilket är den fromma förhoppning som medieägare nu lever med.
Jag har tidigare refererat till ”Internet är trasigt – Silicon Valley och demokratins kris” av Martin Gelin och Karin Pettersson som jag nyligt läst med stor behållning och rekommenderar varmt.
De refererar i sin tur Facebooks chef för samarbete med nyhetsmedier som sagt i en intervju att ”Mark Zuckerberg är helt ointresserad av journalistikens välbefinnande, och uppmanar mediehusen att rätta sig efter Facebooks krav, eller finna sig i att ’vi håller er hand när ni ligger på dödsbädden’.” (s 15).
Det framgår inte när MZ sagt detta. Men att det är de stora nätplattformarna som tar in annonsintäkter genom att samla och utnyttja data om sina användare, inte bara för den egna verksamheten, utan också genom att sälja data vidare. Som i fallet Cambridge Analytica.
Jag har ännu inte förstått, och kommer inte att i framtiden förstå varför media är så hysteriskt angelägna om att finnas på t ex Facebook?
Varför inte försvara och ständigt föra fram de egna varumärkena, och göra det med argument som att användarnas data INTE ska säljas vidare eller användas på otillbörliga sätt?
Är möjligen så att mediechefer åker till mässor/kongresser/konferenser och matas med hur nödvändigt det är att finnas på ”fejjan” som det tydligen ska kallas, eller liknande. Får de veta hur häftigt det är med ”rörligt”, med ”vr”, med allt som lanseras som det nya, hippa, oumbärliga?
Hur bra har det gått? … ?
Nej, gör som den lame mannen, stå upp, ta er i kragen och era varumärken och gå ut i allas åsyn. Om resultatet blir att folket häpnar, prisar Gud och säger ”Aldrig har vi sett något sådant!” (Mark 2:1-12) är väl osäkert, men de kommer förhoppningsvis att se att det inte räcker med ”fejjan” för att få information.
Bäst att tillägga att om läsare delar medianyheter på egna FB-konton, må det så ske.
Ett sista citat från Gelin-Petterssons bok. Denna gång är det Scott Galloway, professor i företagsekonomi i New York University som står för kommentaren på s 227:
”- Margrethe Vestager är den enda beslutsfattaren i väst som har ballar nog att faktiskt göra något.”
Vad hon gjort? Läs boken! Och gör som Vestager, använd sökmotorn Duckduckgo och kolla vem hon är och vad hon gjort. Duckduckgo sparar inte data om användarna. 🙂
