Om arbetets värde, och arbetarens

”Det är ett ständigt blippande” säger anställda i hemtjänsten i Stockholm. Det tycker ansvarige politikern är bra. Bra att mäta tid, hela tiden, in och ut, fram och tillbaka. Ett annat system kan skapa ekonomiskt incitament att vara hos kund så kort tid som möjligt. Tycker politikern.
För personalen, och de gamla, är det minutjakt för de förstnämnda, och för de gamla, ”kunderna”, gäller det att inte vara till besvär, fråga efter eller behöva någon hjälp som inte beviljats i särskild ordning.
För personalen är det tid som är problemet, för politikern för få chefer. Det är en underlig prioritering. Fler som ska hantera papper i stället för fler som möter och hjälper de gamla i tider när de ekonomiska ramarna krymper. (Artikeln där personal och politiker kommer till tals publicerades i SvD 19 april under vinjetten Äldreomsorgen inifrån.)

Pandemin har gjort tydligt hur inte minst traditionella kvinnoarbeten värderas när det gäller tid, när det gäller arbetsmiljö och inte minst när det gäller löner. Gigekonomin har det skrivits om, om anställningsförhållanden där de arbetande inte är anställda i vanlig bemärkelse och förhållandena är under all kritik vad gäller löner och arbetsmiljö.
Genom ständiga vikariat, timanställningar och bemanningsföretag blir det möjligt att ytterligare begränsa möjligheterna för arbetare att påverka arbetsmiljö och löner.

Om timanställda i Malmö hamn skrev Kristian Lundberg boken Yarden En berättelse, Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2009.
Om egyptiern:
”Det är förbjudet. Det vet vi alla. Vi kan också förstå förbudet. Han blir avskedad på stående fot och får gå hem samma dag.
Det är så det är med oss timanställda.
Oss kan man skicka fram och tillbaka, det spelar ändå ingen roll.
Det står alltid en ny kandidat utanför grinden och väntar.
Vi tvingas leva våra liv på huk.” (s 41)
Om Yassir:
”Vi som är timanställda har naturligtvis ingen bonus. Hastigheten på vårt arbete belönas aldrig, bestraffas bara. Yassir tillhörde de fast anställda.
Inte nu längre.
Han bad till slut själv om att bli förflyttad. Ett perfekt system. Vi äter av varandra. Han ville inte heller sänka sina arbetskamraters inkomst. ’Vad skall jag göra Kristian, de hatar mig, de pratar inte med mig, vad skall jag göra?’ Jag svarar honom: ’Jag önskar att jag visste. Jag önskar att jag kunde göra allt bra!’ ”(s 48)
Om Amish:
”Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga skall bli fattigare. Det kostar att vara fattig. ”(s 70).

Joseph Ponthus, författare och socialarbetare, har skrivit om sina erfarenheter som bemanningsanställd i Bretagne, först i fisk- och skaldjursfabrik, därefter i slakteri.
Om Lundbergs bok är mest prosa, kanske Ponthus bok kan kallas prosapoetisk. Den heter Vid Bandet, anteckningar från fabriken (Weyler förlag, 2021, översättning Jenny Högström.) Men oavsett hur stilen betecknas är innehållet inte sällan brutalt i beskrivningar av arbetsvillkor och utsatthet:

”På bemanningsföretaget frågar de när jag kan börja/ Jag drar min gamla vanliga litterära vals/ ’I morgon i ottan när dagen gryr över nejden’/ Tagen på orden får jag börja jobba klockan sex nästa morgon” (s 12)
”Morgondagen/ som bemanningsanställd/ Är arbetet aldrig säkert/ Kontrakten är på två dagar som mest/ Det är inte Zola men man skulle kunna tro det” (s 20)
(JP har jobbat natt, vaknar 14.30, skulle ha börjat igen 20.30):
”Bemanningsföretaget ringer det är ändring av program och schema/ Från klockan nitton till halv fem som om man räknar en halvtimmes rast om dagen ger dryga nio timmars arbete/ Jag ska inte vara vid den panerade fisken utan vid de färdiga rätter som min fabrik också producerar
Jag börjar jobba/ Jag silar tofu

Omklädningsrummet i hast/ Kläderna/ Stämpeluret/ Och så kör vi igen/ Jag silar tofu/ Stå ut tre timmar till/ Man måste fortsätta/ Jag silar tofu/ Jag ska fortsätta/ Natten tar inte slut/ Jag silar tofu/ Natten tar aldrig slut/ Jag silar tofu
Jag silar tofu”(ss 51-52)
”’Då var det slut för dig/ Vi ses’/ Sa chefen när arbetsdagen var över/ Utan krusiduller

Efter sex veckor/ Inte ens säkert han vet vad jag heter i förnamn (s 113)
… ’Då var det slut för dig/Vi ses’/ Som chefen sa/ En av cheferna alltså
Det råder ingen brist på chefer/ Det råder brist på jobb/ Det råder brist på pengar ” (ss 117-118)

Och sen får JP jobba på slakteriet:
”Till slakteriet/ Jag går dit som man går/ Till slakteriet” (s 123)
”Bemanningsföretaget ringer sexton och trettio på/ måndagen för ett knäck samma kväll klockan tjugo
… Fabriken är enorm/ Monstruös/ En chef säger ’Grisstyckningen’/ Jag följer med” (s 124)
”Ögonen försöker förstå hur hallen och dess utrymmen hänger ihop/ Och sen/ Grisslamsor/ Överallt/ Och inte bara slamsor/ Trynen kotlettrader grisfötter grisfett som är så karaktäristiskt/ Överallt” (s 125)
”Inte en tupplur inte en natt utan dessa hemska/ drömmar/ om slaktkroppar/ Som faller över mig/ Som anfaller mig/ Förfärligt/ Som plötsligt liknar mina nära eller/ mina djupaste rädslor” (s 139)
”Jag flyttar slaktkroppar/ Utan slut/ Jag bara/ Tjänar mitt uppehälle/ Nej/ Tjänar pengar/ Nej/ Säljer min arbetskraft/ Ja/ Så är det” (s 148)
(Det utbryter strejk på slakteriet, fast anställda strejkar):
”Jag skulle ha varit så nöjd över att vara med dessa/ ’obildade’ som Macron smutskastar/ En av dem som inte knegar för att ha råd med en/ kostym utan en Decathlon-fleece för kylan som vi/ arbetar i/ Att vara del av den kollektiva kraften och skratta åt latmaskarna som de tror att vi är/ Hallå Manu/ Ska du hänga med imorgon bitti flytta lite/ slaktkroppar och ha lite skoj” (s 178)
( Länk till artikel där Macrons uttalande om kostymer nämns.)
”Jag ingår i den reservarmé som den store/ Karl talar om från och med 1847 i Lönearbete och kapital/ ’Storindustrin har ständigt behov av en/ disponibel reservarmé av arbetslösa vid perioder/ av överproduktion. Borgerskapets primära mål i/ förhållande till arbetaren är naturligtvis att köpa arbetskraften så lågt pris som möjligt, vilket (citatet fortsätter)

Den som består av arbetslösa som är nöjda med att/ vara bemanningsanställda. ”(s 252)

Det är när man läser om våra nutida löneslavar, infödda och invandrade, ”egenanställda” och timanställda, som det sticker extra mycket i ögonen att 24/4-21 läsa att Postnords vd fått löneförhöjning. Från 583 333 kronor till 708 333 kronor.
I månaden.
Och att Vattenfalls vd tjänar 1 miljon 319 500 kronor.
I månaden.
Det är statliga bolag. De är kvinnor. Hur mycket skulle män på samma jobb ha tjänat är en tanke. En annan är att det är anstötligt, oavsett kön.

Åter till Joseph Ponthus för en lite positivare avslutning. För att han, bland räkor, skaldjur, kapade fingrar, klämda tår, slaktavfall, blod, stress och överväldigande trötthet efter långa, tunga arbetspass, någon gång också fick mig att skratta. Som då han skriver om fiskfabrikens tidigare öden. Det är på sidan 20, och jag citerar det inte här. Läs boken om ni vill veta!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.