Kategori: Böcker

Publicerat

Makt, människor och mänskliga rättigheter

När politik och propaganda gör livet svårt eller rent omöjligt för människor på en plats kan flykt och exil göra överlevnad möjlig. Boken Flickor och institutioner handlar om omöjligheter i Ryssland. Omöjligt har Ryssland också blivit för organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter.

I efterordet till Daria Serenkos Flickor och institutioner (Ersatz, Stockholm, 2022 ) skriver Maria Kuvsjunova:
”’Flickor är planetens billigaste resurs’, påminner Natasha Romanoff, Black Widow, bittert sin antagonist. Superhjältinnan från Marvels universum har berövats sin fertilitet och förvandlats till en mordmaskin. (…) Det är ingen idé att ge dem en hög lön, ingen idé att befordra dem eller erbjuda andra möjligheter till självförverkligande: de kommer ju ändå att gå på mammaledighet och lämna plats åt andra flickor.”
(Jag fick kolla såväl Romanoff som Black Widow och Marvel på Wikipedia.)

I ett förord berättar Lida Starodubtseva att Serenko greps före invasionen i Ukraina och sattes i specialförvar, anklagad för att ha stöttat ”extremistisk verksamhet”, officiellt för att ha delat en symbol för Navalnys rörelse på sociala medier. Mera troligt för att hon som aktivist och författare utmanar ryska maktstrukturer. Efter invasionen lämnade Serenko Ryssland och deltar från exilen nu i Feminist Anti-War Resistance, en feministisk antikrigsrörelse.

Såväl för- som efterord är väl värda varje läsare, liksom Serenkos skildring av ”flickorna” i ryska statliga institutioner, vad institutionerna gör, och inte, och vad flickorna gör, och inte. Vad bör göras, vad kan göras av flickorna, individuellt och tillsammans, i en arbetsmiljö och i ett samhälle där hierarkierna tycks vara opåverkbara.

Serenko parafraserar Martin Niemöller när Segerdagen nionde maj infaller och flickorna på det statliga galleriet inte orkat genomföra något evenemang, ”trötta på att kriga och segra, tiga och titta…”:
”När barn iklädda militäruniformer gick förbi våra fönster teg vi – vi var ju inga barn i militäruniformer.
När pansarvagnar körde förbi våra fönster teg vi – vi var ju inga pansarvagnar.
När projektiler ven förbi våra fönster teg vi – vi var ju inga projektiler.
Vi flickor gick ut och gick förbi våra egna fönster, men ingen såg oss eftersom det inte längre fanns någon därinne som kunde se oss.”

En absurd vardag och hur den, kanske, kan hanteras utan att driva dem som ingår där till total förtvivlan, det är vad Flickor och institutioner beskriver. Den handlar om trakasserier, om brott mot vallagar, om fuskbyggen och dess effekter och mycket mer.

Men där finns också Oksana: ”Vet ni, det finns flickor som är som klippor, stödflickor, flickor som är som en stenmur. Oksana är en sådan flicka.”
Oksana är lesbisk och som sådan måltavla för ”patrioter”, kvinno- och andra hatare. Att rättssäkerhet är en chimär i Ryssland, liksom den var i Sovjetunionen, och att makten, ”patrioterna”, rysk-ortodoxa kyrkan och homofoberna gör livet till ett helvete för dem som inte anpassar sig är välbelagt.

Media, föreningar och organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och fri nyhetsförmedling, har sedan 2012 av makthavare och myndigheter stämplats som ”utländska agenter”.
Om den stämpeln inte räckt för att tysta dem, finns det andra metoder. Förutom trakasserier från ”patrioter”, vare det huliganer eller hyresvärdar, så kan åtal väckas för helt eller delvis fiktiva brott med efterföljande domar till höga bötesbelopp eller mångåriga fängelsestraff.

Memorial, människorättsorganisationen som undersöker såväl historiska brott som arbetar för politiska fångar i dagens Ryssland, har stängts. I november 2021 beordrade Högsta domstolen i Ryssland nedläggning av Memorial, organisationen stämplades som extremistisk och uppgavs ha brutit mot lagen om utländska agenter.
I oktober 2022 tilldelades Memorial, tillsammans med den belarusiske människorättskämpen Ales Bjaljatski och den ukrainska organisationen Center for Civil Liberties, Nobels fredspris 2022.

Amnesty meddelade förra året: ”Den 8 april 2022 tog det ryska justitieministeriet bort Amnesty Internationals Moskva-kontor från registret över representantkontor för internationella organisationer och utländska civilsamhällesorganisationer, vilket i praktiken innebär att kontoret stängs ner. Detsamma gäller för Human Rights Watch, Carnegie Endowment for International Peace, Friedrich Naumann Foundation for Freedom, Friedrich Ebert Foundation Russian Ministry of Justice och flera andra organisationer. Beslutet togs “i samband med upptäckta brott mot ryska lagar.”
Januari 2023 inleddes med att Sveriges Radio rapporterade att Helsingforsgruppen, Rysslands äldsta människorättsorganisation som fanns redan under Sovjettiden, hotas av nedläggning. Gruppen är registrerad i Moskva och Justitieministeriet anser nu att gruppen agerat i strid med registreringen. Ett brev skickat till guvernören i Sankt Petersburg är ministeriets argument. Helsingforsgruppen har nu, i slutet av januari, lagts ned.


Under rubriken Förhistorien skriver Serenko: ”Det institutionella våldet som jag har beskrivit här förekommer även i oberoende gräsrotsprojekt. Jag har erfarit det. Eftersom våldet och dess mönster genomsyrar allt har vi sedan länge internaliserat det. Det visar sig att det krävs en oavbruten medveten ansträngning för att inte reproducera våldet av bara farten.”
Där rättssäkerhet saknas i stort är det inte att förundras över att såväl minne som medmänsklighet saknas även i smått.

Men så finns det flickor som Oksana, flickor som är som klippor. Och det finns män, som Jurij Dimitrijev, historiker och forskare som kartlagt massgravar med tusentals offer för Stalintidens utrensningar och massmord i Karelen. Dömd till 15 års fängelse för påstått barnpornografibrott. Efter att i en omgång frikänts har han dömts igen och överklagat. Strafftiden har därefter förlängts i omgångar, från 3,5 till 13 till 15 års fängelse. Den senaste domen föll 27 december 2021. I dag, 28 januari, fyller han 67 år. Domen är i praktiken ett dödsstraff.

Daria Serenko lever i exil. Det är en lättnad att veta. Jag hoppas att även Oksana finns bland dem som funnit en väg bort från förtryck och krigshets. Och om så inte är fallet, att den medmänsklighet som också finns i Ryssland, kommer henne till del.
Avslutningsvis, och för att inte allt ovan ska avskräcka läsare:
Det finns också något att fnissa åt i Daria Serenkos bok – ukasen som påbjöd porträtt av Putin i publika utrymmen och hur detta löstes, är en. Kanske är det så det går att klara förståndet i en hierarkisk, korrosiv miljö.
Repression och förbud lyckas inte heller helt stoppa protester mot kriget i Ukraina kunde SvD rapportera 27/11-22. Sankt Petersburgbor gör små lerfigurer med plakat med texter som ”Att inte vilja döda är normalt”, figurer som sätts upp i offentliga miljöer.



Publicerat

Försvunna lärjungar och poetissor

Vem vill vara ”doktorinna”? Eller ”överstinna”, eller ”poetissa”? Möjligen ”författarinna”, men det är tveksamt.
David Isaksson berättar i en intressant artikel i Språktidningen 5/2020 om Natalja Beschlebnaja som kämpar för feminina yrkesbeteckningar i ryskan. Hon är poetissa och journalissa. Kvinnliga beteckningar finns alltså till viss del, men kan då användas med nedsättande betydelse. Hon exemplifierar med doktorsja:
”Om jag berättar för någon att jag har varit hos doktorsja så tror den pratar med att jag menar att besöket inte har varit bra, fast jag bara markerat att läkaren var kvinna.”

Artikeln är lång och tankeväckande, så tankeväckande att den blivit liggande. Isaksson tar naturligtvis i sin artikel upp exempel på hur yrkesbeteckningar i svenskan på olika sätt anpassats till könsneutralitet.
”Talesperson”, ”riksdagsledamot” är några exempel. ”Överstinna” i betydelsen överstens fru, eller ”doktorinnan” gift med doktorn används inte längre, annat än möjligen som satiriskt/historiskt inslag i revyer eller pjäser. En kvinnlig överste är överste. En kvinnlig doktor är doktor. Yrkesbeteckningarna är könsneutrala.
Det förefaller fullkomligt rimligt i svenska öron – därför blev David Isakssons artikel liggande, trots att Natalja Beschlebnaja säger att ”om man är feminist märker man snabbt att kvinnor osynliggörs i språket”.

Att Språktidningen och Isaksson letades fram igen beror på Jonas Gardell. Han skriver i boken Om Jesus (Norstedts Stockholm 2009, sid 111) om kvinnliga lärjungar till Jesus, och en möjlig förklaring till att de ”försvann”:
”Det hebreiska och arameiska språket hade helt enkelt inget ord för kvinnlig lärjunge. Ordet – talmid – är i maskulin form! Så hur mycket Jesus än kan ha betraktat Maria från Magdala och andra kvinnor som fullvärdiga lärjungar saknades på deras eget språk en term som kunde benämna dem så!”

Det är ett språkets osynliggörande som ruskar om. Konsekvenserna av detta osynliggörande har vi levt, och kommer vi att leva med, länge, länge.
Riskerar vi rent av att kvinnor försvinner i framtida historieskrivning som en följd av vår strävan att få könsneutrala titlar och beteckningar?

Publicerat

Deckare då och nu, här och där

”The tappity-tap-tap and the thin bell and muffled whir of …”
Vad kan nu detta beskriva?
Eller det här:
”… a thin white union-suit, grey socks, black garters …”

Svaret på den första frågan är skrivmaskin av den modell som fanns för minst fem decennier sedan.
Svaret på den andra är underkläderna på en detektiv av den gamla skolan.
Sekreteraren som skriver på maskinen heter Effie Perine. Detektivens namn är Samuel Spade. Platsen är San Fransisco, bokens titel The Maltese Falcon, författarens namn Dashiell Hammett.
En deckare som liksom underkläderna är av den gamla skolan, en osannolik historia, mängder av machomentalitet, misshandel, mord och misogyni.

Likafullt underhållande även om det inte skulle vara det bästa lästipset för varken sommar eller vinter. Roligast är tidsmarkörerna, The Maltese Falcon’s utgivningsår var 1930. Då skrev man ”automobile” om bilar, och ”union-suit”, vem har ens hört talas om kombinationer, kalsong och undertröja i ett, nu för tiden? I varje fall för män, kvinnor kanske kan luras in i en ”body” med spetsar och allt, men annars är det nog bara väldigt små barn som kan kläs i en ”union-suit”.
Och ”garters”? Strumpeband! Nej, det är inte heller vad dagens detektiver vanligen behöver för att komplettera klädseln, varken svarta eller kolorerade.
Det kan tilläggas att i baksidestexten för pockeupplagan från Vintage Books, Random House, 1984, citeras London Times Literary Supplement från utgivningsåret:
”This is not only probably the best detective story we have ever read, it is an exceedingly well written novel.”
För jämförelse finns svenska thrillers/deckare från 1920-talet, om inte annat så på antikvariat. Skillnaden mellan den svenska ”Silverskatten” och Samuel Spade är milsvid, inte bara geografiskt utan också i stil och intrig.

Vara hur det vill med London Times Literary Supplement av år 1930. Det är ändå lätt att ledsna på Sam Spade. Man blir inte särskilt mycket gladare av Raymond Chandler, även om han är senare och kanske mera lättsmält trots n-ord, rent av med dubbel-g – det senare ett ord jag aldrig hörde användas ens i min barndom som är fjärran om än inte så långt fjärran som 1939 då Chandlers första bok med Marlowe i huvudrollen publicerades.

Det är faktiskt roligare att läsa Dick Francis, lika mycket macho, och visst finns där såväl misshandel som mord, men där finns också galoppsport (hinderlöpning) och annat som till exempel flygplan och piloter. Som i Flying Finish. Francis skrivarkarriär inleddes på 1950-talet och fortsatte flera decennier till hans död 2010. I de senare böckerna var sonen Felix medförfattare.

Och sen finns förstås The Riddle of the Sands av Erskine Childers. Utgiven 1903, och ansedd som den första thrillern, en genre som växt om inte exponentiellt så näst intill, sedan dess.
Läsningen av gamla deckare och thrillers är ett roande, om än ibland förskräckande tidsfördriv. Nyare böcker i genrerna ger andra insikter och ibland geografiska perspektiv.

Mina personliga favoriter? Louise Penny, (Kanada, Quebec), Peter May (i synnerhet de som utspelas i Hebriderna), Elly Griffiths (Norfolk, Brighton), Ann Cleeves (Newcastle-upon-Tyne, Shetland) och förstås Anne Holt (Norge). Samt Sara Paretsky, den deckarförfattare som först öppnade mina ögon för genrens möjligheter att ge kunskap. Titeln på ögonöppnaren är Tunnelseende (Tunnel Vision) som delvis utspelar sig i det som bokstavligen är Chicagos undre, undre värld. Två ”undre” är ingen felskrivning.

Tilläggas kan att deckare i dag fungerar som sagor för vuxna: där finns den/de onda som nästan utan undantag åker dit på slutet, och den/de goda som ser till att så sker. De senare kan vara mer eller mindre tilltufsade stereotyper och troligen oförbätterliga i den bemärkelsen. De förra mer eller mindre korrupta eller fördärvade på annat sätt. Men utgången är (nästan alltid) given: häxan åker in i ugnen.

Publicerat

Sticka för livet med Loretta Napoleoni

Sticka för livet med
Loretta Napoleoni

Loretta Napoleoni, italiensk ekonom och journalist, kan verkligen överraska.
Efter böcker som Kidnappningsindustrin (Fri tanke förlag, 2017) om hur kriminella gäng gjort kidnappning av västerlänningar och smuggling av flyktingar till en miljardindustri, Oheligt krig, den moderna terrorismens ekonomiska rötter (Leopard förlag, 2004), Uppror i Irak, Al-Zarqawis heliga krig (Leopard förlag 2005) som beskrivs som en initierad skildring inifrån det ockuperade Irak, och Skurkkapitalismen, hur bedragare, hallickar och maffiakungar påverkar världsekonomin (Leopard förlag, 2009) har hon nu skrivit boken Sticka för livet, ett hantverk för ro och revolution ( Mondial, 2019).

Stickning? Med beskrivningar av Soldatstrumpor, Stickad hjärna, Frygisk mössa och Bikini. Med flera.
Vad har hänt med ekonomen som i decennier analyserat världsekonomi och politiska kriser och krig i ett ekonomiskt perspektiv?
En personlig kris med ekonomiska konsekvenser visar det sig. Krisen gör att Napoleoni tar till stickorna. Hon förklarar själv i förordet:
”Det var stickning som visade mig vägen upp ur avgrunden, som hjälpte mig att klättra upp ur sprickan igen…Det (här) är historien om ett fantastiskt hantverk, en mycket behövd samhällelig helare som påminner oss om att för att existera, behöver vi varandra.” (sid 12-13)

Loretta Napoleoni föddes 1955 i Rom. Hon har varit Fulbright-stipendiat vid John Hopkins universitet (SAIS) i Washington DC, och Rotarystipendiat vid London School of Economics. Hon har en masterexamen i terrorismstudier från University of East London och en master i internationella relationer från SAIS.
I mitten av 1970-talet blev hon aktiv feminist och marxist. De perspektiven märks i Sticka för livet.

I bokens första kapitel går hon, och hennes farmor, till rätta med ”några detaljer i Första Moseboken”. Ormen i Paradiset ”är bara ett sätt att få kvinnor att framstå som svaga” var farmoderns åsikt. Eva ville smaka på frukten och gjorde det, hon hade en fri vilja. Till skillnad från Adam.
Stickningens historia börjar med tillverkning av fiskenät med nålbindning. De första spåren av stickning har hittats i Israel och daterats till 6 500 år före vår tideräkning. Texten rasar vidare genom seklerna, och Loretta, hennes farmor och historiska händelser passerar revy, allt i ljuset av stickningens betydelse för ekonomi och samhällsliv. Att stickning även har en plats i litteratur Charles Dickens Två städer exempel på.

Det är en annorlunda Napoleoni-bok, men en bok där hennes akademiska expertområden knyts samman med stickning och därmed kvinnors kunskaper och deras betydelse för inte bara de egna familjernas utan hela nationers ekonomi.
En bok att glädjas åt, och den som kanske inte vill ägna sig åt att sticka en hjärna (lugn, det är en mössa med speciell dekoration), kan kanske prova på att sticka en vallmo?

Publicerat

Ryssland lockar och skrämmer

Jag försöker förstå Ryssland, jag försöker förstå rysk politik. Det är inte svårt att se Krims betydelse för Svartahavsflottan. Men det är obegripligt hur Ryssland behandlar sin befolkning.
Den rättsvidriga behandlingen av Jurij Dimitrijev är alldeles särskilt svår att förstå.
Jurij Dimitrijev är en 66-årig man som under decennier kartlagt massgravar i ryska Karelen, offer för Stalins terrorvälde. Namnen på offren, namngivna gravar för dem, och identiteten på deras bödlar. Det är vad Jurij Dimitrijev arbetat för att få fram.

Det tolereras inte av rysk säkerhetstjänst, domstolar och andra myndigheter. Efter falska anklagelser har han dömts till fängelse, domar som senare upphävts. Men nya anklagelser har lett till nya domar. Den 29 september 2020 dömdes han av högsta domstolen i Petrozavodsk till 13 års fängelse, enligt domstolen för ”sexuell handling mot minderårig”.

Dimitrijev är människorättsaktivist och historiker. Han var ordförande för karelska Memorial. Anna-Lena Laurén, DN:s korrespondent i Ryssland, har förtjänstfullt följt och rapporterat om Jurij Dimitrijev och skrev efter domen i september att ”Nu har han fått en – även för ryska förhållanden – osedvanligt sträng dom: 13 år i fängelse. Det är ingenting annat än säkerhetstjänstens hämnd.”
Hon skriver vidare: ”Den minnesplats som han (JD) har grundat i Sandarmoch är välbesökt och välvårdad, och varje år i augusti vallfärdar tusentals människor till platsen, både från Ryssland och från utlandet. … Det är det som Putinregimen inte kan förlåta honom för.”

Det är nu inte heller regimens förlåtelse han behöver. Däremot behöver Jurij Dimitrijev ett slut på förföljelserna av honom, och en rättvis rättegång. Kungliga Vitterhetsakademien skriver på sin hemsida att ”Kungl. Vitterhetsakademien har med största oro följt turerna kring åtalet mot historikern Jurij Dimitrijev och har nu skrivit till Rysslands Högsta Domstol för att stödja hans överklagan.” Läs hela brevet här.

Vi kan hoppas att Kungliga Vitterhetsakademiens brev, tillsammans med vädjanden och protester från många andra, i Ryssland och många andra länder, får avsedd verkan.
Amnesty International har uppmärksammat Jurij Dimitrijev och den förföljelse han utsätts för, och i en artikel i Amnesty Press nr 3/2020 meddelas att han tilldelats årets stipendium från Stiftelsen Anna Dahlbäcks minnesfond. Jag har inte kunnat hitta någon uppgift om att han av AI bedömts vara samvetsfånge.

Samvetsfångar är ”personer som fängslats på grund av sin åsikt, ras, hudfärg, religion, språk, etnicitet, sexuell läggning, eller tro, med villkoret att de inte använt eller förespråkat våld.” Forskning, sökande efter massgravar och anläggande av minnesplatser för terroroffer kanske inte ryms inom den definitionen.

Aleksej Navalny, politisk aktivist med målsättningen att stoppa den i Ryssland utbredda korruptionen, för fria och rättvisa val, oberoende domstolar och fria massmedier, är åter samvetsfånge efter en period då han i vad Amnesty press nr 2/2021 beskriver som ett internt beslut inte längre skulle betecknas som samvetsfånge. Han bedömdes ha överskridit gränsen för hatpropaganda i uttalanden från 2007 och 2008. Det interna beslutet blev känt, gladde ryska myndigheter men kritiserades kraftigt internationellt. Beslutet ändrades och Navalny är åter samvetsfånge.

Navalny och den rörelse han byggt upp och lett med medhjälpare och aktivister runt om i Ryssland beskrivs ingående i Kalle Kniiviläs bok ”Putins värsta fiende – Aleksej Navalny och hans anhängare”, Atlas, 2021.
Kniivilä beskriver också hur förgiftningen av Aleksej Navalny gick till, hur myndigheterna försökte stoppa transporten av honom till ett tyskt sjukhus för vård efter giftattentatet, och de rättsprocesser han utsatts för efter att ha återvänt till Ryssland.
Boken avslutas med Navalnys tal i domstolen:
”Man låser in en för att skrämma miljoner. Vi har 20 miljoner människor som lever under fattigdomsgränsen. Tiotals miljoner hos oss lever utan minsta framtidsutsikt.” (s 199).
”…ni kan inte låsa in hela landet. Alla människor vars utsikter tagits ifrån dem, vars framtid har tagits, människor som bor i ett enormt rikt land men inte får något av nationens rikedomar, de får noll. (…) Jag sitter i min cell och hör nyhetsrapporter om hur matolja har blivit dyrare, makaroner har blivit dyrare, äggen har blivit dyrare. Det är 2021, landet exporterar olja och gas, och hela landet pratar om hur dyrt det har blivit med makaroner och att vi inte klarar oss längre.” (s 200).

Vid demonstrationerna för Navalny under rättegången, efter domen och under den tid då han förvägrades specialistvård i fängelset och hungerstrejkade, var det inte längre bara demonstranter som greps och dömdes för olika brott. Det kunde räcka att stå på gatan bredvid. Bristen på rättssäkerhet är skriande och har beskrivits i böcker och artiklar under många år. Hur Magnitskij behandlades och hur det ledde till hans död är välkänt, hur medlemmar i Pussy Riot dömdes och behandlades av ryskt ”rättsväsende” likaså.

Sovjetepokens brott mot medborgare och mänsklighet är kända. Sovjetunionens sammanbrott följdes i Ryssland av chockterapi och ekonomisk kollaps – och nu fortsatt korruption och ett rättssystem som inte ens försöker värna lagar och människor. Påhittade brott, godtyckliga gripanden och trakasserier utan ände. Ännu saknas nackskotten, men det finns andra sätt att ta livet av folk.
Ryssland och dess folk förtjänar en bättre ledning, och bättre myndigheter.

Kunde väst ha varit till bättre hjälp? Sveriges ambassadör i Sovjetunionen/Ryssland 1989-94, Örjan Berner, skriver i boken ”Härskarna i Kreml, från Gorbatjov till Putin”, Albert Bonniers förlag, 2014:
”Kanske hade en kraftfull västlig insats med hjälp till Ryssland i dess första demokratiska fas från hösten 1991 till försommaren 1993 kunnat ändra den fortsatta kursen mot ett auktoritärt styre. (…) I väst saknades dock insikter, beredskap och intresse att forma ett sådant samarbete med Ryssland. Tänkandet präglades av skepsis mot de nya makthavarna i Moskva.” (s 347)

Lennart Dahlgren, chef för Ikeas satsning i Ryssland från 1997/-98 till 2006, skriver i ”Ikea älskar Ryssland, en bok om ledarskap, passion och envishet”, Natur och kultur, 2009, om hur Ikea etablerades i Ryssland, om alla problem men också hur de övervanns.
”Kunskapen om Ryssland i väst är märkbart liten, vilket inte minst har framgått av de många studiebesök som jag haft hand om. (s 84) (…) I Sverige råder av tradition en misstro gentemot det mesta som räknas som ryskt. På sikt måste svenska företag öppna ögonen för den delen av världen också, och målmedvetet arbeta för att minska det försprång som vissa andra länder skaffat sig. I Tyskland, till exempel, läser fler studenter ryska, relationerna mellan ryska och tyska företog är goda och även politiskt finns en förståelse och ett stöd för en etablering på den ryska marknaden.” (s 86)
”I dag förväntar sig omvärlden att Ryssland ska vara helt demokratiskt och många länder tar alla chanser att tillrättavisa landet när så inte är fallet. (…) De ryska ledarna, ofta med stort stöd av folket, reagerar starkt på omvärldens negativa åsikter om Ryssland och svarar med någon form av motdrag eller repressalier. Detta är naturligtvis direkt kontraproduktivt mot alla försök till enighet. De ryska reaktionerna gör att omvärlden kan säga: ’Titta, vad var det vi sa, så där gör ryssarna.'” (s 207).
Dahlgrens bok publicerades 2009. Före giftmord och -attentat, före rättegångar mot Dimitrijev, Pussy Riot, Navalny och andra aktivister. Hur Dahlgren skulle skriva idag vet jag inte.

Kol- och stålunionen bildades som ett sätt att genom ekonomiska samarbeten och beroenden förhindra framtida krig. Nordstream-projekten är en möjlighet att få till en sådan funktion i dag. Så har jag tänkt, och hoppats. Att Nordstream motarbetats av väst, utom Tyskland som är delägare i projekten, behöver kanske inte påminnas om.

Det finns andra samarbetsprojekt än ekonomiska, kulturella till exempel, som Östersjöfestivalen i Stockholm. Den internationella musikfestivalen med bas i Berwaldhallen i Stockholm grundades 2002 av Berwaldhallens dåvarande konserthuschef Michael Tydén, Valerij Abisalovitj Gergijev, chefsdirigent för Marinskijteatern i Sankt Petersburg, och dirigenten och kompositören Esa-Pekka Salonen.
2014 kritiserades Gergijev för att ha tagit ställning för Putins politik och inte kritisera annekteringen av Krim-halvön och inte heller den anti-gay-lag som infördes i Ryssland 2013. Hans medverkan vid festivalen ifrågasattes, dåvarande chefen för SR Musik och Berwaldhallen citerades i media: ”… vi vill hålla samman via musik. Vi vill inte söndra via politik.” Gergijev deltog i Östersjöfestivalen fram till och med 2018 då en ny programansvarig tog över efter Michael Tydén.

I sitt sommarprogram torsdagen 12 augusti berättade den alltid lika intressanta författaren och journalisten Anna-Lena Laurén om hur hon och dottern under pandemin kunnat gå till Marinskijteatern i Sankt Petersburg och se en operaföreställning där den världsberömde Gergijev ledde orkestern.
Operan har inte stängt trots pandemin, därför att ryssar ser ”kulturen som absolut nödvändig”, konstaterar Laurén. En aspekt av Ryssland och ryssar vi inte ofta får höra om och som kan vara värd att tänka på när svenskar bekymrat sig över att tiden för offentlig alkoholservering begränsats.
Lyssna här på hennes sommarprogram som innehåller mycket mer.

Ryssland och det ryska språket har fascinerat och lockat mig sedan filmen Doktor Zjivago kom till den lilla biografen i det lilla samhället i början av 1970-talet.
Vi behöver lära känna och försöka förstå vad som hänt och händer, hur människor känt och känner i vårt största grannland.
Men ryska ledares och myndigheters behandling av den egna befolkningen skrämmer och går varken att förstå eller ursäkta.

Fotnot: I Navalnys tal i domstolen föreställer han sig det epitet som kommer att kopplas till Putins namn, Vladimir kalsongförgiftaren, något som refererats i media, och som Navalny kontrasterade till Alexander befriaren och Jaroslav den vise. Ivan den förskräcklige nämndes inte i talet.

Publicerat

Varg? Gå etter’n me käppen

Nej, just varg är jag inte rädd för när jag rör mig i skog och mark. Vildsvin och björn däremot, huvva.
Andra ser det inte så, åtlar och fällor och skoterjakt och … förgiftade åtlar! Herreminje.

Johannes Janssson/Norden.org

Det är lätt att förstå att samer varken vill ha varg eller järv runt sina renar.
Lätt att förstå också fårägare som föga uppskattar varg som förgör deras inhägnade får.

Lite svårare är det att förstå jägarna som anser att vargen tar deras bytesdjur. För är det inte så att vargen tar de unga och svaga? Eller är det bara i naturprogram från Afrika som de stora rovdjuren tar ungdjur?

Svårt kan det också vara att förstå tystnaden från skogsägare, små, men framför allt stora, som klagar över älgstammens tillväxt och vad det innebär för tillväxten i skogsplanteringar. ”De ser planteringar som skafferi” som en skogskunnig sagt, med en suck tittande ut över topptuggade plantor.
Då borde de väl välkomna rovdjuren som i åtminstone någon mån håller tillbaka tillväxten av djur som äter upp deras kommande intäkter?
Den skogskunnige tittade snett och hummade om jaktlag och intäkter från jakt.
Ren- och fårägare har kanske inte de de dubbla intressena. Och jägarnas intressen är kanske också ensartade.

För de som förundrade följer debatt och artiklar i dagens, i huvudsak glest vargutsatta, Sverige kan följande citat ur Ottilia Adelborgs Dalarna, Gidlunds, 1986, Från Gagnä-mäns näs, Kvällsprat i buan, s 336, ge ett historiskt perspektiv. Adelborg verkade i slutet av 1800- och början av 1900-talet.

”… den sommaren var vargan svår. Så snart det blef kväll, hörde man dem ’rula’ i bergan, och om nätterna snodde de runt gårdarna. Inte fick då hölan (fäbodkullan) vara rädd, för va de så illa, att vargan kom åt något får, så fick hon lof te gå etter’n me käppen å be en vara go å låta bli – å då släppte’n fåret. För si vargan har försyn för människan.”

Publicerat

Om arbetets värde, och arbetarens

”Det är ett ständigt blippande” säger anställda i hemtjänsten i Stockholm. Det tycker ansvarige politikern är bra. Bra att mäta tid, hela tiden, in och ut, fram och tillbaka. Ett annat system kan skapa ekonomiskt incitament att vara hos kund så kort tid som möjligt. Tycker politikern.
För personalen, och de gamla, är det minutjakt för de förstnämnda, och för de gamla, ”kunderna”, gäller det att inte vara till besvär, fråga efter eller behöva någon hjälp som inte beviljats i särskild ordning.
För personalen är det tid som är problemet, för politikern för få chefer. Det är en underlig prioritering. Fler som ska hantera papper i stället för fler som möter och hjälper de gamla i tider när de ekonomiska ramarna krymper. (Artikeln där personal och politiker kommer till tals publicerades i SvD 19 april under vinjetten Äldreomsorgen inifrån.)

Pandemin har gjort tydligt hur inte minst traditionella kvinnoarbeten värderas när det gäller tid, när det gäller arbetsmiljö och inte minst när det gäller löner. Gigekonomin har det skrivits om, om anställningsförhållanden där de arbetande inte är anställda i vanlig bemärkelse och förhållandena är under all kritik vad gäller löner och arbetsmiljö.
Genom ständiga vikariat, timanställningar och bemanningsföretag blir det möjligt att ytterligare begränsa möjligheterna för arbetare att påverka arbetsmiljö och löner.

Om timanställda i Malmö hamn skrev Kristian Lundberg boken Yarden En berättelse, Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2009.
Om egyptiern:
”Det är förbjudet. Det vet vi alla. Vi kan också förstå förbudet. Han blir avskedad på stående fot och får gå hem samma dag.
Det är så det är med oss timanställda.
Oss kan man skicka fram och tillbaka, det spelar ändå ingen roll.
Det står alltid en ny kandidat utanför grinden och väntar.
Vi tvingas leva våra liv på huk.” (s 41)
Om Yassir:
”Vi som är timanställda har naturligtvis ingen bonus. Hastigheten på vårt arbete belönas aldrig, bestraffas bara. Yassir tillhörde de fast anställda.
Inte nu längre.
Han bad till slut själv om att bli förflyttad. Ett perfekt system. Vi äter av varandra. Han ville inte heller sänka sina arbetskamraters inkomst. ’Vad skall jag göra Kristian, de hatar mig, de pratar inte med mig, vad skall jag göra?’ Jag svarar honom: ’Jag önskar att jag visste. Jag önskar att jag kunde göra allt bra!’ ”(s 48)
Om Amish:
”Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga skall bli fattigare. Det kostar att vara fattig. ”(s 70).

Joseph Ponthus, författare och socialarbetare, har skrivit om sina erfarenheter som bemanningsanställd i Bretagne, först i fisk- och skaldjursfabrik, därefter i slakteri.
Om Lundbergs bok är mest prosa, kanske Ponthus bok kan kallas prosapoetisk. Den heter Vid Bandet, anteckningar från fabriken (Weyler förlag, 2021, översättning Jenny Högström.) Men oavsett hur stilen betecknas är innehållet inte sällan brutalt i beskrivningar av arbetsvillkor och utsatthet:

”På bemanningsföretaget frågar de när jag kan börja/ Jag drar min gamla vanliga litterära vals/ ’I morgon i ottan när dagen gryr över nejden’/ Tagen på orden får jag börja jobba klockan sex nästa morgon” (s 12)
”Morgondagen/ som bemanningsanställd/ Är arbetet aldrig säkert/ Kontrakten är på två dagar som mest/ Det är inte Zola men man skulle kunna tro det” (s 20)
(JP har jobbat natt, vaknar 14.30, skulle ha börjat igen 20.30):
”Bemanningsföretaget ringer det är ändring av program och schema/ Från klockan nitton till halv fem som om man räknar en halvtimmes rast om dagen ger dryga nio timmars arbete/ Jag ska inte vara vid den panerade fisken utan vid de färdiga rätter som min fabrik också producerar
Jag börjar jobba/ Jag silar tofu
…
Omklädningsrummet i hast/ Kläderna/ Stämpeluret/ Och så kör vi igen/ Jag silar tofu/ Stå ut tre timmar till/ Man måste fortsätta/ Jag silar tofu/ Jag ska fortsätta/ Natten tar inte slut/ Jag silar tofu/ Natten tar aldrig slut/ Jag silar tofu
Jag silar tofu”(ss 51-52)
”’Då var det slut för dig/ Vi ses’/ Sa chefen när arbetsdagen var över/ Utan krusiduller
…
Efter sex veckor/ Inte ens säkert han vet vad jag heter i förnamn (s 113)
… ’Då var det slut för dig/Vi ses’/ Som chefen sa/ En av cheferna alltså
Det råder ingen brist på chefer/ Det råder brist på jobb/ Det råder brist på pengar ” (ss 117-118)

Och sen får JP jobba på slakteriet:
”Till slakteriet/ Jag går dit som man går/ Till slakteriet” (s 123)
”Bemanningsföretaget ringer sexton och trettio på/ måndagen för ett knäck samma kväll klockan tjugo
… Fabriken är enorm/ Monstruös/ En chef säger ’Grisstyckningen’/ Jag följer med” (s 124)
”Ögonen försöker förstå hur hallen och dess utrymmen hänger ihop/ Och sen/ Grisslamsor/ Överallt/ Och inte bara slamsor/ Trynen kotlettrader grisfötter grisfett som är så karaktäristiskt/ Överallt” (s 125)
”Inte en tupplur inte en natt utan dessa hemska/ drömmar/ om slaktkroppar/ Som faller över mig/ Som anfaller mig/ Förfärligt/ Som plötsligt liknar mina nära eller/ mina djupaste rädslor” (s 139)
”Jag flyttar slaktkroppar/ Utan slut/ Jag bara/ Tjänar mitt uppehälle/ Nej/ Tjänar pengar/ Nej/ Säljer min arbetskraft/ Ja/ Så är det” (s 148)
(Det utbryter strejk på slakteriet, fast anställda strejkar):
”Jag skulle ha varit så nöjd över att vara med dessa/ ’obildade’ som Macron smutskastar/ En av dem som inte knegar för att ha råd med en/ kostym utan en Decathlon-fleece för kylan som vi/ arbetar i/ Att vara del av den kollektiva kraften och skratta åt latmaskarna som de tror att vi är/ Hallå Manu/ Ska du hänga med imorgon bitti flytta lite/ slaktkroppar och ha lite skoj” (s 178)
( Länk till artikel där Macrons uttalande om kostymer nämns.)
”Jag ingår i den reservarmé som den store/ Karl talar om från och med 1847 i Lönearbete och kapital/ ’Storindustrin har ständigt behov av en/ disponibel reservarmé av arbetslösa vid perioder/ av överproduktion. Borgerskapets primära mål i/ förhållande till arbetaren är naturligtvis att köpa arbetskraften så lågt pris som möjligt, vilket (citatet fortsätter)
…
Den som består av arbetslösa som är nöjda med att/ vara bemanningsanställda. ”(s 252)

Det är när man läser om våra nutida löneslavar, infödda och invandrade, ”egenanställda” och timanställda, som det sticker extra mycket i ögonen att 24/4-21 läsa att Postnords vd fått löneförhöjning. Från 583 333 kronor till 708 333 kronor.
I månaden.
Och att Vattenfalls vd tjänar 1 miljon 319 500 kronor.
I månaden.
Det är statliga bolag. De är kvinnor. Hur mycket skulle män på samma jobb ha tjänat är en tanke. En annan är att det är anstötligt, oavsett kön.

Åter till Joseph Ponthus för en lite positivare avslutning. För att han, bland räkor, skaldjur, kapade fingrar, klämda tår, slaktavfall, blod, stress och överväldigande trötthet efter långa, tunga arbetspass, någon gång också fick mig att skratta. Som då han skriver om fiskfabrikens tidigare öden. Det är på sidan 20, och jag citerar det inte här. Läs boken om ni vill veta!

Publicerat

Högtider som påsk och jul, och västeråsare

Storhelger och det som tidigare benämndes högtider har i Sverige alltmer lämnat sina ursprungliga religiösa innebörder.
Att det ändå kan finnas sådana vittnar följande citat om att skaffa julgran:
”…han ville veta om de sagt något om att skaffa julgran. Det var flera månader till jul, men farfar var orolig för han visste hur snabbt man kunde förvandlas till en västeråsare om man inte såg upp. (…) En gran kanske verkade harmlös, men den kunde vara den första brickan i en rad som när den föll skulle dra en med sig, nerför ensamhetens stup och tomhetens dal, förbi tystnadens köld och rotlöshetens mörker tills man vaknade en morgon med ihåliga ögon och Västerås centrum utanför fönstret.” (källa se nedan)
Jacob är den tonårige berättaren i romanen om Göteborg, judiskt liv, gemenskap, assimilering, och om fotboll. Citatet ovan berör möjlig effekt av assimilering.

Här och nu för de svenskar som gärna beskriver sig som goda följare av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och svenska grund- och andra lagar där religionsfrihet ingår, är det inte julgranar som är problem.
Det är julen som högtid. Ok med gran, julmat och klappar, men Jesus och Betlehem?
”Sagor”.
Eller påsken, sista måltiden, korsfästelse och uppståndelse?
Sagor, eller uttryckt annorlunda, en intetsägande helg.
Lika lite som ”sagan Betlehem” är ett hinder för julklappar är dock uppståndelsen något hinder för att acceptera extra lediga dagar eller kvalificerad OB.
Det måste kännas skönt, förneka kakan och äta upp den s a s.

Att vara fattig i anden innebär nu inte att man skadar andra, men att vara kort om huv’et däremot får konsekvenser.
Hoppar man över de intetsägande sagorna blir närmare 2000 års historia till inte obetydliga delar svårförståelig. De kyrkliga högtidernas innehåll skyfflas undan, och med dem försvinner krig och korståg och pogromer, katedraler, kloster, häxprocesser, övergrepp på urbefolkningar och väckelserörelser.
Samtidigt tycks det vara helt i sin ordning att läsa Bröderna Lejonhjärta, Sagan om ringen, se Lejonkungen och Star Wars.
Tonåringen Jacob refererar hur delar av den judiska församlingen ser på svenskar:
”… ett folk så upp över öronen uppfyllt av sin egen moraliska förträfflighet att det inte ens ansåg sig behöva någon gud.”

Man behöver nu inte gå i vare sig gudstjänst eller mässa, under varken julen eller påsken, men att stoltsera med vald okunnighet är inte förträffligt, och dessutom respektlöst.
De som vill och kan må tro, respektera dem som inte tror, liksom dem som har en annan tro. Det minsta man kan begära är ändå att kunskap sökes. Även om pesach och chanukka.
I enkäter är det inte ovanligt att människor på frågan om de tror på (någon) gud svarar att ”Jag är inte religiös, men … ”.
För kristenheten sammanfattas påsken med ortodoxa prästers ord till församlingen:
Kristus är uppstånden!
Och församlingens svar:
Han är sannerligen uppstånden!

Citaten ovan kommer från Stephan Mendel-Enks roman Tre Apor (Bokförlaget Atlas, Stockholm 2010). Det första citatet finns på sidan 25, det andra på sidan 78.
Samme författare gav 2020 ut Apan i mitten (Norstedts, Stockholm), en fortsättning på Tre apor.
Jag rekommenderar båda böckerna varmt, det är humoristiska och delvis sorgliga romaner om tonåringen Jacob och människorna omkring honom och hans familj.
Mendel-Enk gav 2004 ut reportageboken Med uppenbar känsla för stil, om fotbollshuliganer.
Kyrkans tidning publicerade en lång intervju med Stephan Mendel-Enk i samband med att romanen Apan i mitten gavs ut.

Publicerat

Den dystraste och hemskaste delen – knallebygden

Bonde-Nöden. Bokens illustrationer är Ludvig Nordströms egna.

Det är ord och inga visor när Ludvig ”Lubbe” Nordström beskriver sina intryck av Sveriges bönder efter den resa från Ystad till Pajala han gjorde sommaren 1930. Boken där intryck och citat från intervjuade jordbrukare samlats heter Bonde-Nöden, och publicerades 1933
Under rubriken I Knalledonien skriver han:
”Jag kom till den dystraste och hemskaste delen av hela denna resa, knallebygden kring Borås och upp emot Smålandsgränsen, en direkt motsvarighet till den mörka trista bygden på höglandet i Jönköpings län, men värre. Ty människorna här voro ännu mer slutna, misstänksamma och ogina, ja, det ville stundom förefalla rent hatiska.”
Och för att ge eftertryck åt denna karaktäristik av en hel bygd lägger han till:
”Ett intryck vars riktighet så småningom vitsordades av omdömesgilla personer.”

Nåja. Det är inte alltid, men oftast ändå, de är vänliga, de man träffar på som journalist eller i Nordströms fall, som utredare ”på uppdrag av ledande jordbruks-kretsar”, ett uppdrag som först presenterades i boken ”A/B Nord-Europas förenade bönder” 1931, och därefter i Bonde-Nöden.
Boken publicerades av Kooperativa förbundets förlag, och det är också många av de som citeras som talar om nödvändigheten av att bönder går samman i kooperativ och andelsföreningar.

Godsägaren i Sörmland:
”I stället för att gå det enkla förnuftets väg och sammansluta sig, vad gör dessa omöjliga bönder? Växlar, mina herrar! Växlar! Växlar! Och ökar sina levnadsfordringar i höjd med växelbeloppen. Det började under kriget. Då stadsbefolkningen låg på knä för bönderna och betalade guldklimpar för smörklimpar, brännvinsankare för brödsäckar, portvin för potatis och champagne för svinkroppar. Under den tiden köpte bönderna dyra maskiner, förde in elektricitet med järntråd, som inte höll, så att allting måste göras om och kopparledningar sättas upp i stället. Det blev skuldsättning det, ska jag tala om för herrarna.”

O voj. Skuldsättningen var ett stort problem för många av dem som intervjuades, och det är måhända fortfarande problem för dagens jordbrukare, i varje fall då det gäller maskininköp. Men järntrådarna är åtminstone sedan länge utbytta.
För en läsare i dag är Bonde-Nöden som en Nils Holgersson-resa i en annan tid, och med andra mål beskrivna.

Som Listerlandet, övergången mellan Blekinge och Skåne, och enligt Nordström känt för sterila sandfält och skogsodlingar. Så här skriver han:
”Så planteringarna. De voro imponerande. Där stod faktiskt en tät, grov och väl gallrad ungskog av tall, mil efter mil. Här hade skapats liv och rikedom ur ödeland, och hur?
– För cirka 25 år sen, sade ciceronen, börjades inplantering av tallskog på de gamla flygsandsfälten.
– Av vem?
– Av skogsvårdsstyrelsen.
– Och hur skedde det?
– Ja, det är en rätt intressant historia. Skogsvårdsstyrelsen måste, för att kunna genomdriva saken, arrendera denna värdelösa mark, inhägna den samt vid vite förbjuda kobete på de inhägnade planteringarna.
– Och hur utfördes planteringarna?
– Ja, det är inte det minst intressanta. De utfördes av skolbarnen under ledning av skogsvårdsstyrelsens tjänstemän. Bönderna skulle själva aldrig ha gått med på planteringsförsöken. Så det använda sättet var det enda möjliga.
– Och nu?
– Nu ha de redan fått förtjänst på denna konstgjorda skog i form av gallringsvirke och bränsle.” (Kursiveringarna är Nordströms.)
”Ett bidrag till den svenske bondens psykologi så gott som något” kommenterar Nordström, inte nådig i sitt omdöme. Men man kan också se det som att bönderna var klipska som fick arbetet gjort utan kostnad för dem, för att sedan kunna ta förtjänsten.

I den upplaga av Bonde-Nöden jag fick i min hand var bladen osprättade efter beskrivningen av Knalledonien ovan. Det kan man förstå. Det finns gränser, men min går ju bortom Dalarna, så jag sprättade och läste vidare.

Hur beskrivs då dalfolket?
Det börjar med rubriken ”Sveriges största egoister”, och fortsätter:
”De ha blivit bortskämda sedan generationer genom att höljas i det romantiska skimret från historierna om Engelbrekt och Gustav Vasa, genom historieskrivare, poeter och turister. (…genom att inte lyda lagen om skiften i byarna, genom Falu koppargruva och genom att inte ha bruksherrar över sig…) har skapats en stark självständighets- och frihetskänsla, och från toppen av den har Dala-folket sett ner med ett visst förakt på övriga landskap och deras innebyggare, det hela resulterande i en icke obetydlig grad av självförgudning.”

Självförgudning! Kantänka.

Bonde-Nödens dryga 300 sidor handlar om nödvändigheten av samarbete och samordning av inköp, produktion och försäljning, om olika förutsättningar i olika landsändar, om knapphet och hårt arbete. Fem år senare fick Ludvig Nordström Radiotjänsts uppdrag att göra reportage om boendestandarden runt om i Sverige, och blev rikskänd. Först för radioreportagen ”Med Ludvig Nordström på husesyn”, sedan för reportageboken Lort-Sverige.

Ludvig Nordström (1882-1942) publicerade en lång rad böcker i olika ämnen.
Läs mera om honom:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ludvig_Nordstr%C3%B6m

http://ludvignordstromsallskapet.se/

Lotta Lotass porträtterar honom här:

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/Nordstr%C3%B6mL

Publicerat

Paradoxer, principer, en effekt och invandring

Innehåller: Simpson, Norman, Hanlon, Peter, non-refoulement, EU, FN och
Dunning-Kruger.
Det handlar om flyktingar, om non-refoulement, om vad vi alla borde tänka på när vi läser om eller lyssnar på de skäl som anförs för att på olika sätt kraftigt begränsa eller helt stoppa invandring och flyktingmottagning.

Situationen i läger, på båtar och längs rutterna i Afrika och Mellanöstern där flyktingar finns eller rör sig beskrivs med förfärande tydlighet i tidningar och andra media. Jag kan nämna Erik Esbjörnssons reportage Kulan missar men helvetet har bara börjat i DN Lördagsmagasinet 9 mars 2019 och Johan Persson-Anna Roxvalls nyss utgivna bok Till varje pris – Europa utifrån (Myteri förlag).

Här börjar vi i stället med siffror, för kvantifiering är grunden för det vi brukar acceptera som evidensbaserade insatser. Räkna, mät och presentera. Men kvantifiering och mätbarhet behöver inte leda till rätt eller ens trovärdiga slutsatser.
Det handlar om urval, men också om det där med korrelation och kausalitet – som storkförekomst och födelsetal. Korrelation finns, men kausalitet föreligger inte.
Det finns modernare exempel, som korrelationen mellan ”number of worldwide non-commercial space launches” och ”number of US children killed by parents”. Ingen kausalitet där heller – Tyler Vigen ger fler exempel i sin bok Spurious Correlations, det finns en webbsida med samma namn.

Så kommer vi till Simpson’s paradox. Simpsons paradox innebär att grupper kan ha en viss tendens, men när grupperna sätts ihop blir tendensen den omvända. Ett exempel visas i länken nedan, det finns flera föreläsningar i ämnet på youtube.
https://brilliant.org/wiki/simpsons-paradox/

En paradox är enligt Wikipedia ”en oöverenstämmelse mellan vad en teori utsäger och vad sunda förnuftet förväntar. En paradox är en tillämpning av allmänt accepterade och till synes sunda premisser och regler som leder till oväntade motsägelser. Förekomsten av paradoxer hos en teori är förstås besvärande, men undviks ofta genom att inta positionen att sunda förnuftet formats av hur saker ser ut att vara, och inte av hur de (egentligen) är, dvs till teorins fördel.”
Mer om paradoxer i allmänhet kan man se på youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=-Vvn0rlRA6c

Om den teknologiska paradoxen, för många av oss lätt att ta till sig, skriver Donald Norman, författare till The design of everyday things (1988):
The same technology that simplifies life by providing more functions in each device also complicates life by making the device harder to learn, harder to use. This is the paradox of technology. Läs mera:
https://usabilla.com/blog/the-paradox-of-technology-and-5-ways-to-avoid-it/

Peter’s princip lanserades, mest skämtsamt, i boken The Peter Principle (1969) av Laurence J. Peter. Innebörden är att alla framgångsrika medarbetare i en hierarkisk struktur kommer att befordras till sin högsta kompetensnivå eftersom de har visat sig vara bra på det de gör. Efter detta kommer de att befordras till sin inkompetensnivå.

Om anställda tycker sig ha anledning att ifrågasätta syfte och klokskap i beslut fattade av chefer/ledare, oavsett på vilken nivå, kan Hanlon’s princip vara bra att påminna sig:
”Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity.”

Principen om non-refoulement är en internationell princip som appliceras av stater i samband med flyktingar. Den ska skydda flyktingarna mot utvisning eller avvisning när deras liv eller frihet är i fara och innebär att en fördragsslutande stat inte får ut- eller avvisa flyktingar till eller till gränsen mot ett område där dennes liv eller frihet skulle hotas på grund av ras, religion, nationalitet, språk, sexuell läggning, tillhörighet till samhällsgrupp, politisk åskådning eller minoritet.
Det gäller också ut- eller avvisning till område där en asylsökande riskerar utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling.
Principen om non-refoulement finns bland annat i stadgans Artikel 19.
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Slutligen Dunning-Kruger-effekten. Den sammanfattas så att ”Den inkompetente har felaktig uppfattning om sig själv (dvs förstår inte att han/hon är inkompetent), den kompetente om andra (dvs tror att det som är lätt för den kompetente är lätt också för andra).”

I de debatter i olika forum och media om hot och kriser, i synnerhet i samband med invandring, som pågår i Sverige, EU och världen borde många av deltagarna ta sig en funderare över vad non-refoulement betyder och förpliktigar fördragsslutande stater att följa, liksom vad FN:s deklaration om mänskliga rättigheter innebär.
Enligt artikel 33 i 1951 års flyktingkonvention är flyktingar som skäligen kan antas utgöra en fara för mottagarlandets säkerhet, eller dömts för grova brott i mottagarlandet, inte omfattade av principen om non-refoulement.

Även detta är något att fundera över, och samtidigt när debattvågorna går höga hålla ovannämnda principer, paradoxer och Dunning-Kruger-effekten i minnet.
När det gäller Dunning-Kruger är det bra att också hålla i minnet att man inte nödvändigtvis ingår i gruppen kompetenta.

PS Sedan jag ksrev detta inlägg har jag uppmärksammats på Dilpert’s princip, utvecklat av Scott Adams, skaparen av serietidningen Dilbert. Principen säger att företag tenderar att systematiskt främja inkompetenta anställda till ledningen för att få dem ur arbetsflödet. DS.