Att göra ”typer” av människor

Typer typiska för något i åsikter eller kläder, det är något som andra är.
Kulturtanter är typiska typer. Hipsters också. Sen finns det många andra typer: pantertanter, barnfamiljer, tonåringar, nassar, rassar, invandrare, romer och många, många fler.

Det typiska för de som klassificerar är att de inte själva är typer, de är individer.
Och det är naturligtvis typerna också, om man frågar klassificerarna. Det är inte riktigt comme-il-faut (som det hette innan pk blev den typiska termen) att klumpa ihop människor till anonyma grupper.

Vad som verkligen kan göra mig tyken (ett uttryck som inte alls är populärt) är när klassificeringarna görs förment skojfriskt men med snip i mungipan.

Hade det funnits ett uns av självironi i den som presenterar typerna, då hade kanske intrycket av snipiga mungipor i über-perspektiven inte lyst igenom.
Men lika lite som den som klagar över svartklädd kulturelit orkar vara lite självironisk, lika lite orkar den som typifierar kulturtanter med rödvinsipp på teatern och Gudrun Sjödén, och flummare med världsmusik och babybärsjal, beskriva sin egen typ som stressad och hastigt påläst på jakt efter ”bra bilder” och ”bra kommentarer”. Då blir intrycket av typifieringen bara en snipig von oben-syn på populasen som en dag och sen kväll söker roa och bilda sig mestadels gratis, ett tillstånd som reporter-/recensenttypen själv ofta nog befinner sig i, i kraft av sitt yrke.

I det läge som dagspressen befinner sig kan jag bara vara tacksam att Gudrun Sjödén ändå betalar för annonser, trots att kulturtanterna säkerligen skulle hitta hennes kläder ändå. Via nätet. Hur det är med annonser för bärsjalar kan jag inte säga, jag hör inte till den typ som skulle notera dem.

Särskilt självironisk är jag inte heller. Men jag har lätt för att surna till, och har nått en ålder när jag funderar på att bilda liga. Tantliga. Den ska (kanske) heta KKK, och jag tänker inte berätta varför. Bara att det inte har med (typen) vita kåpor och brinnande kors att göra. Mera med typen sammanbitet ”Moahahaha …”.

Spelar Turkiets GAP-dammar någon roll?

Har de omfattande dammbyggena i östra Turkiet inte haft någon effekt på vattenflödena i Eufrat och Tigris, och därmed påverkat den ekonomiska och sociala utvecklingen i Syrien?
Jag undrar eftersom det lagts fram ett antal förklaringar till vad som lett fram till ett blodigt inbördeskrig med miljoner människor på flykt. Men ingenstans har jag sett att de stora flodernas vattenflöden nämnts.

# Långvarig torka med fyra år nästan utan nederbörd ledde till svält och umbäranden och det initiala bondeupproret. Tänk på klimatförändringarna! Det är en förklaring jag sett.

# Assad är en diktator som likt sin far och företrädare styr genom terror och klamrar sig desperat kvar vid makten, är naturligtvis också en förklaring. Diktator har han varit under hela sitt matkinnehav, men när han tillträdde beskrevs han som nästan västerländsk (utbildad i England) och ett hopp för framtiden. Nu är han storskurk, folkfördrivare och mördare.

# Syriens konstruktion som nation efter första världskriget med ett flertal olika etniska och religiösa grupper är också en förklaring till att landet upphört existera som land och förvandlats till en krigsskådeplats där såväl inhemska som utifrån kommande krigare strider mot varandra och mot civilbefolkningen.

Men om torkan nu var en utlösande faktor i en redan bräcklig statsbildning byggd på statsterror, varför nämns inte dammarna?

Dammbyggena påbörjades för snart tre decennier sedan, det ska bli 22 dammar 19 kraftverk när det är klart. GAP kallas projektet som fått ekonomiskt stöd från bland annat Tyskland, Italien, Schweiz, Österrike och USA. Banker har lånat ut pengar, och exportkrediter har beviljats.
Turkiet räknar med att dammarna ska kunna konstbevattna sammanlagt 1,6 miljoner hektar när de är klara, det skulle motsvara 19 procent av den totala konstbevattnade arealen i Turkiet. Vattenkraften som ska produceras motsvarar 20,5 procent av den totala produktionsvolymen.

Men konstbevattningen och vattenkraften i Turkiet beräknas samtidigt minska flodernas vattenflöden från Turkiet till Syrien, från 30 miljarder kubikmeter till 16 miljarder kubikmeter, och flödena från Syrien till Irak från 16 miljarder kubik till fem miljarder kubik. Beräkningar som gjorts av GAP-dammarnas påverkan visar att de skulle ge Turkiet kontroll över 50 procent av vattenflödena från Tigris in till Syrien och Irak.

Även om GAP fortfarande är långtifrån färdigutbyggt, så står ett antal dammar färdiga och de kan väl knappast ha bidragit till att lindra effekterna av långvarig torka i Syrien?

Andra effekter av dammbyggena som ibland skymtar förbi i medier är att de lagt turkiska och kurdiska byar under vatten och påverkat långt flera människor än de som tvingades flytta från sina byar. Kulturhistoriska platser av stort värde, från romartiden bland annat, har lagts under vatten.

Aron Lund är Mellanösternexpert och liberal krönikör. Han skriver initierade artiklar i Expressen och andra tidningar om det förfärande inbördeskriget i Syrien, dess orsaker och vad som kan bli dess följder. Vatten nämns i en av dem ”Syrien använde gerillan (den kurdiska, min anm.) som påtryckningsmedel i konflikter med Turkiet, över gränsdragning och vattenresurser”.
http://www.vk.se/675894/aron-lund-revolutionen-i-syrien-banar-vag-for-pkk?
En övergripande redogörelse om inbördeskriget finns i http://fokus.se/2012/10/efter-assad/, men det närmaste vattenbrist texten kommer är omnämnande av ”dammiga provinsstäder och småbyar som lidit mest under under Assads ekonomiska reformprogram”.

Vatten och kontrollen av vatten är nu, och kommer i allt högre grad, att ge upphov till konflikter inom stater och mellan stater. Kanske är det inte vattnet som är den enda konfliktorsaken, men den kan finnas som en viktig underliggande del, och påverka hur allianser bildas och löses upp.
Jag är definitivt ingen expert på varken Syrien eller Mellanöstern, jag läser vanliga nyhetsartiklar. De turkiska dammbyggena har jag känt till av andra orsaker. Jag vet att GAP är stort och mycket betydelsefullt för Turkiet, och för grannländerna nedströms Eufrat och Tigris.

Allt levande behöver vatten. Människor som är hungriga och törstiga revolterar. Bidrog fördämningarna av Eufrats och Tigris flöden till hungern och törsten i Syrien?
Det förvånar mig att dammarna aldrig nämns i rapporteringen.

Men det finns mycket skrivet i annan kontext om vatten, regleringar och problem kring detta. Några titlar jag hittat är:
Murat Metin Hakki har skrivit ”An Analysis of the Legal Issues Concerning Turkey’s Southeastern Anatolia Project (GAP), World Affairs, vol 169 no 4, (Spring 2007).
Elisa Bruhn har skrivit ”Case Study – The Euphrates and Tigris Basin Conflict”, GRIN Verlag, 2011.
Marwa Daoudy har skrivit ”Aymmetric Power: Negotiating Water in the Euphrates and Tigris”, International Negotiation, vol 14, Issue 2, 2009.
ECA Watch har 2005 publicerat ”A Trojan Horse for Large Dams, how export credit agencies are offering new subsidies for destructive projects under the guise of environmental protection”, six case studies of water projects in different parts of the world, including ”The Birecik, Ermenek and Ilisu Projects, Turkey: No lessons learnt”

Hur tänkte du nu, Cornucopia? (om medborgarlön)

Medborgarlön som alternativ välfärdsmodell skrev Cornucopia om på sin blogg i november 2012. Intressant, tyckte några på Facebook i dag som då upptäckt bloggen.

Och visst låter det bra, men jag undrar hur han tänkte, Cornucopia.
Han räknar glatt ihop välfärdsavgifterna som betalas in till staten som en del av lönekostnaden för alla (nåja) med vita anställningar. (Nåja eftersom det understundom visar sig att just välfärdsavgifterna, eller arbetsgivaravgift som en del (de flesta, men i synnerhet arbetsgivare, Svenskt Näringsliv och borgerliga politiker och ekonomer) kallar det, är något som inte alla företagare anser att behöver betalas in till staten. Det är pengar som annars går till bland annat pensioner, föräldra-, arbetslöshets- och sjukförsäkringar, och är en del av löneutrymmet. Betalas inte försäkringarna via statskassan får löntagaren ta egna försäkringar, och för att täcka sådana kostnader behövs högre löner.)

Till välfärdsavgifterna, som han beräknar till 518 miljarder kronor (baserat på deklarerade inkomster av tjänst 2010) lägger han besparingar på administrativa kostnader, försäkringskassan, CSN, några departement och lite till. Summan han kommer upp till med besparingar och intäkterna från välfärdsavgifterna blir 585 miljarder kronor om året.
Avsikten är att de som har jobb sparar sina medborgarlöner, för att använda dem vid arbetslöshet och sjukdom.
Med medborgarlön i stället för försäkringspengar, olika stödformer och studielån, skulle alla få del av dessa pengar, utan administrativa kostnader, skriver Cornucopia.

Visst låter det förföriskt? Slippa tjänstemän och kontroller och krångliga blanketter och …

Men. Hur är det nu. Om alla de där tjänstemännen som kontrollerar och delar ut och tar emot krångliga blanketter inte längre har något jobb…Då minskar väl välfärdsavgifterna som betalas av arbetsgivarna? Hur mycket blir det då kvar att fördela till medborgarlöner?
Den beräkning Cornucopia gör slutar på 80 136 kronor per person och år. Det är inget man bor varmt och äter hyfsat för. Och semesterresor till Thailand, veckoslut i New York och till ochmed ett besök på Skansen är bara att glömma.

Och minskar summan att fördela, blir den årliga medborgarlönen ännu mindre.

En månad senare, december 2012, har Cornucopia återigen fått korn på medborgarlöner. Denna gång i Indien där det genomförts i några byar, lyckosamt.
Men i indiska byar är fattigdomen extrem, och basinkomsten, medborgarlönen, låg på 300 rupees per månad, motsvarande 40 kronor, 2012.
Det var fackföreningen Sewa som genomförde pilotprojektet med basinkomst. Projektet berörde 6000 personer i 13 byar.

Projektet beskrivs i ord och bild i re:publica#28, text Annika Larsson, foto Caroline Tibell. De som fick del av basinkomsten använde pengarna till mat, mediciner, djur, skolgång och symaskiner. Sådant som förbättrade livet och som gav bättre möjlighet att fortsatt försörja familjen.
Systemet var billigare och effektivare än att sätta upp regler och kontroller med mellanhänder som berikade sig.
Men 40 kronor per månad? Ja om fattigdomen är extrem är självklart kontanter, om än få, en god hjälp.
Ett längre reportage om Sewa och basinkomsten var infört i SvD 13 augusti 2013. (Har inte hittat den på nätet, möjligen för att det är ett frilansreportage.)

Men mindre än 80 136 kronor per år, i Sverige?

Cornucopia skriver också att att det redan införts medborgarlön i Alaska, baserad på snittet av oljeinkomster de senaste fem åren. Det ger Alaskas medborgare vardera 13 000 kronor om året.

Medborgarlön låter sympatiskt, minskad byråkrati likaså. Men vi lever i ett urbant tjänstesamhälle, där få har tillgång till egen jord och skog (som Cornucopia), dvs mat och värme. Vad ska vi leva av när medborgarlönen inte räcker till, och inte lönearbetena heller?
”Sverige är inget progressivt land, utan cementerat i de strukturer som bara byråkrater och politruker tjänar på och aldrig någonsin skulle överge” skrev Cornucopia i december 2012.
Surt, men han kanske hade en dålig dag? Och hans beräkningar har inte övertygat mig.

Men läs själva: http://cornucopia.cornubot.se/2012/11/medborgarlon-en-alternativ.html

Och läs också:  http://cornucopia.cornubot.se/2012/12/konsekvenser-av-medborgarlon.html

Digital Journal skrev så sent som 5 oktober om medborgarlöner. I Schweiz har 126 000 medborgare skrivit under en begäran att en folkomröstning ska hållas om ett förslag att ge varje vuxen medborgare en månatlig medborgarlön motsvarande omkring 17 500 kronor.
Om en folkomröstning blir verklighet framgår inte av artikeln, och förmodligen har inget beslut fattats. Vad Digital Journal poängterar i artikeln är att förslaget är ett exempel på politisk aktivism via nätet, något som ger många utöver de politiska eliterna, politrukerna i Cornucopias vokabulär, möjlighet att ge uttryck för åsikter och stöd för förslag och kampanjer.
Det är positivt med aktivism, och det kanske medborgarlöner också skulle vara. Men Cornucopias beräkningar övertygar inte.

Putin, hängivenhet och Pussy Riot

Putin i bar överkropp är inte ett uttryck för machism, och inte för makthunger, utan för hängivenhet, på ryska ”podvig”.

En häpnadsväckande, och något oroande, konklusion som ett förbryllat auditorium i Uppsala universitets sal IX tog del av vid en UF-föreläsning i mitten av september.

Föreläsare var Michael Hjälm, doktor i orientaliska och österländska kristendomsstudier, teologisk sekreterare vid Finlands ortodoxa kyrka samt dekan vid Sankt Ignatius andliga akademi. En imponerande meritlista vars innehåll var nästan lika förbryllande som ovannämnda hängivenhet.

Åhörarna togs först med på en bildodyssé med ryska landskaps- och stadsbilder, en kontrast till bilder av gnistrande vita byggnader med guldglänsande kupoler, Kreml framställt som en bit av paradiset, och till bilder av tsarer. Tsaren stod i förgrunden med kupolbyggnaderna, Kreml, bakom sig. Tsaren som med sin person var en bild av den ideala verkligheten, den som var hängiven sig själv och Ryssland, det riktiga, gnistrande guldglänsande … Hängivenheten, ”podvig” (transkriberat från kyrilliska bokstäver), handlar inte om makt, det handlar om ta plats som folk och som individ.

Svårt att ta in? Jaa. De av oss som inte bara häpet lyssnade vred sig olyckligt på klaffstolarna.

– Det som skiljer Ryssland från väst är att där aldrig var någon upplysningstid. De håller först nu på att separera objektiva, subjektiva och sociala verkligheter. Begreppen flyter samman till en holistisk verklighet. En kritisk blick drabbar allt. För ledaren är det då hängivenhet som gör allas framtid möjlig, hängivenheten för det gnistrande, glänsande, det riktiga, ideala Ryssland, sade Michael Hjälm.

Det har gått några veckor sedan föreläsningen hölls. Jag är inte alls säker på att Michael Hjälm skulle se sig rätt citerad i alla delar. Han hänvisade flera gånger till Habermas och hans vetenskaps- och samhällssyn. Men det är ur denna analys av ryskt samhälle, ryskt tänkande och rysk samhällsuppfattning som Putin med bar överkropp till häst, Putin på jakt, Putin dyker efter amforor, Putin simmar med delfiner, ska tolkas. Många ryssar ser en ledare hängiven Ryssland, det ideala Ryssland.

Kan det vara så? Ännu i dag, 2013?

– Oppositionen vill och arbetar hårt för att få till stånd en upplösning av pronomina – en möjlighet att skilja på och analysera objekt, subjekt och sociala verkligheter, skilja på jag, du och det, och på så sätt göra det möjligt att diskutera, analyser och finna acceptabla lösningar på problem.

Michael Hjälm tror att det kan ta tid. Lång tid. Och han sade också som svar på en fråga om vad som kan vara ett alternativ till Putin, ledaren sådan han nu uppfattas i rysk kontext,
– Kaos, var svaret.

Om Pussy Riot’s demonstration i Frälsarkatedralen sade han:
– I de intervjuer som kunnat göras med dem har de betonat att de inte vänder sig mot kyrkan, utan mot den ”ideala verkligheten”, den som inte låter sig diskuteras.

– Enligt en rysk undersökning ska 73 procent av de svarande ha fördömt demonstrationen i Frälsarkatedralen. Men Pussy Riot’s uppror mot den rådande samhällssynen är legitimt, demokrati kan inte byggas på ideal som inte låter sig problematiseras, sade Michael Hjälm.
Och Michael Hjälm sade också att ”demokrati” är USA:s och västs ”ideala samhälle”, på samma sätt som ”hängivenheten” är Rysslands. Skillnaden är möjligheten att problematisera begreppet.

Fotnot: ”Podvig” betyder enligt ordboken ”hjältedåd, bragd”. Michael Hjälm framhöll att begreppet är svåröversatt och kan beteckna en egenskap som är såväl ”hård” som ”mjuk”. Han hade stannat för ”hängivenhet”.

Gatans parlament och ett seminarium med Annan och Eliasson

– Det går inte att låta gatudemonstranter ta över parlaments och regeringars roll. Det undergräver respekten för demokratin, och det blir ett hot mot fred, sade Kofi Annan, FN:s förre generalsekreterare, vid ett seminarium i Uppsala universitets aula.

Det var den 2 september. Två månader efter att egyptisk militär avsatt Mursi, Muslimska brödraskapets och Egyptens förste folkvalde president efter decennier av militärdiktatur. Det var efter att Mursianhängarnas demonstrationer och tältläger brutits upp av militären med många döda som följd, efter att kristna kyrkor och butiker ägda av kristna bränts, men innan rapporter om kidnappar- och utpressarligorna på Sinaihalvön fått någon större uppmärksamhet i svenska media, innan det rapporterats att många av smuggeltunnlarna till Gaza stängts, och innan meddelandet att Muslimska brödraskapet förbjudits. Det var också innan rapporterna om en, fem, tio, femtio döda i konfrontationer med militären. Al-Sisi, interimpresidenten, har sagt att det ska utlysas nya val 2014.
Kommer det att bli val, vilka valresultat ska då respekteras, och av vilka?

– I am optimistic. But I worry a lot, sade Jan Eliasson, biträdande generalsekreterare i FN, som också fanns på aulans scen tillsammans med Kofi Annan.

De två talade och samtalade om FN:s framtid. Om FN:s nya roll som inte bara fredsbevarande, utan också som organisation med plikt att reagera och skydda folk vilkas regeringar inte förmår skydda dem mot våld och ofärd. Fredsframtvingande är den term som används.

Jan Eliassons kommentar fick skratt, kanske medkännande, från publiken i den fullsatta aulan.

Kofi Annan talade om vikten fred, av ekonomisk utveckling och av fungerande rättssystem i länder och för människor. Och respekt för mänskliga rättigheter.
– Det är de pelare som ett samhälle måste skapa och byggas på, sade Kofi Annan.

Jan Eliasson angav ytterligare pelare i sitt samhällsbygge: utbildning och infrastruktur.

Kofi Annan kunde ge utryck för besvikelse över hur FN, och i synnerhet FN:s säkerhetsråd, agerat i olika frågor. Hans främsta och nyaste exempel var från de förhandlingar i Genève som han lett som särskilt sändebud till krisens och krigets Syrien:
– I förhandlingar måste man ge och ta, och det är förödande när resultat från en förhandling i Genève fullkomligt trasas sönder när de ska slutförhandlas i New York och FN:s säkerhetsråd, sade Kofi Annan.
– Världssamfundet måste göra allt för att undvika ännu en sönderfallande stat (collapsed state, jfr Somalia). Vi måste söka politiska, fredliga lösningar på konflikter. Kemiska eller konventionella vapen är oväsentligt, det är att människor dödas vi måste sätta stopp för, sade Kofi Annan.

Jan Eliasson betonade liksom Kofi Annan betydelsen av att söka fredliga lösningar på konflikter genom förhandlingar. Han citerade FN-stadgans artikel 33, kapitel 6.

”Charter of the UN, chapter VI, Article 33:

  1. The parties to any dispute, the continuance of which is likely to endanger the maintenance of international peace and security, shall, first of all, seek a solution by negotiation, enquiry, mediation, conciliation, arbitration, judicial settlement, resort to regional agencies or arrangements, or other peaceful means of their own choice.
  2. The Security Council shall, when it deems necessary, call upon the parties to settle their dispute by such means.”- Det är som poesi för diplomater! Och det är den del av stadgan som ger styrka åt kraven på att söka förhandlingslösningar på konflikter. Militära insatser kan inte skapa fred och utveckling, det kan bara fungerande infrastruktur, ett fungerande rättssystem, utbildning och ekonomisk utveckling, sade Jan Eliasson.

Och han är optimist. Men han oroar sig ofta.

”We the peoples …”, inledningsorden till FN-stadgan tog Annan som utgångspunkt i sin strävan som generalsekreterare att reformera jätteorganisationen med 193 medlemsstater, tiotusentals tjänstemän, en generalförsamling och ett säkerhetsråd som har svårt att komma fram till beslut, och i rådets fall, till enighet om interventioner i konflikter:

– Civila organisationer, NGO:s, blev viktiga i reformarbetet. De kunde användas som hävstänger när förhandlingar hotade kollapsa eller nödvändiga förändringar hindrades, sade Kofi Annan, så långt nöjd med sina insatser.

Eliassons och Annans råd till unga som vill arbeta för fred och utveckling var:

– Börja arbetet här, det som är bra lokalt är bra också globalt, sade Jan Eliasson.

– Bullies should be stopped everywhere. And don’t worry about your age, don’t wait, take the lead! sade Kofi Annan.

Tack Wiseman!

I de senaste numren av Journalisten har man på annonsplats kunnat följa hur Försvarsmakten levererar resultat vad gäller departementets krav på personalminskningar.

Under vinjetten Presskontakten har försvaret haft annons så länge jag kan minnas, med telefonnummer till presschef och pressekreterare. I nummer 10, 5-25 september, var försvarsmaktens svarta annonsplatta borta. Ville högkvarterets infostab inte besväras av journalister längre? Spara annonskostnader? Satsa pengarna på reklambyråer och rekryteringskampanjer i stället?
I nummer 9 fanns annonsen kvar, med telefonnumret till presschefen. Men det blev ingen fråga i syrlig ton om satsningen på surdegsannonser gjort att pengarna inte längre räcker till presskontakter.
Telefonsvararen meddelade att Roger Magnergård lämnat Försvarsmakten, samt numret till pressjouren. Pressekreteraren Philip Simon fanns däremot kvar på sin plats och försäkrade att annonsen skulle återkomma med aktuella kontaktuppgifter i nästa nummer av Journalisten.
Det gjorde den, nu med Philip Simon som enda kontaktperson.

Fem tjänster har enligt uppgift tagits bort på högkvarterets infostab.

Vid Ärna, Luftstridsskolan i Uppsala (ca 700 anställda) är chefen ensam kvar på informationsavdelningen sedan informationsassistentens tjänst tagits bort.

Vid Ledningsregementet  i Enköping (ca 1000 anställda) finns informationschef och assistent plus 5-7 infosoldater som hör till olika förband vid regementet och försvinner med dem vid övningar och insatser, och också tjänstgör vid rekryterings- och informationsevenemang. Vid regementet finns också en informationspluton med 39 ännu obesatta befattningar som PAO, Public Affairs Officer, Natobeteckningen för det som tidigare i svenska försvaret benämndes PIO, pressinformationsofficer. Plutonen ska bemannas med tidvis tjänstgörande officerare, den anställningsform som hittills varit svårast att besätta.

Mer information, mindre press och en yttrandefrihetskommitté som vill införa ett nytt tryckfrihetsbrott; utlandsspioneri.
Vad innebär det för mediabevakning av svenska försvaret, i Sverige och utomlands? Inte bara jag undrar, det gör Journalistens chefredaktör Helena Giertta och säkert många med henne också.

Vad har nu detta med Wiseman och bloggen http://wisemanswisdoms.blogspot.se/, att göra?
Jag trodde tills jag läste Wiseman’s budgetkommentar att jag var ensam om mina funderingar runt höstbudgeten och satsningen på försvarets förbandsverksamhet med 200 mkr 2014 och därefter ytterligare 100 mkr varje år 2015-2017. Det blir ju en del pengar till förbandsverksamheten förstås, men försvaret ska ju samtidigt spara 500 mkr fram till 2019 på personal?
Det blir inget nollsummespel. Satsningen ger mera pengar, 1,4 mrd kronor sammanlagt, än vad besparingen tar.

Men det är något som inte stämmer.
I pressmeddelandet från försvarsdepartementet om höstbudgeten står det också att nästa år ska 300 miljoner kronor föras över från konto 1:2, det är kontot för internationella insatser, till kontot 1:1, förbandsverksamheter (och 44 mkr förs från 1:1 till 1:2 för finansiering av säkerhetssektorreformsinsatser (!), SSR, summan till 1:1 slutar på 256 mkr).

Så då är satsningen på ett konto en minskning på ett annat?
Nej, säger pressmeddelandet, överföringen är ”av budgetteknisk karaktär, och påverkar inte verksamheten”.

Vad betyder ”budgetteknisk karaktär”? Ska svenska engagemang i fredsfrämjande insatser minska? Färre i Afghanistan, och inga nya åtaganden?

På detta ger Wiseman inga svar, tvärtom väcker hans inlägg flera frågor. Satsningen, de 900 mkr som blir kvar, räcker inte till några större löneökningar för soldater och officerare de kommande åren hävdar han, och dessutom finns det ett rationaliseringskrav på 1,5-2 procent årligen.
Färre insatser och låga löneökningar. Hur går det då med rekryteringen till insatsförsvaret? Och går det att behålla de officerare som försvaret vill ha kvar, åtminstone tills de fyller 40?

Sammanfattningsvis är det inte bara Herrens vägar som är outgrundliga.
Då är det skönt att inte ensam undra över politisk retorik, budgetteknik, försvarets framtid, politikers inställning till yttrande- och tryckfrihet och demokratins utveckling i största allmänhet.

Så tack Helena Giertta som uppmärksammar förslaget om en ny brottsrubricering, ”utlandsspioneri”. Wiseman bloggar anonymt. Det finns en anledning till detta, och det finns uppenbarligen önskemål om att det ska införas ytterligare en: ”utlandsspioneri”.

Och tack, Wiseman!

Svar till Undrande_tjej_92

Nästa gång du undrar över något, typ kyrkovalen. Skriv inte en kolumn i en stor gratistidning om hur lite du vet, och be att någon ska tala om för dig vad valen handlar om.

Det går att hitta information om hur Svenska kyrkan styrs. Att börja på svenskakyrkan.se är en utmärkt idé, som du också provat men kanske gav upp efter ett eller ett par klick?
Kyrkofullmäktigen, stiftsfullmäktigen och kyrkomötet … det går att hitta information om organisationen, och också om de partier som ställde upp i kyrkovalen fördelat ända ner på pastorats/församlingsnivå. Ge inte upp, klicka vidare, och läs!

Bästa Undrande, det är inte alls bara du som inte har någon större kunskap om hur Svenska kyrkan styrs, eller om vad olika partier (nomineringsgrupper heter det egentligen i kyrkovalen) står för. Lurigast med partiprogrammen är att det är svårt för en oinvigd att förstå vad olika uttryck, som ”vila på Bibelns grund” till exempel, faktiskt innebär i konkreta frågor, som homoäktenskap.
Men organisationsfrågor går att hitta och förstå via nätet.

Det som stör mig lite med din undran är att du tituleras ”frilansskribent”. Som frilansskribent borde man kunna söka och tillgodogöra sig information. Om det inte är så att det är ”skribent” så där i största allmänhet, någon som skriver dagboksfunderingar och får dem publicerade i stora upplagor i en tryckt tidning.
Det har för övrigt också stört mig en aning att höra en journalist undra vad kyrkovalen handlade om och varför annonserade inte partierna?
Journalister, och även unga frilansskribenter, borde, anser jag, bidra till att läsare/lyssnare/tittare får information och kunskap om ämnen som de själva inte hunnit/kunnat undersöka eller söka information om.

Vem blir gladare av att få veta att journalisten/skribenten inget vet om det hen skriver om?

Sign. Stenbocken -56

Ang. Royal Mail, leverera post eller profit?

Royal Mail, Storbritanniens posttjänst, ska säljas ut rapporterade Metro 13 september 2013.

Börsplaceringen av det 500 år gamla statliga postverket kommer att ske inom några veckor enligt notisen, nummer fyra av fem i en vänsterspalt. Det är det hörn av en tidningssida som uppfattas sist har undersökningar av läsares ögonrörelser visat.

Med anledning av notisen, dess innehåll och placering vill jag rekommendera Going Postal av Terry Pratchett. Den är en av många i serien Discworld novels, och publicerades första gången 2004.

Ankh-Morpork’s Post Office, the Grand Trunk, the New Trunk and the Smoking Gnu handlar det om, och om Moist van Lipwig, lord Vetinari, Reacher Gilt och John Dearheart.

”You really intend to continue with this folly, in the face of everything? The Post Office? When we all know that it was a lumbering, smug, overstaffed, overweight monster of a place? It barely earned its keep! It was the very essence and exemplar of public enterprise!” Säger Gilt.

Lord Vetinari svarar:
”It never made much of a profit, it is true, but in the business areas of this city there were seven deliveries a day.”

Gilt igen:
”A classic example of a corroded government organization dragging on the public purse.”

Och Vetinari:
”Unfortunately the Post Office came to be seen not as a system for moving mail efficiently, to the benefit and profit for all, but as a money box. And so it collapsed, losing both mail and money. A lesson for us all, perhaps.”

Leverera post eller profit. Det är frågan.
Det finns många andra frågor att fundera över i Going Postal också, en av dem berör konkurrens och hur man gör sig av med konkurrenter. Det är där John Dearheart kommer in, the Smoking Gnu, och ”living on the Overhead”.

Lord Vetinari – oftast ohotad härskare i Ankh-Morpork – har inget emot demokrati. ”En man, en röst” passar honom fint. Det är han som är mannen.
The Post Office återuppstod, med okonventionella metoder under van Lipwigs ledning. The Grand Trunk förlorade sitt lönsamma, privata monopol.

Det är en roman, upplysta envåldshärskare som agerar för det allmänna bästa finns veterligen bara i romaner.
Men det går att lära sig något om vad grundläggande infrastruktur är till för, samhällelig nytta, inte privat profit.

Läs Going Postal av Terry Pratchett! Läs gärna fler Discworld novels, många av dem finns översatta till svenska. Det är fantasy, det är roligt, det är tänkvärt eftersom böckerna inte sällan tar upp teman och händelser från vår runda värld, på skivvärldsvis.

Ofin fråga?

Med rätta kritiseras ryska politiker i duman, i regioner och städer, och president Putin för lagstiftning som pekar ut ideella icke-statliga organisationer som ”främmande agenter” och förbjuder ”propaganda för onaturliga relationer”, dvs det som i praktiken är en lag vänd mot hbtq-organisationer.
Men varför skrivs inget i svenska media om bloggaren och politiske utmanaren till Putin, Alexej Navalnyjs, inställning till dessa lagar?

Efter att under en lång tid bara ha pekats ut som antikorruptionskämpe och offer för politiskt motiverat åtal och dom, har det nu kommit fram att Navalnyj också ”står långt till höger i invandringsfrågor” (DN 6 sept -13) och att ”ett av hans huvudteman är invandringspolitiken” (SvD 8 sept -13). Det är inget som berörs i ingress, rubrik eller ens i de första två tredjedelarna av brödtexten i någon av artiklarna.

Inställningen till hbtq-organisationer och ”främmande agenter” berörs inte alls.

Däremot skriver Anna-Lena Laurén i SvD i artikeln ovan att Navalnyj vid en presskonferens i Moskva ”inte svarar på en enda fråga”, det får stabschefen Leonid Volkov göra.

Det är fiffigt av Navalnyj.

Vår egen minister Bildt svarar inte heller gärna på frågor. Däremot släpps han fram i slussen till Ring P1, där lyssnare/medborgare/invånare som har svårt att få komma till tals med sina åsikter ska få göra sina röster hörda.
Och till president Obama tilläts två frågor vid presskonferensen under hans besök här.

Piraterna var först!

SvD har fått en ny kolumnist, Johan Norberg, 40, som presenteras som författare, dokumentärfilmare och idéhistoriker. Han inledde sin bana som kolumnist under rubriken ”Industrins framtid i Reinfeldts huvud” (SvD 19 aug -13).

Det är en frestande rubrik. Och det blev bättre, för Johan Norberg hade varit på Almedalsveckan och träffat på Almega, tjänsteföretagens organisation, som demonstrerade en 3D-skrivare. Reinfeldts huvud skrevs ut i miniformat. Ett tilltag som säkert väckte berättigat uppseende.

Men Piratpartiet var där först. Med en 3D-skrivare i Almedalen. Redan 2010 demonstrerade de en 3D-skrivare. Den skrev visserligen inte ut Reinfeldts huvud, varken stort eller litet, utan ett vinglas. I miniformat.

Jag skrev om det här på min blogg 10 juni  under rubriken RepRap japp-japp. Med bild på 3D-skrivaren i fråga.

Det är inte nödvändigtvis i stora organisationer, tjänsteföretags- eller andra, som det nya växer fram och presenteras.

Bara så ni vet.