Författare: lottalille

Medborgarlön som alternativ välfärdsmodell skrev Cornucopia om på sin blogg i november 2012. Intressant, tyckte några på Facebook i dag som då upptäckt bloggen.

Och visst låter det bra, men jag undrar hur han tänkte, Cornucopia.
Han räknar glatt ihop välfärdsavgifterna som betalas in till staten som en del av lönekostnaden för alla (nåja) med vita anställningar. (Nåja eftersom det understundom visar sig att just välfärdsavgifterna, eller arbetsgivaravgift som en del (de flesta, men i synnerhet arbetsgivare, Svenskt Näringsliv och borgerliga politiker och ekonomer) kallar det, är något som inte alla företagare anser att behöver betalas in till staten. Det är pengar som annars går till bland annat pensioner, föräldra-, arbetslöshets- och sjukförsäkringar, och är en del av löneutrymmet. Betalas inte försäkringarna via statskassan får löntagaren ta egna försäkringar, och för att täcka sådana kostnader behövs högre löner.)

Till välfärdsavgifterna, som han beräknar till 518 miljarder kronor (baserat på deklarerade inkomster av tjänst 2010) lägger han besparingar på administrativa kostnader, försäkringskassan, CSN, några departement och lite till. Summan han kommer upp till med besparingar och intäkterna från välfärdsavgifterna blir 585 miljarder kronor om året.
Avsikten är att de som har jobb sparar sina medborgarlöner, för att använda dem vid arbetslöshet och sjukdom.
Med medborgarlön i stället för försäkringspengar, olika stödformer och studielån, skulle alla få del av dessa pengar, utan administrativa kostnader, skriver Cornucopia.

Visst låter det förföriskt? Slippa tjänstemän och kontroller och krångliga blanketter och …

Men. Hur är det nu. Om alla de där tjänstemännen som kontrollerar och delar ut och tar emot krångliga blanketter inte längre har något jobb…Då minskar väl välfärdsavgifterna som betalas av arbetsgivarna? Hur mycket blir det då kvar att fördela till medborgarlöner?
Den beräkning Cornucopia gör slutar på 80 136 kronor per person och år. Det är inget man bor varmt och äter hyfsat för. Och semesterresor till Thailand, veckoslut i New York och till ochmed ett besök på Skansen är bara att glömma.

Och minskar summan att fördela, blir den årliga medborgarlönen ännu mindre.

En månad senare, december 2012, har Cornucopia återigen fått korn på medborgarlöner. Denna gång i Indien där det genomförts i några byar, lyckosamt.
Men i indiska byar är fattigdomen extrem, och basinkomsten, medborgarlönen, låg på 300 rupees per månad, motsvarande 40 kronor, 2012.
Det var fackföreningen Sewa som genomförde pilotprojektet med basinkomst. Projektet berörde 6000 personer i 13 byar.

Projektet beskrivs i ord och bild i re:publica#28, text Annika Larsson, foto Caroline Tibell. De som fick del av basinkomsten använde pengarna till mat, mediciner, djur, skolgång och symaskiner. Sådant som förbättrade livet och som gav bättre möjlighet att fortsatt försörja familjen.
Systemet var billigare och effektivare än att sätta upp regler och kontroller med mellanhänder som berikade sig.
Men 40 kronor per månad? Ja om fattigdomen är extrem är självklart kontanter, om än få, en god hjälp.
Ett längre reportage om Sewa och basinkomsten var infört i SvD 13 augusti 2013. (Har inte hittat den på nätet, möjligen för att det är ett frilansreportage.)

Men mindre än 80 136 kronor per år, i Sverige?

Cornucopia skriver också att att det redan införts medborgarlön i Alaska, baserad på snittet av oljeinkomster de senaste fem åren. Det ger Alaskas medborgare vardera 13 000 kronor om året.

Medborgarlön låter sympatiskt, minskad byråkrati likaså. Men vi lever i ett urbant tjänstesamhälle, där få har tillgång till egen jord och skog (som Cornucopia), dvs mat och värme. Vad ska vi leva av när medborgarlönen inte räcker till, och inte lönearbetena heller?
”Sverige är inget progressivt land, utan cementerat i de strukturer som bara byråkrater och politruker tjänar på och aldrig någonsin skulle överge” skrev Cornucopia i december 2012.
Surt, men han kanske hade en dålig dag? Och hans beräkningar har inte övertygat mig.

Men läs själva: http://cornucopia.cornubot.se/2012/11/medborgarlon-en-alternativ.html

Och läs också:  http://cornucopia.cornubot.se/2012/12/konsekvenser-av-medborgarlon.html

Digital Journal skrev så sent som 5 oktober om medborgarlöner. I Schweiz har 126 000 medborgare skrivit under en begäran att en folkomröstning ska hållas om ett förslag att ge varje vuxen medborgare en månatlig medborgarlön motsvarande omkring 17 500 kronor.
Om en folkomröstning blir verklighet framgår inte av artikeln, och förmodligen har inget beslut fattats. Vad Digital Journal poängterar i artikeln är att förslaget är ett exempel på politisk aktivism via nätet, något som ger många utöver de politiska eliterna, politrukerna i Cornucopias vokabulär, möjlighet att ge uttryck för åsikter och stöd för förslag och kampanjer.
Det är positivt med aktivism, och det kanske medborgarlöner också skulle vara. Men Cornucopias beräkningar övertygar inte.

Putin i bar överkropp är inte ett uttryck för machism, och inte för makthunger, utan för hängivenhet, på ryska ”podvig”.

En häpnadsväckande, och något oroande, konklusion som ett förbryllat auditorium i Uppsala universitets sal IX tog del av vid en UF-föreläsning i mitten av september.

Föreläsare var Michael Hjälm, doktor i orientaliska och österländska kristendomsstudier, teologisk sekreterare vid Finlands ortodoxa kyrka samt dekan vid Sankt Ignatius andliga akademi. En imponerande meritlista vars innehåll var nästan lika förbryllande som ovannämnda hängivenhet.

Åhörarna togs först med på en bildodyssé med ryska landskaps- och stadsbilder, en kontrast till bilder av gnistrande vita byggnader med guldglänsande kupoler, Kreml framställt som en bit av paradiset, och till bilder av tsarer. Tsaren stod i förgrunden med kupolbyggnaderna, Kreml, bakom sig. Tsaren som med sin person var en bild av den ideala verkligheten, den som var hängiven sig själv och Ryssland, det riktiga, gnistrande guldglänsande … Hängivenheten, ”podvig” (transkriberat från kyrilliska bokstäver), handlar inte om makt, det handlar om ta plats som folk och som individ.

Svårt att ta in? Jaa. De av oss som inte bara häpet lyssnade vred sig olyckligt på klaffstolarna.

– Det som skiljer Ryssland från väst är att där aldrig var någon upplysningstid. De håller först nu på att separera objektiva, subjektiva och sociala verkligheter. Begreppen flyter samman till en holistisk verklighet. En kritisk blick drabbar allt. För ledaren är det då hängivenhet som gör allas framtid möjlig, hängivenheten för det gnistrande, glänsande, det riktiga, ideala Ryssland, sade Michael Hjälm.

Det har gått några veckor sedan föreläsningen hölls. Jag är inte alls säker på att Michael Hjälm skulle se sig rätt citerad i alla delar. Han hänvisade flera gånger till Habermas och hans vetenskaps- och samhällssyn. Men det är ur denna analys av ryskt samhälle, ryskt tänkande och rysk samhällsuppfattning som Putin med bar överkropp till häst, Putin på jakt, Putin dyker efter amforor, Putin simmar med delfiner, ska tolkas. Många ryssar ser en ledare hängiven Ryssland, det ideala Ryssland.

Kan det vara så? Ännu i dag, 2013?

– Oppositionen vill och arbetar hårt för att få till stånd en upplösning av pronomina – en möjlighet att skilja på och analysera objekt, subjekt och sociala verkligheter, skilja på jag, du och det, och på så sätt göra det möjligt att diskutera, analyser och finna acceptabla lösningar på problem.

Michael Hjälm tror att det kan ta tid. Lång tid. Och han sade också som svar på en fråga om vad som kan vara ett alternativ till Putin, ledaren sådan han nu uppfattas i rysk kontext,
– Kaos, var svaret.

Om Pussy Riot’s demonstration i Frälsarkatedralen sade han:
– I de intervjuer som kunnat göras med dem har de betonat att de inte vänder sig mot kyrkan, utan mot den ”ideala verkligheten”, den som inte låter sig diskuteras.

– Enligt en rysk undersökning ska 73 procent av de svarande ha fördömt demonstrationen i Frälsarkatedralen. Men Pussy Riot’s uppror mot den rådande samhällssynen är legitimt, demokrati kan inte byggas på ideal som inte låter sig problematiseras, sade Michael Hjälm.
Och Michael Hjälm sade också att ”demokrati” är USA:s och västs ”ideala samhälle”, på samma sätt som ”hängivenheten” är Rysslands. Skillnaden är möjligheten att problematisera begreppet.

Fotnot: ”Podvig” betyder enligt ordboken ”hjältedåd, bragd”. Michael Hjälm framhöll att begreppet är svåröversatt och kan beteckna en egenskap som är såväl ”hård” som ”mjuk”. Han hade stannat för ”hängivenhet”.

I de senaste numren av Journalisten har man på annonsplats kunnat följa hur Försvarsmakten levererar resultat vad gäller departementets krav på personalminskningar.

Under vinjetten Presskontakten har försvaret haft annons så länge jag kan minnas, med telefonnummer till presschef och pressekreterare. I nummer 10, 5-25 september, var försvarsmaktens svarta annonsplatta borta. Ville högkvarterets infostab inte besväras av journalister längre? Spara annonskostnader? Satsa pengarna på reklambyråer och rekryteringskampanjer i stället?
I nummer 9 fanns annonsen kvar, med telefonnumret till presschefen. Men det blev ingen fråga i syrlig ton om satsningen på surdegsannonser gjort att pengarna inte längre räcker till presskontakter.
Telefonsvararen meddelade att Roger Magnergård lämnat Försvarsmakten, samt numret till pressjouren. Pressekreteraren Philip Simon fanns däremot kvar på sin plats och försäkrade att annonsen skulle återkomma med aktuella kontaktuppgifter i nästa nummer av Journalisten.
Det gjorde den, nu med Philip Simon som enda kontaktperson.

Fem tjänster har enligt uppgift tagits bort på högkvarterets infostab.

Vid Ärna, Luftstridsskolan i Uppsala (ca 700 anställda) är chefen ensam kvar på informationsavdelningen sedan informationsassistentens tjänst tagits bort.

Vid Ledningsregementet  i Enköping (ca 1000 anställda) finns informationschef och assistent plus 5-7 infosoldater som hör till olika förband vid regementet och försvinner med dem vid övningar och insatser, och också tjänstgör vid rekryterings- och informationsevenemang. Vid regementet finns också en informationspluton med 39 ännu obesatta befattningar som PAO, Public Affairs Officer, Natobeteckningen för det som tidigare i svenska försvaret benämndes PIO, pressinformationsofficer. Plutonen ska bemannas med tidvis tjänstgörande officerare, den anställningsform som hittills varit svårast att besätta.

Mer information, mindre press och en yttrandefrihetskommitté som vill införa ett nytt tryckfrihetsbrott; utlandsspioneri.
Vad innebär det för mediabevakning av svenska försvaret, i Sverige och utomlands? Inte bara jag undrar, det gör Journalistens chefredaktör Helena Giertta och säkert många med henne också.

Vad har nu detta med Wiseman och bloggen http://wisemanswisdoms.blogspot.se/, att göra?
Jag trodde tills jag läste Wiseman’s budgetkommentar att jag var ensam om mina funderingar runt höstbudgeten och satsningen på försvarets förbandsverksamhet med 200 mkr 2014 och därefter ytterligare 100 mkr varje år 2015-2017. Det blir ju en del pengar till förbandsverksamheten förstås, men försvaret ska ju samtidigt spara 500 mkr fram till 2019 på personal?
Det blir inget nollsummespel. Satsningen ger mera pengar, 1,4 mrd kronor sammanlagt, än vad besparingen tar.

Men det är något som inte stämmer.
I pressmeddelandet från försvarsdepartementet om höstbudgeten står det också att nästa år ska 300 miljoner kronor föras över från konto 1:2, det är kontot för internationella insatser, till kontot 1:1, förbandsverksamheter (och 44 mkr förs från 1:1 till 1:2 för finansiering av säkerhetssektorreformsinsatser (!), SSR, summan till 1:1 slutar på 256 mkr).

Så då är satsningen på ett konto en minskning på ett annat?
Nej, säger pressmeddelandet, överföringen är ”av budgetteknisk karaktär, och påverkar inte verksamheten”.

Vad betyder ”budgetteknisk karaktär”? Ska svenska engagemang i fredsfrämjande insatser minska? Färre i Afghanistan, och inga nya åtaganden?

På detta ger Wiseman inga svar, tvärtom väcker hans inlägg flera frågor. Satsningen, de 900 mkr som blir kvar, räcker inte till några större löneökningar för soldater och officerare de kommande åren hävdar han, och dessutom finns det ett rationaliseringskrav på 1,5-2 procent årligen.
Färre insatser och låga löneökningar. Hur går det då med rekryteringen till insatsförsvaret? Och går det att behålla de officerare som försvaret vill ha kvar, åtminstone tills de fyller 40?

Sammanfattningsvis är det inte bara Herrens vägar som är outgrundliga.
Då är det skönt att inte ensam undra över politisk retorik, budgetteknik, försvarets framtid, politikers inställning till yttrande- och tryckfrihet och demokratins utveckling i största allmänhet.

Så tack Helena Giertta som uppmärksammar förslaget om en ny brottsrubricering, ”utlandsspioneri”. Wiseman bloggar anonymt. Det finns en anledning till detta, och det finns uppenbarligen önskemål om att det ska införas ytterligare en: ”utlandsspioneri”.

Och tack, Wiseman!

Nästa gång du undrar över något, typ kyrkovalen. Skriv inte en kolumn i en stor gratistidning om hur lite du vet, och be att någon ska tala om för dig vad valen handlar om.

Det går att hitta information om hur Svenska kyrkan styrs. Att börja på svenskakyrkan.se är en utmärkt idé, som du också provat men kanske gav upp efter ett eller ett par klick?
Kyrkofullmäktigen, stiftsfullmäktigen och kyrkomötet … det går att hitta information om organisationen, och också om de partier som ställde upp i kyrkovalen fördelat ända ner på pastorats/församlingsnivå. Ge inte upp, klicka vidare, och läs!

Bästa Undrande, det är inte alls bara du som inte har någon större kunskap om hur Svenska kyrkan styrs, eller om vad olika partier (nomineringsgrupper heter det egentligen i kyrkovalen) står för. Lurigast med partiprogrammen är att det är svårt för en oinvigd att förstå vad olika uttryck, som ”vila på Bibelns grund” till exempel, faktiskt innebär i konkreta frågor, som homoäktenskap.
Men organisationsfrågor går att hitta och förstå via nätet.

Det som stör mig lite med din undran är att du tituleras ”frilansskribent”. Som frilansskribent borde man kunna söka och tillgodogöra sig information. Om det inte är så att det är ”skribent” så där i största allmänhet, någon som skriver dagboksfunderingar och får dem publicerade i stora upplagor i en tryckt tidning.
Det har för övrigt också stört mig en aning att höra en journalist undra vad kyrkovalen handlade om och varför annonserade inte partierna?
Journalister, och även unga frilansskribenter, borde, anser jag, bidra till att läsare/lyssnare/tittare får information och kunskap om ämnen som de själva inte hunnit/kunnat undersöka eller söka information om.

Vem blir gladare av att få veta att journalisten/skribenten inget vet om det hen skriver om?

Sign. Stenbocken -56

Med rätta kritiseras ryska politiker i duman, i regioner och städer, och president Putin för lagstiftning som pekar ut ideella icke-statliga organisationer som ”främmande agenter” och förbjuder ”propaganda för onaturliga relationer”, dvs det som i praktiken är en lag vänd mot hbtq-organisationer.
Men varför skrivs inget i svenska media om bloggaren och politiske utmanaren till Putin, Alexej Navalnyjs, inställning till dessa lagar?

Efter att under en lång tid bara ha pekats ut som antikorruptionskämpe och offer för politiskt motiverat åtal och dom, har det nu kommit fram att Navalnyj också ”står långt till höger i invandringsfrågor” (DN 6 sept -13) och att ”ett av hans huvudteman är invandringspolitiken” (SvD 8 sept -13). Det är inget som berörs i ingress, rubrik eller ens i de första två tredjedelarna av brödtexten i någon av artiklarna.

Inställningen till hbtq-organisationer och ”främmande agenter” berörs inte alls.

Däremot skriver Anna-Lena Laurén i SvD i artikeln ovan att Navalnyj vid en presskonferens i Moskva ”inte svarar på en enda fråga”, det får stabschefen Leonid Volkov göra.

Det är fiffigt av Navalnyj.

Vår egen minister Bildt svarar inte heller gärna på frågor. Däremot släpps han fram i slussen till Ring P1, där lyssnare/medborgare/invånare som har svårt att få komma till tals med sina åsikter ska få göra sina röster hörda.
Och till president Obama tilläts två frågor vid presskonferensen under hans besök här.

SvD har fått en ny kolumnist, Johan Norberg, 40, som presenteras som författare, dokumentärfilmare och idéhistoriker. Han inledde sin bana som kolumnist under rubriken ”Industrins framtid i Reinfeldts huvud” (SvD 19 aug -13).

Det är en frestande rubrik. Och det blev bättre, för Johan Norberg hade varit på Almedalsveckan och träffat på Almega, tjänsteföretagens organisation, som demonstrerade en 3D-skrivare. Reinfeldts huvud skrevs ut i miniformat. Ett tilltag som säkert väckte berättigat uppseende.

Men Piratpartiet var där först. Med en 3D-skrivare i Almedalen. Redan 2010 demonstrerade de en 3D-skrivare. Den skrev visserligen inte ut Reinfeldts huvud, varken stort eller litet, utan ett vinglas. I miniformat.

Jag skrev om det här på min blogg 10 juni  under rubriken RepRap japp-japp. Med bild på 3D-skrivaren i fråga.

Det är inte nödvändigtvis i stora organisationer, tjänsteföretags- eller andra, som det nya växer fram och presenteras.

Bara så ni vet.