lottalille – Sida 18 – Lottas Allehanda

10 augusti, 2015

Storlien-Trondheim

Ladejarlen kunde inte stoppa framväxten av det som nu är Midtbyen, lika lite som bondehären kunde stoppa kung Olavs helgonförklaring.
Nu ligger Trondheim där, med Midtbyen strategiskt omfluten av Nidälven, med Bakklandet, Elgeseter, Marienborg, Rosenborg och alla de andra stadsdelarna som växt fram genom århundradena. Läs på länken:
http://www.visitnorway.com/no/reisemal/midt-norge/trondheim/?prevent=1

Om cykelliften i Kristianstensbakken finns med i turistinformationen är osäkert. Så här ser den ut i varje fall, för ovanlighetens skull inte omgiven av häpna turister:

Och Nidarosdômen förstås, målet för pilgrimer inte bara fram till reformationen utan också nu i modern tid.
Stolt och stor står den där med sin västra gavel skulpturbemängd och nu till Olavsfestdagarna vid månadsskiftet juli-augusti har S:t Olav själv fått en blomstergirland runt stenhalsen. Läs om Dômen:
http://www.nidarosdomen.no

Det är folkfest inte bara vid dômen, medeltidsmarknad på Borggården intill, konserter, seminarier och riddarturneringar. Det är matfestival med mängder av marknadsstånd längs Kongens gate, och på torget där Olav Tryggvasson från sin höga piedestal blickar ut över den stad han grundade också en ölfestival där mikrobryggerier tävlar om att vinna besökarnas gillande.
Men Olavsfestdagarna är mycket mer än fest, mat och kommers.

Tidens hjul, utomhuskonst på Trondheims konstmusem.

Från marknadsvimlet på Borggården kommer man in i Rustkammaren där Norges historia speglas ur militärt perspektiv på tre våningsplan. Längst upp har andra världskriget, ockupationen, Hjemmefronten och Rinnan fått plats. Henry Rinnan, ledaren för Sonderabteilung Lola, med negativa och positiva agenter som infiltrerade motståndsrörelsen, förhörde, torterade och lämnade ut motståndsmän och -kvinnor till de tyska ockupanterna, till fängelser, koncentrationsläger och inte sällan till död. De negativa agenterna trodde verkligen att de arbetade för Hjemmefronten, de positiva visste att de arbetade för Gestapo och tyskarna.
Att Rinnan ges stor plats i Rustkammaren och Trondheim är inte konstigt, det var i Tröndelag hans organisation arbetade. Det var också i Kristianstens fästning på höjden öster om Bakklandet han och nio andra Lola-medlemmar avrättades som landsförrädare 1947.

Kristianstens fästning var den som general Armfeldt 1718 misslyckades med att inta. När karolinerna slog till reträtt över fjällen överraskades de av en snöstorm och mer än 3 000 man frös ihjäl på vägen till Åre. Att Armfeldts och karolinernas misslyckande skildras med ljud och bild på interaktiv skärm inne i fästningstornet, tidigare kommendantens bostad, är inte heller konstigt.
Mera udda är att de ubåtsbaser som tyskarna under ockupationen byggde i Nyhavna för att kunna slå mot konvojerna med krigsmateriel till Murmansk, fortfarande finns kvar. Dora I och Dora II.
Men som en Trondheimsbo säger, ”de var så massivt byggda att de inte gick att spränga bort. De används som lagerlokaler i stället”.

Olavsfestdagarna är också dagar för seminarier och möten. Ett att av årets seminarier i Rustkammaren gavs av författaren och journalisten Dag Hoel under rubriken Endetid och extremisme, en rubrik som lockade så stor publik att extrastolar fick bäras in.
Armageddon – Halleluja, är titeln på Hoels bok som föreläsningen byggde på, och det handlar inte om IS, som man kunde förletts att tro. Det handlar om fundamentalistiska kristna, de som läser Bibeln och kommer fram till att ett Israel större än det Eretz Israel som högerorienterade israeler strävar efter, måste finnas och styras av judar innan Harmageddon kan inträffa, Messias återkomma och därefter upprätta sitt tusenårsrike.

För en sekulariserad svensk ter sig en sådan bibelläsning som en saga, men enligt Dag Hoel existerar den inte bara i små aparta grupper, det är en syn på Israel som påverkar USA:s utrikespolitik eftersom den delas, mer eller mindre, av inflytelserika konservativa grupper. Ett Israel från Medelhavet till Eufrat ska vara målet, sen kommer Harmageddon. I denna kristna sionism ingår också att de sanna troende ska räddas från striderna genom ”the Rapture”, upplyftelsen.
Av synen på Israel följer också att den folkrätt som hänvisar till palestiniers rättigheter, betraktas som ”demonisk”.
Den som vill veta mer må läsa Dag Hoels bok, och ha i tankarna att i svenska Livets ord ingår detta tankegods.

– Enhver må tro som den vill, men politiserad tro må vi snakke om, sade Dag Hoel avslutningsvis.
Vad debattörerna på Vestfrontplassen framför Dômen dagen efter kom fram till under rubriken ”Kan vi stole (lita) på Bibelen?” vet jag tyvärr inte.

Däremot vet jag att Nidarosdômens Steinmeyerorgel är mäktig att både se och höra med nästan 10 000 pipor fördelade på 127 stämmor. Orgelkonserter bjöds under festdagarna, och det kan sägas att stilla meditation blir det inte fråga om när organisten använder sig av de stora piporna, den största av dem tio meter hög.

Utsikten över Nidälven är då mera rofylld med de stora gamla lagerbyggnaderna byggda på pålar längs stränderna.

Många av dem är vackert rustade och innehåller nu butiker, kontor, restauranger eller bostäder. Andra är mera anfrätta av tidens, och vädrets, tänder. Att de från börjat varit ännu mycket större och sträckte sig ett långt kvarter upp i staden är svårt att tänka sig, men det var efter en förödande stadsbrand som en klok stadsarkitekt såg till att med Kjøpmannsgatan skilja bostäder och fähus från lagerlokalerna. Kjøpmannsgatan är sedan dess två gator i två plan, en övre och en nedre, och bildar en effektiv brandgata.

Nästan så långt österut man kan komma i Midtbyen, i slutet av Erling Skakkes gate, ligger Norsk Rettsmuseum inrett i det som tidigare var rättspsykiatriskt fängelse. Tjocka murar, galler för fönstren och som man kan förvänta sig en förfärande samling föremål och beskrivningar av begångna brott och hur människor bestraffats. Liksom i Rustkammaren finns också en avdelning om andra världskriget, Rinnanbanden och deras och Gestapos verksamhet med tortyr- och förhörskamrar. I en monter står också en Enigma-maskin, den tyska krypteringsmaskin vars kod Alan Turing lyckades knäcka till stor hjälp för de allierades krigsinsats.

Vid ett besök på Adresseavisen,Trondheims stora dagstidning i ett kempeflott nytt hus invid Bakke bru, presenterades planerna för hur mediakoncernen vill gå vidare med profilering av läsare och kunder för att bättre kunna rikta annonser och nyhetsmaterial, till nytta för läsarna men också för annonsörerna, och därmed för koncernen.
Det är en användning av ”big data” och algoritmer som inte bara norska och svenska media ser som omöjlig att undvara.

Fantastisk fasad med fantastiska bilder av Adresseavisens fotografer.

Men det är också en kartläggning av människor som skulle göra fotarbetet, förställningen och infiltrationen som Rinnanbandens verksamhet byggde på i stort sett onödig, i synnerhet kombinerad med myndigheters kartläggningar av medborgare.

Hur okomplicerat jämfört med Trondheim och allt som hände där under tre intensiva dagar, var inte Storlien och doktor Westerlunds Blomsterstig! Den tre kilometer långa vandringsleden upp på Skurdalshöjden med Ernstkumlet och Vindarnas tempel som vindskyddade rastplatser.
Att stigen dessutom är försedd med hela 56 bänkar utplacerade med något ojämna mellanrum gör vandringen än lättare om än det bitvis är brant och bitvis smala spänger över sank mark. Skyltar talar om vilka blommor vi ser, och plakat på bänkarna förklarar deras namn och historia.

Ytterligare två dagar i Storlien gav rum för vandring till Skurdalsporten och till Brudslöjan, båda på norska sidan av gränsen.

På de turerna erbjöds varken bänkar eller blomskyltar, men lite mera äventyrskänsla. Och definitivt en bättre förståelse för vilka svårigheter de flyktingar från Norge mötte som valde att gå över fjällen till Sverige när förtrycket under den tyska ockupationen blev för svårt.

Gränsskylten invid Brudslöjan, det mäktiga fallet en dryg halvmil från Storlien.

10 augusti, 2015

Militariserat samhällsskydd och bistånd

När Afghanistan fortfarande fanns på förstasidorna i svensk media togs ibland problemen med militariserat bistånd upp.
Oftast var det den amerikanska strategin att göra bistånd och bröd till en del av kampen mot talibanerna som togs som exempel. Svenska Afghanistankommittén var en av de organisationer som var djupt kritiska till detta, och som vägrade att låta sig sammanblandas med trupper, oavsett var de kom ifrån.

Att det politiska och det militära också kan blandas visar sig i Tak for turen (Lindhardt og Ringhof forlag A/S 2014), Lars R Møllers, pensionerad överste i danska Forsvarskommandoen, självbiografi som han gav ut efter sin pensionering.
Møller har genom åren gjort sig känd som en frispråkig debattör, och i Tak for turen gör han klart att han inte ser en sammanblandning av politisk och militär ledning med blida ögon. Ur avsnittet ”Dannevirke anno 2014”, s 439 och följande:

”Et af tidens dogmer har vaeret ’en staerkare demokratisk kontrol med Forsvaret’. Det lyder jo rigtig fornuftigt. Vi lever i et demokrati, og det er vi stolte af. … Den demokratiske kontrol består for det første i, at man fra politisk hold ønsker at nedlaegge selve den organisation, jeg netop var blevet indsat i, nemlig Forsvarskommandoen, og sammansmelte den med Forsvarsministeriet. Det syntes jeg fra begyndelsen var en rigtig dårlig idé, og det mener jeg stadig.(s 441)

… Problemet med ”politisk styrning” er, at det ofte vil vaere nogle helt andre sager, det har politisk intresse, end den som er operativt vaesentlige. Forsvarskommandoens opgave er att sørge for, at tingene fungerer bedst mugligt ude i felten. Hvis dette ikke stemmer overens med den politiskt intresse, har vi et problem, såfremt man vaelger att sammanlaegge med Forsvarsministeriet. Helt groft kan man sige, at Forsvarsministeriet er til for att støtte ministeren – mens vi er til for at støtte vores udsendte.” (s 443)

… Og vi skal taenke os godt om, før vi laegger den militaerfaglige ledelse ind under ’demokratisk kontrol’. Det er ikke alltid, at politikere står last og brast om det demokrati, de selv er sat til at vaerne om. Det er de faerreste af Forsvarets folk, der ønsker Danmark ledet af en militaerjunta.” (s 445).

Tanken i Afghanistan var kanske att militär som redan var på plats hade möjlighet att bedöma situationer och behov snabbare, och lättare skulle kunna genomföra civila projekt. Säkert var tanken också att vinna ”hearts and minds”. Och inte omöjligt också att slippa försöka ha kontroll över vilka biståndsorganisationers personal som finns var inom operationsområdena.
Ett sådant skolprojekt har beskrivits i en artikel som publicerats av nättidningen Pro Publica.
Kort citat:
”Nearly four years later, water seeps through the leaky roof and drips onto students in this more than $250,000 construction. Doors are cut in half; some are missing altogether. There is no running water for the approximately 200 boys — and zero girls — who attend. But the school did enrich a notorious local warlord. In exchange for donating the land on which the school sits, he extracted a contract from the U.S. military worth hundreds of thousands of dollars.”

Hela artikeln finns på länken:
http://www.buzzfeed.com/azmatkhan/the-big-lie-that-helped-justify-americas-war-in-afghanistan#.jnPAYoQBv

Om det nu kan vara mindre välbetänkt att låta politisk och militär ledning blandas ihop som i Danmark, och i vissa fall direkt förödande att låta militära behov styra hur biståndsmedel används, så kanske vi kan fundera över hur klokt det är att låta vår svenska myndighet för samhällsskydd och beredskap (MSB) lyda under försvarsdepartementet.
Är det Försvarsmaktens behov som ska styra samhällsskyddet inklusive it-säkerhetsfrågor, och beredskapen för olyckor av olika slag? Borde det inte vara medborgarnas?

10 augusti, 2015

Fysisk omvårdnad och facklig strategi

För nu ganska många år sedan genomfördes en enkät bland sjukhuspersonal. Om det bara var i Enköping vet jag inte, men på lasarettet där vet jag säkert.
Enkäten fungerade som en kartläggning av vilka arbetsuppgifter vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor kunde utföra.
Arbetsuppgifterna angavs och de svarande skulle kryssa i ja och nej.
Föga förvånande ledde svaren till slutsatsen att de som som utförde minst arbetsuppgifter var vårdbiträdena. Mera gjorde undersköterskorna och mest sjuksköterskorna.
De senare kunde ju både städa, tömma bäcken, mata, tvätta och klä på patienter patienter, sätta katetrar, lägga om sår, ge injektioner, dela medicin och mycket annat.

Vårdbiträdena däremot hade förhållandevis få arbetsuppgifter, men många av dem kunde inordnas under beteckningen ”fysisk omvårdnad”.
En representant för Kommunalarbetareförbundet som organiserade vårdbiträdena var mycket syrlig i sina kommentarer om kartläggningen och dess utfall. Hon sade ungefär att ”på det här sättet visar man ju att vårdbiträden inte behövs, alla kan göra det vi gör”.
Och så var det ju också.

Hur många vårdbiträden som idag finns kvar på sjukhus och lasarett vet jag inte, men det är såvitt jag vet inte längre någon stor yrkeskår. Undersköterskeutbildning är vad som minst efterfrågas vid anställning, även inom kommunal äldreomsorg.
Väldigt efterfrågade är däremot sjuksköterskor, för de kan ju göra allt.
Det var nog inte riktigt deras fackliga representanters mening att de faktiskt skulle göra allt också, men mer och mer har det blivit så.

När landstingen skulle spara och drog in på annan personal, som vaktmästare och vårdbiträden, och lade ut städning på entreprenad, blev det plötsligt väldigt många arbetsuppgifter som skulle göras eller åtminstone kontrolleras av sjuksköterskorna och undersköterskorna.
Hämta mat- och tvättvagnar var kanske inte vad de hade tänkt sig utföra i sina respektive professioner, även om de kan göra det.

Nu går den sjukvårdspersonal som är kvar på knäna, och sjuksköterskorna klagar bittert över hur tungt deras arbete blivit.
Dåligt betalt har de också, och dåliga scheman.
Jag tvivlar inte på att det är sant att både lön och scheman är dåliga.
Men jag kan inte tänka annat än att kartläggningen för länge sedan som såg så väldigt bra ut för dem, i själva verket gjorde dem en björntjänst.
Lönerna har drivits uppåt i en trängre ekonomi, men fler arbetsuppgifter ska utföras av färre händer.
Klart att det är jobbigt.

Det är kanske inte konstigt att sjuksköterskor tar sin skattebetalda utbildning och jobbar för högre löner i Norge. Men inte är det bra för svensk sjukvård.

När Vårdförbundet (UNT 8 juli -15) klagar på att läkarstuderande får vikariat motsvarande sjukskötersketjänster på Akademiska sjukhuset, tänker jag igen att Vårdförbundet, hur tänker ni nu?
I synnerhet som den kompetens läkarstudenterna sägs sakna är kunskaper om ”fysisk omvårdnad”.
Vad den består av och som läkarstudenter saknar efter tre års studier, MR-utbildning, säkerhetsutbildning och två veckors praktik på röntgenavdelningen där de placerats, framgår inte.

Däremot vet jag att ”fysisk omvårdnad”, det var vad vårdbiträden ägnade mycket av sin tid åt.

26 juli, 2015

Var mans niding

Preskriptionstiden för några av de brott som Julian Assange anklagats för går ut i augusti. Svenskt rättsväsende har på fem år inte lyckats utreda anklagelserna från två kvinnor om att han utsatt dem för våldtäkt, sexuellt ofredande och olaga tvång.
Det borde uppröra var och en som har någon som helst känsla för kvinnornas rättigheter, och det borde också uppröra var och en som har någon känsla för Assanges rättigheter. Och för rättigheter över huvud taget, inte minst mänskliga sådana.

Vad som nu händer när den svenska åklagaren till slut tyckt att det kan vara idé att föra fallet framåt, är att förhören med Assange på Ecuadors ambassad ändå inte verkar bli av. Den här gången, enligt svensk press, på grund av att Ecuadors utrikesminister anser att förutsättningarna för förhören på ambassaden inte kan ske bara så att ”ambassaden slår upp dörrarna”.
Rättsliga och möjligen diplomatiska förvecklingar kan nu komma att leda till att preskriptionstiden går ut för samtliga misstänkta brott utom våldtäktsanklagelsen. Där ligger preskriptionstiden på tio år.
Kommer den svenska åklagaren att lägga ned ansträngningarna att få förhöra Assange på Ecuadors ambassad då? Han kan ju sitta där i fem år till.

Men Assange har ju flytt från ett borgensåtagande i Storbritannien också.
Så även om han blir förhörd och de svenska förundersökningarna mot honom läggs ned, kan han lämna ambassaden utan att återigen bli gripen, denna gång av brittisk polis?
Att Storbritannien skulle vägra lämna ut honom till USA som har ett åtal liggande mot Wikileaks-grundaren, är det rimligt att anta?
Så hur det än går med de förmodade svenska sexbrotten kan det bli så att han slutar i amerikansk domstol med en dom som gör honom till ”… en fin brud i fängelset. Åt helvete med terroristen. Han ska få äta kattmat till döddagar.”? (dokument citerat i John Pilger, Stangeloveffekten, s 55. Karneval förlag 2015.)

Om Assange en gång lämnar Ecuadors ambassad med outredda sexbrott bakom sig, kommer säkert svenska rättstjänare att två sina händer. Den som inte har fått möjlighet att rentvå sig är Assange.

Assange blir var mans niding.

Det är inget som borde tilltala vänner av rättsstater, i väst och öst, söder och norr. Inte vänner av mänskliga rättigheter, inte vänner av visselblåsare och yttrandefrihet.

Vad niding betyder? ”Skändlig missdådare”, enligt SAOL. Den som är ”var mans niding” är en person som kan kritiseras av alla, ett allmänt villebråd.

PS Julian Assange ska medverka via videolänk vid den tjeckiska internationella filmfestivalen Jihlava 27 okt-1 november enligt pressuppgifter. DS

26 juli, 2015

Böcker eller grönsaker?

Böcker eller grönsaker? Böckerna föreföll inte vara ett valbart alternativ i en Metroartikel om ”grön revolution” i USA 28 april i år.
I den gröna revolutionen ingår skolträdgårdar och odling av grönsaker som en del i förbättring av kostvanor men också som ett sätt att kombinera teori och praktik i undervisning. Och förstås ge alternativ till gatugäng och subkulturer. ”Det händer något magiskt med barn när de lär sig att vårda det som växer” säger Stephen Ritz som i artikeln berättar om trädgårdsprojektet i södra Bronx, New York.
Först långt ned i texten nämns närmast i förbigående att Ritz’ nästa projekt är ”att göra om skolans bibliotek till en inomhusträdgård”.

Hur det är tänkt framgår inte. Kanske ska odlingslådor placeras mellan bokhyllorna? I så fall, kultur som kultur.

Men ska böckerna ut och odlingslådorna in, kanske på hyllor för att få mera utrymme för lådor, då blir jag kallsvettig.
Om det i planerna kanske ingår att böcker, böcker av papper med hårda pärmar, inte längre behövs eftersom e-böcker och läsplattor som inte behöver något fysiskt utrymme är bättre. Då blir jag verkligt orolig. Inte bara för min principiella inställning till e-böcker, ekonomin runt dem, och de möjligheter som finns att manipulera texten i dem, utan också för att bokhyllor med böcker att botanisera bland är lika viktiga för andlig växt som grönsaker för lekamllig.

Bibliotek är, eller borde vara, öar av lugn, läsning och koncentration. Fredade zoner, som Josefin Holmström skrev i en krönika i SvD 9 juni 2015. Krönikan var en kommentar till tidigare rapporter om hur bibliotek på en del platser av grupper av barn, ungdomar och vuxna i stället används som uppehållsrum och fritidsgårdar med stök och bråk och t o m hot mot besökare och personal.
Holmström jämför med biblioteket i University of Cambridge där ”tysthetsnormen” (av någon anledning inom citationstecken) bejakas och försvaras.

Det finns de som anser att bibliotek ska vara mötes- och umgängesplatser, om än utan bråk och stök.

Bättre vore om tysthetsnormen och lugnet fortsatt vara det normala på alla bibliotek. Att de får vara en plats dit såväl barn som ungdomar och vuxna kan gå för att få det lugn som behövs för till exempel läxläsning.
Det borde vara extra eftersträvansvärt då hemmen inte kan erbjuda den lugna avskildhet som studier kräver. Trångboddhet är inget nytt problem, inte i Sverige och inte i världen. Desto viktigare då att kunna erbjuda ett offentligt tyst och väl upplyst rum med arbetsplatser där studier och läsning kan bedrivas.

I en kommentar förklarade en boende i ett av de områden där biblioteket tvingats stänga på grund av allt bråk, att ungdomarna ”inte har någonstans att vara, det är för trångt hemma”. Hemmavarande systrar kunde också vara ett hinder för att ta hem kompisar.
Gärna kompisar men NIMH alltså. Alternativet blir att förstöra för ”de andra” i stället – en riktigt risig attityd.

Kanske systrarna skulle må bättre av att vara på lugna och tysta bibliotek eftermiddagar och kvällar, och ”kompisarna” lämnas att leva rövare i hemmen, om det mot förmodan skulle accepteras av föräldrarna.

Men odlingslådor och -lotter kunde kanske bli ett alternativ för kompisarna som inte har någonstans att vara? Kanske är det så att det skulle hända något magiskt med barn och ungdomar även i svenska förorter om de lär sig vårda det som växer, just som Stephen Ritz sade i Metroartikeln om barnen i Bronx.
Det kan i varje fall inte få vara så att de tillåts förstöra för folkbiblioteken och deras besökare.

26 juli, 2015

Kloosj … vad är det?

Cluj är Rumäniens till storleken andra stad med drygt 300 000 invånare, universitet med bland annat medicinska och tekniska utbildningar, och fler kyrkor av olika kristna inriktningar än vad som rimligen borde behövas.
Men Cluj (jo, det uttalas ”kloosj”, med tonande sje-ljud), är också en stad som varit rumänsk i bara ett knappt sekel – från ca år 900 till 1919 var den ungersk. På kyrkogårdarna finns gravvårdarna som minner om den ungerska tiden. Men också om tidens gång.

Vid romersk-katolska Calvaria-kyrkan i Monastur lutar den gamla ungerska gravstenen mot förvuxna träd.

Rumänien bildades som land av Moldova och Valakiet så sent som 1862. Länge var de delar av det osmanska väldet och därefter fram till 1919 en del av habsburgarnas Österrike-Ungern. Från 106 till 271 e Kr, var Cluj en utpost i det romerska riket. Sedan 2008 går det att se rester av en romersk byggnad som grävts fram och sedan täckts av glas på Piata Unirii, det centrala torget i Cluj. Romarna kallade bosättningen Napoca.

På torget finns också den monumentala romersk-katolska katedralen som började byggas i slutet av 1300-talet. Det var också seklet då Cluj fick stadsrättigheter. Katedralen har genom århundrandena tagits i anspråk av lutheraner, av kalvinister, av unitarianer och också av grekisk-katoliker innan den romersk-katolska kyrkan återfick den 1716.
De olika trosinriktningarna speglar Cluj-Napocas och den region staden ligger i, Transsylvanien, stormiga historia. Så gör även dubbelnamnet. Napoca lades till på 1960-talet under Ceausescus regim som ett sätt att befästa regionens tillhörighet till Rumänien.

Genom århundrandena har staden fortsatt att vara viktig som handelscentrum, och att så var fallet syns inte minst på de palats som fortfarande finns kvar vid Piata Unirii och i kvarteren runt omkring. Uppförda av inflytelserika familjer i omgångar från 1400-talet och framåt har de flesta inbyggda gårdar som nås genom gångar från fronthuset mot gatan. De anges fortfarande som sevärda i guideböcker, och sevärda är de, om än inte i flera fall för att de fortfarande lyser med den glans de en gång haft. Tvärtom är träportarna prydda med smidesjärn nu skeva och i uppenbart behov av renovering. Putsen har rasat från väggarna, och innergårdarnas tillstånd är inte bättre, men husen används för boende och butiker.

Att byggnader ser små och skruffiga ut i nutid hindrar inte att de har en spännande historia. Casa Filstich-Kemeny vid Piata Unirii är en sådan. Den byggdes redan på 1400-talet men togs över av familjen Filstich i slutet av 1500-talet. Där bodde i början av 1600-talet en kvinna som Cluj-borna ansåg vara vampyr. Osedvanligt vacker, flera gånger gift och uppenbarligen alltid utsatt för skvaller kallades hon enligt guideboken ”The bloody whore of the devil”. Även nu går man snabbt förbi huset på trottoaren, men inte av rädsla för vampyrer utan av oro för att puts eller rent av delar av balkongen ovanför portgången ska falla ned över ens huvud.

Ett undantag från förfallet är den grekisk-katolske biskopens hus på Motilor där inte bara biskopen bor, där finns också administrationslokaler och rum och seminarierum för grekisk-katolska teologistudenter. Byggnaden är vackert renoverad, väggarna glänser välputsat vita, balustraderna är hela och lackade och alla dörrar hänger raka.
Den grekisk-katolska kyrkan är en minoritetskyrka i Rumänien där det absoluta flertalet tillhör den rumänsk-ortodoxa kyrkan, men trots det har den inte bara renoverat biskopens och teologistudenternas byggnad. En ny katedral är också under uppförande vid Piata Cipariu.
Intill byggarbetsplatsen där väggarna och kupolen redan är på plats ligger Skräddarnas torn, det enda av de en gång sexton torn som finns kvar tillsammans med en del av den ursprungliga stadsmuren uppförd på 1400-talet. Tornet har renoverats och används som centrum för Urban Culture, med utställningar och evenemang. Muren går fortfarande att gå ut på från tornet, men trappan som ännu finns kvar på det som var murens insida rekommenderas definitivt inte.

Det etnografiska museet med intressanta utställningar, inte minst av textilier och vackra folkdräkter från olika delar av Transsylvanien, är också ett exempel på en väl renoverad byggnad i Cluj-Napocas centrum. Där finns också Casa Matthias Corvin, och Banffy-palatset som nu är konstmuseum.

Cluj har också nyare, vackra byggnader. Det stora universitetsbiblioteket till exempel. Och det som tidigare var kasino, under en period var konstfakultet och nu är restaurang och konferenscentrum vid dammen i Centralparken. Nya är också sportpalatsen, funktionella om än kanske inte vackra.

Vid den östra ingången till Centralparken finns ett stort monument till minne av striden mot kommunismen. Undanskymt i en liten namnlös park bakom Piata Muzeului ett litet monument till minne av de 18 000 judar, män, kvinnor och barn, som deporterades från Cluj till Auschwitz i april-maj 1944.

Minnesmonumentet över deportationen av 18 000 judar 1944.

Cluj-Napoca är en stor stad. Det är en stad i ett land märkt av decenniers vanstyre under kommunisttiden, det är en stad som fortfarande präglas av detta vanstyre men som bland annat med hjälp av EU -stöd försöker förbättra sin infrastruktur. Det är också ett land präglat av korruption. För bara några år sedan skrev svenska tidningar om hur läkarstudenter kunde muta och fuska sig till godkända resultat på tentor.
Det är ett land och en stad präglad av arbetslöshet, och arbetskraftutvandring. Det är inte en slump att Wizz Air, ett ungerskt flygbolag, har direktflyg mellan Cluj och Malmö, och till ett flertal andra städer i Väst- och Östeuropa. Det är måhända signifikativt att när planet från Malmö landat i Cluj-Napoca och passagerarna väntar på sina väskor vid det band där skärmen ovanför säger ”Malmo”, så kommer väskorna på bandet intill där skärmen säger ”Heraklion”.

Det är en stad som inte präglas av gathundar, som Bukarest, och inte heller av romska tiggare även om de finns.
Det är också en stad där föreningen Phiren Amenca finns, en volontärorganisation som verkar för dialog mellan romer och icke-romer (Roma-Gadje Dialogue Through Service).

Det är en stad med vänliga, hjälpsamma invånare, en stad med joggare, bilister och cyklister, med killar och tjejer klädda som killar och tjejer i vilken annan europeisk stad som helst, en stad med kvartersbutiker och stora shoppingcenter. Det är en stad med gigantiska grönsaksmarknader där odlare från landsbygden runt omkring säljer sina produkter, och små affärer där gårdsproducerade ostar säljs. Men där det vid ingången också sitter en liten gumma med en enda korg med trädgårdsblommor, och bredvid henne en man med några buntar lavendelblommor till salu.

Det är en stad dit busslaster av ungerska turister kommer för att se den stad som fram till 1919 kallades Kolozva’r, och där gravplatserna är fyllda av stenar med ungerska namn.

Det är också en stad där bilden av forna östländer nu präglad av religiositet får sig en törn.

Mellan 1947 och 1990 var Rumänien en del av östblocket. Landet blev medlem av NATO 2004 och av EU 2007.
2014 placerade Transparency International Rumänien på plats 69 av 175 länder i korruptionsindexet.
2015 placerade Reportrar utan gränser landet på plats 52 av 173 vad gäller pressfrihet.
I november 2014 rapporterade rumänska medier och TT att landets högste åklagare för organiserad brottslighet och terrorbrott gripits misstänkt för korruption. Finansminstern har avgått och erkänt korruption, en tidigare borgmästare i Bukarest har dömts för att ha sålt kommunal mark till underpris. Premiärminister Ponta avgick förra månaden eftersom han är föremål för en polisutredning om kriminalitet, Dragnea som utsetts efterträda honom har tidigare dömts för valfusk.
Nyss skrev EU Observer om att 11 000 kvadratmeter mark värderad till 3,9 miljoner euro i Bukarest ställts gratis till förfogande för uppförande av en gigantisk moské som ska byggas med pengar från Turkiet. Det finns muslimer i Rumänien, men de flesta av dem bor i Constanta vid Svarta Havet.

Det finns mycket som Rumänien och rumäner, oavsett religion och etnicitet, behöver. En stor moské förefaller inte vara det mest nödvändiga, och inte heller att mark för ändamålet ges bort utan ersättning. Det är inte organisationer som Hjärta till Hjärta och Liv och Ljus i Rumänien eller Crossroads i Sverige, och inte heller EU som kan lösa Rumäniens problem, det är rumänska politiker, myndigheter och medborgare.
Då kommer kanske den rumänske gentlemannen i en datorbutik på Ernst Reuter Platz i Berlin som Lotta Lundberg skrev om i SvD 11 maj, Svenska kyrkans it-chef och den polyglotta it-supporten i Lund som Ateas magasin Tomorrow skrev om i sitt juninummer, att överväga att flytta tillbaka. Inte för att de är ovälkomna i Tyskland och Sverige, eller för att de inte behövs här, tvärtom. Men för att de behövs där, i landet som är drygt hälften så stort som Sverige men med dubbelt så stor befolkning, och ser att möjligheterna att leva och utvecklas där är lika bra eller bättre.

26 juli, 2015

Tysk föreningsverksamhet

Vilken flagga används i församlingslokaler?
Jaa, om man alls funderar över en sådan fråga i dag, så skulle svaret förmodligen bli ”kyrkans”. Svenska kyrkans gul-röda flagga. Och om det jordiska ska poängteras jämte det himmelska, så blir svaret utan tvekan den blå-gula svenska flaggan.

Att det inte var så enkelt för tyska församlingar i Sverige under mellankrigstiden framgår av en bok med den osannolika titeln ”Tysk föreningsverksamhet i Finland och Sverige 1910-1950”, en omarbetad version av Annettes Forséns avhandling som lades fram för disputation vid Helsingfors universitet 2012. Avhandlingens titel inleds med ”Deutschland, Deutschland über alles … ”. Boken gavs ut av Gidlunds förlag 2015. Titeln talar om vad den faktiskt handlar om. För den som har intresse av tysk föreningsverksamhet i broderländerna är den sannolikt en guldgruva. För den mera måttligt intresserade finns där guldkorn.

Som detta med flaggor i församlingslokaler.
S:t Gertruds tyska församling med lokal i Gamla Stan i Stockholm använde sig nämligen under större delen av mellankrigstiden av den gamla kejsarflaggan. Weimarrepublik, nej tack.
Och det gick bra ända till 1935, då NSDAP kommit till stan och bildade en universalförening där samtliga tyska föreningar, skolan och församlingen förväntades inordna sig. NSDAP hade enligt en polisrapport 1935 klagat på att församlingen inte använde hakkorsflaggan.
Besvärligt på riktigt blev det när hakkorsflaggan hösten 1935 gjordes till den enda officiella tyska statsflaggan, och församlingen, som officiellt hörde till svenska kyrkan, valde att inte flagga alls.
Först 1937 föll församlingen till föga och införde hakkorsflaggan.
”Församlingens lokaler blev först efter kriget igen populärt” skriver Annette Forsén (sid 194).

Och som detta om filmvisningar och censur.
Den tyska universalföreningen, ledd alltså av NSDAP med stöd från tyska legationen, visade film för föreningsmedlemmar och inbjudna gäster – vanliga spelfilmer men också propagandafilmer, som ”Viljans triumf”, ”Der ewige Jude” från 1940, grovt antisemitisk, och ”Jüd Süss”, också 1940, med mera dold anitsemitism. ”Jüd Süss” förbjöds i Sverige 1941, i Finland visades den på vanliga biografer.
Det fanns skillnader i vad som visades och vad som förbjöds i Finland och Sverige. Forśen skriver:
”Skillnader mellan vad som visades i de tyska föreningarna i Finland och de i Sverige kan således delvis bero på hur filmcensuren i respektive land ställde sig till filmerna. Därtill torde det också ha spelat en viss roll att de tyska föreningarna i Finland visade mindre film, att den tyska propagandaapparaten var mycket starkare i Sverige samt att även om det också fanns antisemitism i Finland så var, som redan konstaterades i kapitel tre, rasfrågan mindre aktuell i de tyska föreningarna i Finland än i Sverige.” (sid 275).

Och så om antisemitism i Finland och Sverige.
Kapitel 3, ss 153-164 beskriver hur NSDAP lägger motioner om ”arierparagrafer” till olika föreningar. På olika sätt försöker styrelserna mota sådana försök, men framträdande medlemmar av judiskt ursprung manövrerades bort från ledande positioner. Hermann Friedmann i Helsingfors 1933, och Walter Singer i Stockholm samma år. Den senare återvaldes som ordförande i Deutsche Vereinigung von 1919 år 1935, men efter tydliga tecken på att organisationen negligerades och därefter ströks från tyska legationens lista över tyska föreningar 1936, försvann den enligt Forsén ur de skrivna källorna. Först 1945 återuppstår en Deutsche Vereinigung, då med tillägget ”von 1945”.
Annette Forsén konstaterar att det förekom diskriminering mot judar i de tyska föreningarna, och skriver att antisemitismen var mera utbredd bland befolkningen i Sverige än den var i Finland. Men också att det fanns en opposition mot antisemitism bland tyskar i Sverige, en opposition som bland annat manifesterades i brev till tyska legationen med protester efter kristallnatten i november 1938.

Den osannolika titeln då?
Tja, vilken reklamare, eller för den delen tidningsredigerare, som helst skulle ha dött av skam över att sätta en titel/rubrik som ”Tysk föreningsverksamhet i Finland och Sverige 1910-1950”.
”Föreningar vek sig för nazisterna – judar utmanövrerades” kanske skulle gått an.
Men innehållet hade varit detsamma, dödtrist tycker kanske de flesta, bitvis intressant tycker andra medan några specialintresserade slukar alla åtta kapitel, med fotnoter, bilagor och allt.
Oavsett titel/rubrik skulle läsarna ha fördelats på samma sätt: dödtrist, bitvis intressant och slukare.
Fördelen med en titel/rubrik som säger vad det handlar om är att ingen behöver känna sig lurad och att slukarna inte riskerar att missa något. Den måttligt intresserade blir glad över att få kunskap om skeenden en inte hade föreställt sig, som det passiva motståndet i en församling, tysk propaganda i Sverige respektive Finland och viljan att motverka ”arierparagrafer”.

23 juli, 2015

”En polis för vilken ingen tog det politiska ansvaret”

Enbomsaffären utspelade sig på 50-talet när många nu levande svenska inte var födda.
Tiden när … tja, hur var det nu? Tommy eller Elvis? Snoddas? Hockey? Mora-Nisse?
Vet inte, jag var för liten, och är för dåligt påläst om tiden, kalla kriget, Sverige och Enbomsaffären.
Om Enbomsaffären har Tomas Bresky skrivit en mycket intressant dokumentärroman. ”Kodnamn: Mikael, Spionaffären Enbom och kalla kriget”, Ordfront, 2008.

Det är obehaglig läsning av flera orsaker. Obehaglig för att den ger en bild av svenskt rättsväsende som vi gärna tror att det inte skulle vara förtjänt av. Obehaglig också för den bild av media som åtminstone en del av oss skulle önska att inte var fullt så sann.

Av allt tänkvärt som boken innehåller är det en passus som särskilt etsat sig fast.
Det som hänt var att det avslöjats att en svensk agent gått på biträdande sovjetiske militärattachén och sagt att ”Jag vet om edra förbindelser med Madame Jakovleva …” Och sedan hotat med att skicka meddelande om saken till Jakovlevas make och till hans chef. En provokation.
Den sovjetiske ambassadören klagade på beteendet i en not till Östen Undén, som ansåg att det varit fråga om ett grovt utpressningsförsök, men att det var uteslutet att svensk polis låg bakom.

Bresky skriver:
”… när det gäller provokationen skulle det visa sig att den orsakade problem på allra högsta politiska nivå. Statsminister Tage Erlander skriver i sin dagbok 13 juni 1952, tre veckor efter mötet med Undén och Rodionov (ambassadören):
’Föga munter beredning om Enbomsaffären. Ryssarnas skuld är förvisso klarlagd, men vår ställning har ju blivit ganska underminerad genom den förbannade provokationshistorien, som någon idiot ställt till med, då man sökt utnyttja vetskap om en kärleksaffär mellan folk på ambassaden. Fy fan vad allt kan göras dumt och fult.’
Dagen efter ringde kabinettssekreterare Arne S Lundberg, senare känd som ’Envojen’ när han var chef för LKAB, till Erlander och beklagade diskussionen om provokationen.
Lundberg skyllde på kriminalintendenten Åke Hasselrot som sagt att polisen i sin kamp mot bovar då och då måste använda metoder som regeringen icke kunde godkänna.
Hasselrot hade sagt ’I detta fall måste dessutom vår attityd gentemot ryssarna vara ett blankt förnekande av att polisen gjort sig skyldig till provokation.’
Erlander kommenterar i sin dagbok:
’Under krigsåren hade vi en polis för vilken ingen tog det politiska ansvaret. Vi vill inte ha den tiden tillbaka.’
Vid lunchen diskuterade Erlander saken med finansminister Per Edvin Sköld som enligt Erlanders dagboksanteckning sade:
Hasselrots mening är orimlig i en demokratisk stat ...”. Bresky, ss 104-106. (fetningar och kursiveringar är mina)

Inte är det så att allt var bättre förr, men åtminstone fanns det uppenbarligen en politisk medvetenhet om vikten av att våldsmonopolet kontrollerades av politiker.
Vilka politiker i dag vet vilka åtgärder polisen kan vidta med hjälp av FRA, och vilka konsekvenser det får?
Tillsatta nämnder och kommissioner får veta delt och styckevis vad som försiggår, material delas mellan olika länders säkerhetstjänster, och var uppgifterna till sist hamnar, och hur de används är långt, långt bortom demokratisk kontroll.

Och media, den tredje statsmakten?
Den är lika lättmanipulerad och springer på lätta bollar i dag som på 1950-talet, och med ett tunnelseende lika fast etablerat, i dag som på 1950-talet.

21 juli, 2015

Helsingfors till lyst och häpnad

Helsingfors är en stad att förundras över och glädjas åt.
Läckergommen kan särskilt glädjas åt champagnekorkar på Café Ekberg på Bulevarden. Samtidigt som densamme förundras över hur, förlåt men, ful, en bakelse kan vara.

Att Helsingfors liksom andra städer och samhällen får alltfler fula butiksskyltar, som dessutom inte sällan vill visa vägen till samma typ av butiker. Tänk Ikea, H&M, Zara …
Hur gläds man då inte över neonskylten som ännu sitter högst på Hagnäs saluhalls tak vid Hagnäs torg (Hakaniemen-tori). En skylt som väntande buss- och spårvagnspassagerare har god utsikt över, och metrostationen ger än fler möjlighet att se den.

Hagnäs torg, neon över saluhall och kollektivtrafik.

En anledning att förundras är ibland finlandssvenska ord.
Hållplatsen ”Fölskvären” till exempel.
Vad är det, hur uttalas det? Fölsk-vären? Fölskvä-ren? Försiktig fråga ger svaret:
– Fölskvären? Du vet väl vad ett föl är? En liten häst? Skvär kommer från ryskan, torg. Föltorget.
Jo, föl vet man ju. Men är ”skvär” ryska? Torg heter ju ”plå’chad” (transskriberat) på ryska?
– Skvär är en förfinskad/försvenskad form av engelskans ”square” som kom in via ryskan. Alltså skvär.
Jaha, jo, det verkar ju … rimligt. Men ändå något att förundras över. Kanske i synnerhet som Fölskvären varken är fyrkantig eller ett torg. Det är en liten park, närmast trekantig till formen, med en hästskulptur, sto och föl, och en spårvagnshållplats. Det är förstås texten på den sistnämnda som gör att tillfälliga besökare kan falla i tankar.

Glada kommentarer kan det bli vid skylten nedan, för vad har Helsingforsarna emot skottar egentligen? Diskriminering, det är vad det är.

Men se, här är skottar tillåtna:

I Tove Hanssonin Puisto. Tove … Hansson?
Hundrastgården tycks ha namngivits efter någon med namn snarlikt de världsberömda mumintrollens upphovsman.
Eller också blev det fel. På skylten vid hållplatsen strax utanför hundrastgården står det i varje fall Tove Jansson.

Först förundran och sedan glädje ger den smått vanvördiga skylten utanför puben vid Ostrobothnia studentnations hus:

Det ligger kanske nåt i det, helgonförklaringen. För som en nutida finländare hördes sucka över dagspolitik och möjliga lösningar på ekonomi och arbetslöshet:
– Kom tillbaka Urho, allt är förlåtet.

Riksdagshuset på Mannerheimsvägen är imponerande med sin monumentala fasad som döljer fem våningar av kontor och sessionssalar inom vars väggar den finländska demokratin utövas.
Men mer oväntat, och därför mer att förundras och glädjas över är taket i en av riksdagshusets salar. Trä och kristall – finländskt gnistrande vackert.

21 juli, 2015

Tullstationen i Taganka

”Har någon hört talas om ”Vremini Vost?”
Så börjar en av historierna Staffan Ringskog berättar i ”Mockba 2011, möte med det nya Ryssland och dess grannar”, utgiven på Sahlgrens förlag 2011.

Vremini Vost är ett ”litet rosa papper med grön inramning”, något som varje person som kör en bil registrerad i utlandet på ryska vägar måste föra med sig.
Ett sådant litet papper fås när man kör in i Ryssland, och om de behöver förlängas utöver den först givna tiden kan det bara ske i Moskva, på Ryska Federationens tullstation.

Historien handlar om hur detta går till: osäkerheten, köerna, väntan, barska myndighetspersoner, straffavgifter, märkliga krav på dokumentation, upprepade färder fram och tillbaka tvärs genom Moskva till olika myndigheter – med tunnelbana, bilen saknar ju dokument och har beslagtagits.
En snudd på ändlös historia, med en kommentar från en förare av svarttaxi som till sist anlitas:

”- Du har problem med din bil inte sant? Jag kör många till tullstationen i Taganka. Ryssarna är ett listigt folk, man plockar sina medborgare på pengar med en massa konstiga bestämmelser. Men framför allt knycker man vanligt folks energi, man tröttar ut dem med en massa onödigheter hit och dit.”
Eftersom det inte är en själv som tillbringar 16 dagar flängande genom Moskva, från rum till rum, från kassa till kassa med vresiga eller rent oförskämda myndighetspersoner vid varje stopp, är det en ganska rolig historia.

Men det krävs bara ett besök på ett ryskt postkontor för att veta precis hur det känns – köandet, väntandet, vresigheten, hur allt tycks ha ordnats för att vara så osmidigt och otrevligt som möjligt för kunden/medborgaren/besökaren.
”- Hela systemet är djupt förnedrande och kränkande, och det är också meningen. Detta är Ryssland, eta Rossija!”, sammanfattar svarttaxiföraren.

Så sade också Sylvie, fransyskan på språkkurs i S:t Petersburg när bordet på studenfiket fortfarande efter två veckor stod kvar och vickade på ojämna ben så kopparna hasade över bordsskivan:
– Eta Rossija … it’s Russia.