och lika i värde och rättigheter.” FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 1.
Det är geografiskt neutralt och duger inte för en liberal som Jan Björklund, ordförande (FP).
Nato och EU däremot, ”finns därför (att) våra barn ska få leva i frihet och demokrati”, säger han.
Det är häpnadsväckande.
Våra barn och andras ungar.
Om Ryssland och Ukraina säger Björklund ”Jag blev överraskad. Inte minst av brutaliteten.”
Brutaliteten?
Alla bedömare verkar annars vara överens om att annekteringen av Krim gick väldigt lugnt och utan brutalitet, om än inte regelrätt till.
Brutalitet jämfört med vad?
Militärens återkomst i Egypten och vad som sedan hänt?
Invasionen av Irak och vad som hänt därefter?
Invasionen av Afghanistan och därefter?
Libyen, där kidnappning av flyktingar från Eritrea blivit praxis som tidigare på Sinaihalvön??
Sydsudan?
Marocko och Västsahara kanske? Om den ockupationen kan ju i varje fall sägas att den inte är särskilt omskriven i svenska media.
Om skolreformer och förstelärare som ”ger vissa lärare möjlighet att tjäna betydligt bättre än sina kolleger”, säger Björklund:
”Först kanske det mest leder till osämja i lärarrummen, men i nästa steg kommer den positiva utvecklingen”.
Jaha?
Människor vänjer sig vid orättvisor, kanske han menar. Det är oklart efter vilka kriterier de förstelärare väljs ut som ska tjäna två månadslöner mera än sina kolleger, och undervisa mindre.
Men sånt är livet. Orättvist.
En del är rika och friska, andra är fattiga och sjuka.
Det är Cecilia Stegö Chilò som har intervjuat Jan Björklund, resultatet är publicerat på ledarsidorna i SvD 20 april. Läs och förundras över såväl intervjuare som intervjuad.