Det är ord och inga visor när Ludvig ”Lubbe” Nordström beskriver sina intryck av Sveriges bönder efter den resa från Ystad till Pajala han gjorde sommaren 1930. Boken där intryck och citat från intervjuade jordbrukare samlats heter Bonde-Nöden, och publicerades 1933
Under rubriken I Knalledonien skriver han:
”Jag kom till den dystraste och hemskaste delen av hela denna resa, knallebygden kring Borås och upp emot Smålandsgränsen, en direkt motsvarighet till den mörka trista bygden på höglandet i Jönköpings län, men värre. Ty människorna här voro ännu mer slutna, misstänksamma och ogina, ja, det ville stundom förefalla rent hatiska.”
Och för att ge eftertryck åt denna karaktäristik av en hel bygd lägger han till:
”Ett intryck vars riktighet så småningom vitsordades av omdömesgilla personer.”
Nåja. Det är inte alltid, men oftast ändå, de är vänliga, de man träffar på som journalist eller i Nordströms fall, som utredare ”på uppdrag av ledande jordbruks-kretsar”, ett uppdrag som först presenterades i boken ”A/B Nord-Europas förenade bönder” 1931, och därefter i Bonde-Nöden.
Boken publicerades av Kooperativa förbundets förlag, och det är också många av de som citeras som talar om nödvändigheten av att bönder går samman i kooperativ och andelsföreningar.
Godsägaren i Sörmland:
”I stället för att gå det enkla förnuftets väg och sammansluta sig, vad gör dessa omöjliga bönder? Växlar, mina herrar! Växlar! Växlar! Och ökar sina levnadsfordringar i höjd med växelbeloppen. Det började under kriget. Då stadsbefolkningen låg på knä för bönderna och betalade guldklimpar för smörklimpar, brännvinsankare för brödsäckar, portvin för potatis och champagne för svinkroppar. Under den tiden köpte bönderna dyra maskiner, förde in elektricitet med järntråd, som inte höll, så att allting måste göras om och kopparledningar sättas upp i stället. Det blev skuldsättning det, ska jag tala om för herrarna.”
O voj. Skuldsättningen var ett stort problem för många av dem som intervjuades, och det är måhända fortfarande problem för dagens jordbrukare, i varje fall då det gäller maskininköp. Men järntrådarna är åtminstone sedan länge utbytta.
För en läsare i dag är Bonde-Nöden som en Nils Holgersson-resa i en annan tid, och med andra mål beskrivna.
Som Listerlandet, övergången mellan Blekinge och Skåne, och enligt Nordström känt för sterila sandfält och skogsodlingar. Så här skriver han:
”Så planteringarna. De voro imponerande. Där stod faktiskt en tät, grov och väl gallrad ungskog av tall, mil efter mil. Här hade skapats liv och rikedom ur ödeland, och hur?
– För cirka 25 år sen, sade ciceronen, börjades inplantering av tallskog på de gamla flygsandsfälten.
– Av vem?
– Av skogsvårdsstyrelsen.
– Och hur skedde det?
– Ja, det är en rätt intressant historia. Skogsvårdsstyrelsen måste, för att kunna genomdriva saken, arrendera denna värdelösa mark, inhägna den samt vid vite förbjuda kobete på de inhägnade planteringarna.
– Och hur utfördes planteringarna?
– Ja, det är inte det minst intressanta. De utfördes av skolbarnen under ledning av skogsvårdsstyrelsens tjänstemän. Bönderna skulle själva aldrig ha gått med på planteringsförsöken. Så det använda sättet var det enda möjliga.
– Och nu?
– Nu ha de redan fått förtjänst på denna konstgjorda skog i form av gallringsvirke och bränsle.” (Kursiveringarna är Nordströms.)
”Ett bidrag till den svenske bondens psykologi så gott som något” kommenterar Nordström, inte nådig i sitt omdöme. Men man kan också se det som att bönderna var klipska som fick arbetet gjort utan kostnad för dem, för att sedan kunna ta förtjänsten.
I den upplaga av Bonde-Nöden jag fick i min hand var bladen osprättade efter beskrivningen av Knalledonien ovan. Det kan man förstå. Det finns gränser, men min går ju bortom Dalarna, så jag sprättade och läste vidare.
Hur beskrivs då dalfolket?
Det börjar med rubriken ”Sveriges största egoister”, och fortsätter:
”De ha blivit bortskämda sedan generationer genom att höljas i det romantiska skimret från historierna om Engelbrekt och Gustav Vasa, genom historieskrivare, poeter och turister. (…genom att inte lyda lagen om skiften i byarna, genom Falu koppargruva och genom att inte ha bruksherrar över sig…) har skapats en stark självständighets- och frihetskänsla, och från toppen av den har Dala-folket sett ner med ett visst förakt på övriga landskap och deras innebyggare, det hela resulterande i en icke obetydlig grad av självförgudning.”
Självförgudning! Kantänka.
Bonde-Nödens dryga 300 sidor handlar om nödvändigheten av samarbete och samordning av inköp, produktion och försäljning, om olika förutsättningar i olika landsändar, om knapphet och hårt arbete. Fem år senare fick Ludvig Nordström Radiotjänsts uppdrag att göra reportage om boendestandarden runt om i Sverige, och blev rikskänd. Först för radioreportagen ”Med Ludvig Nordström på husesyn”, sedan för reportageboken Lort-Sverige.
Ludvig Nordström (1882-1942) publicerade en lång rad böcker i olika ämnen.
Läs mera om honom:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ludvig_Nordstr%C3%B6m
http://ludvignordstromsallskapet.se/
Lotta Lotass porträtterar honom här: