Att en kvinna får rättmätig uppmärksamhet för en innovation, eller att en ogift, gravid tonåring lyfts upp som affischnamn för en rättmätig protestaktion.
Hur viktigt det är vem som säger eller gör vad, och när, blir ibland väldigt tydligt.
I New York Times skrev Pagan Kennedy i juni 2020 en lång artikel om Marty Goddard, kvinnan som i början av 1970-talet insåg att kvinnor, unga som äldre, inte behandlades eller togs om hand av polis och sjukvårdspersonal som brottsoffer när de utsatts för sexualbrott. (NYT är låst, artikeln är lång och väl värd att betala för.)
Marty Goddard startade en kampanj: ”to treat sexual assault as a crime that could be investigated, rather than as a feminine delusion”.
Så småningom satte hon ihop ett ”rape kit”, en liten förpackning med den utrustning som behövs för att samla forensiskt material, hår, vad som finns under naglar, kläder, sperma, etiketter att märka påsar och provrör med, och instruktioner för sjukvårdspersonal som tar hand om patienter som utsatts för sexualbrott.
Hon presenterade sitt rape kit för en manlig polistekniker, Vitullo, som skrek åt, och avvisade henne. Senare återkom han och tyckte det var en bra idé, lade till något som han tyckte kunde behövas, och resultatet blev ett ”Vitullo rape kit” som blev vida omskrivet för sin användbarhet och skenbara enkelhet. Marty Goddard glömdes bort och dog i armod.
Om Marty Goddard skriver även Jezebel.com.
Rosa Parks, visst är namnet bekant? Kvinnan som 1955 vägrade resa sig för en vit man på en buss i Montgomery, Alabama.
Att en annan färgad kvinna redan flera månader tidigare gjort likadant hade jag aldrig hört talas om.
Ece Temelkuran skriver om henne, Claudette Colvin, i sin bok
”How to lose a country – The Seven Steps From Democracy to Dictatorship, (sid 200-201):
”They don’t make political heroes out of women, apart of course from dead ones. Women are hardly ever chosen to be the symbols of resistance, to mobilise the opposition. And that’s exactly why the authoritarian regimes start with women. Character assassinations, or any other kind of violation committed against female opposition figures or women deemed undesirable citizens by the regime, rarely trigger a united reaction aming dissidents, and the regime knows this. That is why why many do not know the name of Claudette Colvin, who refused to sit at the back of a segregated bus nine months prior to Rosa Parks. As an unwed, pregnant teenager, she would have been deemed easy foder for segregationists, and she wasn’t considered respectable enough to be a figurehead for the civil rights movement.”
Rosa Parks blev förvisso mycket känd medborgarrättskämpe och fick flera fina medaljer och utmärkelser, så Ece Temelkuran har inte helt rätt, kvinnor kan bli hjältar även i livet.
Men det går inte an att vara fel sorts kvinna, oavsett vad kampen gäller.
I sammanhanget kan vara värt att nämna Sofie Sager.
Notera att Sofie Sager var dotter till en brukspatron. Hade hon varit dotter till brukspatrons piga hade våldtäktsmålet måhända inte vunnits.