Ladejarlen kunde inte stoppa framväxten av det som nu är Midtbyen, lika lite som bondehären kunde stoppa kung Olavs helgonförklaring.
Nu ligger Trondheim där, med Midtbyen strategiskt omfluten av Nidälven, med Bakklandet, Elgeseter, Marienborg, Rosenborg och alla de andra stadsdelarna som växt fram genom århundradena. Läs på länken:
http://www.visitnorway.com/no/reisemal/midt-norge/trondheim/?prevent=1
Om cykelliften i Kristianstensbakken finns med i turistinformationen är osäkert. Så här ser den ut i varje fall, för ovanlighetens skull inte omgiven av häpna turister:
Och Nidarosdômen förstås, målet för pilgrimer inte bara fram till reformationen utan också nu i modern tid.
Stolt och stor står den där med sin västra gavel skulpturbemängd och nu till Olavsfestdagarna vid månadsskiftet juli-augusti har S:t Olav själv fått en blomstergirland runt stenhalsen. Läs om Dômen:
http://www.nidarosdomen.no
Det är folkfest inte bara vid dômen, medeltidsmarknad på Borggården intill, konserter, seminarier och riddarturneringar. Det är matfestival med mängder av marknadsstånd längs Kongens gate, och på torget där Olav Tryggvasson från sin höga piedestal blickar ut över den stad han grundade också en ölfestival där mikrobryggerier tävlar om att vinna besökarnas gillande.
Men Olavsfestdagarna är mycket mer än fest, mat och kommers.
Från marknadsvimlet på Borggården kommer man in i Rustkammaren där Norges historia speglas ur militärt perspektiv på tre våningsplan. Längst upp har andra världskriget, ockupationen, Hjemmefronten och Rinnan fått plats. Henry Rinnan, ledaren för Sonderabteilung Lola, med negativa och positiva agenter som infiltrerade motståndsrörelsen, förhörde, torterade och lämnade ut motståndsmän och -kvinnor till de tyska ockupanterna, till fängelser, koncentrationsläger och inte sällan till död. De negativa agenterna trodde verkligen att de arbetade för Hjemmefronten, de positiva visste att de arbetade för Gestapo och tyskarna.
Att Rinnan ges stor plats i Rustkammaren och Trondheim är inte konstigt, det var i Tröndelag hans organisation arbetade. Det var också i Kristianstens fästning på höjden öster om Bakklandet han och nio andra Lola-medlemmar avrättades som landsförrädare 1947.
Kristianstens fästning var den som general Armfeldt 1718 misslyckades med att inta. När karolinerna slog till reträtt över fjällen överraskades de av en snöstorm och mer än 3 000 man frös ihjäl på vägen till Åre. Att Armfeldts och karolinernas misslyckande skildras med ljud och bild på interaktiv skärm inne i fästningstornet, tidigare kommendantens bostad, är inte heller konstigt.
Mera udda är att de ubåtsbaser som tyskarna under ockupationen byggde i Nyhavna för att kunna slå mot konvojerna med krigsmateriel till Murmansk, fortfarande finns kvar. Dora I och Dora II.
Men som en Trondheimsbo säger, ”de var så massivt byggda att de inte gick att spränga bort. De används som lagerlokaler i stället”.
Olavsfestdagarna är också dagar för seminarier och möten. Ett att av årets seminarier i Rustkammaren gavs av författaren och journalisten Dag Hoel under rubriken Endetid och extremisme, en rubrik som lockade så stor publik att extrastolar fick bäras in.
Armageddon – Halleluja, är titeln på Hoels bok som föreläsningen byggde på, och det handlar inte om IS, som man kunde förletts att tro. Det handlar om fundamentalistiska kristna, de som läser Bibeln och kommer fram till att ett Israel större än det Eretz Israel som högerorienterade israeler strävar efter, måste finnas och styras av judar innan Harmageddon kan inträffa, Messias återkomma och därefter upprätta sitt tusenårsrike.
För en sekulariserad svensk ter sig en sådan bibelläsning som en saga, men enligt Dag Hoel existerar den inte bara i små aparta grupper, det är en syn på Israel som påverkar USA:s utrikespolitik eftersom den delas, mer eller mindre, av inflytelserika konservativa grupper. Ett Israel från Medelhavet till Eufrat ska vara målet, sen kommer Harmageddon. I denna kristna sionism ingår också att de sanna troende ska räddas från striderna genom ”the Rapture”, upplyftelsen.
Av synen på Israel följer också att den folkrätt som hänvisar till palestiniers rättigheter, betraktas som ”demonisk”.
Den som vill veta mer må läsa Dag Hoels bok, och ha i tankarna att i svenska Livets ord ingår detta tankegods.
– Enhver må tro som den vill, men politiserad tro må vi snakke om, sade Dag Hoel avslutningsvis.
Vad debattörerna på Vestfrontplassen framför Dômen dagen efter kom fram till under rubriken ”Kan vi stole (lita) på Bibelen?” vet jag tyvärr inte.
Däremot vet jag att Nidarosdômens Steinmeyerorgel är mäktig att både se och höra med nästan 10 000 pipor fördelade på 127 stämmor. Orgelkonserter bjöds under festdagarna, och det kan sägas att stilla meditation blir det inte fråga om när organisten använder sig av de stora piporna, den största av dem tio meter hög.
Utsikten över Nidälven är då mera rofylld med de stora gamla lagerbyggnaderna byggda på pålar längs stränderna.
Många av dem är vackert rustade och innehåller nu butiker, kontor, restauranger eller bostäder. Andra är mera anfrätta av tidens, och vädrets, tänder. Att de från börjat varit ännu mycket större och sträckte sig ett långt kvarter upp i staden är svårt att tänka sig, men det var efter en förödande stadsbrand som en klok stadsarkitekt såg till att med Kjøpmannsgatan skilja bostäder och fähus från lagerlokalerna. Kjøpmannsgatan är sedan dess två gator i två plan, en övre och en nedre, och bildar en effektiv brandgata.
Nästan så långt österut man kan komma i Midtbyen, i slutet av Erling Skakkes gate, ligger Norsk Rettsmuseum inrett i det som tidigare var rättspsykiatriskt fängelse. Tjocka murar, galler för fönstren och som man kan förvänta sig en förfärande samling föremål och beskrivningar av begångna brott och hur människor bestraffats. Liksom i Rustkammaren finns också en avdelning om andra världskriget, Rinnanbanden och deras och Gestapos verksamhet med tortyr- och förhörskamrar. I en monter står också en Enigma-maskin, den tyska krypteringsmaskin vars kod Alan Turing lyckades knäcka till stor hjälp för de allierades krigsinsats.
Vid ett besök på Adresseavisen,Trondheims stora dagstidning i ett kempeflott nytt hus invid Bakke bru, presenterades planerna för hur mediakoncernen vill gå vidare med profilering av läsare och kunder för att bättre kunna rikta annonser och nyhetsmaterial, till nytta för läsarna men också för annonsörerna, och därmed för koncernen.
Det är en användning av ”big data” och algoritmer som inte bara norska och svenska media ser som omöjlig att undvara.
Men det är också en kartläggning av människor som skulle göra fotarbetet, förställningen och infiltrationen som Rinnanbandens verksamhet byggde på i stort sett onödig, i synnerhet kombinerad med myndigheters kartläggningar av medborgare.
Hur okomplicerat jämfört med Trondheim och allt som hände där under tre intensiva dagar, var inte Storlien och doktor Westerlunds Blomsterstig! Den tre kilometer långa vandringsleden upp på Skurdalshöjden med Ernstkumlet och Vindarnas tempel som vindskyddade rastplatser.
Att stigen dessutom är försedd med hela 56 bänkar utplacerade med något ojämna mellanrum gör vandringen än lättare om än det bitvis är brant och bitvis smala spänger över sank mark. Skyltar talar om vilka blommor vi ser, och plakat på bänkarna förklarar deras namn och historia.
Ytterligare två dagar i Storlien gav rum för vandring till Skurdalsporten och till Brudslöjan, båda på norska sidan av gränsen.
På de turerna erbjöds varken bänkar eller blomskyltar, men lite mera äventyrskänsla. Och definitivt en bättre förståelse för vilka svårigheter de flyktingar från Norge mötte som valde att gå över fjällen till Sverige när förtrycket under den tyska ockupationen blev för svårt.
