”Internet är trasigt – Silicon Valley och demokratins kris” av Martin Gelin och Karin Pettersson har jag nyligt läst med stor behållning och rekommenderar den varmt.
I boken citeras Timothy Snyder, historiker specialiserad på Östeuropa, om trestegsprogrammet som ledare världen över nu använder:
”- Du ska aldrig erkänna ett misstag, och du fyller upp offentligheten med alla dessa osanningar. Det andra steget är att säga att att det är inte jag som gör det här, det är bara journalisterna och medierna som ljuger eftersom de är folkets fiender. Det tredje steget är att ingen tror på sanningen längre.” ( s. 172)
Det är Putin och Trump som anförs som exempel.
Men nyvalde premiärminister Johnson i UK refereras i SvD av Theresa Küchler torsdagen 25 juli från ett möte med partivänner veckan innan där han viftat med en kylförpackad fisk och påstått att en fiskare på Isle of Man givit honom den, förbannad på ”Brysselbyråkrater” som tvingat fram att varje fisk ska förpackas med en kylkudde.
Ujujuj, så dumt, Brexit, Brexit, Brexit!
Men, skriver Küchler, redan dagen efter hade en Brysselbyråkrat svarat att kylförpackningen inte är ett EU-krav, utan en regel Storbritannien infört, samt att Isle of Man inte tillhör EU.
Det är ju inte den första okontrollerade, felaktiga uppgiften som spridits om EU och ”Brysselbyråkrater” i Storbritannien, men tyvärr också i andra EU-länder.
När nationella politiker vill införa lagar och förordningar som väcker ilska skyller de gärna på EU, eller omvänt, säger att önskade lagar och förordningar inte går att införa, på grund av EU.
Implementeringen av EU:s vapendirektiv är ett gott svenskt exempel på det förstnämnda. Det går att läsa om jakttidningar, men också i EP, för den som är intresserad.
Transportnäringens stora bekymmer med cabotagetransporter är ett svenskt exempel på det senare. När det lika mycket handlar om att det inte finns trafikpoliser som kan genomföra kontrollerna utländska fordon. Antalet trafikpoliser i enskilda medlemsländer bestämmer som bekant inte ”Brysselbyråkraterna”.
Gelin-Petterssons bok handlar om hur Facebook och Google monopoliserat och skapat direkt farliga sätt att sprida falsk information. Monopolföretag som bara vill tjäna pengar är något som skulle kunna hanteras politiskt med lagstiftning. Men när det är politikerna som skamlöst ljuger och sprider, eller låter lögner spridas, via sociala medier, vilka ska då försvara oss?