Ha-ha-ha-haggis!

Det finns haggis i Uppsala!
En gång för nu ganska länge sedan kom jag aldrig fram till Aberdeen där det skulle finnas en restaurang med året-runt-haggis. Det grämde mig inte, men jag var lite besviken. Det ska finnas en i Edinburgh också, men inte heller dit kom jag iväg.
Flera år senare tog Craig, en vänlig skotte, med sig haggis till vårt julfirande – jag njöt av haggisens konsistens, okladdig pölsa, och med starkare smak av timjan. Resten av familjen förhöll sig mera avvaktande.
Sedan dess har jag suktat. Tills nu. Det finns Haggis naturell, Haggis smaksatt med drambuie, Haggis smaksatt med whisky … och … vad kan jag mer begära? Vegetarisk haggis kanske. Och jo, det finns också.

Muggen kostade fem kronor på Brödet & Fiskarna, second handaffär i Enköping. Jag köpte den naturligtvis även om texten är djupt lögnaktig. Den syns inte på bilden, men där står:
The facts. THE TRUE haggis is a very RARE & SOLITARY BREED, congregating once a year on Jan 25th at a REMOTE THISTLE PATCH near the N.E. Shore of Loch Ness. There the TRUE HAGGII celebrate the National Slaughter of their Rivals, the COMMON HAGGIII, with real Haggis Dancing, Tossing & Putting before flying back to their HIDDEN HAGGIS HAUNTS in the HILLS. NESSIE has been known to join in these CELEBRATIONS.

Som var och en kan förstå har ovanstående inget med verkligheten att göra. Haggisar flyger inte, de har inte klor på fötterna och de far inte runt med tistlar i munnen och ser fåniga ut.

De riktiga haggisarna lever i Högländerna, i fred och frihet och oftast utan att bli störda av varken djur, människor eller flygande wannabees.
Det som utmärker dem och tydligast skiljer deras fryntliga fysionomier från får, är deras kortare vänsterben. Detta tvingar dem att alltid gå i vänstervarv i bergen, något som är en stor fördel eftersom många av de stigar de beträder är mycket smala, och inte alls anpassade för mötande trafik.
Man kunde tro att dessa fredliga varelser som inte är någon till förargelse skulle få leva sina liv i frid och var och en nå hög ålder och kunna samla sina fränder på långa vandringar i vänstervarv sökande efter skydd och föda.

MEN. Så är det inte. Och det är det enda som stämmer med den osakliga texten citerad ovan; en månad om året lever haggisarna farligt. Det är i januari, inför firandet 25 januari då alla skottar vill ha haggis till den traditionella middagen på Robert Burns födelsedag. Möjligen läser de då också Burns poem Address to a Haggis.

I januari går jägare upp i Högländerna, beväpnade endast med sina råa röster. Och de går i högervarv, sökande längs haggisarnas stigar efter byte.
När de möter en stackars haggis ropar och hojtar de så mycket de orkar, och tvingar haggisen att vända och fly.
Vad händer då tror ni? Med kortare vänsterben i högervarv på ett berg?
Jo haggisen förlorar balansen, tumlar ner för berget och slår ihjäl sig.

Där nedanför berget kan de sedan tas om hand och förvandlas till … haggis och serveras 25 januari.

Fair fa’ your honest, sonsie face,
Great chieftain o’ the puddin’-race!
Aboon them a’ ye tak yer place,
Painch, tripe, or thairm:
Weel are ye wordy o’ a grace
As lang’s my airm.
(den första av Burns dikts åtta strofer, resten finns på Wikipedia)

En grym och sorglig historia, och lika osann som den på muggen.