I september skärpte EU sanktionerna mot Ryssland på grund av kriget i Ukraina. Sanktionerna riktas mot tillgång till försvarsmateriel, utrustning för både militär och civil användning, känslig teknologi och EU:s kapitalmarknader.
Samtidigt bidrar EU till Kinas militära upprustning. Kinas ubåtsflotta drivs med tyska dieselmotorer, kinesiska bomb- och attackflygplan utrustas med brittiska motorer. 150 franska småflygplan och 1000 franska helikoptrar ska levereras-. Elektronisk utrustning, ingredienser till biologiska och kemiska vapen säljs och alldeles nyligen togs steg på vägen för att minska tullarna för handel med IT-teknik mellan Kina, USA och andra länder.
Det kan vara värt att nämna att EU införde vapenembargo mot Kina 1989, efter massakern på Himmelska Fridens torg.
Embargot gäller inte utrustning med dubbla användningsområden, och var motorer och kemikalier till slut hamnar är ju inte alldeles lätt att kontrollera.
Redan i maj i år citerades president Putin i Hufvudstadsbladet sägandes att ”Vi måste göra vårt yttersta för att allt som används inom vår försvarssektor tillverkas på vårt territorium”. Väst hade då redan infört sanktioner mot Ryssland på grund av Krim och Ukraina.
Den som läst Axel Kronholms artikel i Fokus nr 15 i april i år, förstår varför Ukraina är så viktigt för Ryssland. http://fokus.se/2014/04/farval-till-vapnen/
Ryssland är beroende av ukrainsk industri och leverantörer av materiel till inte bara flottan utan också till de ryska kärnvapnen.
Att Ukraina vänt sig västvart, till EU och USA är därför ett direkt hot mot det ryska försvaret och den upprustning som Putin inte bara talat om, utan också inlett.
Det kan i sammanhanget vara värt att minnas att Georgien, efter landets transformation till västvänlig nation under Saakasjvili, anföll Sydossetien, enligt media efter ryska provokationer och i tron att väst skulle ingripa på Georgiens sida.
Den strategiska analysen av Ukrainas förhållande till Ryssland torde inte vara svår att göra, och inte heller särskilt svårt att förstå att Ryssland inte är bekvämt med utvecklingen efter Majdan.
Att ukrainare, liksom ryssar och människor i många andra länder, med eller utan nära band till väst eller med en historia som f d allierad med Sovjet, vill bli kvitt korrupta makthavare, vinna inflytande över sina egna liv och de samhällen de lever i är inte svårt att förstå. Det var vad som kom till uttryck på Majdan, på Tahrir och på Taksim. Och på Himmelska Fridens torg.
Det är inte människornas önskan om frihet som skiljer i hur väst agerar.
Det är strategiska analyser.
Analyser av vad som är bra och nödvändigt för ett lands försvar och försvarsindustri görs inte heller bara i Kreml.
Så sent som i våras stod det klart att Sverige och svenska regeringen slog vakt om svensk ubåtstillverkning, och Saab köpte Kockums från tyske ägaren Thyssen Krupp.
I mars skrev Alliansregeringens försvarsminister Karin Enström i en debattartikel i Dagens Industri att:
”Alliansregeringen värnar Sveriges försvar och försvarsförmåga…Som försvarsminister vill jag vara tydlig med att ambitionen måste vara att säkerställa en långsiktig stabil grund för vårt svenska ubåtsvapen. Det innebär att det bland annat måste finnas en industriell lösning där fokus är på att utveckla den svenska tekniken och designen. Där den svenska statens kontroll över immateriella rättigheter är en självklarhet och där strategiska internationella samarbeten mellan Sverige och andra nationer inom detta område bejakas.” (Dagens Industri 26 mars 2014)
Jojomen. Jag håller alldeles med.
Det är därför jag inte kan förstå hur det kan vara så svårt att förstå att Ryssland vaktar sina försvarsintressen, att de inte ”vill ha EU och NATO på sin bakgård” som någon uttryckt det apropå Ukraina.
Inte heller är det särskilt svårt att förstå om ryssar, även de som inte lätt sväljer regeringens propaganda, anser att väst har en väl utvecklad dubbelmoral – dock inte kopplat till Saab och ubåtar, utan till Krim och Kosovo.
I den bästa av världar skulle Krim fortsatt vara en del av Ukraina, fred råda i östra Ukraina och såväl Ryssland som Ukraina utvecklas till okorrumperade rättsstater, med fortsatt handel staterna emellan, och utvecklad handel med andra länder.
Nu är i stället Ukraina katalysatorn i en utveckling där motstående makt- och ekonomiska intressen bekämpar varandra. Och de som drabbas värst är som i alla krig, civilbefolkningen.
