Vår världsbild, hur ser den ut, och hur blir den till? Genom media? Vänner? Information från organisationer? Genom psykologiska operationer och val av ord, bilder, vinklar i reportage. Och val av vad vi skriver om, förstås.
I trean i gymnasiet ville jag göra ett specialarbete om nyhetsrapporteringen i dagstidningar inför valet. Jag trodde att den kanske såg olika ut i olika tidningar. Jag visste inte hur rätt jag hade. Det visste min presumtive handledare, aktiv kommunalpolitiker. Han avrådde å det bestämdaste och jag skrev om Chile i stället, lärorikt det också. Men hur världsbilder formas är fortfarande lika intressant. Jag har berört det i tidigare inlägg: vem har en klan, en grupp, anhängare, kompisar, ett gäng, sympatisörer, ett band of brothers?
Coming Out i S:t Petersburg och lagen mot gaypropaganda som S:t Petersburg infört och fått godkänd av Högsta domstolen i Moskva har inte bara jag utan också svensk riksmedia rapporterat om. Att en liknande lag föreslagits i duman av en ledamot från Enade Ryssland, att gälla för hela Ryssland, har också framkommit, liksom att den godkändes i första röstningen.
I TT:s text skriven före omröstningen av den utomordentliga korrespondenten Anna-Lena Laurén, framkom dessutom att premiärminister Medvedev, också han från Enade Ryssland, sagt att lagen är onödig. ”Man kan inte lagstifta om alla frågor som gäller människors relationer. Det anser både jag och Enade Ryssland” citerades Medvedev från en tv-intervju i Lauréns artikel. Medvedev hade nog inte riktigt rätt vad Enade Ryssland beträffar, men han fick komma till tals i varje fall.
Men om Litauen är det tyst, vårt baltiska EU-grannland som Sverige ensidigt lovat försvara om det attackeras. Där är homofobin lika stark som i Ryssland, och redan 2009 föreslogs ett tillägg i lagen för skydd av minderåriga som innebar ett förbud mot ”information som främjar homo- och bisexuella och polygama relationer”. Internationella protester och presidentens veto gjorde att tilläggstexten ändrades till att gälla information om alla typer av sexuella relationer.
I en enkät gjord 2010 tyckte nästan 44 procent av de svarande att homosexualitet var en sjukdom, och 70 procent skulle inte stödja en pridemanifestation.
Om homofobin i Litauen och hur den tar sig uttryck har Kjetil Duvold och Inga Aalia skrivit en lång och intressant artikel, ”Fear and loathing in Lithuania” i Baltic Worlds nr 2:2012. (www.balticworlds.com)
Litauen gick med i EU 2004, och är medlem av Nato.
Enligt Duvold-Aalias var EU-medlemskapet och den anda av europeisering som då rådde i Litauen en effekt av att man definitivt ville skära av möjligheterna till ett nytt ryskt inflytande. När detta var säkrat, blev i stället nationalism och ”litauiska värderingar” alltmer framträdande bland politiker och i allmän debatt.
”Many Lithuanians are likely to have a rather utilitarian attitude to the European union: they support it because they think their country – or themselves – will benefit from it. If membership fails to deliver tangible goods, many ordinary citizens will in all likelyhood withdraw their support.” skriver Duvold-Aalias i avslutningsvis. Utvecklingen av demokrati och tolerans mot oliktänkande förklaras komma att, och måste få, ta tid.
Andra aspekter av Litauen speglades nyligen i svenska massmedier, en artikel i Metro måndagen 17 december, och en artikel i UNT söndagen 2 december.
Båda artiklarna handlar om litauiska stöldligor som gör raider mot bostäder och företag i Sverige och för ut godset via Frihamnen i Stockholm eller Oskarshamn.
”Ett skepp kommer lastat” lyder rubriken i UNT. ”Svenskt stöldgods en miljardindustri” är rubriken i Metro. I den senare artikeln berättas om ett samarbete med litauisk polis och ett tillslag mot en bilverkstad i Litauen 2011. Verksamheten hade omsatt minst 90 miljoner kronor under ett års tid – med lyxbilar stulna i Sverige som byggts om och sålts tillbaka.
I UNT hade polisen ”så in i helsike mycket tjuvar” den senaste månaden att extra arrestlokaler öppnats.
Stöldgods ”går i skytteltrafik mellan Sverige och Baltikum – samtidigt står polisen maktlös” skriver Metro.
”Problemen har funnits ända sedan Sverige gick med i EU och vi öppnade våra gränser. Sedan har det bara fortsatt öka” citeras en polis i UNT.
Det är Schengenavtalet det handlar om, 22 av EU:s medlemsstater ingår i Schengenområdet, övriga fem EU-länder har behållit möjligheten att göra sytematiska personkontroller, eller inte uppfyllt kraven för att avskaffa dem, vid sina gränser. Inom Schengen råder annars passfrihet, men alla ska på begäran kunna legitimera sig.
Tar man färjan till Tallinn för en kortkryssning släpps man inte i land utan pass. Om det är likadant i Litauen vet jag inte.
Men har man pass och bilen full av stöldgods går det uppenbarligen bra både att lämna Sverige och åka i land i Litauen.
”Det är som en liten godisbutik i Sverige. Folk är på jobbet på dagarna, man lämnar sina fina villor och lägenheter i godan ro. Man har världens bästa lås, men det hjälper inte mot en rejäl kofot” citeras en polis i UNT.
Men låsförsäljarna är glada får man tro. Och kofotsförsäljarna.
Tullmyndigheten har rustats ned i Sverige efter EU-inträdet, det är EU:s yttre gränser som skyddas genom olika samarbetsorgan.
Vad blev det av det fördjupade polissamarbetet som skulle förhindra gränsöverskridande brottslighet inom Schengenområdet?
Justitieminister Beatrice Ask har i varje fall ett förslag till lösning, hon vill ha skärpning av straffskalan, och kritiserar polisen för att inte agera tillräckligt mot mängdbrott, dit bland annat bostadsinbrott räknas.
Litauen har varit inne i en djup ekonomisk kris, om arbetslösa unga män besöker ”godisbutiken” är kanske inte konstigare än att arbetslösa litauiska kvinnor lämnar familj och barn och tar hushålls- och städarbeten i Sverige.
Varor och tjänster ska flöda fritt i EU, och passfrihet råda inom Schengen.
Det är något som skorrar. Var det så här det var tänkt, varu- och tjänsteflödet, och förbudet mot systematiska personkontroller?
Vilka tjänar på de fria flödena, och vilka förlorar? Skulle alla kunna bli vinnare, och i så fall hur?
Varför är homofobi i Ryssland ett stort och omskrivet ämne, när det knappast nämns i rapporteringen från EU-länderna Litauen, Rumänien, Bulgarien, Lettland och Ungern.