Potifar och Potifutten – om Färöarna

”Utanför sjunger
obegripligt många miljoner ton vatten.”

Det är så det är med dem, de 18 öar som tillsammans är Färöarna. En del små och obeboeliga eftersom de består mest av höga klippor rakt upp ur vattnet. Andra stora, eller i varje fall mycket större, fortfarande med mycket höga klippor och fjäll, men också gräsbevuxna och dalgångar med ängar och fält. Om stenarna i branterna rör sig är det inte stenar, utan får.
Det sägs att det finns fler får än människor i Färöarna. Människorna är drygt 50 000. Hur många fåren är, är mig obekant. De är i varje fall stora, större än pluttfåren i svenska hagar. Tror jag.

I Tórshavn, huvudstaden, bor omkring 20 000 av de 50 000 färingarna och i Tórshavns kommun där bland annat Kirkjubøur ingår cirka 23 000. Tórshavn är en liten stad, till och med mindre än Enköping, men dess historia är lika lång. Och den är för en turist charmigare (förlåt). En del av charmen kan naturligtvis förklaras med okunskap.
Inte förrän efter hemkomsten stiftade jag bekantskap med William Heinesen, en av Färöarnas stora litterära och konstnärliga gestalter. Han är en självklar del av Färöarnas historia och hans namn dyker upp i många sammanhang. Väl hemkommen kunde jag via bibliotekets fjärrlån (tack Linköping!) ta del av några av hans böcker.

Stroferna i inledningen kommer från William Heinesens dikt Hemma på Jorden (s 79) från samlingen med samma namn, Rabén & Sjögren 1987, urval och översättning av Inge Knutsson.
Genom William Heinesen fick jag veta att mer eller mindre elaka smeknamn gavs såväl hög som låg i förra sekelskiftets Tórshavn. Samt att advokaten Djurhuus förutom framstående lyriker och Homerosöversättare, var ”en lika outtröttlig som genial odlare av denna sin hemstads tradition”. (Berättelser från Thorshavn, Forum 1977, s 26).
Rubrikens Potifar och Potifutten figurerar i Gamaliels besatthet, en av bokens berättelser.

 

djurhuus
Hotel Djurhuus – lägg märke till fiskarna som hänger till tork till vänster.

En central byggnad i Tórshavn bär Djurhuus namn, och jag fåkunniga som då aldrig hört talas om advokaten men fascinerats av det isländska ordet av ”polis”, lögreglan, tänkte att det kanske hade varit en veterinärstation?
Sedan jag fått klart för mig att Djurhuus är ett aktat familjenamn, försökte jag förklara min fundering om veterinärer för en färing, som ställde sig helt oförstående. Knasig turist, bara.
Samma färing kunde berätta om andra turister som inte heller förstått sig på landet och med betydligt allvarligare konsekvenser:
– Om inte får går ut på en avsats ska inte du göra det heller! var hens bestämda råd till turister på tur i fjäll och dalar efter att ha berättat om botanikern som i ivern att närmare studera en blomma på en klippavsats fallit till sin död.

Färöarna har blivit ett turistmål, de senaste tre åren har strömmen av turister ökat och ännu har landet inte riktigt anpassat sig – där finns så mycket mer än lunnefåglar och vandringsleder och en fantastisk natur. Där finns till exempel smala vägar som går till häxfot2små byar i dalar mellan höga fjäll. En hyrbil tog oss till färjeläget i Gamlarætt för vidare befordran till Sandoy och dess färjeläge Skopun och vidare till Sandur och Søltuvik.

 

I Søltuvik kan man se häxan Gívurins stora fotspår i en sten, och strax intill vid Gróthusvatn står
Bundni Steinurin, Stickstenen, fyra meter hög, arton meter i omkrets och helt täckt av stickade bilder och figurer. Naturligtvis finns en tjaldur, fågeln som kunde ha funnits på den färöiska flaggan, med på en av de stickade bitarna.

helastenen

sticktjaldur

I Sandur har den gamla telefonstationen förvandlats till Kafé Breidastig med delvis bevarad inredning, bord och stolar gjorda av drivved och gamla dörrar. Soppan, anpassad för såväl vegetarianer som fiskätare eftersom fisken läggs i på beställning, hembakt bröd och fårost, vad mer kan en hungrig vägfarande begära ? Inget eftersom utsikten är magnifik och inomhusmiljön är tryfferad med telefoner, en del av modeller som var gamla redan på 1950-talet.
– Jag vill att husets historia ska finnas kvar, även om det används på annat sätt nu, sade värdinnan.

Från Kafé Breidastig ser man sandstranden där historiens största grindadråp tilldrog sig. En grind på färöiska är en flock grindvalar, upptäcks en flock går grindabud, och med båtar drivs flocken mot land, slaktas och delas upp i andelar mellan alla dem som deltagit i jakten. I oktober 1940 drevs 1200 valar in till stranden i Sandur, den genomsnittliga storleken på en grind är 140 valar. Undra sedan på att grindadråpet i Sandur nämns i historieböcker och turistguider.

grindadrc3a5p.jpg

Därtill rekommenderade for vi vidare till Dalur. En skräckfärd för chauffören, mig, på enfilig och mycket brant väg, upp och ned, men en lycka att ha sett. Både vägen och Dalur med kyrkan och de stickade tänkespråken uppsatta på staket i byn.

kyrkstrand
Den steniga stranden och kyrkan i Dalur.

Stickkonstnärens svåger berättade gärna om svägerskans konstfärdighet och om byn.

sticksvåger

sandurstick

 

I Dalur fanns annat att glädjas och förvånas över. En riktig hässja,  och en stenbrunnurin vars budskap som nog svårt förbryllar den som inte är bekant med färöiskans bestämda form av substantiv.

 

 

 

hässja

Av William Heinesen kan man lära om trøland, mark som arrenderades ut av kommunen för odling och där arrendatorerna efter friköp ofta bosatte sig. Fortfarande har bostäderna i städernas utkanter och i byar ofta en stor gräsplan, eller äng, där några får, hemmafåren, och kanske höns eller gäss går.

törland
Trøland med hjemmefår i Søltuvik.

Tillbaka till Skopun där det fanns tid att kolla närmare på den rejäla postlådan byggd för Guinness’ rekordbok, och färjan tillbaka till Streymoy.

postlåda

Strax norr Gamlarætt ligger Kirkjubøur, en av de landets äldsta boplatser med Magnus-katedralen, nu med bara väggmurar och inget tak. Om den aldrig byggdes klart då pesten gjorde slut på människor och resurser på 1300-talet, eller om den faktiskt blev klar och invigd som konsekrationskorsen inne på väggarna tyder på, är föremål för diskussioner.

magnus1

Olavskya

Odiskutabelt är i varje fall att Olavskyrkan intill byggdes och har varit i bruk sedan 1100-talet, och att altartavlan av Sámal Joensen-Mikines är den mest rörande, mest adekvata altartavla jag sett.

altartavla
Sámal Joensen-Mikines (1906-1979) finns också representerad med flera målningar på Färöarnas konstmuseum, Grindadráp och Aftur av jordarferd, liksom altartavlan nyskapande i expressionistisk stil.

Intill ligger också Kungsbondegården, en av de 300 sådana gårdar som Färöarna delades upp i efter reformationen då kungen i Danmark beslagtog jorden från kyrkan, men behövde bönder som brukade den. Kungsbondegårdarna är konstruerade som fideikommiss, de går i arv till äldsta sonen, kan inte säljas eller delas. Kungsbonden vid Kirkjubøur är sextonde generationen på gården. Kungsgårdarna var också ett sätt att reglera beten och djurhållning, vilket var nödvändigt på känsliga marker.

kungsgård1

kungsgård2
Dörren inifrån storstugan. Delar av Kungsgården är öppen för besökare.

Åter till William Heinesen som också skriver om Belsmannen, ”ett hemskt namn som betyder Helvetesgasten” och som gavs till Kristen Hosetager. Det redogörs för alla dennes missdåd och så skriver Heinesen att ”hade Kristen Hosetager levt i våra dagar hade han säkert fått syndernas förlåtelse genom omvändelse och kunnat sluta sina dagar som en aktad och ärad man, i synnerhet om han slagit sig på kommunalpolitik, något som människor av hans sort ofta gör.” (Berättelser från Thorshavn, s 86)
Kort sagt, Heiensen har en talang liknande Djurhuus, och det har också Bogi som visar oss runt i staden och vid Lagtinget säger att ”där börjar alla våra problem”.

eländesstart190811_110609
Lagtinget samlas i den vita byggnaden,  moderna lokaler för förvaltningar ligger längre in på gatan.

Lagtinget hade ingen möjlighet att säga emot, men utanför kommunhuset står en skulptur som kanske förmedlar vad kommunpolitiker ser som sin lott:

kommunman

I Tórshavn finns hamnen, förstås, med välbevarade gamla hus, och gamla, mindre välbevarade hus.

Aarstova
Tórshavns gamla hotell är nu restaurang, specialiserad på fårkött, drömgott.
renovhus13458
Undanskymt vid en bakgata i centrum väntar  det här  huset på att ägaren ska ta sig an det.

Där finns Sirkus, en restaurang lika avspänt udda på insidan som på utsidan, gott utan krusiduller.

sirkus

utrikes
Utrikesdepartmentets flådiga entré, departementet fortsätter vidare in längs gatan.

Där finns ett utrikesdepartement som ser väldigt modernt, men litet ut, där finns en domkyrka som definitivt är mycket mindre än Enköpings Vårfrukyrka, där finns en kombinerad trappa/bänk som gamla och unga nyttjar för att äta matsäck, möta vänner eller bara sitta en stund.

trappan13205
Trappbänken som kan nyttjas för att vila trötta ben, Hotell Tórshavn till vänster, domkyrkan ligger alldeles nära uppe till höger.

Där finns den gamla gravplatsen, till stora delar övervuxen men bevarad mitt i stan, inget tal om att krossa gamla gravstenar till vägfyllning där inte.

grav2

grav1

Där finns Tinganäs där de gamla pack- och köpmanshusen och husen där det gamla Altinget fanns är vackert renoverade och ännu är centrum för regeringsmakten

tinganäsgrupp

lagmansförvaltning

och på andra sidan viken med färjehamnen Skansin, borgruinen, som nu är promenad- och turistmål.

skansin4

skansin2

skansin3

skansin1

Vid en av Tinganäs gamla byggnader fick min näsa göra tjänst och äntligt förklara varför svarta byggnader är så vanliga: tjära.
Det är en förklaring på Färöarna, men knappast på moderna hus i Enköping, Sverige. Om så vore, skulle de åtminstone lukta gott.

tjära

Bogi som själv är barnfödd på Suduroy undlåter inte att berätta att de som inte bor i huvudstaden kallar den för ”Kontorshavn”, men det går även åt andra hållet, en Tórshavnsbo som varit utanför stadsgränsen kan, enligt turistkartan, säga vid återkomsten till staden att han är tillbaka i Färöarna.

Det kan vara skäl att ge några uppgifter om föröisk historia: Spår efter irländska munkar som bosatt sig på Färöarna har daterats till 600-talet. Den första norska bosättaren kom år 825, omkring år 900 inrättades det som senare kom att heta Lagtinget.Från att först ha hört nära samman med Norge, kom Danmark att bli det land som i början av 1800-talet förklarade för färingarna att deras hemland var ett län inom Danmark. Den kungliga monopolhandeln upphävdes 1856, och i slutet av 1800-talet växte en självständighetsrörelse fram. Först 1938 erkändes färöiska som undervisningsspråk, 1939 som kyrkospråk och inte förrän 1988 infördes färöiska som språk i domstolar.
När Danmark ockuperades av Nazityskland 1940 kom Storbritannien snabbt till Färöarna, i en ”vänlig” ockupation.
En folkomröstning om självständighet 1946 resulterade i en majoritet för självständighet, och Självstyrelselagen trädde i kraft 1948. Den ger Lagtinget lagstiftningsmakt i angelägenheter som inte rör utrikespolitik, försvarspolitik och rättsväsen. Den verkställande makten ligger hos Landsstyret som leds av en lagman. Färöarna står utanför EU, och NATO, men NATO-stationer finns på öarna. Färöarna firar sin nationaldag 29 juli, på Sankt Olavsdagen.

Lite avsides, kan man tycka innan man lärt sig att gångvägar finns på oväntade ställen, ligger Nationalbiblioteket. Utan tvivel fyllt av bokskatter som skulle intressera turister, men närmast blygt med väldigt liten skylt.

diskretnatbib

Åt andra hållet, norrut från centrum ligger Nationalmuseet, om möjligt ännu blygare. Lägg märke till symbolen i vänstra hörnet. Men jo, det finns skylt ned till museet från Hvítanesvegur.

nationalmus

Väl funnet är museet välordnat, vackert och fyllt av information. I entrén tas besökarna emot av vad, om inte en lunnefågel!

museet

En sådan framställning av fågeln som åtminstone av många turister ses som en nationalsymbol är måhända ett utslag av mer eller mindre stillsamt gyckel, mer eller mindre allvarligt menat, som kan ses även på andra ställen. Som här:

ingenp-plats-scaled-2560-e1572466988978-scaled-2560-e1572467451474-scaled-2560.jpg

Eller detta visdomsord från damtoalett:

toavisdom1508

Den färöiska versionen av ordspråk på väggen i en pub:

ordspråk2_115426

Street art med lokal touche:

street2190805_194658

Fyndigt återbruk av skateboards, och ett förbryllande budskap i skyltfönstret:

återbrukSkate14858

 

Tórshavn har förstås också ett konstmuseum. Det rekommenderas varmt.

konstfåglar
Edward Fugløs Colony. Havssulor, Färöarnas största fåglar, i kostym. ”… the ambiguous title – in English as a hint to its international portent. In this bird colony the vital question is about power.” förklaras verket.
fc3a4rc3b6stick-scaled-2560.jpg
Se så många olika mönster det finns på färöiska tröjor! O så fint! Vem som gjort denna har jag tyvärr inte fått med i mitt block. Förmodligen var jag så överväldigad.

 

För en svensk är förvånande att de enda träd som växer på Färöarna är planterade. Det förklarar varför de små ansamlingar av träd som finns på några platser i Tórshavn är så märkvärdiga att de markeras med små granar på stadskartan.
Å andra sidan gör det jämna klimatet, sällan mer än 20 grader varmt men heller aldrig kallgrader, året runt, att fuchsior om än planterade, blir stora som träd. Fuchsiaträd har jag inte på bild, ni får åka dit och kolla om jag hittar på.
Bild har jag däremot på trøland i norra Tórshavn. Här med hästar, men de fanns med får, höns och ankor också.

hästistan

Potatis växer i välansade rader i trøland och trädgårdar, de flesta andra grönsaker måste importeras. Fisk är huvudnäring, både ekonomiskt och som föda, men förstås också får, sjö- och tamfågel. Och skaldjur.

Skaldjuren har Färöarnas fantastiska restaurang Koks och kökschefen Poul Andrias Ziska med två stjärnor i Guide Michelin tagit fasta på i sin smakmeny där traditionella rätter varvas med fisk och skaldjur, fräscha tillbehör, vackert och fantasifullt presenterade.
Traditionella rätter kan i Färöarna som i andra länder vara av sorten ”acquired taste”, fårtalg och ræst fårkött till exempel. Ræst innebär att köttet konserverats genom fermentering. En mycket speciell smak, liksom skerpikjötet, torkat och fermenterat. Kartguiden som citerats ovan skriver om skerpikjøt att ”we love it, but you might die”. Så illa var det ändå inte, och talgen var inga problem, liksom inte heller det rökta valhjärtat. Kammussla, hästmussla, sjöborre, mahognykamling, torskrom … allt gott, allt spännande – det blir gärna det när saltarv, sjögräs, alger, ängssyra och tusenskönor ingår i rätter och dekorationer.
Lika fantastiskt som maten och servicen är lokalen, ett kulturskyddat torp i Leynarvatn, norr om Tórshavn dit man tar sig bara i fordon med fyrhjulsdrift.

KOKS

koks_203136

sjöborre

Om skaldjur med saltarv kanske inte är den vanligaste rätten på färingars tallrikar så är fisk desto vanligare, och fisk är också en stor exportprodukt. De stora kassarna med odlad lax syns i många fjordar.
Hur viktig fiskeindustrin är avspeglas också i Jógvan Isaksens thriller Walpurgis Tide (Norvik Press, London 2016, först publicerad i Tórshavn 2005) som inleds med att två brittiska miljöaktivister hittas mördade i en valkropp efter ett grindadråp i Tórshavn.

Att Färöarna varit och är en sjöfarande nation är smärtsamt tydligt i de minnesmonument som finns på många platser över fiskare och sjömän borta efter att fiskebåtar, små eller stora, och handelsskepp förlist, i stormar eller under krig.

minne2

minnesstes

Nólsoy ligger 20 minuters färjefärd öster om Tórshavn, på andra sidan Nólsoyfjärden. En ö med mera avslappnad attityd än Tórshavn säger guideböckerna, men definitivt inte en ö i avsaknad av självförtroende. Tänk bara: Nollywood! eftersom ön har en egen, årlig filmfestival. Men den har också lång historia, vandringsleder, får förstås, och lamor.

vynolsoyllama190808_110740

 

fårpåväg

nolsoyKlippfälla
Fårfrisörens hjälpmedel.
fiskmåsOT-havn
Utkik mot Tórshavn.
nólsoy
Båthusdörrar i Nólsoys hamn.
nolsoyArt
Ännu en dekorerad dörr.
färjanolsoy
Färjan från Tórshavn anländer Nólsoy.

Några fler bilder från Färöarna:

vestmanna2
Båttur från Fjørdukrógvin i Vestmanna. Det är tre öppningar i klipporna, och nej båten gick inte genom dem. Däremot in i en grotta, med akustik som i en konsertsal. Karolina provsjöng.

 

bäckistan
Tórshavn klättar upp för berget, att bäckar söker sig nedför är inte konstigt men ändå lite överraskande att se dem söka sig ned mellan husen. Det gick gångvägar ned på samma överraskande sätt.
plinkur00137
Ett båtnamn att le åt, åtminstone för en fåkunnig.
FFlogga
En logga att avundas.

Avslutningsvis, återigen William Heinesen, men då inledningen till berättelsen Våt hemtrakt:

”Som jag så ofta tidigare har hävdat, kanske ändå inte ofta och övertygande nog, eftersom det alltjämt tycks finnas människor som ställer sig skeptiska, återfinns världens absoluta medelpunkt på Färöarna och heter Thorshavn.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *