– Javisst avgiften är betalad. Men du har inte betalat … Avgiften.
Det var beskedet fastighetsägaren fick då första hyresgästen flyttat in i det nyrenoverade huset och elen inte var inkopplad.
Fastighetsägaren betalade Avgiften till tjänstemannen på elverket, elen kopplades in.
Det var en av de första historier om livet i Beirut som berättades av min vän hösten 2018 då jag anlänt till Libanons huvudstad.
2001 skrevs förhoppningsfullt i en svensk reseguide om Libanon att återuppbyggnaden av elnätet var i full gång, men gav ändå rådet att ta med en ficklampa. Strömavbrott kunde inträffa.
I oktober 2019 började demonstrationerna mot maktmissbruk och korruption i Libanon, den ekonomiska krisen blev allt värre, medierna skrev om hur hårt medborgarna drabbas. Regeringskris, fortsatta protester.
Vid middagstid 4 augusti 2020 skrev TT att demonstranter i Beirut stormat energidepartementet, utleda på ideliga strömavbrott. I vissa delar av staden avbrott så långa som upp till 20 timmar om dagen. En demonstrant citeras:
– Vi har samlats framför energidepartementet eftersom det är det främsta korruptionsnästet.
Det var inte utan att man förstod dem.
När man tror att det inte kan bli värre blir det eftermiddag 4 augusti, explosioner i Beiruts hamn och allt blir fasansfullt. Rapporterade dödstal steg från 27 på kvällen den fjärde till mer än 130 kvällen femte augusti. Antalet skadade rapporterades vara mer än 6 000 samma kväll.
Dödssiffrorna har fortsatt stiga, civilbefolkningen röjer gatorna från glas och rasmassor. Demonstrationerna har återupptagits.
För två år sedan var Libanon redan i kris, men ändå långt från dagens Libanon som i tidningsrubriker sedan i oktober 2019 beskrivits som rent kaos med en ekonomi i fritt fall.
Även 2018 var det förstås också bättre att ha dollar i plånboken, men den libanesiska medelklassen hade fortfarande tjänsteflickor som satt nedhukade i baksätet om husbondfolket tagit dem med på biltur. Tjänsteflickorna kunde också ses ute på Beiruts gator vallande de stora hundar som var statuspryl för de bättre bemedlade.
– They buy huskies but have no idea what dogs like that are for, or what to do with them except own, sade min vän.
Före katastrofen med det exploderande ammoniumnitratlagret i hamnen skrev medier om hur medelklassen dumpade tjänsteflickorna från Etiopien, Ghana och Nepal utanför deras ambassader eller bara på gatan. Kafala (med reservation för stavningen) kallas systemet som gör det möjligt att hålla tjänstefolk med arbetstid dygnet runt till mycket låg lön. I det ekonomiska kaoset kunde medelklassen inte längre klara ens det.
Då, 2018, fanns förstås också tiggare och hemlösa i Beirut. Hela familjer kunde ses sitta tryckta invid en trädgårdsmur, de mindre barnen med framsträckta händer. Libanon har tagit emot många flyktingar från Syrien. 2019 beräknades var fjärde invånare i Libanon vara syrisk flykting, omkring en miljon är registrerade, troligen är de flera.
Spåren efter det 15-åriga inbördeskriget som tog slut först 1990 är ännu synliga i staden även om delar av centrum har byggts upp med moderna, höga betongskrapor, gallerior, kontor och bostadshus. Under ett av dem går det att se rester av den gamla souken, marknaden som i stort sett utplånades under kriget och återkom som lyxgalleria då ruinerna efter kriget togs bort och ett nytt centrum växte fram.
I hamnen, som ett monument över inbördeskriget men också av det som kom efter, oenigheten om av vem, var och hur Beirut skulle återuppbyggas står St Georges Hotel, en ruin, men en ruin där gardiner fladdrar i alla tomma fönsterkarmar. Ägaren Fadi el-Khoury var, och är, oenig med familjen Hariri, huvudägare i Solidere som står bakom mycket av renovering och återuppbyggnad i centrum.
Några kvarter längre upp i staden står ruinen av Holiday Inn, hotellet som var nyinvigt när inbördeskriget bröt ut och som sköts sönder, om än inte samman. Alla våningsplanen är kvar, men man ser rätt igenom de urblåsta fönstren, och där fladdrar inga gardiner. De nedre våningarna av Holiday Inn disponeras av militären. Stridsfordon är uppställda innanför höga staket och galler, grindarna vaktas av beväpnade soldater som man inte vill be om lov att få ta en bild. Ett lov man hur som helst inte skulle få. Det råder strikt fotoförbud.
På Martyrernas torg är armen avskjuten på statyn som i maj 1960 restes till minne av dem som föll i kampen för Libanons självständighet. Ännu ett minne av inbördeskriget att lägga till kulhål i väggar och kvarvarande ruiner.
I södra Beirut finns Sabra, Shatila och Bourj el Barajne, palestinska flyktingläger som permanentats men inte inlemmats i stad och stat. I de två förstnämnda ägde massakrer rum på palestinier i september 1982. Det finns mycket skrivet om vad som hände, sök information på nätet och i bibliotek.
Nära försvarsministeriet i östra Beirut finns ett fredsmonument, ett torn i sju våningar gjort av 5000 ton betong med stridsvagnar inmurade i varje våningsplan. Deras kanoner spretar åt alla håll. Ett monument jag bara sett på bild, men inte mindre förbluffande för det.
Men i Beirut finns också cornichen, den långa, vackra strandpromenaden med ett lysande blått Medelhav att se ut över. Där fanns museer, kyrkor, moskéer, restauranger, hantverksbutiker och där fanns Tawlet, restaurangen där kockarna är kvinnliga flyktingar, maten fantastisk och samhällsklasser och nationaliteter blandade. Hur mycket som finns kvar nu är oklart.
Utanför Beirut, öster om staden mellan bergskedjorna Libanon och Antilibanon ligger Bekaadalen, knappt 20 mil lång och 15 kilometer bred. En plats och ett namn som mest förknippas med flyktingar, återkommande strider och attentat av olika slag, är i själva verket en högplatå präglad av jordbruk, många byar och mindre samhällen. Men också av städer som Baalbek, staden Alexander den store en gång gav namnet Heliopolis, solguden Helios stad. Floden al Assi som rinner norrut, ut ur Libanon. Sydväst om Baalbek rinner Litanifloden upp, ett namn som också återkommit i rapporteringen om strider och oroligheter eftersom den rinner söderut, mot Israel.
Litanifloden och dammen med en underjordisk kraftstation var redan före sekelskiftet så förorenad efter många års slarv med sophantering att internationella experter togs in för att försöka rena den. Sophantering är ett mycket stort problem, inte bara vid Litanifloden. Bad i Medelhavet utanför Beirut och andra städer avråds bestämt från, nivån på föroreningar gör bad direkt ohälsosamt.
Hotel Palmyra i Baalbek byggdes 1874 och var under en tidigare period Bekaadalens St George Hotel, med Einstein, de Gaulle och shahen av Iran bland gästerna.
Nu är Hotel Palmyras glansdagar länge sedan över, men få hotell kan tävla i charm, mottagande, eller utsikt.
Från fönstren i Hotel Palmyra ser man ut över det stora området med ruinerna av tempel byggda av romarna, det största till Jupiter, det ”lilla templet” invid till Bacchus, eller möjligen till Venus, större än Parthenon är det i varje fall. Tempelområdet finns med på UNESCO:s världsarvslista sedan 1984.
Många tusen års historia på knappt 10 500 kvadratkilometer, ungefär motsvarande Skåne. Ett land av kontraster, av skönhet, av korruption och maktmissbruk. Libanon är en upplevelse, Beirut likaså.
Läs om Libanon, inte ens tre dagars besök får plats i en bloggpost. Överst i min att läsa-hög ligger nu Michael Azars Döden i Beirut, Glänta produktion, Munkedal 2007. Mycket har hänt sedan 2007, men läsning bidrar till förståelse även av dagsaktuella händelser.
Det gjorde också kommentaren från den unge mannen i kaffekiosken som räddade mig från koffeinabstinens den tidiga morgonen 2018 i väntan på mitt flyg tillbaka till Sverige:
– Thank you, you made my day, sade jag.
– Make my day, take me with you, sade han.
