I pandemitider är det inte så många nyheter som gör en glad. Men det händer, och en nyhet som glatt mig särskilt är den om den irländska crowd funding-insamlingen till stöd för den av pandemin hårt drabbade Navajo Nation i USA. Motsvarande 50 miljoner kronor samlades in på Irland och kunde skickas till Navajo Nation.
Det var ett tack för de pengar som Choctaw-stammen samlade in och skickade till Irland då potatissvälten drabbade landet med början 1845. En miljon irländare dog, lika många emigrerade. En av emigranterna berättade om vad som pågick för Choctaw, som då samlade in och skänkte 170 dollar till svältande irländska familjer. Det motsvarar i dagens penningvärde 50 000 kronor, men det var insamlat från en stam som drabbats hårt av tvångsförflyttningen som genomdrevs på 1830-talet. En folkfördrivning och katastrof som det inte talas mycket om.
Jag kan bara hoppas att nyheten som meddelats i såväl SvD (8 maj 2020) som i Amnestypress (2/20) stämmer, och att pengarna från Irland använts till mat, tvål och rent vatten (som är en bristvara i New Mexico och de områden som navajos fördrevs till), som var avsikten.
Att en kvinna får rättmätig uppmärksamhet för en innovation, eller att en ogift, gravid tonåring lyfts upp som affischnamn för en rättmätig protestaktion.
Hur viktigt det är vem som säger eller gör vad, och när, blir ibland väldigt tydligt. I New York Times skrev Pagan Kennedy i juni 2020 en lång artikel om Marty Goddard, kvinnan som i början av 1970-talet insåg att kvinnor, unga som äldre, inte behandlades eller togs om hand av polis och sjukvårdspersonal som brottsoffer när de utsatts för sexualbrott. (NYT är låst, artikeln är lång och väl värd att betala för.)
Marty Goddard startade en kampanj: ”to treat sexual assault as a crime that could be investigated, rather than as a feminine delusion”. Så småningom satte hon ihop ett ”rape kit”, en liten förpackning med den utrustning som behövs för att samla forensiskt material, hår, vad som finns under naglar, kläder, sperma, etiketter att märka påsar och provrör med, och instruktioner för sjukvårdspersonal som tar hand om patienter som utsatts för sexualbrott.
Hon presenterade sitt rape kit för en manlig polistekniker, Vitullo, som skrek åt, och avvisade henne. Senare återkom han och tyckte det var en bra idé, lade till något som han tyckte kunde behövas, och resultatet blev ett ”Vitullo rape kit” som blev vida omskrivet för sin användbarhet och skenbara enkelhet. Marty Goddard glömdes bort och dog i armod. Om Marty Goddard skriver även Jezebel.com.
Rosa Parks, visst är namnet bekant? Kvinnan som 1955 vägrade resa sig för en vit man på en buss i Montgomery, Alabama. Att en annan färgad kvinna redan flera månader tidigare gjort likadant hade jag aldrig hört talas om. Ece Temelkuran skriver om henne, Claudette Colvin, i sin bok ”How to lose a country – The Seven Steps From Democracy to Dictatorship, (sid 200-201):
”They don’t make political heroes out of women, apart of
course from dead ones. Women are hardly ever chosen to be the
symbols of resistance, to mobilise the opposition. And that’s
exactly why the authoritarian regimes start with women. Character
assassinations, or any other kind of violation committed against
female opposition figures or women deemed undesirable citizens by
the regime, rarely trigger a united reaction aming dissidents, and
the regime knows this. That is why why many do not know the name of
Claudette Colvin, who refused to sit at the back of a segregated bus
nine months prior to Rosa Parks. As an unwed, pregnant teenager, she
would have been deemed easy foder for segregationists, and she
wasn’t considered respectable enough to be a figurehead for the
civil rights movement.”
Rosa Parks blev förvisso mycket känd medborgarrättskämpe och fick flera fina medaljer och utmärkelser, så Ece Temelkuran har inte helt rätt, kvinnor kan bli hjältar även i livet. Men det går inte an att vara fel sorts kvinna, oavsett vad kampen gäller.
I sammanhanget kan vara värt att nämna Sofie Sager. Notera att Sofie Sager var dotter till en brukspatron. Hade hon varit dotter till brukspatrons piga hade våldtäktsmålet måhända inte vunnits.
Tre bilder av kvinnor som fångat min uppmärksamhet i olika städer, av olika eller kanske samma anledning. Färger, miljöer, linjer … Jag tycker om dem alla, förstås, annars hade jag inte köpt och sparat korten. Inte heller hade jag delat med mig av dem här.
Bilden till vänster: Frida Zachariassen, Fiskearbetare. Färöarnas konstmuseum i Tórshavn. Bilden uppe till höger: Jan De Maesschalck, Belvédère (2005). Universitetsbiblioteket, Gent. Bilden nere till höger: Aleksandr Dejneka, Textilarbetare (1927), State Russian Museum St. Petersburg/ utställning Nationalmuseum Stockholm.
För att travestera Fem myror är fler än fyra elefanter. Tre bilder, en av dem ska bort. Vilken, och varför?
Fiskearbetarna för
att …
Belvédère för att
…
Textilarbetare för att …
Jodå, jag har förslag, men det är roligare att få fundera.
– Javisst avgiften är betalad. Men du har inte betalat … Avgiften. Det var beskedet fastighetsägaren fick då första hyresgästen flyttat in i det nyrenoverade huset och elen inte var inkopplad. Fastighetsägaren betalade Avgiften till tjänstemannen på elverket, elen kopplades in. Det var en av de första historier om livet i Beirut som berättades av min vän hösten 2018 då jag anlänt till Libanons huvudstad.
2001 skrevs förhoppningsfullt i en svensk reseguide om Libanon att återuppbyggnaden av elnätet var i full gång, men gav ändå rådet att ta med en ficklampa. Strömavbrott kunde inträffa.
I oktober 2019 började demonstrationerna mot maktmissbruk och korruption i Libanon, den ekonomiska krisen blev allt värre, medierna skrev om hur hårt medborgarna drabbas. Regeringskris, fortsatta protester.
Vid middagstid 4 augusti 2020 skrev TT att demonstranter i Beirut stormat energidepartementet, utleda på ideliga strömavbrott. I vissa delar av staden avbrott så långa som upp till 20 timmar om dagen. En demonstrant citeras: – Vi har samlats framför energidepartementet eftersom det är det främsta korruptionsnästet. Det var inte utan att man förstod dem.
När man tror att det inte kan bli värre blir det eftermiddag 4 augusti, explosioner i Beiruts hamn och allt blir fasansfullt. Rapporterade dödstal steg från 27 på kvällen den fjärde till mer än 130 kvällen femte augusti. Antalet skadade rapporterades vara mer än 6 000 samma kväll. Dödssiffrorna har fortsatt stiga, civilbefolkningen röjer gatorna från glas och rasmassor. Demonstrationerna har återupptagits.
För två år sedan var Libanon redan i kris, men ändå långt från dagens Libanon som i tidningsrubriker sedan i oktober 2019 beskrivits som rent kaos med en ekonomi i fritt fall.
Även 2018 var det förstås också bättre att ha dollar i plånboken, men den libanesiska medelklassen hade fortfarande tjänsteflickor som satt nedhukade i baksätet om husbondfolket tagit dem med på biltur. Tjänsteflickorna kunde också ses ute på Beiruts gator vallande de stora hundar som var statuspryl för de bättre bemedlade. – They buy huskies but have no idea what dogs like that are for, or what to do with them except own, sade min vän.
Före katastrofen med det exploderande ammoniumnitratlagret i hamnen skrev medier om hur medelklassen dumpade tjänsteflickorna från Etiopien, Ghana och Nepal utanför deras ambassader eller bara på gatan. Kafala (med reservation för stavningen) kallas systemet som gör det möjligt att hålla tjänstefolk med arbetstid dygnet runt till mycket låg lön. I det ekonomiska kaoset kunde medelklassen inte längre klara ens det.
Då, 2018, fanns förstås också tiggare och hemlösa i Beirut. Hela familjer kunde ses sitta tryckta invid en trädgårdsmur, de mindre barnen med framsträckta händer. Libanon har tagit emot många flyktingar från Syrien. 2019 beräknades var fjärde invånare i Libanon vara syrisk flykting, omkring en miljon är registrerade, troligen är de flera.
Spåren efter det 15-åriga inbördeskriget som tog slut först 1990 är ännu synliga i staden även om delar av centrum har byggts upp med moderna, höga betongskrapor, gallerior, kontor och bostadshus. Under ett av dem går det att se rester av den gamla souken, marknaden som i stort sett utplånades under kriget och återkom som lyxgalleria då ruinerna efter kriget togs bort och ett nytt centrum växte fram.
Kulhålen är inte långt borta i Beiruts stadsbild.
I hamnen, som ett monument över inbördeskriget men också av det som kom efter, oenigheten om av vem, var och hur Beirut skulle återuppbyggas står St Georges Hotel, en ruin, men en ruin där gardiner fladdrar i alla tomma fönsterkarmar. Ägaren Fadi el-Khoury var, och är, oenig med familjen Hariri, huvudägare i Solidere som står bakom mycket av renovering och återuppbyggnad i centrum.
St George Hotel där den internnationella eliten samlades på 1950- och 60-talen.
Några kvarter längre upp i staden står ruinen av Holiday Inn, hotellet som var nyinvigt när inbördeskriget bröt ut och som sköts sönder, om än inte samman. Alla våningsplanen är kvar, men man ser rätt igenom de urblåsta fönstren, och där fladdrar inga gardiner. De nedre våningarna av Holiday Inn disponeras av militären. Stridsfordon är uppställda innanför höga staket och galler, grindarna vaktas av beväpnade soldater som man inte vill be om lov att få ta en bild. Ett lov man hur som helst inte skulle få. Det råder strikt fotoförbud.
Holiday Inn, Beirut.
På Martyrernas torg är armen avskjuten på statyn som i maj 1960 restes till minne av dem som föll i kampen för Libanons självständighet. Ännu ett minne av inbördeskriget att lägga till kulhål i väggar och kvarvarande ruiner.
I södra Beirut finns Sabra, Shatila och Bourj el Barajne, palestinska flyktingläger som permanentats men inte inlemmats i stad och stat. I de två förstnämnda ägde massakrer rum på palestinier i september 1982. Det finns mycket skrivet om vad som hände, sök information på nätet och i bibliotek.
Nära försvarsministeriet i östra Beirut finns ett fredsmonument, ett torn i sju våningar gjort av 5000 ton betong med stridsvagnar inmurade i varje våningsplan. Deras kanoner spretar åt alla håll. Ett monument jag bara sett på bild, men inte mindre förbluffande för det.
Men i Beirut finns också cornichen, den långa, vackra strandpromenaden med ett lysande blått Medelhav att se ut över. Där fanns museer, kyrkor, moskéer, restauranger, hantverksbutiker och där fanns Tawlet, restaurangen där kockarna är kvinnliga flyktingar, maten fantastisk och samhällsklasser och nationaliteter blandade. Hur mycket som finns kvar nu är oklart.
Utanför Beirut, öster om staden mellan bergskedjorna Libanon och Antilibanon ligger Bekaadalen, knappt 20 mil lång och 15 kilometer bred. En plats och ett namn som mest förknippas med flyktingar, återkommande strider och attentat av olika slag, är i själva verket en högplatå präglad av jordbruk, många byar och mindre samhällen. Men också av städer som Baalbek, staden Alexander den store en gång gav namnet Heliopolis, solguden Helios stad. Floden al Assi som rinner norrut, ut ur Libanon. Sydväst om Baalbek rinner Litanifloden upp, ett namn som också återkommit i rapporteringen om strider och oroligheter eftersom den rinner söderut, mot Israel. Litanifloden och dammen med en underjordisk kraftstation var redan före sekelskiftet så förorenad efter många års slarv med sophantering att internationella experter togs in för att försöka rena den. Sophantering är ett mycket stort problem, inte bara vid Litanifloden. Bad i Medelhavet utanför Beirut och andra städer avråds bestämt från, nivån på föroreningar gör bad direkt ohälsosamt.
Hotel Palmyra i Baalbek byggdes 1874 och var under en tidigare period Bekaadalens St George Hotel, med Einstein, de Gaulle och shahen av Iran bland gästerna. Nu är Hotel Palmyras glansdagar länge sedan över, men få hotell kan tävla i charm, mottagande, eller utsikt.
Hotell Palmyra med en stolt historia och en miljö som efter bästa förmåga bevaras.
Från fönstren i Hotel Palmyra ser man ut över det stora området med ruinerna av tempel byggda av romarna, det största till Jupiter, det ”lilla templet” invid till Bacchus, eller möjligen till Venus, större än Parthenon är det i varje fall. Tempelområdet finns med på UNESCO:s världsarvslista sedan 1984.
Kolonnerna vid Jupiters tempel, och Bacchi tempel strax intill. Lägg märke till människorna på bilderna, de visar hur monumentala byggnaderna är.
Många tusen års historia på knappt 10 500 kvadratkilometer, ungefär motsvarande Skåne. Ett land av kontraster, av skönhet, av korruption och maktmissbruk. Libanon är en upplevelse, Beirut likaså. Läs om Libanon, inte ens tre dagars besök får plats i en bloggpost. Överst i min att läsa-hög ligger nu Michael Azars Döden i Beirut, Glänta produktion, Munkedal 2007. Mycket har hänt sedan 2007, men läsning bidrar till förståelse även av dagsaktuella händelser. Det gjorde också kommentaren från den unge mannen i kaffekiosken som räddade mig från koffeinabstinens den tidiga morgonen 2018 i väntan på mitt flyg tillbaka till Sverige: – Thank you, you made my day, sade jag.
Banksy är inte bara jordens salt, han är också vår honung och den som håller upp oss och vår samtid att förfäras över, ibland skratta åt och inte sällan visa absurditeterna i vår värld.
I mars i år rapporterade SVT om en 20 meter lång muralmålning på Bowery Wall, en målning som med räknestreck visualiserar det fängelsestraff en kurdisk konstnär dömts till för att ha målat förstörelsen i en Turkisk stad, med den turkiska flaggan hissad över spillrorna. Konstnären och journalisten dömdes 2019 till två år och nio månaders fängelse på grund av den målningen. Hon heter Zehra Dogan. https://www.svt.se/kultur/banksy-uppmarksammar-fangslad-konstnar-i-new-york
Banksy är inte den enda som protesterar mot hur journalister, konstnärer, författare och människorättsaktivister behandlas av den turkiska staten under Erdogans styre. Nobelpristagaren i litteratur, Orhan Pamuk skrev i Svenska Dagbladet i november 2019 en artikel i protest mot hur författaren Ahmet Altan behandlas. Efter att ha suttit fängslad i tre år för att ha sänt ut ”ett subliminalt budskap kopplat till kuppen” (2016, det kuppförsök som lett till stora utrensningar och fängslanden av verkliga eller påstådda Gülen-anhängare) släpptes han men greps igen efter en vecka.
”För dem som vill
styra och förtrycka sitt folk och ingjuta fruktan är Ahmet Altans
tapperhet och styrka ett hot” skriver Pamuk och avslutar sin
artikel ”Ahmet Altan måste släppas fri, normal rättssäkerhet
måste återinföras i Turkiet, eftersom detta land förtjänar det.”
Ece Temelkuran, turkisk journalist som tvingats lämna sitt hemland, ställer i sin bok How to Lose a Country, The Seven Steps From Democracy to Dictatorship inga krav på frisläppande av namngivna fängslade journalister (Enligt IFJ, International Federation of Journalists är drygt 90 journalister för närvarande i turkiska fängelser). Men boken är en rasande redogörelse för hur Erdogan, hans parti AKP och hans anhängare steg för steg begränsat medborgerliga rättigheter, politiserat domstolar och rättsväsende och omöjliggjort normal politisk aktivitet.
Have you no sense of decency? citerar Temelkuran advokaten Jacob Welch’s fråga till Joseph McCarthy under ett utskottsförhör i USA:s senat 1954. (How to lose a country, 4th Estate, London 2019, s 84). Det finns ingen anständighet i mobbar av det som i Turkiet kallats ”real people”, och närmare oss ”verklighetens folk”, vare sig de är på gator, i företag, tidningar, tv, radio eller på nätet. Temelkuran ger flera exempel i sin bok.
Att Erdogan beslöt att göra den före detta katedralen Hagia Sofia till moské igen efter decennier som museum har väckt stor uppmärksamhet världen över. Enligt författaren och debattören Kurdo Baksi är det ett led i Erdogans och AKP:s strävan att utplåna Turkiets icke-turkiska kulturarv. Baksi hänvisar också till bygget av Ilusu-dammen som dränkte Hasankeyf och tvang tiotusentals kurdiska och syrianska invånare att flytta. (SvD 14 juli, 2020). (Jag har skrivit om Turkiets GAP-dammar på den här bloggen.)
Turkiska kvinnor har de senaste veckorna protesterat högt på sociala medier efter att en 27-årig kvinna misshandlats, strypts tryckts ned i ett oljefat och tänts eld på, av sin före detta pojkvän. En vice ordförande i AKP har i en tv-intervju sagt att Istanbulkonventionen, Europarådets avtal med syfte att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och flickor, och våld i hemmet, ”är väldigt fel och spelar i händerna på hbtq- och perifera element i det turkiska samhället. Undra på att kvinnor protesterar.
International Federation of Journalists, IFJ, skrev i april: ”In the early hours of Tuesday 14 April, the Turkish Parliament passed a law which will lead to the release of up to 90,000 prisoners. However, it excludes scores of journalists, human rights defenders, politicians, lawyers and others arbitrarily detained pending trial or serving sentences following unfair trials under Turkey’s overly broad anti-terrorism laws which facilitate incarceration for exercise of free speech. ” Ahmet Altan, 70, hör inte till de som släppts.
Där finns bilder av hans målade kommentarer till varjehanda händelser. Att han bidragit med målningar invid och i The Walled Off Hotel i Betlehem känner några till. https://www.thenational.ae/arts-culture/inside-banksy-s-the-walled-off-hotel-in-bethlehem-1.804845 Men han kommenterar mycket annat, fyndigt, ibland vasst, men ger också beröm, till exempel till NHS-personalens insatser under pandemin.
Att hans målningar stjäls, kan säljas för mångmiljonbelopp, att de ibland målas över (i tunnelbanevagnar) eller förvanskas känner ännu flera till. I oktober såldes en Banksytavla för 120 miljoner kronor på Sotheby’s. Devolved Parliament hette den. Vill ni veta hur det ”devolved” får ni söka på nätet.
Filmen
som visar hur hans verk Flicka med ballong strimlades sönder direkt
efter att ha sålts på auktion finns här:
O du odödlige bard, eller vad du var, och vem du var. Det råder ju olika uppfattningar om såväl vad som om vem. Oavsett hur otidsenlig och misogyn du ibland ter dig så är det häftigt med The Globe återuppbygd:
The Globe, märkvärdigt yttre, och ännu märkvärdigare på insidan.
Häftig är också den serie romaner som Hogarth Shakespeare Project resulterat i. Projektet inleddes 2016, fyrahundra år efter Shakespeare’s död, och ett antal förlag och några välkända och mycket uppskattade författare har accepterat uppdraget att tolka göra sina egna tolkningar av hans verk .Ingen av dem har åtagit sig att tolka Cymbeline, den pjäs guiden som visade runt på The Globe i januari 2017 framhöll som sin egen favorit.
Vältalig och kunnig ciceron i och utanför The Globe.
Stormen däremot,
Othello, Köpmannen i Venedig, Macbeth, En vintersaga, Så tuktas en
argbigga och King Lear har samtliga fördelats till olika författare.
Edward St Aubyn åtog sig King Lear. Resultatets titel är Dunbar. Dunbar är mediamagnaten som lämnar sitt imperium till två inställsamma men otacksamma döttrar, och gör den tredje dottern arvlös.
Naturligtvis är
resultatet en roman där förlagan ger temat, men anpassat till vår
tid med styrelsesammanträden, privata jetplan och tvångsinskrivning
och -medicinering på vårdhem, men också en medpatient som gör
Dunbars flykt från vårdhemmet lik Edmond Dantès från If möjlig.
Att Dunbar är
mediamagnat, var snuskigt rik och tjänade mycket pengar på
nyhetsmedia, media som måste locka läsare slår naturligtvis an en
särskild sträng i dessa tider då media gör allt för rädda
sjunkande intäkter och nyhetsförmedling ifrågasätts från alla
håll.
St Aubyn’s beskrivning av den världsbild som förmedlas i media är roande, liksom beskrivningen av Dunbar’s idealläsare: ”… the person who hates chavs and welfare scroungers and perverts and junkies, but also hates toffs and fat cats and tax dodgers and celebrities, in fact the person who hates everybody, except other people like him, who hates everything that makes them feel fear or envy.” (ss 117-118, Vintage edition 2018)
Så tuktas en argbigga föll på Anne Tyler att ge nutida dräkt. Vinegar Girl är titeln på resultatet, (Vintage, London, 2017). Dunbar är liksom King Lear en tragedi, Vinegar Girl baserad på en komedi. I båda fallen är grunden i förlagorna tydlig, men i båda fallen har författarna också givit utrymme för såväl tragedi som komedi när samtidens absurditeter blir del av deras berättelser.
I Vinegar Girl är
det bland annat forskning och -anslag, Djurens Rätt och
uppehållstillstånd som ger romanen såväl allvar som komik.
Andra romaner i serien har skrivits av Margaret Atwood, Hag-Seed baserad på The Tempest, Tracy Chevalier, New Boy baserad på Othello, Howard Jacobson, Shylock Is My Name baserad på Köpmannen i Venedig, Jeanette Winterson,The Gap of Time baserad på En vintersaga och Jo Nesbø, Macbeth, baserad på densamme. 2021 är Gillian Flynn’s Retelling Hamlet planerad att ges ut.
På The English Bookshop i Uppsala fanns de engelska upplagorna, Gestbloms bokhandel i Enköping hade den svenska översättningen av Macbeth.
Det går utmärkt att som jag i januari 2017 besöka The Globe i London och låta sig hänföras av byggnaden, historien om hur den kom på plats, hantverksskickligheten som det krävt och föreställningarna som ges där.
Bortom det gräsbevuxna taket skymtade det moderna London.Underhållsarbete.
Den som vill veta mer om och se vackra bilder från The Globe kan följa länken:
De som vill att läsa de nya tolkningarna av Shakespeare’s dramer har författare och titlar ovan. Nesbøs Macbeth finns på svenska, liksom Atwood’s Hag-Seed vars svenska titel är Häxyngel.
Inte många djurarter har mens. De som har det är lövnosade fladdermöss, elefantsorkar och människor. Visst och sant är ändå att hyndor löper, och det är inte ett fläckfritt tillstånd. Det finns mensskydd att köpa även till dem. Men de har inte en menstruationscykel där slemhinnan från livmoderns insida stöts ut om inget ägg befruktats. De har en brunstcykel – och slemhinnan tas upp av kroppen.
Annat som är ojämnt
fördelat i djurvärlden är penisben, ben som inte hänger samman
med övriga skelettet och som återfinns hos bl a fladdermöss,
gnagare och vissa primater. Dock inte hos människor och spindelapor.
Förbluffande är vad det är. Såväl mens- som penisbensförekomster. Och att kvinnor har något gemensamt med elefantsorkar, män med spindelapor.
Tack och lov för BBC. Det var där jag hittade artikeln om Max Schrems och att ECJ nu givit honom rätt i att Privacy Shield, som ersatte det dysfunktionella Safe Harbour när det gäller att skydda EU-medborgares integritet vid delning av personuppgifter, inte heller lever upp till de krav på skydd av personuppgifter som bland annat GDPR ställer.
USA:s lagar om nationell säkerhet skyddar inte EU-medborgare från USA:s underrättelsemyndigheter. I sammanhanget kan det vara värt att nämna att ”samla in underrättelser” i inte så få fall handlar om det som mera brutalt benämns spioneri. Det kan också vara värt att nämna att kinesiska företag som samlar data från användare också kan beordras lämna över den till kinesiska myndigheter, och kritiseras häftigt för detta.
Läs BBC:s artikel
om Schrems och om ECJ:s (European Court of Justice, EU-domstolen)
beslut:
”Max Schrems, the Austrian behind the case, called it a win for privacy. ”It is clear that the US will have to seriously change their surveillance laws, if US companies want to continue to play a role in the EU market,” he said.”
USA:s handelsminister Wilbur Ross säger i artikeln att 5 300 företag berörs av domstolsbeslutet. Företagen kommer nu att behöva teckna ”standard contractual clauses”: non-negotiable legal contracts drawn up by Europe, which are used in other countries besides the US.”. Läs artikeln som redogör för SCC:s och vad de kan komma att innebära betydligt bättre än vad jag kan.
Om Schrems och Privacy shield skrev Lottas Allehanda 2015:
Financial Times har publicerat ett flertal artiklar om dataintegritet och -skydd av personliga uppgifter där Max Schrems och den NGO han grundat, None of Your Business, nämns. FI:s arkiv är låst men om NOYB kan den som vill läsa mer om man följer denna länk:
Det händer att formuleringar fastnar, eller borde fastna, eftersom de är fyndiga, kloka eller tänkvärda av andra skäl. En sådan fann jag i Falstaff Fakir, Huru jag blev Fakir och andra berättelser, Bonniers, Stockholm, 1965. Ny och nyttig lärobok i zoologi heter berättelsen och citatet är från sid 34: ”Som var man vet, svävar kamelen ständigt i livsfara, emedan man utan några förberedelser kan svälja honom, medan däremot myggen först måste silas.”
Andra formuleringar är sannolikt mera kända, Goethes Faust och pudelns kärna refererar även Falstaff till, men jag fastnade för de inledande raderna i originalets Tillägnan: ”I nalkens, töckenskepnader, och skriden förbi mitt öga som i forna dar.” Så kan det ju kännas ibland när man uppnått mogen ålder och mer eller mindre frivilligt finner sig förflyttad till sammanhang man annars lämnat bakom sig. Längre fram i samma Faust, kapitlet Gata säger Mefistofeles: ”Sancta simplicitas! Nu var ni inte lite dum, ni skiljer ej på vittna och på veta.”
Fundera på det ett tag.
Ett annat citat att fundera över kommer från Lars Anderssons roman ”de Gaulles dotter och kommissarie Ringer” (Albert Bonniers förlag, 2019): ”Om man fiskade upp nån ur en å hade man påträffat, eller varför inte upptäckt, eller hittat, människan ifråga. Bara poliser anträffade folk.” Var och en som undrat över löpsedlar och rubriker kan få fundera en stund över språkbruk, ordval och yrkesgrupper och vad ord gör med vår upplevelse av verkligheten. En del av det som på 1970-talet och framåt började kallas problemformuleringsprivilegiet.
På det kan man tänka en stund när man läst följande: ”After Columbus and his sailors were discovered by the Arawakian Lucayos on their beaches in 1492, the Americas of the colonizer came into being as part of both a literary exercise and one of the most appalling acts of ethnocide in recorded history.”
Citat ur Jan Carew’s, The Caribbean Writer and Exile, p 283. I antologin Empire Windrush. Fifty Years of Writing About Black Britain, ed Onyekachi Wambu, Phoenix, London 1999. I samma bok, av samma författare fick jag äntligen också en förklaring till Gaiman’s Anancy Boys”: ”Anancy, the West African folk archetype in whose name all fables were told, is shaped like a gadwal, a sun-wheel, a mathematically perfect calendar. (…) In the Caribbean, Anancy lost his contacts with divinities and is known exclusively as a trickster.” (p 298)
Till sist, Runebergs Fänrik Ståls sägner är en klassiker som anbefalles av många skäl, inte minst som en del i förståelsen av Finlands historia. Men det är inte ur Molnets broder, Sven Dufva, Lotta Svärd, Kulneff eller andra av de mest välkända jag väljer att citera. Det är ur Otto von Fieandt, femte strofen: ”Överst på hans hjässa satt, sliten blank, hans faders hatt, ärvd vid Villmanstrand på näset, där hans farfar bet i gräset.”
Det känns faktiskt lite befriande att nationalskalden tvangs tillgripa ett sådant rim i allt sitt fosterländska allvar.
