Inlägg

Publicerat

Hrant Dink

Hrant Dink sköts ned på öppen gata i Istanbul 19 januari 2007.
Han var turkisk-armenisk journalist och yttrandefrihetskämpe, en av dem som i turkisk press tog upp folkmordet på armenier under första världskriget.
Han hade tidigare dömts för att ha förtalat ”turkiskheten” i det turkiska samhället, och uttalat stöd för andra minoriteter i Turkiet, som kurder och assyrier.
Han sköts till döds utanför sin tidnings redaktion av en 16-årig turkisk nationalist.

Hrant Dink var en av de som uppmärksammades i Raoul Wallenberg-kalendern 2013:
”I denna kalender vill Forum för levande historia lyfta fram några av dem (människor som gjort ovärderliga insatser för sin omvärld, ofta med risk för eget liv) i ljuset, en hjälte för varje dag, så att minnet av deras kamp för en rättvisare värld och drägligare förhållanden hålls vid liv. Helt enkelt för att deras gärningar förtjänar att inte glömmas bort”.

Kalendern var för 2013, men människorna och de datum de uppmärksammades, är desamma även 2014.

Publicerat

Språk men inga ord

Tomas Tranströmer:

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Det vilda torget, Norstedts 1983.

Lördagen 11 januari 2014, nysnö i motionsspåret.
En räv var först. Och där en hare, nej, se här skrämde räven haren från stigen.
Och här var … en älg! Räven fick bråttom … bort i galopp.
Språk. Men inga ord.

Tack, Tomas Tranströmer!

Publicerat

Aaron

”They killed K, Dad. They killed him.”
Aaron Swartz svar till sin far när denne inte kom ihåg hur Kafkas ”Processen” slutade.
Två månader senare var Aaron död. Han hängde sig i sin lägenhet i Brooklyn. Det var den 11 januari 2013. Han var 26 år.

Då hade närmare två år av förföljelser från federala åklagare, Secret Service och FBI nått vägs ände för Aaron Swartz. Jag hoppas och tror att han har frid. Jag hoppas att de som förföljde honom inte har det.

Sällan har en människas död berört mig så starkt som Aaron Swartz självmord 11 januari 2013.
Reaktionen återspeglar den skräck varje förälder måste känna inför möjligheten att inte kunna försvara sitt barn. Inför möjligheten att det finns – varelser – som vill ens barn illa. Att det finns, även i våra civiliserade rättssamhällen, möjligheter att förfölja, undandra stöd och driva människor i döden. Mitt barn i döden.

Aaron var inte mitt barn. Min skräckslagna sorg kan inte mätas mot den smärta som Aarons föräldrar och syskon måste ha upplevt och fortfarande lever med.

Vet ni inte vem Aaron Swartz var? Läs den här artikeln från Boston Magazine. * Den berättar historien om Aaron Swartz, geniet som i hemlighet laddade ned fyra miljoner upphovsrättsskyddade artiklar från JSTOR. MIT-studenter och -gäster med lösenord hade fri tillgång artiklarna.
Aaron kunde, enligt artikeln, ha fått öppen tillgång till JSTOR, varför han valde att inte göra det är inte känt.

Aaron skapade en open source encyklopedi före Wikipedia, var vid 14 års ålder med och gjorde kod för det som blev RSS, vid 15 med och arbetade med det som blev Creative Commons och därefter en av skaparna av Reddit. Han såg nätet som en möjlighet att fritt dela information … ”He juggled projects on open access, rethinking copyright restrictions and ending corporate corruption.”(Boston Magazine)

 “The best weapon of a dictatorship is secrecy, but the best weapon of a democracy should be the weapon of openness.”
Niels Bohr (1885-1962)

USA har en Computer Fraud and Abuse Act, och Aaron greps och skulle åtalas för brott mot den. 13 åtalspunkter, mångmiljonskadestånd och 35 års fängelse hotade federala åklagarmyndigheten med genom Stephen Heymann och Carmen Ortiz.

”Har ni fått i uppdrag att hämta mig? frågade han.
       Herrarna nickade …” (Kafka, Processen, Bakhåll 2012, s 320) 

Ansvariga på MIT var ”neutrala” under den nära två år långa processen från det att Aaron greps av Secret Service. De hade upprepade kontakter och informationsutbyte med åklagare Heymann, men varken frågor, uppmaningar, eller vädjanden från Aarons far som själv arbetade vid MIT, eller hans försvarare, besvarades.

Bob Swartz, Aarons far, anser att MIT bär skuld till Aarons självmord genom att inte ha gett honom stöd.

US Air Force har ett program för att förhindra självmord bland sin personal. Alfred Skogberg beskriver det i sin bok När någon tar sitt liv, Tragedierna vi kan förhindra, Ordfront 2012.
Han citerar generallöjtnant Wurster som skriver i programmet riktat till flygvapnets anställda:

”… Om du någon gång på allvar vill göra dig själv illa eller känner att du inte har någonstans att ta vägen, då finns jag här för dig. Jag kommer att berätta för dig hur viktig du är för vårt uppdrag, för dina arbetskamrater och för din familj. Vi kommer att få in dig i ett stödjande nätverk som vet hur de kan hjälpa dig att ta itu med det som stressar dig. Jag vill hellre tala med dig när som helst på dygnet än att se in i ögonen på dina sörjande familjemedlemmar för att säga till dem att vi inte fanns där för dig när du behövde oss.” (ss 169-170).

Tänk om MIT hade tänkt så om en strålande representant för det som MIT då sade sig stå för?

I Boston Magazine säger universitetets vice verkställande president till artikelförfattaren Janelle Nanos att ”We all know that we need to do a better job. Unfortunately we cannot repeat history … we are trying to move forward.”

”Men medan den ene herrn lade händerna runt K:s strupe stack den andre kniven i hans hjärta och vred om två gånger. Innan det svartnade för ögonen på K. uppfattade han hur de båda männen, tätt intill hans ansikte, kind mot kind, iakttog det oåterkalleliga slutet.
    – Som en hund! sa han…” (Kafka, Processen, Bakhåll 2012, ss 326-327)

Vilken riktning universitetets rörelse tagit kan ni läsa i artikelns citat från studenter, ”Om de kunde göra så mot Aaron så…”.

Lawrence Lessig, juridikprofessor på Harvard som samarbetade med Aaron Swartz när Creative Commons skapades, skrev på nätet efter nyheten om hans död:
”I will always love you, sweet boy. Please find the peace you were seeking. And if you do, please find a way to share that too.”

*  Läs också kommentarerna till artikeln – där finns  många intressanta inlägg pro et contra såväl det Aaron åtalades för som om rättsläget.
”Det är från denna högt uppsatta position Josef K. störtas ut i mörkret. Ingen (hög) position i samhället garanterar oss skydd.” Kafka, Processen, Bakhåll 2012, Torsten Ekboms efterord, s 334.

Publicerat

Quis custodiet ipsos custodet?

Vem vaktar väktarna? Vem vaktar våra myndigheter med våldsmonopol och vem vaktar vår underrättelsetjänst?
Politikerna i våra lagstiftande och beslutande församlingar?
Eller tredje statsmakten kanske?
Det har i varje fall blivit stora rubriker och många artiklar om övervakning, spioneri och datalagring efter Edward Snowdens avslöjanden om NSA, GCHQ, FRA och andra säkerhetstjänsters sätt att arbeta, där samtliga länders medborgares och besökares telefon- och internettrafik nogsamt samlas, analyseras och används som bytesvara, sorterad eller osorterad. Av säkerhetsskäl, heter det.

Samtidigt som alla tidningar redovisar innehållet i delar av de dokument som Snowden läckt och som visar på den gigantiska omfattningen av övervakningen, anläggs det också moteld.

Försvarsunderättelsedomstolens ordförande, Runar Viksten, skrev till exempel i SvD, Brännpunkt 12 december, under rubriken ”Fel sprids om signalspaning”. ”Det har påståtts att främmande makt kan ge uppdrag om signalspaning till FRA. Det stämmer inte. Allt vad FRA gör i operativt hänseende måste tillståndsprövas av Försvarsunderrättelsedomstolen” skriver Viksten.

SvD:s försvarspolitiske reporter Mikael Holmström följde upp Vikstens artikel med en egen intervju med sagde Viksten på nyhetsplats 16 december. Då blir rubriken ”Signalspaning träffar ytterst sällan Sverige”, och det är Viksten som citeras i rubrikform.

Redan 21 september kunde Holmström berätta att ”Här spionerar Ryssland på Sverige” med bild av ryskt spaningsfartyg väster om Gotland, ett fartyg som samlade signaler från vapensystem och kommunikation under den internationella marinövningen Northern Coast med Sverige som värd för 13 Nato- och EU-länder. Det ryska signalspaningsfartyget befann sig hela tiden på internationellt vatten, och i slutet av artikeln framgår att också Sverige har ett signalspaningsfartyg, Orion, som ”oftast ligger på internationellt vatten utanför Kaliningrad. Ryssland har påpekat att Sverige är väl offensiva i sin signalspaning. De svarar nu med samma mynt.” Citat från anonym källa.

8 december skrev samme reporter under rubriken ”FRA förutsåg Georgienkrig”, och i faktarutan till artikeln sägs att SvD 2008 avslöjade att FRA-lagen drevs igenom för att den gjorde det möjligt att tappa rysk data- och teletrafik på information som går genom Sverige. Information som används i byteshandel med andra undersättelsetjänster.
Det är klart att det inte är riktigt detsamma som att ”främmande makt kan ge uppdrag om signalspaning”, men vet man vad kamraterna vill ha och kan skaffa det i utbyte mot … information från signalspaning som bedrivs mot Sverige kanske? Då blir ju båda parter nöjda, och ingen har gjort formellt fel.

Dagen efter, 9 december, fick läsarna veta att ”Bytesaffär med USA räddade liv”, det är svenska soldaters liv i Afghanistan som avses, och det är återigen Holmström som skriver.
I Afghanistan står svensk trupp under Nato-kommando, men får inte del av alla Nato:s underrättelser, Sverige är ju (formellt) inte med i Nato. Alltså får svensk trupp byta till sig informationen, ryska underrättelser (som främmande makt inte givit FRA uppdrag att signalspana efter) mot underrättelser av vikt för en allierad i en väpnad konflikt.
Svenska försvaret tar alltså risker, kostnader och order, men får inte självklar del av väsentlig information.

Intressant nog har SvD:s källor också meddelat att FRA:s spaning mot Ryssland inte bara riktar sig mot militär verksamhet, utan också mot den ryska politiska ledningen, personer, beslutsprocesser och hur beslut implementeras, den militära ledningen, underrättelseväsende och kontraspionage, samt, inte minst intressant ”övrigt ryskt agerande av väsentlig betydelse för svenska intressen och politik”. I det ryms allt. Demokrati och mänskliga rättigheter brukar ingå i högtidstal om svenska intressen och politik.

Men trafficking ingår kanske inte? Varken när det gäller Ryssland eller andra länder, i något väderstreck. Om det var målet borde det med den teknik som står till buds rimligen gå att arbeta betydligt effektivare mot handel med människor, såväl små som stora.

Vare det mig fjärran att tycka annat än att det är bra att även ”den andra sidan” kommer till tals, FRA, underrättelsedomstolen, ministrar, alla politiker som tycker att FRA-lagen är bra och informationsutbytet med NSA och de andra är nödvändigt.
Men det ger inte bara en annan bild av vad som pågår, det ger också bilden att svenska medborgares integritet är en bytesvara, liksom svenska företagsintressen. För signalspaningen riktar sig inte bara mot personer – allas kommunikation i telefoner och på internet samlas in och analyseras, eller vidarebefordras osorterad.

Det borde oroa väldigt många fler, framför allt borde det oroa våra riksdagsledamöter, de som är valda för att tillvarata våra, medborgarnas intressen. Enstaka röster hörs också, från Piratpartiet utanför riksdagen till exempel, medan Fredrik Federley som gjorde sig ett namn som motståndare till FRA-lagen, nu uppmanat folk att ”skaffa foliehattar” (bli mera datasäkerhetsmedvetna menade han förstås men må det vara mig förlåtet att jag upprepar hans exakta formulering”), och Annie Lööf med liknande bakgrund, inte hörts säga något alls i frågan. Reinfeldt är inte oroad, och det är inte Björklund eller Löfven heller, vad som märkts. Peter Eriksson är inte nöjd, och Sjöstedt ännu mindre. Om Åkesson tillfrågats har jag missat svaret.

Mark Klamberg, doktor och lektor i folkrätt vid Uppsala universitet, tidigare citerad i denna blogg, har i genmäle till Runar Viksten 13 december skrivit att ”När ansvariga politiker i regering och försvarsutskott får frågor om omfattningen av FRA:s verksamhet och dess metoder får journalister inget svar alternativt svaret att riksdagsledamöterna inte anser att de ska besitta sådan kunskap. … Om FRA:s enda uppgift var att spana på andra staters regeringar, myndigheter och statskontrollerade företag (läs: Ryssland) till stöd för svensk utrikes- och försvarspolitik så skulle jag acceptera total sekretess och även att politiker i riksdagen hålls okunniga. Faktum är dock att FRA har andra uppgifter, bland annat att ge stöd till brottsbekämpande myndigheter. Då anser jag att denna del av FRA:s verksamhet måste präglas av samma principer och öppenhet som gäller för polisen. … Den långvariga kampen mot terrorism och internationella brottslighet ska föras i enlighet med traditionella principer om lagföring och inte enligt de principer som gäller i akut kris eller krig. Om detta bör politikerna diskutera med varandra och allmänheten.”
Ett långt citat ur en ännu längre artikel. Läs den gärna.

Samma dag, 13 december, svarar också Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, på Runar Vikstens Brännpunktsartikel. Jag tillåter mig korta citat, och hänvisar i övrigt till Rambergs egen text.
”Han (Viksten) inbjuder (dem som uttalar sig i frågan) att avtala tid för ett besök på ”domstolen”. Jag har besökt denna institution. Vad som då framkommit har inte lugnat mig. Tvärtom.”
”Det krävs inga konspirationsteorier. Sverige har i flera andra sammanhang tydligt visat hur vi lydigt följer USA:s anvisningar och ändrar vår lagstiftning på olika områden.”
”Det betyder att FRA inom ramen för sitt utvecklingsarbete kan inhämta trafikdata som saknar anknytning till yttre hot eller terrorism … Härigenom kan FRA således helt lagenligt vid sidan av de krav som normalt uppställs för hemliga tvångsmedel också ägna sig åt teleövervakning av enskilda.”

Om USA:s anvisningar kan för övrigt noteras att representanter för amerikanska representanthuset besökte EU-parlamentet i Bryssel i december. En av de amerikanska gästerna, Mike Rogers, sade då enligt Teresa Küchlers referat i SvD att den videokonferens som parlamentets justitieutskott vill arrangera med Edward Snowden ”skulle orsaka en häftig reaktion i USA, och att det inte skulle vara konstruktivt för … förhandlingarna om ett frihandelsavtal EU-USA”.
Christian Engström (PP) sade om detta ”att då verkar det finnas ännu större anledning att bjuda in honom (Snowden)”, och Cecilia Wikström (FP), att ”det är fräckt av amerikanerna att vilja villkora vår vänskap.” Båda är ledamöter i LIBE, parlamentets justitieutskott.

Vi har gått in i det som kallas ”supervalår”.
Det är i år vi ska välja dem. Vakterna.
De som ska vakta väktarna. I Sveriges riksdag, och i EU-parlamentet.

Publicerat

Mobil utveckling och försåtlig vänskap

Mobil uppkoppling i stället för bredbandsnät. Det är den teknik som väljs i länder där fast infrastruktur är omöjlig av ekonomiska och geografiska skäl.
Jakob Svensson, fil dr i media och kommunikation verksam vid Uppsalas och Karlstads universitet och en av de som forskat om nya media i utvecklingsländer, gav i december vid en föreläsning arrangerad Uppsala utrikespolitiska förening en snabbgenomgång av hur mobiltelefonin revolutionerat stora delar av världen.

Två tredjedelar av världens mobiltelefoner finns i utvecklingsländer, telefonerna ger helt nya möjligheter att hålla kontakt mellan människor, men också till kontroll av människor.
Två exempel presenterades av Jakob Svensson.

I Kenya har mobiltelefonerna gjort det möjligt för centrala sjukvårdsmyndigheter och -institutioner att snabbt få kunskap om var malariautbrott sker. Från läkarstationer och vårdcentraler runt om i Kenya rapporteras malariafall in, och gör det därmed möjligt att snabbt skicka mediciner och eventuellt personalförstärkningar dit där de behövs.

I Afghanistan delade USAID, motsvarigheten till Sida, ut mobiltelefoner till klanledare för att de skulle kunna hålla jirga utan tidsödande resor för att samlas. (Wikipedias förklaring av jirga finns nedan).

Ett exempel från Ghana som inte kommer från JS utan från en tidningsartikel, gäller kakaoodlare som med hjälp av telefoner och mobila bredband kan kolla priser hos olika uppköpare, och därmed få bättre ersättning för sina produkter.

Telefoner och mobila bredband är en verklig teknisk revolution, något som förbättrar villkoren på såväl personliga som samhälleliga nivåer.
Kontrollen av kommunikationerna är därmed oerhört viktig.
VEM kontrollerar näten och systemägarna, VILKEN information samlas in, från vilka?

Det är lätt att se att kakaoodlaren och malariasjukvården har stor nytta av mobiltelefonerna.

Men hur är det med de afghanska klanledarna? Självklart är det bra att få kontakt med andra klanledare via telefon och slippa långa resor. Men mobilerna kan ju spåras och avlyssnas också. De kan lämnas över till andra användare som i sin tur spåras.
Leder hjälptelefonerna drönare till sina mål?
Jakob Svensson uttalade inga synpunkter på jirga-mobilerna.

Den arabiska våren byggde enligt många bedömare på sociala mediers genomslagskraft.
Men det finns även där skäl att ställa frågor runt näten och kontrollen av dem. TOR är en viktig möjlighet för oppositionella att nå ut med information och budskap. Men TOR är också det som många refererat till som darknets i betydelsen tillhåll för pedofiler, knarklangare och allsköns skumraskaffärer.
I förlängningen kräver myndigheter nationell kontroll och utvecklar som vi sett samarbete med varandra internationellt.
Det en kan kontrollera, kan flera kontrollera. Och opposition i går är regering i dag, och förrädare i morgon.

Jakob Svensson tog upp flera andra saker att fundera över och läsa mer om.
Något som andra redan både tänkt på och forskat om, är ”The Age of Auditing, Obsessive Measurement Disorder”, Pollitt: 2011, det är lätt att mäta bistånd som består av teknik som datorer eller mobiler.
Det finns också en ”Geneva Declaration of Principles at the WSIS (World Summit on the Information Society)”, 2003.

Och ”beeps”, helt nytt för mig. Att ringa utan att vänta på svar – en signal som talar om att man finns, och kanske väntar. Utan svar uppstår ingen kostnad – så fiffigt, och tydligen utbrett, inte minst kvinnor använder sig av ”beeps”.

Samt symboler och hur viktiga de är när mobilmenyer utformas. Nottecken som symbol för en ringsignal är oanvändbart i stora delar av världen, en bjällra däremot fungerar. En bild av våra gamla fasta telefoner eller en telefonlur säger ingenting, medan en bild av en mobiltelefon förstås av alla.

Fotnot: ”A jirga (occasionally jarga or jargah) is a tribal assembly of elders which takes decisions by consensus, particularly among the Pashtun people but also in other ethnic groups near them; they are most common in Afghanistan and among the Pashtuns in Pakistan near its border with Afghanistan… ‎A loya jirga is a type of jirga regarded as ”grand assembly”, a mass meeting usually prepared for major events such as choosing a new king, adopting a constitution, or discussing important national political or emergency matters.” (Wikipedia)

Publicerat

Om åsnor

Jag har en gång hört en predikan som tog sin utgångspunkt i åsninnans fåle.
Ni vet, den som Jesus red in i Jerusalem på för att sedan instifta nattvarden, be i Getsemane, hela en romersk soldat som fått sitt öra avskuret, och slutligen tas till fånga, dömas och avrättas.

Hur kände sig fålen? Var den medveten om sitt gudomliga uppdrag eller var det bara tungt att bära en vuxen man? Blev det halt av palmbladen som ströddes för dess fötter eller lindrade bladen fålens steg?
Prästen hade med sig en käpphäst som illustration, en käpp med en stoppad socka som huvud. En käppfåle, snarare då, den gången.

Åsnor sägs vara dumma, men Bileams åsna var om inte klok så definitivt street smart.
Dum var i varje fall åsnan som inte använde Karlssons klister.

Åsnor figurerar där man minst väntar sig det.
I Simon Sebag Montefiores gigantiska biografi Jerusalem, en drygt 800-sidig redogörelse för Jerusalems historia från de första spåren av en bosättning fram till våra dagar, citeras ett utdrag ur en FN-skrivelse från 1950 då organisationen var ”mellanhand vid utfodringen av en tiger, två lejon och två björnar i den bibliska zoologiska trädgården på det israeliskkontrollerade Scopusberget och förklarade officiellt:
”Beslut måste fattas om huruvida (a) israeliska pengar ska användas för att köpa arabiska åsnor som mat till det israeliska lejonet eller om huruvida (b) en israelisk åsna kan passera genom områden som hålls av Jordanien för att ätas av lejonet i fråga.” Till sist eskorterades djuren genom FN:s försorg genom jordanskt område till västra Jerusalem.” Ibid. sid. 649.

Man kan undra över det andra lejonet, fick det ingen mat, eller gick det inte på åsnediet?
Och tigern och björnarna, vad åt de?

De 800 sidorna tar tid att ta sig igenom, många av dem redogör för intriger, förtryck, strider, våld och död. Förövarna är olika beroende på årtusende/århundrade, offren likaså.
Åsneproblemet är den enda episoden i hela boken där läsaren trots den allvarliga politiska situation den speglar, ändå kan dra på munnen.

Men hur kände sig åsnan? Eller åsnorna, det kan ha varit flera. Inget gudomligt i deras uppdrag, inga palmblad och inget hosianna. Men åtminstone del i ett problem som gick att lösa utan vapen, om än på åsnornas bekostnad, i en omgivning där problemen annars var monumentala.

Publicerat

Wiseman igen

Ofog har inte serverat Wiseman’s huvud på ett fat , och gjort sig till ”maktens nyttiga idiot” som Stefan Olsson skriver i en kolumn på SvD:s ledarsida 22 december.
Ofog har däremot givit FML och informationsdirektören Erik Lagersten tillfälle att framställa sig som demokratins och yttrandefrihetens fanbärare och försvarare.
Det är för dem som inte har en tanke på MUST, FRA och SÄPO och deras möjligheter att lyssna spåra och kartlägga att tro på det.

Missförstå mig inte – men det fanns naturligtvis en anledning till att Wiseman var anonym på sin blogg om försvarsfrågor och -utveckling.
Det finns en anledning till att två av de 64 kommentarer till Lagerstens bloggtext ”Det duger inte” skriver om att anställda ”inte vågar” kliva fram alt. sticka ut hakan.
När FM:s personal ska minska så vill det till att man inte är obekväm.

”Där alla tänker lika, tänks det inte mycket” är inte en maxim som nödvändigtvis framhålls, varken i FM eller på andra arbetsplatser.
Några formuleringar i Lagerstens text speglar också hans position i hierarkin, som t ex kommentaren till efterforsknings- och repressalieförbud: ”Sverige är i vissa delar unikt med en så stark ställning för individen på bekostnad av arbetsgivaren.”

Lagersten väljer att attackera Ofog som avslöjat Wiseman’s identitet. Det är klokt som taktik inom organisationen, och säkert också externt. Men huvudfrågan är egentligen varför Wiseman valde att vara anonym.
Han har själv motiverat det med att anonymiteten gav fokus på sakfrågor i stället för på person.
Jag har ingen anledning att argumentera emot detta – men att det var en väl insatt försvarsanställd, med all sannolikhet inom flygvapnet, som skrev, kunde t o m jag som synnerligen oinsatt förmoda.

Att det skulle vara en ”liten major”, som han beskrivit sig, och inte någon högre rankad på högkvarteret som fått sådan genomslagskraft, har jag över huvud taget inte reflekterat över. Tvärtom tycks det mig troligare att det är en ”liten major” som har synpunkter på försvaret och hur det utvecklats de senaste decennierna.

Jag vet inte hur gammal Wiseman är. Men jag vet att försvaret gärna ser att officerare över 40 inte blir kvar alltför länge i FM om de inte klättrar i karriärsstegen och så småningom hamnar i HK som en del i samma karriärutveckling.

Under några år har jag med stort intresse tagit del av Wiseman’s blogg – den är initierad, kul, kritisk. Och också av kommentarerna till inläggen – inte alltid lika välformulerade men ofta givande.

Slutligen kan jag konstatera i dessa tider när försvarsministern gång efter annan talat sig varm för behovet av flera kvinnor i försvaret, inklusive på topposter som generaler, att bara fem av de 64 kommentarerna till Lagerstens blogg kommer från kvinnor. Ett av inläggen avslutas med ”Och om jag får säga det så avundas jag din fru …”.
Öh.

Ofog har för övrigt kommenterat att de avslöjade Wiseman’s identitet med att de vill ha ”en öppen försvarsdebatt.” Det är något annat än det en av Lagersten-kommentatorerna skriver: ”Ofog ska inte inskränka vår frihet att tycka fritt utan det ska vi kunna göra utan att bli hotade eller kränkta.”

Det är positivt att Wiseman kommer att fortsätta blogga, positivt att Lagersten ger uttryck för att det är FM:s åsikt att W ska fortsätta skriva vad han tycker och tänker på sin blogg.
Men, med förlov sagt, jag har större förtroende för Wiseman’s ärliga avsikter än jag har för Lagerstens.

Publicerat

Lika för lika? Nää …

Svårt det där med objektivitet. För oss alla. Men ibland sticker saker verkligen i ögonen.
Som när en krönikör i en morgontidning berömmer Stephen Fry’s dokumentär Stephen Fry kommer ut, där han besöker länder och intervjuar personer med homofobi som utgångspunkt.
Jag har inte sett programmen, men utgångspunkten är bra, och Fry är utomordentligt lämplig för att göra sådana dokumentärer – kunnig, snabbtänkt, välformulerad, vass.
Jag hoppas jag tar mig samman och ser dem.

Men mitt problem är en formulering i krönikan. ”Vid sidan av länder med horribla lagar på området, som Iran, Uganda och Ryssland, ställer Fry Indien som ett av världens homovänligaste länder.”
Men hallå?

Det är väl ändå skillnad på dödsstraff, livstids fängelse och ”förbud mot homosexuell propaganda”?
Jag vill på intet sätt försvara det senare, den famösa ryska antigay-lagen.
Men homosexuella avrättas inte i Ryssland, det är inte kriminellt att vara homosexuell i Ryssland.

Det finns annat att kritisera, som hoten mot homosexuella att ha barn (egna barn, nota bene), och det är definitivt inte någon rättssäkerhet för homosexuella i Ryssland (men det är det inte heller för många andra).

Min poäng är att de döms inte och hängs offentligt, som i Iran.
Det är inte kriminellt att vara homosexuell i Ryssland (däremot utsätts de för fruktansvärda övergrepp, och mördas på grund av sin sexuella läggning, men det är dessvärre inte något som förekommer bara i Ryssland. Det har hänt även i Sverige.)

Så sent som 20 december (för två dagar sedan) antog parlamentet i Uganda en lag som innebär att homosexuella handlingar ska kunna bestraffas med livstids fängelse. Presidentens signatur behövs för att lagen ska vinna laga kraft. Att lagförslaget stannar vid livstids fängelse beror på internationella protester. Det ursprungliga förslaget innebar dödstraff som möjlig påföljd.

Det kan förtjäna att påpekas att amerikansk evangelikal kristendom vinner snabb terräng i Uganda, och den förespråkar inte vidsynthet och acceptans för homosexuella.

Det finns andra exempel. I Kenya är sexuella kontakter mellan män förbjudna och bestraffas med upp till 14 års fängelse. Lagen tillämpas också för kvinnor. Spöstraffet för homosexuella handlingar avskaffades 2003.
I Tanzania är sexuella kontakter mellan män förbjudna, straffet är liksom i Kenya upp till 14 års fängelse. Sexuella handlingar mellan kvinnor är också förbjudna, straffet är upp till fem års fängelse.
I Zanzibar höjdes straffet för sexuella kontakter mellan män 2004, till upp 25 års fängelse, för kvinnor är strafsatsen upp till sju års fängelse.
I Turkiet är homosexuella kontakter inte förbjudna i lag, men enligt RFSL finns det ”ett större mönster av diskriminering, godtyckliga gripanden och synnerligen grovt våld mot hbt-personer i Turkiet … (hbt-flyktingar är) särskilt utsatta för våld och trakasserier från polisen”.

Situationen för hbt-personer i Litauen, Estland och flera andra EU-länder förtjänar att uppmärksammas. Läs gärna RFSL:s hemsida, k”internationellt”, ”landrapporter”.

Läs gärna också om ”häxor” och albinos och hur de behandlas i olika afrikanska länder. Jag skrev om det 17 mars på denna blogg. (Jag har skrivit många inlägg om den ryska antigay-lagen också, framför allt på den här bloggen men också på lottairyssland.)

Stora samarbetsländer för svenskt bistånd är bland andra Tanzania, Uganda, Kenya och DCR.
När ni har läst på kanske ni kan, som jag, snörpa lite på munnen åt formuleringen i krönikan ovan.

Publicerat

Utan ideologiska glasögon

Tänk så skönt det vore om LAS-motståndarna någon gång kunde se, och säga, att LAS turordningsregler inte bara kan rundas, utan att det också sker.
LAS-regeln sist-in först-ut kan rundas efter förhandlingar med facket, och med fackets medgivande. Så sker till exempel när en anställd har kunskaper som är nödvändiga för att företaget ska kunna fortsätta sin verksamhet.
Om fack och arbetsgivare inte kommer överens kan den anställde ändå bli uppsagd och företaget kan tvingas betala skadestånd/ersättning till den uppsagde.
LAS är inget ovillkorligt skydd för anställda, oavsett anställningstid.

Därför blir Andreas Berghs kolumn i SvD 23 november med utgångspunkt i den prisade filmen Äta Sova Dö, dum.
Rubriken lyder ”Film som bör ses utan ideologiska glasögon”, och det är huvudpersonen det handlar om. Rasa blir uppsagd trots att hon packar grönsakslådor snabbast av alla, och uppsägningen får katastrofala konsekvenser för henne och för hennes utslitna far.
Jag har inte sett filmen, det borde jag ha gjort, men av andra orsaker än Bergh framhåller.
Uppenbarligen tyckte varken arbetsgivaren eller facket att det fanns anledning att gå ifrån LAS turordningsregler. Om av okunnighet, bristande medkänsla, eller av medkänsla med andra som de kanske bedömde att skulle ha ännu svårare att hitta nytt jobb. Vad vet jag? Vad vet Bergh?

Han borde se filmen utan ideologiska glasögon.

Samma dag, i samma tidning, protesterar tre centerpolitiker och ordföranden i Tjockö ekonomiska förening mot Posten AB:s planer att övergå från sortering och utdelning av post på Tjockö och grannön Fejan, till bryggpost så att all post lämnas i en gemensam låda på ångbåtsbryggan. Besparingsskäl anger Posten, det rycker undan mattan för en rad andra servicefunktioner, skriver centerpolitikerna, en riksdagsledamot, ett landstingsråd, och en gruppledare för C i Norrtälje kommun, samt ordföranden.

Har politikerna inte förstått vad det innebär att infrastrukturtjänsten Kungliga Postverket numera är bolag med avkastningskrav från ägaren staten, och konkurrens av andra bolag som kan ta över lönsamma postutdelningsdistrikt och -tjänster? Eller vad det gör med ett bolag när lönsamma delar tas bort och olönsamma måste bibehållas, på order av ägaren?
Kanske center- och andra politiker borde ta av sig de ideologiska glasögonen innan de fattar beslut som gör att nödvändig infrastruktur bolagiseras och/eller hel- eller delprivatiseras.
Post, apotek, järnväg, skolor för att nämna några. Bilbesiktning, viktig för trafiksäkerheten, kan tas med också.

Fotnot. Andreas Bergh presenteras som ”docent och välfärdsforskare vid Institutet för Näringslivsforskning och Ekonomihögskolan i Lund”.

Publicerat

Om tjatter, skolpeng och arbetsro

Svenska 15-åringars kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse har fallit som en sten från Pisa-mätningen år 2000 fram till den mätning vars resultat publicerades i början av december.
I SvD skriver Roland Poirier Martinsson i en kolumn på ledarplats lördagen 7 december att ”skolpolitiken inte existerar opåverkad av vad de tänkande och tjattrande klasserna påstår är rätt, skönt och sant”. Vänd om, tillåt kvarsittning och läxor, klipp magisterns hästsvans, säg åt honom att byta jeansshortsen mot kostym, underkänn dåliga resultat i stället för att ursäkta dem, är RPM:s beska råd i förkortad form.

I de tänkande klasserna ingår de som som ska föra en övergripande diskussion om ”bildningens och humanioras betydelse för lärarna och yrkets status”, får man tro. Det är SvD:s kulturchef Daniel Sandström som söndagen 8 december anser att bildning och humaniora måste uppvärderas, och att ett skolsystem som anpassas till marknadens behov gör att bildning förlorar sitt egenvärde.
Sandström och RPM vill båda stärka lärarnas roll och status, men med lite olika medel.

Ingen av dem nämner skolpengens betydelse för lärarens roll och status, och för skolorna. Inte heller nämns rätten att överklaga betyg.
Om skolans ekonomi är beroende av skolpengar, och lärarna inte ens anses kapabla att sätta betyg, hur värderas då deras kunskaper, deras bildning och deras kompetens?
Om deras lön sätts i förhållande till elevernas betyg, hur påverkar det betygssättningen?

När det nu dessutom är så att duktiga lärare kan utses till förstelärare och få fem tusen kronor mer i månaden och nedsatt undervisningstid i tider då undervisande lärare går på knäna med otillräcklig tid för förberedelser och efterarbete, och administrativa skyldigheter som tar upp det mesta av den förberedelsetid som finns, vad gör det för pedagogisk lust? Och för betygssättning?

Och nej, för säkerhets skull skriver jag, jag tror inte att lärare lättvindigt sätter betyg för att gynna egen lönesättning eller skolans ekonomi genom att stoppa elevflykt.
Men jag tror alldeles bestämt att det påverkar yrkesroll och status att betyg kan användas som hävstång för elever, föräldrar, skolledningar och skolpolitiker i diskussioner med lärare.

RPM skriver först om ”vänstern – en vindflöjel i tidsandan” och sedan om att ”Jan Björklund försöker kämpa ner de låga förväntningarnas mjuka hyckleri men tyvärr är han chanslös”.
Om det kan man säga att Britt Mogård (M) skrev under Lpo -80, och Beatrice Ask (M) Lpo -93.
Den senaste LPO:n som antogs 2010, bär Björklunds namn. Vindflöjlarna finns inte bara till vänster tycks det.

Resurserna för skolorna har ökat med 8 procent mellan 2000 och 2012, och kostnaden per elev i grundskolan under samma period med 11 procent. Det brukar hävdas att det är inte pengarna som avgör elevernas resultat, inte heller grupp- eller klasstorlekar. Det är oftast politiker som säger så. Lärare har ofta en annan uppfattning. Men lärarnas roll och status påverkas kanske inte av att deras åsikter i dessa fall negligeras?

Jag skulle vilja se VAD det är som gör att kostnaderna per elev har stigit. VILKA kostnader är det som ökar? Lokaler? Material? Skolskjutsar? Löner? Vilka personalgruppers löner i så fall?
I en intervju med Jonas Almqvist, pedagogiklektor vid Uppsala universitet som publicerades i UNT 7 december -13, säger Almqvist att ”Vad skolan behöver nu är arbetsro. Inte nya reformer…(problemet med reformer är att) lärarna måste ägna mer tid åt att dokumentera och och implementera förändringar, tid som borde gå till undervisning.” Han säger fler kloka saker, tyvärr har jag inte hittat intervjun utlagd på UNT:s hemsida, men den borde gå att hitta i papperstidningslägg.

Arbetsro alltså, en begränsning av skolpengens/”valfrihetens” effekter och en granskning av ekonomin, inte bara utifrån ”för dyrt”, utan utifrån ”hur beräknas och fördelas kostnader”.
Och det vore inte fel att poängtera för såväl elever som föräldrar att utbildning inte bara är en rättighet, det är också ett arbete som inte bara kräver ro, det kräver … arbete.