Kategori: Utrikes

Publicerat

Blessed be the cheesemakers!

När en åhörare till Jesu bergspredikan i Monty Python’s Life of Brian hör ”cheesemakers” i stället för ”peacemakers”, och upprört frågar ”What’s so special about cheesemakers? Why not all makers of dairy products?”, är det lätt att skratta.
Men för fredsmäklarna är det inte så kul, de behöver välsignelser från utövare av alla kända religioner, och helst också från utövare av okända. Deras uppdrag är svåra och ofta tidsödande. Det var svårt på Balkan, i Rwanda, i Irak, Afghanistan, Liberia, och är svårt i Syrien och i Sydsudan.

Men att det är svårt innebär inte att det ska tillåtas vara omöjligt. Därför att krig sker där diplomatin lamslagits. Clausewitz’ konstaterande gäller än.

Agera direkt när den första människan dödas i en spirande konflikt, och helst innan blodsutgjutelse alls inträffar! Det var Jan Eliassons bestämda uppmaning till världssamfundet och alla som där ingår, det vill säga mänskligheten, då han och Kofi Annan i Uppsala 2 september i år samtalade om FN:s framtid och förutsättningar att hindra krig och konflikter.
En och en halv månad senare samlades sju av FN:s mest erfarna fredsförhandlare i Uppsala vid Dag Hammarskjöld Foundation på Öfre Slottsgatan för att utbyta erfarenheter av fredsmäkling.

Staffan di Mistura var en av dem, tidigare generalsekreterarens särskilda representant i Irak. Snowdens avslöjanden visade att han där och då också var en av alla dem som spionerades på av NSA.
– Skillnaderna består ofta mera av procedurfrågor än substansfrågor när förhandlingar inleds, beskrev han den roll han haft.

Karin Landgren har haft FN-uppdrag i bland annat Nepal, Burundi och Liberia. I det senare landet arbetar hon ännu som generalsekreterarens särskilda representant.
– Läget i Liberia är nu så stabilt att FN-trupperna kommer att minska de kommande åren. Men bristen på fungerande samhällsinstitutioner och fördelningen av landets stora resurser är problem som kvarstår.

Martti Ahtisaari, närmast legendarisk diplomat och fredsförhandlare, med Nobels fredspris som kvitto på att förhandlingarna i Kosovo till sist ledde till en lösning på de våldsamma konflikterna där, betonade liksom Karin Landgren hur viktigt institutionsbyggandet är:
– Vi är vana vid att institutioner och administration fungerar i Norden. De har tagit tid att bygga upp och vi bör vara stolta över dem, sade Martti Ahtisaari.
Han har efter sin tid som fredsmäklare och därefter som Finlands president byggt upp ett institut för forskning och kunskapsbyggande för krishanterare och förhandlare, CMI, Crisis Management Initiative.

En rapport från CMI som publicerades i oktober i år bär titeln ”A recipe for a better life: Experiences from the Nordic countries.
Statliga insatser för utbildning och social välfärd med syfte att ge lika möjlighter till alla medborgare framhålls i rapporten som framgångsfaktorer när ett samhälle med minskande klyftor och därmed minskade sociala spänningar byggs.

Tillgång till utbildning och hälsovård, och infrastruktur som ger möjlighet till handelsutbyte har Hans Rosling pekat på som nödvändiga för att människor och samhällen ska utvecklas fredligt ekonomiskt.

Så, blessed be the peacemakers! Ge dem möjlighet att i förhandlingar lösa såväl procedur- som substansfrågor.

Och blessed be the cheesemakers! som representanter inte bara för producers of dairy products, utan för alla som får möjlighet att producera överskott till avsalu och därmed sakta bygga framtid inte bara för sina egna utan för hela länder.

Publicerat

Kassaklirret igen

Det är en glädje att kunna meddela att Wywallet ändrat policy för avgifter på sms-gåvor till tyfonoffren i Filippinerna (se gårdagens inlägg).
Inte bara avstår mobiloperatörerna från avgifter nu och framåt – de efterskänker de 700 000 kronor som de enligt uppgift redan skulle ha fått in på inbetalade avgifter – en sammanlagd summa uppskattad till 15 miljoner kronor.

Det är också en glädje att det tycks ha varit den svenska mediarapporteringen om avgifterna som gjort att Wywallet ändrat inställning. Om amerikanska banker också störts till förändringar av mediarapportering om miljardintäker på betalkortsystemen som matkupongerna fördelas genom är obekant. Värdet av matkupongerna till en familj på fyra personer har i varje fall minskats med omkring 13 procent sedan 1 november. Men det är ju en annan sak.

Det spelar roll vad media väljer att undersöka och rapportera om! Det är inte bara glädjande, det är trösterikt.

Publicerat

Fattiga och tyfonhjälp ger klirr i kassor

Sms-bidrag till tyfondrabbade Filippinerna fyller mobiloperatörernas kassor. Det rapporterar SvD på sidan 14 i söndagens tidning (17 nov).
Wywallet, ägt av Telia, Tele2, Telenor och Tre, tar ut sms-avgifter, olika procentsatser för olika biståndsorganisationer. Enligt artikeln signerad Erik Paulsson Rönnbäck, går 5 procent av sms-gåvor till Unicef till Wywallet, 7 procent av gåvor till Röda Korset, och 10 procent av belopp skänkta till Läkare utan gränser.

Viljan att hjälpa tyfonoffren är lyckligtvis stor hos många. Wywallet vill ha täckning för sina kostnader. Det kan man förstå. Vad som är svårare att förstå är varför kostnaderna är olika för olika biståndsorganisationer?

I USA håvar banker in storkovan med hjälp av de betalkort som fattiga amerikaner får i stället för kontanter eller matkuponger. Betalkorten kallas EBT, Electronic Benefits Transfer. Tre företag dominerar distributionen av korten, Efunds, Affiliated Computers Systems och JP Morgan Chase.
Korten är belagda med adminsitationsavgifter, EBT-maskinerna i afffärerna med månadsavgifter, avgifter tas ut för förlorade kort och för samtal till kundtjänst.

Det är SvD (23 augusti, Näringsliv, skribent Daniel Kederstedt) som berättar om EBT-korten och hur de fungerar, och också om en rapport från GAI, Government Accountability Institute, ungefär motsvarande Riksrevisionen.
GAI har kommit fram till att JP Morgan Chase under de senaste nio åren tjänat 3,6 miljarder kronor från 18 delstater där de tillhandahåller EBT-kort.
Kederstedt avslutar sin artikel med GAI:s notering att JP Morgan Chase blivit en allt större donator till jordbruksmyndigheten som hanterar EBT-systemet. 83 000 dollar i snitt varje valperiod 1998-2002, 215 000 dollar år 2010.

Förutom att artikeln gör att man förskräcks över att ett system som är till för att hjälpa fattiga få mat för dagen, genom sin konstruktion läcker miljontals kronor till banker och betalföretag, undrar jag över ”donationer” till en myndighet? Är inte det mutor? Ren korruption?

I november rapporterade CNN att matbidragen i USA sänkts. Staten ska spara fem miljarder dollar, och 50 miljoner amerikaner får sänkta matbidrag. Enligt CNN får nu närmare 15 procent av befolkningen matkuponger, att jämföras med knappt 9 procent 2007. TT vidarebefordrade CNN:s nyhet.

Även om jag kan tycka att Wywallet profiterar på nödhjälpsdonationer, och dessutom gör det i olika hög utsträckning beroende på organisation, så är det ändå frivilligt att ge via sms. Det går bra att skicka pengar via sparbanksgiro också, eller lägga pengar i insamlingsbössor på stan.

Publicerat

Fredspris och medianska böghatare

”Den ryske böghataren”. Sveper in och undervisar alla i fredlig dialog, internationell lag och civiliserad diplomtati, fräste Jenny Nordberg, kolumnist i SvD, bosatt i New York, om Rysslands president Putin 13 september -13. Det var apropå Syrien. ”Avvakta med fredspris till Putin” löd rubriken.
Vem har inte en dålig dag. Men ”den ryske böghataren”?

Liberias president gör inte mycket för landets bögar hon heller – homosexualitet är kriminellt i Liberia med ett års fängelse i straffskalan. Homosexualitet är förbjudet mellan såväl män som kvinnor, och det finns följdaktligen inte helller någon lag mot diskriminering av homosexuella.

Ellen Johnson Sirleaf, Liberias president, var en av tre kvinnor som delade på Nobels fredspris 2011.

“The President and her Government believe that the current law regarding sexual practices sufficiently addresses the concerns of the majority of Liberians and guarantees respect for traditional values. The reality is that the status quo in Liberia has been one of tolerance and no one has ever been prosecuted under that law. The President also thinks that with the unprecedented freedom of speech and expression Liberia enjoys today, our budding democracy will be strong enough to accommodate new ideas and debate both their value and Liberia’s laws with openness, respect and independence. (pressmeddelande 24 mars-12 efter en artikel i The Guardian med rubriken ”Nobel Peace Prize Winner defends law criminalizing homosexuality in Liberia.”

Respekt för traditionella värderingar brukar vara ett argument som anhängare av de ryska antigaylagarna använder. ”Propaganda för onaturliga relationer” förbjuds för att förment skydda barn mot pedofiler (! sexuellt utnyttjande av barn är redan kriminellt) och med hänvisning till traditionella värderingar.

Liberia är ett bättre land nu med Ellen Johnson Sirleaf i ledningen, inbördeskrigen är slut, arbetet med att bygga upp ekonomi, administration och sociala strukturer pågår.
Och det ska sägas att året efter att hon valts till president första gången, 2005, blev våldtäkt olagligt.

De ryska antigaylagarna är oförsvarliga, de är luddigt formulerade och används godtyckligt. HBTQ-organisationer förföljs på olika sätt administrativt och ekonomiskt, och homosexuella hotas, misshandlas och ibland dödas utan att rättsapparaten, polis och domstolar lägger kraft varken på skydd av dem eller på att lösa brotten. Men homosexualitet är inte olagligt i Ryssland.

I Liberia är homosexualitet olagligt. RFSL har på sin hemsida ingen landrapport om hbtq-personers situation i Liberia, och jag har inte heller hittat någon sådan rapport vid en snabb sökning på nätet.

Skulle Jenny Nordberg eller någon annan, komma på idén att kalla Ellen Johnson Sirleaf ”den liberianska böghataren”.
 Tillåt mig tvivla.

Publicerat

Den värsta korruptionen

… i samband med naturkatastrofer sker när katastrofhjälpen ska distribueras. Lokala statstjänstemän behåller hjälpsändningarna själva, eller säljer dem och stoppar pengarna i egen ficka.
Detta är ett citat ur journalisten Bertil Lintners perspektivkolumn i SvD söndagen 10 november.
Lintner citerar i sin tur den filippinske journalisten Boo Chanco som skrev detta i The Philippine Star 23 oktober i år, en knapp månad sedan.

I samband med tsunamin 2004 var människor oerhört givmilda, miljarder skänktes till hjälp åt tsunamins offer i alla de länder som drabbades. Så mycket att det blev ett problem för hjälporganisationer att fördela dem, och också ett problem för att pengarna var bundna när nya katastrofområden tillkom, och till dem var resurserna knappa.

En utvärdering av biståndet till tsunamioffer på Sri Lanka har gjorts av en svensk forskare. Resultatet visade att, som en lankes sagt: ”de rika blev fattiga, och de fattiga rika”. De nya husen gavs till de som haft sämst hus före katastrofen, de bättre husen hade ju klarat sig bättre. Och nya fiskebåtar gavs till dem som haft usla båtar eller inga alls tidigare, de bättre båtarna hade delvis klarat sig bättre.

Det är lite grann som Bibelns ord, de sista skola bliva de främsta, och de främsta bliva de sista. Men utanför biblisk kontext så har de nya sociala skiktningarna skapat nya spänningar i samhällen, på grund av gåvor och bistånd.

Av detta ska man inte sluta sig till att gåvor och bistånd inte ska ges till offer för natur- och andra katastrofer. Tvärtom ska man hjälpa och bistå där man kan.

Men man ska tänka på att det är väl värt att ge kontinuerligt till hjälporganisationer också, organisationer byggda för att hantera extrema situationer, koordinera arbete och avgöra vad som bäst behövs, var någonstans, och hur hjälp ska kunna nå just dit.

Logistik är all nödhjälps moder, för att travestera jag vet just nu inte vem.

Aldrig så välmenande små eller större insamlingar kan faktiskt ibland förvärra problem snarare än lösa dem. Exempel på det skedde i Haiti där flygfältet i ett skede fullständigt blockerades av containrar och tjänstvilliga frivilliga som ingen visste vart de skulle eller hur, inte ens de själva.

Med tanke på detta, och på att det ibland tenderar att bli en slå-sig-för-bröstet-attityd hos givare: ”Jag har skickat pengar till Filippinerna. Vad gör du?”, vill jag slå ännu ett slag för regelbundna bidrag. Till Läkare utan gränser, till Rädda Barnen, till Röda Korset, till Unicef och till Svenska kyrkans internationella verksamhet. Säkert finns det flera andra fullt tänkbara organisationer. Organisationer med kunskaper, resurser och erfarenheter av att koordinera hjälparbete med andra organisationer och med myndigheter.

Och apropå resurser – jag kan inte låta bli när jag hör och ser reportagen ”på plats”, av journalister och fotografer som i flygplan eller helikoptrar tagit sig in i katastrofzoner för att rapportera. Det hade kanske gått in några extra vattenreningsutrustningar eller medicinkartonger i de planen eller helikoptrarna om inte … men myndigheter, hjälporganisationer och media lever i symbios. Bilder av katatstrofernas omfattning klargör hjälpbehoven och ökar givmildheten och beredskapen att skicka hjälp.

Bertil Lintner skrev ännu en perspektivkolumn i SvD i går, tisdag 12 november.
De fattigaste områdena har som väntat drabbats värst, där finns inget kvar utom ett fåtal bättre byggda hus för den lokala förvaltningen, skriver Lintner. Om hjälpen som kommer konstaterar han att ”där blottas Filippinernas svagheter. I jämförelse med andra länder i regionen är landets flygplatser och vägar i uselt skick … Ute på landsbygden råder också sedan länge ett i det närmaste feodalt klanvälde, där rika jordägare står lokala politiker och statstjänstemän nära. Man får inte glömma att presidenten själv (Benigno Aquino) kommer från en rikemansfamilj … Han har inte alltid varit lyhörd för de fattigas intressen.”

Publicerat

Snowden och den nakne kejsaren

Är det rätt att tala om att kejsaren är naken? Nja. Inte om det är Edward Snowden som påpekar att USA och NSA har rumpan bar, och att ett antal länder och deras säkerhetstjänster i samma sfär också moonar.
I Storbritannien vars säkerhetstjänst GCHQ tidigt pekades ut som NSA:s viktigaste samarbetspartner i Europa, har premiärminister Cameron och regeringen inte bara gripit David Miranda, partner till Glenn Greenwald som skrivit artiklarna i The Guardian baserade på de dokument som Edward Snowden läckt, förhört Miranda i nio timmar och beslagtagit hans kamera, hans telefon och hans dator.

Brittiska myndigheter tvingade också i slutet av juli The Guardian att förstöra hårddiskar med läckta dokument från Snowden.
I början av juli, långt innan Miranda greps den 19 augusti, tvingades Bolivias president Evo Morales plan ned i Wien på väg från Moskva till Bolivia. Det misstänktes att Snowden kunde finnas ombord på planet, flera europeiska regeringar medverkade till att planet tvingades ned.

För att understryka hur viktigt det är med underrättelsearbete stängde USA 19 ambassader och konsulat i början av augusti. De länder som omfattades var Förenade Arabemiraten, Jordanien, Egypten, Saudiarabien, Dubai, Kuwait, Bahrain, oman, Jemen, Libyen, Madagaskar, Mautritius, Burundi, Djibouti, Sudan och Rwanda. Storbritannien hakade på, liksom Tyskland och Frankrike, och stängde anbassaderna i Jemen. Sverige och Norge stängde ambassaderna i Riyad, som också täcker Jemen.
Det förelåg hot om en al Qaida-attack.
Stängningen varade i flesta fall några dagar. USA:s konsulat i Lahore förblev stängt, liksom ambassaden i Jemen.

Den förfärande attack som sen kom var i Nairobi, Kenya. En massaker med hundratals dödade civila kenyaner, utländska besökare och flyktingar i affärsgallerian Westgate.
I Irak har över 6000 personer dödats i våldsdåd bara i år.
Om en massaker som i Nairobi, om det besinningslösa våldet i Irak, inte kan stoppas trots Prism, vad tjänar då Prism till? Varför ska allt om alla samlas in i gigantiska databaser för att eventuellt komma till användning. För vad? Till vad? Av vem? När?

Big data är inte detsamma som människokännedom. Big data talar om vilka sjukdomar du har och vilken choklad och vilka tidningar du köper, vilka e-böcker du köper eller lånar på bibliotek, hur du sköter din ekonomi och hur dina barn ser ut. Big data kan förmodligen avslöja när du är frustrerad och uttrycker dig obehärskat, men kan inte tala om när någon, ensam eller tillsammans med andra bestämt att nu får det vara nog – ett nog som kan gälla något, någon, några eller många. (Alternativt, personen upplever sig inte ha något val. Förfärligheter utförs också under tvång.)

Big data, Prism och andra underrättelsesystem är bedrägliga, och farliga. De är totalitära och hotar inte bara personlig integritet, utan hela samhällssystem. Och de ger en oerhörd makt till de som har tillgång till all denna information.
Information om mig, obetydlig som jag är och oviktig för alla utom mig och mina närmaste, men också om företagsledare, politiker, myndigheter, tjänstemän, forskare, författare, journalister …

”Alla är inte som Snowden” skrev Johan Norberg i en kolumn i Metro 12 september 2013: Nästa gång kanske det är någon av de andra 1,4 miljonerna anställda inom amerikansk säkerhetsindustri som vill utnyttja vad de vet om innehåll i mejl, telefonsamtal, bankuppgifter och sjukjournaler, inte för att varna världen om vad som pågår, utan för att idka utpressning mot människor och regeringar.

Oh brave new world that has such people in it, för att citera Shakespeare. Han var ironisk, Bill, vilket kanske behöver påpekas.

Vi behöver inte antiterroristlagar som inte går att kontrollera hur de används och efterlevs, vi behöver inte övervakning med ”bakdörrar” som gör det möjligt att föra vidare vad som helst, utan möjlighet till kontroller. ”Det finns en bockfot i FRA-lagen, vid internationellt samarbete är det i praktiken helt öppna kranar”, sade Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, till TT 6 september 2013.
Låter det betryggande?
Inte särskilt.

• Kan vi äntligen få en debatt om personlig integritet och om vad som bör finnas på nätet?

• Kan vi äntligen få politiker, även från partier i riksdagen, som tar datasäkerhetsfrågor på allvar?

Datasäkerhet för privatpersoner och för företag!

Fredrik Federley (c) sade i en debatt om datasäkerhet på Europahuset nyligen att ”fler männsikor borde ha foliehattar”.

Det är inte foliehattar vi behöver, det är säkra datasystem, och regler för hur och vilka register som får upprättas, hur insamlade uppgifter får användas, kontrollorgan som verkligen kontrollerar och som kan kontrolleras, och sanktionsmöjligheter när system och uppgifter missbrukas.

Och det är valfrihet vi behöver, jajamensan, när det gäller vad vi vill ska läggas ut på nätet om oss, VALFRIHET, hörde ni?

Opt-in!

VA? NÅGON?

När David Miranda gripits och The Guardian offentliggjort att man tvingats krossa hårddiskar med Snowden-filer, skrev fyra nordiska tidningars chefredaktörer ett protestbrev till Storbritanniens premiärminister David Cameron där de uttryckte sin oro över agerandet mot The Guardian. De var ”chockerade över att en ståndaktig försvarare av demokrati och fri debatt som Storbritannien utnyttjar antiterrorlagstiftning för att legalisera trakasserier både mot tidningen och mot enskilda personer som är knutna till den”. De nordiska tidningar vilkas chefredaktörer stod bakom protestbrevet var Aftenposten, Dagens Nyheter, Helsingin Sanomat och Politiken.

Samma dag som protestbrevet offentliggjordes, 25 augusti 2013, hade SvD på sin ledarsida en artikel av Fraser Nelson, chefredaktör för The Spectator. Rubriken löd ”The Guardian utkämpar ett informationsjihad”. Miranda, skriver Nelson ”ingick i en organsiation med syftet att läcka stulen, hemligstämplad information vilken hotade brittisk och amerikansk nationell säkerhet. Det förräderiet kommer från en källa – Edward Snowden – som för närvarande har beviljats asyl i Moskva … Storbritannien, USA och Sverige är engagerade i en kamp mot terrorismen – en kamp som håller på att vinnas tack vare våra säkerhetstjänsters flit och skicklighet.”
Det här var alltså 25 augusti.

25 oktober var Angela Merkel arg, för då hade det kommit fram att hennes telefon också avlyssnats. Då hade Brasiliens president Dilma Rouseff varit arg sedan början av september av samma anledning som Merkel. Fransmännen är också arga, och nu är spanjorerna inte heller särskilt nöjda längre efter att El Mundo publicerat uppgifter om storskalig telefonavlyssning riktad mot Spanien (28/10).

Det hjälper inte att försöka skyla över bedrövligheterna med floskler om kamp mot terrorismen och ”informationsjihad”.
Edward Snowden har rätt, kejsaren är naken.

Publicerat

Rörande rubrik till tröst i ond tid

Det är något nästan rörande med medias hantering av verkligheten ibland. Som när en rubrik häromdagen ropade ut att ”Svenskt förband ska förstöra syriska kemvapen”.

Visst låter det mandom, mod och morske män och kvinnor, och fantastiskt kompetent dessutom. Svenska försvaret kan!
Men så, redan i ingressen visar det sig att det är ett transportflygplan som ska stationeras på Cypern för att ”hjälpa till med arbetet att förstöra kemiska vapen i Syrien”.
Försvarsminister Enström är väldigt nöjd med att ”vi kan stödja FN och OPCW:s arbete med att säkerställa avvecklingen av kemiska vapen i Syrien”.
Halvvägs ner i brödtexten får vi sedan veta vad ett svenskt förband om 20 personer faktiskt ska göra. Med ett Herculesplan ska ”personal och utrustning som behövs i arbetet med att förstöra Syriens kemiska vapen” transporteras, med Beirut som ”hub” (citat Enström) in och ut ur Syrien.
”Vi uppfattar inte de här destinationerna som särskilt utsatta” säger Enström.

OPCW, Organisationen för förbud mot kemiska vapen, (Organization for the Prohibition of Chemical Weapons) är baserad i Haag, Nederländerna. Konventionen om förbud mot kemiska vapen antogs 1993, och trädde i kraft fyra år senare. 189 länder har ratificerat konventionen. Syrien har varken ratificerat eller signerat den. Det har inte heller Angola, Egypten, Nordkorea och Sydsudan. Signerat men inte ratificerat har Israel och Burma.
Organisationen har tidigare assisterats av svensk personal från FOI. FN:s vapeninspektör Åke Sällström ledde den första gruppen av inspektörer med uppgift att undersöka om kemvapen använts i Syrien.

”En verklig svensk hjälte” sade Jan Eliasson, biträdande generalsekreterare i FN, när han var i Uppsala 2 september om Åke Sällström. Eliasson förklarade: ”När Sällströms grupp åkte ut från Damaskus första gången besköts deras FN-konvoj. De vände tillbaka, skaffade nya bilar, åkte direkt ut igen,och genomförde inspektionen”.
Att kemiska vapen, nervgasen sarin, användes då över tusen människor dödades i al-Ghouta i Syrien 21 augusti i år bekräftades av inspektörerna. I november ska Åke Sällström rapportera till FN om fler misstänkta kemvapenattacker i landet.

Kemiska vapen är av olika slag, och destrueras på olika sätt. Enligt rapporter i media i början av oktober har destruering påbörjats i Syrien genom att stridsspetsar och mobila och stationära påfyllningsenheter krossades.
Hur stora lager som finns i Syrien, och var de är, är inte klart. USA ska ha uppskattat att Syrien haft 1000 ton av kemiska (och biologiska) vapen.
SvD:s kolumnist i New York, Jenny Nordbertg, skrev 13 september att ”Senast någon räknade fanns 42 fabriker eller lager med kemiska vapen i Syrien. Sen dess har de flyttats, gömts, blivit fler och hamnat i rebellkontrollerade områden.”
Aron Lund skrev på UNT:s ledarsida 22 oktober under vinjetten Perspektiv, om sarinattacken 21 augusti som en möjlig provokation, och citerar kemvapenexperten Dan Kaszeta, specialist på kemvapen i amerikanska armén, ”Kanske var det som hände den 21 augusti regimens sätt att visa världen att den var beredd att använda de här vapnen. Det innebar att förhandlingsvärdet på vapnen steg tusenfalt.”

Var Syriens kemiska vapen finns, hur de ska förstöras, var och av vem, är veterligt fortfarande inte fullt klarlagt. Kanske har de fortfarande förhandlingsvärde.

Kemiska vapen förbjöds första gången redan 1899, men under första världskriget använde båda sidor kemiska vapen, tårgas och senapsgas är de mest omtalade. 1925 förbjöds kemiska vapen igen, som en del av Genèvekonventionen, och därefter användes de igen under andra världskriget, framför allt i tyska koncentrationsläger. Irak under Saddam använde kemiska vapen mot sin egen befolkning i Halabja, och kemiska vapen användes också under kriget mellan Irak och Iran.
Amerikansk användning av Agent Orange under Vietnamkriget brukar inte nämnas som exempel på kemisk krigföring, oklart varför.

De länder som undertecknat konventionen från 1993 har förbundit sig att inte utveckla eller producera kemvapen, och dessutom att förstöra de lager av kemvapen de har. Tidsfristen löpte till 2012. Varken Ryssland eller USA har uppfyllt den delen av sina åtaganden. Syriens kemiska vapen ska vara förstörda före halvårsskiftet 2014.

Det är naturligtvis utomordentligt bra att Sverige skickar 20 man och ett Herculesplan till Cypern/Beirut för att transportera utrustning och personal och ”stödja FN och OPCW:s arbete med att säkerställa avvecklingen av kemiska vapen i Syrien”. Logistiken är viktig, för att inte säga avgörande, i många insatser.
Men rubriken är likafullt rörande: ”Svenskt förband ska förstöra syriska kemvapen”.

Publicerat

Påsen avgör inte mjölets renhet

NSA-FRA. Ett nära samarbete som inte ifrågasätts, inte av regering och myndigheter, och i stor utsträckning inte heller av medborgarna.
Brist på känsla för självständighet, brist på självkänsla, brist på självinsikt. Övervakningssamhället där information om allt samlas in av myndigheter och företag. Information att användas när kartläggningar av konsumtion, vänner, allt skrivet, allt sagt, allt gjort, skulle kunna tjäna någons maktintressen eller någons pekuniära intressen.
– Vadå? Jag har rent mjöl i påsen … svarar alltför många.

Men vad som är rent mjöl avgörs inte av påsen. Och konsekvenserna av vad som från tid till annan går från ”rent” till ”orent” är oöverskådliga. Skicka pengar till Somalia till exempel. Det blev till stöd av terrorism, och konton blockerades i åratal. Vilka blev konsekvenserna för dem som hade kontona, och vilka blev konsekvenserna för dem som inte längre kunde få pengar från lyckligare lottade släktingar?
Flykt till läger i Kenya, eller än värre, norrut till kidnapparligor i Sinai?
Eller förmodade terrorplaner med nattliga raider i lägenheter där unga och gamla skräms från vettet och familjefäder förs bort till häkten i väntan på att myndigheter ska komma fram till att de var nog inte terrorister ändå, trots uppgifter som trålats in via telefon- och datornät, sammanställts och blivit det som motsvarade myndigheternas bild av förfärande terrorplaner, men inte verkligheten.

När EU-ledare protesterar mot NSA:s övervakning av deras telefoner vill Reinfeldt inte vara med, för det har inte diskuterats i EU-nämnden. Ibland är det viktigt att agera, ibland är det viktigt att diskutera, och är man vasall får man välja sina tillfällen för aktion.
Att det skulle bli någon skillnad med en annan regering är tyvärr inte sannolikt. Det är länge sedan det var opportunt att säga emot stormakten, garanten för fred och demokrati.

Edward Snowden är hjälte för många, för andra en förrädare. Han litade inte på att New York Times skulle publicera hans uppgifter. Tredje statsmakten i USA har en historia av följsamhet. Han valde att vända sig till engelska The Guardian, och där har också uppgifter från Snowden publicerats, med ojämna mellanrum. Det senaste var just avlyssningen av EU-ledares telefoner. Angela Merkel blev arg. Så behandlar man inte en samarbetspartner, tycker hon.
Det finns 35 världsledare på avlyssningslistan enligt The Guardians uppgifter. Om svenska ledare finns med har inte framgått. Men det kanske de inte gör, antingen för att de inte är världsledare, eller också för att det inte behövs. Husse känner och kontrollerar sina … vasaller.

Mest upprörande är ändå att svenska medborgare tycks så likgiltiga för vad som pågått och pågår när det gäller avlyssning och kartläggningar. Även svenska journalister har föga mer än övergående intresse för datasäkerhet och persondataskydd – i Journalisten anser Staffan Dahllöf att EU-förslaget till ny dataskyddsförordning är dåligt för att listor över mottagare av jordbruksbidrag inte ska publiceras på nätet. Och att det är ett hot mot yttrandefriheten om EU-domstolen ska få avgöra vad som får publiceras på nätet eller inte.

Visst går dataskyddsförordningen att framställa på det viset, det är uppenbart. Men de verkliga hoten mot journalisters möjlighet att granska och rapportera är när offentlighetsprincip, meddelarfrihet och efterforskningsförbud begränsas, kringgås eller saknas helt. På detta finns det många exempel i kommuner, i landsting, och i staten. Det är en följd av myndigheters och politikers beslut och ageranden, och en följd av privatiseringar av offentliga verksamheter. Var är de upprörda nyhetscheferna, journalisterna och medborgarna? Kommer det pressmeddelanden om ”utanförskap” och ”arbetslinjen” blir det bevakning och rubriker, resten är oftast ”särintressen” och/eller är för arbets- och tidskrävande.

Att EU-domstolen får avgöra vad som menas med EU-direktiv och -förordningar beror på att dessa är så luddigt formulerade att de går till domstolen för uttolkning.
Om detta och vad en dansk domare i EU-domstolen tyckte om det hade jag kunnat skriva redan 2008, men var var den lokala kroken? Det blev oskrivet. Det var långt före denna blogg också.

Det är lagstiftarna/politikerna som är ansvariga för hur lagar skrivs. Kräv ansvar av dem, och kräv det på rätt nivå! Landstingens diarier är inte en EU-fråga, och riksdagen avgör FRA:s befogenheter (formellt i varje fall). Kommunerna bestämmer hur överskådlig den egna diarieföringen ska vara.

Ett återkommande klagomål på journalister är deras förmenta vänstervridning. Nu har den uppburne journalisten Lars Adaktusson kommit ut som kristdemokrat, och före honom var det Göran Skytte. Att det skulle få stopp på vänstervridningslitaniorna tror jag inte.
Dessvärre tror jag inte heller att merparten av Svergies journalister kommer att göra något annat än pratminusjournalistik, varken när det gäller dataskydd, avlyssning eller FRA-NSA.

Det finns undantag förstås, ofta kolumnister i en spalt på en insida. Tillåt mig citera en kolumnist i Metro, Stefan Wahlberg, som 2011 skrev under rubriken ”Hermetiskt kretslopp av avlyssning”.

”De nya terrorlagarna ger statsmakterna närmast fria händer att avlyssna misstänkta utan att de någonsin behöver redovisa hur och varför … (Usama bin Laden) fick oss att slita upp många av de grundläggande principer som vi tidigare kunde vara stolta över.”
Det handlar om det åtal för förberedelse till mord på konstnären Lars Vilks som då väckts, och som från början rubricerades som ”planerat terroristbrott”. För terroristbrott gäller undantagslagar för hemlig avlyssning. Till och med statistiken över hemliga avlyssningar vid misstanke om terroristbrott är hemlig, skriver Wahlberg, och avslutar sin kolumn:

”Med stöd av terroristlagarna ges alltså statsmakterna möjlighet att verka i ett hermetiskt tillslutet kretslopp av avlyssning och hemliga inbrott där dolda mikrofoner monteras in bakom tapeterna. Vi får aldrig reda på omfattningen. Vi kan inte heller kontrollera om detta sker på vaga, inbillade eller påhittade grunder – eller ens om vi själva varit utsatta.”

Se där, vi kanske ska oroa oss över vårt mjöl ändå.
 Vad händer med all denna information som samlas in om oss, vår släkt, våra vänner och avlägset bekanta via nätet, via telefoner och via kameror. Information som samlas av företag och myndigheter, information som lämnas vidare mot ersättning, eller därför att myndigheter kräver att den lämnas ut, med stöd av lagstiftning som gör kontroll av insamling och användning omöjlig.

Är det vasallstaternas invånare, oavsett om det är företagare eller löntagare, barn, gamla eller i yrkesverksam ålder, som är betjänta av följsamhet och osjälvständighet, och i så fall i vilken utsträckning? Det borde vara något att fundera över för var och en, oavsett ålder, yrke, kön, etnicitet och eventuell religiös tillhörighet.

Publicerat

Rättvisans fuktade finger

Rättssäkerhet är ett av de krav som ställs på länder som aspirerar på att omvandlas till demokratier, från rena diktaturer eller demokratier med mer eller mindre starka frågetecken.

Garantier från en diktatur att de och deras hantlangare inte ska tortera fångar är inte mycket värda. Att så är fallet torde de flesta förstå efter allt som avslöjats om vad som hände de två egyptier som utlämnades/kidnappades från Sverige 2001, med regeringens goda minne.

Finns det anledning för Julian Assange att lita på garantier från svenska regeringen att han inte kommer att utlämnas till USA om han kommer till Sverige?
Enligt SvD 18 september ska Assange ha sagt att ”jag kommer jättegärna till Sverige”, under vissa villkor, nämligen om Sverige kan garantera Ecuador att han inte utlämnas till USA.

Tillåt mig tvivla på att en sådan garanti skulle vara värd papperet den skrivs på, eller ens luften den tar att uttala.

Det plågar mig att min tilltro till rättsväsendet i Sverige urholkas allt mer för varje år.
Det är sant att det finns domslut som är lätta att göra stora rubriker på, rubriker som ställer domslut och de som kommit fram till dem i tvivelaktig dager.
Och det är också sant att domslut kan förklaras utifrån lagtexter och förarbeten som får dem att, i någon utsträckning, framstå som förklarliga.

Men det går inte att komma i från att det är stötande, och värre än så, att en svensk domstol finner det försvarligt att frikänna förövare som kört upp en flaska i underlivet på en ung flicka, med förklaringen att ”flickan kan ha hållit ihop benen för att hon var blyg”.
Va?

Eller att gängvåldtäktsmän frikänns för att flickan inte var ”i hjälplöst tillstånd”, instängd med sex gärningsmän som stod i kö för att våldta henne.
Va?

Och det är egendomligt att utredningar av våldtäkter läggs ned av åklagare för att de är svårutredda 2002, och gärningsmannen grips och åtalas tio år senare för ett flertal synnerligen grova våldtäkter och övergrepp, däribland de svårutredda från tio år tidigare.

Det är ännu egendomligare att en filmad grov misshandel med känd gärningsman ännu fyra år senare inte lett till rättegång. Utredningen av misshandeln som skedde under en Ålandskryssning lades i ett skede ned av åklagaren, trots film och känd gärningsman, och togs upp igen först efter att Aftonbladet skrivit om fallet. Det har kallats till rättegång tre gånger men huvudförhandlingarna har ställts in lika många gånger. (Aftonbladet 20 sept -13)

I ett människohandelmål där rumänska kvinnor utnyttjats i trafficking anhölls en man i sin frånvaro. En av kvinnorna vittnade emot honom, hon hotades och misshandlades av mannen för att hon lämnat uppgifter om honom och härvan, men i stället för att häkta honom och utfärda en internationell arresteringsorder, lämnades fallet över till rumänsk polis. Mannen åtalades aldrig i Sverige. Såväl kvinnan som hennes föräldrar har enligt uppgifter i media hotats och misshandlats efter rättegången. ”Hemskt olyckligt” citerades åklagaren i målet i Expressen 16 september.

Utredningarna av sexövergrepp mot underåriga som omfattade bland annat Göran Lindberg fullföljdes inte trots att det fanns underlag för fortsatta uredningar långt innan han faktiskt greps och så småningom dömdes.

Julian Assange är däremot häktad i sin frånvaro, misstänkt för bland annat våldtäkt. Så vitt är känt gällde anmälningarna (som i sig varken behöver eller ska ifrågasättas) mot honom varken uppförande av flaskor i underliv, gängvåldtäkt eller underåriga.
Att namnet på den misstänkte förövaren kommer ut nästan direkt när brottsanmälningar gjorts hör inte till vanligheterna, tvärtom, men Assanges namn slapp ut väldigt fort.

Förhör hölls inte innan han lämnade Sverige (enligt uppgift från åklagarmyndighetens informationsdirektör hade åklagaren kontakt med Assanges advokat men Assange infann sig aldrig till något förhör. Om det betyder att han kallades men inte kom framgår inte. (Journalisten 6-26 sept -12)) och reste vidare till England, och förhör kan inte hållas i England, nej.

Assange och Wikileaks är närmast synonyma, och anmälningarna mot honom och allt som därefter följt kom efter att Wikileaks släppt ett stort antal dokument och videoklipp om USA:s krigföring i Irak och Afghanistan.
I mejl från Fred Burton, vice vd i det amerikanska underrättelseföretaget Stratfor, har det gjorts klart att det finns ett ”färdigt åtal mot Assange”. (Expressen 28 februari -12). Åtalsrubriceringen torde vara spioneri.

De 14 svenska Greenpeaceaktivister som tog sig in på Forsmarks yttre säkerhetsområde i oktober 2012 dömdes av Uppsala tingsrätt i maj i år för grovt olaga intrång till villkorliga domar och böter. Privatpersoner har inte rätt att utföra egna kontroller av beredskapen vid skyddsobjekt anser domstolen (UNT 16 maj -13). Det låter ju rimligt, men i tidigare domar i tings- och hovrätter efter en aktion 2010 dömdes för intrång av normalgraden. Och det är väl egentligen inte rimligt att intrång ska kunna ske. Igen. Om beredskapen är god, vill säga. Så det var väl bra att den testades i skarpt läge, inte som övning. Kan man tycka.

Somliga går fria, andra döms. Somligt utreds, annat inte. Somliga häktas i sin frånvaro, andra inte.
Om jag var Assange skulle jag inte lita på några garantier från Sverige om att inte utlämnas till USA. Jag skulle inte heller tro att jag skulle frikännas i domstol om jag åtalades för sexbrott, oavsett rubricering.

Rättvisan må vara blind, men hen har ett fuktat finger väl uppsträckt så det går att känna från vilket håll vinden blåser.

Publicerat

Gatans parlament – Streetocracy (2)

I ett tidigare inlägg citerades Kofi Annan där han varnade för ”gatans parlament”.

 Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet skrev i en analyserande artikel i UNT 17 september om utvecklingen i Egypten.

”Gatans parlament, Streetocracy, har i brist på demokratiska traditioner fått en dominerande roll i Egypten. Man spänner musklerna på gatan för att sedan göra upp om maktfördelningen bakom kulisserna”, skriver Fazlhashemi.

”I kampen mot Mubarakregimen var de olika politiska krafterna eniga om vad de inte ville ha. De ville få bort den sittande diktaturen. …Trots diktaturens plötsliga fall vilade dess anda över det politiska klimatet. Det var en politiskt kultur som prioriterade exkludering och omintetgörande av rivalerna före konsensus och samförståndsanda”.

Det är en mycket intressant artikel, och jag rekommenderar den varmt:

http://www.unt.se/kultur/kulturdebatt/demokrati-maste-vara-mer-an-ett-ord-2592595.aspx