Kategori: Utrikes

Publicerat

Försvarsindustri i Sverige. Och Ryssland.

I september skärpte EU sanktionerna mot Ryssland på grund av kriget i Ukraina. Sanktionerna riktas mot tillgång till försvarsmateriel, utrustning för både militär och civil användning, känslig teknologi och EU:s kapitalmarknader.
Samtidigt bidrar EU till Kinas militära upprustning. Kinas ubåtsflotta drivs med tyska dieselmotorer, kinesiska bomb- och attackflygplan utrustas med brittiska motorer. 150 franska småflygplan och 1000 franska helikoptrar ska levereras-. Elektronisk utrustning, ingredienser till biologiska och kemiska vapen säljs och alldeles nyligen togs steg på vägen för att minska tullarna för handel med IT-teknik mellan Kina, USA och andra länder.

Det kan vara värt att nämna att EU införde vapenembargo mot Kina 1989, efter massakern på Himmelska Fridens torg.
Embargot gäller inte utrustning med dubbla användningsområden, och var motorer och kemikalier till slut hamnar är ju inte alldeles lätt att kontrollera.

Redan i maj i år citerades president Putin i Hufvudstadsbladet sägandes att ”Vi måste göra vårt yttersta för att allt som används inom vår försvarssektor tillverkas på vårt territorium”. Väst hade då redan infört sanktioner mot Ryssland på grund av Krim och Ukraina.
Den som läst Axel Kronholms artikel i Fokus nr 15 i april i år, förstår varför Ukraina är så viktigt för Ryssland. http://fokus.se/2014/04/farval-till-vapnen/
Ryssland är beroende av ukrainsk industri och leverantörer av materiel till inte bara flottan utan också till de ryska kärnvapnen.
Att Ukraina vänt sig västvart, till EU och USA är därför ett direkt hot mot det ryska försvaret och den upprustning som Putin inte bara talat om, utan också inlett.
Det kan i sammanhanget vara värt att minnas att Georgien, efter landets transformation till västvänlig nation under Saakasjvili, anföll Sydossetien, enligt media efter ryska provokationer och i tron att väst skulle ingripa på Georgiens sida.

Den strategiska analysen av Ukrainas förhållande till Ryssland torde inte vara svår att göra, och inte heller särskilt svårt att förstå att Ryssland inte är bekvämt med utvecklingen efter Majdan.

Att ukrainare, liksom ryssar och människor i många andra länder, med eller utan nära band till väst eller med en historia som f d allierad med Sovjet, vill bli kvitt korrupta makthavare, vinna inflytande över sina egna liv och de samhällen de lever i är inte svårt att förstå. Det var vad som kom till uttryck på Majdan, på Tahrir och på Taksim. Och på Himmelska Fridens torg.

Det är inte människornas önskan om frihet som skiljer i hur väst agerar.
Det är strategiska analyser.
Analyser av vad som är bra och nödvändigt för ett lands försvar och försvarsindustri görs inte heller bara i Kreml.

Så sent som i våras stod det klart att Sverige och svenska regeringen slog vakt om svensk ubåtstillverkning, och Saab köpte Kockums från tyske ägaren Thyssen Krupp.
I mars skrev Alliansregeringens försvarsminister Karin Enström i en debattartikel i Dagens Industri att:

”Alliansregeringen värnar Sveriges försvar och försvarsförmåga…Som försvarsminister vill jag vara tydlig med att ambitionen måste vara att säkerställa en långsiktig stabil grund för vårt svenska ubåtsvapen. Det innebär att det bland annat måste finnas en industriell lösning där fokus är på att utveckla den svenska tekniken och designen. Där den svenska statens kontroll över immateriella rättigheter är en självklarhet och där strategiska internationella samarbeten mellan Sverige och andra nationer inom detta område bejakas.” (Dagens Industri 26 mars 2014)

Jojomen. Jag håller alldeles med.
Det är därför jag inte kan förstå hur det kan vara så svårt att förstå att Ryssland vaktar sina försvarsintressen, att de inte ”vill ha EU och NATO på sin bakgård” som någon uttryckt det apropå Ukraina.
Inte heller är det särskilt svårt att förstå om ryssar, även de som inte lätt sväljer regeringens propaganda, anser att väst har en väl utvecklad dubbelmoral – dock inte kopplat till Saab och ubåtar, utan till Krim och Kosovo.

I den bästa av världar skulle Krim fortsatt vara en del av Ukraina, fred råda i östra Ukraina och såväl Ryssland som Ukraina utvecklas till okorrumperade rättsstater, med fortsatt handel staterna emellan, och utvecklad handel med andra länder.

Nu är i stället Ukraina katalysatorn i en utveckling där motstående makt- och ekonomiska intressen bekämpar varandra. Och de som drabbas värst är som i alla krig, civilbefolkningen.

Generad redaktör, december 2011, vid Tsarkanonen (ryska: Царь-пушка, i Kreml. Den väger 39 ton, beställdes av tsar Fjodor I år 1586 och har aldrig använts i strid. Kanonkulorna är större än kanonrörets kaliber,och kanonen är tillverkad för att skjuta druvhagel av sten, inte kulor. Vore alla dödsvapen som detta, kanske världen var en bättre plats.
Generad redaktör, december 2011, vid Tsarkanonen (ryska: Царь-пушка, i Kreml. Den väger 39 ton, beställdes av tsar Fjodor I år 1586 och har aldrig använts i strid. Kanonkulorna är större än kanonrörets kaliber,och kanonen är tillverkad för att skjuta druvhagel av sten, inte kulor. Vore alla dödsvapen som detta, kanske världen var en bättre plats.

 

Publicerat

Färöarna och ryska sanktioner

Sanktionerna mot Ryssland på grund av annekteringen av Krim och det pågående kriget i östra Ukraina, och Rysslands svar att stoppa importen från USA och EU av vissa varor, har skapat såväl problem som möjligheter på oväntade sätt.
För Färöarna har den stoppade handeln med lax till Ryssland, inneburit en boom i laxexport till Ryssland. Och Färöarna förhandlar dessutom om ett handelsavtal med Ryssland. Det är inte populärt i Danmark som ansvarar för utrikes- och försvarspolitiken i hela kungariket, där Färöarna ingår. Men Färöarna har stor självständighet när det gäller handelspolitik.

Färöarna är inte medlem av EU, det är däremot Danmark.
Och Färöarna har drabbats hårt av EU:s sanktioner mot färöisk sill och makrill som sedan augusti 2013 inte får landas i EU-hamnar, och inte heller i danska hamnar.

Jacob Bøtter: Sill. (CC)
Jacob Bøtter: Sill. (CC)

Färöarnas premiärminister har citerats i Bloomberg News sägande (om Danmark) att ”Ska samma stat som nyss har implementerat sanktioner mot oss nu begära av oss att vi ska bojkotta Ryssland? Det vore galenskap.” Om Färöarnas sill-, makrill- och laxhandeln går det att läsa i en artikel rubricerad ”Let my people trade” i Arctic Journal. http://arcticjournal.com/business/1078/let-my-people-trade

Att silltvisten ännu inte är löst framgår av ett pressmeddelande från NEAFC från november -14, också det publicerat på Arctic Journals webbsida. ”… Management measures for the large pelagic fish stocks (blue whiting, herring and mackerel) will be set through a postal procedure as soon as the coastal States have reached a conclusion in their consultations which will continue later this month…”.
http://arcticjournal.com/press-releases/1146/press-release-2014-annual-meeting-north-east-atlantic-fisheries-commission

Sillen skapar problem också inrikes på Färöarna. Två oppositionspartier, Tjóðveldi, ett självständighetsparti, och Framsókn, ett centerparti (vad det innebär på Färöarna är jag osäker på), har båda lagt förslag i Løgting, Färöarnas lagstiftande församling, som innebär att Föröarna också ska få självständighet i utrikes- och försvarspolitik.

Den största kontroversen mellan Danmark och Färöarna gäller just fiskepolitiken, och EU:s landningsförbud av färöisk makrill och sill.
Edmud Joensen, den ene av Färöarnas två representanter i danska folketinget och medlem i det färöiska regeringspartiet Sambandsflokkurin, som är för fortsatt union med Danmark, är irriterad över oppositionsförslagen och refereras i en annan artikel i Arctic Journal: ”Tórshavn, he admitted, has its disagreements with Copenhagen, but the Faroe Islands he said is generally permitted to pursue its own interests. Such was the case in the herring dispute, which saw the Faroe Islands bring the EU before the WTO, a move the was only possible because Denmark, not the Faroe Islands, is a member.”

Atle Grimsby: Sillfångst vid Utsira. (CC)
Atle Grimsby: Sillfångst vid Utsira. (CC)

Det kan noteras att sanktionerna mot Ryssland, om än så förståeliga, också skapar problem på andra håll. Väderstad till exempel, som exporterat jordbruksmaskiner, har sagt upp 100 personer på grund av minskad försäljning till Ryssland och Ukraina. Och Finland kommer att söka ekonomisk kompensation från EU om sanktionerna blir långvariga. Livsmedelsindustrin, skogs- och energiindustrin förmodades komma att drabbas värst.
Alexander Stubb, Finlands statminister citerades av TT redan i augusti ”Vi måste hålla oss till principerna om ekonomisk solidaritet. I praktiken betyder det att de medlemsstater som drabbas mest av sanktionerna också måste få någon form av kompensation” .

Maria Damanaki, Commissioner for Maritime Affairs and Fisheries, skrev på sin blogg 14 november att EU:s fiskare skulle kompenseras för förluster: http://blogs.ec.europa.eu/damanaki/compensation-for-our-fishermen-after-russian-trade-ban.html

Publicerat

… för att han med stort personligt mod

… och välformulerade analyser ha initierat en global debatt om ett övervakningssystem som agerar bortom både demokratisk kontroll och rättsstatliga principer.
Det är Edward Snowden förstås, och motiveringen till att han tilldelas Ordfronts Demokratipris . Priset delas ut lördagen 15 november i umeå Folkets Hus under Mänskliga Rättighetsdagarna.
Snowden kommer att medverska via länk från Moskva i samband med prisutdelningen.

Edward Snowden Wired Magazine Cover on News Stand 8/2014 by Mike Mozart of TheToyChannel and JeepersMedia on YouTube
Edward Snowden Wired Magazine Cover on News Stand 8/2014 by Mike Mozart of TheToyChannel and JeepersMedia on YouTube

Att han inte kommer själv är förståeligt.
Han har väl grundad fruktan för att han i så fall med omedelbar verkan, med eller utan lugnanade sprutor, stolpiller, hand- och fotfängsel, omedelbart skulle skeppas i väg till USA om han visade sig i Sverige. Inte för att han har sagt det, i varje fall inte offentligt. Men utlämningsavtal är utlämningsavtal, och dödsstraff riskerar han (kanske) inte

När Edward Snowden fick stiftelsen Right Livelihoods hederspris i slutet av september, då stoppades stiftelsen från att tillkännage vilka årets pristagare var i Utrikesdepartementets lokaler, vilket varit tradition sedan 1995. Om det var dåvarande utrikesminister Bildt som satte stopp för Right Livelihood-stiftelsen eller inte, är kanske ointressant. Departementen präglas sannolikt av sina främsta företrädare och diplomatiska hänsyn, så beslutet skulle ha varit detsamma oavsett ett direkt ingripande från Bildt. ”Det passar sig inte” går säkert bra som argument från toppen och ned på vaktmästarnivå.

Den officiella förklaringen var i varje fall att regeringskansliets lokaler räknas som skydsobjekt från och med 1 september i år.

Ole von Uexkull som företräder stiftelsen har citerats i media:
”- …när pristagarna kommer från små och svaga länder då har Sverige stått för värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter. Det hade varit passande om man vågat stå för de värderingarna även i förhållande till mäktigare stater.”

Folkets hus i Umeå lär inte stoppa Ordfront från att dela ut sitt Demokratipris till Edward Snowden på lördag.
Snowden har lämnat en kommentar till arrangörerna av MR-dagarna:

”I am humbled and grateful to be recognized for my work to reinvigorate democratic oversight over national security agencies worldwide. The debate that we have seen over the last year should have occurred before, not after, the deployment of a global mass surveillance system. But it’s not too late for the citizens of free societies to demand reform and accountability. I thank you for this honour, but I thank you even more for your work in furtherance of true democracy.”

Läs om MR-dagarna: http://www.mrdagarna.nu
Inte minst kan det vara intressant att se vilka som är medarrangörer, vilka som samarbetar, och vilka som stöder MR-dagarna.

Right Livelihood-priser gick i år till Asma Jahangir, Pakistan, som arbetar för mänskliga rättigheter liksom Basil Fernanado och Asian Human Rights Commission, och till Bill McKibben och 350.org i USA för sitt arbete med att mobiliera opinion för insatser mot klimatförändringar. De tre delade på 1,5 miljoner kronor.
Hederspris får förutom Edward Snowden också Alan Rusbridger, redaktör för The Guardian som först publicerade artiklar baserade på Snowdens avslöjanden.

I början av oktober blev det känt att Snowden och hans flickvän återförenats i Moskva. Bilder av de två tillsammans fanns med i en dokumentärfilm som spelats in i den lägenhet Snowden disponerar i Moskva.
Det var en nyhet som gladde mig. Att ha stort personligt mod är en sak. Vara ensam i främmande land är en annan.
Jag har rekommenderat den tidigare, men rekommenderar den gärna igen, den långa intervjun med Snowden i Wired, läs den:
http://www.wired.com/2014/08/edward-snowden/

Publicerat

Dödens dal, Damberg och demokratin

Fler företag måste ta sig förbi dödens dal och bli internationella, säger nyblivne näringsministern Mikael Damberg i en stor intervju i SvD Näringsliv fredagen 31 oktober.
”Internationella” är melodin, och då inte som Vattenfall med Nuon och brunkolsdrivna kraftverk, får man tro. Inte heller internationell som i Malmös och Köpenhamns hamnbolag, Copenhagen Malmö Port heter det, anglifierat och klatschigt, men tydligen inget som faller Damberg i smaken. Det kan ju vara reporterns beskrivning som leder till den slutsatsen också.
Precis som det är beskrivningen av besöket hos e-handelsbolaget som säljer Halloweenattiraljer och dataspel som gör att Damberg där tycks se en framtid för Sverige.

Dödens dal är nu inte bara Sverige, eller samägda bolag Sverige-Danmark. Det är ett begrepp som används för att beskriva svårigheten att få kapital för att hålla nya bolag i gång i mellanperioden där en produkt tagits fram och marknadsförts men ännu inte fått tillräcklig spridning för att göra det möjligt för företaget att fortleva. Statligt riskkapital borde kunna gå in, tycker Damberg. Och Damberg anser uppenbarligen inte att det räcker med den svenska marknaden.
Om också e-handeln med Halloweenprodukter behöver hjälp över ”dödens dal” framgår inte, men kanske är det så att den internationella marknaden behöver stärkas med Halloweenprodukter förmedlade av ett malmöitiskt e-handelsbolag.
I andra artiklar har det klart framgått att Mikael Damberg är helt positiv till investeringsskyddet ISDS i de pågående förhandlingarna om ett frihandelsavtal, TTIP, mellan EU och USA.

Investeringsskyddet gäller företag. De ska kunna stämma stater som inför lagar eller regler som skadar dem.
Om e-handelsföretaget ovan blir internationellt, med eller utan statlig hjälp över ”dödens dal”, och försäljningen i något land varit så framgångsrik att man investerat i ett lager och ett dotterbolag med kontor, och att det landet, eventuellt med hjälp av den forskning som bedrivs vid EU:s kemikaliemyndighet i Helsingfors, ECHA, inser att plasten i halloweenmaskerna är hälsovådlig och därför förbjuder försäljning av dem. Då skulle e-handelsföretaget kunna stämma det landets regering, och kräva skadestånd för att deras investering inte kommer att leda till förväntade intäkter.

Investeringsskydd är inget ovanligt i frihandelsavtal. USA-bolaget Lone Pine Resources har till exempel stämt Kanada för att man där förbjudit frackingtekniken att utvinna olja. Philip Morris har stämt Australiens regering för att den beslutat att det ska finnas antirökningsbilder på cigarettpaket.
För statliga bolaget Vattenfall är det intressant med investeringsskydd – Tysklands regering har beslutat avveckla kärnkraften, och Vattenfall kräver därför Tyskland på drygt 40 miljarder som ersättning för de förluster som kommer att drabba bolaget.

Men för Sveriges regering borde det vara intressant att bevara riksdagens möjlighet att besluta om lagar som skyddar natur och människor.

I Dagens Arena har Michael Feldbaum skrivit bitskt om Mikael Damberg som i riksdagen ska ha givit sken av att ISDS del av frihandelsavtalet TTIP inte skulle formuleras på ett sätt så att demokratiska beslut inte skulle kunna stoppas med hot om skadeståndsprocesser. I ett brev till Cecilia Malmström, ”vår” handelskommissionär, ska han däremot ha skrivit att ”rådets mandat är tydligt i sitt införande av skyddsmekanismer för investerare i TTIP-avtalet”.

Den minnesgoda vet att Malmström också hade problem med ISDS och TTIP då hon blev utfrågad i EU-parlamentet. Först var hon mot, och sen blev hon för, fast mot, men Juncker är mot så … vad som händer i förhandlingarna återstår att se.

Feldbaum hänvisar inte utan förnöjelse till The Economist som skrivit om hur liknande tvistelösningsmekanismer använts av stora företag mot regeringar.
För det är sannolikt inte e-handelsföretaget i Malmö som kommer att stämma någon regering. Det är till exempel multinationella Monsanto som stämmer Sveriges regering för förbud mot GMO-grödor.

Läs Feldbaums artikel i Dagens Arena med länkar till Damberg, till hemliga brevet och The Economist bland annat. Rubriken lyder Dambergs dubbelspel.

Läs gärna också Dagens Industri, 19 november 2013: Hemlig baksida med nytt frihandelsavtal

Publicerat

Utbildning, romer och skillnaden mellan ”flytta” och ”flyttas”

Det är skillnad på att flytta, och att ha flyttats. Den passiva formen citerade jag, utan kommentar i ett tidigare inlägg, Romska tiggare, EU och Gauss.
http://lottasallehanda.wordpress.com/2014/10/24/romska-tiggare-eu-och-gauss

Det var till Lunik IX som romer flyttats i Karl-Markus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien.
Nu flyttar rumänska romer i Sverige, från tältläger i en stadsdel, till tältläger i en annan, och en tredje, och en fjärde …

Men de flyttar inte frivilligt, inte till Lunik IX i Slovakien, och inte till nya läger i Sverige. I Slovakien tvingades de flytta eftersom de kvarter där de tidigare bodde rustades upp och de inte tilläts, inte kunde, bo kvar. Om inte annat så av ekonomiska skäl. Gentrifiering är det ord som används i media när det handlar om omvandling av svenska stadsdelar där renoveringar tvingar bort mindre bemedlade.

I Sverige griper kommuner och polisen in och river tältlägren. Romerna tvingas likafullt bort. Om hur det går till, varför och hur det uppfattas av romer och frivilligorganisationer som försöker hjälpa dem handlar en serie program i P1:s Konflikt. Programmen går att lyssna på i efterhand.

Romerna har flyttats.
Gauss skriver inte bara om gentrifiering i städer, utan också om rättslöshet i romska byar utanför städer och samhällen. Rättslöshet som är en effekt av att de inte har papper på att de äger husen de bor i eller marken husen står på.
I Konflikt säger en av de som arbetar ideellt för att försöka hjälpa de romer som i Sverige är lika rättslösa i sina tältläger som romerna i Slovakien är i sina hus, att den hjälp organisationen ger, ges förutsatt att de rumänska romerna deltar i svensk språkundervisning en gång i veckan.

Att lära sig svenska är ju bra, om det är här de vill och ska stanna. Men de romer som intervjuas i Konflikt och även i andra media, säger att de är här bara för att försöka få ihop pengar till sina barn och familjer i hemlandet. ”Bara” kanske det borde stå. Det är inte ”bara” att försöka hålla liv i, och i möjligaste mån förbättra villkor, för barn och familj. Det är vad vi alla gör, hela tiden. Men de flesta av oss har betydligt bättre förutsättningar är romerna från Rumänien, Bulgarien, Ungern, Slovakien …

Det är i svenskundervisningen som det uppstår ett frågetecken. Om analfabetism är ett problem bland romerna, borde de i så fall inte få lära sig läsa och skriva rumänska? Och de som kan läsa och skriva, borde de inte få lära sig hantera rumänska myndigheter? Till exempel för att kunna hävda sina rättigheter till mark och bostäder? Och den fria arbetskraftsinvandring som vi har, den ger ju möjlighet att erbjuda romska/rumänska lärare att sköta den undervisningen? Att det finns högutbildade romer råder ingen tvekan om, och inte heller någon tvekan om att det är svårare för dem att få jobb än för andra grupper, inte bara i Rumänien.

För frivilligorganisationer som Hem, som hjälper romerna vilkas tältläger gång på gång rivs, och byggs upp igen på annan plats, skulle förmodligen ett sådant åtagande vara för stort och komplicerat. Men för större organisationer, och för stat och kommun, skulle det gå att genomföra.

Unicef Sverige skriver på sin hemsida om mobila skolor och nomadskolor. I Unicefs Sveriges värld är det Nepal som är landet och människorna som har behov av både det ena och det andra. Kanske borde både de och vi se på närmare håll att mobila skolor behövs. Inte för att de inte behövs i Nepal, utan för att får vi inte en progression här, i Sverige och i Europa, kommer vi kanhända inte att ha något att erbjuda någon.

Härbärgen, mat, värme och skydd mot vädrets makter är självklart och omedelbart viktiga. Men i ett längre perspektiv är det utbildning som kan leda till förändring. Och organisation förstås, egna intresseföreningar som kan driva frågor gentemot myndigheter och andra som exploaterar människor för egen vinning.

Publicerat

Boundless informant m m

Prism, Xkeyscore, MonsterMind … vad allt finns det inte som konstruerats enbart för att skapa ett panoptikon vars räckvidd kanske skulle ha gjort Jeremy Bentham avundsjuk men mer troligt förfärad över utvecklingen mot en allseende och aldrig förlåtande överhet.
I synnerhet som överheten inte är förutsägbar – eller kanske den är det ändå?
Övervakningen och insamlingen av data om oss alla, hela tiden överallt, kan ju faktiskt användas på sätt som varken vi eller övervakningsprogrammens skapare kan förutse.
Ett fiffigt bildprogram för utbyte av fotomeddelanden blir till Instagrammålet vid en gymnasieskola i Göteborg och enorma konsekvenser inte bara för de direkt inblandade utan också för deras familjer. Postade bilder på Facebook blir till DeepFace med avancerad ansiktsigenkänning och nya möjligheter till spårning. En möjlighet att samla uppgifter på nätet om misstänkt kriminella, blir en gigantisk håv som samlar så mycket som möjligt om så många som möjligt, för det kan vara bra att ha.

Bra att ha om … vadå? Om grupper av personer behöver samlas in i arbets- eller än värre läger? Om vänners vänner till någon som talat med någon i telefon som kanske är kriminell, behöver förhöras i preventivt syfte? Om en i familjen letar tryckkokare på nätet och en annan letar ryggsäck?
http://newsvoice.se/2013/08/03/farligt-googla-tryckkokare-ryggsack-i-usa-insatsstyrka-stormade-hem/
För tryckkokarsökningar ingår också bland de data som samlas in, liksom försäljning av sprit. Eller jäst och socker. Med hjälp av medlemskorten i butikerna kan inte bara försäljningsökningen noteras, utan också köparna spåras. Hej och hå så står polisen i dörren och undrar ”Hur var det här då” och vädrar efter spritlukten. Men bättre det än en insatsstyrka som slår in dörren och undrar var tryckkokaren är och vad den ska användas till, va? Va? Va?

En NSA-enhet samlade under 30 dagar 2013 in 97 miljoner mail och 124 miljarder telefonsamtal över hela världen med hjälp av Boundless Informant.
Uppgiften kommer från de dokument som Edward Snowden offentliggjort via Glenn Greenwald, och redovisas i Storebror ser dig – Edward Snowden och den globala övervakningsstaten, s 122.
Data samlas från fiberkabelnät och direkt från servrar. Det är PRISM som ger insamlingen från servrar möjlig.

Men det är inte bara mejl- och samtalstrafik som samlas, och det är inte bara NSA som samlar. GCHQ i Storbritannien är om möjligt ännu mera tjänstvillig i insamlingen än vårt svenska FRA. Greenwald skriver: ”Särskilt anmärkningsvärt är den brittiska myndighetens samarbete med NSA för att knäcka de standardiserade krypteringstekniker som används för att skydda personliga internettransaktioner som banköverföringar eller hämtning av sjukjournaler. Att de två myndigheterna lyckats ta sig in i dessa krypteringssystem bakvägen innebär inte bara att de kan tjuvkika på privata händelser utan ocksåa tt systemen försvagas och förvandlas till måltavlor för hackare och utländska säkerhetstjänster.” s 150

Känns det betryggande? Någon?
Men, som en av Uppsala läns landstings jurister sade om deras tilltag att lägga ut alla sjukjournler på nätet utan att ens fråga de berörda vad de ville (opt-in): ”De ligger ju inte bara där och skvalpar heller, vi har ju särskilda program för det.”

Metadata, det är information om kommunikationen, tid, vilka personer är involverade, hur länge, med vilken teknik … låter harmlöst? Nja, inte med det exempel som Greenwald citerar från professor Edward Felten, Princetons dataforskningsinstitut:
”Betänk följande hypotetiska exempel: En ung kvinna ringer sin gynekolog. Omedelbart efter ringer hon sin mamma, sedan en man som hon under de senaste månaderna upprepade gånger har talat med i telefon efter kockan elva på kvällen, och efter det en familjeplaneringsklinik som även utför aborter. Plötsligt framträder en trolig intrig på ett mycket mer uppenbart sätt än om innehållet i ett enda telefonsamtal skulle ha undersökts. ” s 166.

Har ni läst historien om pappan som blev arg när dottern fick rabattkuponger till blöjor och babyklärder? Han skällde ut butikschefen, men sedan visade sig att dottern faktiskt var med barn. Dotterns köpvanor sammanföll med de som utmärker en gravid kvinna, vilket butiken räknat ut genom att kolla vad hon handlade.
http://pcforalla.idg.se/2.1054/1.523038/sa-blir-du-kartlagd–av-din-matbutik
Ni vet det där med medlemskort i Ica eller Coop och andra butiker? Vilka vet vad vi köper, och vart säljs informationen vidare?

”…primära motiv som driver USA att upprätthålla en global övervakningsdominans (enligt underrättelsetjänsteman vid NSA/Sigint): Put money, national interest and ego together, and now you’re talking about shaping the world writ large. What country doesn’t want to make the world a better place … for itself?” s 205
Yep. Which country doesn’t?

Britternas antiterrorlagstiftning, och förklaringen till varför David Miranda hölls kvar på Heathrow: ”… publiceringen av Snowdendokumenten ’har för avsikt att påverka en regering och syftet är att framhålla en politiks eller ideologisk ståndpunkt. Därför faller det inom ramarna för terrorism’.”
Öhh … ”framhålla en politisk eller ideologisk ståndpunkt”. Det är väl vad alla politiker, och många medborgare i samtal om liv och samhälle gör? Är vi då alla terrorister?

”När Wikileaks började publicera hemligstämplade dokument rörande krigen i Irak och Afghanistan, i synnerhet diplomatmeddelanden, höjdes röster från den amerikanska journalistkåren om åtal mot Wikileaks (…) När Wikileaks tog emot hemligstämplad information från en källa inom staten och sedan delade denna information med världen gjorde de i själva verket samma sak som officiella nyhetskanaler gör varje dag.” s 105.
Om hur Greenwald bemöttes av vissa mediai USA skriver han:
”Gregorys fråga antydde att varje grävande reporter i USA som arbetar med källor och tar emot hemligstämplad information är en brottsling. Det var exakt den här uppfattningen och det här klimatet som hade gjort grävande journalistik så vanskligt.” s 267
Men frågan kritiserades också, och Greenwald fick stöd från bl a Huffington Post och reportrar och krönikörer i flera andra tidningar. s 269

Storebror ser dig – Edward Snowden och den globala övervakningsstaten, Leopard förlag 2014, rymmer 312 högintressanta sidor. Läs den! Mitt exemplar är så fyllt av hundöron vid häpnadsväckande och i högsta grad oroande information att den blir skev när den läggs samman.

Hör också Glenn Greenwald tala om integritet, och om uppdelningen i dåliga människor, och människor (de där som har rent mjöl i påsen, får man tro), och vad det gör med ett samhälle:
http://www.ted.com/talks/glenn_greenwald_why_privacy_matters

”Dissidents have reason to worry, those who resist. Maybe not now, but maybe some day in the future.”
Jag skulle säga att alla har anledning att oroa sig. Mainstream i dag kan vara dissident i morgon. Informationen finns kvar, samlad färdig att analyseras med tillkommande sökord.

Läs den långa intervjun med Edward Snowden som publicerades i Wired:
http://www.wired.com/2014/08/edward-snowden/

Publicerat

Romska tiggare, EU och Gauss

Hemländer och ”hemländer”. Romer. Tiggare. Vad bör göras?
Hjälp till tiggarna, härbärgen med 40 sovplatser i Livets Ords regi och dagcenter i Uppsala stadsmissions regi. De ska få hjälp att registrera sig vid arbetsförmedlingen, och någonstans att vara på natten och på dagen, de som inte tigger.
Vi vill gärna hjälpa, för vi vill inte gärna att människor ska behöva sitta och tigga på Uppsalas gator.

Det finns också de som gärna vill att tiggarnas hemländer ställs till svars och avkrävs ansvar för att ta hand om sina medborgare. Maja Lundborg, frilansskribent, är en av dem, och hon gavs fredagen 24 oktober plats på SvD:s Brännpunkt och framförde sådana krav.
Vad görs, vilka svenska EU-parlamentariker är engagerade i frågan, finns det deadlines, när går gränsen för att ett land ska förlora sitt medlemskap i EU … är några av de frågor ML ställer.
Tiggarna är inte, borde inte vara, ett svenskt problem menar hon uppenbarligen.
Hon skriver också att ”Vi har sett upprörande nyhetsinslag och läst spaltmeter om kriminella ligor som lurar hit dem (tiggarna) under falska förespeglingar om lönsamma arbeten när de i själva verket får betala för att få sitta i ett trottoarhörn och tigga.”

Kanske har det skrivits spaltmeter om detta. Men vad jag framför allt läst är att det inte stämmer att det är kriminella ligor som ”lockat hit” tiggarna.
Det finns såvitt jag vet inga belägg för att så skulle vara fallet.
Däremot tycks det finnas belägg för att kriminella ligor, förklädda till ”loverboys” som lockar hit unga flickor med löften om arbeten i hushåll, som städare eller på restauranger. Unga flickor som i själva verket tvingas prostituera sig.
Maja Lundborg får ursäkta, men jag tycker att det är betydligt allvarligare att flickor och kvinnor tvingas till prostitution, än om de sitter på gatorna och tigger.
Maja Lundborg tycks vara mer bekymrad över att misären syns för var och en, än att den existerar dold i husvagnar, tillfälligt hyrda lägenheter eller Gud vet var kvinnor kan missbrukas och misshandlas.
Det inger ingen respekt.

Respekt inger inte heller Maria Ludvigssons ledarkommentar samma dag i SvD. Rubriken ”Hellre stat än Stadsmission?”. Angreppspunkten är den av alliansen införda avdragsrätten för gåvor, som den nya regeringen ska avskaffa.
”Man påstår vidare att när medborgarna skänker gåvor till verksamheter som Stadsmissionen och Röda korset minskar utrymmet ”för det samhälleliga stödet och ökar den ideella sektorns beroende av enskilda”.
Och så är det ju. Hur svårt kan det vara att förstå? Om gåvorna ger avdragsrätt i deklarationen så minskar skatteunderlaget, och därmed förmågan till samhälleligt stöd till inte bara den ideella sektorn.

Men min främsta invändning mot avdragsrätten för gåvor är inte denna. Det är den fariseiska, för att tala ny-testamentiska, eller avlatshandliska, för att tala lutherska, inställningen att givmild kan man vara, men man ska ha nåt i gengäld, tack så mycket. Om inte gott renommé hos de av samma trosriktning så syndernas förlåtelse, eller åtminstone avdragsrätt i deklarationen.
Jag tycker det är skamligt.
Och det blir inte bättre av att det är bara stora och med administratörer tämligen väl försedda organisationer som kan ansluta sig till avlatssystemet. Små, ideella organisationer har inte de möjligheterna.

Om romer och de förfärliga levnadsvillkor de kan ha i sina hemländer har österrikaren och journalisten Karl-Markus Gauss skrivit reportage. De finns översatta och samlade i Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien.
Kjell Albin Abrahamson har recenserat boken i Sundsvalls tidning. Recensionen citeras på bokens omslag. ”Boken är ärlig och uppriktig. Gauss känner stor sympati för Slovakiens romer men han aktar sig för att idealisera (…) Gauss är en engagerad skribent med öppna ögon och stort hjärta.”

Gauss skriver: ”Att klasskillnader härskade i Lunik IX hade jag fått veta; men att det dessutom var ett stelt kastsamhälle skulle jag på egen hand inte ha förmått uppfatta förrän efter lång tid. (…) Till Lunik IX hade, fick jag veta, medlemmarna av tre olika kaster flyttats (…) Roma utgjorde den högsta kasten … ciganik den mellersta kasten som rymmer den halvt nedsättande halvt uppskattande betydelsen ”skojare, bedragare”… I den lägsta kasten, som var besläktad med de oberörbara i Indien, återfanns degesi. … En degesi fick inte försöka ta sig in i en roms bostad, än mindre i hans familj. Han ansgås vara oren … degesi betyder hundätare.” ss 37-38.

Mer om klasser: ”Lunik IX är ett klassamhälle, och en vän till Marie förmodade att det säkert också bodde två-tre i miljonärer i det här slumområdet. Eftersom romerna inte beviljas lån av någon bank, har ett eget skikt av penningutlånare och ockrare uppstått bland dem själva; detta skikt omger sig i sin tur med ett skikt av skuldindrivare. Den som en gång fått skulder lever närapå i slaveri eftersom han av egen kraft aldrig kan tjäna så mycket pengar att han kan betala skulden och ockerräntorna. Sedan flera år tillbaka organiserar ockerherrarna sina gäldenärers tiggarresor över hela Europa. De förser dem med pass och visa och skickar ut dem i grupper om sextio till åttio personer till Västeuropas välmående länder (…) åtföljda av ockrarnas vasaller.(…) Borgmästarna i städernas slumområden fungerar som det befintliga systemets stöttepelare; de har inget intresse av att något ändras, att barnen går till skolan, får en utbildning, och därigenom vinner ett visst oberoende. (…) Den senaste borgmästaren i Lunik IX har fått besök av högt uppsatta EU-företrädare som hos honom, av alla, ville underrätta sig om hur de varaktigt kunde hålla romerna borta från EU:s territorium, och fastän han sedermera hamnade i fängelse på grund av narkotikahandel, vapenaffärer och ocker, fortsätter Europas halvofficiella företrädare att gång efter annan besöka den av honom utsedde efterträdaren. Statsmannalikt beklagar denne inför dem att romerna är berövade sina rättigheter, samtidigt som han misstroget vakar över att detta förhållande bibehålls.” ss 31-34

Om männen i familjerna: ”De ville inte ha några barn som visste mer än de, och de ville rakt inte ha några döttrar som hade en bättre utbildning än de.” s 42

Gauss skriver också om andra minoriteter: vlachy, judar, rutener och zipsertyskar, och om hur de flyttats och flytt mellan nationer och till helt andra nationer, de som överlevde andra världskrigets fasor och förföljelser.

Så, Maja Lundborg, det är kanske inte EU som är lösningen, och krav på medlemsländer. Det är mycket troligare att det är utbildning av de romska barn som kommer hit och till andra Västeuropeiska länder.

Nomadskolor och ambulerande skolor förespråkas av svenska Unicef, exemplifierat med Nepal. Men det tycks lika mycket vara här i vårt Europa de behövs om FN:s barnkonvention, som nämner utbildning för alla barn som en otvetydig rättighet, och som Sverige och flertalet europeiska länder ratificerat, ska kunna uppfyllas.
Och för att nomadskolor och ambulerande skolor ska kunna etableras, då, Maria Ludvigsson, räcker det inte med avdragsgilla gåvor till ideella eller religiösa organisationer. Då krävs det statliga eller kommunala pengar. Och det krävs det för övrigt också nu, i Uppsala, för att härbärgesplatser och dagcenter för EU-migranter ska organiseras av Livets Ord och Uppsala stadsmission. Drygt två miljoner kronor, närmare bestämt, enligt lokala media.

Om någon nu vill kalla ockrarna i romska områden i Slovakien för kriminella, så vill jag bara påminna om räntorna på snabba mobillån, eller den nu lagstadgade rätten till fri hyressättning vid andrahandsuthyrning, i Sverige.

Slovakien är inte Rumänien, och Rumänien inte Bulgarien, och ingetdera land är Finland, varifrån inte så få romer kommit till Sverige. Romer är på det sättet inte nödvändigtvis ett och detsamma oberoende av varifrån de kommer. Inte heller är de livsbetingelser som de levt och lever under desamma. Men det är inget som borde hindra allmänintresserade och journalister från att läsa och lära mera om romer, oavsett var de kommer från.
Det finns också forskning om romer och romsk kultur av såväl romska forskare som av gadjer (vita). Hugo Valentin-centrum i Uppsala kan säkert bistå med litteraturlistor och lästips.

Karl-Markus Gauss bok Hundätarna i Svinia – en resa till romerna i Slovakien, är utgiven på Bokförlaget perenn, 2014.

Publicerat

Förklara förändringar i Europas östra grannländer

Eastern Neighbourhood kallas de nu, länderna som Europa för drygt 20 år sedan knappt visste att de fanns. Det är Ukraina, Moldavien, Georgien och några till det handlar om.
Till det utomordentliga universitetsbiblioteket i Uppsala hör också Dag Hammarskjöldbiblioteket. Det är en fröjd för alla intresserade av politik och samhällsutveckling, när och fjärran, med böcker kvar som för länge sedan försvunnit ur stadsbibliotekens hyllor. Det var där som Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet fanns, i flera exemplar till och med.
Där fanns också i hyllan för nyinkommet Explaining Policy Change in the European Union’s Eastern Neighbourhood, University of Glasgow, Routledge Europe-Asia Studies Series, 2014.

En av redaktörerna, Julia Langbein, medverkar med studien Unpacking the Russian and EU Impact on Policy Change in the Eastern Neighbourhood: The Case of Ukarine’s Telecommunications and
Food Safety.
Konklusionen är att regler för livsmedelskontroll inte har harmoniserats mellan EU och Ukraina – incitament har saknats eftersom EU:s inre marknad inte är tillgänglig för ukrainska livsmedel, och sannolikt inte kommer att bli det eftersom Europas livsmedelsproduktion inte bara är subventionerad, utan också täcker de behov som finns.
Ukraina har i stället exporterat till Ryssland och andra länder, och lagar för hantering och kontroll har varit de samma sedan Sovjettiden.

De bidrag EU givit till Ukraina för att förbättra kontrollen av livsmedel har riktats till den centrala kontrollmyndigheten, Central State Laboratory of Vetinary Medicine (CSLVM) som försetts med ny laboratorieutrustning och utbildning för kvalitetskontroller av livsmedel. Langbein skriver ”The current situation is highly beneficial for the CSLVM since it can now exploit its monopoly to extract bribes. State vetinary officers frequently ask local firms to pay extra fees for faster services or fewer inspections. (ref. IFC 2009).

I telekomsektorn anpassades däremot lagar och regler till EU redan 2003 under Kutjma, eftersom ryska MTS-Ukraine och Kyvistar med norska majoritetsägaren Telenor, utövade starka påtryckningar. En av regering och stat oberoende myndighet skapades, National Commission for Communications Regulations, NCCR. Problem blev det ändå när sändarfrekvenser (radio frequencies) skulle fördelas, eftersom försvaret var en nationell angelägenhet, och regeringen då kunde sätta stopp för privata telekomföretags expansion. Samtidigt fanns också operatören Urktelekom, statsägd och stor, som gav stora inkomster till staten.

Historien om telekom i Ukraina är spännande läsning, och åren med Timosjenka och Jusjenko framstår inte i bättre ljus ur marknadssynpunkt än efterträdaren och nu avsatte Jukasjenko.
Langbeins studie täcker åren fram till 2012, och utvecklingen efter Majdan och närmandet till EU framgår därför inte.

I en fotnot nämns Ukrtelekom: ”On 11 March 2011 the Ukrainian government sold 92 % of Ukrtelekom’s shares to the European Privatization and Investment Corporation EPIC based in Austria. At the time of writing it is not known whether EPIC’s management acted on behalf of Ukrainian oligarchs or Russian or Turkish investors (Olearchuk 2011). EPIC denies these rumours (Shamota 2011).
EPIC’s egen presentation av företaget lyder:
EPIC IS… 1. A full-service investment house for Central and South-East Europe, Ukraine, Russia, Turkey and UAE 2. A pioneer in voucher privatization and direct equity investment  3. An award-winning financial and strategic advisor 4. A multi-domestic network of offices in 16 countries
EPIC OFFERS… 1. Outstanding services for governments and corporations 2. Creative strategies for privatization and restructuring 3. A diverse range of investment opportunities
4. A results-oriented, value-added approach

Det som är slående i genomgången, som Langbein avsiktligt riktat mot sektorer andra är energi, är att det inte är EU eller den ryska regeringen, som fungerat som hävstång när förändringar kommit till stånd, det är marknadskrafter och stora bolag.

Andra studier i boken har rubriker som Migration, Energy and Good Governance in the EU’s Eastern Neighbourhood (om Georgien och Armenien), Shaping Convergence with the EU in Foreign Policy and State Aid in Post-Orange Ukraine: Weak External Incentives, Powerful Veto Players, och Selective Adoption of EU Environmental Norms in Ukraine. Convergence à la carte.

Publicerat

State of Fear: Om inte sotar’n eller ryssen så klimatet

Är det inte sotar’n så är det ryssen. Sånt man skrämde folk med förr. Nu krävs det grövre artilleri, klimatförändringar och … ryssen.
Michael Chricton har skrivit en thriller, ”State of Fear”.

Den handlar om klimatförändringar, eller rättare sagt om rädslan för klimatförändringar. Tesen i thrillern är inte bara att det är propaganda om förändringarna. Kriminella aktioner gör dem inte bara troliga utan sannolika, trots att forskares rapporter och vetenskapliga data vederlägger domedagsprofetiorna.
För en svensk som är helt införstådd med att klimatförändringarna pågår och att det är mänskliga beteenden som gör att de accelererar, är temat så osannolikt att det framstår som ett försök att göra en humoristisk vrångbild av vad som pågår.
Thrillern är försedd med otaliga fotnoter som leder vidare till de forskningsrapporter som belägger de data som presenteras. Jag har inte kollat dem.
Om klimatförändringarna är orsakade av människors beteenden eller om de ens finns har naturliga orsaker, lämnar jag därför åt andra att avgöra.

Ett tema i boken som i högsta grad intresserar mig är däremot medias roll när föreställningen om hot skapas.
Hur lättledda är vi, av event och presskonferenser och debattartiklar? Hur lite koll har vi på vad som egentligen ligger bakom det som synes ske?
I boken förekommer en professor Hoffman, specialist på sociologiskt tänkande, och extremt kritisk mot miljörörelsen.

”- In reality , for the last fifteen years we have been under the control of an entirely new complex, far more powerful and far more pervasive. I call it the politico-legal-media complex. The PLM. And it is dedicated to promoting fear in the population – under the guise of promoting safety.
– Safety is important. (says Evans the protagonist of the novel)
– Please. Western nations are fabulously safe. Yet people do not feel they are, because of PLM. And the PLM is powerful and stable, precisely because it unites so many insitututions of society. Politicians need fears to control the population. Lawyers need dangers to litigate, and make money. The media need scare stories to capture an audience. Together, these three estates are so compelling that they can go about their business even if the scare is totally gorundless. …”

Så låter det på sidorna 454-456 av bokens 567 sidor. De föregående fyra hundra sidorna bygger upp en spänningshistoria om hur en korrupt miljöorganisation planerar att med hjälp av sprängmedel på olika sätt skapa naturkatastrofer. Katastrofer som ska medverka till att ytterligare mångmiljondonationer ges till organisationen som bekämpar miljökatastrofer.
Det är en historia som påverkar sinnet. Jodå. Men att den är utgiven i Indien 2004, och enligt omslaget är ”For sale in the Indian continent only”, gör en otvivelaktigt en aning misstänksam.

PLM däremot. Det finns, inte bara i Indien, eller USA, eller Kina eller Ryssland. Det finns här. Det arbetar med pressmeddelanden, nyhetsflashar, inbäddade reportrar, med utbildning av reportrar, nu inte längre med journalistiskt kritiska ögon som under Värnpliktsnytts epok, utan som medlemmar av psyops, psykologiska operationer, och som PIO:s, press informations officers.

Man behöver inte gå till försvaret och utrikespolitiken för att se PLM. Det räcker att tänka ”utanförskap”. Eller ”entreprenöriell”. Vem är utanför vad egentligen. De allra flesta är inte utanför sin grupp. Hur många, helst stora, grupper ska man tillhöra för att inte vara ”utanför”? Och entreprenöriella ska vi vara, från lågstadiet till graven, och jag undrar om det inte vore en fjäder i hatten för förskolebarn att beckna kottkor till de andra barnen i sin grupp också? Räknas rumänska romer som klarar logistik och organisation familjevis för att resa till höga nord och tigga månadsvis också?

Det finns flera anledningar att läsa ”State of Fear”.
En är PLM.
En annan är klimatsskepticismen som får en flerhundrasidig röst, med en övertygad klimatkämpe som går ett rysansvärt öde till mötes.
Ett tredje är att ”State of Fear” är ”for sale in the Indian subcontinent only”. Den kontinent där koldioxidutsläppen ökar, där ökningen är ett tecken på utveckling och framgång, och där klimatprotokoll har ifrågasatts vid internationella klimatkonferenser.

Och sen är det förstås spännande också.

Publicerat

Queerfestivalen i S:t Petersburg: Ett slagfält

Pressmeddelande från Coming Out, 22.45, 23 september:

Russian LGBT festival QueerFest, traditionally a space for celebration, this year resembles a battleground, with each day – a fight for survival. 

September 18, QueerFest opening ceremony. Two hours before the event, main venue calls to cancel. Reason: “…compromised integrity of the arch over the entrance, which may result in its collapse.” At the same time, all other events continue.

The new venue is attacked by 20 “orthodox activists” accompanied by Vitaly Milonov, insulting, spraying green liquid and unknown gaseous substance (https://docs.google.com/file/d/0B8YADIXX9fqeQnRoVDQ3MVl6aFU/edit)

24 complaints were filed with the police, including one from the St. Petersburg ombudsman’s staff member.

September 19. The venue “Etazhi”, well reputable for its social projects in St. Petersburg, cancels QueerFest’s events, including the event by “Manifesta 10”, biennale hosted by St. Petersburg this year. Organizers learn that “Etazhi” received a phone call from the police. Another venue, planned for the next day’s event, cancels the same evening.

September 20. The planned “Night of Independent Music”, already having moved to a different venue, starts as planned, but mid-way receives a fake bomb threat.

September 24. The police attempts to shut down the press conference themed “Who is Shutting Down QueerFest?” There is now concrete proof that it is not the extremists that scare the venues but the police. Institute of Regional Press, hosting the press conference, is pressured by podpolkovnik and major of police to cancel the event under the pretext that “violations of public order may ensue”. IRP becomes the first and only venue that stands up to the pressure, exposing it to the media and the public.

At this point, the organizers no longer openly publish festival venues, instead inviting the wider public to view the event through the online feed. Hundreds of people view the events each day.

“In the six years of organizing the festival, there has never been such a consistent and organized attack on our freedom of assembly and expression. Instead of ensuring public order by providing protections, the police use it as a pretext to shut down events. Instead of bringing the perpetrators to justice, the authorities look the other way,” says Polina Andrianova, one of the festival organizers . “Every means is used to push us into the “ghetto.” Yet, the festival is about dialogue and being open in society, and our best defense right now is to stay visible.”

QueerFest’s organizers ask partners to help bring visibility, and take a firm stand against the unlawful actions used to foil the festival with the acquiescence of the authorities.

QueerFest’s organizers urge the St. Petersburg authorities to:

1.       Ensure that the attacks at the festival’s opening are properly investigated and perpetrators are brought to justice
2.       Ensure that the festival’s events can proceed with sufficient police protection

./.

Queerfestivalen har arangerats sedan 2009, under allt hårdare attacker från politiker, polis och rena busar. Men Coming Out har också fått stöd från olika håll. Nedan är en länk till videofilmer med hälsningar från bland andra Stephen Fry och Ian McKellen.

Vid årets festival är Jenny Wilson en av de inbjudna artisterna.

http://queerfest.ru/galereya/video.html