Queerfestivalen i S:t Petersburg: Ett slagfält

Pressmeddelande från Coming Out, 22.45, 23 september:

Russian LGBT festival QueerFest, traditionally a space for celebration, this year resembles a battleground, with each day – a fight for survival. 

September 18, QueerFest opening ceremony. Two hours before the event, main venue calls to cancel. Reason: “…compromised integrity of the arch over the entrance, which may result in its collapse.” At the same time, all other events continue.

The new venue is attacked by 20 “orthodox activists” accompanied by Vitaly Milonov, insulting, spraying green liquid and unknown gaseous substance (https://docs.google.com/file/d/0B8YADIXX9fqeQnRoVDQ3MVl6aFU/edit)

24 complaints were filed with the police, including one from the St. Petersburg ombudsman’s staff member.

September 19. The venue “Etazhi”, well reputable for its social projects in St. Petersburg, cancels QueerFest’s events, including the event by “Manifesta 10”, biennale hosted by St. Petersburg this year. Organizers learn that “Etazhi” received a phone call from the police. Another venue, planned for the next day’s event, cancels the same evening.

September 20. The planned “Night of Independent Music”, already having moved to a different venue, starts as planned, but mid-way receives a fake bomb threat.

September 24. The police attempts to shut down the press conference themed “Who is Shutting Down QueerFest?” There is now concrete proof that it is not the extremists that scare the venues but the police. Institute of Regional Press, hosting the press conference, is pressured by podpolkovnik and major of police to cancel the event under the pretext that “violations of public order may ensue”. IRP becomes the first and only venue that stands up to the pressure, exposing it to the media and the public.

At this point, the organizers no longer openly publish festival venues, instead inviting the wider public to view the event through the online feed. Hundreds of people view the events each day.

In the six years of organizing the festival, there has never been such a consistent and organized attack on our freedom of assembly and expression. Instead of ensuring public order by providing protections, the police use it as a pretext to shut down events. Instead of bringing the perpetrators to justice, the authorities look the other way,” says Polina Andrianova, one of the festival organizers . “Every means is used to push us into the “ghetto.” Yet, the festival is about dialogue and being open in society, and our best defense right now is to stay visible.”

QueerFest’s organizers ask partners to help bring visibility, and take a firm stand against the unlawful actions used to foil the festival with the acquiescence of the authorities.

QueerFest’s organizers urge the St. Petersburg authorities to:

1.       Ensure that the attacks at the festival’s opening are properly investigated and perpetrators are brought to justice
2.       Ensure that the festival’s events can proceed with sufficient police protection

./.

Queerfestivalen har arangerats sedan 2009, under allt hårdare attacker från politiker, polis och rena busar. Men Coming Out har också fått stöd från olika håll. Nedan är en länk till videofilmer med hälsningar från bland andra Stephen Fry och Ian McKellen.

Vid årets festival är Jenny Wilson en av de inbjudna artisterna.

http://queerfest.ru/galereya/video.html

Sveriges svaga och lata (och lite Tjechov)

”Om MP och V får ett stort inflytande över svensk politik går näringslivet en svårare tid till mötes. Det kommer Sveriges svaga och lata att förlora mest på. Då kommer många svenskar åter bli fattiga.”
Så skrev kommunalrådet i Uppsala Stefan Hanna (c) på sin blogg.
Med ”lata” menar han de som inte gör sitt bästa. Invånartjänst är ett begrepp som C i Uppsala vill införa. Invånartjänst innebär att de som får försörjningsstöd, socialbidrag som det kallades tidigare, också ska vara beredda att efter förmåga utföra anvisade arbeten. De ska göra sitt bästa.
Vem som ska avgöra om någon gör sitt bästa har Hanna inte utvecklat vidare.
Försäkringskassan och deras förtroendeläkare som aldrig träffar dem de skriver utlåtanden om?
Arbetsförmedlingens handläggare som knappt hinner träffa de arbetssökande?
Socialsekreterare med uppgift att ta hand om allt från misshandlade barn till missbrukande vuxna och däremellan de som inte längre är med i a-kassan, inte får något jobb för att de är för sjuka eller för gamla eller betraktas som oanställningsbara av andra skäl, de som är utförsäkrade från den ”allmänna” sjukförsäkringen? Och dessutom hålla budget.

EU-länder ska se till att ta hand om sina egna fattiga tycker Stefan Hanna också, apropå diskussionerna om rumänska tiggare på Uppsalas gator.
Det kan ju låta bestickande.
Men sitt bästa gör tiggarna, och de är definitivt entreprenöriella. (Ett uttryck som sökt sig långt ned i årskurserna i våra skolor. Just det har inte nödvändigtvis någon betydelse för PISA-resultaten.)
Det kräver såväl initiativkraft som logistisk och organisatorisk förmåga att ta sig familjevis hela vägen från Rumänien för att sedan klara att sitta ute och tigga i snö, regn och solsken i ett land långt i norr där nästan ingen talar deras språk.

Så till de svaga.
Vilka är det då? Stefan Hanna specificerar inte, men att de kommer att förlora om näringslivet går en svårare tid till mötes säger han i varje fall.

Harald Ofstad, (1920-1994) norsk moralfilosof och professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet 1955-86, skrev boken Vårt förakt för svaghet – nazismens normer och värderingar, och våra egna, publicerad 1972.
Det är en närläsning av Mein Kampf och den ideologi som nazismen byggde på. Boken är omfattande, och i ett förord skrivet av Folke Tersman, professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, till Karnevalförlagets utgåva 2012, sammanfattas en del av den som följer:
”I sista kapitlet utvecklar Ofstad olika tankar om hur föraktet för svaghet manifesteras också i vårt samhälle. Han finner det i vår beundran för vinnarna på samhällets olika tävlingsarenor eller för ”the smartest guys in the room” för att citera Jeff Skilling, en av arkitekterna bakom Enron-skandalen (ett i raden av exempel på den girighet som ligger bakom de senaste decenniernas finanskriser). Han finner det i tanken att framgång, social och ekonomisk, rättfärdigar sig självt, och i den tilltagande benägenheten att godta att villkoren försämras för dem som av ett eller annat skäl har svårt att hävda sig i konkurrensen. De får skylla sig själva.” (s 15)
Ofstad skriver:
”Kampen för tillvaron måste fortsätta och rena samhällskroppen från skadligt inflytande från ”svaga” enligt det nazistiska tänkandet. ”Det är tankar av denna art som ligger bakom nazismens negativa inställning till statens sociala hjälpuppgifter. NSDAP gick mot socialhjälp, skar ned arbetslöshetsunderstödet, pensionerna, invalidpensionerna och stödet till handikappade, blinda, döva, tuberkulösa etc. … Självfallet var attityden till alkoholister och andra avvikande, till exempel kriminella, fördömande och moraliserande och ingalunda inställd på att hjälpa.” (sid 55).

Vi är tillbaka i de svaga och lata. Vem avgör vilka som är vad?
För att inga missförstånd ska uppstå: Stefan Hanna är inte nazist. Han är heller inte främlingsfientlig. Han är orolig för att integrationen inte fungerar, ”totalhavererat” är det ord han använder. Och på sin blogg skriver han apropå integration:
”Därför vill Centerpartiet i Uppsala;
– kraftigt höja förenings/idrottsklubbsbidragen för riktade integrationsprojekt
– kraftigt öka stödet till barn och unga i skolan med flyktingbakgrund, något som alla barn tjänar på
– kraftigt inkludera fler vuxna med flyktingbakgrund genom mer satsningar på välfärdsjobb”

Välfärdsjobb erbjuds långtidsarbetslösa i Uppsala via Navet, Uppsala kommun i samverkan med Arbetsförmedlingen. Jobb som kan göras, men ”inte behövs”, inte skulle ha blivit utförda om inte för välfärdsjobben. Stationsvärdar vid Resecentrum i Uppsala är exempel på välfärdsjobb.
Välfärdsjobben är enligt Stefan Hanna ett resultat av det förslag om invånartjänst som Centern första gången förde fram i 2010 års valrörelse.

Man ska göra sitt bästa. 

I Det sovande folket (Fredrik Reinfeldt 1993, nyutgåva av Nationalscen 2014) skriver Reinfeldt som då var Muf-ordförande om välfärdsstaten och vad den lett till:

”Offren för välfärdsstatens falska locktoner är Det Sovande Folket.”
”Det framtida medborgarskapet måste uppmuntra till självständighet gentemot staten och det måste klart uttalas att andelen svenskar som för sin försörjning är beroende av direkta bidrag och indirekta subventioner skall minskas från år till år.” s 6
”Sovhjärnorna tappade tidigt intresset för skolan, och för allting annat också. De visste att de aldrig skulle arbeta med någonting, det gjorde bara dårarna. Dårarna var de som bestämde, de tappade inte orken i skolan utan fortsatte anstränga sig fast de inte behövde.” s 10
”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” s 50
”För att väcka det sovande folket krävs politiskt ledarskap. Politikerna måste omformulera sitt mandat från väljarna. Det kräver stor tydlighet från våra folkvalda….”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten.” s 109 ff
Återigen för att inga missförstånd ska uppstå: Reinfeldt är inte nazist, och inte heller främlingsfientlig.

Det är inte varje enskild del i Hannas åsikter och Centerns förslag eller Reinfeldts ungdomsopus som förskräcker mest. Det är tendensen.
Det är presumtionen att alla inte gör/gjort sitt bästa, och den oförståelse som tycks finnas för att förutsättningen för kategorin ”de svaga”, är att det finns en kategori ”de starka”, de starka som är lyckade. Det är ta-dig-i-kragen-annars-attityderna, individcentreringen som är posititiv så länge det går bra, men förödande för den individ som inte klarar kraven på att prestera.
Det är ”… den tilltagande benägenheten att godta att villkoren försämras för dem som av ett eller annat skäl har svårt att hävda sig i konkurrensen.” (Tersmans förord till Vårt förakt för svaghet, se ovan).

Oförståelsen för andras liv är för övrigt inget som förekommer bara hos borgerliga politiker. Gunnar Sträng, fordom finansminister (S), lär ska ha sagt när han fick höra vad en städerska tjänade att ”man kan undra hur en som tjänar så lite är funtad”.

Och om sovande folk skrev Lena Sundström i inledningen till sin bok ”Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar”: ”Vad är det egentligen politikerna har sysslat med under tiden som vi låg och sov, kollade på tv eller klämde den sista Sopranosboxen? Vad är det som har hänt med Sverige?” Boken handlar sedan om pensionsreformen, Telia och ”folkaktierna”, spritskatter och lördagsöppet på Systemet, avregleringarna av kredit- och valutamarknaderna, Schengenavtalet och dess konsekvenser. Det är ta-i-kragen där också, men det har inget med bidrag, skatter eller lata-svaga att göra, utan om förutsedda och oförutsedda konsekvenser av beslut som väljarna inte fick möjlighet att ta ställning till och ännu mindre bedöma. Det är politiker som ska tas i kragen.
Lena Sundström citerar från ett torgmöte med Göran Persson:
”Äldre tant: Du skall jävla inte slå på de som redan ligger.
Göran Persson: Det gjorde den gamla högerregeringen och den gjorde du ingenting för att avsätta.
Äldre tant: Högerregering, det har vi väl nu också.
Göran Persson: Ni kommunister …
Äldre tant: Jag är jävlar i mig inte kommunist, jag skall tala om för dig att jag har varit socialdemokrat sedan jag kröp.”
LS: kommenterar: ”… Att veta hur man skall hantera Persson och socialdemokratin och alla de känslorna som man fortfarande har för ett parti som för länge sedan har lämnat en.” (s 321)
”Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar” gavs ut på Leopards förlag 2005.

Harald Ofstad härleder delvis Hitlers groteska ras- och maktteorier till Darwin och evolutionsläran. Darwin återfinns också i Anton Tjechovs novell Duellen. Där låter han zoologen von Koren mångordigt förklara behovet av att rena mänskligheten från delar av den, och också varför:

”Den mänskliga kulturen har försvagat kampen för tillvaron och strävar till att helt göra slut på det naturliga urvalet. Föreställ er, att vi skulle lyckas bibringa bina de humanitära idéerna i deras obearbetade, rudimentära form. Vad skulle bli följden? Jo drönarna, som bör dödas, skulle bli vid liv, de skulle äta upp all honung, de skulle fördärva och förkväva arbetsbina – och resultatet vore de svagas herravälde över de starka. Precis detsamma försiggår nu med människosläktet: de svaga förtrycker de starka. …”
von Koren lägger ut texten, men får också svar på tal av diakonen Pobedov. Huvudpersonerna Lajevskij och Nadezjda Feodorovna som är orsaken till von Korens utläggningar  bättrar sig på slutet och blir flitiga och anständiga samhällsmedborgare.
von Koren åker till Sibirien på en vetenskaplig expedition, avfärden sker i hård sjögång.

 

 

 

 

… men ingen gör nåt åt det

”… söndagarna är värst. Alla vet det, men ingen gör något åt det, söndag, satans söndag.”
Ur Bodil Malmstens ”Nästa som rör mig”, Bonniers Månpocket 1997, s 73.

Revansch är ett tema, hot ett annat, hot som får Grön ungdoms språkrörs i Uppsala facebook-inlägg om ”pil-i-huvudet” att blekna.
Det är osannolikt att språkröret skulle galoppera fram med pilbåge eller armborst och perforera ”blond jävels” skalle med en pil.
Men Malmstens f d fotomodells knuff av svikaren över en klippkant. Hon är möjlig att föreställa sig. En liten knuff, bara. Så vad ska hända med pojken?

”Smärtan – jag vet hur det känns. Stå på tå, stå snett, stå för rak – det kändes fel, men det såg inte fel ut, sa James, så länge man inte log.
Jag log inte.” s 172

Läs ”Nästa som rör mig”.
Läs den för att den stilistiskt är Bodil Malmsten som i Priset för vatten i Finistère och andra, men tematiskt något annat.
Det är en bok man därför förleds tro att man vet var man har, men som visar sig vara något annat.
Det är en bok om svek, svek mot ett barn och mot en kvinna.
Någon mera förtvivlad, ännu grundligare försmådd och förrådd än det som bara ”samhället” förmår.
Något människor gjort mot människa, och vart det fört den försmådda/förrådda.

”Jag behöver andrummet i de stora städerna, skulle kunna döda för det och det gjorde jag.” s 52.

Till slut är söndagen ändå inte längre satans och värst. Johanna och pojken går över Pont Neuf, kniven i Seine.
Bodil Malmsten är en författare att ta till sitt hjärta – för hennes torra aforismer, för hennes arga klarsyn, och för hennes återkommande attacker mot tanke- och känslomässig slapphet.

Vems bankkonto blir det nästa gång?

Stora nyheten på fredagen kom från Ekot som visste berätta att Jimmie Åkesson spelar för stora summor hos spelbolag baserat på Malta.
JÅ:s bankkonton visade att han spelat för stora summor, och förlorat så mycket som 50 000 kronor under bara några timmars spel.

Det var en välsignelse att höra PM Nilsson, ledarskribent på Dagens Industri, säga i Ekots lördagsintervju att det mest oroande i denna nyhet var hur spelbolagen sköter sekretessen för sina kunder, och ännu värre, hur klarar svenska banker sekretessen för sina kunder.

Ja sannerligen!! Det är skandalöst, och det är inte skandalöst bara ur den vinkel som PM Nilsson avslutade med ”vilken riksdagsman ska få sitt bankkonto outat nästa gång”.
Det är en fråga om att allas våra bankkonton kan bli outade, och om inte outade så hackade, övertagna, tömda, därför att banker inte tycker sig behöva skydda våra konton.
Det är mer än skandalöst. Och det blir än mer skandalöst att den enda journalist som verkar inse att det är just så, är PM Nilsson.

Det är också skandalöst att det går att hacka sig in och avanonymisera inlägg i kommentarsfält på nätet, på Flashback, och var än människor tror att de kan diskutera, även anonymt.
Att Researchgruppen kan avanonymisera skribenter kan tyckas som en god gärning, för det är ju ”de onda” som avslöjas.
Och om nu ”de onda” börjar avanonymisera skribenter? Hacka bankkonton? Hur används då informationen?

Det är sannerligen på tiden att journalister inte bara ser sig själva som gudasända avslöjare utan också inser att det de gör kan också andra göra, och det behöver inte alls vara bra.
Och det riktigt allvarliga är att lagstiftare, och inte sällan också allmänhet och naturligtvis journalister, vänder sig emot dem som visar att intrång kan göras i förment säkra system! Det är naturligtvis de som tillhandahåller systemen, och de som använder sig av de osäkra systemen som ska hållas ansvariga!
Se till att mitt bankkonto inte blir tillgängligt för någon annan än mig, eller på mitt uppdrag! Basta!

Och klarar ni inte det ska ni förbanne mig betala höga skadestånd, HÖGA SKADESTÅND!

Och sajter som utlovar anonymitetsskydd och inte klarar det likadant! Har de ett så uselt system ska de betala till kunder de lurat! Jajamensan!
Sen får väl de i sin tur gå på systemleverantörerna.
Just så! Det ska kosta att bedra folk!

Men när det nu inte gör det, och varken journalister eller myndigheter, tjänstemän eller politiker verkar fatta, så se för i helskotta åtminstone till att INTE SJUKJOURNALER läggs ut på nätet!

FRA-lagen är en ren skandal, tack för den Annie Lööf och ni andra som röstade för, ingen nämnd och ingen glömd, (OBS det där sista är ironi!) men än värre är den allomfattande naivitet och ren dumhet som präglar användningen av nätet, via datorer, paddor och mobiler.

Läs gärna mer om Researchgruppen, Disqus och kommentarsfält m m:

https://ameliaandersdotter.eu/2014/09/12/fler-ansvarsplagor-i-cyberrymden

Filifjonkan och valkompassen

Vilket parti ligger du närmast? Vilken partiledare är du?
Testa vår valkompass!
Genom att klicka på mer eller mindre relevanta frågor med mer eller mindre välavvägda svarsalternativ ska vi få veta vad vi ”egentligen” är, inför de stundande valen.
De flesta tidningar har en valkompass, frågorna varierar lite, liksom svarsalternativen.
Det är bra likt Facebook-testen där man kan få svar på ”Vilken Mumin-figur är du?”

Blir man inte nöjd med Filifjonkan, är det bara att göra om tills ens sanna jag uppenbarats och Snusmumriken är svaret.
I valkompassen kan man göra likadant, ändra helt emot till delvis emot, delvis emot till instämmer delvis, eller tvärtom. Vikta svaren lite olika, och därmed byta partipreferens tills man blir det man vill vara.
Och går det inte på något annat sätt så går det bra att vikta betygssättningen på partiledare så att svaret ändå blir rätt till slut.

Behöver verkligen allvaret i bostadskris, tvivel på rättsstaten, försvarsfrågor och brister i sjuk- och äldrevård och skola lättas upp med ett Filifjonk-test?

Tidningar och hösten

Claes Eriksson får 2014 års Tage Danielsson-pris. Det gläder mig. Det gläder säkert Claes Eriksson också.
Annat som gläder mig är sista strofen i hans Hopp i samlingen Alster – en stunds texter (Ordfront 2003). Den lyder som följer:

I tidningen läser jag dagligen
hur världen ser ut nu, antagligen
det skrivs mig på näsan väsentligen
hur världen ser ut nu egentligen.
Jag vänder och vrider notiserna.
Jag vänder och vrider på kriserna
och hoppas i all denna vridningen
att världen är bättre än tidningen.

Det finns en strof om Bryssel i Hopp också.
Vill ni veta hur den går kan ni kanske köpa boken på antikvariat, eller låna den på biblioteket, om det finns kvar,
Gör ni det kommer ni också att hitta följande, som gjort mig glad mellan skurarna:

Glad såsom fågeln, som flyttar från Sverige
hälsar jag hösten i dimma och slask
Borta är sommarens äckliga färger
Hösten är här med sitt regn och sitt plask
Hör hur de tjutande stormarna gny
Vråla och gny! Vråla och gny!
Lycklig i kylan jag står och studerar
lågtryck och hagel och regn som passerar
Från väst och från öst
ifrån väst och från öst
i den härliga årstiden höst.

Se där en som vet hur det känns, jomen.
Det är annat det än Karlfeldt och ”den vår de svage kallar höst”.

Inte en dag för tidigt

”Inte en dag för tidigt” löd rubriken. Texten som följde handlade om sanktioner mot ett land som blandat sig i ett annat lands inre angelägenheter och annekterat en annan del av samma land.

(det här skrevs före fallskärmsjägarna som tillfångatogs i Ukraina, och före eld-upphör-avtalet i Gaza).

Det var under pågående krig i Gaza med israeliska trupper på marken och israeliskt flyg i luften och granatattacker mot bostäder, infrastruktur och FN-skolor.
Det var också under pågende krig i Ukraina där rebeller (proryska separatister kallas de också) i öst står mot regeringstrupper, och där ett civilt flygplan skjutits ned med vad som tämligen enhälligt i västliga media sägs vara en rysktillverkad robot.
Dödsoffren räknas i hundra- och tusental i båda konflikterna.

Och rubriken gällde – förstås – Ryssland.
Som 2013 annekterade Krim efter en folkomröstning som gav till resultat att majoriteten ville höra till Ryssland, och som sägs stödja de östukrainska rebellerna.
Inte Israel som ockuperat Västbanken sedan 1967, och som de facto annekterat inte obetydliga delar av området genom bosättningar, och som, i likhet med EU och USA, stämplat vinnaren i ett demokratiskt val, Hamas, som en terroristorganisation.
Den gällde inte heller Marocko som sedan decennier ockuperar Västsahara och förhandlar fram fiskerätter med bland annat EU-länder som därmed kan brandskatta västsahariernas fiskevatten.

Det är inte tal om att införa sanktioner mot Israel för det senaste kriget i Gaza, eller för det förra kriget, Cast Lead, Gjutet Bly. Tvärtom meddelar media att USA fyllt på Israels ammunitionsförråd efter förfrågan sänd 20 juli (SvD 1 augusti).
Amnesty International har krävt att FN inför vapenembargo mot Israel och Gaza. Man undrar vilka som (öppet) skulle sälja vapen till Gaza?
Israels mål med kriget var att förstöra tunnlarna som gör det möjligt att föra in varor av varjehanda slag till Gaza. Ship to Gaza som öppet försökt bryta igenom blockaden mot Hamasstyrda Gaza, stoppas också, som säkert är bekant.

Sanktionerna mot Ryssland har det däremot varit lättare att komma överens om. Eller kanske inte ändå. Hårda sanktioner i de första rubrikerna byttes mot ”Västs sanktioner biter inte på Putin” och så till ”Luckor i EU:s sanktioner”. Det är handel förstås, det där som ska binda samman EU:s stater binder också samman europeiska stater med Ryssland, några hårdare än andra.

Det ses som ett falissemang – vadå energi i Tyskland, vadå teknologi och utrustning för djuphavsborrning eller oljeutvinning, vadå export av krigsfartyg?
Det är inte svenska skribenter och debattörer som tjänar på sådant, så det är riskfritt att klaga på att sanktionerna är för milda.

Men 31 juli publicerade DN en lång artikel av israelen Assaf Gavron, författare, musiker, översättare och universitetslärare, där han skriver:
”Jag är inte färdig än, för det finns ytterligare ett steg i depressionens upptrappning, och det är här ni kommer in.
För när vi vänder oss till omvärlden, vi, denna jagade vänsterminoritet, vi som tror på mänskliga rättigheter, på kompromisser, på ömsesidiga överenskommelser, på fred, som motsätter oss våld på bägge sidor och inte är blinda för våldets ständiga misslyckande att uppnå några fördelar – när vi vänder oss till världen får vi inget stöd. … Jag är förfärad av tusen döda palestinier och av att så många israeler inte bryr sig. Men jag är också full av sorg över att dussintals israeliska ungdomar förlorar sina liv och av att många världen över vägrar se även vår sida av tragedin.”

Artikeln är mycket längre, och väl värd att läsa.

Medan oförståelse och okunnighet om Ryssland, ryssar och Putin (maktmänniska som andra maktmänniskor, oavsett i vilken sfär makten innehas, och föga intresserad av demokrati som vi känner den) växer sig allt större, och det görs till vardag att fördöma Ryssland och införa sanktioner. Så hörs bara spridda krav på att införa sanktioner mot Israel. Liksom mot Marocko.
För det som gäller är att det är ”dags att pressa Putin ut i kylan”.

Anmäla eller inte anmäla

”Företagsledare frias från våldtäkt” löd rubiken på en artikel i Enköpings-Posten i mitten av augusti.
Det anmärknignsvärda med den är inte friandet utan ”företagsledare”.
Yrke brukar inte framgå varken när det gäller åtalad eller målsägare i våldtäktsmål.

Att så ändå sker i detta fall beror på att icke-våldtäkten skedde i samband med ett företagsevenemang, på en toalett vid ett etablissemang där evenemanget hölls.
Efter middag med alkoholhaltiga drycker ska, enligt kvinnan, mannen ha tvingat henne till oralt, vaginalt och analt samlag, under tiden ska mannen ha tryckt fast kvinnan och hållit ett grepp om hennes armar.
Kvinnans skador har dokumenterats i rättsintyg.

Men tingsrätten i Uppsala finner att det är oklart om ”företagsledaren” uppfattat hur kvinnan mått och hur hon reagerat på situationen inne på toaletten.
Så han frikänns, efter knappt två månader i häkte.
Domen har överklagats, men kvarstår bedömningen och domen vinner laga kraft kan han få skadestånd.

Kvinnan har fått påskrivet att hon inte är trovärdig, inte i sitt agerande mot mannen som inte kunde förstå henne, och inte heller i rätten.  Hon skulle ju ha … ja vadå? Skrikit, sparkat, bitit av en bit av företagsledarsnoppen?
Men se då, då hade hon dömts för … grov misshandel? Vållande till kroppsskada?
För så skulle det ju ha varit.
Nödvärn kunde väl inte ha kommit i fråga, för mannen hade ju inte uppfattat hur kvinnan mått, och när hon reagerade på ”situationen”, så blev hon ju gärningsman. Inte offer.

Skrika, sparka, säga ifrån? Jodå. Men mannen var delägare och när det hände styrelseordförande, kvinnan anställd.
Hur bra ligger en anställd som ställer till ett sånt hallå till? Och vad hade mannen sagt: ”Hon är hysterisk, jag fattar inte vad hon pratar om!”
Om han skulle ha lagt till, mellan skål och vägg, att ”den där subban borde vara glad om nån ens ville titta på en bild av henne tagen bakifrån med vargskinnspäls och tomteluva”. Det vet man inte, men att det inte skulle bli löneförhöjning och lätt att jobba kvar, det kan man i varje fall vara ganska säker på.

Och nej, jag har bara läst ett referat av domen, så den kan vara mera nyanserad än vad som framgår av E-P:s referat.
Men att den var friande torde i varje fall stå klart.

Liksom att det inte är okomplicerat att vara yngre (”i trettioårsåldern”) kvinna och bladig efter företagsmiddag och hamna på samma toalett som styrelseordföranden (man, 44 år).

Rimliga hyror och bostadsbrist

Vad är en rimlig hyra?
En hyra som en student har råd med? En ung servitris på en lunchservering? Ett pensionärspar som sålt villan i en Stockholmsförort och flyttat till lägenhet i Strängnäs?

Rimligt för en är orimligt för en annan.

För en hyresgäst i allmännyttan kan hyreshöjningen på 60 procent efter renovering bli oöverstiglig, det finns exempel på det.
En hyresgäst i privatägt hyreshus kan ha råd med hyran men önska att möglet i badrummet försvann liksom vägglössen.

Förslagen till hur bostadsbristen i framför allt storstäder ska botas är flera – för regeringen har ett sätt varit att släppa andrahandshyrorna fria – ockerhyra är numera laglig.

Presumtionshyra är ett annat sätt att lämna hyresgäster i sticket. Förslaget innebär att hyresgäster och hyresvärdar ska kunna ingå individuella avtal om hyresnivå i nybyggda lägenheter. När bostadsbristen är skriande är det inte svårt att räkna ut vilken av parterna som sitter med trumf på hand.

Ett annat sätt har varit att undanta komplementhus på 25 kvadratmeter utrustade som bostäder från krav på byggnadslov.
Det är mums för de som har en tomt stor nog att bebygga, kostnaden för huset tas igen på hyror inom en inte alltför avlägsen framtid, bostadsbristen är som sagt skriande, och studenter och andra bostadssökande har inte så många val.

Jag har skrivit det förut och skriver det igen: Det ska löna sig att äga i dagens Sverige, åt den som har ska varda givet. Om Attefallshusen dessutom byggs av ”gamla” fastighetsägare med låga lånekostnader, så blir ju risken för stigande räntor eller ändring av reglerna för ränteavdrag dessutom ringa.

Att då få se en debattartikel i SvD 22 juli -14 med rubriken ”Ge hyresrätterna en chans”, lyfter humöret. Den är undertecknad av ett antal representanter för olika bostadsföretag.
Nu visar det sig att det handlar om att förenkla och förkorta planprocesser och öka tillgång på planlagd mark, samt en ny hyressättningsmodell som är huvudkraven.
Att ändra reglerna för bostäder så att högre buller tillåts, att ettor inte ska behöva ligga mot innergårdar och en minskning, eller rent av borttagande av parkeringsnormen är redan nu förslag som regeringen skickat ut på remiss, och planprocessen är ett återkommande diskussionsämne ute i kommunerna. Reglerna för överklaganden är, eller håller på att ändras.

Men i debattartikeln skriver bostadsföretagarna också att ”hyresrätten har en betydligt högre skattebelastning än andra upplåtelseformer. Givet samma pris på marken är det i dag alltid gynnsammare att bygga bostadsrätter.”

Så intressant!

Men sen kommer det: ”I stället har Företagsskattekommittén nyligen lanserat ett förslag som ytterligare diskriminerar hyresrätten som upplåtelseform.”
Jaha.
Jaja.
Vad kunde man vänta sig?
Olyckligtvis förklaras varken den nuvarande skattebelastningen eller förslaget från kommittén.

Men att hyresrätter inte omfattas av ROT-avdrag, att kommunala bostasdsbolag ska drivas ”enligt affärsmässiga principer” och att de ska ge avkastning på sitt resultat och betala avgifter för kommunal borgen om sådan beviljats, det vet jag.

Men kommunala bostadsbolag finns ju för att människor, kommunmedborgarna ska ha någonstans att bo, även om de inte har kapital till bostadsrätt eller villa. Även om de inte planerar att stanna så länge på en plats att de vill lägga kapital på en bostad. Om de på grund av ändrade familjeförhållanden behöver en bostad. De är kort sagt den mäjlighet som det allmänna har att se till att folk inte ska behöva vara hemlösa eller bo under odrägliga förhållanden.

De är kort sagt – allmännyttan.
Om privata bostadsbolag vill men anser att de inte kan bygga hyresrätter, så är det illa.
Att allmännyttan inte heller kan bygga på grund av olika regelverk, statliga och kommunala, det är ännu mera illa, för den är halmstrået för många som inte kan konkurrera på andra bostadsmarknader.

I Aftonbladet recenserade Joar Tiberg 17 juli 2014 boken Hitta hem av Ola Andersson. Där listas grupperna som tjänar på bostadsbristen: Mäklarna, byggbolagen som bygger bostadsrätter (med glädjekostnadskalkyler byggda på avskrivningstider på över hundra år, något som SvD skrivit mycket om under våren och sommaren), bankerna och fastighetsägare som kan ta ut höga hyror. (Till vinnarna hör också de som kan sälja dyrt och investera i bättre/större men billigare fastigheter i andra områden, mitt tillägg).

I SvD 29 juli ställdes frågan Är nuvarande bostadspriser rimliga? till professorn i nationalekonomi vid Uppsala universitet, Nils Gottfries. Han svar löd:
– Det finns en mycket bra dansk rapport till Finanspolitiska rådet med slutsatsen att svenska bostadspriser troligen – men inte helt säkert – är något för höga. Min syn är att man ska ha beredskap för ett prisfall. En kraftig nedgång kan inte uteslutas.

Se där ett svar värdigt vilken sibylla som helst.

Betalkort ger inte bara värdighet

Det är bättre med betalkort än med matpaket. Så tycker syriska flyktingar i Jordanien enligt ett reportage i SvD 1 februari -14.
Livet blir värdigare när man får välja mat själv, och jordanska företagare blir också glada för nya kunder med betalkortsförmåga.

Vem vill inte välja själv vad som ska inhandlas och småningom inmundigas. Självklart är det så.

Och naturligtvis är det bra om jordanier tjänar på flyktingarna snarare än bara ser dem som en belastning på det egna landet, försörjda som de tidigare blev med mat från stora, rentav multinationella grossister. Grossister som då tog hem vinsten på affärerna med WFP, FN:s livsmedelsprogram, i stället för att den kom lokalsamhällets butiksägare till del.

Det är bara några saker som jag undrar över med betalkorten.
Vem tillhandahåller dem?
Är det avgifter på användningen av dem, som i svenska butiker där varje draget betalkort genererar en avgift till banken?
Vilka maskiner är det som tar korten, och vem säljer och servar dem?
Blir hanteringen dyrare med betalkort än med matpaket, eller än den skulle varit med, säg utdelning av kontanter?

Tillåt mig citera mig själv från 17 november 2013:

”I USA håvar banker in storkovan med hjälp av de betalkort som fattiga amerikaner får i stället för kontanter eller matkuponger. Betalkorten kallas EBT, Electronic Benefits Transfer. Tre företag dominerar distributionen av korten, Efunds, Affiliated Computers Systems och JP Morgan Chase.
Korten är belagda med adminsitationsavgifter, EBT-maskinerna i afffärerna med månadsavgifter, avgifter tas ut för förlorade kort och för samtal till kundtjänst.

Det är SvD (23 augusti, Näringsliv, skribent Daniel Kederstedt) som berättar om EBT-korten och hur de fungerar, och också om en rapport från GAI, Government Accountability Institute, ungefär motsvarande Riksrevisionen.
GAI har kommit fram till att JP Morgan Chase under de senaste nio åren tjänat 3,6 miljarder kronor från 18 delstater där de tillhandahåller EBT-kort.
Kederstedt avslutar sin artikel med GAI:s notering att JP Morgan Chase blivit en allt större donator till jordbruksmyndigheten som hanterar EBT-systemet. 83 000 dollar i snitt varje valperiod 1998-2002, 215 000 dollar år 2010.”

Betalkortsinköp är säkerligen värdigare än matpaket, och naturligtvis är det utmärkt att kunna välja vad man vill laga till middag.

Men nog tål det att fundera på vem/vilka det var som kom på att betalkort är den bästa lösningen, och över vilka andra effekter betalkorten får. Också.