Kategori: Ryssland

Publicerat

Inte en dag för tidigt

”Inte en dag för tidigt” löd rubriken. Texten som följde handlade om sanktioner mot ett land som blandat sig i ett annat lands inre angelägenheter och annekterat en annan del av samma land.

(det här skrevs före fallskärmsjägarna som tillfångatogs i Ukraina, och före eld-upphör-avtalet i Gaza).

Det var under pågående krig i Gaza med israeliska trupper på marken och israeliskt flyg i luften och granatattacker mot bostäder, infrastruktur och FN-skolor.
Det var också under pågende krig i Ukraina där rebeller (proryska separatister kallas de också) i öst står mot regeringstrupper, och där ett civilt flygplan skjutits ned med vad som tämligen enhälligt i västliga media sägs vara en rysktillverkad robot.
Dödsoffren räknas i hundra- och tusental i båda konflikterna.

Och rubriken gällde – förstås – Ryssland.
Som 2013 annekterade Krim efter en folkomröstning som gav till resultat att majoriteten ville höra till Ryssland, och som sägs stödja de östukrainska rebellerna.
Inte Israel som ockuperat Västbanken sedan 1967, och som de facto annekterat inte obetydliga delar av området genom bosättningar, och som, i likhet med EU och USA, stämplat vinnaren i ett demokratiskt val, Hamas, som en terroristorganisation.
Den gällde inte heller Marocko som sedan decennier ockuperar Västsahara och förhandlar fram fiskerätter med bland annat EU-länder som därmed kan brandskatta västsahariernas fiskevatten.

Det är inte tal om att införa sanktioner mot Israel för det senaste kriget i Gaza, eller för det förra kriget, Cast Lead, Gjutet Bly. Tvärtom meddelar media att USA fyllt på Israels ammunitionsförråd efter förfrågan sänd 20 juli (SvD 1 augusti).
Amnesty International har krävt att FN inför vapenembargo mot Israel och Gaza. Man undrar vilka som (öppet) skulle sälja vapen till Gaza?
Israels mål med kriget var att förstöra tunnlarna som gör det möjligt att föra in varor av varjehanda slag till Gaza. Ship to Gaza som öppet försökt bryta igenom blockaden mot Hamasstyrda Gaza, stoppas också, som säkert är bekant.

Sanktionerna mot Ryssland har det däremot varit lättare att komma överens om. Eller kanske inte ändå. Hårda sanktioner i de första rubrikerna byttes mot ”Västs sanktioner biter inte på Putin” och så till ”Luckor i EU:s sanktioner”. Det är handel förstås, det där som ska binda samman EU:s stater binder också samman europeiska stater med Ryssland, några hårdare än andra.

Det ses som ett falissemang – vadå energi i Tyskland, vadå teknologi och utrustning för djuphavsborrning eller oljeutvinning, vadå export av krigsfartyg?
Det är inte svenska skribenter och debattörer som tjänar på sådant, så det är riskfritt att klaga på att sanktionerna är för milda.

Men 31 juli publicerade DN en lång artikel av israelen Assaf Gavron, författare, musiker, översättare och universitetslärare, där han skriver:
”Jag är inte färdig än, för det finns ytterligare ett steg i depressionens upptrappning, och det är här ni kommer in.
För när vi vänder oss till omvärlden, vi, denna jagade vänsterminoritet, vi som tror på mänskliga rättigheter, på kompromisser, på ömsesidiga överenskommelser, på fred, som motsätter oss våld på bägge sidor och inte är blinda för våldets ständiga misslyckande att uppnå några fördelar – när vi vänder oss till världen får vi inget stöd. … Jag är förfärad av tusen döda palestinier och av att så många israeler inte bryr sig. Men jag är också full av sorg över att dussintals israeliska ungdomar förlorar sina liv och av att många världen över vägrar se även vår sida av tragedin.”

Artikeln är mycket längre, och väl värd att läsa.

Medan oförståelse och okunnighet om Ryssland, ryssar och Putin (maktmänniska som andra maktmänniskor, oavsett i vilken sfär makten innehas, och föga intresserad av demokrati som vi känner den) växer sig allt större, och det görs till vardag att fördöma Ryssland och införa sanktioner. Så hörs bara spridda krav på att införa sanktioner mot Israel. Liksom mot Marocko.
För det som gäller är att det är ”dags att pressa Putin ut i kylan”.

Publicerat

Lavrov, WTO, Krim och reformer

Verkliga och inte bara kosmetiska konstitutionella reformer efterlyser Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov enligt en artikel i SvD 5 april. Det handlar om krisen i Ukraina och skydd av minoriteters rättigheter.
Mer än bara kosmetiskt intresse för reformer skulle WTO gärna se att också Ryssland kunde visa 1,5 år efter att landet kom med i Världshandelsorganisationen.

Vid ett seminarium i Uppsala torsdagen 3 april talade Joakim Reiter, ambassadör vid den svenska WTO delegationen i Genève, under rubriken ”Russia: the New Kid on the Block. How has Russia done so far?”

Diplomatiskt berättade ambassadör Reiter att Rysslands representanter inte kommit till Genève som ”a ravaging Siberian bear”, vilket några uttryckt oro för, utan tvärtom stillsamt rekognoserat och lärt sig hur WTO-kulturen fungerar. Under Bali-konferensen i november 2013 var ryska diplomater också till hjälp för att få förhandlingarna att leda fram till ett avtal.

Men

Ryssland har också i osedvanligt stor omfattning misslyckats med att verkställa överenskommelser om tulltariffer på en mängd varor. Trä och pappersmassa är två som vållat bekymmer och klagomål när det gäller EU-länder. Men stål är en annan och sammanlagt är det flera hundra produkter som tullarna inte anpassats för, 18 månader efter inträdet.

– En förklaring som gavs några månader efter inträdet var att de nya bestämmelserna inte hunnit kommuniceras och verkställas på grund av semesterperioden. Men fortfarande ett år senare har verkställigheten inte genomförts.
Ambassadör Reiter kommenterade naturligtvis inte ryska semesterperioders längd.

– Ryssland har också infört tveksamma restriktioner för importprodukter. Senaste gällde det fläskkött, med motiveringen att två vildsvin smittade med afrikansk svinfeber hittats i gränstrakterna mellan Lituaen och Belarus. Enligt vissa uppgifter ska sjukdomen vara vanligt förekommande bland ryska vildsvin, och att det cirkulerat rykten om att de två vildsvinen saken gäller i själva verket kommit från Ryssland ska bedömas som just rykten, men importstoppet har stor betydelse för EU-producenter av fläskkött.

Ytterligare ett område där Ryssland inte motsvarat WTO-avtalen gäller skydd av intellektuella rättigheter, ambassadören gick inte närmare in på exempel där.
– WTO är en klubb där man blir medlem därför att man gått med på att följa klubbens regler. Ryssland är inte ensamt om att på olika sätt försöka kringgå regler, men mängden produkter där tullavtalen inte följs saknar motsvarighet bland övriga klubbmedlemmar.

Frågor ställdes om annekteringen av Krim och EU:s och USA:s beslutade sanktioner mot Ryssland.
Men enligt Reiter finns inget samband mellan WTO och sanktionerna. USA har sedan decennier ett handelsembargo mot Kuba, Venezuela ett embargo mot Panama, och det finns starka internationella restriktioner mot Iran. Medlemsländerna är angelägna ”not to trigger a call on §21, and open claims of national security” när det gäller sanktioner och deras inverkan på WTO.

Så, utrikesminister Sergej Lavrov, kanske ett samtal med kollegorna i inrikes- och handelsministerierna vore bra, för att få till verkliga reformer av om inte konstitutionen så åtminstone av kommunikationen inom de egna myndigheterna, så att ingångna avtal med WTO-klubben verkställs?

Publicerat

Krim och rysskräck

När vi talar om Krim och rysk expansionism, påminn er då 1743.
Jag erkänner att jag tänkt på Kosovo i samband med den ryska invasionen, och anneketeringen av Krim. Men jag har också utan större svårighet tagit till mig argumentationen i Said Mahmoudis artikel på SvD Brännpunkt, 21 mars 2014, rubriken ”Putins argument är inte hållbara”.
Mahmoudi är professor i internationell rätt vid Stockholms universitet, och påtalar att kosovoalbanerna under lång tid varit diskriminerade av den jugoslaviska/serbiska regeringen. Så har inte varit fallet med de rysktalande på Krim.

Kosovos ensidiga självständighetsförklaring från Serbien kunde därför accepteras enligt Internationella domstolen, och enligt Mahmoudi. Däremot inte Krims anslutning till Ryssland, trots folkomröstning och självständighetsförklaring.

Med historiska referenser och påminnelser om hur Krim gavs bort till Ukraina av Chrustjev 1954, något som aldrig borde ha hänt, och att återförandet till Moder Ryssland därför är det enda rätta, går det att förstå att annekteringen av många ryssar inte ses som annat än rättfärdig.

Det är den inte.

Men krigsretoriken och hotbilderna och rysskräcken som inte minst den svenske utrikesministern underblåser, är den därför också välgrundad?

Tillåt mig tvivla.

Däremot förstår jag att balter och polacker med deras erfarenheter från förra århundradet har svårt, mycket svårt, för Ryssland.

Den svenska rysskräcken brukar också förklaras historiskt – de brände Roslagen, jojo.
Det gjorde de.
1719.

Sen blev det oreda i riket, Den stora oredan, hattar och mössor, och de senare förklarade krig mot Ryssland 1741, illa förberedda och illa rustade. Nederlaget 1743 blev totalt och i Sverige blev det bondeuppror, krigstrött allmoge tog sig orådet före att demonstrera mot överheten, upproret slogs ned stor kraft och blodbad, men det räckte inte med det:

Adeln kallade på hjälp – från Ryssland! Kejsarinnan Elisabeth var inte nödbedd, hon skickade 12 000 man, inmarschen skedde 30 november 1743.

Den minnesgoda kanske drar sig till minnes att Karl XII sköts just det datumet 25 år tidigare.

Och av detta kan man sluta sig till att rysskräcken, det är något som är bra att ta till, men anledningen är inte nödvändigtvis den föregivna. Och skräcken är inte större än att den kan övervinnas om allmogen ska hållas nere.

Om 1700-talet och Ryssland skrev Oskar Sjöström, doktorand i historia vid Stockholms universitet, en understreckare i SvD 22 mars 2014. Rubriken är ”När rysskärcken satte klorna i Sverige”. Texten når fram till krigsförklaringen 1741 – de ryska trupperna som kallades in till Sverige 1743 fanns det inte plats för.

Om de ryska trupperna i Sverige har Anders Persson skrivit en bok: ”Den farliga hjälpen, Den ryska truppförläggningen i Sverige 1743-44” utgiven på Ordfronts förslag 1981.

Publicerat

Nålstickspolitik och Baltic Worlds

Tillåt en rekommendation av en debattartikel i UNT: Anders Björnsson 14 januari 2014 under rubriken ”Nålstickspolitikens offer”.

Björnsson är historiker och var åren 2008-2013 chefredaktör för kvartalstidskriften Baltic Worlds som Centre for Baltic and East European Studies (CBEES) vid Södertörns högskola ger ut. Jag har vid flera tillfällen hänvisat till artiklar i Baltic Worlds. Där kan man läsa om det som sällan eller aldrig når dagspressens spalter, och där kan man också läsa fördjupningar och få perspektiv på sådant som skymtat förbi i media, press, radio eller tv.

Jag citerar ur Björnssons artikel: ”De röster som nu varnar för ett mer eller mindre akut ryskt hot mot andra europeiska länder, eller som i dagsrapporteringen spekulerar i förekomsten av ett ”europeiskt” och ett ”ryskt” Ukraina, är offer för modern mytologi.”
Björnsson själv citerar Kristian Gerner ”I våra dagar är Ryssland varken mer eller mindre europeiskt än Italien.”.

Att Putin i svenska rubriker utpekas som ursprunget till allt ont i hela detta väldiga Ryssland, och personligen ansvarig för allt som är fel har länge stört mig.
Ryssland är mera, och många flera. Ryssland är annorlunda, ”ett land av fixare, därför att allting från elabonnemang till tågbiljetter, måste fixas”, som en vän beskrev sina erfarenheter av landet.
Gemensamt för européer och ryssar torde ändå vara att man vill leva sitt liv i fred så bekvämt som möjligt och se barnen växa upp och ha det bra de också. Men Ryssland och ryssar demoniseras, och överdemonen är Putin.

”Utanför det nuvarande Rysslands gränser frodas revanschstämningar och ett aktivistiskt rysshat som inte sällan får rasistiska övertoner. Västliga ledare bedriver oavbrutet nålstickspolitik mot makten i Moskva, i vad som tycks vara en informell tävlan dem emellan”, skriver Björnsson.
Ja, just det.

Och nej, rättssäkerhet är inte något utmärkande drag i Ryssland. Det räcker att nämna Magnitskij. Lägg till Anna Politkovskaja så har vi en bild av hur det står till. Det finns andra exempel, jag har hänvisat till flera i tidigare inlägg.
Inställningen till homosexuella lämnar mycket övrigt att önska. Jag har skrivit även om detta i många tidigare inlägg.
Men det är skillnad på att protestera mot missförhållanden och att döma ut totalt och demonisera.

Vi behöver veta mera om varandras länder, lära känna varandra, inte måla upp hotbilder och bygga upp misstänksamhet och rädsla. Det gäller såväl Ryssland som väst.
Läs Björnssons artikel, och läs gärna Baltic Worlds. Ninna Mörner är ny chefredaktör, i redaktionsledningen ingår Li Bennich-Björkman, skytteansk professor vid Uppsala universitet, representanter för universiteten i Aarhus, Greifswald och Lund, fyra forskare från CBEES och en från Aleksanteri Institute i Helsingfors.

Huvudartiklarna i decembernumret 2013 handlar om Dislocated families: Fatherhood in Russia, Abandoned children och Migrant mothers in the EU.
En kommentar från redaktören lyder ”Everybody talks about Russia. No one seems to talk with Russia. Symptomatic of the ”othering”?”
Jag upprepar: Läs Baltic Worlds!

Publicerat

Lika för lika? Nää …

Svårt det där med objektivitet. För oss alla. Men ibland sticker saker verkligen i ögonen.
Som när en krönikör i en morgontidning berömmer Stephen Fry’s dokumentär Stephen Fry kommer ut, där han besöker länder och intervjuar personer med homofobi som utgångspunkt.
Jag har inte sett programmen, men utgångspunkten är bra, och Fry är utomordentligt lämplig för att göra sådana dokumentärer – kunnig, snabbtänkt, välformulerad, vass.
Jag hoppas jag tar mig samman och ser dem.

Men mitt problem är en formulering i krönikan. ”Vid sidan av länder med horribla lagar på området, som Iran, Uganda och Ryssland, ställer Fry Indien som ett av världens homovänligaste länder.”
Men hallå?

Det är väl ändå skillnad på dödsstraff, livstids fängelse och ”förbud mot homosexuell propaganda”?
Jag vill på intet sätt försvara det senare, den famösa ryska antigay-lagen.
Men homosexuella avrättas inte i Ryssland, det är inte kriminellt att vara homosexuell i Ryssland.

Det finns annat att kritisera, som hoten mot homosexuella att ha barn (egna barn, nota bene), och det är definitivt inte någon rättssäkerhet för homosexuella i Ryssland (men det är det inte heller för många andra).

Min poäng är att de döms inte och hängs offentligt, som i Iran.
Det är inte kriminellt att vara homosexuell i Ryssland (däremot utsätts de för fruktansvärda övergrepp, och mördas på grund av sin sexuella läggning, men det är dessvärre inte något som förekommer bara i Ryssland. Det har hänt även i Sverige.)

Så sent som 20 december (för två dagar sedan) antog parlamentet i Uganda en lag som innebär att homosexuella handlingar ska kunna bestraffas med livstids fängelse. Presidentens signatur behövs för att lagen ska vinna laga kraft. Att lagförslaget stannar vid livstids fängelse beror på internationella protester. Det ursprungliga förslaget innebar dödstraff som möjlig påföljd.

Det kan förtjäna att påpekas att amerikansk evangelikal kristendom vinner snabb terräng i Uganda, och den förespråkar inte vidsynthet och acceptans för homosexuella.

Det finns andra exempel. I Kenya är sexuella kontakter mellan män förbjudna och bestraffas med upp till 14 års fängelse. Lagen tillämpas också för kvinnor. Spöstraffet för homosexuella handlingar avskaffades 2003.
I Tanzania är sexuella kontakter mellan män förbjudna, straffet är liksom i Kenya upp till 14 års fängelse. Sexuella handlingar mellan kvinnor är också förbjudna, straffet är upp till fem års fängelse.
I Zanzibar höjdes straffet för sexuella kontakter mellan män 2004, till upp 25 års fängelse, för kvinnor är strafsatsen upp till sju års fängelse.
I Turkiet är homosexuella kontakter inte förbjudna i lag, men enligt RFSL finns det ”ett större mönster av diskriminering, godtyckliga gripanden och synnerligen grovt våld mot hbt-personer i Turkiet … (hbt-flyktingar är) särskilt utsatta för våld och trakasserier från polisen”.

Situationen för hbt-personer i Litauen, Estland och flera andra EU-länder förtjänar att uppmärksammas. Läs gärna RFSL:s hemsida, k”internationellt”, ”landrapporter”.

Läs gärna också om ”häxor” och albinos och hur de behandlas i olika afrikanska länder. Jag skrev om det 17 mars på denna blogg. (Jag har skrivit många inlägg om den ryska antigay-lagen också, framför allt på den här bloggen men också på lottairyssland.)

Stora samarbetsländer för svenskt bistånd är bland andra Tanzania, Uganda, Kenya och DCR.
När ni har läst på kanske ni kan, som jag, snörpa lite på munnen åt formuleringen i krönikan ovan.

Publicerat

Nationalism 1

Om rysk nationalism skrev Arkadij Babtjenko i DN 11 november -13. ”Rasismens mörker intar Ryssland”, en artikel vars innehåll är lika förfärande som det i hans bok ”Krigets färger. Ett vittnesmål.” Om boken skrev jag i lottairyssland.
Om nationalism och homofobi i Ryssland har jag skrivit bland annat i detta blogginlägg: ”Ofin fråga?”.

Jag skulle önska att det var så att Navalnyj gjorde rätt för rubriken i SvD 15 september -13, ”Hoppet lever för Ryssland”. Navalnyj är ett fenomen, skrev Anna-Lena Laurén. Och det är han, bloggaren som avslöjat korruption och maktmissbruk. Han dömdes i juli i år för förskingring och bedrägeri till fem år i arbetsläger. En politisk dom ansåg han liksom alla rapportörer i svensk media som jag läst. Han försattes också på fri fot, mot alla odds, och kunde genomföra valkampanjen inför borgmästarvalet i Moskva i september.
Han vann inte, men han ”skrev rysk historia”, med omkring 30 procent av rösterna: ”En Putinkritisk kandidat gör ett strålande val” löd en rubrik. Putins kandidat Sobjanin fick omkring 50 procent.
I oktober meddelades att Navalnyjs fängelsedom omvandlats till villkorlig dom, och han slipper alltså fängelse. Domen skulle överklagas. Hur det gått med överklagandet har jag ännu inte sett någon rapport om.

Men jag har alltså också läst Babtjenkos artikel i DN. Citat: ”Oppositionens ledare uppmanar folk att delta i nationalistiska marscher, använder sig medvetet av nationalistisk retorik och ger öppet uttryck för för sina nationalistiska åsikter. Och denne ledare stöds av den liberala intelligentsian. Borgmästarvalet i Moskva i september, där den nationalistiska kandidaten fick näst flest röster, kom att legitimera denna nationalism.” Babtjenko namnger inte Navalnyj.
Arkadij Babtjenko är journalist, reporter på Novaja Gazeta, den tidning där Anna Politkovskaja arbetade.
Hans artikel i DN är en närmast outhärdlig sammanfattning av de förföljelser och nationalistiska elände som sprids som gift i Ryssland.

Jag skulle önska att EU, Sverige och världen försökte ge stöd åt en utveckling som bär åt ett annat håll. Ett stöd och ett håll som inte får Ryssland och dess ledare att reagera som igelkottar med alla taggar ut.
Anledningen till att jag en gång ville försöka lära mig ryska var att jag inte litade på medias rapportering om och från Ryssland. Allt som händer i detta gigantiska land kan inte vara Putins fel. Lika lite som varje tokskalle i USA är Obamas personliga ansvar. Ändå är det Putin personligen som i svenska media ställs till ansvar för … allt.
Och naturligtvis är det viktigt vad Rysslands president gör och säger.
Det vore en välsignelse om han kunde säga att ”nej, homosexuella hotar inte våra barn. Det gör däremot kriminella som ägnar sig åt trafficking med barn.”
Kanske är det som en man som tvingats fly från en av de kaukasiska republikerna en gång sade:
”Om Putin försvarade de försvarslösa vore han inte Putin!”.
Men Ryssland är ju inte bara Putin! Inte bara nationalism! Inte bara antivästpropaganda! Visa att vi bryr oss, för deras skull, inte för vår!

Jag kan undra varför Georgiens förre president Saakasjvili, USA-utbildad och enligt uppgift personlig vän till utrikesminister Bildt, under nästan tio års tid framhölls som ett demokratiskt föredöme som gjort slut på korruptionen i landet genom att avskeda alla poliser, införa nolltolerans mot brott, fylla fängelserna, förbättra ekonomin och styra landet bort från Ryssland och till EU.
Inför höstens presidentval började andra rapporter nå nyhetssidorna, inte minst tack vare Anna-Lena Laurén i SvD. Läs till exempel artiklarna, 1 augusti -13, 18 oktober -13+ 18 oktober, 26 oktober -13 och 1 november -13. I november skrev A-LL också under vinjetten Perspektiv: ”Alla dessa problem har människorättsorganisationer rapporterat om under en längre tid. Själv har jag upprepade gånger bevittnat dem under mina besök i Georgien. Men varken EU eller Sverige har ägnat dem någon större uppmärksamhet. Det är i själva verket oerhört förbryllande.”

Eller också är det inte förbryllande. Det är bra politik och geopolitik att minska Rysslands inflytande i Georgien och överallt, och bra att ha Ryssland som fiende.
Wag the dog, hette bestämt filmen där en yttre fiende skapas när intresset för inre problem måste avledas.
Ett annat sätt att avleda intresse från interna problem är att tillåta skapandet av interna ”fiender” och släppa lös aggressiva nationalister.

Jag har förtroende för Anna-Lena Laurén, liksom för Arkadij Babtjenko.

Men jag måste erkänna att jag inte är helt övertygad om att den ryska tant som skällde ut en ung svenska på metron i Moskva när hon inte gav tanten sin sittplats, gjorde det för att tanten var rasist och för att svenskan enligt egen uppgift har mörkare hudfärg.
Tanten kanske var trött i benen och van vid att unga reser sig för äldre.
Det är något okänt på svenska bussar och tåg, men i S:t Petersburgs metro reste sig alltid unga för äldre. För mig reste sig en kvinna i 35-40-årsåldern. Det tyckte jag kanske var att ta i, men i ljuset av detta förväntas förmodligen en 24-åring, oavsett hudfärg, resa sig för en tant.

 

Publicerat

Sofis värld

”Unga människor är intresserade av ätstörningar, gamla människor av historia. Genom att kombinera olika ämnen blir romanen intressant för olika grupper.”
Sade Sofi Oksanen som kom till stadsbiblioteket i Uppsala en fredagkväll i november och talade om sitt författarskap.

Ätstörningarna är en viktig del av hennes roman Stalins kossor, och det är också Estlands historia från andra världskriget och framåt. Hur ockupationen påverkade människor, om längtan ut ur Sovjetunionen och längtan efter västvaror. Men också om livet utanför, i Finland, om fördomar och om besöken till det gamla landet och hos dem som var kvar där.

Oksanen är med sina kombinationer av ämnen en författare som överraskar. Utrensningen handlar om trafficking, och om Estlands historia från andra världskriget och framåt.

När duvorna försvann handlar om propaganda och om Estlands historia från andra världskriget och framåt, förklarade Oksanen.
Om hur en människa kan ljuga ihop en livshistoria och klara det för att människor vill tro.
Men också om hur ordval påverkar innehåll, och om hur ett sovjetiskt språk, av överheten rekommenderade ord för att beskriva händelser och företeelser, under ockupationen försökte skapa en verklighet som var avlägsen från den verklighet människor i Estland levde i.

Böckerna är det sätt Sofi Oksanen valt för att sätta Estland, och Baltikum, på Europas karta igen:
”Små nationer har svårt att göra sina röster hörda”, sade hon.

Och ja, hon är en politisk skribent. ”Ord är alltid politiska, vad som sägs eller skrivs, orden man väljer, och hur de sätts samman. Vi har en skyldighet att påminna om hur viktig yttrandefriheten och försvaret av mänskliga rättigheter är.”

Sofi Oksanens böcker är inte bara ”bra”. De är bildande. De är inte endimensionella. De är välgörande för mig, gamla människa, och det skulle förvåna mig om de inte är lika välgörande för unga.

Men när vi läser om propaganda kan det vara bra att komma ihåg att propaganda inte är något som fanns i Sovjetunionen.
Det är något som finns runt omkring oss, hela tiden, överallt.
”Ord är alltid politiska”.
Vem är frihetskämpe och vem är upprorsman, är man drabbad av arbetslöshet och sjukdom eller av utanförskap, vilken valfrihet har den fattige?

Publicerat

Sotji och de andra

MUF, LUF, CUF och SSU vill bojkotta vinter-OS i Sotji 2014 med de famösa ryska antigaylagarna som motivering. KDU är däremot inte för en bojkott. Det framkom när samtliga partiers ungdomsförbund debatterade i Uppsala en kväll i oktober.
Varför KDU inte ville bojkotta spelen framgår inte av referatet, inte heller hur Sverigedemokraternas eller Vänsterpartiets ungdomsförbund ställde sig.

Det är hedervärt att vilja bojkotta OS som ett stöd för hbtq-personers mänskliga rättigheter i Ryssland. Om det skulle vara effektivt är en annan sak. Moderpartierna har inte uttalat sig för en bojkott.
IOK anser inte att de ryska lagarna bryter mot det olympiska förbudet mot diskriminering.
Jag vet inte hur många som är förvånade över IOK:s inställning.

Vad jag skulle vilja veta är vilka av de politiska ungdomsförbunden som också vill bojkotta fotbolls-VM i Brasilien sommaren 2014, som en protest mot eländiga arbetsförhållanden för dem som bygger arenor och andra anläggningar inför fotbollsfesten där?
Eller kanske sommar-OS i Brasilien 2016?

Jag skulle också vilja veta vilka ungdomsförbund som kan tänka sig att bojkotta fotbolls-VM i Doha, Qatar, 2022, där hundratals arbetare från bland annat Nepal arbetar under förhållanden som närmast är att likna vid slaveri, för att göra färdigt de byggnader och anläggningar som skapas för VM?

Enligt en stiftelse med säte i Australien, Walk Free, lever 30 miljoner människor runt om i världen i slaveri. I begreppet inkluderar stiftelsen då tvångsäktenskap, skuldslaveri, människohandel och tvångsarbete. Flest slavar finns enligt stiftelsen i Indien, men högst andel slavar har Mauretanien, fyra procent av befolkningen ska där leva under slavliknande förhållanden.
Förvånande för en svensk är att det enligt WFF:s beräkningar finns 1200-1300 personer i Sverige som lever under slavliknande förhållanden.
Om WFF och slaveri skrev Metro 18 oktober 2013.

En rapport från EU-parlamentets särskilda utskott för organiserad brottslighet har uppgett att 880 000 människor lever under slavliknande förhållanden inom EU. En tredjedel av dessa är sexslavar och resten slavar inom jordbruksnäringar enligt rapporten som gör uppskattningen att den organiserade brottsligheten tjänar över 200 miljarder kronor årligen på människohandel.
Om detta rapporterade SvD:s EU-korrespondent i Bryssel, Teresa Küchler, 19 oktober 2013.

Ungdomsförbunden hade kanske inte tillfälle att kommentera mänskliga rättigheter i relation till arbetsförhållanden, människohandel och slaveri i världen, EU eller Sverige under debatten i Uppsala. Men det finns tid för fler debatter och egna utspel innan fotbolls-VM sparkar i gång.
Och skulle det bli annat än idrottsbojkotter med hänvisning till mänskliga rättigheter att tänka på fram till höstens val, så arrangerar Ryssland fotbolls-VM 2018. Det är också ett valår.

Publicerat

Fredspris och medianska böghatare

”Den ryske böghataren”. Sveper in och undervisar alla i fredlig dialog, internationell lag och civiliserad diplomtati, fräste Jenny Nordberg, kolumnist i SvD, bosatt i New York, om Rysslands president Putin 13 september -13. Det var apropå Syrien. ”Avvakta med fredspris till Putin” löd rubriken.
Vem har inte en dålig dag. Men ”den ryske böghataren”?

Liberias president gör inte mycket för landets bögar hon heller – homosexualitet är kriminellt i Liberia med ett års fängelse i straffskalan. Homosexualitet är förbjudet mellan såväl män som kvinnor, och det finns följdaktligen inte helller någon lag mot diskriminering av homosexuella.

Ellen Johnson Sirleaf, Liberias president, var en av tre kvinnor som delade på Nobels fredspris 2011.

“The President and her Government believe that the current law regarding sexual practices sufficiently addresses the concerns of the majority of Liberians and guarantees respect for traditional values. The reality is that the status quo in Liberia has been one of tolerance and no one has ever been prosecuted under that law. The President also thinks that with the unprecedented freedom of speech and expression Liberia enjoys today, our budding democracy will be strong enough to accommodate new ideas and debate both their value and Liberia’s laws with openness, respect and independence. (pressmeddelande 24 mars-12 efter en artikel i The Guardian med rubriken ”Nobel Peace Prize Winner defends law criminalizing homosexuality in Liberia.”

Respekt för traditionella värderingar brukar vara ett argument som anhängare av de ryska antigaylagarna använder. ”Propaganda för onaturliga relationer” förbjuds för att förment skydda barn mot pedofiler (! sexuellt utnyttjande av barn är redan kriminellt) och med hänvisning till traditionella värderingar.

Liberia är ett bättre land nu med Ellen Johnson Sirleaf i ledningen, inbördeskrigen är slut, arbetet med att bygga upp ekonomi, administration och sociala strukturer pågår.
Och det ska sägas att året efter att hon valts till president första gången, 2005, blev våldtäkt olagligt.

De ryska antigaylagarna är oförsvarliga, de är luddigt formulerade och används godtyckligt. HBTQ-organisationer förföljs på olika sätt administrativt och ekonomiskt, och homosexuella hotas, misshandlas och ibland dödas utan att rättsapparaten, polis och domstolar lägger kraft varken på skydd av dem eller på att lösa brotten. Men homosexualitet är inte olagligt i Ryssland.

I Liberia är homosexualitet olagligt. RFSL har på sin hemsida ingen landrapport om hbtq-personers situation i Liberia, och jag har inte heller hittat någon sådan rapport vid en snabb sökning på nätet.

Skulle Jenny Nordberg eller någon annan, komma på idén att kalla Ellen Johnson Sirleaf ”den liberianska böghataren”.
 Tillåt mig tvivla.

Publicerat

Hur gick det sen?

Det blev en demonstration i S:t Petersburg för hbt-personers rättigheter (se Mördande machokultur, 16 maj). Coming Out rapporterade 17 maj:

”Today, over 150 LGBT people and their friends and allies gathered on Marsovo Pole, the “Hyde Park” of St. Petersburg, to commemorate Vladislav Tornovoy and other victims of homophobic hate crimes, making this one of the largest public LGBT demonstration ever in Russia.

LGBT activists were joined by members of civil and human rights groups, such as “Soldiers’ mothers”, “Solidarity”, Anti-Discimination Center Memorial, Yabloko party, and others.
Around 150 counter-protesters, held at bay by police barriers, displayed photos of victims of pedophiles, shouted slurs, threw smoke pellets and small stones at the demonstrators.
Among those were two radicals who are currently on trial for the attacks on LGBT activists last year.
One of the counter-protester leaders was Vitaly Milonov, the author of the “propaganda” law and United Russia city parliament deputy.

After a few words by Olga Lenkova, Coming Out activist, and a minute of silence, black and rainbow balloons were released in the air. Demonstrators chanted slogans “No to fascism!”, and “Homophobia is a shame for the city!”, and displayed the main banner “Homophobia kills. Stop the hatred!”
10 minutes into the event, instead of ensuring protection, police demanded to wrap up the demonstration, for the reason of a “real threat to the health and safety of citizens” (as indicated in the official document presented).
The demonstration participants were led into buses and driven to far away metro stations under police escort.”

Det är värt att notera att Soldatmödrarna fanns med, och Yabloko.

Liksom Milonov, kristen till namnet om än inte till gagnet, vad det verkar.

”Foton av offer för pedofiler” kantänka. Motdemonstranterna kanske borde se till att leta rätt på pedofilerna då. De lär inte ska demonstrera för sina rättigheter på gatorna, varken i S:t Petersburg eller annorstädes.

Värt att notera är också att S:t Petersburgspolisen samlade ihop demonstranterna och körde i väg dem till avlägset belägna metrostationer. Inte motdemonstranterna som störde en legal demonstration.

Enligt uppgifter i ryska medier, förmedlade av Erik Norbergh, ryska- och Rysslandskunnig journalist på Nyhetsbolaget Sverige AB, ska den mördade Vladislav Tornovoys familj ha förnekat att han var homosexuell, och de två som greps för mordet på honom ha hittat på det som en ”förklaring” till det brutala mordet.