Kategori: På resa

Laxen i Uleåborgs vapen, Kukkolaforsens längd, balkongerna i Örnsköldsvik, gränsstaden HaparandaTornio, rutstaden Kaskö … vad allt får man inte se om resan går runt Bottenviken.
Det är exotiska resmål i tider när två veckor i Asien eller en helg i Dubai är mera à la mode som statusmarkörer. Att den gjordes sommaren 2016, tre år innan flygskam och reportage om tågsemestrar är mig en källa till belåtenhet – trots att det tagit lika lång tid att få detta klart.

Från Enköping klockan 0600 fredagen 6 augusti 2016 till Haparanda på tolv timmar med buss, tåg, tåg, buss, tåg och slutligen buss.
Vägen, 80 mil lång och med fem byten för den som färdas dagtid och vill se något av den största delen av Sverige, gemenligen kallad Norrland (i det här fallet Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten), är en upplevelse i sig. Förbi Bottenhavet, förbi Kvarken och så, fyra timmar norr om Umeå, Bottenviken.
Att korsa en perrong, gå upp och ned för trappor, leta busshållplats bakom stationshus eller i kvarteren bortom järnvägen känns varken äventyrligt eller annorlunda. Städer kommer och går, liksom landskapen flimrar de förbi och är sig ganska lika varhelst man är i Sverige. Skyltarna som talar om vilka företag och butiker som finns just där varierar inte stort. Inte heller hur samhällen och byar ser ut.
Men skogarnas utsträckning och broarna över mer eller mindre forsande vattendrag säger Stort. Säger ”Norrland”. Landskapen säger Mer Än Halva Sverige.

Det som får en trött resenär att sätta sig rakt upp är åsynen av det som utnämnts till ”Ångermanlands fulaste hus”. En mera passande beskrivning av Ting1 (där finns bild) är ”glädjechocken i Örnsköldsvik”. Elva våningar, 51 lägenheter och 78 balkonger och fasad av högblanka keramiska plattor glaserade i åtta olika kulörer med grönt, rött och orange mest framträdande.

”Somliga av oss som är unga och djärva på ett nytt sätt vågar tro på att folk inte är gjorda för att leva i små lådor, funktionella bikupor. Det börjar längta efter att bo i irrationella hus där det osymmetriska är viktigt, lekfulla hus som inte gör en nedslagen (…) De unga arkitekterna tycker likadant på många håll i världen just nu, de bygger hus som är personliga, otroliga, hus som växer upp genom impuls och längtan och den borttappade lusten att leka,att pryda och forma som det faller en in.” (Ur samlingsvolymen Bulevarden och andra texter, Förlaget, Helsingfors 2017, med artiklar och noveller av Tove Jansson. Citatet från Muminhuset, Mumindalen,
s 218, först publicerad 1979.)
Det glada huset i Örnsköldsvik har ritats av arkitekten Gert Wingårdh. Oavsett arkitektens ålder i förhållande till de unga i Tove Janssons artikel, är husets yttre lekfullt. Inte underligt då att Ting1 inte bara överraskar, mycket få som ser byggnaden torde bli nedslagna. Minnet förnöjer ännu, snart tvǻ år (nu tre år) efteråt.

Vägen är inte alltid målet, för målet är Haparanda och en ”gammal” vän, Kenneth, och som det visar sig, några nya, Anna och Pia, var och en fantastisk på sitt sätt.  Pia Suonvieri t v, Anna Lindkvist och Kenneth Mikko t h.

Fantastisk på sitt sätt är också chauffören och hans kollega på Länstrafikens buss vid framkomsten till Haparanda i svart midnatt. De pratar och pekar: ”Svefi ligger däråt, sväng höger borta vid macken, sedan vänster och höger igen”. Vägen från nya busstationen i Haparanda till stadens centrum är ödslig och mörk. Chauffören och kollegan tittar på tanten, på varandra och går sedan ombord och jag får åka genom rondellen och höger och vänster och släpps av vid sista gatuhörnet före Svefi, Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda, som hyr ut studentrummen per natt mellan terminerna.
Jag är oändligt tacksam, och mycket trött när jag letar fram nyckeln till rummet på vandrarhemmet.
De kommande dagarna hinner jag stifta bekantskap med rondellen och vägarna runt den. Inte ens i dagsljus känns det självklart hur man ska ta sig från en plats till en annan genom tunnlar och över vägar.

Det stora Ikea-varuhuset är ingen överraskning, det ser ut som andra Ikea-varuhus. Överraskande är däremot de fyra butikerna med snus som huvudsaklig försäljningsvara … -kungen, -generalen, -outlet och -grossen.

HaparandaTornio står det på turistkartan med tillägget tourist office och adressen. Texten i övrigt är på svenska, finska, engelska och ryska, i den ordningen. Men i Haparanda är Haparanda i centrum:

I gränsstaden märks gränsen mest på övervakningskamerorna riktade åt varsina håll på Krannigatan där den byter namn till Torikatu.
Victoriatorget/Victoriantori är ett och detsamma, men gränsen går rakt igenom det, markerad av den 130 meter långa Gränskanalen. På den finska sidan ligger Rajalla, På gränsen. Vad allt de än saluför där, så inte är det snus. Strax söderut ligger tullhuset, och bortom det lökkupolerna på den ortodoxa kyrkan, byggd för ryska trupper stationerade i Tornio i början på 1800-talet.

I parken på den svenska sidan finns skulpturen som minner om krigen och de finska flyktingbarnen, där finns minnesstenen över de stupade och där finns skulpturen till Torne älv.

I HaparandaTornio är historien närmare, spåren tydligare, liksom såren som lämnats av krig, gränsdragningar och språkstrider.
Haparanda är en liten stad där centrum kämpar för att locka besökare och kunder från det stora möbelvaruhuset och dess omgivningar. Bitvis skruffigt, bitvis vackert, bitvis pampigt som stadshotellet och här och där med överraskningar som street art, skojiga skyltar och historiska foton från Haparanda på kommunhusets ytterväggar.

Vid torget finns också Jalahuset, gammalt handelshus som nu rymmer butik med design, konsthantverk och delikatesser från hela Tornedalen. Konstcaféet är en del av galleriet där utställningarna byts ungefär en gång i månaden. Jalahuset drivs av en förening, och har förstås också en hemsida: http://tornedalandcompany.com/

Det går bra att gå runt som turist på egen hand, men med hjälp av Kenneth, Anna och Pia gick färden också norrut längs Torne älv, där ”varje fors och sel och krök bär ett eget namn”, kända av dem som lever vid den. Meänmaa, Vårt land, är tornedalingarnas namn på bygderna på båda sidor om gränsälvarna. Meänkieli, det språk som talas där är sedan år 2000 ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk.

Utflykten går till Luppio utsiktsberg, till Övertorneå, till kulturreservatet Hanhivittikko fäbod där slåtterkarlarna just avslutat sitt dagsverke och sökt sig till rökbastun. Stugan en bit därifrån är rödmålad och går att hyra. Enkel men exklusiv, lovar informationsbroschyren. Fähus och ängar är upptagna under sommarmånaderna, djuren ingår i exklusiviteten.

Vid Övertorneå går bron över älven till den finska sidan och Aavasaksa.
Uppe på berget finns en av mätpunkterna i Struves meridianbåge, och tsarens jaktstuga. Tsaren kom aldrig dit men stugan är kvar, lite anfrätt men stilig ändå.

Och sen Kukkolaforsen. Den som tänker sig att en fors är ett vattenfall, något att hisna över sett uppifrån eller förskräckas över sett nerifrån, en Styggfors i Dalarna, ett av alla vattenfall på Island där vindbyar kan styra vattnet horisontellt, ett mäktigt Niagarafall, den får tänka om.
Kukkolaforsen är 3,5 kilometer lång med en fallhöjd på 14 meter, men inte mindre hisnande när vattnet så långt man kan se skummar fram, som kokande.
Hur lugnande är det inte då med mannen som från bryggan för sin sikhåv ned genom vattnet, upp, tillbaka och ned igen.

Älvsiken vandrar upp genom Torne älv för att leka, sikfester har hållits sedan medeltiden. På 1960-talet togs firandet upp igen, och ett interregionalt projekt om sik, sikfiske och -fest pågår. Pia Suonvieri, en av projektledarna, var en av mina guider under HaparandaTornio-besöket.
Det var också Pia som gjorde det möjligt för mig att bada först i Torne älv, och därefter i Bottenviken från en av Seskarös stränder. Hon visade också platsen där flera av de avancerade bygdespel och dramatiseringar av böcker av Väinö Linna satts upp och som hon i flera fall medverkat i.

Seskarö, två mil sydväst om Haparanda var länge känd som ”den röda ön”. Tallhedar och sandstränder, och en historia med två stora sågverk och hungeruppror 1917 där det inte var bröd som saknades, eller pengar, utan kuponger, papperslappar. Kronofogden Johan Svanström och landssekreteraren J A Norberg såg till att ställa soldater under kapten Wenzel Falks och major Erik Grafströms befäl mot svältande arbetare och deras familjer. Två arbetare skottskadades.
Landshövdingen, Walter Murray, kom tillbaka från tjänsteförrättningen i Stockholm när han hörde om vad som hände, och såg till att lotsbåten till Seskarö var fylld med mat när han åkte ut till ön.
Läs till exempel Seskarö – sågar, strid & splitvedsjäntor: en återblick på 1900-talet. Seskarö: Seskarö Hembygdsförening. 2014.

1978 invigdes bron som förbinder Seskarö med fastlandet via flera mindre öar. Granvikssågen lades ned redan på 1920-talet, Sandvikssågen fanns kvar med olika ägare fram till 2007.
2015 köpte Stenvalls Trä sågverket på Seskarö, och NSD skrev 2016.
I maj 2017 skrev Stenvalls vd Erik Sjölund på företagets hemsida att

”Stenvalls äger också det vilande sågverket i Seskarö. Med tiden, när vi har trimmat in alla andra anläggningar och uppnått en optimal produktion, kommer vi att vara redo att starta det – men då måste vi först ha säkerställt råvarutillgången.”

Medan Stenvalls trimmar och säkerställer går livet vidare för de nu knappt 500 Seskaröborna. Havsbad och camping lockar besökare, skola och matbutik säkrar basservicen och hembygds-, Folkets hus- och andra föreningar ger möjlighet till social samvaro.

En ö i en kommun och en del av Sverige så långt bort från bruset i södra Sverige att varken den, kommunen eller landsänden för många söder om Ockelbo knappast finns. Förlusten är vår. Jag är glad att jag varit där, om än på kort visit.
Där är inte bara vackert, där finns kultur, flertusenårig historia och intressanta och vänliga människor.

Med på dagsutflykten i Tornedalen var också Anna Lindkvist, lärare och ansvarig för kurser i ljusdesign och scenljus på Svefi, Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda. Den 2-åriga kursen i ljusdesign vid Svefi annonserades 2018 ut i magasinet Ljuskultur jämte annonser om liknande utbildningar vid två tekniska högskolor (Jönköping och Stockholm) och fyra andra utbildningsanordnare. Sommaren 2016 var Anna Lindkvist intensivt sysselsatt med att bygga en makalös maskin. Se bara:

Jag hoppas att det fortsatt gått bra att hitta det material som behövs, och att det låtit sig sammanfogas på just de sätt som krävs.

Och så Kenneth Mikko, fotograf och journalist, med ett språksinne som gjorde danskar förtjusta redan efter två veckor i Århus hösten 2008 där vi först träffades på en kurs för nordiska journalister. Underfundig och mångkunnig med webbsidan som ett sätt att kommunicera bilder och berättelser från hela Barentsregionen: Norge, Finland, Sverige och Ryssland. Den rekommenderas varmt: http://www.barentsculture.com/

Avslutningsvis undrar jag om arbetsförmedlingen ännu 2019 hälsar Haparandaborna lika frejdigt som då, 2016. Och jag erkänner att jag ansträngde mig för att få denna vinkel på krigsbarnskulpturen och Ikea.

 

Min resa gick 8 augusti vidare med buss. I gränstrakter med tidsskillnad är det bra att vara ute i god tid blev jag varse. I stället för att ha en timme till godo kom jag nätt och jämnt med bussen till Uleåborg, Oulu. Tidtabellen på Haparanda busstations webbskärm visade finsk tid, inte svensk.
Och nu förlåt mig, alla finländare. Men landskapet i sydvästra finska Lappland och Norra Österbotten är inte mera upphetsande på den östra sidan av Bottenviken än på den västra. Det är stor skog, interfolierad med små åkrar och samhällen som faktiskt inte ser särskilt kul ut.

Det gjorde först inte Uleåborg heller, men bara att komma till en stad man knappt visste fanns är en upplevelse. I synnerhet som det är en stad med nästan lika många invånare som Uppsala, med universitet, yrkeshögskola, industrier, stor hamn och ett omnämnande i Lonley Planet som ”significant tech city and a university with top-notch IT graduates”.
Uleåborg är nästan helt finskspråkig. Uppgifter om hur många som har svenska som modersmål varierar mellan 250 och 400 i olika källor. Det är i varje fall tillräckligt många för att där ska finnas en svensk skola.

”Capital of Northern Scandinavia” kallar Uleåborg sig i turistbroschyrer och ”City of parks and waterways”. Eftermiddagspromenaden med kartan över ”walks in old Oulu” i hand ger syn för sägen. Uleåborg har satsat stort på gång- och cykelvägar, sammanlagt 600 kilometer med 100 broar och tunnlar gör det lätt för fotgängare och cyklister att ta sig fram i staden byggd på öarna i Oulujoki-älvens delta.

Linnansaari med ruinen där Karl IX lät bygga en borg då staden grundades 1605. Två broar bort Pikisaari där det ännu ligger en sten som flög dit en natt i juli 1793 då vapenmagasinet i borgen exploderade.

 

 

 

 

Den stora Ainolaparken anpassad till såväl barn som vuxna med konstmuseum, sommarteaterscen och Tietomaa Science Center. Vattenkraftverket Merikoski vid Ule älv, dammen och fisktrappan.

 

 

 

 

 

 

 

Och naturligtvis saluhallen och torget med polisen – Toripolliisi – skulpturen som minner om att det kunde gå hett till på marknader, och att polisens närvaro uppskattades.

För den som kommer från stadens centrum ter sig stadsteatern  och stadsbiblioteket som brutalarkitektur i sin renaste form. Det ska sägas att betonglådorna lättas upp från andra vinklar.

Stadshusen roligare, såväl det gamla som nu är kulturcenter, som det nya. Extra roliga är stadsvapnen som finns kvar på båda byggnaderna. På det gamla simmar en klen lax åt höger, på det nya en betydligt kraftigare artfrände åt vänster.

Rolig var också husgaveln med balkonger liknande de på Ting1 i Örnsköldsvik. Inte så många, inte så färgglada, men likafullt uppiggande.

På väggen till Uleåborgs lyceum sitter minnesplakatter över Martti Ahtisaaris tid i skolan. Ahtisaari bodde i staden 1952-1960, arbetade sedan länge med utvecklings- och utrikesfrågor, var Finlands president 1994-2000. År 2000 grundade han Crisis Management Initiative, en oberoende, ideell förening som  arbetar för en hållbar säkerhet i världen. 2008 tilldelades han Nobels fredspris.

 

I en så stor stad, drygt 200 000 invånare, med en arbetslöshet som då var över 16 procent är naturligtvis inte allt roligt att se. På gator en bit från centrum finns såväl syltor med två åttor i namnet som etablissemang där ”sex” i namnet och svartmålade fönster ger en fingervisning om vad som erbjuds. De politiska associationerna är obehagliga. De mänskliga är det inte nödvändigtvis. Säkert är i varje fall att receptionisten på hotellet mitt emot de målade fönstren först efter barsk granskning tillstod att det gick an för ensam kvinna att komma direkt från gatan med lätt bagage och hyra rum för en natt. Det kändes betryggande.

Dagen efter, 9 augusti, gick tåget till Pännäinen, eller Bennäs på svenska. Det är dit man åker om man ska till Jakobstad, grundad av Jacob de la Gardies änka Ebba Brahe (han som också hade råd att rusta Läckö slott) 1652, en stad med 20 000 invånare och svensktalande majoritet, huvudort i det finlandssvenska ”bibelbältet”. Tobaksfabriken köptes upp och lades ned på 1990-talet, UPM-Kymmenes och Billerud-Korsnäs pappers- och massafabrik finns kvar, liksom Outokumpus stålverk och Snellmans köttfabrik. Kvar är också högskolan och Skata, den gamla arbetar- och sjömansstadsdelen med smala gator och välhållna trähus med skvallerspeglar i hörnen. I Skata utspelar sig lynchningen av en förment röd sympatisör under inbördeskriget i en av Kjell Westös romaner. Mobben anfördes av en svensk ”officer”. I samband med inbördeskriget var Jakobstad också platsen för Finlands första artilleriskola.
Aspegrens trädgård invid Rosenlunds trädgård har längre anor, anlagd på 1700-talet av kyrkoherde Aspegren med Linné som en inspirationskälla.
Jakobstad är också Johan Ludvig Runebergs födelse- (1804) och uppväxtstad. Nationalskaldens mest kända verk är Fänrik Ståls sägner.

För en tågresenär är det gott ha bilburna vänner,  i mitt fall Roger och Mairi i Jakobstad, för järnvägsstationen ligger i Bennäs, 15 kilometer inåt landet från Jakobstad räknat. Att det är så kan skyllas på Jakobstads tongivande redarfamiljer som inte ville ha stambanan mellan Helsingfors och Uleåborg närmare än så då den anlades i slutet på 1800-talet.

I goda vänners lag går inte bara resan in till Jakobstad fort, utan även tiden som användes till annat än fotografering, och redan dagen efter gick resan vidare…

 

 

Till Vasa onsdagen 10 augusti. Om Uleåborg är nästan helt finskspråkigt, och Jakobstad ännu har en majoritet svensktalande så har Vasa med nu omkring 70 000 invånare sedan 1920-talet en majoritet finsktalande befolkning och Vasa församling delades redan 1928 i en svensk och en finsk församling.

 

 

Staden anlades 1606 av Karl IX men då hade redan länge en handelsplats och Korsholms slott funnits i området. Korsholms vallar finns kvar i Gamla Vasa, sju kilometer sydost om det nya Vasas centrum där staden byggdes upp efter stadsbranden 1852.

Det vita Finland hade sitt centrum i Vasa under inbördeskriget, med skyddskårer och Lotta Svärd-rörelsen. På Kyrkoesplanaden ligger Krigsveteranmuseet där inte bara inbördeskriget utan också vinter-, fortsättnings- och Lapplandskriget dokumenterats i text och bilder, många föremål och till och med en korsu som visar hur soldaterna bodde bakom frontlinjerna.

Museet ligger lite undanskymt, och besökare får ringa på en klocka så någon öppnar och eskorterar vägen ned till museet, fyllt till bristningsgränsen av information om de krig som gjort att Finland blev och förblivit självständigt.

Åbo akademi, Finlands enda helt svenskspråkiga universitet, har ett campus i Vasa, och Helsingfors universitet erbjuder juridisk utbildning i staden. Där finns också Vasa universitet, Svenska handelshögskolan och flera yrkeshögskolor.

Från tåget till närmsta hotell tar det fem minuter att gå. Det heter Omenahotell enligt turistkartan, men på kvittot står det Scandic. Det känns tryggt. Det känns också flottare än hotellet i Uleåborg, inte bara för att det inte är en sexshop tvärs över gatan, utan också för att det finns en bastu i badrummet.

Vasaesplanaden västerut för till Salutorget och i kvarteret intill turistbyrån. Turistbyråer är opålästa resenärers bästa vänner. Vänliga människor tar fram kartblad, pekar, pratar och ritar ringar runt de platser dit man alldeles bestämt bör gå om man har tre timmars dagsljus till sitt förfogande.

Det blev en promenad där Wasa teater, stadshuset med Lotsstatyn, ”Kinamuren”, kyrkoapoteket, Topeliusstatyn och Jägarstatyn passerades på väg till Strampen och middag på rågbrödspanerade abborrfiléer och färskpotatis. Mätt och glad kunde en så vika av upp mot staden före fängelset och vidare genom Björkparken och till ortodoxa kyrkan och tegelkasernen där kosacker var förlagda under den ryska tiden.

God mat och gott väder gör en turist gott. En turist som läst Heikki Ylikangas bok Klubbekriget och haft svårt att följa de plågade böndernas respektive adelsmännens härars marscher gör det extra gott att med turistvärdars och -värdinnors hjälp till sist få en karta där alla landskap och deras gränser är utmärkta och numrerade, och dessutom namnen på dem, på svenska och finska.

Undertiteln på Ylikangas bok är ”Det blodiga bondekriget i Finland 1596-97”. Det var i sanning blodigt, bönderna hade redan svälts halvt till döds av skatter och pålagor och drog ut för att försvara det lilla de ännu hade kvar. Adelsmännen, med Clas Fleming som obestridd ledare och på kant inte bara med finländska bönder utan även med hertig Karl i Sverige, slog tillbaka bondehärarna med svek och svärd. Men Clas Fleming dog, hertigen blev kung och anlade de österbottniska städerna Vasa i syd och Uleåborg i nord. Det sågs som en kunglig ynnest, och ett tack för det stöd kungen fått mot Fleming och mot den polske kungen Sigismunds anspråk på den svenska tronen.
Heikki Ylikangas citerar en kyrkoherde som 1674 frågade österbottningar vad de mindes ”…om det nederlag som Hr Claes Flemmingh med en stor hop utav finska ryttare A:o 1597 gjorde på Österbottniska bönder, vilkas Hövitsman, en fordom bonde, Jacob Michelsson Ilka varit.”
Då fanns inga minnesmärken. Nu finns ett över slaget vid Nokia, en minnessten vid Jakob Ilkkas gård i Ilmola, ett minnesmärke över klubbemännen vid kyrkan Ilmola och kanske fler.

Ett par andra bilder från Vasa, det första motivet gjorde mig betryckt, det andra direkt munter till sinnet.

Torsdagen 11 augusti gick bussen till Närpes, tomatkusten, en kommun och stad med knappt 10 000 invånare, drygt 80 procent svensktalande. Där mötte goda vänner för vidare färd till stuga vid Bottenhavsvik. Ett skärgårdslandskap som inte står något efter, och där liksom längs hela kusten från Lappland i norr till Kymmenedalen i sydöst, finns historia om inte alldeles i den egna viken, så i viken näst intill. Med bas i Nämpnäs genomfördes operation Stella Polaris då Finland flyttade utrustning och underrättelsematerial till Sverige när fortsättningskriget höll på att förloras 1944. Tre fartyg lade ut från Nämpnäs med personal och packlådor med arkiv och signalspaningsutrustning och destination Härnösand.
Med hjälp av Stella Polaris byggdes Försvarets radioanstalt, FRA upp, men eftersom Finland förblev självständigt vid fredsavtalet med Sovjet återvände då finsk personal med delar av arkiv och utrustning. Enligt uppgift (Wikipedia) fick de då inte båtplatser, utan ta sig tillbaka över gränsen vid Torne älv, i smyg.

Men Närpes är mycket mer än tomater och närheten till Nämpnäs, där finns kyrkan med kyrkstallarna, där finns gravplatsen med en minnessten över några av de som dog i lägren 1918. Där finns friluftsmuseet Öjskogsparken med historiska byggnader och Närpes teater, amatörteaterföreningen bildad 1964. som spelar sina föreställningar på Närpesdialekt inför vridläktaren med drygt 400 platser. Väinö Linnas Under polstjärnan har ingått i repertoaren, liksom Shakespeares En midsommarnattsdröm.

Någon mil söderut ligger Kaskö, strikt rutplanerad som ett mycket litet Manhattan, en handels- och sjöfartsort som fick sitt utseende och sina stadsrättigheter av Gustav III år 1785.
Det är fortfarande en viktig fiskehamn där man kan ta emot 20 miljoner kilo strömming årligen. Båtturister och turister komna landvägen via någon av broarna, kan alla låta sig bedåras av de vackra gamla trähusen och Bladhska handelsgården som nu kan hyras för fester och evenemang.

 

 

Nära ligger också Kristinestad , gammal kuststad med gammal trähusbebyggelse och trivsamma, lagom trånga gator. Samt Ulrika Eleonora kyrka, en av de äldsta byggnaderna i staden, populär vigselkyrka men känd också för att tornet lutar mot söder. En folklig tradition säger att tornet lutar för att ryssarna under Stora ofreden 1713-1721 försökte dra ner tornet utan att lyckas. Däremot förstördes inredningen, fönster och kyrkklockor, och trupperna använde kyrkan som stall. En del av kyrkans inventarier fördes till Sverige, men där försvann de.

 

 

 

 

Och så Bottenhavet då. Att inte bada när det finns en brygga med stege är lika omöjligt som att inte bada bastu när det finns en i hotellbadrummet. Blev det dessutom badat i såväl Torne älv (nära mynningen, ja, ja) som i Bottenviken vid stranden på Seskarö, så … Och det var helt ok, bottenhavsdoppet.

 

Lördagen 13 augusti, bil 30 mil till Åbo. Vännerna körde, jag åkte. Matpaus i Björneborg, och så vidare söderut, in i landskapet Satakunta och förbi Eurajoki där Olkiluoto, ett av Finlands två kärnkraftverk finns. Det andra ligger i Lovisa i Östra Nyland och ett tredje är planerat i Hanhikivi i Norra Österbotten.

Åbo är färjehamnen. Det hjälper inte att slottet ligger så nära att ett besök kunde hinnas med. Det är inte bara chaufför och kartläsare som är trötta, även passageraren i baksätet vill bara hem. Får en av de sista hyttplatserna, insideshytt, långt ner. Spelar ingen roll. Vill hem. Lång resa i det nära främmande, lärorikt och spännande.
Men ett minne från tidigare Åbo slottsbesök gör sig påmint: Gaming-utställningen med olika spelattiraljer och t-shirten med texten ”Mercenaries never die. They go to hell and regroup.”

 

Nedan följer historien om några dagars resa i Bergslagen i augusti 2014. På spaning efter Engelbrekt, ”then litsla man” som han beskrevs av biskop Thomas.

Engelbrekt Engelbrektsson, upprorsledare, frihetskämpe, hjälte, bergsman, dalkarl … eller hur är det med det där sista nu egentligen. Norberg ligger väl inte i Dalarna?
Nej minsann, inte nu längre i varje fall. Annorlunda var det under medeltiden då Norbergs och Skinnskattebergs bergslag hörde till Dalarna, och så fortsatte det till 1647 då länsgränsen ändrades och Norberg hamnade i Västmanlands län.
Och Norberg förresten, vad har Norberg med Engelbrekt att göra?
En hel del anser Norberg, med hänvisning till att hans farfar gav namn åt Ängelsberg.
Men Ängelsberg ligger ju i Fagersta kommun?
Och enligt historiska källor ska Engelbrekt varit hemma från Kopparberget?
Kopparberg finns fortfarande, i Ljusnarsbergs kommun, Örebro län.
Men koppar var och är fortfarande kännetecken för Falun, Kopparbergs län, numera Dalarnas län.

Det är så där med Bergslagen, och med Engelbrekt. Gränserna är oprecisa och likadant är det med Engelbrekts hemort och liv före upproret.
Bergsman var han ändå, lågfrälse och ”litsla”, enligt biskop Thomas Frihetsvisa.
I stort sett är det allt man vet om hans person.
Om upproret och att Borganäs brändes i juni 1434, om Arboga möte, Örebro slott och Göksholm, om fogdevälde och Jösse Eriksson i Västerås vet man något mera.

Västerut till Jösses borg

Att en Engelbrektsresa med utgångspunkt i Enköping går västerut med Västerås som första stopp bör inte förvåna. Men däremot att frihetskämpen i stort sett lyser med sin frånvaro.
Där finns en bostadsrättsförening som bär hans namn, logen Engelbrekt i Vasa Orden av Amerika och, i likhet med 32 andra städer och samhällen runt om i Sverige, en Engelbrektsgata numrerad 1 till 21.
Där finns också en rejäl Engelbrektsplan där det enda som minner om bergsmannen är namnet.
Turistinformation med anknytning till fogden och bergsmannen lyser helt med sin frånvaro, och om där finns en skulptur eller plakett någonstans är den inte lätt att hitta.

Den som händelsevis fått ögonen på Helge Törnros lilla bok Faxehusfejden – fogdevälde och bonderesning (Nutidsböckerna Albert Bonniers förlag, Juniorböckerna, 1965) får veta att fogden Jösse Eriksson däremot finns i trärelief på en korstol i domkyrkan. ”Jösse Eriksson skänkte stora summor till kyrkan för sin själs frälsning. I kyrkan avbildades han på detta sätt, elegant och from, försänkt i innerlig bön.” skriver Törnros i bildtexten (s. 38).

Domkyrkan var stängd och låst dagen min Engelbrektsresa startade. Lika bra det. Med en frihetskämpe som ledstjärna skulle en innerlig fogde i domkyrkan inte ha gjort någon lycka.
Om fogdens skänker till kyrkan gjorde något för hans själs frälsning fick han sannolikt snabbare besked om än han tänkt sig. Efter att ha tvingats bort från Västerås och fogdeskapet 1434 reste han till Danmark, men kom tillbaka till Vadstena kloster efter mordet på Engelbrekt. Där greps han av uppretade bönder och fördes till Motala ting där domen löd:
ath han skuldhe fran hwdhit ga
ther huggo the thz aff vthan flärd
medh en ixe the skötto ey swerdh
the lagdho hans halsben pa en stok
och huggo swa hwdit fran hans krop
Karlskrönikan, citerad i Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%B6sse_Eriksson

Jösse Eriksson som ”påstås ha gjort sig synnerligen illa känd genom sin hårdhet och snikenhet” (Wikipedia igen) begrovs i klostrets kyrka, och gravstenen ska finnas kvar där. Vilket kan vara värt att komma ihåg när resan når Örebro.

Vidare västerut, till Arboga

Arboga har bättre reda på sin historia, och även om Arboga möte i januari 1435 inte var Sveriges första riksdag, så firades det 500-årsjubileum för denna 1935. En aning förhastat visade det sig när historiker sagt sitt om vad som skiljer ett riksmöte som det i Arboga från en riksdag, oavsett man tänker på ståndsriksdag eller en i modern mening demokratiskt vald församling.

Riksdag eller inte så har Arboga inte bara en gata utan också en staty på Järntorget invid Heliga Trefaldighetskyrkan. Carl Eldh (född i Söderskogen, Film socken, Östhammars kommun, se där, ”lokal anknytning”) fick uppdraget att göra skulpturen som visar en kraftfull man med höger arm utsträckt med knuten näve, och vänster hand hållande ett stort svärd.

Vid riksmötet 1435 utsågs Engelbrekt till rikshövitsman, vilket motsvarade överbefälhavare. Att bergsmannen blev ÖB skulle ha varit otänkbart i alla lägen utom det som då rådde, med en lång rad av militära framgångar där fogdeborgar bränts (den första var Borgarnäs) eller överlämnats till Engelbrekt och hans befälhavare. Riksråden, aristokratin, hade också vid ett möte i Vadstena i augusti året innan funnit sig tvungna att ansluta sig till Engelbrekt och allmogeupproret.

Ett andra möte hölls i Arboga i januari 1436, då hade kungen, Erik av Pommern illa följt de överenskommelser som slutits i Stockholm under hösten – bönderna var långt ifrån nöjda, och aristokratin, riksråden, knappast heller. De senare lugnades efter ett möte i Stockholm i februari då Karl Knutsson Bonde av dem nästan enigt utsågs till rikshövitsman. Missnöjet från allmoge och köpmän var dock så stort att Engelbrekt gavs delat rikshövitsmannaskap innan han drog söderut på ännu en militär kampanj.

Turerna i möten och fälttåg är många. Jag har läst på Wikipedia, sökord Engelbrektsupproret och Engelbrekt Engelbrektsson, men också Vilhelm Moberg Min svenska historia berättad för folket, Från Engelbrekt till och med Dacke, P A Norstedt & Söner 1971. Dick Harrison Uppror och Allianser, politiskt våld i 1400-talets svenska bondesamhälle Historiska media 2004, Carl Grimberg Sveriges historia för folkskolan, tiden t o m 1660, P A Norstedt & Söner 1939, och C Georg Starbäck Engelbrekt Engelbrektsson, Beijers bokförlag, Stockholm 1907.
(Om den sistnämnda kan sägas att romanen först gavs 1868-69. Åldern märks, och kräver sin läsare. På tredje försöket tog jag mig förbi de goda beskrivna som ”stolts jungfru” och ”högväxt och skulderbred ung man”, att skilja från de onda, mannen vars ”ögon lyste af en hemsk och giftig glans”. Den senare tillika ”utländning”. Gammal stavning vänjer man sig vid, men personbeskrivningarna …! Det ska ändå sägas att onda och goda finns bland såväl svenskar som ”utländningar”.)
Naturligtvis har fackhistoriker skrivit om medeltiden. Erik Lönnroth, Herman Schück, Lars-Olof Larsson och redan nämnde Dick Harrison är några av dem. Det står var och en fritt att söka och läsa, och också att vara betydligt mera vetenskapligt inriktad än jag varit. Min början var ett sönderläst och ofullständigt exemplar av Starbäck.

En oväntad bonus under besöket i Arboga var Robotmuseet. Dörren stod öppen, och jag gick in. Lika fascinerande som jag var av tyska V1, sjö- och kustrobotar, jakt- och trådstyrda robotar, simulatorer och STRIL-utrustning, lika förvånade var medlemmarna i Robothistoriska föreningen i Arboga som trodde att museet var stängt.
Vi kom väl överens, jag fick se mig omkring, och t o m provsitta den autentiska cockpiten till J35B Draken.

Robotmuseet ligger på Glasbruksgatan en knapp kilometer från centrum – det är svårt att missa eftersom det står en Drake utanför. Öppettiderna är bäst att kolla på nätet – museet drivs ideellt, har drygt 160 medlemmar och omkring 1500 besökare årligen. Hemsida: www.robotmuseum.se

En oväntad upplevelse gav Den lyckliga Arbogafilosofen vid Centrumleden, skulptur av Richard Brixel 2005.

Den vill ”ge en sprittande känsla av glädje
Tankens geniala språng och uppsluppenhet
En vild kompis mitt i stadens pulserande liv”

Och jo.
Det gör den.
Är den.
Väldigt annorlunda uttryck än Eldhs Engelbrekt.
Har den.

Nästa stopp: Örebro

Wadköping och industriminnen av skor och kex får ursäkta, en Engelbrektresa tarvar Engelbrekt, och han både finns och inte finns.
Samlarförening, kvarterskrog, skola, restaurang, scoutkår och rotaryklubb. En lång gata förstås numrerad från 1 till 76 (det du, Västerås!).

Och så en rejäl skulptur på Stortorget förstås, gjord av Carl Gustaf Qvarnström och rest 1865. På ett rejält fundament står inte bara Engelbrekt utan även en inskription där han benämns ”den trofaste försvararen av Sveriges frihet”.

I Stortorgets västra ände står S:t Nikolai kyrka med anor från 1200-talet. Där begravdes Engelbrekt 1436. Men graven är borta, vart den tagit vägen vet ingen. Möjligen försvann den redan på 1500-talet som ett led i avskaffandet av helgondyrkan efter reformationen..

Där finns ändå ett engelbrektskt sidokapell med familjens vapensköld i taket, och några minnestavlor i ett hörn.

Vad som finns i slottet, om något, framgår inte av Visit Örebros hemsida, men att det som då hette Örebro hus intogs av upprorsledaren och hans styrkor 1434, och att han under tiden fram till sin död residerade där är klart. Residerade, i den mån han hann residera mellan fälttåg och möten med aristokrater där Erik av Pommern ibland men oftast inte, deltog.

Lunch i Svampen, maten var inte oförglömlig men utsikten fin.

Färden gick vidare till Kumla Hotell, incheckning och därefter riksväg 52 österut mot Göksholm, sista anhalten för Engelbrekt men inte för resan.

Holmen i Hjälmaren

Från Örebro hus reste i maj 1436 Engelbrekt med båt mot Stockholm och ännu ett riksmöte, alltför sjuk för att kunna rida.
Efter en dagsresa slog sällskapet läger på en holme nära Göksholm där Magnus Bengtsson Natt och Dag överföll och med yxa slog ihjäl Engelbrekt.

Rikshövitsmannens skador beskrivs som att först tre av hans fingrar höggs av då han försökte värja sig med en av de krycka han behövde för att alls kunna ta sig fram då han i god tro hälsade Bengtsson välkommen till lägerplatsen. Nästa hugg träffade i ryggen, och banehugget klöv hans skalle. Bengtssons hejdukar fyllde därefter på med ett antal pilar i hans kropp. Engelbrekts resesällskap, inklusive hustrun, togs till fånga och fördes till Göksholm, släkten Natt och Dags näraliggande slott. Någon kunde varsko bönder som hämtade Engelbrekts kropp och förde den till Mellösa kyrka.
En i sanning dramatisk historia om mord och svek som inte bara Georg Starbäck tar till vara effekterna av. Vilhelm Moberg skrev om ”ett illdåd av högsta klass”, om martyrdöd och om Engelbrektskrönikan som ”propaganda med en verkan som inte kan överskattas.”

Men Moberg vore inte Moberg om han inte mitt i dramatiken också talade om att tre holmar och två öar konkurrerar om att vara platsen för mordet på Engelbrekt. Västra och Östra Sundholmen gör Engelbrektsholmen platsen stridig, liksom öarna Valen och Norra Lindö. På 1400-talet var Engelbrektsholmen skild från fastlandet, såväl Engelbrekts sällskap som mördarens gäng kom med båt.

Nu tar man sig torrskodd om än delvis med hjälp av spänger till det som traditionellt utpekats som mordplatsen, Engelbrektsholmen. Där restes 1818 ett minnesmonument av Göksholms dåvarande ägare G M von Rehausen.

Likaså skulle Moberg inte vara Moberg om han inte också talade om att mördaren, Magnus Bengtsson Natt och Dag inte bara gick straffri för mordet, han fick skyddsbrev av riksmarsken Karl Knutsson och ”ostörd av rättsskipningen kunder mördaren fortsätta sin karriär … 1441 blev han slagen till riddare … 1451 (fick han) samma befattning som fadern innehaft: han utnämndes till lagman i Närke. Rikshövitsmannens mördare blev sålunda högste rättsvårdare inom just den lagsaga, där han sjutton år tidigare hade begått sitt grova brott.” (Moberg, ss 44-45).
Det är måhända inte konstigt att Vilhelm Moberg och många med honom genom århundraden upprörts över att mordet inte bara förblev ostraffat, det lönade sig.

Från riksvägen kommer man till Engelbrektsholmen via allt mindre vägar i ett allt vackrare landskap. Slottet står kvar och kan skymtas i förbifarten, och framkomligheten begränsas först vid sista delen av vägen till minnesplatsen. Varken monument eller bänkar är välhållna men informationstavla finns, och om än platsens historia är omstridd så gör vägen dit den väl värd ett besök.

Kumla konsthög

En knapp mil öster om Kumla ligger ett hundra meter högt ”himlaberg” bestående av 40 miljoner kubikmeter aska, rester från produktion av olja ur alunskiffer. Produktionen startades av helstatliga Svenska skifferoljeaktiebolaget 1940 av beredskapsskäl. Produktionen lades ned 1966, beredskapen skulle upprätthållas med hjälp av importerad olja i bergrum, i stället för med inhemsk produktion.

Det var i Kvarntorp skifferoljan producerades, och det är där den gigantiska askhögen som en poetiskt lagd person kallade himlaberg finns kvar. Nu är den inte längre ett rykande och stinkande helvete, bara bitvis står varningsskyltar uppsatta så att folk inte ska gå ned sig i kratrar som kan bildas i den, eller skadas av het rök.

Högen har också givit plats för konst, 25 stora konstverk av kända konstnärer finns uppställda på konsthögens topp. Ett av konstverken är en 427 steg och 200 meter hög trappa till toppen. För säkerhets skull är den försedd med fem viloplan. Olle Medin från Kumla gjorde Trappan 2005.

Peter Johansson gjorde en konstruktion i stål, Johansson (2006), och signerade så inte bara Sveriges största industriminne och Konst på hög med Sveriges vanligaste efternamn.Till höger skymtar Lars Vilks Arild (1998).

Konst på hög är värt en omväg, och man behöver inte gå Trappan, även om det förhöjer såväl upplevelse som puls. Det går att åka bil nästan ända upp till toppen och där finns inte bara konstverk, där finns också en kaffestuga. Kolla öppettider på www.kumla.se
Finnes större konstintresse så har Kumla också en konstvandring med vidhängande broschyr, Konst på stan, med 14 konstverk i centrala Kumla.

Engel-sberg och Ludvika

Bara namnet kan knyta Ängelsberg till Engelbrekt Engelbrektsson, men inte bara turistbroschyrer hävdar att hans farfar, immigrant från Tyskland med namnet Engliko, ägde en järngruva och en hytta vid det som innan det blev Engelsberg och numera Ängelsberg, hette Englikobenning.

Där finns en herrgård med två flyglar varav den östra kallas Engelbrektsflygeln. Där har aldrig rikshövitsmannen Engelbrekt satt sin fot, den byggdes i slutet av 1700-talet.De runda byggnaderna av slaggsten som står vid gaveln på varje flygel vid herrgården är bara de värda ett besök.
Världsarvet Engelsbergs bruk och Oljeön i sjön Åmänningen kan gott besökas även om man inte kan säga mer än att Engelbrekt sannolikt besökte sin farbror i Englikobenning.
Förutom bruksmiljöerna har Ängelsberg sedan 2003 en skulpturpark där varje år samtidskonst under ett tema visas.

Om Ängelsberg har namn och släktanknytning så har Ludvika inte ens det när det handlar om Engelbrekt. Var han där? Ja kanske. Att Ludvika ingår i Bergslagen är ändå givet, och det var bergsmän och bönder han samlade. Och Ludvika har som andra städer förstås en Engelbrektsgata med nummer från 1 till 30, en vårdcentral, en galleria och ett bibliotek som bär hans namn.

Biblioteket flyttade in i det som Ludvikahem höll på att bygga 2009 och som gick under arbetsnamnet ”Engelbrekts hörna”. 1500 kvadratmeter till biblioteket med utsikt över Väsman, en dryg handfull affärslokaler och tolv nya lägenheter rymdes i hörnan.

Annars måste erkännas att såväl Ängelsberg som Ludvika ur Engelbrektssynpunkt blev besvikelser.

Det hindrar inte att Hammarbacken i Ludvika, en gammal bruksmiljö med Sädesmagasinet som utställningslokal, och gårdsplan med plats för installation av annorlunda slag  gjorde denna besökare glad.
Sen ordnades nattlogi på Rex Hotell på Engelbrektsgatan.

Konstig natur – Jätturn

Mot Jätturn! Äntligen Jätturn som mina scoutbröder fick åka på hajk till, men jag bara hörde historier om. Med Starbäck blev Jätturn åter aktuellt, den lilla sjön där stolts jungfrun, Agnes, höll på att bli bergtagen av otäcka busar men frälstes av den ståtlige Herman.
Såå, Jätturn spelar roll i historien om Engelbrekt också … alltså, till Jätturn!

Från Ludvika österut till Smedjebacken, via Jobsbo norrut förbi Getbo och Finngården, väster vid Pollackssund och så förbi Siksjösund och Stora Bråfall och vidare till … P-platsen, eljest tills den lilla vägen tar slut. Vägförbindelsen med riksväg 50 är inte längre kvar.
Naturligtvis regnade det den här dagen, och knotiga rötter och slippriga stigar gjorde vandringen lagom äventyrlig.

Naturreservatet är 50 hektar stort och omfattar de små sjöarna Jätturn och Vitturn. I norr gränsar det mot Sävsjön.
Branta stränder och hundraårig granskog med inslag av alm och lönn gör reservatet speciellt, men allra mest speciell är grottan i berget på Jätturns södra stand.

Starbäcks Agnes beskriver vad hon ser från andra stranden:
”Det var ett högt berg , när man såg det der nerifrån sjön, och det stupade brant ned och nederst vid sjökanten såg jag trenne hålor bredvid hvarandra. Jag höll stilla med båten, och hjertat klappade högt men jag kunde ej motstå begäret att ro framåt, äfven om trollen skulle velat bjuda mig till gästabud där inne.”
Nå, trollen tog inte Agnes, och inte heller tog de Engelbrekt, Sten Sture den äldre eller drottning Kristina som alla enligt traditionen ska ha varit till grottan.
Nu finns för övrigt bara en grotta i kalkstensbranten, det äldsta klottret på väggarna där inne är från 1600-talet.

Även om Jätturngrottan och vandringsleden runt sjön var spännande, så var Bråfallsstenen faktiskt i lika mån fascinerande. Den är av migmatit, en blandbergart som en gång smält samman under vulkanisk verksamhet.

Regnet upphörde i backen upp från sjön. Vid Pollackssund styrdes kosan norrut mot Romme.

Borlänge ordnade jubileet när Falun konstrade

Borlänge har sitt eget Engelbrektmonument på Dalälvens västra sida just före Domnarvsbron.
Det var där Borganäs en gång stod, borgen som den lede fogden Johan Vale i Starbäcks bok styrde över. Borgen brändes ned midsommardagen 1434 och med det inleddes Engelbrektsupproret.

Trafiken är strid förbi monumentet, ingen plats finns att stanna för en bilist som skulle vilja titta närmare på det. Tålmodig Engelbrektsturist parkerar i närheten och går fram till stenen och kan då läsa citatet ”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring…” av biskop Thomas överst, och under det ”Åt minnet av Engelbrekt och Dalkarlarna som under strid för hembygdens frihet och fäderneslandets frälsning brände Borganäs fäste midsommardagen 1434.”

Att det är Dalarnas äldsta kända sigill nederst på monumentet upplyser Borlänge kommuns hemsida om. Däremot har det varit stört omöjligt att hitta ett datum för när stenen sattes upp.

500-årsjubileet av Borgarnäs bränning skulle egentligen har celebrerats i Falun invid den stora Engelbrektsskulpturen på Stora Torget invid Kristine kyrka.

Så blev det inte eftersom man i Falun ägnat decennier åt att träta först om hur sagda skulptur skulle se ut, och därefter om var den borde stå.

Oenigheten var så stor och rönte så mycken undran och rent av löje även i rikspressen att det ansågs säkrare att fira 500-årsminnet i Borlänge. Så skedde också, en minnesplatta avtäcktes vid Domnarvet, och kronprinsen höll tal på Rommehed.

Örjan Hamrin har sammanfattat skulpturstriderna i Kampen om Engelbrekt – En 40-årig konststrid i Falun, Dalarnas Museums serie av småskrifter nr 44, Falun 1984.
Det började så bra med folkliga insamlingar till ett värdigt monument. Den norske musikanten Ole Bull skänkte redan 1860 hundra kronor som en grundplåt. Hundringen sattes in på bankkonto och glömdes bort till 1899 då en liten skolgosse efter en känslosam framställning om Engelbrekt och dalkarlarna blev så tagen att han bums gav magistern ett öre till en insamling för ett monument över rikshövitsmannen.
Då hittades det Bullska kontot, och så utlystes en skulpturtävlan. 1903 togs 25 förslag emot, inget godkändes.

Nya tag togs och 1904 bjöds Carl Milles och Christian Eriksson in att lämna förslag. 1907 antogs Erikssons förslag Bågspännaren, och så var det dags för den första konststriden.
Ett väldigt kattrakande tog vid, insändare och debattartiklar skrevs och Bågspännaren kallades för fuling som dessutom stod hopkrupen i stället för rak och stolt, högst på en obelisk. Sagde fuling skulle enligt konstnären symbolisera folket som tar till vapen, och Engelbrekt fanns med som relief på granitobelisken.
Det hela slutade med att Christian Eriksson fick tillbaka sin Bågspännare och sålde den till Stockholm där den sedan 1916 står på Kornhamns torg.

Året efter antogs Karl Hultströms förslag till monument, och i slutet av 1919 stod skulpturen på plats. En kraftfull Engelbrekt som med svärd befriat två unga dalmasar som bundits framför plogen.
Redan samma år kritiserades placeringen i en insändare. Värre blev det 1921 när karikatyrteckningar dök upp där det Engelbrektska svärdet i stället för nedåtriktat efter hugg mot bojor riktats mot den befriade masens bak. Och ännu värre 1925 när det väcktes åtal mot en filosofie doktor som tagit sig orådet före att en natt börja gräva bort stenar runt skulpturens sockel. Han erkände stenflyttningen med hänvisning till att inte bara han utan även den allmänna opinionen ansåg att skulpturens placering var olämplig, men bestred bestämt att han varit berusad då han grävde.
Strider om placeringen blossade sedan upp med ojämna mellanrum ända fram till andra världskriget.

Hamrins skrift bjuder nöjsam läsning, och roligast var historien han vidarebefordrar från ”Dalahistorier”:

En bankkamrer ombads ge ett bidrag till finansiering av Bågspännaren som stod på prov på torget utanför hans kontor. Kamreren som inte gillade en konkurrents affärsmetoder tittade ut på Bågspännaren och sa att ”Ni får bidrag på ett villkor: Att ni lagar så att gubben på torget vänder aschölä åt Norrlandsbanken”.

Det kan avslutningsvis konstateras att Hultströms Engelbrekt ännu står kvar på Stora Torget där han en gång ställdes.
Och att han vänder ”aschölät” åt Kristine kyrka.

Norberg – sista stoppet på den litsla resan

Norberg är lika fast övertygat som Falun om att vara hemort för Engelbrekt, men tar mera vara på det. Inte bara så att kommunen har de Engelbrektska tre halva liljorna i sitt kommunvapen, deras Engelbrektsgata har nummer från 1 till 99, klart längst av dem jag kollat.

Där finns ett engelbrektskt värdshus, ett hotell

och en Engelbrektsbod.

Den sistnämnda visserligen granne med Elvisboden, men ändå. Och så finns Engelbrektsloppet med en alldeles egen E-logga.

Och ett monument, förstås.

Norbergs kommun har cirka 6000 invånare, ungefär 14 invånare per kvadratkilometer. En gammal bruksbygd där bruken och gruvorna lagts ned men där det finns 300 företag, de flesta små.
Naturligtvis behövs Engelbrekt där, på samma sätt som Hedemora skulle kunna behöva Borganäs vid Hovran som Starbäck skriver, i stället för Borganäs vid Domnarvsbron i det som tidigare var Tuna socken, nu Borlänge. Bland historiker och forskare finns få om ens någon som tror på Hedemora-alternativet, och ärligt talat verkar det osannolikt till och med i Starbäcks bok – avstånden blir helt enkelt för långa mellan de olika platser där handlingen utspelar sig.

Lite luggslitet ser Norberg ut för en besökare, och dragplåstret lika verkningsfullt som någonsin en längesedan död frihetskämpe, Elsa Anderssons konditori, brann ned till grunden i augusti 2015.
Konditoriet grundades 1916 och var vida berömt för sina bakverk.
Snart efter branden bildades Elsas vänner, och en insamling startade för att göra återuppbyggnad möjlig. Nu pågår bygget för fullt vid korsningen Engelbrektsgatan – Fagerstavägen.
Enligt Facebookgruppens senaste rapport håller takstolarna på att sättas på plats och återinvigning planeras till maj 2017.

Mycket järnbrytning och brukshistoria, mycket natur med vandringsleder, insjöfiske, bär- och svampskogar, mycket tid för mindfulness i rälsbussen på järnvägen mellan Kärrgruvan och Ängelsberg som Engelsberg-Norbergs Järnvägshistoriska förening kör. Och så förstås Elektronmusikfestivalerna i Mimerlaven , ett evenemang som låtit tala om sig även internationellt.

Norberg har allt detta samt sin Engelbrektpassion. Det är klokt, och det är bra att vara klok när tiderna är hårda.
Sannolikt var Engelbrekt klok. Samt förtroendeingivande och en bra militärtaktiker med tanke på hur lyckosamma hans fälttåg var.
Om han inte blivit sjuk, om han inte mördats av Magnus Bengtsson Natt och Dag vid Göksholm i maj 1436 hade kanske historien sett annorlunda ut, åtminstone en liten tid.
Nu tog aristokratin tillbaka makten och i stället för utländska fogdar tog de svenska för sig. Karl Knutsson som var rikshövitsman parallellt med Engelbrekt fram till mordet lät bränna fyra västmanländska bönder levande redan 1437. Året efter gick det likadant för två värmländska bönder. Upproriska var de, och skulle läras en läxa.

Erik Nilsson Puke, adelsman och Engelbrekts närmaste man, duglig militär och den som försökte fullfölja Engelbrekts intentioner hamnade i öppen fejd med Karl Knutsson Bonde. Förhandlingar skulle ske i Västerås, Puke lovades fri lejd. Karl Knutsson Bonde svek löftet, Puke togs tillfånga och halshöggs 1437 i Stockholm.
Vilhelm Moberg citerar historikern Gottfrid Carlsson:
”Av fiendehand tecknades hans minne; sedan man tagit hans liv, berövade man honom också det ärliga eftermäle, som han utan tvivel förtjänade.” (s 50)
Land byggs måhända med lag, men den växer ur spjutstångs ände.

Nu får det vara nog

Om någon nu undrar varför jag, som djupt ogillar att köra bil ändå körde drygt 80 mil under några dagar i augusti 2014 för att titta på Engelbrektsmoment och -platser, inte hade med Uppsala i resplanen, så är förklaringen hemmatrötthet.
Men jag vet att Bror Hjorth, så nära knuten till Uppsala, gjort en Engelbrektskulptur som står vid Katedralskolan, en vid Arbeidersamfundet i Oslo, en i Riksdagshuset och en med Branting och Engelbrekt i Kanslihuset.
Jag vet också att Christian Eriksson, han med Bågspännaren, skapade Engelbrektsskulpturen vid stadshuset i Stockholm – en stående Engelbrekt på en hög kolonn, med ansiktet vänt mot stadshuset. Statyn invigdes 1932.

Enligt Vilhelm Moberg har Engelbrekt fått fler statyer än någon svensk kung.
För mig räckte det med en litsla Engelbrektsresa.