Trojeborgen på Kyrkåsen, ”den är ju inte äkta!” sade en medborgare som inte tyckte vanvården av trojeborgen, markerad på kartan över nydragningen av Upplandsleden, var något att uppröras över. Den ursprungliga trojeborgen togs bort när kyrkogården utvidgades, möjligen på 1940-talet. Trojeborgen återuppstod ett stenkast från kyrkogården åt Åsenstugan till för flera decennier sedan. Vackert återinvigd med specialkoreograferad dans och tal. Därefter fanns den där för små fötter att springa runt i och för större fötters ägare att överblicka efter att ha läst informationstavlan om den och andra trojeborgar.
Men de senaste åren har trojeborgen fallit i vanhävd. Det är tråkigt. Det är rent av bedrövligt. Jag har ondgjort mig över Kyrkåsens förfallna labyrint tidigare:
Inte blev det mindre bedrövligt efter ett besök på Badelundaåsen och vid Anundshög. På åsen finns en imponerande trojeborg, labyrinten kallas den på turistkartorna, och även om dess stenar inte är överdrivet synliga så är området välskött och informationstavlan en glädje att ta del av.
Trappan upp på Anundshög, och utsikten över tvillingskeppen från högens topp.
När runstenar och Sveriges största tvillingsskepp beundrats från toppen av Anundshög är det lätt att söka sig till Café Anund strax norr om gravfältet. Och där, minsann, finns en trojeborg!
Stora labyrinten överst, informationstavlan till vänster och den ”oäkta”, vältrampade trojeborgen till höger.
Mycket mindre än den stora ursprungliga längre västerut, men välhållen. Nygjord är den förvisso, men det måste ju inte betyda ”illa underhållen”. För besökare, små och stora, är den likafullt rolig att se och att springa i.
Det vore en välgärning om Enköping kunde ta sin alldeles egna trojeborg bättre till vara än så här:
Så här såg trojeborgen ut i oktober, ogräset har växt kämpahögt och den allt resligare busken i det som varit en gång har tappat sina löv.
Det kanske finns föreningar, eller rent av skolklasser?, som gärna skulle bistå vid upprustningen? Lokaltidningen Enköpings-Posten gav ändå visst hopp om förbättringar kommande år då tydligen såväl Kyrkåsen som Vattenparken kommer att bli föremål för åtgärder, inte helt klart av vilket slag.
Att det inte saknas varken fantasi eller initiativkraft vid den kommunala parkförvaltningen är många, ortsbor och turister väl medvetna om efter stadsvandringar och parkbesök. Och säkert har en av årets julhälsningar i en rondell glatt många. Se själva:
Nej, Sverige ska inte krypa för Erdogan. Tvärtom ska han och hans regim klandras. Denne lättkränkte despot leder en regering och statsapparat som terroriserar oliktänkande landsmän och, förstås, -kvinnor, och avstår från att gripa in till skydd för människor i grannstater.
I Journalisten, februari 2021, rapporterades att Erdogan förolämpats 63 041 gånger på fem år. (Lättkränkt, den.) Av de 63 041 personer som åtalats för förolämpning av presidenten hade 9 554 dömts, varav 3 831 efter domstolsförhandling. Bland de dömda fanns 63 journalister. Under 2020 dömdes 23 journalister till sammanlagt 103 år och tre dagars fängelse. 90 procent av tv-kanalerna och 80 procent av den tryckta pressen betecknades då, enligt rapporten från Media Monitoring Report som turkiska journalistförbundet gav ut 2020, som regimtrogen. Eventuellt oppositionella tidningar drabbades av annonsförbud, och sändningstillstånd drogs in under sammanlagt 41 dagar på grund av kritisk rapportering. Fortfarande enligt samma rapport som Journalisten förtjänstfullt sammanfattade.
I Svenska Dagbladet 14 september 2021 meddelades att även siffran 128 kränker den turkiske presidenten. Det beror på att 128 miljarder dollar kommit på avvägar i den turkiska centralbanken. Varthän? Undrade många, men i stället för att söka och lämna svar började siffran 128 suddas bort från väggar och skyltar, och att skriva siffran anses förolämpa presidenten. Det gäller på allmänna platser får man ändå tro, husrannsakningar i jakt på förbjudna siffror har i varje fall inte förekommit i mediarapporter.
I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2022 ligger Turkiet på plats 149 av 180 länder. Det är en ranking som borde göra att svenska politiker allt annat än angelägna om att vara Erdogan till lags.
Turkiet har beslutat lämna Istanbulkonventionen som skrevs under 2011 av hela EU och ytterligare 45 länder. ”De länder som undertecknat konventionen förbinder sig att upprätthålla en viss juridisk minimistandard gällande exempelvis våldtäkt, sexuella övergrepp, könsstympning, hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap.” skrev Markus Wiechel (SD) i en fråga till dåvarande utrikesminister Ann Linde då beskedet från Turkiet blev offentligt i mars 2021. Han avslutade frågan ”Kan vi förvänta oss att ministern markerar mot Turkiets beslut att lämna Istanbulkonventionen, och vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stärka utsatta kvinnors trygghet i Turkiet?”
Om Wiechel, SD och minoritetsregeringen fortfarande ömmar för turkiska kvinnors möjlighet att få skydd från rättsvårdande myndigheter är oklart. Klart är i varje fall att Sverige och svenska politiker , inte bara i den nuvarande regeringen, till följd av beslutet att söka medlemskap i Nato på ett rent osmakligt sätt smörat för Erdogan och den turkiska statens företrädare.
Skönt då att Bo Pellnäs, pensionerad överste av 1:a graden, säkerhetspolitisk expert och krönikör i Upsala Nya Tidning 26 november 2022 skrev under rubriken ”Krök inte rygg för Turkiets Erdogan”. I brödtexten skriver Pellnäs att ”Det finns inga skäl att buga underdånigt för Erdogan. (…) Vi har dessutom starka säkerhetspolitiska garantier från främst USA och Storbritannien. Slutligen kan vi konstatera att att vårt beroende av Nato inte är större än Natos behov av vårt territorium för att kunna försvara Finland, Norge och Baltikum vid en rysk aggression.” En överste av första graden, om än något till åren kommen, är ingen dununge vill jag påstå.
I sin krönika beskriver han statsminister Kristerssons resa till Ankara: ”Kanske skapade Kristerssons erfarenheter som kommunalråd i Strängnäs en överdriven tro på det personliga mötets betydelse. Bilderna från Ankara med en vänligt leende Kristersson och en iskall Erdogan säger mer än många ord.”
För den som läst Carsten Jensens Den första Stenen ( Albert Bonniers förlag, 2017) påminner det om Ove Steffensen, överste och battlegroupchef för en grupp danska militärer på uppdrag i Afghanistan. Han har vid sidan om jobbet som överste suttit i kommunstyrelsen för Venstre på Bornholm och ”är stolt över sin förmåga att spela spelet”. Han anser att det är möjligt att hitta lösningar på allt. ”Överste Steffensen har kommit till öknen för att få saker och ting gjorda”. Bakgrunden i Bornholms kommunstyrelse är till ingen hjälp i Afghanistan. Steffensens självgodhet blir förödande i en omgivning han inte förstår.
Man behöver inte förstå Erdogan på annat sätt än att han utnyttjar den position som han och hans regering nu har i förhållande till Finlands och Sveriges Nato-ansökan. Enligt SvT har Erdogan sagt att Sverige lovat lämna ut 73 ”terrorister” till Turkiet. I andra media är det 33 personer som han vill ha utlämnade, terrormisstänkta, enligt honom. Men Upsala Nya Tidnings politiska chefredaktör Sakine Madon skriver i sin ledarkrönika 8 juni -22 att varken hon eller flera andra som i bland annat turkisk media pekats ut som ”terrorister” eller ”terroristsympatisörer” är något av detta. ”Vi som pekas ut har olika övertygelser och åsikter … Den enda gemensamma nämnaren är att vi på olika sätt har kritiserat Turkiets brott mot mänskliga rättigheter och förtryck av minoriteter. I Turkiet terroranklagas och fängslas människor för att göra just det.”
I augusti beslutade dåvarande regeringen att lämna ut en man till Turkiet enligt landets begäran. Mannen hade 2013 och 2016 dömts i Turkiet för missbruk av bank- och kreditkort. ”Ett rutinärende” sade dåvarande justitieministern.
Högsta Domstolen har nyligen beslutat att den turkiske exiljournalisten Bülent Kenes inte ska utlämnas till Turkiet. Han flydde till Sverige efter kuppförsöket 2016, och har i Turkiet anklagats för att ha varit medlem i Gülen-rörelsen. 2015 dömdes han till villkorligt fängelsestraff för att ha förolämpat Erdogan på Twitter.
När det handlar om utlämning av misstänkta kriminella har jag undrat hur det är med ”Räven”, misstänkt för grovt narkotikabrott i Sverige och som tros befinna sig i Turkiet. Om han begärts utlämnad har inte framgått i de medier jag tagit del av, inte heller hur en sån begäran i så fall bemötts.
Inställsamt leende ministrar har givit mig krypningar, så skönt då att det finns en Pellnäs, en Madon och ett flertal andra som i artiklar och insändare vänder sig mot fjäsket för Erdogan. Sverige är i praktiken sedan länge allierat med Nato. Det finns ingen anledning att låta en turkisk president bestämma över svensk utrikespolitik.
Den som vill veta mer om två av de organisationer som Erdogan betecknar som terroristen, YPG och YPJ, kan med fördel läsa journalisten Joakim Medins bok Kobane. Den beskriver de kurdiska militärer, män och kvinnor, som trots Turkiet, stod upp emot och slog tillbaka IS i norra Syrien. Avgörandet stod vid staden Kobane. Det är den och de landområden som befriades från IS som Turkiet nu bombar.
Också i Kobane bor det människor. För att parafrasera Lev Rubinstein i Sexvingad seraf, 1984 (ur Vidare och vidare, Ersatz, Stockholm 2021). I samma bok finns också Rubinsteins Poeten och hopen från 1986 med. Där skriver han ” Ensamma stannar vi kvar i Gehenna, vi lämnar inte in, vi fortsätter att vittna, till slutet om så krävs …”
Så var det där och då, och så är det i Rajava, i Kobane, och i Turkiet. Och våra svenska ministrars mjuka ryggar kommer också att finnas kvar att vittna om. Till slutet. Om så krävs.
Wikipedia om Rojava: https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava
Gävle är inte en väldigt stor stad, men där finns ett väldigt stort pepparkakshus, på länsmuseet. Stora pepparkakshus är tradition på museet, Margareta Persson, Högbo, skapade 2022 års upplaga. Se här:
24 kilo mjöl och 70 paket florsocker gick åt till det tre meter och 30 centimeter höga huset. Det är lika brett som högt, och på djupet en meter och 60 centimeter. Imponerande.
Annat väldigt stort och väldigt känt är julbocken. I år står den på Rådhusesplanaden i stället för på Slottstorget, men det gör den inte mindre imponerande, 13 meter hög och tre ton tung. Under de 56 år som Gävle haft en jättebock har den inte sällan blivit lågors rov och säkerheten runt bocken har därför förstärkts alltmer. I år omges den av dubbla rader gärdsgårdar, kameraövervakas och ett vaktbolag har särskilt ansvar för att bocken ska stå kvar så länge bockkommittén önskar. (Kommittén har bildats av Gävle City och Gävle kommun, Gävlebocken är ett registrerat varumärke, och bocken har en egen talesperson).
Att bocken har ett eget trafikmärke bör kanske inte förvåna.
I Rådhusesplanadens andra ände står Vasaskolans NF-förenings egen julbock, inte fullt lika monumental som den officiella, men nästan. En Vasaskolebock uppfördes första gången i advent 1971 och åren sedan dess har den inte sällan rönt samma öde som den officiella. Inte mindre än 28 NF-bockar har bränts, sex har skadats på annat sätt och en har stulits (!). Men 14 har förblivit orörda, och även årets bock har fått stå i fred, utan staket och vaktbolag. Lite underlig ser den ändå ut, ”den har ingen hals” som en Vasaskoleelev beklagande berättade, utan närmare förklaring. Men hals eller inte är bocken imponerande, även om den är några meter lägre och några kilo lättare än den officiella bocken.
Mindre i omfång men inte mindre imponerande är Vasaskolans elevers julbock.
En fördel med årets bockplacering är att besökare bara genom att vända sig ett halvt varv får se den likaledes stora skulpturen ”Gudinna vid hyperboreiskt hav”, skapad av Eric Grate i massiv granit och invigd 1956. Den nakna gudinnan i dammen väckte protester i vissa kretsar, och folkhumorn gav snart skulpturen namnet ”Fnasket i plasket”. Vilket visar att det inte är bara västkustfolk som är vitsiga, det samma gäller på östkusten.
Eric Grates gudinna är inte särskilt upprörande nu så här snart 70 år efter invigningen.
Det finns mycket mera att läsa på nätet, Gävles och Vasaskolans hemsidor.
Gillar ni som jag Street Art? Då är Snösätra i Rågsved, södra Stockholm, en plats att besöka. Det gäller i synnerhet under festivalen Spring Beast med nationella och internationella street art-konstnärer som har hållits under en följd av år, nu senast i maj 2022.
Vill ni se mera sök på nätet, Spring Beast. Där finns länkar till flera platser där bilder finns. Nedan är Henrik Perssons Spring Beast-bild som publicerades i Tidningen Syre vecka 22.
Syre har, som ni kan skymta, inte bara nyheter om Snösätra utan också om mycket annat, i Sverige och internationellt.
Vem vill vara ”doktorinna”? Eller ”överstinna”, eller ”poetissa”? Möjligen ”författarinna”, men det är tveksamt. David Isaksson berättar i en intressant artikel i Språktidningen 5/2020 om Natalja Beschlebnaja som kämpar för feminina yrkesbeteckningar i ryskan. Hon är poetissa och journalissa. Kvinnliga beteckningar finns alltså till viss del, men kan då användas med nedsättande betydelse. Hon exemplifierar med doktorsja: ”Om jag berättar för någon att jag har varit hos doktorsja så tror den pratar med att jag menar att besöket inte har varit bra, fast jag bara markerat att läkaren var kvinna.”
Artikeln är lång och tankeväckande, så tankeväckande att den blivit liggande. Isaksson tar naturligtvis i sin artikel upp exempel på hur yrkesbeteckningar i svenskan på olika sätt anpassats till könsneutralitet. ”Talesperson”, ”riksdagsledamot” är några exempel. ”Överstinna” i betydelsen överstens fru, eller ”doktorinnan” gift med doktorn används inte längre, annat än möjligen som satiriskt/historiskt inslag i revyer eller pjäser. En kvinnlig överste är överste. En kvinnlig doktor är doktor. Yrkesbeteckningarna är könsneutrala. Det förefaller fullkomligt rimligt i svenska öron – därför blev David Isakssons artikel liggande, trots att Natalja Beschlebnaja säger att ”om man är feminist märker man snabbt att kvinnor osynliggörs i språket”.
Att Språktidningen och Isaksson letades fram igen beror på Jonas Gardell. Han skriver i boken Om Jesus (Norstedts Stockholm 2009, sid 111) om kvinnliga lärjungar till Jesus, och en möjlig förklaring till att de ”försvann”: ”Det hebreiska och arameiska språket hade helt enkelt inget ord för kvinnlig lärjunge. Ordet – talmid – är i maskulin form! Så hur mycket Jesus än kan ha betraktat Maria från Magdala och andra kvinnor som fullvärdiga lärjungar saknades på deras eget språk en term som kunde benämna dem så!”
Det är ett språkets osynliggörande som ruskar om. Konsekvenserna av detta osynliggörande har vi levt, och kommer vi att leva med, länge, länge. Riskerar vi rent av att kvinnor försvinner i framtida historieskrivning som en följd av vår strävan att få könsneutrala titlar och beteckningar?
Ta buss 118 till Lindbacken nordöst om Uppsala och kolla in världens känslor speglade i skulpturer av Johan Svensson. Det är fyra skulpturer, jordglober i klara färger, och några av dem har definitivt känslor. Stilla havet till exempel är inte ett glatt hav i rödlila. Inte heller i grönt.
Mår bra eller dåligt. Var finns björnen och varför?
Skulpturerna finns på gården vid Lindbackens förskola och är enligt tillförlitlig källa (förälder som visade till rätta från busshållplatsen) populärt hos såväl förskole- som eleverna i skolan strax intill. Globerna sitter på stolpar i olika höjder, är i olika färger och representerar olika känslor: glad, arg, ledsen, överraskad. Landområdena har också försetts med djursymboler. En björn i Sibirien, en elefant i Afrika. Det är skulpturer som gör såväl barn som vuxna glada. Men också skulpturer som går att resonera omkring – om kretslopp och klimat. Men också om jorden och världen, hur ser den ut, vilka lever där?
Jordens alla känslor kallas skulpturgruppen och det går att se den på närmare håll än från staketet runt förskolegården. Men då är det inte bara lämpligt att kontakta förskolan före besöket, det är något som definitivt måste ske – förskolan är just det, en förskola, och gården är deras och inte öppen för alla att dyka upp på utan föranmälan.
Lottasallehanda.eu tog kontakt med förskolan före besöket, bestod av en person, och det visade sig att besöksdagen tillika var utbildningsdag, så ordinarie verksamhet stördes inte. Gårdsgrinden stängdes enligt instruktionen. Kontaktuppgifter till förskolan finns på Uppsala kommuns hemsida. https://www.uppsala
Det finns hopp. En av anledningarna till hoppfullhet är svenska Simone Giertz, nu i Los Angeles efter några år i San Francisco. Först uppfinnare av onödiga, dysfunktionella robotar – en tandborstningsmaskin och en väckningsrobot är några av dem. Dysfunktionella robotar i den mening att de gör vad de gör på ett, låt säga, oväntat sätt. Men så roliga. Och det roliga går att se på Giertz Youtubefilmer. Därefter skapade hon en Truckla, en Tesla pickup, går också att se på Youtube, liksomfilmen om hur hon renoverar en gammal husvagn och förvandlar den till gästrum till mamman som kommer på besök i Los Angeles efter två år av covid-restriktioner. Underbart! Både Simone och hennes mor! Länk till renoveringen https://www.youtube.com/watch?v=_XxqEHg4s2g Se hennes filmer som ger hopp och vidarebefordrar glädje även under svåra omständigheter (Simone Giertz har behandlats, lyckosamt, för en hjärntumör, det finns videor som berättar även om detta) är precis vad vi behöver.
Wired med Giertz på förstasidan 2020 till vänster och Wired med Giertz på insida 2016. Lägg märke till robotorna längst ned på sidan.
Visst har svenska medier också skrivit om Simone Giertz och hennes ”shitty robots”, SvD Näringsliv hade i augusti 2021 en artikel om henne under rubriken ”Simone Giertz – från Musk och skitrobotar till rymden”. Där presenteras hennes produktbolag Yetch (jfr uttalet av hennes namn) och berättas om hennes önskan att åka ut i rymden, som turist, inte med en egenkonstruerad raket. Rymdturism … är det verkligen grejen? Njaä.
Det är hennes teknik- och hantverksglädje och uppfinningsrikedom som är omtumlande. Och inspirerande. På Wikipedia presenteras Simone Giertz som ”uppfinnare, maker, robotentusiast, TV – och videomakare.” Maker? Som i maker space?Varför har Enköping inte ett maker space, en plats för unga uppfinnare och konstruktörer? Där datorprogram är grunden och 3D-printrar gör det programmeraren bestämt. I Enköping som gärna framhåller sig som uppfinnaren JP Johanssons stad – uppfinnaren som gjorde rörtänger och Bahco till ett namn känt över världen. Vad hade inte han kunnat göra vid ett maker space?
Kräv att det ges plats för ett maker space på stadsbiblioteket i Enköping! Det är vad staden behöver, inte att det förnämliga stadsmuseet kläms in på minimal plats i det som varit och borde förbli Medborgarhuset Joar Blå! Om politiker vill spara pengar genom att ta pengar från kulturen (museet) kan det vara värt att hänvisa till frågan Winston Churchill ställde under andra världskriget då generalerna ville ta pengar från kulturen och lägga dem på militären: ”Vad ska vi då försvara?” Låt museet vara ifred, satsa på biblioteken i Enköping, i skolor och i kransorter, på maker space och, varför inte? på symaskiner att låna, på samma sätt som man nu kan låna datorer?
Kolla Giertz! För som hon citerades i en artikel i Wired redan 2016: ”Electronics are getting more and more accessible now – you don’t have to be an engineer to start building things. I really want to spur on that democratisation of technology.” Läs om Simone Giertz: https://en.wikipedia.org/wiki/Simone_Giertz https://sv.wikipedia.org/wiki/Simone_Giertz Sök Simone Giertz på Youtube, hennes filmer är lätta att hitta. SvD Näringslivs artikel publicerades 2 augusti 2021. I januari 2020 hade Wired en lång intressant artikel skriven av Lauren Goode om Giertz väg från ”Queen of shitty robots” till ägare av produktbolaget Yetch med produkter som inte är ”shitty” utan fullt funktionella (men också berättar om roboten ”Pussy Grabs Back” som Giertz gjorde tillsammans med Laura Kampf 2016): https://www.wired.com/story/simone-giertz-build-what-you-want/
PS. I den i våras invigda nya delen av Ångströmslaboratoriet i Uppsala finns ett stort maker space, för studenter att använda och öppet att se för besökare. Där finns också en Foucaults pendel. Häftig! DS
Loretta Napoleoni, italiensk ekonom och journalist, kan verkligen överraska. Efter böcker som Kidnappningsindustrin (Fri tanke förlag, 2017) om hur kriminella gäng gjort kidnappning av västerlänningar och smuggling av flyktingar till en miljardindustri, Oheligt krig, den moderna terrorismens ekonomiska rötter (Leopard förlag, 2004), Uppror i Irak, Al-Zarqawis heliga krig (Leopard förlag 2005) som beskrivs som en initierad skildring inifrån det ockuperade Irak, och Skurkkapitalismen, hur bedragare, hallickar och maffiakungar påverkar världsekonomin (Leopard förlag, 2009) har hon nu skrivit boken Sticka för livet, ett hantverk för ro och revolution ( Mondial, 2019).
Stickning? Med beskrivningar av Soldatstrumpor, Stickad hjärna, Frygisk mössa och Bikini. Med flera. Vad har hänt med ekonomen som i decennier analyserat världsekonomi och politiska kriser och krig i ett ekonomiskt perspektiv? En personlig kris med ekonomiska konsekvenser visar det sig. Krisen gör att Napoleoni tar till stickorna. Hon förklarar själv i förordet: ”Det var stickning som visade mig vägen upp ur avgrunden, som hjälpte mig att klättra upp ur sprickan igen…Det (här) är historien om ett fantastiskt hantverk, en mycket behövd samhällelig helare som påminner oss om att för att existera, behöver vi varandra.” (sid 12-13)
Loretta Napoleoni föddes 1955 i Rom. Hon har varit Fulbright-stipendiat vid John Hopkins universitet (SAIS) i Washington DC, och Rotarystipendiat vid London School of Economics. Hon har en masterexamen i terrorismstudier från University of East London och en master i internationella relationer från SAIS. I mitten av 1970-talet blev hon aktiv feminist och marxist. De perspektiven märks i Sticka för livet.
I bokens första kapitel går hon, och hennes farmor, till rätta med ”några detaljer i Första Moseboken”. Ormen i Paradiset ”är bara ett sätt att få kvinnor att framstå som svaga” var farmoderns åsikt. Eva ville smaka på frukten och gjorde det, hon hade en fri vilja. Till skillnad från Adam. Stickningens historia börjar med tillverkning av fiskenät med nålbindning. De första spåren av stickning har hittats i Israel och daterats till 6 500 år före vår tideräkning. Texten rasar vidare genom seklerna, och Loretta, hennes farmor och historiska händelser passerar revy, allt i ljuset av stickningens betydelse för ekonomi och samhällsliv. Att stickning även har en plats i litteratur Charles Dickens Två städer exempel på.
Det är en annorlunda Napoleoni-bok, men en bok där hennes akademiska expertområden knyts samman med stickning och därmed kvinnors kunskaper och deras betydelse för inte bara de egna familjernas utan hela nationers ekonomi. En bok att glädjas åt, och den som kanske inte vill ägna sig åt att sticka en hjärna (lugn, det är en mössa med speciell dekoration), kan kanske prova på att sticka en vallmo?
Se så låga kanterna till rondellen vid Österleden är nu, och lika låga är de runt Fannarondellen.
I tidigare inlägg ondgjorde jag mig över de höga stenkanterna i Enköpings senaste rondeller, de vid Österleden och nedanför Hejarbacken. När cirkulationsplatserna nu sedan en tid tillbaka fått sina asfaltslager lagda är höjdskillnaden mellan stenkanter och asfalt minimal men märkbar. Det glädjer säkert alla chaufförer av små men framför allt stora fordon. Den senare typen, buss och lastbil, kan som synes på bilderna komma förbi utan att ens nudda kanten, men likväl utmärkt att kanter inte blir riskmoment.
Annat är mera sig likt, tyvärr. Som labyrinten, trojeborgen, på Kyrkåsen.
Verklighetens labyrint motsvarar inte riktigt informationstavlans.
Det är naturligtvis så att det finns mängder av uppgifter för parkavdelningen så här på våren, och gångbroar och rastplatser vid Dyarna har gjort området närmast stad och hamn fantastiskt fint och tillgängligt. Det finns mycket gott att säga om Enköpings parker, och Upplandsledens nya sträckning från Gånstagården via Vattenparken och Kyrkåsen lockar säkert vandrare. Men varför lämnas just labyrinten i ett så bedrövligt skick? Nästa år, 2023, blir det 30-årsjubileum, för trojeborgen. Låt oss hoppas att den senast då återgår i ursprungsskick.
Det är lätt att vissa textrader dyker upp i minnet när man ser sig om i Enköping.* På Stora Torgets södra sida har vi en stattgrop bakom plank, och i öster ett Paushus som står inför rivning och nybygge. Om det senare väckte detaljplaneförslaget så upprörda protester att det ändrats. Dock inte så att det nya förslaget ska överensstämma med den av fullmäktige antagna fördjupade översiktsplanen. Det behövs inte anser tf stadsarkitekt i lokaltidningen Enköpings-Posten, ”det nya förslaget tänjer på dessa riktlinjer (i FÖP:en) men (han) menar att de går att överskrida om det medför ett värde för staden.” Tidigare i artikeln förklarar tf stadsarkitekten att det inte går att förändra detaljplaneförslaget mera än att våningsantalet sänks från tio till åtta eftersom det då ”inte blir ekonomiskt genomförbart”. Så det är inte värdet för staden, utan för byggherren det handlar om. En insändarskribent i lokaltidningen 13 april kallar det kommande bygget för ”en riktig klumpeduns”. Det är lätt att le instämmande. Insändarskribenten har också läst planbeskrivningen noggrant och på sidan 19 i en ritning funnit utrymmen markerade som ”kommunhusets entré” respektive ”reception”. Mer om kommunhus nedan.
Värdet för företaget snarare än för staden handlar det förmodligen om när det gäller Stattgropen också. Hur höga husen i gropen blir återstår att se, men att man där skulle rätta sig efter FÖP:en är osannolikt. I ett nytt markanvisningsavtal med exploatören har kommunen i varje fall avstått från att ange pris per kvadratmeter. Prisuppgifter fanns med i det första avtalet, inför vilket den lokalt etablerade hotellentreprenören inte inbjöds till diskussion/förhandling. Avtalet överklagades till förvaltningsrätten, som avslog överklagandena men hade invändningar mot prissättningen. Så plex, kommunens plan- och exploateringsutskott, hade ändå lärt sig något av överklagandena förklarades det nya avtalet i Enköpings-Posten. Det tackar vi för. Kunskaper sitter ju inte i vägen. Sen får vi se vad som anses vara ekonomiskt genomförbart. För exploatören.
Så här ser den ut bakom planket, stattgropen. 2026 kan den vara bebyggd med bland annat hotell sägs det.
Genomförbart är det också att stänga av trottoarer till båtnad för kunder hos öl- och matserveringar, i varje fall på en av stadens gator. Arrangemangen för att leda om gångtrafikanter ut i gatan, med avskärmande cementblock och asfaltavfasning upp och ned från trottoaren, har kommunen åtminstone tidigare år skött, på samma skattebetalares bekostnad som får ge plats för företagen som ju betalar statlig skatt.
Detta kan ju irritera en gång- och cykeltrafikant, men än värre är det med busshållplatser. Nu pågår samtidigt bygget av två nya hållplatser på Fjärdhundragatan mellan Lidl och OkQ8. Fotgängare och cyklister fick försiktigt ta sig fram på tillfälliga grusgångar. Statusen för den nya hållplatsen vid Ica Maxi bådade inte gått. Där stängdes gc-vägen av redan i höstas. Innan den gjorts klar påbörjades ombyggnad i korsningen Fjärdhundragatan-Lastbilsgatan, oklart vad det ska leda till men förbifart även på cykel är möjlig. Måndagen 11 april återupptogs arbetet vid Ica Maxi-hållplatsen, och gc-vägarna förbi de nya hållplatserna på Fjärdhundragatan asfalterades, välkommet och bra. Så det finns hopp.
Bilden överst är den asfalterade men på tisdagen ännu inhägnade gc-vägen vid IcaMaxi-hållplatsen – den undre bilden visar hur det alltför länge såg ut efter att hållplatsbygget inletts.
Vid den busshållplats som sedan några år stått färdig på Mästergatan invid Älvdansen där Kunskapsskolan finns i bostadsområdet fyllt av lägenheter i en- och flerfamiljshus, är framkomligheten god för såväl fotgängare som cyklister. Man kunde tro att det skulle vara bra för elever och boende att ha nära till busshållplatser, men tydligen inte för där ska inga bussar stanna. Upp till gamla Stockholmsvägen, under järnvägen till Resecentrum eller upp till Fjärdhundragatan är vad som gäller för Älvdansarna. Men hallå? Är det inte cyklister, fotgängare och kollektivtrafikanter som ska prioriteras i stan?
Ombyggnaden av Resecentrum är i varje fall klar, och säkert uppskattas det av många. Dock inte av passagerare som vill åka kollektivt i buss till Ålands-, Finlands- och möjligen andra färjor. Före ombyggnaden fanns hållplatsen till färjorna vid Resecentrum, på stadssidan av järnvägsstationen. Nu är hållplatsen i stället placerad på andra sidan järnvägen, genom tunneln och därefter till höger så långt det går att komma på den första pendlarparkeringen. Komma förresten, där finns en trottoar som inte snöröjs, en trottoar som inte är färdigställd fram till hållplatsen, en trottoar som inte heller anslutits till asfalten på parkeringen.
Det är den lilla vita pricken längst bort som Viking lines logga skymtar på.
Om den orolige äldre man som sökte färjebussen på dess gamla plats vid Resecentrum till sist hittade hållplatsen flera hundra meter längre bort är oklart. Det finns ingen som helst upplysning vid Resecentrum om vart färjehållplatsen flyttats, inte heller vid gångtunneln, varken på stads- eller pendlarparkeringssidan. Det är så dåligt att ord saknas.
Det nya parkeringssystemet, som nu sannolikt kommer att revideras i strid med parkeringspolicyn antagen av fullmäktige, är om inte annat något som driver administrativa kostnader. Innehavare av landsbygdstillstånd och boendeparkeringstillstånd , nyttoparkeringstillstånd eller parkeringstillstånd för rörelsehindrad, ska kontrolleras, godkännas och administreras. Att så kallade smarta telefoner och såväl bilregistrerings- som fullständigt personnummer krävs för att betala p-avgift i Enköpings stad, oavsett om man laddar ner appar eller betalar via sms är naturligtvis horribelt.
Så här ser de ut, instruktionstavlorna för hur p-platser ska betalas i Enköping.
Den revidering av p-systemet som kan komma att ske skulle innebära att en timmes gratis parkering införs i zon A. Det finns tre zoner. ”Det är väl bara en liten förändring i appen”, förmodade en förhoppningsfull politiker i fullmäktige. Zoner, appar, landsbygdstillstånd, boendeparkeringstillstånd … kan detta p-system göra någon gladare? Jo, några är naturligtvis glada. Tillhandahållare av automater, smarta telefoner och de som satts att kontrollera att avgifter betalas enligt vederbörliga tillstånd och i rätt zoner.
Och så Medborgarhuset Joar Blå. Hur många utredningar har gjorts om detta hus? Inget blev bättre när kommunen tog över driften av Joar Blå från föreningen som byggde och drev huset. Det blev högre hyror med det kommunala hyresberäkningssystemet, och underhållet förefaller inte ha blivit bättre. Den senaste utredningen föreslog att museum och konsthall flyttas in i Joar Blå. Vad som ska hända med den ärevördiga byggnad på Rådhusgatan där museet nu finns är oklart. Att konstföreningen som under lång tid drivit en berömvärd verksamhet i gamla tingshusets anpassade lokaler, inte kommer att flytta med till Joar har klart deklarerats av flera berörda. Om deras verksamhet kan flytta till andra lokaler är oklart, liksom vad de nuvarande lokalerna ska användas till om föreningen tvingas flytta. Kulturskolan är någras gissning. Det kan säkert behövas, men hallå? Hur tänker ni med gamla gymnastikhuset i Kyrkbacken då?
Det är rent märkvärdigt att en kommun som växer så det knakar, som har blivit näst intill dubbelt så folkrik som när staden/kommunen, som en av få, etablerade ett eget museum, nu inte längre har råd att ha det kvar i en byggnad som anpassats till verksamheten. Eller ha råd med en konsthall med kvalitativt höga utställare från hela landet? Om nu Joar Blå ska renoveras och verksamheterna där förändras, vore det inte så mycket klokare att satsa på biblioteket med större lokaler, med fler datorer, med maker space och kanske som i Sävja, Uppsala, med symaskin(er) till låns, och kursverksamheter under ledning av studieförbund kanske? Biblioteken är redan viktiga mötes- och utbildningsplatser, och de kommer inte att bli mindre viktiga, också i ett beredskapsperspektiv.
Beredskap ja. Gamla kommunhuset rivs nu, närmare tre år efter att tekniska nämnden beslutade att det skulle rivas. Men hej och hå, riva? Förvaltningar och kommunledning hade visserligen flyttat ut redan 2017 (om minnet inte sviker), men kvar fanns ju arkivet (hoppsan) och serverhallen (o voj o voj) och ett skyddsrum med plats för 170 personer som MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, meddelade att inte fick rivas om platserna inte ersattes (nämenvaff..?). Så det blev ett letande och parlerande och förhandlande, arkivet delades upp på ett fjärr- och ett när-, en ny serverhall byggdes, med viss tidsutdräkt eftersom it-avdelningen sent blev varse att bygglov krävs för byggen, och till slut sade också MSB ja till rivning av skyddsrummet eftersom kommunen inte visste vad som skulle ske med fastigheten efter rivning. 2022 skulle så rivningen äntligen bli av. Men så blev det 24 februari och krig i Ukraina, och plötsligt var det inte längre lika självklart att riva skyddsrum. Hur det gått med skyddsrummet i gamla kommunhuset är oklart som så mycket annat, men att det inte finns ett överflöd av skyddsrum i Enköping är i varje fall klart. Det har inte varit krav på skyddsrum i nybyggnationer sedan 2002.
Vid kommunsammanslagningen 1971 satsades på ett nytt och stort kommunhus. När, om och var skylten kan sättas upp igen är högst oklart. Det blir i varje fall inte på en egenägd fastighet, hyrda lokaler ska det vara för förvaltningar och kommunledning. Om de ska innehålla skyddsrum återstår att se.
I kommunen är det bara Lillkyrka kransort som över huvud taget har ett skyddsrum. Det finns i omsorgsboendet, Trögdsgården. Kommunen är angelägen om sina kransorter sägs det men Åsundagården i Hummelsta stängdes förra året. Det kanske kan bli ett trygghetsboende där. Man får i så fall hoppas att de som vill söka sig till ett sådant också får tillgång till busshållplatser så att de lätt kan ta sig till mat- och andra butiker. Behov kommer säkert att finnas och om man väljer att åka österut till Enköping eller västerut till Västerås är ju upp till var och en.
Men det är inte bara Åsundagården som lagts ned, omsorgsboendet Malin i Romberga har stängt, och Rosengården som drevs av ett privat bolag likaså. De boende på Rosengården flyttades till Regalskeppsvägen i Bredsand när husen på Kaptensgatan befanns alltför dåliga. Malin och Åsundagården stängdes med ekonomi som argument, och de boende flyttade till bland annat Stadsgården invid Kryddgården. Kommunen tycks inte heller ha råd med träffpunkter för sina medborgare, träffpunkterna försvinner en efter en – funktionshindrade fick flytta från Villa Sandgatan. Snickeri, vävrum och bokbindare ska ut från Kryddgården och på Ljunggården har PRO:s tillgång till samlingssalar begränsats. Vad flyttar och anpassningar av lokaler kostar i pengar klargörs nästan aldrig, vad de kostar i oro för organisationer och föreningar och deras medlemmar sällan.
Vad som oroar våra folkvalda när det gäller kommunens starka tillväxt är bland annat tillgång till skolor. När det från en talarstol i fullmäktige raljeras över att det för några år sedan till och med talades om ”att lägga ned S:t Ilansskolan”, förefaller ingen närvarande dra sig till minnes att en skola faktiskt har lagts ned. Enöglaskolan är inte bara nedlagd utan nedriven. Att namnet gick vidare till Västerledsskolan (som UL i stor annons fortfarande i februari i år, liksom många gamla Enköpingsbor, ändå kallar Västerledsskolan) ändrar inte det faktum att en skola lagts ned. Nu ska Västerleds- förlåt, Enöglaskolan, ersättas med en ny byggnad. Vid skolbyggen brukar en gräns sättas för vad byggkostnaden per elev i den nya skolan får uppgå till. Vad gäller Enöglaskolan har den styrande minoriteten med stöd av SD beslutat, efter ett förslag som inte beretts, presenterats för arbetsutskottet, eller enligt uppgift ens för alla partier i minoriteten, beslutat att kostnaden för en ny idrottshall ska ingå i den elevkostnaden. Det är synnerligen oortodoxt, och har inte skett tidigare. Oppositionen opponerade, men de blå-gröna och SD drev igenom beslutet. Det innebär att skolan i det område som politiker och andra ibland omtalar som ”utanförskaps-” får mindre pengar till sina skollokaler än andra skolor. Kommunen satsar alltså mindre på dem som skulle behöva mer. Det är desto egendomligare som kommunen för inte så många år sedan beslutade att upplevelseförvaltningen/-nämnden ska ansvara för samtliga idrottshallar och skolor hyra för de timmar som skolans elever faktiskt utnyttjar dem. Den blå-gröna minoritetens tillsammans med SD:s vurm för etablering av Internationella engelska skolan i samma område är ännu konstigare med tanke på att betydelsen av det svenska språket brukar betonas när det gäller såväl barn som vuxna i ”utanförskapsområden”. Att IES på ett tidigt stadium förklarat att man, vid eventuell etablering, inte var intresserade av att bereda plats för Enöglaskolans särskoleklasser har inte dämpat entusiasmen för sagda skolbolag hos minoritetsledning och SD. Hur tänker ni?
Och apropå utanförskap och skolor: Komvux fanns tidigare i höghuset invid Korsängsskolan. Elevantalet i skolan växte, vad göra? Jo, flytta Komvux från de lokaler som stegvis anpassats för deras verksamhet, och göra en ny anpassning, nu till Korsängsskolan. Hur många miljoner detta kostat är obekant, men det kan inte ha varit gratis. Att lekutrustningen på skolgården tydligen ändå blev fel meddelades i lokaltidningen häromdagen – de var för låga för eleverna som nyttjar skolgården. Och vart tog Komvux vägen? Jo till inhyrda lokaler i det som nu benämns Kompetensmagasinet på Östra Järnvägsgatan. Dit flyttade också det som var kvar av Jobbcentrum i gamla posthuset vid Prästgårdstullen, Integrationsenheten, Lärvux, SFI och Yrkeshögskolan. Lokalerna anpassades naturligtvis av den privata hyresvärden, hur mycket de kostar är lika oklart som hyreskostnaden för det anpassade höghuset vid Korsängsskolan.
Det är i öster, åt pendlarparkeringen till, som ingången till Komvux m fl i Kompetensmagasinet är. Lilla grinden är tillgänglig företrädesvis vid barmark. Statens serviecenter och Familjens hus finns kvar på Korsängsgatan.
Kvar på Korsängsgatan ligger Statens servicecenter med det som ännu återstår av service från Försäkringskassan, Skatteverket, Arbetsförmedlingen och Pensionsmyndigheten. Där har också kommunens enhet Familjens hus lokaler. Det är inte osannolikt att det är service som studerande vid Komvux, SFI m fl i Kompetensmagasinet har anledning att ha kontakt med, gärna nära. Som till exempel på väg till eller från undervisning.
Enköping har länge varit känd som rondellernas stad, och säkert är många trafikanter glada över stadens cirkulationsplatser med vackra planteringar i rondellerna. Mindre glada har de varit över trafiksituationen nedanför Hejarbacken. Nu finns där en cirkulationsplats, och vi får hoppas att vi inte får elaka vintervägar framöver, för då är det kasa ned och slira upp som kommer att gälla för bussar och kanske också andra fordon där. Vad som är värre, och väderoberoende, är att rondellen, mittenpartiet i cirkulationsplatsen, försetts med höga kantstenar. Hur tänkte man där då för stora, långa fordon i snäva svängar? Likadant är det i cirkulationsplatsen Stockholmsvägen-Österleden, höga kantstenar runt rondellen i mitten, och snäva svängar.
Som avslutning på denna lamentation över sakernas tillstånd en återgång till Stora Torget och Paushuset. Samme tf stadsarkitekt som ser detaljplanens uppgift att göra ett nybygge ekonomiskt genomförbart för byggherren, kunde i Enköpings-Posten också berätta att andelen bostäder i förslaget minskat från 40 procent av ytan till 10 procent i det nya. Det är ju passligt med tanke på att kommunpolitikerna i denna starkt växande kommun inte har så mycket stolthet över sin stad och kommun att ett kommunägt nytt kommunhus anses behövas. I stället ska förvaltningar och kommunledning inhysas i hyrda lokaler. En upphandling av dylika har för övrigt prövats, men det kom bara in ett anbud, så upphandlingen har skjutits upp. Insändarskribenten citerad i början av texten har funnit svaret till det mycket begränsade intresset för upphandlingen från fastighetsägare och byggherrar i beskrivningen av Pausfastighetens detaljplaneförslag: på sidan 19 i en ritning fanns utrymmen markerade som ”kommunhusets entré” respektive ”reception”.
Det blev långt det här, och då har ändå inget skrivits om Bredsand, inte om Möbelhustomten och bilparkering, under jord eller på gården (detaljplanen sade under jord, men det behövde tänjas på så det blev på gården), inte heller något om fjärrvärmeverket som ska flyttas vilket torde innebära att kraftproduktionen som skulle kunna förse merparten av staden med el, inte blir kvar i Enköping.
Det ska ändå konstateras att flytten av flaggstängerna på Stora Torget gick i ett huj, bort med de gamla som träden stod för nära, och upp med nya ett tiotal meter in mot torget. Nu kan det flaggas utan grentrassel. Jippi!
De gamla flaggstängerna togs bort och de nya högre stängerna är redan på plats mellan bänkar och parkering.
*Rubriken är citat från Olle Adolphsons Gustav Lindströms visa. De följande stroferna lyder ”Glada som barn, med sitt sattyg till plan!”
PS. Kan inte låta bli att kommentera intervjun med kommunalrådet (C) i Enköpings-Posten nyligen. Rådet är mest stolt över att kommunen gått från att göra budget för ett år i taget till att ha en långsiktig plan med mål som sträcker sig fyra år framåt i tiden. Så bra det låter. Men så sent som i oktober 2021 fattade en enhällig socialnämnd beslut om att återgå till ettårsbeslut om bidrag till Hela människa Ria som driver Härbärget för hemlösa på Kryddgårdsgatan. Motiveringen för återgång till ettårs- från tvåårsbeslut var att nämnden ju får sin budget för ett år i taget. Ria har under en följd av år önskat IOP-avtal (ideellt och offentligt partnerskap) med kommunen för att få en ekonomiskt säkrare och mera planerbar verksamhet. Kommunen, socialnämnden, har vägrat. I juni 2021 tog fullmäktige enhälligt beslut att riktlinjer för IOP-avtal för samtliga förvaltningar skulle tas fram. Sedan tidigare har upplevelseförvaltningen IOP-avtal med bl a OK Enen och konstföreningen. Inga riktlinjer har synts till, och tvärtom har förutsättningarna för Härbärget alltså försämrats efter fullmäktiges beslut. Det kanske är fullmäktigebeslut som genomförs enligt en långsiktig plan, om fyra år eller så? DS.
