Googla på Horndal. Googla på Google och Horndal. Googla på Horndal och sågverk, eller Horndal och bruk. Jodå, det blir träffar. Men Horndal och Ytterkvarn? Nej, jag trodde väl att det inte skulle ge tillnärmelsevis så många träffar.* Men sambandet finns, vilket glatt mig outsägligt. Lika mycket som att det är bara 25 kilometer mellan Enköping och Ytterkvarn. Det senare är en glädje för den som föreställt sig att cykelturen dit är minst 30, kanske så mycket som 40 kilometer. Man ska ju cykla hem också …
Det är mest stenvalvsbron från 1876 som märks i Ytterkvarn, men det är nedanför dammen och bron som restplatsen finns, resterna av järnbruk och kvarnar syns fortfarande i höggräs och sly. Rastplatsens bord består av kvarnstenar.
Av hammarsmedjan finns fundamenten av bläster- och smältugn och järnhammaren kvar direkt nedanför fallet. Det är också i samband med dem som Horndal dyker upp – till Skattmansö och Ytterkvarn hämtades nämligen tackjärn från Horndals bruk. Med vinterforor. Tänk bara. Ja, ja, det togs tackjärn från Norbergs bergslag och Karbenning också, men för en infödd Horndaling är det självklart tackjärnet därifrån som räknas, långt efter det att järnbruket i Ytterkvarn lades ned 1885 får det hjärtat att klappa fortare. Horndals bruk lades för övrigt ned 1979. Och sågverket, den andra stora arbetsgivaren i Horndal, ASSI som blev Setra, stängdes 2012.
Men Horndal finns kvar med ett flertal mindre företag, och när nu Google visat intresse för den gamla bruksorten har till och med rikspressen varit på plats. Horndalingar ser ljust på framtiden, och till skillnad från Ytterkvarn kommer Horndal förhoppningsvis inte att förvandlas till enbart en rastplats med utsikt över kvarlämnade grundstenar från tiden då järnverks- och sågverksarbetare och deras familjer levde och verkade där.
I Ytterkvarn finns inte bara rester järnbrukseran, där finns också rester av två kvarnar, den äldre invid Skattmansöån där också resterna av den gamla bron finns kvar, den yngre flyttades till rastplatsens andra ände och drevs med vatten som leddes i en nedgrävd tub från dammen. Kvarnen drevs till 1947 och revs tjugo år senare.
Resterna av gamla bron.
Det lilla området Ytterkvarn som nu ingår i Skattmansöådalens naturreservat rymde för knappt 150 år sedan arbetsplatser för ett inte så litet antal personer, tio smeder finns på bild i informationsbladet. Till det kom mjölnare, och familjer. Det kan vara värt att fundera över utveckling och tidens gång, utan sentimentalitet, när man dricker sitt termoskaffe vid kvarnstensborden.
Vägen dit kan vara värd några extra ord – nordöst om Ytterkvarn ligger Skattmansöstugan med backen och liftar som erbjuder pulka- och skidbackar vid snötillgång, och alltid vacker utsikt över Skattmansöådalen och naturreservatet samt grillplats. Från Torstunavägen visar en pil på stigen upp till jättekastet på Härledberget norr om Torstuna kyrka. En i sanning häpnadsväckande bumling där den står och ser ut att kunna falla ned vilken minut som helst.
Härledstenen.
Från den södra avtagsvägen mot Ytterkvarn och vidare till Vittinge går en stig upp till Strömstatallen. Hur stor och gammal Strömstatallen är är obekant, men en välkänd konkurrent i jättetallsammanhang föll efter den gångna vintern: Grönsåstallen mellan Särna och Mörkret i Dalarna. Mellan 500 och 600 år kan gammeltallar ta på sig för att nå en storlek som lockar besökare.
*Alltför stor tilltro till antal träffar vid googlesökningar är ovist, men ger proportioner: Bara Horndal: 922 000 träffar Horndal och Google: 83 300 Google Horndal: 79 800 Horndals bruk (nedlagt 1979): 131 000 https://sv.wikipedia.org/wiki/Horndals_bruk Horndals sågverk (ASSI därefter Setra, nedlagt 2012): 41 300 MEN: Nya Horndals Komponent finns ännu kvar. Horndal och Ytterkvarn: 84 träffar, varav merparten saknar ”Horndal”, övriga är mestadels varjehanda adress- eller väglistor.
För snart ett halvsekel sedan bestämde Enköpings politiker att kommunen inte ska äga ett stadshotell. Det var förståeligt. Att de följande ägarna till sagda hotell misskötte paradhuset vid Stora Torget så gruvligt att det, trots q-märkning i detaljplanen från 1987, revs 2010, och att där hotellet stod nu är en stor grop är en annan sak.
Bakom staketet fylls stattgropen av allt frodigare grönska där det q-märkta stadshotellet, paradbyggnaden vid Stora Torget, förr stod.
Nu tycks kommunpolitikerna vara inställda på att kommunen inte heller ska äga ett kommunhus. Det är svårare att förstå. Zoom och skype och digitalisering i all ära, men det finns poänger med fysisk tillgänglighet, inte bara för tjänstemän utan även för, och kanske framför allt, för kommuninvånare och andra som kan behöva komma i kontakt med kommunens politiker och tjänstemän.
Om någon tror att så inte är fallet kan bygglovsavdelningen tjäna som exempel – där har tjänstemän före pandemin erbjudit personlig hjälp till sökanden vid öppna hus på för medborgarna lättillgängligare tider, på biblioteket men också ute vid byggvaruhus. Mycket uppskattat, enligt bygglovschefen.
Det finns förstås ett kommunhus på Kungsgatan, men det är angripet av fukt och mögel. Personalen flyttades ut av arbetsmiljöskäl och 1970-talsbyggnaden ska rivas enligt beslut i tekniska nämnden i maj 2019. Att det ännu är orivet beror på att det dök upp problem: I huset fanns ju också kommunens arkiv (ojdå!), kommunens serverhall (käre värld!) och ett skyddsrum (nämen!). När arkivet flyttats till inhyrda lokaler i Enköping och i en närliggande kommun och en ny serverhall till sist kommit på plats, (it-avdelningen var av förklarliga skäl djupt involverad, men mer hemma på serverbehov än upphandlings- och bygglovsadministrativa krav) återstod skyddsrummet som MSB måste ge tillstånd för rivning av.
Från MSB blev det blankt nej för rivning. Med hänvisning till det nya säkerhetsläget får skyddsrumsplatser inte tas bort utan att ersättas. Och vad som ska hända med kommunhusfastigheten är ju inte bestämt – det beslut som fattats gäller rivning men vad eller vem som ska bygga något där är obekant. Nu har lokaltidningen Enköpings-Posten meddelat att MSB och kommunen ändå till sist efter upprepade kontakter parterna emellan kommit överens. Skyddsrummet får rivas. Men ännu står kommunhuset kvar.
Kommunens tillgångar skrevs ned med drygt 18 miljoner efter tekniska nämndens beslut om rivning. I fjol och fortfarande återfinns kommunhuset som del i nämndens förväntade underskott för ”ej hyresgrundande lokaler”, kostnader för rivning, utrangering, nedskrivning m m.
Rivningen av gamla stadshotellet tog lång tid men av andra skäl. Det lämnades till yttre och inre förfall vilket fortgick tills det riskerade falla ned över gator, torg och Enköpingsbor. Under förra mandatperioden köpte kommunen tillbaka de två fastigheter där stadshotellet stått, såg till att arkeologiska utgrävningar gjordes, och gropen stod så klar för exploatering. Beslutet blev att gå ut med en markanvisningstävling. En ny minoritetsledning tillträdde, och inte mycket hände förrän ledande kommunalråd i oktober 2020 meddelade att fastighetsbolaget Vi Invest fått markanvisning på fastigheterna, utan tävling. Beslutet blev föga förvånande överklagat. När ett hotell, sannolikt i kombination med butiks- och kontorslokaler och bostäder, kommer på plats i gropen återstår att se. Enköpingsborna suckar och väntar, och lokaltidningen har startat kampanj och räknar dagarna sedan stadshotellet revs: ”När ska såret i Enköpings centrum läka?” frågar redaktionen.
Gropen vid torget må vara ett sår i stadsbilden, men Enköpingsbesökare har andra logimöjligheter, på hotell Park Astoria eller i olika rum- och frukostetablissemang. Inte heller har det utrymda kommunhuset gjort att politiker och tjänstemän behövt sakna kontors- och möteslokaler. De har tak över sina huvuden, om än utspridda i inhyrda lokaler.
Det har funnits röster för att bygga ett nytt kommunhus i stattgropen, röster som redan från början var svaga och som nu inte hörs alls. Men onekligen skulle det vara en lösning att bygga eget hus på egen mark, och kommunen äger ju också marken med gamla kommunhuset. Vad som ska hända med den är även det ännu obekant. Tydligen blir det inte ett nytt kommunhus i varje fall. Enligt det förslag som nu ligger ska kommunen, enligt lokaltidningen ovan, ”bli bland de första i landet med att anpassa sina lokaler till framtidens förändrade arbetssätt”.
Inget nytt kommunhus alltså, eventuellt ska kommunkansli och politiker härbärgeras i hyrda lokaler i ett kommande nytt Paushus, och i lokaler på Linbanegatan som redan anpassats till kommunens önskemål. När det kan bli verklighet är högst oklart. I det ”gamla” Paushuset sitter för övrigt miljö- och byggnadsförvaltningen, åtminstone fram till årsskiftet. Vart den sedan ska ta vägen är också oklart, eller om tjänstemännen kanske får stanna där ett tag till.
Allt går dock inte långsamt, riktigt raskt gick det att riva delar av Westerlundska gymnasiets F-hus för att ge plats för det nya gymnasiet. En anledning kan vara att Westerlundskas skyddsrum kommer att ersättas. Förhoppningsvis har det också löst sig till samtligas belåtenhet med flytten av p-platserna från hörnet Torggatan-Sandbrogatan.
Arbetet med det nya gymnasiet i hörnet Sandbrogatan-Torggatan pågår för fullt. Rivningen av F-huset gick fort (nedskrivning av tillgång med 7,6 mkr enligt årsredovisning 2020), fordonsprogrammet har flyttats till hyrda lokaler på Kaptensgatan.
Investeringsbeslutet för gymnasieskolan uppgick till 575 miljoner kronor, 550 av dem beräknades byggnaden kosta, infrastrukturen resterande 25 får man förmoda. Peab tog hem upphandlingen, kontraktssumman enligt bolagets pressmeddelande uppgår till 405 miljoner, och entreprenadformen är totalentreprenad. Den minnesgode kommer kanske ihåg att familjebadsbygget, budgeterat till 350 miljoner för byggnaden och 30 miljoner för infrastrukturen, upphandlades som totalentreprenad med samverkan. Entreprenadformen ”med samverkan” har diskuterats livligt då kostnaderna nu totalt ser ut att sluta på 421 miljoner kronor, eventuellt också ytterligare sex miljoner. Det ska bli spännande att se vad slutnotan för gymnasiet blir, och vad som ingår i de många miljonerna.
Klart är i varje fall att målet för hyreskostnad per elev är densamma för gymnasiet som för västra skolan, 20 000 kronor. Men för västra skolan inkluderas skolans kostnad för hyra av ny idrottshall. Hyra av idrottshuset ingår uppenbarligen inte i målkostnaden per gymnasieelev. S och NE reserverade sig mot beslutet om mål för hyreskostnaden för västra skolan som utbildningsnämndens majoritet fattade vid majsammanträdet.
I väntan på beslut i rättsinstanser och kommunala nämnder fortsätter det växande Enköping vara föregångare, utan kommunhus men med en stattgrop och från 2024 ett nytt gymnasium.
Den har beskrivits som en praktristning. Ett hundratal figurer, 40 skepp, 32 människor och 22 djur på en berghäll i Övre Rickeby. Det är hällen längst i öster, och den liknar mest ett bronsålderns klotterplank.
Bilden gör på intet sätt hällen rättvisa, den bör upplevas där den är vid Övre Rickeby. Grishällen är det namn den fått i broschyrer.
Det går utmärkt att fylla en dag med hällristningsexkursioner sydväst om Enköping. Många av ristningarna är målade och därför lätta att se, andra kan anas i hällarna. ”Klotterplanket” i Övre Rickeby är på sitt sätt överväldigande, men ändå inte den med flest ristningar. Det är Stora Hemstahällen med omkring 400 figurer varav 200 skepp.
Svin på Hemstahällen. I reservatet finns tydliga spår också efter dagens vildsvin.
De många skeppen i Hemsta är imponerande, men än mer imponerande är faktiskt Brandskogsskeppet. En välmarkerad stig leder till hällen med den drygt fyra meter långa skeppsristningen. Med sex människor som ror och under kölen en människofigur som tycks lyfta skeppet, är ristningen inte bara säregen, den är unik i sitt slag. Det går att jämföra med skeppet strax intill som, om än drygt två meter långt och med många med streck markerade roddare, ändå känns traditionellt i sin utformning.
Det lilla skeppet i Brandskogen, fören på det stora skymtar uppe till höger.
Hällristningarna kan ha gjorts av religiösa skäl, eller kanske för att markera platsernas betydelse som samlingspunkter i bronsålderslandskapet då vattnet låg så mycket högre än nu, Enköping var ett skärgårdslandskap. Människorna livnärde sig på jordbruk, boskapsskötsel, jakt och fiske, och det avspeglas i hällarnas figurer.
Många skepp, gott om djur och män, men också några kvinnofigurer finns på hällarna. De här två syns på stora Rickebyhällen, intill vägen mot Lillkyrka.
Enköpings museum har utomordentliga utställningar om inte bara hällristningar, ett besök rekommenderas, före eller efter besök i det fria. Vad museet inte berättar om är naturreservatet i Hemsta som också innefattar Hemstahällen, en av så många som ett 80-tal registrerade fornlämningar. Beteslandskapet med hagar och mindre skogspartier är en upplevelse i sig, att vandra genom längs Upplandsleden som passerar där, eller stillsamt packa upp matsäcken i, med full respekt för samtliga reservatsregler.
Hemsta naturreservat bjuder på ett vackert hållet beteslandskap, och exempel på envis växtkraft som den här björken.
Lillkyrka fornstig är lärorik, lagom lång och med just så många myggor att man vet att man är i skogen men utan att plågas.
Det går inte att missa var fornstigen börjar.
Det finns en kort och en lite längre sträckning av stigen. De snälla korna möter den som väljer den längre vägen. Men då ingår också en snårigare, och blötare, terräng med flera gravplatser från olika tidsåldrar. Finnhögen är en av dem, Bonde i hög en annan. Det första namnet låter traditionellt, men Bonde i hög mera som en beskrivning.
Utgå från Lillkyrka sporthall och följ markeringarna, långa stycken följer fornstigen, elljusspår och Upplandsleden varandra. Fågelholkar pryder nästan varje stolpe i elljusspåret, och man ser dem innan den första fornstigsskylten nås. Den som tycker holkar är roligare än historia kan nöja sig med dem.
Några av holkarna längs elljusspåret och fornstigen som delvis löper parallellt.
Övriga har en cirka tre kilometer lång promenad med 26 olika fornminnen markerade och beskrivna att fortbilda sig med, en promenad väl värd mödan. Gladast över en inhägnad blir man vid källan som ser liten och harmlös ut men är två meter djup. Att den är stenklädd ned till botten gör det inte mer lockande att gå ned sig i den, men talar om hur viktig den varit för djur och människor.
Två meter djup? Huvva, tur den är inhägnad och gallertäckt ….
Svårast att upptäcka om inte för skylten är hålvägen, mest fantasieggande bautastenen vid sidan av stigen på väg mot Storgraven. Är det inte en runsten? Det borde det vara, vid en gammal väg, om än hålväg …
Mest tankeväckande i ett klimathots- och havsnivåhöjningsperspektiv är skylten vid bron över Blackfjärdskanalen. Att stora delar av Trögdens bördiga åkrar en gång var täckta av vatten är lätt att glömma bort.
Notera tidsaxeln på skylten.
Det är på södra sidan av kanalen som de snälla korna och deras kalvar går. Vandrare är besökare och ska hålla sig diskret undan. Det är djuren som hör hemma där, och det går utmärkt att utan att störa dem se och begrunda såväl Bonde i hög som båtgrav, Finnhögen och i skogsområdet utanför hagen resterna av Lövnäs hemman och det gamla torpstället.
Finnhögen sedd från fornstigen och Upplandsledens vindskydd och rastplats.
Kulturföreningen Lillkyrka fornstig har gjort och gör ett gott arbete med stigen för såväl folkbildning som -hälsa, ett utflyktsmål så gott som något.
Vad är det för fel på bergbana? Och vad är det för fel på Uppsala slott? Hiss och gångbro/bergbana upp till slottet för att förbättra tillgänglighet och utveckling av konstmuseum och turism vid slottet var förslag som inte alls uppskattades i Uppsala, och som också dragits tillbaka.
Bergbana? Jodå, i Norge kan de. Bergen har en lång bana med tre hållplatser, i Trondheim har de en annorlunda bana anpassad till cyklar. I Finland går det bra att ha museum i Åbo slott. Det är visserligen ett historiskt museum, men utställningar, permanenta och tillfälliga, har de ju där också. Bergbanor finns i en rad andra städer. Till och med Skansen har en bergbana.
Men i Uppsala går det inte an, inte konstmuseum i slottet och inte bergbana uppför backen. Annars hade det ju varit kul med en bergbana, om än kort, upp till slottet. Och en bättre användning än museum i delar av Uppsala slott, finns det? Oavsett vilken typ av museum, men nu är det ju konst som det redan bitvis anpassats till.
För skattebetalare kan det kanske rent av vara en fördel att kommun och stat samnyttjar och -finansierar lokaler och verksamheter i Statens fastighetsverks slott, i stället för att som andra vill, flytta det kommunala konstmuseet till Kaniken, ägt av Uppsala akademiförvaltning.
Museet i Åbo slott hade för nu ganska många år sedan en tillfällig utställning där bland många andra föremål en t-shirt hängts upp. Texten löd ”Mercenaries never die, they go to hell and regroup”. Det är lite så det är i Uppsala, inte med legoknektar, men med protesterande. Det ska protesteras, oavlåtligt, i olika konstellationer och mot olika saker, och effekten av det blir långbänkar. Det har protesterats mot långbänken vid Forumtorget också förresten. Den är för lång och står för skuggigt och …
I Århus, Danmark var det inte tal om konstmuseum i Marselisborgs slott. Det är sommarresidens för kungafamiljen. Men när de kungliga inte är i slottet är sedan 1974 slottsparken med dess många skulpturer öppen för allmänheten. Konstmuseet Aros byggdes nytt och stort och påkostat. Boy (bilden ovan) kan ses där, Boy är som museet, stor. Följ länken och se själva.
Det är tråkigt att det inte heller i framtiden ska gå att åka bergbana upp till Uppsala slott med konst följd av slottslunch som utgångspunkt för strövtåg i Carolinaparken, Linnéanum och Botaniska trädgården, med eller utan besökare utifrån.
Att sjunga glatt om bergbanan på Vesuvius går i varje fall. Själva banan finns visserligen inte kvar men sången om banan är välbekant, flera olika versioner finns på Youtube. Refrängen lyder:
Nej, just varg är jag inte rädd för när jag rör mig i skog och mark. Vildsvin och björn däremot, huvva. Andra ser det inte så, åtlar och fällor och skoterjakt och … förgiftade åtlar! Herreminje.
Johannes Janssson/Norden.org
Det är lätt att förstå att samer varken vill ha varg eller järv runt sina renar. Lätt att förstå också fårägare som föga uppskattar varg som förgör deras inhägnade får.
Lite svårare är det att förstå jägarna som anser att vargen tar deras bytesdjur. För är det inte så att vargen tar de unga och svaga? Eller är det bara i naturprogram från Afrika som de stora rovdjuren tar ungdjur?
Svårt kan det också vara att förstå tystnaden från skogsägare, små, men framför allt stora, som klagar över älgstammens tillväxt och vad det innebär för tillväxten i skogsplanteringar. ”De ser planteringar som skafferi” som en skogskunnig sagt, med en suck tittande ut över topptuggade plantor. Då borde de väl välkomna rovdjuren som i åtminstone någon mån håller tillbaka tillväxten av djur som äter upp deras kommande intäkter? Den skogskunnige tittade snett och hummade om jaktlag och intäkter från jakt. Ren- och fårägare har kanske inte de de dubbla intressena. Och jägarnas intressen är kanske också ensartade.
För de som förundrade följer debatt och artiklar i dagens, i huvudsak glest vargutsatta, Sverige kan följande citat ur Ottilia Adelborgs Dalarna, Gidlunds, 1986, Från Gagnä-mäns näs, Kvällsprat i buan, s 336, ge ett historiskt perspektiv. Adelborg verkade i slutet av 1800- och början av 1900-talet.
”… den sommaren var vargan svår. Så snart det blef kväll, hörde man dem ’rula’ i bergan, och om nätterna snodde de runt gårdarna. Inte fick då hölan (fäbodkullan) vara rädd, för va de så illa, att vargan kom åt något får, så fick hon lof te gå etter’n me käppen å be en vara go å låta bli – å då släppte’n fåret. För si vargan har försyn för människan.”
Det blev inget inramat collage med fotokort och motiv knutna till krig och vapen. Korten ville inte låta sig kombineras till ramvänligt format. I stället blev det detta:
Lite taffligt sammanställda på den omanglade linneduken.
Det var färgbildens nöjt uppåtblickande soldat speglad i bilrutan, och fången som med förbundna ögon och bävan likaledes vänder ansiktet uppåt, som inledde samlingen av militär- och vapenanknutna bilder. Jorge Silvas bild nere till höger från utställningen ”Vittnesmål Irak – fem års krigsrapportering” på Galleri Kontrast våren 2008 är fortfarande den av de fyra som utan blod, våldsutövande och vapen speglar krigets maktförhållanden.
Det är sannolikt flygplan eller helikoptrar Silvas personer riktar uppmärksamheten mot. Vilken typ av plan som Johan Bergmark fångat i effektfull siluett mot molnet på fotot uppe till vänster, är oklart. Men i det tänkta collaget passade hans foto, även det från Galleri Kontrast, bra.
Pojken med hjälm, gevär och flera handeldvapen fotograferades av Vee Speers 2007 (kortet från Fotografiska). Den unge mannen med patronbälten över huvud och axel fotograferades av Gilles Caron i Biafra 1968, (kortet från Musée de l’Elysée, Lausanne).
Unga människor i verkligt krig och krig som en lek. Hur det var och hur det förespeglas bli.
Annie Leibovitz svartvita foto från Sarajevo 1994 (kortet är märkt Fotofolio.com, sannolikt köpt på Fotografiska). Bilden säger mer än ord.
Galleri Kontrast ägs av Pressfotografernas Klubb och finns på Hornsgatan i Stockholm. www.gallerikontrast.se
”Det är ett ständigt blippande” säger anställda i hemtjänsten i Stockholm. Det tycker ansvarige politikern är bra. Bra att mäta tid, hela tiden, in och ut, fram och tillbaka. Ett annat system kan skapa ekonomiskt incitament att vara hos kund så kort tid som möjligt. Tycker politikern. För personalen, och de gamla, är det minutjakt för de förstnämnda, och för de gamla, ”kunderna”, gäller det att inte vara till besvär, fråga efter eller behöva någon hjälp som inte beviljats i särskild ordning. För personalen är det tid som är problemet, för politikern för få chefer. Det är en underlig prioritering. Fler som ska hantera papper i stället för fler som möter och hjälper de gamla i tider när de ekonomiska ramarna krymper. (Artikeln där personal och politiker kommer till tals publicerades i SvD 19 april under vinjetten Äldreomsorgen inifrån.)
Pandemin har gjort tydligt hur inte minst traditionella kvinnoarbeten värderas när det gäller tid, när det gäller arbetsmiljö och inte minst när det gäller löner. Gigekonomin har det skrivits om, om anställningsförhållanden där de arbetande inte är anställda i vanlig bemärkelse och förhållandena är under all kritik vad gäller löner och arbetsmiljö. Genom ständiga vikariat, timanställningar och bemanningsföretag blir det möjligt att ytterligare begränsa möjligheterna för arbetare att påverka arbetsmiljö och löner.
Om timanställda i Malmö hamn skrev Kristian Lundberg boken Yarden En berättelse, Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2009. Om egyptiern: ”Det är förbjudet. Det vet vi alla. Vi kan också förstå förbudet. Han blir avskedad på stående fot och får gå hem samma dag. Det är så det är med oss timanställda. Oss kan man skicka fram och tillbaka, det spelar ändå ingen roll. Det står alltid en ny kandidat utanför grinden och väntar. Vi tvingas leva våra liv på huk.” (s 41) Om Yassir: ”Vi som är timanställda har naturligtvis ingen bonus. Hastigheten på vårt arbete belönas aldrig, bestraffas bara. Yassir tillhörde de fast anställda. Inte nu längre. Han bad till slut själv om att bli förflyttad. Ett perfekt system. Vi äter av varandra. Han ville inte heller sänka sina arbetskamraters inkomst. ’Vad skall jag göra Kristian, de hatar mig, de pratar inte med mig, vad skall jag göra?’ Jag svarar honom: ’Jag önskar att jag visste. Jag önskar att jag kunde göra allt bra!’ ”(s 48) Om Amish: ”Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder. De fattiga skall bli fattigare. Det kostar att vara fattig. ”(s 70).
Joseph Ponthus, författare och socialarbetare, har skrivit om sina erfarenheter som bemanningsanställd i Bretagne, först i fisk- och skaldjursfabrik, därefter i slakteri. Om Lundbergs bok är mest prosa, kanske Ponthus bok kan kallas prosapoetisk. Den heter Vid Bandet, anteckningar från fabriken (Weyler förlag, 2021, översättning Jenny Högström.) Men oavsett hur stilen betecknas är innehållet inte sällan brutalt i beskrivningar av arbetsvillkor och utsatthet:
”På bemanningsföretaget frågar de när jag kan börja/ Jag drar min gamla vanliga litterära vals/ ’I morgon i ottan när dagen gryr över nejden’/ Tagen på orden får jag börja jobba klockan sex nästa morgon” (s 12) ”Morgondagen/ som bemanningsanställd/ Är arbetet aldrig säkert/ Kontrakten är på två dagar som mest/ Det är inte Zola men man skulle kunna tro det” (s 20) (JP har jobbat natt, vaknar 14.30, skulle ha börjat igen 20.30): ”Bemanningsföretaget ringer det är ändring av program och schema/ Från klockan nitton till halv fem som om man räknar en halvtimmes rast om dagen ger dryga nio timmars arbete/ Jag ska inte vara vid den panerade fisken utan vid de färdiga rätter som min fabrik också producerar Jag börjar jobba/ Jag silar tofu … Omklädningsrummet i hast/ Kläderna/ Stämpeluret/ Och så kör vi igen/ Jag silar tofu/ Stå ut tre timmar till/ Man måste fortsätta/ Jag silar tofu/ Jag ska fortsätta/ Natten tar inte slut/ Jag silar tofu/ Natten tar aldrig slut/ Jag silar tofu Jag silar tofu”(ss 51-52) ”’Då var det slut för dig/ Vi ses’/ Sa chefen när arbetsdagen var över/ Utan krusiduller … Efter sex veckor/ Inte ens säkert han vet vad jag heter i förnamn (s 113) … ’Då var det slut för dig/Vi ses’/ Som chefen sa/ En av cheferna alltså Det råder ingen brist på chefer/ Det råder brist på jobb/ Det råder brist på pengar ” (ss 117-118)
Och sen får JP jobba på slakteriet: ”Till slakteriet/ Jag går dit som man går/ Till slakteriet” (s 123) ”Bemanningsföretaget ringer sexton och trettio på/ måndagen för ett knäck samma kväll klockan tjugo … Fabriken är enorm/ Monstruös/ En chef säger ’Grisstyckningen’/ Jag följer med” (s 124) ”Ögonen försöker förstå hur hallen och dess utrymmen hänger ihop/ Och sen/ Grisslamsor/ Överallt/ Och inte bara slamsor/ Trynen kotlettrader grisfötter grisfett som är så karaktäristiskt/ Överallt” (s 125) ”Inte en tupplur inte en natt utan dessa hemska/ drömmar/ om slaktkroppar/ Som faller över mig/ Som anfaller mig/ Förfärligt/ Som plötsligt liknar mina nära eller/ mina djupaste rädslor” (s 139) ”Jag flyttar slaktkroppar/ Utan slut/ Jag bara/ Tjänar mitt uppehälle/ Nej/ Tjänar pengar/ Nej/ Säljer min arbetskraft/ Ja/ Så är det” (s 148) (Det utbryter strejk på slakteriet, fast anställda strejkar): ”Jag skulle ha varit så nöjd över att vara med dessa/ ’obildade’ som Macron smutskastar/ En av dem som inte knegar för att ha råd med en/ kostym utan en Decathlon-fleece för kylan som vi/ arbetar i/ Att vara del av den kollektiva kraften och skratta åt latmaskarna som de tror att vi är/ Hallå Manu/ Ska du hänga med imorgon bitti flytta lite/ slaktkroppar och ha lite skoj” (s 178) ( Länk till artikel där Macrons uttalande om kostymer nämns.) ”Jag ingår i den reservarmé som den store/ Karl talar om från och med 1847 i Lönearbete och kapital/ ’Storindustrin har ständigt behov av en/ disponibel reservarmé av arbetslösa vid perioder/ av överproduktion. Borgerskapets primära mål i/ förhållande till arbetaren är naturligtvis att köpa arbetskraften så lågt pris som möjligt, vilket (citatet fortsätter) … Den som består av arbetslösa som är nöjda med att/ vara bemanningsanställda. ”(s 252)
Det är när man läser om våra nutida löneslavar, infödda och invandrade, ”egenanställda” och timanställda, som det sticker extra mycket i ögonen att 24/4-21 läsa att Postnords vd fått löneförhöjning. Från 583 333 kronor till 708 333 kronor. I månaden. Och att Vattenfalls vd tjänar 1 miljon 319 500 kronor. I månaden. Det är statliga bolag. De är kvinnor. Hur mycket skulle män på samma jobb ha tjänat är en tanke. En annan är att det är anstötligt, oavsett kön.
Åter till Joseph Ponthus för en lite positivare avslutning. För att han, bland räkor, skaldjur, kapade fingrar, klämda tår, slaktavfall, blod, stress och överväldigande trötthet efter långa, tunga arbetspass, någon gång också fick mig att skratta. Som då han skriver om fiskfabrikens tidigare öden. Det är på sidan 20, och jag citerar det inte här. Läs boken om ni vill veta!
Digitala vaccinpass, övervakningskameror, ansiktsigenkänning, datainsamling från facebook, whatsapp, instagram … Insamling av data om anställda, om patienter, om kunder, om medborgare… hur många sätt finns det för myndigheter och företag, små och stora, att kartlägga oss? Och hur många försöker försvara vår integritet inför anstormningen av uppmaningar och rent tvång att ge upp den?
Skylten vid ingången till organisationen Privacy International, Britton Street, London.
Det finns flera organisationer, Privacy International är en av dem, och PI förklarar så här vad de arbetar för: For a world where technology will empower and enable us, not exploit our data for profit and power. PI bildades 1990, och från basen i London arbetar deras anställda för, och bevakar frågor om, rätten till personlig integritet på nätet, en rätt som ingår i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: ”No one shall be subjected to arbitrary interference with the privacy, family, home, or correspondence.”
I EU och därmed Sverige har vi sedan maj 2018 GDPR, akronymen som här inte sällan hänvisas till som något som är till förfång för såväl unga som gamla i stället för det försök till skydd för våra data och vår integritet som EU ändå genomfört.
I Sverige har vi också Integritetsskyddsmyndigheten, namnbytt från Datainspektionen men i övrigt inte tillförd några större personella eller lagliga befogenheter. Myndigheten har inlett en granskning av hur nätapoteket Apotea kameraövervakar sin personal i sin logistikanläggning (UNT 17 mars-21). I december -20 beslutade myndigheten om en sanktionsavgift mot Uppsalahem efter att bolaget kameraövervakat. Men i stor utsträckning är vi utlämnade åt oss själva, och åt dem som vill använda oss och våra data för egen vinning, för kontroll och övervakning och för de som så önskar och kan, att skada oss.
Om sjuk- och vårdjournaler har såväl Fia Ewald som Liv Beckström skrivit i Dagens Arena. Jag rekommenderar artiklarna, Vårduppgifter i otrygga händer respektive Sju svenska steg som hotar din integritet. I den första finns exemplet med en man som arbetade extra inom en sjukvårdsregion och då passade på att söka uppgifter om kvinnor i en specifik folkgrupp haft sex före äktenskapet.
Kameraövervakning och ansiktsigenkänning har blivit allt populärare. Företag i olika länder ställer efterfrågad teknik och/eller mjukvara till förfogande för allt från diktaturstater till svenska bostadsrättsföreningar. Oro för kameror i Moskvas tunnelbana fick stor rubrik i UNT 2 mars-21, SvD skrev, med mindre rubrikstil, i näringslivsbilagan 2 mars -21, att en analysfirma räknar med att ”ansiktsigenkänningsmarknaden” ska omsätta 4,5 miljarder dollar redan i år. Att techföretag vill in på marknaden är föga förvånande. Ännu mindre rubrikstil fick artikeln i SvD-bilagan 11 mars som handlade om amerikanska hackare som uppgivit sig ha kommit över filmer från 150 000 övervakningskameror i banker, fängelser och skolor. Enligt artikeln ska hackarna ha tagit sig in via en företagsplattform med övervakningssystem online.
EDRI, European Digital Rights, är liksom Privacy International en organisation som bevakar frågor om personlig integritet på nätet, i samhället och i våra hem. Jag rekommenderar läsning av deras hemsida, och särskilt sidan om medborgarinitiativet Reclaim your face, och uppmaningen till EU kommissionen att stoppa biometrisk massövervakning. Medborgarinitiativ är EU-medborgarnas möjlighet att påverka EU:s politik och lagstiftning, följ länken ovan och läs om “European Citizens’ Initiative” (ECI).
Vidare till de små tingens övervakning, IoT. Allt vi via appar i våra smarta telefoner själva ska övervaka för vår säkerhet och hälsa. Om riskerna med uppkopplade hem och allt som samlar data, bilder och ljud från oss, våra hem och våra familjer, har Joseph Bugeja skrivit sin doktorsavhandling vid Fakulteten för teknik och samhälle vid Malmö universitet. Läs om avhandlingen och de slutsatser han dragit, eller gå direkt till avhandlingen On Privacy and Security in Smart Connected Homes.
Sen till molntjänster, där Göteborg hamnade i rubrikerna 2017 sedan kommunens jurister stoppat utrullningen av Office 365 med hänvisning till att Microsoft kunde komma åt uppgifter som läggs i deras servrar i Irland. Det löstes med ett avtalstillägg som reglerade hur Microsoft skulle få ta del av Göteborgs information – all mänsklig kontakt med Gbg:s information skulle godkännas av Göteborg, enligt it-ansvarig som citerades i Ny Teknik i oktober 2017. Året efter skrev Computer Sweden om Esams (läs om eSam här) juridiska expertgrupps varning för riskerna med att använda ”… vissa molntjänster i offentlig sektor. Om man använder amerikanska molntjänster för sekretessreglerade data ska de anses röjda” och fortsatte ”Undantaget är om krypteringen är tillräckligt stark, något som visat sig väldigt svårt att få till.” (CS 16 november 2018). Anledningen var den amerikanska lagen Cloud Act som ger amerikanska myndigheter tillgång även till data som lagras utomlands, i Irland till exempel.
Och kryptering: Det är verkligen svårt att få till, vilket inte minst visade sig när franska polisen kunde avkryptera Encrochat vilket resulterat i att stora narkotikaligor och transporter i och till Europa kunnat spåras och åtalas. Att brottslig verksamhet kan stoppas genom att koder knäcks är naturligtvis bra, att det samtidigt hotar allas dataintegritet är inte bra. Och det kan vara värt att komma ihåg att knäcka kod och hacka datasystem, det kan också personer som inte har allmänhetens bästa för ögonen. Det kan också vara värt att komma ihåg att när kryptering knäcks då blir alla som använt sig av krypteringen presumtivt skyldiga och kontrollerade tills de bevistas oskyldiga. Det är inte längre fråga om att vara oskyldig tills skuld bevistas. Filter och sökord fångar tryckkokare, oavsett vad den ska användas till, som skedde efter bombattentatet i Boston 2013. En svensk, statlig molntjänst då? Åsikterna är delade. Dyrt, centraliserat, och kompetenskrävande, men också nationell kontroll av data insamlad av myndigheter på olika nivåer. Diskussionen har pågått i flera år och pågår fortfarande.
Digitala id-handlingar, e-legitimationer, som bankID, tvingas de flesta av oss skaffa. För att effektivisera och öka tillgänglighet säger politiker, tjänstemän och företag. För att lättare kunna blåsa dig tänker företagsamma lurendrejare och tömmer konton för gamlingar som inte vill tro trevliga telefonröster om ont och kanske inte riktigt förstår vad inloggning betyder och hur lätt åtkomliga våra pengar är.
Våra namn och adresser, i många fall våra telefonnummer, vår ålder, våra familjeförhållanden … det som inte finns tillgängligt med några klick på datorn går att köpa för den som så önskar. Våra data samlas av myndigheter som i vissa fall, och efter larmrapporter eller rent av beslut i domstol, erbjuder sig att åtminstone delvis skydda dem. Våra personnummer är till salu. Offentlighetsprincipen må vara viktig för demokratisk insyn, men det är en insyn som när det gäller persondata kan användas även av personer med allt annat än välvilligt uppsåt.
I Wired skrev Brett Salomon i september 2018: ”A constant feed of insecure datar from the internet of Things may well connect you (and your identity) to other identities and nodes on the network without your consent. In addition, systems using artificial intelligence and machine leraning are used to make decisions based on our identities. Those systems are often built on data that can reinforce bias and discrimination … Digital ID:s will become necessary to function in a connected digital world. This has not escaped the attention of authoritarian regimes… Digital ID systems, as they are being developed today, are tipe for exploitation and abuse, to the detriment of our freedoms and democracies.”
Och nu får vi vaccinpass … Datainsamling igen, vilka får vaccin och när, och vilka har råd och möjlighet att skaffa certifikat, var ska de utfärdas, och av vem/vilka? Ska de visas upp vid biljettbokning, i passkontroll eller när? Kommer certifikat att krävas även på andra platser, för att komma in i butiker, på bio, teater, museum, skolor rentav? Glidning i betydelse och användning har förekommit förr, som när det gäller utdrag ur belastningsregister, nödvändigt till vissa arbetsplatser, men som i princip kan krävas av alla arbetsgivare. ”I dag måste du lämna utdrag ur belastningsregistret. På vilket jävla skitjobb som helst” citerar Stina Oscarsson en hemlös man i SvD 20 mars, en del i artikelserien med vinjetten Den tysta minoriteten.
I sammanhanget kan det vara värt att fundera över en dom i Högsta förvaltningsdomstolen i oktober 2014. Ett norskt företag hade hos Socialstyrelsen begärt att få ut registret över samtliga hälso- och sjukvårdspersonal med namn och datum för när legitimationer utfärdats eller upphört. Socialstyrelsen vägrade med hänvisning till personuppgiftslagen (som gällde då), men Högsta förvaltningsdomstolen gav företaget rätt att få uppgifterna eftersom bolaget var ”etablerat i Norge, Personuppgiftslagen gäller därför inte för bolaget. Bolagets behandling av de aktuella uppgifterna kan följaktligen inte stå i strid med den lagen.” (Dom i målnr 3695-14).
Så hur blir det med den personliga integriteten i allt detta, vem skyddar oss? Integritetsskyddsmyndigheten? Polisen? Lagstiftarna? I DN 17 november 2020 skrev Elsa Kugelberg under rubriken ”Därför bör vi se personliga data som vår tids asbest” om boken ”Privacy is power. Why and how you should take back control” av Carissa Véliz. I slutet av artikeln skriver Kugelberg: ”Det är därför värt att fråga sig vem som tjänar på mantrat att bara den som har något att dölja behöver oroa sig. I vems intresse ligger det att vi lärt oss att tänka på personlig integritet som en pinsam, individuell preferens, snarare än ett politiskt, kollektivt värde?”
En demokratisk bastion som faller då kommun efter kommun råkar i medieskugga. Eller en onödighet fylld av returinformation och trista referat av ännu tristare debatter i politiska församlingar av olika storlek och dignitet. Beskrivningar av medier i mindre samhällen/kommuner varierar. De som sällar sig till den första kategorin av beskrivare talar inte sällan om radio/tv. I den följande kategorin finns ofta de som talar om lokaltidningar, på papper och/eller webb, och tonen är gärna lätt hånfull.
I Karin Smirnoffs hyllade romanserie om Jana Kippo, beskrivs Janas syn på lokaltidningen: ”Den var tunn och trist eller om det var jag som var tunn och trist. Det lokala hade aldrig intresserat mig. Små människor som gjorde små saker. Odlade en speciell tomat. Sydde lampor av strutsfjädrar. Vann en skönhetstävling på Bahamas. Kulturdelen var inte så mycket roligare. En litteraturkritiker som gillade deckare skrev ointressanta recensioner om ointressanta böcker. Medborgarskolan hade haft vernissage. En ikonmålare målade ikoner. ” (Jag for ner till bror, Bokförlaget Polaris, Stockholm 2018, s 199)
Det är en syrlig beskrivning, och roande. Men också orättvis. Den döljer lokaltidningens funktion som lim i lokalsamhället, det som gör att det finns något att tala med grannen om över staketet, med vänner och bekanta när man möts i matbutiken, på macken eller när man hämtar barnen vid förskolan. Vare det kommunala beslut, vägbyggen, tomatsorter, strutsar, ikoner eller Bahamas. De som talar om ”returinformation” förstår inte att informationen lika mycket, och mer, är viktig för dem som inte var där.
Även Jana Kippo blir varse nyttan med lokaltidningen: ”Men på näst sista sidan insprängt bland antikhandlare och kantarellförsäljning satt en liten rektangulär annons med svart ram. Konstutställning stod det.” (Ibid, s 199).
Små notiser, korta artiklar, längre artiklar, rentav några reportage, med en eller flera bilder, kanske en liten film. Polisnotiser, lokal politik, beslut om skolor och äldreboenden och kommande vägbyggen. Var ges sådan information om inte i lokaltidningar? Lokaltidningar är en väg in för nyinflyttade och ett sätt att få och behålla kännedom om lokalsamhället för dem som redan bor. Med annonser dessutom, om konstutställningar, föreningsmöten och inte sällan butikserbjudanden.
En annan sak, som gäller inte bara lokaltidningar, är att det inte alltid är i rubrik eller ens i ingress som det verkligt tänkvärda finns. Exempel från den tidning som ligger mig varmast om hjärtat är att utredningen om kraftvärmeverkets framtid gäller om man ska gå vidare med försäljning av delar eller hela kraftvärmeverket. För framtida elförsörjning i Enköping har ju detta stor betydelse, men det står i artikelns sista tredjedel. Ett annat exempel är utredningen om västra skolans framtid där det framgår att det privata alternativet, IES, som har starka förespråkare i minoritetsledningen, inte är intresserat av att driva grundsärskolan som är en del av nuvarande Enöglaskolan. I det fallet finns upplysningen i artikelns första tredjedel. Osökt drar jag mig då till minnes Fay Weldons roman Landets hjärta som kom på svenska 1989: ”Lokaltidningarna tar aldrig upp sådana saker (miljögruppers protester, min anm) på förstasidan utan ger dem en undanskymd plats längst ned till vänster på andrasidan.” (Stenströms bokförlag (pocket), s 156.
Men åter till nyttan med lokalmedia som framhålls i flera böcker. Se bara: ”Några närmare detaljer om deras seder och bruk känner vi inte till, som ni förstår. Studera gärna småannonserna i deras tidningar, det brukar vara mycket givande.” (Stanislaw Lem, Stjärndagböckerna, Bokförlaget Alba, 1983, s 84.)
Och här: ”Du lyssnar ju inte ens på mig, mannen. Det är på lokalradion man får veta vad som händer. Där och i de lokala tidningarna, inte sant? De är ens ögon och öron.” (Peter James, Död vid första ögonkastet, Harper Collins Nordic AB, 2021. s 210.)
I James’ deckare är det visserligen storskurken och nätromansbedragaren som uttalar sig, men att han är skurk och bedragare betyder inte att han har fel om nyttan med lokaltidningar och -media.
Så var rädd om era lokaltidningar och -media, de är era ögon och öron. Se, hör, läs och lär!
