Se bara detta: vad, eller vem, som kan drabba den som stjäl biblioteksböcker!
En sabeltandad mosaikkatt!
Om det verkligen var tanken med mosaikkatten i entrén till stadsbiblioteket i Västerås är förstås inte belagt, men det är en frestande slutsats. Och rolig.
Roligt är för övrigt hela det stora, luftiga, vackra biblioteket ritat av Sven Ahlbom, invigt 1956. Utsocknes som inte är där för att ta del av böcker, tidningar eller andra media kan med fördel gå runt och begapa konsten som frikostigt fördelats i samtliga avdelningar.
En del av den är monumental, som fonden i stora trappan, så stor att den inte går att se i sin helhet av den som står vid trappans fot. Man får gå två trappor upp, till avdelningen för skönlitteratur på främmande språk och se ut från balustraden.
Det är lite sorgligt att det inte finns en broschyr med karta och korta presentationer av de skulpturer, vävnader och målningar som pryder biblioteket. Men ett nytryck är på gång försäkrar personalen den som frågar.
Det innebär att jag tyvärr inte kan berätta vilka konstnärerna är, eller när konsten kom på plats. Se bara intarsiadörren in till hörsalen, eller kvinnofiguren i faktabiblioteket – så gärna jag skulle ha berättat mera om konstnärer/konsthantverkare!
Men det finns undantag. Det är dels bibliotekets ytterväggar, dels den glastäckta gångbron över Vasagatan från huvud- till faktabiblioteket.
På den östra fasaden i huvudbiblioteket finns Erland Melantons mosaik, 400 000 bitar sammanfogade, inte till ett abstrakt myller som man kan tro på avstånd, utan mindre scener och figurer som kräver närhet och en sökande blick för att uppfattas.
Vik runt hörnet och se att lika fantastiska är själva väggarna av handslaget tegel från Veberöd.
I teglen är många av K-G Lindholms 31 olika motiv lätt upptäckta. Först som glada överraskningar, därefter som fascinerande exempel på yrkesskicklighet hos såväl konstnär som tegelarbetarna som förverkligade tankar och intentioner.
Den största reliefskulpturen i södra väggen (nere till höger i collaget) har Edvin Öhrström skapat, en två meter hög madonna, inspirerad av Rudbeckianska gymnasiets sigill med anor i 1600-talet.
Men roligast är Lindholms lilla kvinna med en uppslagen bok i sin höjda hand (nere till vänster).
Jajamen! Läs! Kunskap är makt och våra folkbibliotek är de offentliga rum där kunskap inte bara samlas, utan också görs tillgänglig.
Så till glasgången där ”skrotskulpturer” av båtar och lok, förfärdigade av Ture Albert Andersson går att se. Det ska enligt presentationen av Andersson finnas ett 40-tal båtar och några lok på barnbiblioteket och i ’gröna gången’. Det torde vara flest i barnbiblioteket, men de som finns i gången räcker för att förföra en som skulle önska sig en fantisator och teknikglädje av TAA:s mått.
Tänk själva, ånglok där kastruller eller det som minner om farmors uråldriga dammsugare, utgör en stor del av skapelsen!
Utan tvivel skulle närstudier av de många båtarna leda till upptäckter av andra saker och material avsedda för helt andra ändamål, och ge upphov till glada rop.
”Skrot och andra möjliga och omöjliga föremål” beskrivs materialet i presentationen.
TAA beskrivs som ”självlärd konstnär som hela sitt yrkesliv var tjänsteman på Asea/ABB i Västerås”. Han levde mellan 1922 och 1994.
Man kan tänka sig hur tjänstemannen fann skrot, kassationer och uttjänta hushållsföremål, och hur han funderade på hur allt kunde få nytt liv på däck, i riggar och kajutor. Och någon gång i lok. Kanske tog det tid innan de kom till pass hemma i verkstaden där skulpturerna skapades, men desto roligare när de väl funnit sin plats, för TAA, och nu för oss.
Om stadsbibliotekets konst gör en besökare glad, gör stadshusets konst en besökare imponerad.
I samklang med tiden är mottot för byggnaden vars första del stod färdig 1954, den sista 1988. Stadsarkitekten Sven Ahlbom ritade stadshuset liksom biblioteket. Monumentalt skulle stadshuset vara, men samtidigt ”stärka gemensamhetskänslan och samhörigheten, väcka och stimulera arbetsglädje och skönhetslängtan” allt enligt den föredömliga presentation av inredning och konst som går att låna i receptionen.
Att det redan på 1200-talet låg ett dominikankloster där stadshuset nu är påminns besökare om redan framför entrén där svarta plattor markerar läget där ingången till klosterkyrkan en gång låg.
I ett av fönstren till entrén finns mottot I samklang med tiden inmonterat som smäckra bokstäver, av järn, imponerande bara det.
Gobelängen Dansen i Västra Aros av Sten Kauppi, också i entrén, lever en undanskymd tillvaro bakom en gigantisk inramad karta och det är naturligtvis snudd på skamligt, men förhoppningsvis också övergående.
För en tillfällig besökare är mycket av det vackra i fullmäktigesal, kommunstyrelserum och Röda rummet inte tillgängligt. Där finns röda sidentapeter, en vacker gobeläng, flera intarsiaarbeten, en glasvägg av samma konstnär, Edvin Öhrström, som gjort glasobelisken vid Sergels torg. Och där ska, något överraskande, en buddhaskulptur från Mingtiden symboliserande givande och tagande, finnas i ett av sammanträdesrummen.
Men den som inte får tillfälle att se den vackra och genomtänkta utsmyckningen på insidan av stadshuset kan utan problem ta del av Erik Grates storslagna ”Vindarnas grotta” utanför entrén, invigd 1969 med en grottvägg som kan ta upp såväl ljudet från Svartån som klangen från de 47 klockorna i det 65 meter höga stadshustornet. Att man där också på hög piedestal kan se Allan Runefelts ”Tjuren” från 1963, kan lätt ge associationer som vederbörligen avvisas i informationsbroschyren: det är inte en guldkalv, trots den skimrande ytan. Det är en symbol för styrka.
På Västerås kommuns hemsida flera förslag på stadsvandringar med offentlig konst som mål. Något av det som kan ses är Nils Möllerbergs skulptur Flora från 1929 på Stora Gatan. Dårarnas båt av Sture Collin, från 1999, som står på en sten i dammen i Vasaparken och ”kan symbolisera mänskligheten som okontrollerat driver mot sin undergång”, samt Vattenlek av Carl Vilhelm Elmberg, från 1919 i Stadsparken. Om den senare kan tilläggas att i folkmun kallas den Bagarns pojk, eftersom den bekostades av bagaren Fredrik Jansson.
Annat att notera på stadspromenaden är Birger Hallings järnsmidda broräcke. Prästbron över Svartån fick sitt räcke 1958 och det är sannolikt att figurerna uppmanar till promenader hand i hand utan annan tanke än närhet, och kanske säkerhet över vattnet.
Skulpturer som tyvärr inte fanns på plats sommar/höst 2023 var BG Broströms ”ASEA-strömmen” från 1989 på Stora Torget och Knutte Westers ”Gzim och den frusna sjön” från 2012 på Smedjegatan. Båda verken var borttagna för renovering.
Kvar står däremot Stadshotellet. En jugenbyggnad ritad av Erik Hahr som invigdes 1907, då som stadshus med hotell med 40 rum, restaurang, frisersalong och festvåning. Samt punschbryggeri och stall på bakgården. Byggnaden bytte namn till Stadshotellet snart efter invigningen och är fortfarande en välbesökt och uppskattad plats i centrala staden. Västerås har som framgått ovan även ett imponerande stadshus. En grannkommun har varken det ena eller det andra.
I de stadspromenader som kommunens hemsida beskriver ingår inte Skitviken.
Den nämns däremot i en av kommunens turistpublikationer och ska ligga intill Kokpunkten samt erbjuda en ljudvandring, ”En rostig lustgård full av liv”. Det låter lockande, det blir säkert ett återbesök i Västerås. Kanske kommer då också det lilla fönstret högt upp på Stadshotellets tornbyggnad att få en förklaring.
