En rejäl läktare för lag i landets högsta fotbollsdivision är inget som upprör ens en som är totalt ointresserad av fotboll. Det upprör inte heller om laget därefter rasat ned i divisionerna. (tillägg finns)
Enavallen, Enköping.
Vad som däremot kan förundra är att läktaren vid planen för ett lag som länge spelat mot landets topplag år efter år förblir så … liten och obekväm.
Läktare för rugbypubliken.
Det är förstås Enavallen respektive ERK:s rugbyplan som avses. Inget ont om varken Enavallen, ESK eller fotboll, men nog är det väl en aning konstigt att rugbyplanen och -publiken år efter år stått tillbaka i kommunens investeringsplaner? Inte för att det inte funnits tankar, och t o m ritningar på hur rugbyplanen och den intilliggande konstgräsplanen skulle kunna få såväl läktare som bättre omklädnings-/förrådsrum. Sådana tankar/ritningar har enligt uppgift funnits, men skrinlagts. Även mindre kostsamma alternativ har blivit lagda i samma skrin. Det är svårt att förstå varför en sedan länge lokalt förankrad och ofta framgångsrik sport med verksamhet för såväl kvinnor som män, vuxna som ungdomar gång på gång förbises. Enligt ERK:s hemsida har klubben sedan den bildades 1968 ”vunnit 72 st Svenska Mästerskap på senior och ungdomsnivå samt 104 st SM-silver och SM-brons”. Den svenska rugbyvärlden må vara liten, men visst är det väl ändå imponerande?
IK Nordias hemmaplan Skogsvallen i Grillby överst, Södra Trögds IK:s hemmaplan Trögdsvallen i Lillkyrka under. Sittplatser för publiken blir ännu blygsammare i lägre divisioner.
Tillägg: Måndagen 2 augusti kunde Enköpings-Posten meddela att ERK:s sjumannalag herrar vunnit SM-guld på hemmaplan. ”Det blev en finalrepris mot Exiles. ERK körde fullkomligt över förra årets SM-vinnare och vann med 31-0.”, skrev EP:s reporter Anders Hallman på första sidan. Samma dag skrev samme reporter i en artikel att ”ESK fortsätter att ha det tungt i division 2-fotbollen. I omstarten mot Österåker blev det förlust med 1-3.” Resultaten har förstås inte med utseendet på hemmaarenornas läktare att göra, men inte skulle väl en liten satsning på rugbypublikens välbefinnande vara helt fel? För övrigt önskas såväl ERK som ESK och alla andra kommunens sportutövare allt gott.
Färre avgångar för expressbussen mellan Enköping och Uppsala väntar, samtidigt som en ny hållplats för den byggts på riksvägen vid Örsundsbro, för ökad tillgänglighet får man förmoda.
Enköpingsbor kan lätt bli förvirrade över hur politiker tänker om önskvärt resendebeteende. Samtidigt som p-avgifter införs/höjs i Enköping och stadsbussarnas linjenät görs om för att öka kollektivresande och cyklande, dras regionbussar in och tidtabeller glesas ut. Pandemieffekter är en del av förklaringen till att en oenig trafik- och utvecklingsnämnd i Region Uppsala tog beslut om att dra in expressbussen 774:s turer mellan Enköping-Uppsala kvällar och helger vid tidtabellskiftet i december i år, och avveckla direktbussen mellan Enköping och Kista via Bålsta.
Fler hemarbetare gav färre pendlare och dessutom behöver Upplands lokaltrafik minska kostnaderna. Inte konstigt då att man beslutar om de här åtgärderna som tillsammans med sparförslag som inte direkt berör Enköpingsbor eller -pendlare beräknas minska kostnaderna med drygt 10 miljoner kronor. Från och med juni 2022 kommer också expressbussen 773 som på vardagar går mellan Uppsala och Västerås glesas ut till entimmestrafik då Upptåget integreras med Mälartåg. Det innebär att UVEN återuppstår. Uven var det inofficiella namn på regionaltågslinjen Sala-Västerås–Eskilstuna–Katrineholm-Norrköping-Linköping, Uven upphörde 2012 då Upptåget tog över sträckan Sala-Uppsala. Movingo-biljetter ska gälla på nya Uven, och de är dyrare än busskort. Diskussioner förs om ett gemensamt pris för busskort/tåg.
Samtidigt i Enköping byggs Resecentrum om för att anpassas till det kommande stadslinjenätet. Vändplatser ska byggas där bussarna på de tre kommande linjerna ska kunna vända. En av dem är i Bredsand strax innan Fagerudd. Den som vill kan söka planer för kommande linjer och övriga vändplatser på Enköpings kommuns eller Region Uppsalas hemsida. Ombyggnaderna beräknas kosta 60 miljoner kronor, vilket väckte protester från oppositionen. Enligt uppgift i lokaltidningen Enköpings-Posten kommer Trafikverket att bidra med hälften av den beräknade summan så skattepengarna tas inte bara från Enköping.
Sommartidtabellen för expressbussen 774, ännu ett tag går den kvällar och helger. P-automaten vid Joar-parkeringen.
Men hur tänker politikerna egentligen? Långpendlare ska missgynnas, centrumkunder ska betala (mera) för att parkera i stan. Cykel eller promenad är ingen stor sak för den som bor i centrum och ska handla, förutsatt att det inte blir alltför tungt eller otympligt att bära eller frakta kassarna. Men i Bredsand, Fanna, Bergvreten är det inte lika självklart att cykla till centrum, och definitivt inte att promenera. För landsbygdsborna ger de nya p-reglerna möjlighet att skaffa landsbygdskort som berättigar till parkering i centrum, men det förutsätter administration och byråkrati. Det låter som om det blir enklare att stanna vid butiker och näringsställen utanför centrum, och sådana är det gott om. Administration och byråkrati är för övrigt vad som krävs för boendeparkerings- och nyttoparkerings-(se nedan) tillstånd också.
Det ger ytterligare ett perspektiv i Enköpings utveckling. Vill vi ha ett levande centrum med blomstrande butiker, kaféer och andra näringsställen? Det säger sig i varje fall politiker vilja, och projektet som tänks leda till att Enköping får utmärkelsen Årets stadskärna senast 2025 och som drivs tillsammans med företagare och fastighetsägare pågår. Är höjda p-avgifter och borttagna gratisplatser något som bidrar till detta?
Näringsställena av olika slag och deras personal, hur är det då med dem och de nya reglerna? Enligt utredningar som gjorts upptas p-platser i centrum av just dem, och det ses som negativt eftersom p-platser ska omsättas, kunder ska komma i ett helst jämnt flöde till butiker och näringsställen. Så är tanken. Men personal som parkerar är kanske också kunder? I butiker och på näringsställen. Jag tror till exempel att restaurangen på Kungsgatan söder om ån såg ett betydande tapp i kundunderlaget när personalen flyttade ut från kommunhuset, personal som parkerade på kommunhusparkeringen. Den har för övrigt gjorts tillgänglig för allmänheten nu, avgiftsfritt.
Kommunlednings- och utbildningsförvaltningarna flyttade till Linbanegatan när kommunhuset utrymdes. Vid Linbanegatan hyr kommunen ett knappt 90-tal p-platser. Platskostnaden är 1781 kronor per år. Vid Gnejsgatan dit samhällsbyggnadsförvaltningen flyttade, ingår p-platser, oklart hur många, i kommunens hyra. Vid Paushuset, där miljö- och byggnadsförvaltningen ännu håller till, hyr kommunen fem p-platser för 4800 kronor per år. Något dyrare var de 28 platser som hyrdes vid gamla posthuset.
För näringsidkare i centrum som med det nya systemet vill ha tillgång till p-platser för företagsfordon är kostnaden 500 kronor per månad och fordon. Nota bene att det gäller företag registrerade på ett antal specifika adresser, och för utpekade p-platser. Ett nyttoparkeringstillstånd typ B, som gäller alla kommunens avgiftsbelagda parkeringar, kostar 700 kronor per månad och fordon. Sannolikt är det kostnader som är avdragsgilla. Så är det inte för privatpersoner, kunder i butiker och vid näringsställen.
Under pandemin har politikerna, för att stödja det lokala näringslivet, tagit bort avgifter för att hyra allmänna utrymmen på torg och trottoarer, och fram till årsskiftet också tillsynsavgifter för alkohol och tobak. Det är inget att säga om att lokala näringsidkare ges stöd i pandemitider. Vad näringsidkare i centrum som inte säljer alkohol och tobak tycker om att nya p-regler samtidigt missgynnar deras presumtiva kunder har inte framkommit i lokala media.
Det kan noteras att politikerna i kommunstyrelsen arbetsutskott i januari 2020 beslutade att politiker på tjänsteuppdrag får ersättning för p-avgiftskostnader. Utredning om eventuell ny placering av kommunledning och förvaltning i hyrda lokaler i centrum pågår.
Googla på Horndal. Googla på Google och Horndal. Googla på Horndal och sågverk, eller Horndal och bruk. Jodå, det blir träffar. Men Horndal och Ytterkvarn? Nej, jag trodde väl att det inte skulle ge tillnärmelsevis så många träffar.* Men sambandet finns, vilket glatt mig outsägligt. Lika mycket som att det är bara 25 kilometer mellan Enköping och Ytterkvarn. Det senare är en glädje för den som föreställt sig att cykelturen dit är minst 30, kanske så mycket som 40 kilometer. Man ska ju cykla hem också …
Det är mest stenvalvsbron från 1876 som märks i Ytterkvarn, men det är nedanför dammen och bron som restplatsen finns, resterna av järnbruk och kvarnar syns fortfarande i höggräs och sly. Rastplatsens bord består av kvarnstenar.
Av hammarsmedjan finns fundamenten av bläster- och smältugn och järnhammaren kvar direkt nedanför fallet. Det är också i samband med dem som Horndal dyker upp – till Skattmansö och Ytterkvarn hämtades nämligen tackjärn från Horndals bruk. Med vinterforor. Tänk bara. Ja, ja, det togs tackjärn från Norbergs bergslag och Karbenning också, men för en infödd Horndaling är det självklart tackjärnet därifrån som räknas, långt efter det att järnbruket i Ytterkvarn lades ned 1885 får det hjärtat att klappa fortare. Horndals bruk lades för övrigt ned 1979. Och sågverket, den andra stora arbetsgivaren i Horndal, ASSI som blev Setra, stängdes 2012.
Men Horndal finns kvar med ett flertal mindre företag, och när nu Google visat intresse för den gamla bruksorten har till och med rikspressen varit på plats. Horndalingar ser ljust på framtiden, och till skillnad från Ytterkvarn kommer Horndal förhoppningsvis inte att förvandlas till enbart en rastplats med utsikt över kvarlämnade grundstenar från tiden då järnverks- och sågverksarbetare och deras familjer levde och verkade där.
I Ytterkvarn finns inte bara rester järnbrukseran, där finns också rester av två kvarnar, den äldre invid Skattmansöån där också resterna av den gamla bron finns kvar, den yngre flyttades till rastplatsens andra ände och drevs med vatten som leddes i en nedgrävd tub från dammen. Kvarnen drevs till 1947 och revs tjugo år senare.
Resterna av gamla bron.
Det lilla området Ytterkvarn som nu ingår i Skattmansöådalens naturreservat rymde för knappt 150 år sedan arbetsplatser för ett inte så litet antal personer, tio smeder finns på bild i informationsbladet. Till det kom mjölnare, och familjer. Det kan vara värt att fundera över utveckling och tidens gång, utan sentimentalitet, när man dricker sitt termoskaffe vid kvarnstensborden.
Vägen dit kan vara värd några extra ord – nordöst om Ytterkvarn ligger Skattmansöstugan med backen och liftar som erbjuder pulka- och skidbackar vid snötillgång, och alltid vacker utsikt över Skattmansöådalen och naturreservatet samt grillplats. Från Torstunavägen visar en pil på stigen upp till jättekastet på Härledberget norr om Torstuna kyrka. En i sanning häpnadsväckande bumling där den står och ser ut att kunna falla ned vilken minut som helst.
Härledstenen.
Från den södra avtagsvägen mot Ytterkvarn och vidare till Vittinge går en stig upp till Strömstatallen. Hur stor och gammal Strömstatallen är är obekant, men en välkänd konkurrent i jättetallsammanhang föll efter den gångna vintern: Grönsåstallen mellan Särna och Mörkret i Dalarna. Mellan 500 och 600 år kan gammeltallar ta på sig för att nå en storlek som lockar besökare.
*Alltför stor tilltro till antal träffar vid googlesökningar är ovist, men ger proportioner: Bara Horndal: 922 000 träffar Horndal och Google: 83 300 Google Horndal: 79 800 Horndals bruk (nedlagt 1979): 131 000 https://sv.wikipedia.org/wiki/Horndals_bruk Horndals sågverk (ASSI därefter Setra, nedlagt 2012): 41 300 MEN: Nya Horndals Komponent finns ännu kvar. Horndal och Ytterkvarn: 84 träffar, varav merparten saknar ”Horndal”, övriga är mestadels varjehanda adress- eller väglistor.
För snart ett halvsekel sedan bestämde Enköpings politiker att kommunen inte ska äga ett stadshotell. Det var förståeligt. Att de följande ägarna till sagda hotell misskötte paradhuset vid Stora Torget så gruvligt att det, trots q-märkning i detaljplanen från 1987, revs 2010, och att där hotellet stod nu är en stor grop är en annan sak.
Bakom staketet fylls stattgropen av allt frodigare grönska där det q-märkta stadshotellet, paradbyggnaden vid Stora Torget, förr stod.
Nu tycks kommunpolitikerna vara inställda på att kommunen inte heller ska äga ett kommunhus. Det är svårare att förstå. Zoom och skype och digitalisering i all ära, men det finns poänger med fysisk tillgänglighet, inte bara för tjänstemän utan även för, och kanske framför allt, för kommuninvånare och andra som kan behöva komma i kontakt med kommunens politiker och tjänstemän.
Om någon tror att så inte är fallet kan bygglovsavdelningen tjäna som exempel – där har tjänstemän före pandemin erbjudit personlig hjälp till sökanden vid öppna hus på för medborgarna lättillgängligare tider, på biblioteket men också ute vid byggvaruhus. Mycket uppskattat, enligt bygglovschefen.
Det finns förstås ett kommunhus på Kungsgatan, men det är angripet av fukt och mögel. Personalen flyttades ut av arbetsmiljöskäl och 1970-talsbyggnaden ska rivas enligt beslut i tekniska nämnden i maj 2019. Att det ännu är orivet beror på att det dök upp problem: I huset fanns ju också kommunens arkiv (ojdå!), kommunens serverhall (käre värld!) och ett skyddsrum (nämen!). När arkivet flyttats till inhyrda lokaler i Enköping och i en närliggande kommun och en ny serverhall till sist kommit på plats, (it-avdelningen var av förklarliga skäl djupt involverad, men mer hemma på serverbehov än upphandlings- och bygglovsadministrativa krav) återstod skyddsrummet som MSB måste ge tillstånd för rivning av.
Från MSB blev det blankt nej för rivning. Med hänvisning till det nya säkerhetsläget får skyddsrumsplatser inte tas bort utan att ersättas. Och vad som ska hända med kommunhusfastigheten är ju inte bestämt – det beslut som fattats gäller rivning men vad eller vem som ska bygga något där är obekant. Nu har lokaltidningen Enköpings-Posten meddelat att MSB och kommunen ändå till sist efter upprepade kontakter parterna emellan kommit överens. Skyddsrummet får rivas. Men ännu står kommunhuset kvar.
Kommunens tillgångar skrevs ned med drygt 18 miljoner efter tekniska nämndens beslut om rivning. I fjol och fortfarande återfinns kommunhuset som del i nämndens förväntade underskott för ”ej hyresgrundande lokaler”, kostnader för rivning, utrangering, nedskrivning m m.
Rivningen av gamla stadshotellet tog lång tid men av andra skäl. Det lämnades till yttre och inre förfall vilket fortgick tills det riskerade falla ned över gator, torg och Enköpingsbor. Under förra mandatperioden köpte kommunen tillbaka de två fastigheter där stadshotellet stått, såg till att arkeologiska utgrävningar gjordes, och gropen stod så klar för exploatering. Beslutet blev att gå ut med en markanvisningstävling. En ny minoritetsledning tillträdde, och inte mycket hände förrän ledande kommunalråd i oktober 2020 meddelade att fastighetsbolaget Vi Invest fått markanvisning på fastigheterna, utan tävling. Beslutet blev föga förvånande överklagat. När ett hotell, sannolikt i kombination med butiks- och kontorslokaler och bostäder, kommer på plats i gropen återstår att se. Enköpingsborna suckar och väntar, och lokaltidningen har startat kampanj och räknar dagarna sedan stadshotellet revs: ”När ska såret i Enköpings centrum läka?” frågar redaktionen.
Gropen vid torget må vara ett sår i stadsbilden, men Enköpingsbesökare har andra logimöjligheter, på hotell Park Astoria eller i olika rum- och frukostetablissemang. Inte heller har det utrymda kommunhuset gjort att politiker och tjänstemän behövt sakna kontors- och möteslokaler. De har tak över sina huvuden, om än utspridda i inhyrda lokaler.
Det har funnits röster för att bygga ett nytt kommunhus i stattgropen, röster som redan från början var svaga och som nu inte hörs alls. Men onekligen skulle det vara en lösning att bygga eget hus på egen mark, och kommunen äger ju också marken med gamla kommunhuset. Vad som ska hända med den är även det ännu obekant. Tydligen blir det inte ett nytt kommunhus i varje fall. Enligt det förslag som nu ligger ska kommunen, enligt lokaltidningen ovan, ”bli bland de första i landet med att anpassa sina lokaler till framtidens förändrade arbetssätt”.
Inget nytt kommunhus alltså, eventuellt ska kommunkansli och politiker härbärgeras i hyrda lokaler i ett kommande nytt Paushus, och i lokaler på Linbanegatan som redan anpassats till kommunens önskemål. När det kan bli verklighet är högst oklart. I det ”gamla” Paushuset sitter för övrigt miljö- och byggnadsförvaltningen, åtminstone fram till årsskiftet. Vart den sedan ska ta vägen är också oklart, eller om tjänstemännen kanske får stanna där ett tag till.
Allt går dock inte långsamt, riktigt raskt gick det att riva delar av Westerlundska gymnasiets F-hus för att ge plats för det nya gymnasiet. En anledning kan vara att Westerlundskas skyddsrum kommer att ersättas. Förhoppningsvis har det också löst sig till samtligas belåtenhet med flytten av p-platserna från hörnet Torggatan-Sandbrogatan.
Arbetet med det nya gymnasiet i hörnet Sandbrogatan-Torggatan pågår för fullt. Rivningen av F-huset gick fort (nedskrivning av tillgång med 7,6 mkr enligt årsredovisning 2020), fordonsprogrammet har flyttats till hyrda lokaler på Kaptensgatan.
Investeringsbeslutet för gymnasieskolan uppgick till 575 miljoner kronor, 550 av dem beräknades byggnaden kosta, infrastrukturen resterande 25 får man förmoda. Peab tog hem upphandlingen, kontraktssumman enligt bolagets pressmeddelande uppgår till 405 miljoner, och entreprenadformen är totalentreprenad. Den minnesgode kommer kanske ihåg att familjebadsbygget, budgeterat till 350 miljoner för byggnaden och 30 miljoner för infrastrukturen, upphandlades som totalentreprenad med samverkan. Entreprenadformen ”med samverkan” har diskuterats livligt då kostnaderna nu totalt ser ut att sluta på 421 miljoner kronor, eventuellt också ytterligare sex miljoner. Det ska bli spännande att se vad slutnotan för gymnasiet blir, och vad som ingår i de många miljonerna.
Klart är i varje fall att målet för hyreskostnad per elev är densamma för gymnasiet som för västra skolan, 20 000 kronor. Men för västra skolan inkluderas skolans kostnad för hyra av ny idrottshall. Hyra av idrottshuset ingår uppenbarligen inte i målkostnaden per gymnasieelev. S och NE reserverade sig mot beslutet om mål för hyreskostnaden för västra skolan som utbildningsnämndens majoritet fattade vid majsammanträdet.
I väntan på beslut i rättsinstanser och kommunala nämnder fortsätter det växande Enköping vara föregångare, utan kommunhus men med en stattgrop och från 2024 ett nytt gymnasium.
Den nya dragningen av Upplandsleden genom Enköping är om inte genialisk så åtminstone väldigt trevlig. Så trist då att labyrinten på Kyrkåsen, trots att den finns med på informationskartan vid de nya entréerna är i ett så sorgligt skick.
Ursäkta den skakiga pilen, den är i samma skakiga skicka som labyrinten.
När labyrinten invigdes för några decennier sedan var det med tal, specialkoreograferad dans och en skylt sattes upp med information om vad en trojeborg är för något historiskt, och mera specifikt om Kyrkåsens egen trojeborg. Nu har inte bara informationsbladet försvunnit, skivan den satt på är också borta. Kvar på stolpen är en hittaut-kontroll, nog så vällovligt i sig. Och trojeborgen/labyrinten. Ja, se själva:
Tallplantan är ännu så liten att den inte syns på bilden, men busken, ogräset och de desorienterade stenarna…
En buske växer sig allt större år från år inne i labyrinten. En bit ifrån busken har en tall etablerat sig också, och hur någon ska kunna leta sig in till labyrintens mitt är en gåta mer svårlöslig än vad skaparna avsett. Stenar har flyttats i labyrinten och utanför, gångar blockerats eller öppnats på ställen som saknar motivering. Labyrinten har gått från att vara ett roligt tidsfördriv för barn och vuxna till en skamfläck.
Därför är det sorgligt på Kyrkåsen, trots att leden och entréerna gjorts så fina.
Den har beskrivits som en praktristning. Ett hundratal figurer, 40 skepp, 32 människor och 22 djur på en berghäll i Övre Rickeby. Det är hällen längst i öster, och den liknar mest ett bronsålderns klotterplank.
Bilden gör på intet sätt hällen rättvisa, den bör upplevas där den är vid Övre Rickeby. Grishällen är det namn den fått i broschyrer.
Det går utmärkt att fylla en dag med hällristningsexkursioner sydväst om Enköping. Många av ristningarna är målade och därför lätta att se, andra kan anas i hällarna. ”Klotterplanket” i Övre Rickeby är på sitt sätt överväldigande, men ändå inte den med flest ristningar. Det är Stora Hemstahällen med omkring 400 figurer varav 200 skepp.
Svin på Hemstahällen. I reservatet finns tydliga spår också efter dagens vildsvin.
De många skeppen i Hemsta är imponerande, men än mer imponerande är faktiskt Brandskogsskeppet. En välmarkerad stig leder till hällen med den drygt fyra meter långa skeppsristningen. Med sex människor som ror och under kölen en människofigur som tycks lyfta skeppet, är ristningen inte bara säregen, den är unik i sitt slag. Det går att jämföra med skeppet strax intill som, om än drygt två meter långt och med många med streck markerade roddare, ändå känns traditionellt i sin utformning.
Det lilla skeppet i Brandskogen, fören på det stora skymtar uppe till höger.
Hällristningarna kan ha gjorts av religiösa skäl, eller kanske för att markera platsernas betydelse som samlingspunkter i bronsålderslandskapet då vattnet låg så mycket högre än nu, Enköping var ett skärgårdslandskap. Människorna livnärde sig på jordbruk, boskapsskötsel, jakt och fiske, och det avspeglas i hällarnas figurer.
Många skepp, gott om djur och män, men också några kvinnofigurer finns på hällarna. De här två syns på stora Rickebyhällen, intill vägen mot Lillkyrka.
Enköpings museum har utomordentliga utställningar om inte bara hällristningar, ett besök rekommenderas, före eller efter besök i det fria. Vad museet inte berättar om är naturreservatet i Hemsta som också innefattar Hemstahällen, en av så många som ett 80-tal registrerade fornlämningar. Beteslandskapet med hagar och mindre skogspartier är en upplevelse i sig, att vandra genom längs Upplandsleden som passerar där, eller stillsamt packa upp matsäcken i, med full respekt för samtliga reservatsregler.
Hemsta naturreservat bjuder på ett vackert hållet beteslandskap, och exempel på envis växtkraft som den här björken.
Skvalbäcken invallad på fredagen överst, gäss och änder på fotbollsplanen på söndagen därunder.
Mellan tre och fyra miljoner har kostnaden för nya vallar på båda sidor om Skvalbäcken vid Pepparrotsbadet uppskattats till. Invallningen beställde kommunen som tilläggsuppdrag från Cobab, bolaget som byggt Enköpings nya familjebad. Den gångna veckans regnande blev ett test för invallningen, och den bestod testet. Det förelåg ingen fara för att Skvalbäcken skulle flöda över sina bräddar.
Vad som däremot lades under vatten var en lång sträcka av marken mellan Skvalbäcksvallen och nya ishallen. Gång- och cykelvägen väster om bron över utloppet från Vattenparken översvämmades och stängdes av. Men vattnet stod också högt långt in på den intilliggande fotbollsplanen, och ännu på måndagen stortrivdes änder och gäss i den uppkomna våtmarken.
Utvallning är något som MSB i vissa fall rekommenderar för att förhindra att brandfarliga vätskor rinner in under skåp. Vid Skvalbäcken tycks vallen förhindra att vatten från bristfälligt dränerade områden rinner ut i bäcken.
Det mesta av vattnet från onsdags- och torsdagsregnet var borta från gc-banan på söndagen, men gässen och änderna noterades vara fortsatt nöjda på den översvämmade fotbollsplanen ännu på måndagen. Man kan undra om det inte varit värt någon miljon på bättre dränering som komplettering till, eller kanske i stället för, en del av invallningen.
Lillkyrka fornstig är lärorik, lagom lång och med just så många myggor att man vet att man är i skogen men utan att plågas.
Det går inte att missa var fornstigen börjar.
Det finns en kort och en lite längre sträckning av stigen. De snälla korna möter den som väljer den längre vägen. Men då ingår också en snårigare, och blötare, terräng med flera gravplatser från olika tidsåldrar. Finnhögen är en av dem, Bonde i hög en annan. Det första namnet låter traditionellt, men Bonde i hög mera som en beskrivning.
Utgå från Lillkyrka sporthall och följ markeringarna, långa stycken följer fornstigen, elljusspår och Upplandsleden varandra. Fågelholkar pryder nästan varje stolpe i elljusspåret, och man ser dem innan den första fornstigsskylten nås. Den som tycker holkar är roligare än historia kan nöja sig med dem.
Några av holkarna längs elljusspåret och fornstigen som delvis löper parallellt.
Övriga har en cirka tre kilometer lång promenad med 26 olika fornminnen markerade och beskrivna att fortbilda sig med, en promenad väl värd mödan. Gladast över en inhägnad blir man vid källan som ser liten och harmlös ut men är två meter djup. Att den är stenklädd ned till botten gör det inte mer lockande att gå ned sig i den, men talar om hur viktig den varit för djur och människor.
Två meter djup? Huvva, tur den är inhägnad och gallertäckt ….
Svårast att upptäcka om inte för skylten är hålvägen, mest fantasieggande bautastenen vid sidan av stigen på väg mot Storgraven. Är det inte en runsten? Det borde det vara, vid en gammal väg, om än hålväg …
Mest tankeväckande i ett klimathots- och havsnivåhöjningsperspektiv är skylten vid bron över Blackfjärdskanalen. Att stora delar av Trögdens bördiga åkrar en gång var täckta av vatten är lätt att glömma bort.
Notera tidsaxeln på skylten.
Det är på södra sidan av kanalen som de snälla korna och deras kalvar går. Vandrare är besökare och ska hålla sig diskret undan. Det är djuren som hör hemma där, och det går utmärkt att utan att störa dem se och begrunda såväl Bonde i hög som båtgrav, Finnhögen och i skogsområdet utanför hagen resterna av Lövnäs hemman och det gamla torpstället.
Finnhögen sedd från fornstigen och Upplandsledens vindskydd och rastplats.
Kulturföreningen Lillkyrka fornstig har gjort och gör ett gott arbete med stigen för såväl folkbildning som -hälsa, ett utflyktsmål så gott som något.
Vad är det för fel på bergbana? Och vad är det för fel på Uppsala slott? Hiss och gångbro/bergbana upp till slottet för att förbättra tillgänglighet och utveckling av konstmuseum och turism vid slottet var förslag som inte alls uppskattades i Uppsala, och som också dragits tillbaka.
Bergbana? Jodå, i Norge kan de. Bergen har en lång bana med tre hållplatser, i Trondheim har de en annorlunda bana anpassad till cyklar. I Finland går det bra att ha museum i Åbo slott. Det är visserligen ett historiskt museum, men utställningar, permanenta och tillfälliga, har de ju där också. Bergbanor finns i en rad andra städer. Till och med Skansen har en bergbana.
Men i Uppsala går det inte an, inte konstmuseum i slottet och inte bergbana uppför backen. Annars hade det ju varit kul med en bergbana, om än kort, upp till slottet. Och en bättre användning än museum i delar av Uppsala slott, finns det? Oavsett vilken typ av museum, men nu är det ju konst som det redan bitvis anpassats till.
För skattebetalare kan det kanske rent av vara en fördel att kommun och stat samnyttjar och -finansierar lokaler och verksamheter i Statens fastighetsverks slott, i stället för att som andra vill, flytta det kommunala konstmuseet till Kaniken, ägt av Uppsala akademiförvaltning.
Museet i Åbo slott hade för nu ganska många år sedan en tillfällig utställning där bland många andra föremål en t-shirt hängts upp. Texten löd ”Mercenaries never die, they go to hell and regroup”. Det är lite så det är i Uppsala, inte med legoknektar, men med protesterande. Det ska protesteras, oavlåtligt, i olika konstellationer och mot olika saker, och effekten av det blir långbänkar. Det har protesterats mot långbänken vid Forumtorget också förresten. Den är för lång och står för skuggigt och …
I Århus, Danmark var det inte tal om konstmuseum i Marselisborgs slott. Det är sommarresidens för kungafamiljen. Men när de kungliga inte är i slottet är sedan 1974 slottsparken med dess många skulpturer öppen för allmänheten. Konstmuseet Aros byggdes nytt och stort och påkostat. Boy (bilden ovan) kan ses där, Boy är som museet, stor. Följ länken och se själva.
Det är tråkigt att det inte heller i framtiden ska gå att åka bergbana upp till Uppsala slott med konst följd av slottslunch som utgångspunkt för strövtåg i Carolinaparken, Linnéanum och Botaniska trädgården, med eller utan besökare utifrån.
Att sjunga glatt om bergbanan på Vesuvius går i varje fall. Själva banan finns visserligen inte kvar men sången om banan är välbekant, flera olika versioner finns på Youtube. Refrängen lyder:
Våtmark, myr, kärr … men inte marskland, inte i Fagerskogen.
Is kan väl inte ruttna heller, sade en ung redigerarvikarie på den tiden sådana fanns på redaktionen, föregivet språksäker men kanske framför allt angelägen om att visa på textens och den äldre lokalreporterns tillkortakommanden. Lokalreportern som var trött på att hunsas, men också lärd att välja sina strider, sade att nähä, Mälarfiskaren som beskrev hur drunkningstillbudet gått till visste väl inte det då. Vikarien skrev om, utan rutten is.
Några år senare visste en ung redigerare att sjöar inte sköljer om våren, och den då ännu tröttare lokalreportern sade att nähä, skriv om då.
Ytterligare framåt i tiden, när webben kommit in tidningsvärlden, hade en kut en morgon förirrat sig upp på land och orsakat bryderi för polismakten som larmats av bekymrad allmänhet. Kuten var inte särskilt samarbetsvillig men hjälp togs av kommunjägare som såg till att rymmaren togs om hand. Lokalreportern skrev rubriken ”Kut på villovägar” till webbnotisen. Några timmar senare kom kollega och undrade varför reportern inte skrivit något om sälungen? – Sälungen? ”Kut på villovägar” har legat ut sedan i morse. - Kut? En sälunge var det ju, skriver andra medier. – Jaha, men kut heter det. – Jaså, men … Det är oklart om rubriken skrevs om den gången, men ”sälungar” är tyvärr inte ovanliga i media.
Ännu något senare var det marskland som inte fanns. Myr eller kärr eller våtmark, men inte marskland. Nähä, dåså.
Nu när strider inte längre behövs kan lokalreportern, dvs jag, meddela att rutten is finns och beskrivs enligt följande: ”… på våren när solen kommer högre upp på himlen når dess strålar djupt in i isen. Kärnisen, som är klar och genomskinlig, smälter i sina vertikala kristallfogar, som därefter lossnar från varandra. Även en tjock kärnis blir snabbt ”pipig” och skör, förlorar sin hållfasthet och blir livsfarlig att ge sig ut på … När vi talar om rutten is, ofta mattsvart och grynig på ytan, så är det i betydelsen av ett material som har nedbruten struktur och sämre hållfasthet. (SMHI)
Uttrycket ”sjön sköljer” förklaras bland annat sålunda: ”När stark vind börjar riva upp vågor, virvlas varmt djupvatten upp till ytan och deltar i den slutliga, ofta snabba bortsmältningen av isen. Sjön sägs ”riva” eller ”skölja”. (SMHI)
Marskland finns. Definitionen är följande: ”Marskland (av medellågtyska marsch, ursprungligen av ett gemensamt indoeuropeiskt ord *mari ’hav’, ’vatten’), marsk, flackt, tidvattenpåverkat kustområde där leriga–sandiga sediment avsätts eller transporteras bort i växlingen mellan flod och ebb. ”(NE) Så marskland finns på södra Jyllands västkust och vid tyska och nederländska Nordsjökuster, och i England, East Anglia finns ”marshlands”.
Men i Uppland är det myr, kärr, våt- eller sumpmark det handlar om, eller kanske bara vattensjuk mark under vårens snösmältning. (Tur att jag fortsatt inte tog strid.)
När mitt då unga jag skrattade, möjligen en aning ironiskt, åt att det skulle säljas ”åror” vid ett föreningsmöte, var det den mognare och kunnigare kontoristen som, om inte tog strid så åtminstone en aning skarpt, tillrättavisade mig, men också förklarade att åror, det är lotter. Definitionen av åror finns i SOU 1979:30, sidan 108: ”En viss typ av öppna lotter som tillverkas av styv kartong och har formen av en åra. Varje lott är försedd med tre nummer, vilket således ger tre vinstchanser. Efter avslutad försäljning förrättas dragning med särskilda dragningsbrickor. Lottypen … är avsedd att användas vid mindre tillställningar.”
Marskland ska jag i fortsättningen aldrig kalla våra svenska kärr, men Mälarfiskares kunskap om isar tror jag fortfarande på, att sjöar sköljer har jag hört sedan barnsben och att sälar föder kutar är jag helt säker på. Men jag är en aning skamsen över att inte ha förklarat vad rutten is och sköljande sjöar är för yngre kollegor, så att de fick den hjälp av mig som jag fick av kontoristens tillrättavisning. Och det är osannolikt, trots ”sälungarna”, att vi kommer att få se kobarnsstek på menyer och i recept, och det dröjer förhoppningsvis innan ston föder hästungar.
