Hoppet att trojeborgen ska sättas i stånd finns ännu kvar. Även om inget gjorts åt labyrintens svårföljda gångar, buskar och ogräs under det år som Kyrkåsens trojeborg funnits med på kartan över den i år restaurerade och omdragna Upplandsleden genom Enköpings stad.
Bilderna i övre raden togs i juli, augusti och september. Den undre radens bilder i oktober, november och september.
Det är bilden längst ned till höger som skänker hopp. Busken i labyrinten har ju fått växa i frid och ro under flera år, och den lilla tallplantan som syns bäst i bilden längst ned till vänster har tillkommit. Men skylten med namnet på rondellen i korsningen Tullgatan-Drottninggatan-Västra Ringgatan som för inte alltför många år sedan namngavs med stor officiell ceremoni, den är nu borta. Prästgårdstullen har blivit namnlös, åtminstone för dem som inte vet bättre.
I god Enköpingstradition kallade visserligen inte bara gamla Enköpingsbor utan även kommunens tjänstemän fortsättningsvis platsen för ”Postrondellen” eftersom Postens huvudkontor i staden låg där intill. Att tjänstemän höll fast vid posten framkom på den officiella turistkartan som gavs ut åren efter namngivningsceremonin. Det är nu inte mycket att säga om det, orts- och platsnamn tenderar att hänga kvar. Tänk ”gamla äggcentralen”, ”gamla mejeriet”, ”gamla tennishallen”. De är alla nu minnen blott, liksom sedan flera år postkontoret och den illa medfarna skylten med Prästgårdstullens namn. Det enda som finns kvar är faktiskt prästgården byggd på 1760-talet, och den klarade ju till och med stadsbranden 1799. Nu kallas den Prostgården, men skillnaden är inte alltför stor.
I varje fall, om en skylt med jämförelsevis få år och lite klotter på nacken kan tas ned, så kan väl innehållet i en bara ett år gammal skylt, den om Kyrkåsens del av Upplandsleden med en fin labyrint/trojeborg utritad, aktualiseras även IRL. I verkligheten alltså? Hoppet lever.
Kan någon låta bli att gilla Sala efter att ha sett den här bänken? Och det finns en till:
Dejtingbänken vid en ingång till Folkets park förhöjer ytterligare humöret, såväl bänken som folkparken. Att det finns en sådan, med scen, publikplatser och kurar färdiga att öppnas för lott- eller korvförsäljning precis som folkparker såg ut för ett halvsekel sedan, och förmodligen ännu längre tillbaka.
Gröna gången börjar i Salas stadspark och är väl skyltad längs Pråmån, genom Lärkträdsbacken, löper längs Mellandammen där folkparken ligger, Grissbachs kanal och Svarta graven till Måns Ols och vidare förbi Långforsen. Gröna gången var den väg på dammvallarna som dammvakterna tog då de kontrollerade luckor, flöden och vattennivåer i magasinen. Vallarna dämmer upp Långforsen, Svarta graven och Mellandammen. Promenaden längs Gröna gången är om inte hisnande, så tankeväckande. På ena sidan kanalens vatten, på den andra bitvis flera meter ned till marken.
Mellandammen överst. På bilden underst syns höjdskillnaden som dammvallen bildat.
Nu är kanalens syfte inte längre att reglera vattentillförseln till Sala silvergruva, men Gröna gången är en njutbar gångväg från centrala Sala till Måns Ols, utvärdshuset med namn efter dammvaktaren Måns Olsson Ruwall och anor från början av 1700-talet. Måns Ols som det ser ut i dag med restaurang och kafé byggdes i början av 1960-talet. Från uteserveringen ser man ut över Långforsen och kallbadplatsens omklädningshytter och hopptorn. En blåsig höstdag när vinden sliter i markiser och tornvimplar och händerna blir valna i kylan är det lätt att önska sig tillbaka till sommaren. Eller hellre framåt, till kommande sommar.
Gröna gången har mer än spännande kanalhistoria att erbjuda. Invid Mellandammen har djurskulpturer av trä placerats ut, och ännu en bänk som får vandrare att dra på smilbanden.
De är lite svåra att se på bilderna – missa inte örnen på stubben ovanför bänken.
Det är inte bara vilobänkar och Gröna gången som talar till Salas fördel. Även om också Salas gamla stadshotell rivits, så har det inte ersatts med en grop som i Enköping, och även om det som ersatte stadshotellet kanske inte ser så muntert ut så har hotellet ändå en vacker granne:
Och Sala har en monumental högstadieskola, Vallaskolan invid genomfartsleden. I rät vinkel fram mot skolans stora entré går Aguéligatan. Ivan Aguéli är för alla konstintresserade Salas store son och vid det som då hette Bergmästaregatan låg hans barndomshem. Byggnaden är borta, men minnesplattan finns i trottoaren. Intill ligger Kristina kyrka och där finns sedan 1981 Aguélis stoft begravt, ditflyttat från Barcelona där han dog efter en tågolycka 1917.
De vissna löven fick ligga kvar. Minnesstenar är inte oviktiga, men det är i konstnärens verk som hans minne verkligen bevaras, och de finns på Aguélimuseet.
Aguélimuseet i kulturkvarteret Täljstenen är tillsammans med silvergruvan Salas stora turistattraktioner. Historien om hur museet kom till är lika spännande som, men mindre exotisk än, historien om Ivan Aguélis liv och verk. Det är ett museum väl värt ett besök, inte bara för att man där i de många bevarade verken kan följa Aguélis utveckling som konstnär. Där finns också verk av flera av hans samtida, och också temporära utställningar. På Wikipedia finns artiklar om Aguéli och om museet.
Det är svårt att inte tycka om en stad med gratis parkering, om än med p-skiva i och runt centrum, när där också finns gott om små och större butiker, vackra gamla hus och en galleria, allt i hanterliga storlekar och höjder. Att en resenär i väntan på Upptåget har Järnvägskaféet att tillgå, med kaffe och synnerligen delikata chokladbiskvier med en klick saltlakrits i smörkrämen, gör en dag i Sala än mer tillfredsställande. En utflykt att rekommendera även för de som är tåg- i stället för bilburna.
Hedemora är en sympatisk stad. Överblickbar. I synnerhet när det är soligt och lagom varmt en dag i november. Hedemorabor är vänliga och hjälpsamma. Men tyvärr blev dagen ändå en besvikelse. Det var ju Alvar Aaltos arkitektoniska bidrag i staden jag ville se. Viftande med min Aalto-broschyr med bild på fabriksbyggnaden men utan gatuadress stoppade jag unga, lite äldre och personer i min egen ålder och frågade dem till råds.
Broschyren som viftades med, utgiven av Kultur Avesta och Kultur- och fritidsförvaltningen i Hedemora, bilden av magasinsbyggnaden tagen av Ann-Christine Hedström, broschyren upplockad i Avesta.
De unga visste inte alls. För unga. Men Svenska Arteks produktion upphörde ju redan 1957. Ett äldre par visade mig åt rätt håll. ”Bakom Lappens” löd uppmaningen. Lappens, för den som inte vet, är en grillkiosk vida känd av vägfarare och med gott renommé. Ett inte bara gott utan direkt nödvändigt råd. Min tro hade varit att byggnaden där Arteks möbler tapetserades och lagrades, låg i närheten av järnvägsstationen, i sydväst. Helt fel. Jag skulle leta åt nordöst. Paret var också ganska säkra på att byggnaden brunnit, för ett eller två men inte mer än tre år sedan. ”Aj då. Men den kunde ju ha klarat sig, åtminstone delvis”, var min förhoppning. Paret trodde också att Aalto ritat badhuset vid Hönsan, så även om fabriksbyggnaden var brandskadad fanns det annat av Aaltos hand att se. De tipsade om att fråga vid Lappens grillkiosk. Nja, grillkiosk. Det är väl ungdomar som jobbar där (fördomsfullt) … Lång kö till luckan var det också. Så nä. Studerade bilden, röd träbyggnad, valmtak…speciell utformning av fönster … bättre gå och kolla själv. En sväng upp längs Vintergatan och de röda byggnaderna där, sedan Callerholmsgatan, Vårgatan, Vallvägen … många stora byggnader med olika innehåll, en del av trä, men inga valmtak. Tillbaka till Lappens. Testa Hönsan. Badhus. Det finns två. Högst osannolikt de är av Aaltos hand. Högst osannolikt.
Hönsan. Gamla varmbadhuset uppfört 1899 och ritat av Lars Israel Wahlman. Kallas därför Wahlmanska huset. Kallbadhuset vid Hönsan, hopptornet skymtar i bakgrunden.
Något missmodig, hungrig och med trötta fötter på väg tillbaka mot centrum hejdades ännu en vänlig Hedemorabo. Han bekräftade att visst hade Aaltohuset brunnit, det låg alldeles invid Lappens. ”Men där är ju en lång vit byggnad, inte röd? Och taket var inte rätt? ”Nä, Aaltohuset brann ned helt, det var ihopbyggt med den vita byggnaden.
Åhå. Efter lunch blev det ännu en tur till Lappens. Var kunde Aalto-fabriken ha stått? Där det nu är parkering och återvinningsstation? Eller intill kanske, där det ser sankt och skräpigt ut, som efter en brand?
Flera Hedemorabor tillfrågades. En vänlig dam var nyinflyttad och kände varken till Aalto eller brand. Därefter en lika vänlig man som prompt pekade mot den frodiga gräsmattan längs Vintergatan: ”Det försvann alltihop i branden, de hade samlat in några Aaltomöbler till ett litet museum, men allt brann. Inte ens grundstenar finns kvar, de lade gräs där i våras.”
Och gräs ligger där. Efter 12 kilometers irrande var det bara gräsmatta att se där enligt min broschyr Svenska Arteks fabriksbyggnad i ursprungligt skick med röd träfasad, valmtak och de speciella fönstren funnits. Tråkigt för mig, men ännu tråkigare för Hedemora som inte längre har något kvar av Aalto. Paviljongen han ritade och byggde för att visa sina och hustru Ainos möbler i då Hedemora firade 500 år sommaren 1946 revs när utställningen var över. Svenska Arteks möbeltillverkning i Hedemora startade 1946 men lades ned 1957. De två fabriksbyggnaderna köptes så småningom av Hedemora kommun. En av dem, renoverad och ombyggd, står kvar. Det är den vita byggnaden bakom Lappens, till vänster på bilden. Den andra, den röda träbyggnaden, stod kvar i ursprungligt skick fram till branden.
Men bilden av den finns kvar. Och Hedemora kan man ju besöka även utan Aaltobyggnaden. Om inte annat så för att förundras över stadens märkliga topografi som tycks skapad av dödisgropar. Branta backar dyker upp på oväntade ställen, vid badsjön Hönsan, vid Vasaliden Arena och vid Sveaparken. Men gärna också för att se Teaterladan, Vasakyrkan och Stora Torget med stadshotellet och rådhuset. Missa i så fall inte att kolla om klockan på rådhustornet fortfarande erbjuder val av tid.
Bilisten som skymtar på Åsgatan t v kanske tror att det är ett tvåvåningshus hen passerar. Men det är två souterrängvåningar också, de vetter mot p-platsen och aktivitetsparken invid Henemoren.
I Avesta står Aaltohuset kvar. Det går att läsa om, och se några bilder av det, här:
Den som sade att vägen är målet har aldrig åkt järnväg från Uppsala till Krylbo. Det kan inte skyllas varken på tåg, personal eller resenärer. Det är helt enkelt de bedövande trista vyer som erbjuds genom vagnfönstren. Hur befriande är det då inte att kliva av tåget på perrongen vid det som nu kallas Avesta-Krylbo station och se det praktfulla gamla stationshuset. Det är de oregelbundna takprofilerna, teglet i brunt och rött där det röda strukturerar och ramar in torn, fönster och dörröppningar. Det finns naturligtvis professionella beskrivningar av stationshusets arkitektur.
För oss andra kan det räcka med att stationshuset inte bara är pampigt, det är … överväldigande i storlek och i sitt sagoslottsillustrationsutförande. Kort sagt, det är drömmen om slott och tornkammare, där somt utfördes i offentligheten (som bagageinlämning och biljettköp) och annat i det fördolda (som redovisning av biljettintäkter och personalärenden). Tinnar och torn, vad kan en romantiker, national- eller annan, begära? Byggt i nationalromatisk stil med början 1902, samtidigt som Krylbo blev en viktig järnvägsknut på stambanan, jämförbar med Hallsberg och Nässjö.
Att det liksom alltför många gamla stationshus mist många av sina funktioner och nu är en pampig väntsal med smutsig toalett på förmiddagen och låst dito på eftermiddagen, kan ju inte stationshuset rå för. Men vindflöjeln i toppen på högsta tornet i den majestätiska byggnaden är i varje fall kvar.
För de som är intresserade av andra världskriget och betydelsen av transiteringar av tyska militärer och tysk stridsmateriel är Krylbosmällen 1941 säkert bekant. Vid Avesta-Krylbo station kunde ingen information hittas, men däremot vid en utställning i 1898 års vattenkraftsstation invid Verket (se nedan). Där finns för övrigt också en tämligen blygsam folder om interneringslägren i Sverige under andra världskriget. Ett av dem fanns i Långmora nära Långshyttan, ett annat i Smedsbo. Kommunister, anti-nazister, tyska desertörer…internering var ett sätt att hålla koll på ”statsfientliga element”. Det finns att läsa om lägren bland annat på Wikipedia. Att Krylbo är Krylbo och inte Avesta vet de flesta oavsett vad SJ kallar järnvägsstationen, och det är ingen kort promenad att ta sig från det ena till det andra. Därför förväntar sig den som reser med allmänna kommunikationer att det ska finnas en buss att färdas vidare med när stationshuset begapats på det sätt som byggnaden förtjänar.
Men som lök på reslaxen visar det sig att bussen går från andra sidan av spårområdet, och ve den som med tunga väskor och/eller onda ben tror att sagda kommunikationsmedel står att finna nära stationen. Oh nej. Det är en Hög Trappa upp till en Lång Gång över hela spårområdet och därefter en Hög Trappa ned till hållplatsen där bussen till Avesta stannar. Till hållplatsens försvar ska sägas att den är försedd med såväl vindskydd, tak som bänk.
Stationens norra del, och första trappan till busshållplatsen.
Om nu vägen inte är resans mål och mening så är det ändå en poäng med att bussen passerar lasarettet: ”Där är jag född!” ”Nääe, hördedu, där föddes mamma!” Jojo. Men sedan väntar resans mål: Visenter, Verket och Aaltohuset. De är alla värda eventuella resevedermödor.
Markustorget tog efter 1902 över Skvallertorgets (se nedan) roll, och fortfarande är det samlingsplats med vattenkonst, bänkar och gräsmattor mellan stadshuset och den galleria som, det ska erkännas, inte är ett dugg mer estetiskt tilltalande än gallerior i andra städer. Möjligen är den mer i vägen, bokstavligen, eftersom den byggts över Kungsgatan. Men vid Markustorget står också Stålvisenten. Mäktig, ditflyttad från stålverket när Outokumpo tog över. Nu står den silverglänsande för utsocknes, i glänsande rostfritt stål för de som förstår bättre, framför Avesta stadshus. Från 1952 fram till 2001 fanns visenten med uppåtsvängda horn med i Avesta Jernverks logotyp. ( För den som undrar meddelas att myskoxens horn är svängda neråt.) Men på Markustorget finns skulpturen som visenttjuren Pudam stod modell för kvar, glänsande stålblank – konstnären Lars Jonas Anderssons tillverkade den 1976 och den väger drygt 1300 kilo.
Stålvisenten och den äkta varan, notera de två kalvarna.
För barnfamiljer är otvivelaktigt visentparken än mer imponerande. De är stora, visenterna. Väldigt Stora. Lyckligtvis är de också väl inhägnade, och kan beskådas på avstånd. I parken finns en rolig lekpark, en utställning med en uppstoppad visent och gott om information om visenter och om parkens och konsulns del i artens bevarande. ”Konsuln”, det är så han ännu benämns av Avestabor, ingen må sväva i tvivelsmål om vem som avses: Axel Ax:son Johnson, tidigare ägare av Avesta Jernverk. Numera verkar familjen Ax:son Johnson bland annat i livsmedelsbranschen.
Det var under konsulns tid som visentprojektet inleddes, och det pågår ännu. Inte bara med en besökspark för barn och vuxna, utan också, och lika mycket, för att fungera som avelsstation för visenter som vidarebefordras ut till ett Europa med besvärande visentbrist. Rumänien och Polen är några av mottagarna av Avestavisenter.
Carolina Falkholts muralmålning och Mörksuggan vid Skvallertorget.
Tillbaka inne i staden (man passerar gamla Klosterskolan byggd av slaggsten. Slaggsten som byggnadsmaterial är en historia värd att berätta och som finns i bland annat Ann Marie Gunnarssons Hus av slagg – Byggnadskonst i Bergslagen, Jernkontorets bergshistoriska utskott serie H53, 1994), möter Mörksuggan i rondellen Bergslagsvägen- Kyrkogatan. Mörksuggan har också en historia och bär, enligt informationsskylten vid det som fram till 1902 hette Skvallertorget, ”den visdom som verkar i tystnad”. Och tyst är den, Mörksuggan, och rör sig majestätiskt och mycket långsamt runt i rondellen. Långsamheten kanske är en markering av att den, fortfarande enligt skylten, vill alla levande väl. Konstnären Verner Molin var den som först lyfte fram Mörksuggan ur mörkret s a s, familjen Eriksson i Gisselbo har sedan 1955 gjort souvenir av henne, och också skulpturen vid Skvallertorget. Invid rondellen kan också den härliga muralmålningen av Carolina Falkholt beses. Den kom på plats 2013 då hon medverkade i konstutställningen Avesta Art.
Och med det har vi kommit till Verket.
När produktionen i det gamla storjärnverket i Koppardalen flyttats till Södra verken, stod lokalerna länge övergivna. 1986 köpte Avesta kommun dem, och efter varsam renovering blev Avesta Art ett begrepp från och med 1995. Miljön är suggestiv, med slaggstensväggar (igen!) och kvarbliven utrustning för järnframställning, dunkel belysning och vid olika stationer gamla filmer som visar hur produktionen gick till. Utställningsytorna är naturligtvis lämpligt belysta, och utställarna är delvis återkommande, delvis nya. 2021 års stora utställning var Aquanauts – Expeditionen till Siljansringen 1897, en historia som börjar i möjligt och via allt absurdare delar slutar i en osannolik blandning av spökhistoria och fantasy.
Aquanaut? Hmm…
Där fanns utställningen Folkhemmets design med bland annat hushållsutensilier, dels rostfria (förstås) och dels av plast. Där finns också permanenta utställningar som de fantastiska glasskulpturerna på ett av våningsplanen, och där finns spegelkorridoren lika rolig vid ett nytt besök. Eller hemsk, beroende på hur man tycker det är att möta sig själv när man viker runt ett hörn …
Bilden togs i ett tidigare års korridor, lika förvirrande som årets..
Från Verket till Aalto några kvarter åt sydöst. Det går inte att missa Aaltohuset, en av de två byggnader i Sverige som den världskände finske arkitekten och formgivaren Alvar Aalto ritat. (Den andra är V-Dala nationshus i Uppsala.)Tre hussektioner klädda i glänsande blå keramikplattor från Arabia. Aalto ritade, byggmästare Ernst Sundh byggde åren 1957-1961. Butiker, kontor och lägenheter. Det är en byggnad att beundra och häpna över, egensinnigt vacker och osannolik i den annars arkitektoniskt tämligen slätstrukna staden. Längst upp i åtta vånings-delen finns ett samvarorum inrett med möbler, lampor och annat som Aino och Alvar Aalto designat. Rummet går att hyra för möten och sammankomster.
Lägg märke till dörrhandtaget …Aaltohusets fasader mot Kungsgatan är förstås också vackra och intressanta. De är också lätta att se, åk till Avesta och kolla själva!
Den som orkar och hinner mera kan promenera i Gamla Byn, eller besöka Myntmuseet inrymt i det gamla sädesmagasinet nära Kyrkbron över Dalälven. Museet invigdes 1983 i samband med Avesta Jernverks 100-årsjubileum och innehåller en osannolikt stor samling mynt där 10-dalermyntet av koppar som väger nästan 20 kilo är det största, och mest omtalade. Men där finns mycket mer, och dessutom kunniga guider som vet allt om mynttillverkningen i Avesta från 1644 och fram till 1832 då hela bruket brann ned och tillverkningen flyttades till Stockholm.
Kopparmynt överst med dalpilar, det var på mynt de först dök upp. Minnesmedalj med konsuln och kopparbruk och järnverk under.
I Kunskapsparken i Ultuna, runt dammen, finns ännu möjligheten att gå på återbrukssafari. Det är zimbabwiska konsthantverkare som återanvänt metall från gamla oljefat, bilar, kylskåp och annat och skapat djur som nu går att se i vegetationen runt dammen. Minst iögonenfallande är kanske myrkotten, den utrotningshotade vars fjäll används i traditionell kinesisk medicin, men också i andra länder i sydostasien, och anses hjälpa mot allt från hudsjukdomar och dålig blodcirkulation, till feber, och astma. Läs mera om myrkotten på Wikipedia.
Tellme är konstnären från Murehwa, Zimbabwe, som gjort den skimrande myrkotten.
Mest i ögonenfallande är måhända zebrorna som står invid stigen och är genialt återgivna med bara de svarta ränderna av återvunnen metall.
Namnet på konsthantverkaren som gjort zebrorna är
Roligast är utan tvivel gamarna där återvunna bildelar inte blygs. En mercedez-logotyp har rent av funnit sin plats på en av gamarnas bröst.
Konstnären som gjort gamarna heter Gadzirirai. Mercedez-loggan är markerad med en liten ring på den högra gamens bröst.
Utställningen i Kunskapsparken kombinerades under september med en utställning vid Kultur vid Ekoln i Graneberg, detta undanskymda men härliga kulturreservat Ekolns strand. Där ställdes textil från Demokratiska Republiken Kongo ut under september – en utställning som nu alltså är över. Textilierna är gjorda av palmfibrer, en teknik som utvecklats av folkgruppen Kuba. Lika fascinerande som framställningen av textilierna är, är resultaten, och de kan till viss del ses även nu i en butik vid S:t Eriks torg i Uppsala. Där går att få mera information om ”skrotskulpturerna” i Kunskapsparken.
I konststråket med barnperspektiv längs Klostergatan i Uppsala har även Albertus Pictor och Härkeberga kyrka givits plats. Se bara:
Tre av Johan Wikings sitt- och lekvänliga träskulpturer i Klosterparkens lekpark.
Klostergatan börjar vid Fyrisån och konststråket sträcker sig fram till och med Stadsbibliotekets gårds- och barnbiblioteksingång. Det kallas Almastråket, efter Astrid Lindgren Memorial Award, och fem av konstverken är skapade för att uppmärksamma Alma-pristagare. Där ingår inte Johan Wikings Albertus-inspirerade skulpturer vid Klosterparkens lekpark, men det är i parken som, föga förvånande, många barn och föräldrar samlas. Johan Thurfjells ljusskyltar i form av pratbubblor på fasaderna närmast ån, inspirerade av Barbro Lindgrens bok Jättehemligt, liksom Sara Möllers bronsskulptur Så har jag det nu inspirerad av Meg Rosoffs bok med samma namn placerad mittemot ingången till parken har svårare att dra till sig uppmärksamhet.
Eva Larssons skulptur Spårfinnarna i bibliotekshörnet Svartbäcksgatan-Klostergatan är lättare att se, och att följa metallbitarna mot ingången till gården. Skulptur och spår är inspirerade av Shaun Tans böcker.
Med mössor väcker Eva Larssons skulptur Spårfinnarna ännu mera uppmärksamhet i hörnet Klostergatan-Svartbäcksgatan..
Mittemot ingången har väggen till S:t Perskvarteret dekorerats med Kolbeinn Karlssons målningar I månskenet dansar vi med monstren med illustrationerna till Maurice Sendaks Till vildingarnas land som inspirationskälla.
Färgglada vildingar bidrar Kolbeinn Karlsson med på tegelväggen mittemot ingången till Stadsbibliotekets gård.
Inne på gården är det Kitty Crowthers böcker som gett Helena Piippo Larsson inspiration till skulturen Berättelser om natten, en koja med lägereld. En ung besökare på upptäcktsfärd identifierar också raskt kojan. I dagsljus är lägerelden, liksom Thurfjells pratbubblor, svårare att upptäcka.
Inne på gården finns Helena Piippo Larssons skulptur Berättelser om natten, och där finns också, glädjande nog, ett storschackspel.
Offentlig konst kan leda till rent vildsinta debatter. Att Almastråket inte väckt upprörda känslor är lätt att förstå, det är på alla sätt lovvärt att kombinera konst och litteratur. Att Almastråket dessutom, även i informationsfoldern, inkluderar en uppenbart väldigt uppskattad lekpark med konst inspirerad av medeltida kyrkomålningar i Uppland gör det än mer lovvärt.
För Skolstabor och elever i Skolstaskolan är bautastenarna på åsen på vägen mot Kälsta ingen nyhet, men hur många Enköpings- eller för den delen Upplandsbor vet att de finns där? Över stock och sten, men i sanningens namn mest ris efter nylig avverkning, får den ta sig som från vägen från Skolsta mot Härkeberga fått syn på informationstavlan om fornlämningarna. Väl på åsen är det inte svårt att se åtminstone några av de mer än 200 fornlämningarna, låga runda stensättningar, andra mer kantiga. Och sen nästan som en överraskning efter en hastig blick åt sidan, där står de. De tre höga stenarna på rak linje omgivna av två högar.
Vad de tre bautastenarna markerar, en hövdingagrav eller en ritualplats, upplyser inte informationstavlan om. Vad som utspelade sig på åsen mellan Skolsta och Kälsta under äldre järnålder, 500 år före vår tideräkning och drygt fem sekler framåt är inte känt. Det finns fler resta stenar än de tre att upptäcka på Trestensbacken. Spåren av människorna som levde i det som då var en relativt tätbefolkad bygd där vattenlinjen gick betydligt högre än i våra dagar är fascinerande. Även om det sannolikt inte var Skolstas Obelix som satte bautastenarna på deras plats.
”Ena dagen kunde han skickas ut för att bevaka en allvarlig politisk kris eller naturkatastrof och nästa för att rapportera om det emotsedda framträdandet av jungfru Maria på en klippsida någonstans ute i obygden, och han förväntades ägna båda dessa händelser lika seriös rapportering.” Det är Rachel Cusk som i Kudos (Rachel Cusk: Konturer – Transit – Kudos, samlingsvolym, Bonnier Pocket 2020. s 524) låter en journalist beskriva sitt arbete. Kasten mellan olika typer av uppdrag gäller för allmänreportrar överallt, uppdragens beskaffenhet varierar.
Det är sannolikt ovanligt med apparitioner av jungfru Maria på klippor i Sverige, men kontrasten till naturkatastrofer och politiska kriser kan uppstå även på andra sätt. Första sädesärlans ankomst, eller pulkakul i parken är lika viktiga i lokaltidningen som kommunalrådsavhopp och misstänkta mord.
Men det är inte nödvändigtvis den varierade typen av rapportering som irriterar läsare. Det är avsaknaden av relevant information. Det är till exempel så att summan i kronor på ett dagsbotsbelopp inte säger något om hur allvarligt domstolen ser på brottet. Det är antalet dagsböter. 80 dagsböter är allvarligare än 30. Hur stor summan av böterna blir för den dömde säger något om dennes inkomster, vilket i och för sig kan vara kul att veta, men har inget med rättsutkrävande att göra. Får vi hoppas. Ändå kan man den dag som är få se i tingsreferat att någon dömts betala säg 12 000 kronor i böter, och så inget mer. Men hur allvarligt var brottet ansåg domstolen? Hur MÅNGA dagsböter ledde det till? Läsaren lämnas ovetande.
Under en följd av år har journalister fått lära sig att ett ”case” måste man ha för att kunna beskriva något, positivt, men oftare något negativt. En drabbad måste träda fram, företrädesvis med namn och bild. Annars blir det inget. Och det är klart, möjligheten till identifikation är viktig, men är det verkligen vad som krävs för att en nyhetstidning ska kunna beskriva något som kan beskrivas/ifrågasättas, vare det försäkringskassans regler för sjukpenning eller parkeringsavgifter på Västra Ågatan i Enköping?
”Ge mig mer än ett upprörande case” löd rubriken på Fouad Youcefis krönika i Journalisten, SJF:s förbundstidning, i februari 2018. ”Reportage som för nio år sedan ofta innehöll tre intervjuer eller flera tillsammans med någon form av statistikunderlag innehåller i dag oftare bara en eller två intervjuer – utan statistik. (…) bland en del medier (är) det snarare kutym i dag att låta en person spy galla över något som hen upplever som ett problem, för att sedan låta motparten ’svara’ i en ny artikel som i bästa fall skrivs senare under samma dag.” Youcefi (ordförande för Föreningen Grävande Journalister) skriver också om kriminaljournalistik och om hur en ”orimligt stor del av den producerade journalistiken rör just brottslighet.” Han avslutar sin krönika, skriven i februari 2018: ”Fram till valet vill jag se mer journalistik med både ett kvantitativt och kvalitativt underlag. Jag vill ha mer än ett upprörande case.”
Mats Svegfors, tidigare bland annat chefredaktör för SvD, skrev i Vad har vi lärt oss?, (årsrapport om journalistik medier och medieforskning, SIM(o), Stiftelsen Institutet för mediestudier, 2012), om samhällsjournalistik och gav flera perspektiv på yrket och produkten. ”Tidningen i tabloidformat rymmer inte samma nyhetsredovisning som tidningen i broadsheet.”( s 37.) ”… den instrumentella journalistiken har expanderat på bekostnad av den granskande och kritiska journalistiken. Bostadsjournalistiken handlar idag om inredning, inte om sociala förhållanden. Ekonomijournalistiken handlar mera om börskurser än om företagens maktutövning. Konsumentjournalistiken handlar om vinprovning …” (s 60). ”Det är inte alldeles ologiskt att höga professionella krav leder till att det svåra, det komplexa, det kontroversiella väljs bort. Ty den redaktion som tar sig an de stora och komplexa samhällsfrågorna riskerar att hamna i ett journalistikens och politikens mangroveträsk, där journalistik och politik är helt inflätade i varandra. Samtidigt är det så att den journalistiska prioriteringen aldrig är värderingsfri. Varje problemformulering är politiskt laddad.(…) Väljer jag bort ungdomsarbetslösheten till förmån för kvittogranskning så har jag trots allt bekänt färg …” (s 62).
Mats Svegfors skrev redan 2012/2013 om minskande resurser och förändrade strukturer på redaktionerna. Det är faktorer som är ännu mera märkbara på nyhetsredaktioner i dag där tjänsterna blir allt färre och de flesta förväntas skriva om allt från politikeravhopp till första sädesärlan, fylla morgondagens tidningssidor – och helst ha något nytt att lägga ut på webben, varje timme.
Produktionskraven är höga, och det styr inte bara varje journalist, det styr arbetsledarna också. Då är det kanske inte konstigt att det komplexa och presumtivt kontroversiella avfärdas som ”gubbtjafs”, inte bara för att det är komplext, utan för att det tar tid och plats att reda ut. De förutbestämda formaten tillåter inte längd, produktionskrav tillåter inte tiden. Och när kommunen inte kommer överens om priset för mark till förskolebygge och det vinklas som hot om tvångsinlösen, medan behov av förskoleplatser, arbetsmiljöfrågor eller användning av skattepengar förbigås med tystnad, då har journalistiken inte bara undvikit komplexitet, den har valt sida.
När media/journalister väljer att vara ensidiga, gärna med ett upprörande case som utgångspunkt, och avstår det komplicerade då medverkar vi till att göra världen svart-vit. Inte bara rumpnissar frågar Vaffor då då?, vi gör det alla i olika sammanhang. Media borde medverka till att göra världen begriplig, visa gråskalor, inte utse syndabockar.
Sannerligen, stilla flöt ån de där dagarna i början av augusti …
Med kartan i ena handen och matsäcken i den andra är hitta-utaren det enda som stör lugnet vid Enköpingsåns nedre lopp. Inga båtar är på väg till eller från Enköpings hamn och de få änder som syns till vilar middag på en stock i strandkanten. Dyarna i väster är lika lugna, kvigorna som håller gräset i schack har dragit sig tillbaka i skuggan under träden. Mellan ån och Dyarna gör spänger området tillgängligt för vandrare, med eller utan hitta-ut-i-blick och karta i hand.
De första kontrollerna är välsignat lätthittade, det blir marigare med några av dem som lagts ut på Gröngarnsåsen. Det är en del av charmen med hitta-ut – Svenska orienteringsförbundets fiffiga sätt att locka ut människor i naturen och till orienteringsklubbarna.
Blommor, högre och lägre, på Dyarna.
I Enköping är det OK Enen som svarar för hitta-ut-arrangemangen. Med hjälp av sponsorer kan kartorna delas ut gratis, och de som så önskar kan ladda ned förbundets app med alla kartor och kontroller inlagda. Med appen kan man också bekvämt registrera kontroller, eller checkpoints som de kallas. Hitta-ut fanns i början av augusti på 89 orter runt om i Sverige, och drygt 101 000 deltagare var anmälda. I Enköpings kommun finns i år kontroller, förlåt checkpoints, i flera olika områden i och runt staden, i Grillby och i Örsundsbro. Sista området för hitta-utare i Enköping i år öppnas första september i Fagerskogen.
Gröngarn och Brännskogen släpptes 1 augusti. Hitta-utare väljer förstås själva vilka kontroller de vill gå till, och om de vill söka kontrollerna i nummerordning eller ha en egen rutt i sökandet.
Välkommen rast på Himlabackens krön. Har man riktigt goda ögon kanske man ser betesdjuren längst bort i kanten på fältet.Inte långt från Himlabacken ligger kolerakyrkogården.
Det finns, kan en nu rutinerad hitta-utare meddela, fördelar med att gå i nummerordning. Det tycks som om de röd-vita metallpinnarna med nummer och bokstavskod företrädesvis vänds för att lättare ses av dem som väljer den ordningen. Det tycks å andra sidan som om de som sätter upp kontrollerna ibland fyllts av en nu-ska-de-allt-få-visa-vad-de-kan-känsla, och sätter dem högt på en gren, lågt vid en sten, eller vända mot slyklädda branter. Det är som tidigare sagts en del av charmen med hitta-ut, och det som leder till onödigt många myggbett. Men samtidigt också det som fyller hitta-utaren med inre tillfredsställelse när bokstavskoden väl är på plats i app eller på karta.
Förutom myggbett och inre tillfredsställelse ger hitta-ut också många steg i hälsoappen. Räknaren tickar på i synnerhet när ”väster om stenen” ska hittas i en samling av bumlingar, och det visar sig finnas två bumlingsamlingar, och kontrollen naturligtvis visar sig sitta inte vid den första man kommer till, utan vid den andra, en bit därifrån. Eller när ”stigkorsning” är i ett gytter av små, något större och rentav stora stigar, vilket gör kartläsning till en sannskyldig prövning.
Bumlingsamling. Den rätta samlingen låg strax intill…
Ytterligare fördelar med att ge sig hän i hitta-ut är att det ger nya perspektiv och ny kunskap om kommunen. Som till exempel hur stilla ån flyter en augustieftermiddag. Att slånbranten längs elljusspåret i Husbergsskogens södra kant vilar mot en stadig stenmur.
Hur väl preparerade spår, stigar och Upplandsleden är, hur nära bebyggelsen är från oväntade platser och hur tydligt det är att jordbrukslandskap och skog viker undan för bostäder.
Nya ledstänger för Upplandsleden gör det lättare för vandraren.
Rumphugget skulle Härjarö naturområde kunna kallas om det inte vore för att Härjarö udd, den yttersta delen av naturreservatet, ännu ägs av Upplandsstiftelsen.
Vandringen till Härjarö udd och utsikten över Norra Björkfjärden är väl värd ansträngningen, och även där finns en grillplats iordningställd.
Herr- och lägergården har stiftelsen sålt, campingen stängdes redan 2012 och nu är det reservatet och medhavd matsäck som gäller för besökare.De som är på det klara med premisserna, vandring på naturleder, badplatser vid Mälaren och välhållna grillplatser, har ingen anledning att klaga på ett av kommunens sydligaste besöksmål.
Blåhäll med badbrygga, sand- och grässtrand och grillplats.
Tvärtom är det en glädje att från grillplatsen vid badet i Blåhäll i väntan på att pastan ska koka färdigt på spritköket se ut över vattnet mot Brandsholmssund på andra sidan Torsviviken. En svan simmar makligt från badbryggan och in mot strandbuskagen nära vedförrådet.
Svanen lämnade bryggan och simmade iväg för att putsa sig bakom strandbuskarna när den fick åskådare.
För den fågelintresserade hade sannolikt öarna Skaftskär, Kattan och Kattrumpan en bit norrut in i viken säkert kunna bjuda på fler fågelupplevelser. Sjöfåglar finns det gott om i vikarna runt Härjarö. Häger och fiskgjuse är bara några som kan ses.
Blåhäll är den mest tillgängliga av badplatserna i Härjarö, men det finns badplatser vid Österby udd och vid Äppelnäsgrundet också. Upplandsleden går genom reservatet, och det finns också gott om andra stigar, informationstavlor och pilar som visar hur det går att ta sig fram.
Lederna till och från Härjarö udd går genom planterad barrskog som vart efter mindre avverkningar sker ersätts av naturligt föryngrad blandskog. Nu inger skogen Bauerkänsla, vacker och lite hemlighetsfull.
För de som gärna plockar bär och svamp finns möjligheter att fylla korgar och hinkar inom reservatet där delar av skogen också lämnas att utvecklas fritt. Att det är ett reservat gör naturligtvis att särskilda regler gäller, och föreskrifterna finns att läsa på Länsstyrelsens sida om Härjarö.
Härjarö längst söderut i Trögden kan kännas långt bort, men det är faktiskt inte mycket mer än en timmes biltur från Stockholm, och från Enköping drygt tre mil. Det är alltså inte längre bort än att det går bra att cykla om det inte känns för vidlyftigt med packningen.
Cykeln var med till Blåhäll, men borde ha lämnats på parkeringen intill. Leden till Härjarö udd är mestadels anpassad till vandring.
Att herrgården och närliggande byggnader på en 13,5 hektar stor fastighet sedan 2009 är i privat ägo och inte längre tillgängligt för besökare som tidigare är att beklaga. Men de som är tillfreds med egen matsäck i det fria, med eller utan bad i Mälaren, kan glädja sig åt att vedförråden vid grillplatserna fylls på, att det finns omklädningsrum och torrtoaletter. Hösten 2021 kommer upprustning av leder och badplatser att ske efter beslut i Upplandsstiftelsens styrelse. Vid Härjarö finns också en småbåtshamn, service och utrustning där känner jag inte till. Mer information om Härjarö naturreservat finns på Upplandsstiftelsens hemsida.
