Resan, och resans mål

Den som sade att vägen är målet har aldrig åkt järnväg från Uppsala till Krylbo. Det kan inte skyllas varken på tåg, personal eller resenärer. Det är helt enkelt de bedövande trista vyer som erbjuds genom vagnfönstren.
Hur befriande är det då inte att kliva av tåget på perrongen vid det som nu kallas Avesta-Krylbo station och se det praktfulla gamla stationshuset.
Det är de oregelbundna takprofilerna, teglet i brunt och rött där det röda strukturerar och ramar in torn, fönster och dörröppningar. Det finns naturligtvis professionella beskrivningar av stationshusets arkitektur.

För oss andra kan det räcka med att stationshuset inte bara är pampigt, det är … överväldigande i storlek och i sitt sagoslottsillustrationsutförande. Kort sagt, det är drömmen om slott och tornkammare, där somt utfördes i offentligheten (som bagageinlämning och biljettköp) och annat i det fördolda (som redovisning av biljettintäkter och personalärenden).
Tinnar och torn, vad kan en romantiker, national- eller annan, begära?
Byggt i nationalromatisk stil med början 1902, samtidigt som Krylbo blev en viktig järnvägsknut på stambanan, jämförbar med Hallsberg och Nässjö.

Att det liksom alltför många gamla stationshus mist många av sina funktioner och nu är en pampig väntsal med smutsig toalett på förmiddagen och låst dito på eftermiddagen, kan ju inte stationshuset rå för.
Men vindflöjeln i toppen på högsta tornet i den majestätiska byggnaden är i varje fall kvar.

För de som är intresserade av andra världskriget och betydelsen av transiteringar av tyska militärer och tysk stridsmateriel är Krylbosmällen 1941 säkert bekant. Vid Avesta-Krylbo station kunde ingen information hittas, men däremot vid en utställning i 1898 års vattenkraftsstation invid Verket (se nedan).
Där finns för övrigt också en tämligen blygsam folder om interneringslägren i Sverige under andra världskriget. Ett av dem fanns i Långmora nära Långshyttan, ett annat i Smedsbo. Kommunister, anti-nazister, tyska desertörer…internering var ett sätt att hålla koll på ”statsfientliga element”. Det finns att läsa om lägren bland annat på Wikipedia.

Att Krylbo är Krylbo och inte Avesta vet de flesta
oavsett vad SJ kallar järnvägsstationen, och det är ingen kort promenad att ta sig från det ena till det andra. Därför förväntar sig den som reser med allmänna kommunikationer att det ska finnas en buss att färdas vidare med när stationshuset begapats på det sätt som byggnaden förtjänar.

Men som lök på reslaxen visar det sig att bussen går från andra sidan av spårområdet, och ve den som med tunga väskor och/eller onda ben tror att sagda kommunikationsmedel står att finna nära stationen. Oh nej. Det är en Hög Trappa upp till en Lång Gång över hela spårområdet och därefter en Hög Trappa ned till hållplatsen där bussen till Avesta stannar. Till hållplatsens försvar ska sägas att den är försedd med såväl vindskydd, tak som bänk.

Stationens norra del, och första trappan till busshållplatsen.

Om nu vägen inte är resans mål och mening så är det ändå en poäng med att bussen passerar lasarettet:
”Där är jag född!”
”Nääe, hördedu, där föddes mamma!”
Jojo.
Men sedan väntar resans mål: Visenter, Verket och Aaltohuset.
De är alla värda eventuella resevedermödor.

Markustorget tog efter 1902 över Skvallertorgets (se nedan) roll, och fortfarande är det samlingsplats med vattenkonst, bänkar och gräsmattor mellan stadshuset och den galleria som, det ska erkännas, inte är ett dugg mer estetiskt tilltalande än gallerior i andra städer. Möjligen är den mer i vägen, bokstavligen, eftersom den byggts över Kungsgatan.
Men vid Markustorget står också Stålvisenten. Mäktig, ditflyttad från stålverket när Outokumpo tog över. Nu står den silverglänsande för utsocknes, i glänsande rostfritt stål för de som förstår bättre, framför Avesta stadshus.
Från 1952 fram till 2001 fanns visenten med uppåtsvängda horn med i Avesta Jernverks logotyp. ( För den som undrar meddelas att myskoxens horn är svängda neråt.)
Men på Markustorget finns skulpturen som visenttjuren Pudam stod modell för kvar, glänsande stålblank – konstnären Lars Jonas Anderssons tillverkade den 1976 och den väger drygt 1300 kilo.

Stålvisenten och den äkta varan, notera de två kalvarna.

För barnfamiljer är otvivelaktigt visentparken än mer imponerande. De är stora, visenterna. Väldigt Stora. Lyckligtvis är de också väl inhägnade, och kan beskådas på avstånd. I parken finns en rolig lekpark, en utställning med en uppstoppad visent och gott om information om visenter och om parkens och konsulns del i artens bevarande.
”Konsuln”, det är så han ännu benämns av Avestabor, ingen må sväva i tvivelsmål om vem som avses: Axel Ax:son Johnson, tidigare ägare av Avesta Jernverk. Numera verkar familjen Ax:son Johnson bland annat i livsmedelsbranschen.

Det var under konsulns tid som visentprojektet inleddes, och det pågår ännu. Inte bara med en besökspark för barn och vuxna, utan också, och lika mycket, för att fungera som avelsstation för visenter som vidarebefordras ut till ett Europa med besvärande visentbrist. Rumänien och Polen är några av mottagarna av Avestavisenter.

Carolina Falkholts muralmålning och Mörksuggan vid Skvallertorget.

Tillbaka inne i staden (man passerar gamla Klosterskolan byggd av slaggsten. Slaggsten som byggnadsmaterial är en historia värd att berätta och som finns i bland annat Ann Marie Gunnarssons Hus av slagg – Byggnadskonst i Bergslagen, Jernkontorets bergshistoriska utskott serie H53, 1994), möter Mörksuggan i rondellen Bergslagsvägen- Kyrkogatan. Mörksuggan har också en historia och bär, enligt informationsskylten vid det som fram till 1902 hette Skvallertorget, ”den visdom som verkar i tystnad”. Och tyst är den, Mörksuggan, och rör sig majestätiskt och mycket långsamt runt i rondellen. Långsamheten kanske är en markering av att den, fortfarande enligt skylten, vill alla levande väl.
Konstnären Verner Molin var den som först lyfte fram Mörksuggan ur mörkret s a s, familjen Eriksson i Gisselbo har sedan 1955 gjort souvenir av henne, och också skulpturen vid Skvallertorget. Invid rondellen kan också den härliga muralmålningen av Carolina Falkholt beses. Den kom på plats 2013 då hon medverkade i konstutställningen Avesta Art.

Och med det har vi kommit till Verket.

När produktionen i det gamla storjärnverket i Koppardalen flyttats till Södra verken, stod lokalerna länge övergivna. 1986 köpte Avesta kommun dem, och efter varsam renovering blev Avesta Art ett begrepp från och med 1995. Miljön är suggestiv, med slaggstensväggar (igen!) och kvarbliven utrustning för järnframställning, dunkel belysning och vid olika stationer gamla filmer som visar hur produktionen gick till.
Utställningsytorna är naturligtvis lämpligt belysta, och utställarna är delvis återkommande, delvis nya. 2021 års stora utställning var Aquanauts – Expeditionen till Siljansringen 1897, en historia som börjar i möjligt och via allt absurdare delar slutar i en osannolik blandning av spökhistoria och fantasy.

Aquanaut? Hmm…


Där fanns utställningen Folkhemmets design med bland annat hushållsutensilier, dels rostfria (förstås) och dels av plast.
Där finns också permanenta utställningar som de fantastiska glasskulpturerna på ett av våningsplanen, och där finns spegelkorridoren lika rolig vid ett nytt besök. Eller hemsk, beroende på hur man tycker det är att möta sig själv när man viker runt ett hörn …

Bilden togs i ett tidigare års korridor, lika förvirrande som årets..

Från Verket till Aalto några kvarter åt sydöst. Det går inte att missa Aaltohuset, en av de två byggnader i Sverige som den världskände finske arkitekten och formgivaren Alvar Aalto ritat. (Den andra är V-Dala nationshus i Uppsala.)Tre hussektioner klädda i glänsande blå keramikplattor från Arabia. Aalto ritade, byggmästare Ernst Sundh byggde åren 1957-1961. Butiker, kontor och lägenheter. Det är en byggnad att beundra och häpna över, egensinnigt vacker och osannolik i den annars arkitektoniskt tämligen slätstrukna staden. Längst upp i åtta vånings-delen finns ett samvarorum inrett med möbler, lampor och annat som Aino och Alvar Aalto designat. Rummet går att hyra för möten och sammankomster.

Lägg märke till dörrhandtaget …
Aaltohusets fasader mot Kungsgatan är förstås också vackra och intressanta. De är också lätta att se, åk till Avesta och kolla själva!

Den som orkar och hinner mera kan promenera i Gamla Byn, eller besöka Myntmuseet inrymt i det gamla sädesmagasinet nära Kyrkbron över Dalälven. Museet invigdes 1983 i samband med Avesta Jernverks 100-årsjubileum och innehåller en osannolikt stor samling mynt där 10-dalermyntet av koppar som väger nästan 20 kilo är det största, och mest omtalade. Men där finns mycket mer, och dessutom kunniga guider som vet allt om mynttillverkningen i Avesta från 1644 och fram till 1832 då hela bruket brann ned och tillverkningen flyttades till Stockholm.

Kopparmynt överst med dalpilar, det var på mynt de först dök upp. Minnesmedalj med konsuln och kopparbruk och järnverk under.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.