Vilket parti ligger du närmast? Vilken partiledare är du? Testa vår valkompass!
Genom att klicka på mer eller mindre relevanta frågor med mer eller mindre välavvägda svarsalternativ ska vi få veta vad vi ”egentligen” är, inför de stundande valen.
De flesta tidningar har en valkompass, frågorna varierar lite, liksom svarsalternativen.
Det är bra likt Facebook-testen där man kan få svar på ”Vilken Mumin-figur är du?”
Blir man inte nöjd med Filifjonkan, är det bara att göra om tills ens sanna jag uppenbarats och Snusmumriken är svaret.
I valkompassen kan man göra likadant, ändra helt emot till delvis emot, delvis emot till instämmer delvis, eller tvärtom. Vikta svaren lite olika, och därmed byta partipreferens tills man blir det man vill vara.
Och går det inte på något annat sätt så går det bra att vikta betygssättningen på partiledare så att svaret ändå blir rätt till slut.
Behöver verkligen allvaret i bostadskris, tvivel på rättsstaten, försvarsfrågor och brister i sjuk- och äldrevård och skola lättas upp med ett Filifjonk-test?
”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras.”
Skrev Fredrik Reinfeldt i Det sovande folket 1993 (s 110)
I mars 2014 skrev Metro under rubriken ”Expert: hundratals felbedöms av FK”. Det handlar om Försäkringskassan och om handläggares bedömningar av cancersjuka människor. ”Försäkringskassan har fått kritik efter att ha krävt sjuka på datum när de ska dö. Jan Lidbeck är smärtspecialist och läkare och har träffat hundratals svårt sjuka han menar felbedömts av myndigheten.” lyder ingressen till artikeln.
Intervjun med Jan Lidbeck och artikeln är en uppföljning av en kolumn skriven i samma tidning av Hillevi Wahl i februari 2014:
”Försäkringskassan kräver dödsdatum” löd kolumnens rubrik. Texten handlade om Anna, Hillevi Wahls väninna. Svårt sjuk efter cellgifts- och strålningsbehandling hade hon fått samtal från försäkringskassan: ”Dina sjukdagar är slut. Du måste börja jobba.” ”Men jag klarar inte av att jobba. Mitt läkarintyg …” ”Det gills inte om du inte har ett dödsdatum.”
I slutet av kolumnen skriver Wahl:
”Men Anna är tyvärr inte ensam. Flera av de vänner hon lärt känna under sin behandling har fått samma besked….En väninna har fått sälja bilen. En annan har fått sälja huset. Många tvingas jobba fast de ständigt kräks och har svår migrän. En kvinna hade en hjärntumör. Efter ett år tvingade Försäkringskassan ut henne i arbetslivet, trots att hon vädjade och bad, hon orkade inte, hon var inte frisk. Men Försäkringskassan lyssnade inte. Hon dog två veckor senare – och efterlämnade en liten dotter.
Jag vet inte om Försäkringskassan gör detta med regeringens goda minne, eller om handläggarna tolkar regelverket som fan läser Bibeln…”
Ur Det sovande folket: (önskvärd egenskap hos medborgarna) Självständighet – medborgare som inte överlåter åt staten eller andra politiska nivåer att klara deras försörjning eller garantera deras välbefinnande.” s 92
I Aftonbladet oktober 2013 skriver Bosse Löthén, författare och musiker, arbetslös med problem med ekonomi och sjukdom, en debattartikel. ”Sjukskrivningen är inget problem…Men sjukpenningsreglerna gör att jag inte kommer att få ersättning till en början, och knappt något sen heller. Jag hör av mig till socialtjänsten … Socialsekreteraren upplyser mig om att jag ligger över normen för att att vara berättigad hjälp. För att min mamma lånat mig pengar, och för att pengarna på nio- och femåringarnas konton räknas som mina. Det har deras mormor sparat åt dem. Deras konton har jag varit tvungen att godkänna eftersom jag har delad vårdnad. Hur skulle det se ut om jag tog pengar som varken jag eller min släkt satt in på banken? Förväntas jag skapa konflikt i den bräcklighet som skilsmässobarn ändå lever i? Min värld rämnar.
– Jag kan ju lika gärna hoppa ut genom fönstret här och nu, säger jag, mitt liv är ju omöjligt.
– Hur du väljer att göra med ditt liv är inte mitt problem. Om du har psykiska problem tycker jag att du ska höra av dig till psykakuten.”
Säger socialsekreteraren.
Ur Det sovande folket: ”Det framtida medborgarskapet måste uppmuntra till självständighet gentemot staten och det måste klart uttalas att andelen svenskar som för sin försörjning är beroende av direkta bidrag och indirekta subventioner skall minskas från år till år.” s 6
Läkaren Jan Lidbeck, överläkare vid Smärtsektionen på rehabiliteringskliniken vid Skånes universitetssjukhus i Lund, intervjuad i Metro i artikeln nämnd ovan, har länge varit upprörd över hur smärtpatienter behandlas, i sjukvården och av Försäkringskassan. Så upprörd att han skrivit en bok, en thriller med magiska inslag.
”Shamanens sång om en oundviklig människa” heter boken, som gavs ut på Arconia 2011. Lidbeck skriver själv: ”Shamanens sång är ett samhällsmedicinskt drama, en medicinsk thriller med satiriska inslag. Berättelsen grundar sig på verkliga skeenden vilka jag som läkare levt med under två decennier och som kulminerat under senare år.”
Huvdpersoner är Martin Lehman, hjärtläkare som tar en en u-landstjänst i Afrika, hans dotter Johanna som hemma i Sverige drabbas av whiplashskadan och om hur hon förudmjukas inom sjukvården, får sin sjukpenning indragen och till slut bryter samman.
”Det pågår ett krig mellan läkare, de sjuka och Försäkringskassan. I det hårdnande samhällsklimatet inbjuds till ensidiga tolkningar av komplexa medicinska verkligheter. Offren i detta krig är de sjuka, läkare och vår tro på ett humant samhälle”.
Ur Det sovande folket: ”Många verkar leva helt utan tydliga levnadsregler….De lyssnar inte på några auktoriteter. De uppträder helt enkelt som döva kravmaskiner. Denna grupp växer i välfärdsstatens skugga i mycket snabb takt.”ss106-107
”Det sovande folket” gavs ut 1993 då Fredrik Reinfeldt, Sveriges statsminister sedan 2006, var ordförande för MUF. Boken har länge varit svår att få tag på. I somras gjorde Nationalscen en nyutgåva i ett antal exemplar som delats ut till bibliotek runt om i Sverige. Ett av exemplaren finns på Uppsala stadsbibliotek. Det är intressant läsning.
Vad är en rimlig hyra?
En hyra som en student har råd med? En ung servitris på en lunchservering? Ett pensionärspar som sålt villan i en Stockholmsförort och flyttat till lägenhet i Strängnäs?
Rimligt för en är orimligt för en annan.
För en hyresgäst i allmännyttan kan hyreshöjningen på 60 procent efter renovering bli oöverstiglig, det finns exempel på det.
En hyresgäst i privatägt hyreshus kan ha råd med hyran men önska att möglet i badrummet försvann liksom vägglössen.
Förslagen till hur bostadsbristen i framför allt storstäder ska botas är flera – för regeringen har ett sätt varit att släppa andrahandshyrorna fria – ockerhyra är numera laglig.
Presumtionshyra är ett annat sätt att lämna hyresgäster i sticket. Förslaget innebär att hyresgäster och hyresvärdar ska kunna ingå individuella avtal om hyresnivå i nybyggda lägenheter. När bostadsbristen är skriande är det inte svårt att räkna ut vilken av parterna som sitter med trumf på hand.
Ett annat sätt har varit att undanta komplementhus på 25 kvadratmeter utrustade som bostäder från krav på byggnadslov.
Det är mums för de som har en tomt stor nog att bebygga, kostnaden för huset tas igen på hyror inom en inte alltför avlägsen framtid, bostadsbristen är som sagt skriande, och studenter och andra bostadssökande har inte så många val.
Jag har skrivit det förut och skriver det igen: Det ska löna sig att äga i dagens Sverige, åt den som har ska varda givet. Om Attefallshusen dessutom byggs av ”gamla” fastighetsägare med låga lånekostnader, så blir ju risken för stigande räntor eller ändring av reglerna för ränteavdrag dessutom ringa.
Att då få se en debattartikel i SvD 22 juli -14 med rubriken ”Ge hyresrätterna en chans”, lyfter humöret. Den är undertecknad av ett antal representanter för olika bostadsföretag.
Nu visar det sig att det handlar om att förenkla och förkorta planprocesser och öka tillgång på planlagd mark, samt en ny hyressättningsmodell som är huvudkraven.
Att ändra reglerna för bostäder så att högre buller tillåts, att ettor inte ska behöva ligga mot innergårdar och en minskning, eller rent av borttagande av parkeringsnormen är redan nu förslag som regeringen skickat ut på remiss, och planprocessen är ett återkommande diskussionsämne ute i kommunerna. Reglerna för överklaganden är, eller håller på att ändras.
Men i debattartikeln skriver bostadsföretagarna också att ”hyresrätten har en betydligt högre skattebelastning än andra upplåtelseformer. Givet samma pris på marken är det i dag alltid gynnsammare att bygga bostadsrätter.”
Så intressant!
Men sen kommer det: ”I stället har Företagsskattekommittén nyligen lanserat ett förslag som ytterligare diskriminerar hyresrätten som upplåtelseform.”
Jaha.
Jaja.
Vad kunde man vänta sig?
Olyckligtvis förklaras varken den nuvarande skattebelastningen eller förslaget från kommittén.
Men att hyresrätter inte omfattas av ROT-avdrag, att kommunala bostasdsbolag ska drivas ”enligt affärsmässiga principer” och att de ska ge avkastning på sitt resultat och betala avgifter för kommunal borgen om sådan beviljats, det vet jag.
Men kommunala bostadsbolag finns ju för att människor, kommunmedborgarna ska ha någonstans att bo, även om de inte har kapital till bostadsrätt eller villa. Även om de inte planerar att stanna så länge på en plats att de vill lägga kapital på en bostad. Om de på grund av ändrade familjeförhållanden behöver en bostad. De är kort sagt den mäjlighet som det allmänna har att se till att folk inte ska behöva vara hemlösa eller bo under odrägliga förhållanden.
De är kort sagt – allmännyttan.
Om privata bostadsbolag vill men anser att de inte kan bygga hyresrätter, så är det illa.
Att allmännyttan inte heller kan bygga på grund av olika regelverk, statliga och kommunala, det är ännu mera illa, för den är halmstrået för många som inte kan konkurrera på andra bostadsmarknader.
I Aftonbladet recenserade Joar Tiberg 17 juli 2014 boken Hitta hem av Ola Andersson. Där listas grupperna som tjänar på bostadsbristen: Mäklarna, byggbolagen som bygger bostadsrätter (med glädjekostnadskalkyler byggda på avskrivningstider på över hundra år, något som SvD skrivit mycket om under våren och sommaren), bankerna och fastighetsägare som kan ta ut höga hyror. (Till vinnarna hör också de som kan sälja dyrt och investera i bättre/större men billigare fastigheter i andra områden, mitt tillägg).
I SvD 29 juli ställdes frågan Är nuvarande bostadspriser rimliga? till professorn i nationalekonomi vid Uppsala universitet, Nils Gottfries. Han svar löd:
– Det finns en mycket bra dansk rapport till Finanspolitiska rådet med slutsatsen att svenska bostadspriser troligen – men inte helt säkert – är något för höga. Min syn är att man ska ha beredskap för ett prisfall. En kraftig nedgång kan inte uteslutas.
Det är ingen motsättning mellan ekologisk uthållighet och ekonomisk utveckling, och att inse det är att bejaka solidaritet i en bemärkelse som också omfattar kommande generationer.
Det var kontentan i det tal som Göran Persson (S), höll i Anna Lindhs park i Grillby öster om Enköping på lördagen. Den tidigare statsministern var inbjuden att invigningstala i parken 2004, men anmälde då förhinder. När nu arrangörerna, Enköpings arbetarekommun och Socialdemokrater för tro, förnyade inbjudan kom Göran Persson.
Göran Persson talade om solidaritet och miljöpolitik i Anna Lindhs park i Grillby.
– Jag fick välja själv vad jag skulle ta upp i mitt tal, och Anna var aktiv på många områden. Jag tänkte på kultur, en väldigt underskattad del av vårt samhälle där kulturarbetarna har en stor och viktig roll i att överbrygga klyftor mellan människor, sade Göran Persson.
– Jag tänkte på utrikespolitik och krisen i Ukraina, och på Rysslands sönderfall, som är vad vi nu bevittnar.
– Men jag stannade för Det gröna folkhemmet, nödvändigheten av att vi kopplar samman den traditionella socialdemokratiska folkhemstanken med en ekologisk politik som gör att vi kan lämna jorden till våra barn i bättre skick än vad den nu är i. Det är solidaritet i en vidare bemärkelse än den gängse. Det är solidaritet med kommande generationer, våra barn och barnbarn.
Göran Persson värjde sig mot föreställningar om att ett ekologiskt hållbart samhälle skulle vara liktydigt med ekonomisk tillbakagång:
– Ett ekologiskt uthålligt samhälle kräver modern teknik, det kräver forskning, produkter och produktion, och det kräver investeringar. Det innebär inte ekonomisk tillbakagång, det innebär utveckling och en produktiv välfärd.
Klimatförändringarna är en realitet anser Göran Persson. Att fem procent av forskarvärlden anser att de inte är en effekt av människors påverkan menade han att inte kan tas som ursäkt för att inte agera:
– Skulle vi i något annat fall bortse från vad 95 procent av forskarvärlden håller för sannolikt? var hans retoriska fråga till de drygt 200 personer som samlats i parken.
Persson tog exempel på förändringar från sin nuvarande bondetillvaro:
– Jag har i dagarna kört ut stödfoder till mina kossor, det var tänkt att bli vinterfoder. Men två månaders torka har gjort att vallarna inte växt som planerat. Vi har haft ett extremt väder. Vi har sett det här nu, och det har setts på andra håll i världen. Jag ser det som en bekräftelse på att de 95 procenten har rätt. Och då måste vi göra något, av solidaritet med kommande generationer.
Men Göran Persson vore inte den han är om han inte passade på att ge en känga till Alliansen i sitt tal:
– Det räcker inte med att nöjt luta sig tillbaka och konstatera att vi i Sverige har gjort vår del av sänkningen av koldioxidutsläpp, vi måste gå vidare, och det måste ske på ideologisk grund och med politiska beslut.
– Marknaden klarar inte allt. Marknaden är en dålig herre, den ska vara en tjänare. Vi måste visa vägen mot ett nytt samhällsbygge, en ny framtid. Vi måste komma bort från olja, kol och fossilgas, bort från fossila bränslen. Det krävs en politisk viljeinriktning för detta, och väntar vi för länge kan det bli för sent.
Snabba åtgärder krävs inte bara för klimatets skull menade Göran Persson:
– Politiska beslut kan föra utvecklingen framåt. Vill vi vara först i den utvecklingen måste vi ha en regering som vågar driva en sådan politik, inte en som bara sitter och väntar på ”marknadskrafterna”.
– Kan vi leda utvecklingen, då kommer produkterna, tillverkningen och den ekonomiska utvecklingen. Inom 20 år kan vi ha en elproduktion baserad på solceller, tekniken finns, se på Tyskland.
Från teorin gick Göran Persson sedan över till en del av praktiken som han då han nu beskriver sig som bonde, kanske ser bättre än han skulle ha gjort som politiker:
– Det är en skandal att vi har en stor anläggning i Norrköping för tillverkning av etanol, etanol som konkurreras ut av sämre etanol importerad från USA.
– Det är också en groteskt snabb inflyttning till stora städer samtidigt som landsbygden avfolkas. Vi måste lära oss, igen, att se värdena i naturen, och göra det möjligt att hålla landsbygden levande. Jordbruket är för övrigt också en del av klimatfrågan. Vad är det för fel att göra etanol av säden som odlas? Det är väl bra att jorden brukas, och att det som produceras kommer till god användning.
Avslutningsvis återknöt Göran Persson till sina kossor, och till lördagens frukost:
– Jag fick på Ekot höra att det spekuleras i att jag ska bli utrikesminister i en kommande S-regering. Det gjorde slut på frukostlugnet. Som kommentar kan jag bara travestera den gamla låten ”Får man ta hunden med sig in i himlen?”. Skulle jag mot förmodan få frågan blir min motfråga ”Får jag ta korna med mig in på UD?”. Och får jag inte det så vill inte jag heller dit.
*******
Om medialogik:
Riksmedia fanns på plats när Göran Persson valtalade i Grillby. Men rapporteringen handlade inte om miljöpolitik.
En av Morgonekots huvudnyheter på lördagen gällde ”en tillförlitlig uppgift” om att Löfven ”vill ha” Persson som utrikesminister.
Kvällens ekosändningar ägnades åt Göran Perssons och Stefan Löfvens dementier av spekulationer om tilldelning av ministerposter i en eventuellt kommande S-ledd regering.
Den tillförlitliga uppgiften lämnades dagarna efter att Margot Wallström återinträtt i det socialdemokratiska valmaskineriet. Att Wallström och Persson inte drog jämnt och att det var en anledning till att hon lämnade inrikespolitiken är en uppgift som cirkulerat och inte ifrågasatts.
Wallström har tidigare varit EU:s miljökommissionär och haft internationella uppdrag för FN. Det är inte alltför osannolikt att miljöfrågor och även en del utrikesfrågor kommer att ligga på henne i valrörelsen.
Ett referat, eller åtminstone omnämnande, av vad Göran Persson faktiskt talade om i Anna Lindhs park, skulle ha varit ett stöd för (S) och Wallström.
Uppgiften att Persson kunde vara aktuell som utrikesminister skulle däremot kunna röra upp motsättningar i valmaskineriet, och i förlängningen också ytterligare spekulationer om regeringsduglighet.
Media, inte bara Ekot, ägnade den möjliga ministerposten baserad på en anonym källa allt rapporteringsutrymme.
”Medialogik” kallas det, en logik som är lätt att utnyttja för den som så vill.
*******
Om utveckling av klimatvänlig energiteknik:
Tyskland har legat långt framme när det gällt produktion av solpaneler. Produktionen höll på att konkurreras ut av kinesiska paneler som var billigare, enligt många bedömare därför att kinesiska tillverkare gynnades av staten genom gratis mark och fördelaktiga lån. EU-kommissionen beslutade efter klagomål från branschen att införa strafftullar (USA införde också högre tariffer med liknande motiveringar) Se: http://www.europa.eu/rapid/press-release_MEMO-13-498_sv
Om nationell produktion, konkurrerande internationella producenter, WTO och alla komplikationer som kan uppstå, sade Göran Persson ingenting. Inte heller något om kärnkraft och kärnkraftverk.
och lika i värde och rättigheter.” FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 1.
Det är geografiskt neutralt och duger inte för en liberal som Jan Björklund, ordförande (FP).
Nato och EU däremot, ”finns därför (att) våra barn ska få leva i frihet och demokrati”, säger han.
Det är häpnadsväckande.
Våra barn och andras ungar.
Om Ryssland och Ukraina säger Björklund ”Jag blev överraskad. Inte minst av brutaliteten.”
Brutaliteten?
Alla bedömare verkar annars vara överens om att annekteringen av Krim gick väldigt lugnt och utan brutalitet, om än inte regelrätt till.
Brutalitet jämfört med vad?
Militärens återkomst i Egypten och vad som sedan hänt?
Invasionen av Irak och vad som hänt därefter?
Invasionen av Afghanistan och därefter?
Libyen, där kidnappning av flyktingar från Eritrea blivit praxis som tidigare på Sinaihalvön??
Sydsudan?
Marocko och Västsahara kanske? Om den ockupationen kan ju i varje fall sägas att den inte är särskilt omskriven i svenska media.
Om skolreformer och förstelärare som ”ger vissa lärare möjlighet att tjäna betydligt bättre än sina kolleger”, säger Björklund:
”Först kanske det mest leder till osämja i lärarrummen, men i nästa steg kommer den positiva utvecklingen”.
Jaha?
Människor vänjer sig vid orättvisor, kanske han menar. Det är oklart efter vilka kriterier de förstelärare väljs ut som ska tjäna två månadslöner mera än sina kolleger, och undervisa mindre.
Men sånt är livet. Orättvist. En del är rika och friska, andra är fattiga och sjuka.
Det är Cecilia Stegö Chilò som har intervjuat Jan Björklund, resultatet är publicerat på ledarsidorna i SvD 20 april. Läs och förundras över såväl intervjuare som intervjuad.
Välgörenhet i stället för skatter – att ge av fri vilja till det eller dem man vill dela med sig till.
Visst är det vackert?
Men ännu vackrare blir det sedan 1 januari 2012, för efter det datumet kan man i Sverige vara givmild och samtidigt reducera sin skatt!
Två flugor i en smäll, s a s.
Det är lite grann som viljan att göra svartjobb vita: utan skatteavdrag får det vara.
Först Rut och sen en vit lön.
Först skatteavdrag och sen en gåva till Rädda Barnen, Röda Korset eller vilken av de stora organisationer som haft röd och möjlighet att registrera sig som gåvomottagare. Hittills lär det ska vara 66 stiftelser, ideella föreningar och registrerade trossamfund (!) som registrerat sig.
Men det är inte vilka små gåvor som helst som räknas som skattereducerande – minst 200 kronor per gåvotillfälle, och minst 2000 kronor per år ska det vara för att räknas.
25 procents skattereduktion kan den givmilde få, maximalt 1500 kronor.
Det är ynkligt att dra av på skatten för gåvor.
Det är ynkligt att betalning för tjänster som läxhjälp och hämtning från dagis ska ge skattereduktion. Och det är ännu ynkligare att inte små gåvor räknas – änkans skärv kan man läsa om evangelierna, och vad Jesus hade att säga till dem som föraktade den skulle kanske våra lagstiftare ta och läsa på om. Ifall de var frånvarande under den lektionen i skolan.
Åt den som har ska vara givet, och äganderätt ger pengar, nu mer än någonsin.
EU ger bidrag till jordägare och Sveriges regering har ändrat lagstiftningen så att inte bara ockerhyror är lagenliga, och schablonavdragen för andrahandsuthyrning höjs från 21 000 kronor till 40 000 kronor per år.
Det går också att göra sig en hacka på små stugor på den egna tomten, 26 kvadratmeter kan de vara, och sedan kan de hyras ut till någon av alla dem som står utan bostad i Stockholm och andra städer där bristen är skriande.
Nu ska studentrummens storlek minska också. Det räcker med 16 kvadratmeter tycker bostadsministern.
Om det i dessa kvadratmeter också ingår toalett och dusch har inte framgått. Men kanske ministern vet att de allra flesta studenter vill ha egna hygienutrymmen, och helst också eget pentry?
Den tid då städning av allmänna utrymmen ingick i hyran är sedan länge förgången, men så är också just städning ett monumentalt problem i korridorboenden. Problemet uppstår inte för dem som inte städar, utan för de som gör det – eller rättare sagt inte ständigt vill göra det efter andra som i största möjliga utsträckning låter bli.
I stället för att göra något åt bristen, nämligen se till att det byggs nya bostäder, genomförs reform efter reform som sätter dem som redan äger i allt bättre position att utnyttja ägandet ekonomiskt.
I den mån något annat förespråkas är det enklare byggregler, mindre inflytande från grannar och närboende, snabbare beslut i lägre instanser, stopp för lokala regler för nybyggnation, färre p-platser som krav till nybyggen av bostadshus … pruta på kvaliteten i stället för att bygga hyresrätter i offentlig regi.
Allmännyttan har i stället sålts ut eller håller på att renoveras till hyresnivåer som tidigare hyresgäster inte klarar.
Så var ska de bo, de inte nödvändigtvis fattiga och arma, men de som inte har löner som svarar mot kostnaden för hyror och andra levnadsomkostnader?
Eller är det bostadsbidrag som ska till?
”Kaptitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen …”
Vad är det i vårt samhälle som gjort att äganderätt inte bara ger rätt till ägande, utan också till makt över alla som inte äger, bostadslösa oavsett ålder till exempel?
Lika stötande är EU:s jordbruksbidrag som inte längre delas ut med produktion som grund, utan ägande – arealbidrag heter det numera, och betalas ut per ägd hektar, olika stora bidrag beroende på möjlig produktionskapacitet. Allt som krävs är att arealerna ska kunna återtas i produktion om så är nödvändigt, det vill säga trädan får inte övergå i förbuskning.
Det är något som inte är som det ska när ägande lönar sig bättre än arbete och produktion.
Eva Joly är imponerande. Hon är norska, kom till Paris som au pair, stannade, gifte sig, utbildade sig till jurist, utsågs till juge d’instruction, undersökningsdomare, och genomförde utredningen av den monumentala mut- och korruptionshärva som det franska oljeföretaget Elf-Aquitaine, och också många maktens män, företagare och politiker, var djupt inblandade i. Hon levde under flera år med vakter dygnet runt, ständigt hotad.
Under utredningen som i hög grad berörde Elfs affärer i Gabon och Gabons högsta dignitärer, skrev en gabonesisk tidning om utredningen och refererade till henne som ”en norska som luktar rutten torsk”.
Hon har skrivit en bok om utredningen, ”Sanningens ögonblick”, Bokförlaget DN 2003.
Den rekommenderas varmt.
Hennes trovärdighet som jurist och osviklig i kampen för ett för alla rättssäkert samhälle är hög, mycket hög.
Nu är Eva Joly EU-parlamentariker, invald av de Gröna i Frankrike.
Som EU-parlamentariker har hon enligt en artikel i SvD 28 mars besökt Sverige för att försöka bryta dödläget i utredningen om Julian Assange, misstänkt för olaga tvång, två fall av sexuellt ofredande och våldtäkt.
Assange är häktad i sin frånvaro, och har sökt och fått asyl vid Ecuadors ambassad i London. Han vägrar komma till Sverige som åklagaren Marianne Ny begärt, eftersom han är rädd för tt från Sverige bli utlämnad till USA där han anklagas för terrorism och spioneri.
Av USA betraktas Assange inte som publicist. Wikileaks offentliggörande av filmen Collateral Murder där amerikanska soldater i Irak från en helikopter mejar ned en grupp civila på en gata, bland dem två journalister som arbetade för Reuters, var inte i amerikanska ögon ett avslöjande av krigsbrott utan ett sätt att gå fienden tillhanda.
Eva Joly citeras i artikeln skriven av Harry Amster:
– Detta är ett hot mot alla journalister i världen och det är inte den värld vi vill ha. Jag förstår inte varför Assange ska ge upp sina mäskliga rättigheter för att låta sig utfrågas i Sverige med risk för utvisning till USA.
Eva Joly anser att inget hindrar Marianne Ny från att förhöra Assange på ambassaden i London. En rättegång kan genomföras i Sverige med Assanges advokater närvarande och Assange med via Skype.
Eva Joly är inte ensam om att ifrågasätta åklagarens vägran att genomföra förhör med Assange i London. Jurister har gjort det, journalister har gjort det.
Åklagare har i andra fall inga problem med att åka utomlands för att genomföra förhör, mycket längre bort än Storbritannien.
Under besöket i Sverige ville Joly träffa justitieminister Ask och åklagare Ny. Ingen av dem hade tid att träffa Eva Joly.
Var de rädda att hon skulle lukta rutten torsk?
Eller var de kanske rädda att det är de och det svenska rättsväsendet som luktar, om inte torsk så i varje fall ruttet.
Slutcitatet i Amsters artikel lyder:
– Vanligtvis när jag som EU-parlamentariker ber om ett möte brukar jag få det, säger Eva Joly.
PS. Även om Assange skulle få garantier för att inte lämnas ut till USA om han kom till Sverige, vad skulle sådana garantier vara värda? Hade inte Sverige fått ”garantier” från Egypten att de två egyptier som kidnappades och forslades till Egypten med CIA-plan från Bromma 2001, inte skulle torteras? Vad var de garantierna värda? FRA, NSA och datasäkerhet ska vi inte tala om. Dick Sundevall, chefredaktör för webbtidningen Para§raf, har skrivit flera artiklar om fallet Assange. Jag är inte glad över allt i artiklarna, men finner dem trots det läsvärda. DS
I det föregående inlägget på bloggen, ”Kollegialt styre och demokratisk centralism”, refererades till en ledarartikel av Tove Lifvendahl 16 mars 2014.
Men Lifvendahls tankar runt svenska universitet och deras synbara oförmåga att acceptera examina och erfarenheter från utländska universitet, och erfarenheter av arbete i internationella organisationer, väcker flera tankar.
Vidimering och erkännande av betyg, examina och utbildningar är ett länge känt problem. Att Sverige har exceptionellt högutbildade taxichaufförer är ett återkommande ämne för artiklar och inslag i media. Validering av yrkeskunskaper som tillägnats genom arbetslivserfarenhet och inte genom kurser är ett mindre ofta förekommande ämne för journalistiska undersökningar, oavsett om det gäller erfarenheter/kunskaper inhämtade i Sverige eller andra länder, men det händer att det berörs.
Det är bra att det uppmärksammas. Hur, när och om det kommer att åtgärdas är en annan sak.
Men slutklämmen i Lifvendahls ledarartikel lyder:
”Under åren 2004-2008 genomförde Sylvia Schwaag Serger djupintervjuer med drygt 50 kinesiska studenter i Kina. En fråga som återkom var: ’Om vi tittar på ett svenskt företag så ser vi bara svenskar på toppen – varför skall vi då söka oss till ett sådant företag?’
Den krassa iakttagelsen är en realitet att förhålla sig till. När talangerna har världen som arbetsplats, måste alla som vill ha del av kompetensen vara beredda att ha något att erbjuda.”
Det vore intressant att höra vad SvD:s kunnige Kinakorrespondent Ola Wong har att säga om de kinesiska studenterna. En jämförelse mellan kinesiska och svenska företag kanske, av affärskultur, ledarkultur och möjligheter att utnyttja höga positioner, för företagen och för den enskilde i toppen?
Därmed inte sagt att svenska företag och/eller företagare är dygdemönster.
Det är inte nödvändigtvis enbart ”bara svenskar i toppen” som gör attt studenter i Kina inte ser svenska företag som det främsta karriärvalet.
Ikea i all ära, men Google är kanske mera attraktivt ändå? Och USA, för den delen.
Kollegialt styre på Uppsala universitet. Om jag förstått det rätt är det en praxis liknande det som kallas ”demokratisk centralism”, ett system som kritiserades hårt när det tillämpades i Sovjetunionen.
”Demokratisk centralism” är en leninistisk ledningsprincip som innebär att folket väljer sina representanter i den lägsta styresnivån, säg kommuner, för förståelsens skull. De kommunala representanterna väljer sedan de som ska sitta i nästa nivå, landstingen. Och landstingspolitikerna väljer därefter vilka som ska sitta i riksdagen, och där sitter de som väljer Kamrat ordförande som utser sin regering. Enligt den ursprungliga tanken skulle en som valts också kunna avsättas om den lägre nivån så krävde. Den demokratiska delen av ledningsprincipen försvann tämligen omgående, kvar blev centralismen. Och terrorn.
Analogin må halta, men om kolleger väljer kolleger till styrelser som slutligen väljer en bland dem till rektorsposten, nog är det väl en aning likt demokratisk centralism? En ledningsprincip etablerad vid universitetet långt innan Lenin ens var påtänkt dessutom.
I en ledare i SvD 16 mars 2014 skrev Tove Lifvendahl under rubriken ”Är Sverige sig självt nog?”.
Hon berättar där om professorer som hört av sig till henne och skrivit om ”den ’incestuösa rekryteringspolitiken vid institutionerna’ och att den kan lösas genom ett formellt förbud för svenska lärosäten att anställa egna doktorander.”.
Hm.
Det verkar som om det bildas en kedja av lojaliteter redan på doktorandnivå, och för den delen redan på grundnivå. Studenter ska ju bli rekommenderade för antagning till forskarutbildningen.
Så går lojalitetsbanden upp genom hierarkierna, band knyts mellan institutioners och fakulteters honratiores och, vupti! så har en rektor valts, primus inter pares, men kanske mera inter än primus.
Om nu det kollegiala styret inte är bra, är det då bättre att regeringen utser rektor, efter omröstning i universitetsstyrelsen, konsistoriet, där majoriteten av ledamöterna också är utsedda av regeringen, kan ifrågasättas.
I varje fall har det visat sig svårt att vara bara primus och inte inter i etablerade hierarkier.
