Kategori: Inrikes

Publicerat

Vad Persson sade och media rapporterade

Det är ingen motsättning mellan ekologisk uthållighet och ekonomisk utveckling, och att inse det är att bejaka solidaritet i en bemärkelse som också omfattar kommande generationer.

Det var kontentan i det tal som Göran Persson (S), höll i Anna Lindhs park i Grillby öster om Enköping på lördagen. Den tidigare statsministern var inbjuden att invigningstala i parken 2004, men anmälde då förhinder. När nu arrangörerna, Enköpings arbetarekommun och Socialdemokrater för tro, förnyade inbjudan kom Göran Persson.

 

Göran Persson talade om solidaritet och miljöpolitik i Anna Lindhs park i Grillby.
Göran Persson talade om solidaritet och miljöpolitik i Anna Lindhs park i Grillby.

– Jag fick välja själv vad jag skulle ta upp i mitt tal, och Anna var aktiv på många områden. Jag tänkte på kultur, en väldigt underskattad del av vårt samhälle där kulturarbetarna har en stor och viktig roll i att överbrygga klyftor mellan människor, sade Göran Persson.
– Jag tänkte på utrikespolitik och krisen i Ukraina, och på Rysslands sönderfall, som är vad vi nu bevittnar.
– Men jag stannade för Det gröna folkhemmet, nödvändigheten av att vi kopplar samman den traditionella socialdemokratiska folkhemstanken med en ekologisk politik som gör att vi kan lämna jorden till våra barn i bättre skick än vad den nu är i. Det är solidaritet i en vidare bemärkelse än den gängse. Det är solidaritet med kommande generationer, våra barn och barnbarn.

Göran Persson värjde sig mot föreställningar om att ett ekologiskt hållbart samhälle skulle vara liktydigt med ekonomisk tillbakagång:
– Ett ekologiskt uthålligt samhälle kräver modern teknik, det kräver forskning, produkter och produktion, och det kräver investeringar. Det innebär inte ekonomisk tillbakagång, det innebär utveckling och en produktiv välfärd.

Klimatförändringarna är en realitet anser Göran Persson. Att fem procent av forskarvärlden anser att de inte är en effekt av människors påverkan menade han att inte kan tas som ursäkt för att inte agera:
– Skulle vi i något annat fall bortse från vad 95 procent av forskarvärlden håller för sannolikt? var hans retoriska fråga till de drygt 200 personer som samlats i parken.

Persson tog exempel på förändringar från sin nuvarande bondetillvaro:
– Jag har i dagarna kört ut stödfoder till mina kossor, det var tänkt att bli vinterfoder. Men två månaders torka har gjort att vallarna inte växt som planerat. Vi har haft ett extremt väder. Vi har sett det här nu, och det har setts på andra håll i världen. Jag ser det som en bekräftelse på att de 95 procenten har rätt. Och då måste vi göra något, av solidaritet med kommande generationer.

Men Göran Persson vore inte den han är om han inte passade på att ge en känga till Alliansen i sitt tal:
– Det räcker inte med att nöjt luta sig tillbaka och konstatera att vi i Sverige har gjort vår del av sänkningen av koldioxidutsläpp, vi måste gå vidare, och det måste ske på ideologisk grund och med politiska beslut.
– Marknaden klarar inte allt. Marknaden är en dålig herre, den ska vara en tjänare. Vi måste visa vägen mot ett nytt samhällsbygge, en ny framtid. Vi måste komma bort från olja, kol och fossilgas, bort från fossila bränslen. Det krävs en politisk viljeinriktning för detta, och väntar vi för länge kan det bli för sent.

Snabba åtgärder krävs inte bara för klimatets skull menade Göran Persson:
– Politiska beslut kan föra utvecklingen framåt. Vill vi vara först i den utvecklingen måste vi ha en regering som vågar driva en sådan politik, inte en som bara sitter och väntar på ”marknadskrafterna”.
– Kan vi leda utvecklingen,  då kommer produkterna, tillverkningen och den ekonomiska utvecklingen. Inom 20 år kan vi ha en elproduktion baserad på solceller, tekniken finns, se på Tyskland.

Från teorin gick Göran Persson sedan över till en del av praktiken som han då han nu beskriver sig som bonde, kanske ser bättre än han skulle ha gjort som politiker:
– Det är en skandal att vi har en stor anläggning i Norrköping för tillverkning av etanol, etanol som konkurreras ut av sämre etanol importerad från USA.
– Det är också en groteskt snabb inflyttning till stora städer samtidigt som landsbygden avfolkas. Vi måste lära oss, igen, att se värdena i naturen, och göra det möjligt att hålla landsbygden levande. Jordbruket är för övrigt också en del av klimatfrågan. Vad är det för fel att göra etanol av säden som odlas? Det är väl bra att jorden brukas, och att det som produceras kommer till god användning.

Avslutningsvis återknöt Göran Persson till sina kossor, och till lördagens frukost:
– Jag fick på Ekot höra att det spekuleras i att jag ska bli utrikesminister i en kommande S-regering. Det gjorde slut på frukostlugnet. Som kommentar kan jag bara travestera den gamla låten ”Får man ta hunden med sig in i himlen?”. Skulle jag mot förmodan få frågan blir min motfråga ”Får jag ta korna med mig in på UD?”. Och får jag inte det så vill inte jag heller dit.

*******

Om medialogik:

Riksmedia fanns på plats när Göran Persson valtalade i Grillby. Men rapporteringen handlade inte om miljöpolitik.
En av Morgonekots huvudnyheter på lördagen gällde ”en tillförlitlig uppgift” om att Löfven ”vill ha” Persson som utrikesminister.
Kvällens ekosändningar ägnades åt Göran Perssons och Stefan Löfvens dementier av spekulationer om tilldelning av ministerposter i en eventuellt kommande S-ledd regering.

Den tillförlitliga uppgiften lämnades dagarna efter att Margot Wallström återinträtt i det socialdemokratiska valmaskineriet. Att Wallström och Persson inte drog jämnt och att det var en anledning till att hon lämnade inrikespolitiken är en uppgift som cirkulerat och inte ifrågasatts.
Wallström har tidigare varit EU:s miljökommissionär och haft internationella uppdrag för FN. Det är inte alltför osannolikt att miljöfrågor och även en del utrikesfrågor kommer att ligga på henne i valrörelsen.

Ett referat, eller åtminstone omnämnande, av vad Göran Persson faktiskt talade om i Anna Lindhs park, skulle ha varit ett stöd för (S) och Wallström.
Uppgiften att Persson kunde vara aktuell som utrikesminister skulle däremot kunna röra upp motsättningar i valmaskineriet, och i förlängningen också ytterligare spekulationer om regeringsduglighet.
Media, inte bara Ekot, ägnade den möjliga ministerposten baserad på en anonym källa allt rapporteringsutrymme.

”Medialogik” kallas det, en logik som är lätt att utnyttja för den som så vill.

*******

Om utveckling av klimatvänlig energiteknik:

Tyskland har legat långt framme när det gällt produktion av solpaneler. Produktionen höll på att konkurreras ut av kinesiska paneler som var billigare, enligt många bedömare därför att kinesiska tillverkare gynnades av staten genom gratis mark och fördelaktiga lån. EU-kommissionen beslutade efter klagomål från branschen att införa strafftullar (USA införde också högre tariffer med liknande motiveringar) Se:
http://www.europa.eu/rapid/press-release_MEMO-13-498_sv

Efter anmälningar till WTO från båda parter, nåddes en överenskommelse. Se:
http://www.di.se/artiklar/2013/7/27/eu-och-kina-enas-om-solpaneler/.
Vad överenskommelsen innebär har jag inte hittat några uppgifter om.

Kommissionen strävar vidare mot energipolitiska mål där bland annat solenergi ingår. Se:
http://ec.europa.eu/news/energy/110830_sv.htm

Hur det ser ut för produktionen av vindkraftverk har jag inte fördjupat mig i, men en artikel i Ny Teknik från 2008 talar om pressade priser på kinesiska vindkraftverk. Se:
http://www.nyteknik.se/nyheter/energi_miljo/vindkraft/article262524.ece

Om nationell produktion, konkurrerande internationella producenter, WTO och alla komplikationer som kan uppstå, sade Göran Persson ingenting. Inte heller något om kärnkraft och kärnkraftverk.

Publicerat

”Alla människor är födda fria …

 och lika i värde och rättigheter.” FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 1.
Det är geografiskt neutralt och duger inte för en liberal som Jan Björklund, ordförande (FP).

Nato och EU däremot, ”finns därför (att) våra barn ska få leva i frihet och demokrati”, säger han.
Det är häpnadsväckande.
Våra barn och andras ungar.

Om Ryssland och Ukraina säger Björklund ”Jag blev överraskad. Inte minst av brutaliteten.”

Brutaliteten?
Alla bedömare verkar annars vara överens om att annekteringen av Krim gick väldigt lugnt och utan brutalitet, om än inte regelrätt till.
Brutalitet jämfört med vad?

Militärens återkomst i Egypten och vad som sedan hänt?
Invasionen av Irak och vad som hänt därefter?
Invasionen av Afghanistan och därefter?
Libyen, där kidnappning av flyktingar från Eritrea blivit praxis som tidigare på Sinaihalvön??
Sydsudan?
Marocko och Västsahara kanske? Om den ockupationen kan ju i varje fall sägas att den inte är särskilt omskriven i svenska media.

Om skolreformer och förstelärare som ”ger vissa lärare möjlighet att tjäna betydligt bättre än sina kolleger”, säger Björklund:
”Först kanske det mest leder till osämja i lärarrummen, men i nästa steg kommer den positiva utvecklingen”.

Jaha?
Människor vänjer sig vid orättvisor, kanske han menar. Det är oklart efter vilka kriterier de förstelärare väljs ut som ska tjäna två månadslöner mera än sina kolleger, och undervisa mindre.

Men sånt är livet. Orättvist.
En del är rika och friska, andra är fattiga och sjuka.

Det är Cecilia Stegö Chilò som har intervjuat Jan Björklund, resultatet är publicerat på ledarsidorna i SvD 20 april. Läs och förundras över såväl intervjuare som intervjuad.

Publicerat

Gåvor, vita jobb och skatteavdrag

Välgörenhet i stället för skatter – att ge av fri vilja till det eller dem man vill dela med sig till.
Visst är det vackert?
Men ännu vackrare blir det sedan 1 januari 2012, för efter det datumet kan man i Sverige vara givmild och samtidigt reducera sin skatt!
Två flugor i en smäll, s a s.

Det är lite grann som viljan att göra svartjobb vita: utan skatteavdrag får det vara.
Först Rut och sen en vit lön.
Först skatteavdrag och sen en gåva till Rädda Barnen, Röda Korset eller vilken av de stora organisationer som haft röd och möjlighet att registrera sig som gåvomottagare. Hittills lär det ska vara 66 stiftelser, ideella föreningar och registrerade trossamfund (!) som registrerat sig.

Men det är inte vilka små gåvor som helst som räknas som skattereducerande – minst 200 kronor per gåvotillfälle, och minst 2000 kronor per år ska det vara för att räknas.
25 procents skattereduktion kan den givmilde få, maximalt 1500 kronor.

Det är ynkligt att dra av på skatten för gåvor.
Det är ynkligt att betalning för tjänster som läxhjälp och hämtning från dagis ska ge skattereduktion.
Och det är ännu ynkligare att inte små gåvor räknas – änkans skärv kan man läsa om evangelierna, och vad Jesus hade att säga till dem som föraktade den skulle kanske våra lagstiftare ta och läsa på om. Ifall de var frånvarande under den lektionen i skolan.

Publicerat

Bättre att vara rik

Åt den som har ska vara givet, och äganderätt ger pengar, nu mer än någonsin.
EU ger bidrag till jordägare och Sveriges regering har ändrat lagstiftningen så att inte bara ockerhyror är lagenliga, och schablonavdragen för andrahandsuthyrning höjs från 21 000 kronor till 40 000 kronor per år.
Det går också att göra sig en hacka på små stugor på den egna tomten, 26 kvadratmeter kan de vara, och sedan kan de hyras ut till någon av alla dem som står utan bostad i Stockholm och andra städer där bristen är skriande.

Nu ska studentrummens storlek minska också. Det räcker med 16 kvadratmeter tycker bostadsministern.

Om det i dessa kvadratmeter också ingår toalett och dusch har inte framgått. Men kanske ministern vet att de allra flesta studenter vill ha egna hygienutrymmen, och helst också eget pentry?
Den tid då städning av allmänna utrymmen ingick i hyran är sedan länge förgången, men så är också just städning ett monumentalt problem i korridorboenden. Problemet uppstår inte för dem som inte städar, utan för de som gör det – eller rättare sagt inte ständigt vill göra det efter andra som i största möjliga utsträckning låter bli.

I stället för att göra något åt bristen, nämligen se till att det byggs nya bostäder, genomförs reform efter reform som sätter dem som redan äger i allt bättre position att utnyttja ägandet ekonomiskt.

I den mån något annat förespråkas är det enklare byggregler, mindre inflytande från grannar och närboende, snabbare beslut i lägre instanser, stopp för lokala regler för nybyggnation, färre p-platser som krav till nybyggen av bostadshus … pruta på kvaliteten i stället för att bygga hyresrätter i offentlig regi.

Allmännyttan har i stället sålts ut eller håller på att renoveras till hyresnivåer som tidigare hyresgäster inte klarar.

Så var ska de bo, de inte nödvändigtvis fattiga och arma, men de som inte har löner som svarar mot kostnaden för hyror och andra levnadsomkostnader?

Eller är det bostadsbidrag som ska till?
”Kaptitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen …”

Vad är det i vårt samhälle som gjort att äganderätt inte bara ger rätt till ägande, utan också till makt över alla som inte äger, bostadslösa oavsett ålder till exempel?

Lika stötande är EU:s jordbruksbidrag som inte längre delas ut med produktion som grund, utan ägande – arealbidrag heter det numera, och betalas ut per ägd hektar, olika stora bidrag beroende på möjlig produktionskapacitet. Allt som krävs är att arealerna ska kunna återtas i produktion om så är nödvändigt, det vill säga trädan får inte övergå i förbuskning.

Det är något som inte är som det ska när ägande lönar sig bättre än arbete och produktion.

Publicerat

Luktar Eva Joly rutten torsk i Sverige också?

Eva Joly är imponerande. Hon är norska, kom till Paris som au pair, stannade, gifte sig, utbildade sig till jurist, utsågs till juge d’instruction, undersökningsdomare, och genomförde utredningen av den monumentala mut- och korruptionshärva som det franska oljeföretaget Elf-Aquitaine, och också många maktens män, företagare och politiker, var djupt inblandade i.
Hon levde under flera år med vakter dygnet runt, ständigt hotad.
Under utredningen som i hög grad berörde Elfs affärer i Gabon och Gabons högsta dignitärer, skrev en gabonesisk tidning om utredningen och refererade till henne som ”en norska som luktar rutten torsk”.
Hon har skrivit en bok om utredningen, ”Sanningens ögonblick”, Bokförlaget DN 2003.
Den rekommenderas varmt.

Hennes trovärdighet som jurist och osviklig i kampen för ett för alla rättssäkert samhälle är hög, mycket hög.
Nu är Eva Joly EU-parlamentariker, invald av de Gröna i Frankrike.

Som EU-parlamentariker har hon enligt en artikel i SvD 28 mars besökt Sverige för att försöka bryta dödläget i utredningen om Julian Assange, misstänkt för olaga tvång, två fall av sexuellt ofredande och våldtäkt.
Assange är häktad i sin frånvaro, och har sökt och fått asyl vid Ecuadors ambassad i London. Han vägrar komma till Sverige som åklagaren Marianne Ny begärt, eftersom han är rädd för tt från Sverige bli utlämnad till USA där han anklagas för terrorism och spioneri.

Av USA betraktas Assange inte som publicist. Wikileaks offentliggörande av filmen Collateral Murder där amerikanska soldater i Irak från en helikopter mejar ned en grupp civila på en gata, bland dem två journalister som arbetade för Reuters, var inte i amerikanska ögon ett avslöjande av krigsbrott utan ett sätt att gå fienden tillhanda.

Eva Joly citeras i artikeln skriven av Harry Amster:
– Detta är ett hot mot alla journalister i världen och det är inte den värld vi vill ha. Jag förstår inte varför Assange ska ge upp sina mäskliga rättigheter för att låta sig utfrågas i Sverige med risk för utvisning till USA.

Eva Joly anser att inget hindrar Marianne Ny från att förhöra Assange på ambassaden i London. En rättegång kan genomföras i Sverige med Assanges advokater närvarande och Assange med via Skype.

Eva Joly är inte ensam om att ifrågasätta åklagarens vägran att genomföra förhör med Assange i London. Jurister har gjort det, journalister har gjort det.
Åklagare har i andra fall inga problem med att åka utomlands för att genomföra förhör, mycket längre bort än Storbritannien.

Under besöket i Sverige ville Joly träffa justitieminister Ask och åklagare Ny. Ingen av dem hade tid att träffa Eva Joly.

Var de rädda att hon skulle lukta rutten torsk?

Eller var de kanske rädda att det är de och det svenska rättsväsendet som luktar, om inte torsk så i varje fall ruttet.
Slutcitatet i Amsters artikel lyder:
– Vanligtvis när jag som EU-parlamentariker ber om ett möte brukar jag få det, säger Eva Joly.

PS. Även om Assange skulle få garantier för att inte lämnas ut till USA om han kom till Sverige, vad skulle sådana garantier vara värda? Hade inte Sverige fått ”garantier” från Egypten att de två egyptier som kidnappades och forslades till Egypten med CIA-plan från Bromma 2001, inte skulle torteras? Vad var de garantierna värda? FRA, NSA och datasäkerhet ska vi inte tala om. Dick Sundevall, chefredaktör för webbtidningen Para§raf, har skrivit flera artiklar om fallet Assange. Jag är inte glad över allt i artiklarna, men finner dem trots det läsvärda. DS

Publicerat

Varför vill kinesiska studenter inte arbeta i svenska företag?

I det föregående inlägget på bloggen, ”Kollegialt styre och demokratisk centralism”, refererades till en ledarartikel av Tove Lifvendahl 16 mars 2014.

Men Lifvendahls tankar runt svenska universitet och deras synbara oförmåga att acceptera examina och erfarenheter från utländska universitet, och erfarenheter av arbete i internationella organisationer, väcker flera tankar.

Vidimering och erkännande av betyg, examina och utbildningar är ett länge känt problem. Att Sverige har exceptionellt högutbildade taxichaufförer är ett återkommande ämne för artiklar och inslag i media.
Validering av yrkeskunskaper som tillägnats genom arbetslivserfarenhet och inte genom kurser är ett mindre ofta förekommande ämne för journalistiska undersökningar, oavsett om det gäller erfarenheter/kunskaper inhämtade i Sverige eller andra länder, men det händer att det berörs.

Det är bra att det uppmärksammas. Hur, när och om det kommer att åtgärdas är en annan sak.

Men slutklämmen i Lifvendahls ledarartikel lyder:
”Under åren 2004-2008 genomförde Sylvia Schwaag Serger djupintervjuer med drygt 50 kinesiska studenter i Kina. En fråga som återkom var: ’Om vi tittar på ett svenskt företag så ser vi bara svenskar på toppen – varför skall vi då söka oss till ett sådant företag?’
Den krassa iakttagelsen är en realitet att förhålla sig till. När talangerna har världen som arbetsplats, måste alla som vill ha del av kompetensen vara beredda att ha något att erbjuda.”

Det vore intressant att höra vad SvD:s kunnige Kinakorrespondent Ola Wong har att säga om de kinesiska studenterna. En jämförelse mellan kinesiska och svenska företag kanske, av affärskultur, ledarkultur och möjligheter att utnyttja höga positioner, för företagen och för den enskilde i toppen?
Därmed inte sagt att svenska företag och/eller företagare är dygdemönster.

Det är inte nödvändigtvis enbart ”bara svenskar i toppen” som gör attt studenter i Kina inte ser svenska företag som det främsta karriärvalet.
Ikea i all ära, men Google är kanske mera attraktivt ändå? Och USA, för den delen.

Publicerat

Kollegialt styre och demokratisk centralism

Kollegialt styre på Uppsala universitet. Om jag förstått det rätt är det en praxis liknande det som kallas ”demokratisk centralism”, ett system som kritiserades hårt när det tillämpades i Sovjetunionen.

”Demokratisk centralism” är en leninistisk ledningsprincip som innebär att folket väljer sina representanter i den lägsta styresnivån, säg kommuner, för förståelsens skull. De kommunala representanterna väljer sedan de som ska sitta i nästa nivå, landstingen. Och landstingspolitikerna väljer därefter vilka som ska sitta i riksdagen, och där sitter de som väljer Kamrat ordförande som utser sin regering. Enligt den ursprungliga tanken skulle en som valts också kunna avsättas om den lägre nivån så krävde. Den demokratiska delen av ledningsprincipen försvann tämligen omgående, kvar blev centralismen. Och terrorn.

Analogin må halta, men om kolleger väljer kolleger till styrelser som slutligen väljer en bland dem till rektorsposten, nog är det väl en aning likt demokratisk centralism? En ledningsprincip etablerad vid universitetet långt innan Lenin ens var påtänkt dessutom.

I en ledare i SvD 16 mars 2014 skrev Tove Lifvendahl under rubriken ”Är Sverige sig självt nog?”.
Hon berättar där om professorer som hört av sig till henne och skrivit om ”den ’incestuösa rekryteringspolitiken vid institutionerna’ och att den kan lösas genom ett formellt förbud för svenska lärosäten att anställa egna doktorander.”.

Hm.

Det verkar som om det bildas en kedja av lojaliteter redan på doktorandnivå, och för den delen redan på grundnivå. Studenter ska ju bli rekommenderade för antagning till forskarutbildningen.

Så går lojalitetsbanden upp genom hierarkierna, band knyts mellan institutioners och fakulteters honratiores och, vupti! så har en rektor valts, primus inter pares, men kanske mera inter än primus.

Om nu det kollegiala styret inte är bra, är det då bättre att regeringen utser rektor, efter omröstning i universitetsstyrelsen, konsistoriet, där majoriteten av ledamöterna också är utsedda av regeringen, kan ifrågasättas.

I varje fall har det visat sig svårt att vara bara primus och inte inter i etablerade hierarkier.

Publicerat

The Minsky Moment

Uncertainty, irrationality and exuberance.
Osäkerhet, oberäknelighet och överflöd. Sådant som är svårt att göra tabeller och tjusiga kurvor av.

Hyman Minsky var ekonomen som beskrev hur ekonomiska kriser uppstår, med ord. Ord som kan ta med det som inte får plats i en tabell eller en aldrig så paramterrik förklaringsmodell av hur människor fungerar, en och en, och i grupp.

Det är lättare att förklara hur banker fungerar – de vill låna ut pengar, mycket pengar och få in mycket pengar i form av räntor och amorteringar.

Kan de låna ut pengar till människor som tror att det de köper för de lånade pengarna kommer att stiga i värde, då kan bankerna avstå amorteringar under en period. Tror de, och låntagarna, att det köpta kommer att stiga mycket i värde, då kan de till och med avstå räntor, under en period. För allt ska ju kunna betalas när låntagarna säljer vidare – dyrt, till någon som i sin tur lånat pengar i förväntan att det de köpt ska stiga i värde.

Så kraschar ekonomin, eftersom det händer saker som ingen hade med i matrisen – oljepriset steg mycket och snabbt, företag säger upp anställda, Ryssland tar över Krim, Iraks oljekällor producerar inte förväntade mängder olja, Nordöstpassagen öppnas för åretrunttrafik till följd av klimatförändringar.
Nåja, det sista tar väl tillräckligt med tid för att kunna förutsägas.

När detta oväntade händer och länders ekonomi destabiliseras, det är då kraschen kommer.

Hyman Minsky talade om tre stadier i utvecklingen mot kraschen (han växte upp under depressionen i USA, den som startade 1929). Den första kallade han the Hedge, häcken, då banker och låntagare är försiktiga, lånar (ut) mot säkerhet, betalar räntor och amorteringar.
Den andra the Speculative, den spekulativa, då bankerna lånar ut och godtar att amorteringarna skjuts framåt i ömsesidg förväntan på att värdet av det köpta kommer att stiga.

Den tredje och sista fasen är Ponzi-stadiet, så kallad efter bedragaren som fått sitt namn så förknippat med finansiella falsarier och investeringsbedrägerier att ”Ponzi-scheme” (ett slags pyramidspel) blivit ett lika etablerat begrepp som Quisling, något de flesta förstår vad betyder. Under Ponzi-stadiet lånar bankerna ut, men varken ränta eller amorteringar behöver betalas, värdet på huset/lägenheten kommer ju ändå att stiga, snabbt och mycket.
(Om en ryss med egna, och bedrägliga, idéer om pengar och penningars värde har jag skrivit tidigare i min blogg ”M som i Mavrodi, mavro, Madoff och MMM”.)

Sen händer det oväntade, låneekonomin rasar, låntagaren förlorar allt utom skulderna och banken får statsbidrag (skattepengar) för att inte gå i konkurs.
Det där sista sade inte Minsky, det är mitt tillägg.

Hyman Minsky dog 1996, men hans ekonomiska teorier har återupplivats av ekonomer som Paul Krugman, mottagare av Riksbankens pris till Nobels minne 2008.

Minsky har fått ett alldeles eget begrepp kopplat till sitt namn: The Minsky Moment.
Det är det ögonblick då en figur i en tecknad serie inser att han inte längre springer på marken, han är utanför klippkanten. Och faller.

Om Hyman Minsky läste jag i BBC News Magazine på nätet 24 mars.
Länk till artikeln http://www.bbc.com/news/magazine-2668093
Programmet om Minsky kan höras på BBC iPlayer.

Internet är fantastiskt! Hur skulle jag annars ha hittat Hyman Minsky?

Publicerat

Nålstickspolitik och Baltic Worlds

Tillåt en rekommendation av en debattartikel i UNT: Anders Björnsson 14 januari 2014 under rubriken ”Nålstickspolitikens offer”.

Björnsson är historiker och var åren 2008-2013 chefredaktör för kvartalstidskriften Baltic Worlds som Centre for Baltic and East European Studies (CBEES) vid Södertörns högskola ger ut. Jag har vid flera tillfällen hänvisat till artiklar i Baltic Worlds. Där kan man läsa om det som sällan eller aldrig når dagspressens spalter, och där kan man också läsa fördjupningar och få perspektiv på sådant som skymtat förbi i media, press, radio eller tv.

Jag citerar ur Björnssons artikel: ”De röster som nu varnar för ett mer eller mindre akut ryskt hot mot andra europeiska länder, eller som i dagsrapporteringen spekulerar i förekomsten av ett ”europeiskt” och ett ”ryskt” Ukraina, är offer för modern mytologi.”
Björnsson själv citerar Kristian Gerner ”I våra dagar är Ryssland varken mer eller mindre europeiskt än Italien.”.

Att Putin i svenska rubriker utpekas som ursprunget till allt ont i hela detta väldiga Ryssland, och personligen ansvarig för allt som är fel har länge stört mig.
Ryssland är mera, och många flera. Ryssland är annorlunda, ”ett land av fixare, därför att allting från elabonnemang till tågbiljetter, måste fixas”, som en vän beskrev sina erfarenheter av landet.
Gemensamt för européer och ryssar torde ändå vara att man vill leva sitt liv i fred så bekvämt som möjligt och se barnen växa upp och ha det bra de också. Men Ryssland och ryssar demoniseras, och överdemonen är Putin.

”Utanför det nuvarande Rysslands gränser frodas revanschstämningar och ett aktivistiskt rysshat som inte sällan får rasistiska övertoner. Västliga ledare bedriver oavbrutet nålstickspolitik mot makten i Moskva, i vad som tycks vara en informell tävlan dem emellan”, skriver Björnsson.
Ja, just det.

Och nej, rättssäkerhet är inte något utmärkande drag i Ryssland. Det räcker att nämna Magnitskij. Lägg till Anna Politkovskaja så har vi en bild av hur det står till. Det finns andra exempel, jag har hänvisat till flera i tidigare inlägg.
Inställningen till homosexuella lämnar mycket övrigt att önska. Jag har skrivit även om detta i många tidigare inlägg.
Men det är skillnad på att protestera mot missförhållanden och att döma ut totalt och demonisera.

Vi behöver veta mera om varandras länder, lära känna varandra, inte måla upp hotbilder och bygga upp misstänksamhet och rädsla. Det gäller såväl Ryssland som väst.
Läs Björnssons artikel, och läs gärna Baltic Worlds. Ninna Mörner är ny chefredaktör, i redaktionsledningen ingår Li Bennich-Björkman, skytteansk professor vid Uppsala universitet, representanter för universiteten i Aarhus, Greifswald och Lund, fyra forskare från CBEES och en från Aleksanteri Institute i Helsingfors.

Huvudartiklarna i decembernumret 2013 handlar om Dislocated families: Fatherhood in Russia, Abandoned children och Migrant mothers in the EU.
En kommentar från redaktören lyder ”Everybody talks about Russia. No one seems to talk with Russia. Symptomatic of the ”othering”?”
Jag upprepar: Läs Baltic Worlds!

Publicerat

Quis custodiet ipsos custodet?

Vem vaktar väktarna? Vem vaktar våra myndigheter med våldsmonopol och vem vaktar vår underrättelsetjänst?
Politikerna i våra lagstiftande och beslutande församlingar?
Eller tredje statsmakten kanske?
Det har i varje fall blivit stora rubriker och många artiklar om övervakning, spioneri och datalagring efter Edward Snowdens avslöjanden om NSA, GCHQ, FRA och andra säkerhetstjänsters sätt att arbeta, där samtliga länders medborgares och besökares telefon- och internettrafik nogsamt samlas, analyseras och används som bytesvara, sorterad eller osorterad. Av säkerhetsskäl, heter det.

Samtidigt som alla tidningar redovisar innehållet i delar av de dokument som Snowden läckt och som visar på den gigantiska omfattningen av övervakningen, anläggs det också moteld.

Försvarsunderättelsedomstolens ordförande, Runar Viksten, skrev till exempel i SvD, Brännpunkt 12 december, under rubriken ”Fel sprids om signalspaning”. ”Det har påståtts att främmande makt kan ge uppdrag om signalspaning till FRA. Det stämmer inte. Allt vad FRA gör i operativt hänseende måste tillståndsprövas av Försvarsunderrättelsedomstolen” skriver Viksten.

SvD:s försvarspolitiske reporter Mikael Holmström följde upp Vikstens artikel med en egen intervju med sagde Viksten på nyhetsplats 16 december. Då blir rubriken ”Signalspaning träffar ytterst sällan Sverige”, och det är Viksten som citeras i rubrikform.

Redan 21 september kunde Holmström berätta att ”Här spionerar Ryssland på Sverige” med bild av ryskt spaningsfartyg väster om Gotland, ett fartyg som samlade signaler från vapensystem och kommunikation under den internationella marinövningen Northern Coast med Sverige som värd för 13 Nato- och EU-länder. Det ryska signalspaningsfartyget befann sig hela tiden på internationellt vatten, och i slutet av artikeln framgår att också Sverige har ett signalspaningsfartyg, Orion, som ”oftast ligger på internationellt vatten utanför Kaliningrad. Ryssland har påpekat att Sverige är väl offensiva i sin signalspaning. De svarar nu med samma mynt.” Citat från anonym källa.

8 december skrev samme reporter under rubriken ”FRA förutsåg Georgienkrig”, och i faktarutan till artikeln sägs att SvD 2008 avslöjade att FRA-lagen drevs igenom för att den gjorde det möjligt att tappa rysk data- och teletrafik på information som går genom Sverige. Information som används i byteshandel med andra undersättelsetjänster.
Det är klart att det inte är riktigt detsamma som att ”främmande makt kan ge uppdrag om signalspaning”, men vet man vad kamraterna vill ha och kan skaffa det i utbyte mot … information från signalspaning som bedrivs mot Sverige kanske? Då blir ju båda parter nöjda, och ingen har gjort formellt fel.

Dagen efter, 9 december, fick läsarna veta att ”Bytesaffär med USA räddade liv”, det är svenska soldaters liv i Afghanistan som avses, och det är återigen Holmström som skriver.
I Afghanistan står svensk trupp under Nato-kommando, men får inte del av alla Nato:s underrättelser, Sverige är ju (formellt) inte med i Nato. Alltså får svensk trupp byta till sig informationen, ryska underrättelser (som främmande makt inte givit FRA uppdrag att signalspana efter) mot underrättelser av vikt för en allierad i en väpnad konflikt.
Svenska försvaret tar alltså risker, kostnader och order, men får inte självklar del av väsentlig information.

Intressant nog har SvD:s källor också meddelat att FRA:s spaning mot Ryssland inte bara riktar sig mot militär verksamhet, utan också mot den ryska politiska ledningen, personer, beslutsprocesser och hur beslut implementeras, den militära ledningen, underrättelseväsende och kontraspionage, samt, inte minst intressant ”övrigt ryskt agerande av väsentlig betydelse för svenska intressen och politik”. I det ryms allt. Demokrati och mänskliga rättigheter brukar ingå i högtidstal om svenska intressen och politik.

Men trafficking ingår kanske inte? Varken när det gäller Ryssland eller andra länder, i något väderstreck. Om det var målet borde det med den teknik som står till buds rimligen gå att arbeta betydligt effektivare mot handel med människor, såväl små som stora.

Vare det mig fjärran att tycka annat än att det är bra att även ”den andra sidan” kommer till tals, FRA, underrättelsedomstolen, ministrar, alla politiker som tycker att FRA-lagen är bra och informationsutbytet med NSA och de andra är nödvändigt.
Men det ger inte bara en annan bild av vad som pågår, det ger också bilden att svenska medborgares integritet är en bytesvara, liksom svenska företagsintressen. För signalspaningen riktar sig inte bara mot personer – allas kommunikation i telefoner och på internet samlas in och analyseras, eller vidarebefordras osorterad.

Det borde oroa väldigt många fler, framför allt borde det oroa våra riksdagsledamöter, de som är valda för att tillvarata våra, medborgarnas intressen. Enstaka röster hörs också, från Piratpartiet utanför riksdagen till exempel, medan Fredrik Federley som gjorde sig ett namn som motståndare till FRA-lagen, nu uppmanat folk att ”skaffa foliehattar” (bli mera datasäkerhetsmedvetna menade han förstås men må det vara mig förlåtet att jag upprepar hans exakta formulering”), och Annie Lööf med liknande bakgrund, inte hörts säga något alls i frågan. Reinfeldt är inte oroad, och det är inte Björklund eller Löfven heller, vad som märkts. Peter Eriksson är inte nöjd, och Sjöstedt ännu mindre. Om Åkesson tillfrågats har jag missat svaret.

Mark Klamberg, doktor och lektor i folkrätt vid Uppsala universitet, tidigare citerad i denna blogg, har i genmäle till Runar Viksten 13 december skrivit att ”När ansvariga politiker i regering och försvarsutskott får frågor om omfattningen av FRA:s verksamhet och dess metoder får journalister inget svar alternativt svaret att riksdagsledamöterna inte anser att de ska besitta sådan kunskap. … Om FRA:s enda uppgift var att spana på andra staters regeringar, myndigheter och statskontrollerade företag (läs: Ryssland) till stöd för svensk utrikes- och försvarspolitik så skulle jag acceptera total sekretess och även att politiker i riksdagen hålls okunniga. Faktum är dock att FRA har andra uppgifter, bland annat att ge stöd till brottsbekämpande myndigheter. Då anser jag att denna del av FRA:s verksamhet måste präglas av samma principer och öppenhet som gäller för polisen. … Den långvariga kampen mot terrorism och internationella brottslighet ska föras i enlighet med traditionella principer om lagföring och inte enligt de principer som gäller i akut kris eller krig. Om detta bör politikerna diskutera med varandra och allmänheten.”
Ett långt citat ur en ännu längre artikel. Läs den gärna.

Samma dag, 13 december, svarar också Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, på Runar Vikstens Brännpunktsartikel. Jag tillåter mig korta citat, och hänvisar i övrigt till Rambergs egen text.
”Han (Viksten) inbjuder (dem som uttalar sig i frågan) att avtala tid för ett besök på ”domstolen”. Jag har besökt denna institution. Vad som då framkommit har inte lugnat mig. Tvärtom.”
”Det krävs inga konspirationsteorier. Sverige har i flera andra sammanhang tydligt visat hur vi lydigt följer USA:s anvisningar och ändrar vår lagstiftning på olika områden.”
”Det betyder att FRA inom ramen för sitt utvecklingsarbete kan inhämta trafikdata som saknar anknytning till yttre hot eller terrorism … Härigenom kan FRA således helt lagenligt vid sidan av de krav som normalt uppställs för hemliga tvångsmedel också ägna sig åt teleövervakning av enskilda.”

Om USA:s anvisningar kan för övrigt noteras att representanter för amerikanska representanthuset besökte EU-parlamentet i Bryssel i december. En av de amerikanska gästerna, Mike Rogers, sade då enligt Teresa Küchlers referat i SvD att den videokonferens som parlamentets justitieutskott vill arrangera med Edward Snowden ”skulle orsaka en häftig reaktion i USA, och att det inte skulle vara konstruktivt för … förhandlingarna om ett frihandelsavtal EU-USA”.
Christian Engström (PP) sade om detta ”att då verkar det finnas ännu större anledning att bjuda in honom (Snowden)”, och Cecilia Wikström (FP), att ”det är fräckt av amerikanerna att vilja villkora vår vänskap.” Båda är ledamöter i LIBE, parlamentets justitieutskott.

Vi har gått in i det som kallas ”supervalår”.
Det är i år vi ska välja dem. Vakterna.
De som ska vakta väktarna. I Sveriges riksdag, och i EU-parlamentet.