Kategori: Inrikes

Publicerat

Strunta i Facebook – skriv brev!

Facebook är inte gratis för att ägarna är snälla och givmilda. Facebook är gratis för att användarna är till salu.

Inte de fysiska personerna, men allt de – vi – gör. Varje ”like”, varje delning, allt vi skriver om oss själva eller andra, alla bilder vi lägger upp alla länkar vi lägger in och vill dela med oss av till våra vänner. Allt samlas, sorteras, analyseras och är det underlag som Facebook sätter sina annonspriser utifrån.

När därför Metro uppmanar oss att göra ”roligare Facebook-grattis” med personliga youtubehälsningar, med att lägga upp en gammal pinsam bild på jubilaren, göra tio-i-topplista med hens favoritsaker eller skicka en grattislåt, så strunta i det.

Skriv ett brev i stället, gör ett firarkort och skicka i slutet kuvert …
Varken Facebook eller deras kunder har med våra kompisars favortisaker eller med ”pinsamma bilder” från deras barndom att göra.
Det är bekvämt med Facebook, så många finns där, det är så lätt att nå dem i flödet eller via chatt.
Men vi behöver inte lämna ut alla personliga detaljer om oss själva som de frågar efter, och vi ska definitivt vara mycket försiktiga med att lämna ut information om andra.

Den ständigt pågående debatten om näthat gör det ännu viktigare att vara försiktig med personliga data, i synnerhet som det visat sig vara så oerhört svårt att få Facebook att ta bort kränkande och hotfulla kommentarer. Till Jack Werner i SvD har Peter Münster, nordisk kommunikationschef för Facebook sagt att ”Ibland väljer människor att uttrycka sina åsikter på sätt som andra upplever som omoraliska, kränkande, eller bara helt enkelt ohyfsade, men som inte för den skull bryter mot våra communityregler.” (SvD 4 mars 2016)
Att Facebook däremot tar bort bilder av kvinnobröst, även om de sitter på en skulptur i Köpenhamns hamn – Den lille havfrue – eller om bilden illustrerar mammografi, torde inte vara obekant.

När det nu blir aktuellt med ”instant articles” där medieföretag släpper sina artiklar till Facebook, undrar jag hur det blir med illustrationerna? Eftersom det inte talats om detta i mediautvecklingsvärlden får man förmoda att plattformen Facebook har andra community rules för instant articles än för miljarden privatpersoner som använder sig av det vanliga flödet.
Och hur blir det med ägandet av artiklarna? Går det över till Facebook på samma sätt som allt som andra användare lägger ut blir Facebooks egendom? Och hur blir det då med tidningarnas arkiv? Kommer Facebook att kontrollera inte bara den dagliga publiceringen utan även mediahistorien?

Oh brave new world that gallops into such a future.

Läs det fascinerande och förskräckande reportaget i Wired om hur alla uppgifter om oss som samlas in från olika myndigheter och företag kan sammanställas och ge en kusligt exakt bild av vem vi är:
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2014/11/features/my-identity-for-sale
Bruce Schneier har skrivit boken Data and Goliath. The hidden battles to collect your data and control your world, (W W Norton & Co, 2015), för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Internet är kritisk, samhällsbärande infrastruktur, infrastruktur ska vara säker, tillgänglig, öppen och neutral i förhållande till användarna.
Facebook är ett företag, en plattform, ett program som visserligen används av många, men som inte är, och inte får bli, systemkritiskt och samhällsbärande.
Zuckerberg som skapade Facebook är som bekant miljardär, och rankas som nummer 2 i den lista över mest inflytelserika politiska påtryckare i det kommande presidentvalet som presenterades i Wired, February 2016. Det kan lända till eftertanke.

”The future of personal privacy depends on how much we demand more choice, control and transparency. Companies and governments could explicitly tell you what is happening to your personal information. They could allow you to opt out …” Gabriel Weinberg, grundare av duckduckgo.com, citerad i Wired, juli 2015.
Och i samma nummer av Wired säger Nick Mathewson, en av skaparna av Tor project:
”Governments have spent years declaring themselves simultaneously pro-security and anti-crypto; anti-hacker andr pro-spy; pro-privacy and pro-identification. Meanwhile, corporations have been promising citizens more privacy, advertisers more targeting and consumers more features. Until we can face up to these contradictions, our desire for privacy will remain unfulfilled.”
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/07/start/the-big-question

Sammanfattningsvis: Vill ni göra något extra av födelsedagshälsningen, skriv brev!

Publicerat

Assange och Pussy Riot

I Sverige var Pussy Riot rubrikmaterial och förkämpar för rättvisa ända tills konstnärs- och musikkollektivet skrev på en protestlista där undertecknarna kräver att häktningen av Julian Assange hävs.

Andra undertecknare var bland andra den kinesiske konstnären Ai Wei Wei, författarna Naomi Klein och Arundhati Roy, samt Reportrar utan gränser och Rättssäkerhetsorganisationen. Protestlistan lämnades in till FN:s kontor i Genève, med uppmaningen att de svenska och brittiska regeringarna ska följa ett utlåtande som lämnats av FN-panelen UNWGAD där Assange betecknas som godtyckligt frihetsberövad.

Nå – hur blev det nu då när Pussy Riot inte protesterade mot Putin och Ai Wei Wei inte mot kinesiska makthavare?

Nja. Med ledordet ”Brott” sammanfattar TT undertecknarna som ”tunga namn” och i rubriken blev det ”hundratals”. I ingressen namnges ingen person eller organisation som protesterar, däremot ”den våldtäktsmisstänkte Wikileaksgrundaren Julian Assange”. Direkt följer citat av ”folkrättsexperten Ove Bring”, som säger att ”Det är en politisk demonstration. Det har ingen betydelse”.

Epiteten ger besked om statusen på Assange respektive Bring, och Xi Jinping och Vladimir Putin ler i mjugg åt att Ai Wei Weis och Pussy Riots politiska demonstrationer inte har någon betydelse.
Ove Bring ges ytterligare plats att förklara hur oviktiga protesterna är och säger enligt TT att ”Jag tror inte att alla de här människorna som har skrivet under är insatta i de juridiska turerna i fallet Assange. De ser det snarare som en fråga om yttrandefrihet”.

Jo, Wikileaks, visselblåsare och yttrandefrihet har väl en del med varandra att göra. Och anklagelserna mot Assange offentliggjordes, med namn och allt, så lägligt efter att material om amerikanska truppers folkrättsstridiga ageranden i Irak släppts på Wikileaks.
Chelsea Manning dömdes så småningom till 35 års fängelse för att ha vidarebefordrat dokumenten och filmerna till Wikileaks.

Bring säger till TT: ”Den här frågan är behäftad med en politisk underton i och med att USA kan vara intresserad av att ställa Assange till svars för spioneri.”

Ja sannerligen. Det är ju det allt handlar om. Storbritannien lämnar Assange till Sverige som lämnar ut honom till USA – att Sverige skulle vägra lämna ut Assange om han misstänks för brott i USA är inte sannolikt.

I Danmark stod ett Gulfstream-plan lägligt och väntade på Kastrup i juni 2013, i den händelse Edward Snowden skulle söka sig vidare till Skandinavien från Moskva.
http://www.theguardian.com/us-news/2016/feb/05/edward-snowden-us-government-jet-wait-copenhagen-denmark
I slutet av artikeln intervjuas Nicholaj Villumsen, riksdagsledamot för De gröna:
”The clear intention of the Danish government to cooperate with the US over Snowden suggested that Scandinavian governments ”would probably do the same with Julian Assange”, were he to travel to Sweden to face rape allegations, Villumsen said. Assange’s insistence that he faces risk of extradition was a central aspect of his appeal to the UN working group on arbitrary detention, which on Friday ruled in his favour.” (David Crouch, The Guardian, 5 February, 2016)

Om UNWGAD och den europeiska arresteringsordern har en debattartikel skrivits och repliker utväxlats på DN Debatt. Läs gärna:
http://www.dn.se/debatt/kritiken-mot-sveriges-roll-i-assange-fallet-ar-befogad/

http://www.dn.se/debatt/repliker/fn-panelens-beslut-om-assange-ar-felaktiga/

http://www.dn.se/debatt/repliker/en-utlamning-mot-battre-vetande/

Publicerat

Kommuner i hajvatten

– There are smaller players who basically have no idea what they’re doing. Some small Spanish savings bank perhaps or some municipality in Sweden. What got to me after a while is how I’d be lying in the faces of these less sophisticated parties.”

Det är en ”cold fish” som talar på sid 247 i Joris Luyendijks bok Swimming with Sharks – my journey into the world of the bankers. Guardian Books, Faber and Faber 2015.

Gruppen cold fish beskriver Joris Luyendijk så här: This is the group that comes closest to the proverbial evil bankers: creeps who know exactly what they are doing. Except that these cold fish as I have come to call them are not creepy at all. They are extremely calculating and seek to eliminate all emotions from their decision-making. / …/ … a cold fish believes that the law defines what is acceptable. If something is legally permissible – even if it is at the very fringes of legality – then what’s the problem?” (pp 241, 244)

”Heja Mackie! Fin affär!” (MORITAT OM MACKIE KNIVEN, svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

Citatet i ingressen inleds med:
”He started talking about caveat emptor and deceiving clients without breaking a single law or rule.

Caveat emptor?
Till engelska översätts det ”let the buyer beware. Svenska wikipedia förklarar:
Caveat emptor är ett latinskt juridiskt uttryck med innebörd att en köpare av något får stå risken för att vad som köpts inte motsvarar hans förväntningar.

En attityd till jobb, samhälle och människor som skrämmer, fascinerar och roar när den förefaller gälla ”alla andra”.
Men som bara skrämmer när det uppenbarligen är cold fish och hans arbets”kamrater” i spar-, affärs- och investmentbanker som kan få hela världen att stanna. Och det går inte att kliva av.
Det går bara att se hur allt … stannar.
Hela den värld vi känner med transporter av varor och människor, av pengar och post, mat, material och materiel.

Hur länge skulle vi klara oss i våra stora städer med jobben flera mil och maten ännu längre bort?

Visst vore det skönt om de ansvariga i små spanska sparbanker och i svenska kommuner hade så mycket förstånd att de sade ”nej, det här förstår vi inte, så vi avstår”, i stället för att gå in i affärer som sätter världen, deras lilla, eller om många gjort som dem, allas stora, på spel.

Men det är inte bara bankerna som vi förmås tro vara ”too big to fail”.
Det är lagarna också, och synen på dem. Allt som inte är uttryckligen förbjudet är tillåtet.
Men är det så? Det är inte uttryckligen förbjudet att tränga sig i köer, störa andra i offentliga rum med högljutt prat och skrän. Men visst är livet enklare för de flesta om man tar hänsyn och försöker vara artiga mot varandra.

Civiliserade. (synonymer: ordnad, icke primitiv, upplyst, bildad, kultiverad, hyfsad).

”Alla fiskar simmar undan,
och till domstolarnas förtret
sjungs där mången vers om hajen,
fast att hajen inget vet.

För han kan rakt inget minnas.
Ingen såg´et, gud ske pris!
Och en haj är ingen haj alls
när man inte har bevis…”

(MORITAT OM MACKIE KNIVEN, svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

Publicerat

Trovärdigt teknikskifte

Som varje journalist, eller för den delen debattör, vet, så döljs djävulen i detaljerna. Ett tveksamt fakta så vacklar läsarens förtroende, två fel så är det kört.

Stavfel ger inte riktigt samma förtroendefall men slarvet gör läsaren irriterad, och blir det för många så blir effekten densamma som vid faktafel.

När Stefan Fölster, nationalekonom, adjungerad professor vid KTH och chefsekonom vid Svensk Näringsliv, skriver om robotar och vad de kommer att betyda för svenskt näringsliv och samhället i stort vill man gärna tro honom, eller åtminstone ta hans ståndpunkter under allvarligt övervägande.

I Robotrevolutionen – Sverige i den nya maskinåldern, Volante förlag 2015, skriver han:
”Smarta maskiner kommer att invadera våra arbetsplatser och hem under de kommande åren. De kan läsa, lyssna och tala. De lär sig av sina erfarenheter och de kan avläsa vår sinnesstämning och utveckla en sorts personlighet …I denna bok visar jag att robotrevolutionen har mycket mera omvälvande konsekvenser än bara jobben. Alla aspekter av våra liv berörs, till och med hur vi utvecklas som människor, och hur demokrati och välfärd fungerar. Häpnadsväckande lyft i livskvalitet är möjliga, men inte självklara. Stora risker finns också, särskilt i länder som nonchalerar teknikskiftet. Även Sverige har en hemläxa att göra. ” (sid 7).

Det är inte bara så att man vill tro, man tror, eftersom det är den gängse bilden: robotarna förändrar Allt.Men så skriver Fölster att ”För drygt hundra år sedan lyckades den då 19-årige Guglielmo Marconi med det som inga professorer eller stora företag klarat – att göra radiovågor användbara, vilket i dag är grunden för mobiltelefoner och mycket annat.” (sid 62).

Då kanhända den reagerar som av olika skäl vet att Nikola Tesla av inte så få anses vara den som ”gjorde radiovågor användbara”. Se t ex http://www.teslasociety.com/tesla_against_marconi.htm
Tesla Society är nu kanske inte den mest objektiva källan, och Marconi har definitivt sina förespråkare: http://earlyradiohistory.us/tesla.htm
Det kan vara värt att notera att i den senare nämns flera personer som viktiga i utveckling och användning av radiovågor, Herz, Stone, Lodge … Men att Marconi redan som 19-åring gjort ”radiovågor användbara” har det inte gått att hitta andra belägg än Fölster för.

Längre fram skriver Fölster att ”Det låter misstänkt likt ett uttalande från ett socialdemokratiskt statsråd på 1990-talet, Ines Uusman, som dryftade att ”internet är en fluga” (Sid 240).
Då har läsaren redan en gång snubblat över ett tvärsäkert påstående om en omdiskuterad fråga, och undrar hur det var med internet-flugan egentligen. Den som söker på internet hittar detta:
”Internet är en fluga.”
Nej, nej, nej. Det är en seglivad myt att Ines Uusman som kommunikationsminister sade så 1996. Det var en redigerare på Svenska Dagbladet som satte en sådan rubrik till en artikel där hon sade: ”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning, men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet, men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad”.
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/bevingade-internet-citat/
Den uppmärksamme tänker att ”jaja, det är klart att DN tycker det är kul att SvD:s redigerare får en släng”, men även i SvD har det funnits artiklar där flugan förklarats vara en myt.

Men så i mars 2016, tjugo år efter artikeln där Uusman uttalade sig om den nya tekniken, så kommer en ny artikel om Uusman i SvD. Under vinjetten Vad hände sedan? inleds ett helt uppslag med att den f d ministern ger SvD rätt, hon hade sagt ”fluga”. Men flugan fanns inte med efter hennes pratminus utan i den inledande reportertexten, och av detta kunde mythistorien byggas.
I artikeln 3 mars 2016 säger Uusman (efter pratminus) om läget för tjugo år sedan:
– Användarvänligheten var otroligt dålig, det ska man inte glömma. Och det var bara nördar som nyttjade det här. Mina kolleger var så upprörda för att det var felciterat, men det var det ju inte. Jag sa det förvisso inte i den andan, men det är smällar man får ta.”

Uppfinnare och patent. Redigerare, reportrar, citat och ”anda”.
Om det som borde vara lättkontrollerat, historien, står på lerfötter. Vad ska man då tro om förutsägelserna om framtiden?
* Är det så säkert att vi som Stefan Fölster tror kommer att koppla upp oss till allt?
* Kommer vi att lita på e-allt-möjligt, och hur länge i så fall?
* Vill vi vara, och låta våra ”things” vara, uppkopplade i system vi inte kontrollerar, och med försvinnande små möjligheter att utkräva ansvar från dem som tillhandahåller systemen?

Hur länge produkt- och serviceföretag och myndigheter kan förlita sig på robotar och e-allt-möjligt beror delvis på hur (konsument) och annan lagstiftning kommer att utformas. Men också på hur människor kommer att acceptera robotisering och näthantering av allt från sjukvård via robotbilar till utvecklingssamtal med barnens lärare

Blir ständig uppdatering och tillgång till ett kontrollerat internet ett allomfattande krav från företag och myndigheter kanske det inte är ett teknikskiftat samhälle med nät och robotar vi har framför oss. Det kanske är ett, två, många parallella samhällen.

 

Publicerat

Försvar, press … och oberst Møller

Kontakter med Försvarsmakten ska numera gå via infostabens personal; presschef, pressekreterare eller jourhavande via pressnumret. Det är ok vid kriser.
När det handlar om reportage, om ämnen som måhända rör en garnison men emanerar ur högkvarteret, då är det en hämsko. Jourhavande informatör undrar vad man vill, vilka frågor det gäller och ber att få återkomma. Allt väldigt vänligt. Och otroligt hämmande.

Som journalist vill man ha en kontakt som kan svara inte bara på en fråga, utan också på följdfrågor, frågor journalisten kanske inte visste fanns innan den första frågan besvarats.
Centraliseringen av information är en utveckling till det sämre för journalister, men också för försvaret.

Till min glädje, som inte var oväntad eftersom oberst Møller vid det Danske forsvar vid flera tillfällen varit en källa till information och därmed förståelse men också till munterhet, har obesrsten kommentarer också som berör detta.

Lars R Møller förklarar varför försvarsledningen i Danmark reagerade kraftigt mot Thomas Rathsacks bok ”Jaeger – i krig med eliten” som (skriver Møller) ”Efter min mening skyldtes reaktionen, at den brød med (…) Forsvarets pressepolicy, der i korte traek gik ud på, at alle informationer til offentligheden skulle komma fra presse- og informationstjensten. Alle brud på denne udmaerkede praksis skulle forsøges nedkaempet så hårdt og hurtigt som muligt. Informationsstyrning er nøglen til politisk påvirkning, og alle tiltag eller utidige forsøg på at skabe en åben debat skal bringes til ophør så hurtigt som muligt.” (s 431 Lars R Møller, Tak for turen, Lindhadt og Ringhof, 2014)

Längre fram skrive Møller:
”Hvis man skal vente på tilladelse fra et ministerium til at åbne munden, forpasses denne mulighed. Forsvaret kan ikke kontrollere mediestrømmen. Det er ikke vores opgave, men vi er også alt for longsamme i forhold til medierne. Vi får oftest kun én chance, og så skal vi gribe den. Det kan man kun ved at udstyre Forsvarets personel med en generel opmuntring til at ytre sig. Centraliseret mediekontrol dur ikke, og Forsvaret ender alltid med at halse efter begivenhederne i stedet for at vaere med til at praege dem.” ss 571-572

Man skulle önska att det utgick ett sådan påbud till svenska militärer. Nu är det i stället en räddhåga och ständiga hänvisningar till ”högkvarteret” där växeln kopplas till infostaben oberoende av vem som efterfrågas eller vilken fråga det gäller. Det gäller även om man lyckas komma i kontakt med vederbörandes sekreterare. Och infostaben vill ha precisa frågor och telefonnummer att återkomma till, och när återkoppling sker är det infostaben som ringer, med mer eller mindre önskvärd information.

Vad är försvarsmakten rädd för? Inte för främmande makt i varje fall, det ger en uppsjö av mulitnationella övningar besked om. Att främmande makt också ges tillträde till skyddsobjekt är än mer anmärkningsvärt.

Svensk medborgare/journalist (och tidningsläsare, så i förlängningen gäller det naturligtvis många fler) ges inte tillträde till skyddsobjekt,(i det fall jag känner till Bålstaanläggningen) och svaret från säkskyddsofficer Peter Nilsson på anhållan från journalist från Upsala Nya Tidning var att ”Försvarsmakten har ingen skyldighet att ta emot besök vare sig till skyddsvärda platser eller till andra platser som disponeras av Försvarsmakten. Ett nekande svar till Uppsala (sic!) Nya Tidning behöver sålunda inte motiveras. Luftstridsskolan erbjuder Uppsala (sic!) Nya Tidning möjlighet till intervjuer med personal som jobbar i anläggningen men att detta görs på annan plats.” (24 maj 2012).

Varje journalist vet att det är miljö och atmosfär som utgör skillnaden mellan ett reportage som griper tag och ett reportage som inte gör det. ”På annan plats” är alltså ett dåligt alternativ.
Att regeringskansliet, och dåvarande försvarsminister Tolgfors givit tillstånd till saudiskt besök i stridsledningscentralen i Bålsta gjorde ”på annan plats” extra surt.

Ska finansiärerna (skattebetalarna) av anläggningen inte ens få möjlighet att besöka den via ombud (journalist), medan främmande makt ges tillträde? Och om saudier såsom viktiga för försvarsindustrin ges tillträde, vad vet då inte mer eller mindre allierade försvarsmakter?
”En svensk tiger’” gäller säkert ännu, men vem som är svensk och inför vilka det tigs är en annan sak.
”Hvis man skal vente på tilladelse fra et ministerium til at åbne munden, forpasses denne mulighed. Forsvaret kan ikke kontrollere mediestrømmen. Det er ikke vores opgave, men vi er også alt for longsamme i forhold til medierne. Vi får oftest kun én chance, og så skal vi gribe den.” (op cit)

Tak, oberst Møller.

Och tro inte att avanonymiserade bloggare som Skipper och Wiseman kan fylla vakumet i Sverige. Med offentliggörandena försvann om inte trovärdigheten, så oavhängigheten från infostaben.

Skärpning, försvarsmakten!

Publicerat

Fysisk omvårdnad och facklig strategi

För nu ganska många år sedan genomfördes en enkät bland sjukhuspersonal. Om det bara var i Enköping vet jag inte, men på lasarettet där vet jag säkert.
Enkäten fungerade som en kartläggning av vilka arbetsuppgifter vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor kunde utföra.
Arbetsuppgifterna angavs och de svarande skulle kryssa i ja och nej.
Föga förvånande ledde svaren till slutsatsen att de som som utförde minst arbetsuppgifter var vårdbiträdena. Mera gjorde undersköterskorna och mest sjuksköterskorna.
De senare kunde ju både städa, tömma bäcken, mata, tvätta och klä på patienter patienter, sätta katetrar, lägga om sår, ge injektioner, dela medicin och mycket annat.

Vårdbiträdena däremot hade förhållandevis få arbetsuppgifter, men många av dem kunde inordnas under beteckningen ”fysisk omvårdnad”.
En representant för Kommunalarbetareförbundet som organiserade vårdbiträdena var mycket syrlig i sina kommentarer om kartläggningen och dess utfall. Hon sade ungefär att ”på det här sättet visar man ju att vårdbiträden inte behövs, alla kan göra det vi gör”.
Och så var det ju också.

Hur många vårdbiträden som idag finns kvar på sjukhus och lasarett vet jag inte, men det är såvitt jag vet inte längre någon stor yrkeskår. Undersköterskeutbildning är vad som minst efterfrågas vid anställning, även inom kommunal äldreomsorg.
Väldigt efterfrågade är däremot sjuksköterskor, för de kan ju göra allt.
Det var nog inte riktigt deras fackliga representanters mening att de faktiskt skulle göra allt också, men mer och mer har det blivit så.

När landstingen skulle spara och drog in på annan personal, som vaktmästare och vårdbiträden, och lade ut städning på entreprenad, blev det plötsligt väldigt många arbetsuppgifter som skulle göras eller åtminstone kontrolleras av sjuksköterskorna och undersköterskorna.
Hämta mat- och tvättvagnar var kanske inte vad de hade tänkt sig utföra i sina respektive professioner, även om de kan göra det.

Nu går den sjukvårdspersonal som är kvar på knäna, och sjuksköterskorna klagar bittert över hur tungt deras arbete blivit.
Dåligt betalt har de också, och dåliga scheman.
Jag tvivlar inte på att det är sant att både lön och scheman är dåliga.
Men jag kan inte tänka annat än att kartläggningen för länge sedan som såg så väldigt bra ut för dem, i själva verket gjorde dem en björntjänst.
Lönerna har drivits uppåt i en trängre ekonomi, men fler arbetsuppgifter ska utföras av färre händer.
Klart att det är jobbigt.

Det är kanske inte konstigt att sjuksköterskor tar sin skattebetalda utbildning och jobbar för högre löner i Norge. Men inte är det bra för svensk sjukvård.

När Vårdförbundet (UNT 8 juli -15) klagar på att läkarstuderande får vikariat motsvarande sjukskötersketjänster på Akademiska sjukhuset, tänker jag igen att Vårdförbundet, hur tänker ni nu?
I synnerhet som den kompetens läkarstudenterna sägs sakna är kunskaper om ”fysisk omvårdnad”.
Vad den består av och som läkarstudenter saknar efter tre års studier, MR-utbildning, säkerhetsutbildning och två veckors praktik på röntgenavdelningen där de placerats, framgår inte.

Däremot vet jag att ”fysisk omvårdnad”, det var vad vårdbiträden ägnade mycket av sin tid åt.

Publicerat

”En polis för vilken ingen tog det politiska ansvaret”

Enbomsaffären utspelade sig på 50-talet när många nu levande svenska inte var födda.
Tiden när … tja, hur var det nu? Tommy eller Elvis? Snoddas? Hockey? Mora-Nisse?
Vet inte, jag var för liten, och är för dåligt påläst om tiden, kalla kriget, Sverige och Enbomsaffären.
Om Enbomsaffären har Tomas Bresky skrivit en mycket intressant dokumentärroman. ”Kodnamn: Mikael, Spionaffären Enbom och kalla kriget”, Ordfront, 2008.

Det är obehaglig läsning av flera orsaker. Obehaglig för att den ger en bild av svenskt rättsväsende som vi gärna tror att det inte skulle vara förtjänt av. Obehaglig också för den bild av media som åtminstone en del av oss skulle önska att inte var fullt så sann.

Av allt tänkvärt som boken innehåller är det en passus som särskilt etsat sig fast.
Det som hänt var att det avslöjats att en svensk agent gått på biträdande sovjetiske militärattachén och sagt att ”Jag vet om edra förbindelser med Madame Jakovleva …” Och sedan hotat med att skicka meddelande om saken till Jakovlevas make och till hans chef. En provokation.
Den sovjetiske ambassadören klagade på beteendet i en not till Östen Undén, som ansåg att det varit fråga om ett grovt utpressningsförsök, men att det var uteslutet att svensk polis låg bakom.

Bresky skriver:
”… när det gäller provokationen skulle det visa sig att den orsakade problem på allra högsta politiska nivå. Statsminister Tage Erlander skriver i sin dagbok 13 juni 1952, tre veckor efter mötet med Undén och Rodionov (ambassadören):
’Föga munter beredning om Enbomsaffären. Ryssarnas skuld är förvisso klarlagd, men vår ställning har ju blivit ganska underminerad genom den förbannade provokationshistorien, som någon idiot ställt till med, då man sökt utnyttja vetskap om en kärleksaffär mellan folk på ambassaden. Fy fan vad allt kan göras dumt och fult.’
Dagen efter ringde kabinettssekreterare Arne S Lundberg, senare känd som ’Envojen’ när han var chef för LKAB, till Erlander och beklagade diskussionen om provokationen.
Lundberg skyllde på kriminalintendenten Åke Hasselrot som sagt att polisen i sin kamp mot bovar då och då måste använda metoder som regeringen icke kunde godkänna.
Hasselrot hade sagt ’I detta fall måste dessutom vår attityd gentemot ryssarna vara ett blankt förnekande av att polisen gjort sig skyldig till provokation.’
Erlander kommenterar i sin dagbok:
’Under krigsåren hade vi en polis för vilken ingen tog det politiska ansvaret. Vi vill inte ha den tiden tillbaka.’
Vid lunchen diskuterade Erlander saken med finansminister Per Edvin Sköld som enligt Erlanders dagboksanteckning sade:
Hasselrots mening är orimlig i en demokratisk stat ...”. Bresky, ss 104-106. (fetningar och kursiveringar är mina)

Inte är det så att allt var bättre förr, men åtminstone fanns det uppenbarligen en politisk medvetenhet om vikten av att våldsmonopolet kontrollerades av politiker.
Vilka politiker i dag vet vilka åtgärder polisen kan vidta med hjälp av FRA, och vilka konsekvenser det får?
Tillsatta nämnder och kommissioner får veta delt och styckevis vad som försiggår, material delas mellan olika länders säkerhetstjänster, och var uppgifterna till sist hamnar, och hur de används är långt, långt bortom demokratisk kontroll.

Och media, den tredje statsmakten?
Den är lika lättmanipulerad och springer på lätta bollar i dag som på 1950-talet, och med ett tunnelseende lika fast etablerat, i dag som på 1950-talet.

Publicerat

Rinnanbanden, ”sølvrevane” och ”stay behind”

Kvinnene i Rinnanbanden är en bok om svek och landsförräderi under den nazistiska ockupationen av Norge.
Henry Rinnan byggde upp en organisation av positiva och negativa agenter med uppgift att kartlägga den norska motståndsrörelsen och lämna uppgifterna till ockupanterna.
De positiva agenterna visste vad de gjorde, de var själva nazister, eller ”nationella” som de kallade sig. De negativa var de som verkligen trodde att de arbetade för Hjemmefronten.

Det är en förfärlig skildring. Vem kunde man lita på? Inte många.

”En svensk tiger”, uppmaningen från andra världskrigets Sverige får en ytterligare dimension under läsningen. Men inte bara det. Även de svenska interneringslägren där i huvudsak svenska kommunister samlades in och sattes under bevakning får en annan dimension.

I Norge fanns det olika fraktioner inom motståndsrörelsen. I flera fall av de som skildras i den norska boken var det de kommunistledda motståndscellerna som avslöjades av Rinnanbanden. När det kom information till den norska legationen i Stockholm om att Rinnan misstänktes var i maskopi med Gestapo, försenades varningarna till Norge under ett år på grund av meningsskiljaktigheter inom legationen, och misstänksamhet mot kommunister.

När nazisterna höll på att förlora kriget reste medlemmar av bland annat Rinnanbanden till Tyskland:
”Mot slutten av krigen ville SS bygge opp grupper av soldatar som i Tyskland vart kalle Werwölfe, i Norge Silberfüsche. Desse ”varulvane” och ”sølvrevane” skulle vera aktive bak fienden sine liner etter ein alliert invasjon. Oppgåva var å øydelegge det som vart kalla militaere og militaerøkonomiske objekt – i praksis mål som i høg grad også var sivile, som jernbane, bruer, kraftstasjonar och fabrirkkar. I 1948 etablerte det norske forsvaret ein tilsvarande organisasjon som først vart kalla Stay behind, seinare endra till Okkupasjonsberedskap.
Frå september 1944 til januar 1945 var drygt åtti nordmenn med på i alt tre kurs for å førebu deltaking i slike Zer-grupper, Zerströungsgruppen.” (s 256).

”Stay behind”. Det var en organisation som även Sverige hade. Mikael Holmström skriver om den i Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser, Atlantis, 2011.

Sølvrevan och Stay Behind.
Nog tål det att tänkas på.

Idar Lind skrev boken ”Kvinnene i Rinnanbanden” som gavs ut på Det Norske Samlaget 2011

Publicerat

Förbluffad

Politikers förmåga att säga förbluffande saker upphör inte att förvåna.
Som Cecilia Wikström (FP) och EU-parlamentariker i Ekot 25 maj apropå försöken att få EU-länderna att ta gemensamt ansvar för människor som flyr från Syrien och Eritrea till Europa.
Reportern frågar om hon tror att det kommer att nå fram till en uppgörelse de 28 länderna emellan.

– Ja, jag är optimist eftersom EU inte i första hand är en marknadsplats utan en union baserad på gemensamma värden och värderingar. Säger Cecilia Wikström.

Men snälla. Är det något EU är, så är det väl en marknadsplats? Fri rörlighet för varor och tjänster är själva grundbulten i EU. Kol- och stålunionen som var början på EU tillkom förvisso efter kris och katatstrof, som Wikström också säger, men unionens syfte var att genom ekonomiskt samarbete och beroende omöjliggöra krig mellan framför allt (Väst)Tyskland och Frankrike.

Värden och värderingar spretar som stråna i borsten på en automatisk biltvätt mellan de nuvarande 28 medlemsländerna, och även när det gäller nationell ekonomi och budget är länderna högst disparata.

Det vore hederligare av politiker som tillfrågas att tillstå detta, i stället för att låtsas som om EU är något det förvisso inte är.

Publicerat

NBG, Nato, Fogh Rasmussen och Andorra

Nu har den sista NBG:en trätt i aktiv tjänst, Nordic Battle Group, EU:s snabbinsatsstyrka under svensk ledning.
NBG var motorn i omgörningen av det svenska försvaret från ett invasions- till ett insatsdito sade den första operativa chefen, general Karl Engelbrektson.
Insatsförsvaret bygger på välutbildade rörliga styrkor klara att snabbt sättas in där de behövs.
”Fitter, faster and more flexible” skulle man kunna säga att mottot var för det nya försvaret.

Om hur det gick till när invasions- blev till insats- skrev Mikael Nyberg en lång och intressant artikel i Göteborgs Fria i april 2014. Pentagonkonsulter ledde svenska försvaret till skroten, lyder rubriken. http://www.fria.nu/artikel/114105
En omarbetad version publicerades med annan rubrik i Aftonbladets nätupplaga i maj -14:
http://www.mikaelnyberg.nu/artiklar/140514ab.html

När insatsförsvaret skulle verkställas tornade problemen upp sig: för lite pengar, svårt att få personal, stora materiella behov …

Om det var meningen att utarmningen av försvaret skulle driva på en debatt om anslutning till Nato är kanske onödigt konspiratoriskt att tro. Men i kombination med ryska upprustningar, ökad rysk närvaro över Östersjön och händelserna i Ukarina, har det blivit resultatet.

NBG sattes upp första gången 2008, och plancykeln för NBG sattes till 2018. Men nu är slutpunkten satt till 2016, och den rörliga operativa ledning, ROL, som byggts upp vid Ledningsregementet i Enköping, NBG:s hemmabas, avvecklas. ROL:ens uppgifter samlas till högkvarteret i stället.
http://lottasallehanda.wordpress.com/2014/09/24/upp-som-en-rol-och-ned-som-en-rap/

Och i september -14 kom beskedet att Nato sätter upp en snabbinsatsstyrka i Europa, Natos Rapid Forces. Beslut om detta togs under de sista skälvande veckorna av Anders Fogh Rasmussens period som generalsekreterare i Nato. En kommandocentral med specialstyrkor och extra resurser kommer att förläggas till östra Europa meddelade Fogh Rasmussen.

Så har då det svenska försvaret gått genom ekluten och motorn NBG går snart i graven (inte bokstavligt med man och allt, får jag innerligt hoppas). Värnplikten har i begränsad omfattning återupptagits genom beslut i riksdagen i början av december, och Jens Stoltenberg är ny Natochef.

Och Fogh Rasmussen, som före Natoutnämningen varit finans- och premiärminister i Danmark, har blivit konsult. Han marknadsför sig som föreläsare via konsultbyrån för ”celebrity speakers”, CSA, som den som utvecklat ett nytt strategiskt koncept för Nato.

”We have reinforced the Alliance to make it fitter, faster and more flexible”.
http://www.csaspeakers.com/eng/our-speakers/profile/anders%20fogh_rasmussen

Han ska ha upp emot 20 000 euro för en föreläsning, och pengarna ska betalas till ett konto i Andorra, känt som skatteparadis.
http://www.bt.dk/politik/fogh-foredrag-skal-betales-via-skattely
via
http://euobserver.com/tickers/126583

Hur det går för Nato och för svenska försvaret återstår att se, men för Fogh Rasmussen går det otvivelaktigt bra.