Kategori: Inrikes

Publicerat

Mera graffiti

Kulturveckan vid Västerledstorg som nu är avslutad kanske resulterar i nya målningar vid Västerledstunneln.
I väntan på det kan graffitiintresserade söka sig till gården Botholm på Lagnö ”mellan Enköping och Strängnäs” – där finns ett mikrobryggeri som Enköpings-Postens Maria Hedenlund skrev om 15 juni. Artikeln handlade förstås mest om bryggarparet Eriksson Whiu och ölet, men läsaren får också veta att de samarbetar med designföretaget Graffitisthlm om en ölsort med specialdesignade etiketter, och Ulrika Eriksson Whiu citeras:
”- De här samarbetena är roliga, man upptäcker nya världar. Vi ska få en graffitimålning ute på väggen i nästa vecka.”

Det värmer hjärtat. Att det sedan bland ölsorterna tycks finnas en ”Harry Porter” också, gör en riktigt glad.

Graffiti är kul, klotter är okul. Okul för graffitin och okul för fastighetsägare.
Men till och med graffiti med lite klotter är roligare är betonggrått, och därför får ni än en gång se vinterbilden med de nu borttagna Enköpingsmotiven under järnvägsviadukten:

Pelarna blev också dekorerade.
Pelarna blev också dekorerade.

Kunskapskanalen visade samma dag som Botholmsartikeln var med i EP programmet ”Graffitirevolutionen i Egypten”. Missade den, och den finns inte på SvtPlay. Synd.

Men boken Wall and Piece med ett antal av Banksy’s världskända, offentliga målningar finns. Utgiven av Century, 2006.
C(opyright) TM: Copyright is for losers.
Med tillägget:
”Against his better judgement Banksy has asserted his right under the Copyright, Designs and Patents Act 1988 to be identified as the author of this work. The authors and publisher have made all reasonable efforts to contact copyright holders for permission, and apologise for any omissions or errors in the form of credits given. …”
Och avslutningen:
”Note from the publisher: This book contains the creative/artistic element of graffiti art and is not meant to encourage or induce graffiti where it is illegal or inappropriate.”

 

PS. Inläggen Street art gr**p**, Gråare Enköping och Mera graffiti är inte heller avsedda att uppmuntra till eller försöka förmå någon att utföra graffitimålningar där det inte är tillåtet eller på annat sätt olämpligt.
De är avsedda att visa att graffiti är roligare än grå betong. Man upptäcker nya världar. DS.

PPS. Det svenska förlaget Dokument Press ger ut böcker om olika former av populärkultur, foto, konst, mode, musik… En av böckerna bär titeln titeln Art kod – demokrati, konst och det offentliga rummet – enligt beskrivningen ”…en bok för dig som arbetar med städer och våra gemensamma platser. För dig som arbetar i politik och med styrning. Och för dig som arbetar med barn och ungdomar.” Ett tips till alla berörda, överallt.
För mig som bara vill bli glad är boken Street art London säkert fullt tillfredsställande. DDS

PPPS. ”There’s no way you’re going to get a quote from us to use on your book cover”,
Metropolitan Police spokesperson, citerad på omslaget till Wall and Piece. :)) DDDS

PPPPS. ”Graffitirevolutionen i Egypten” visas igen på Kunskapskanalen, i kväll söndagen 19 juni klockan 22.40. DDDDS

Publicerat

Gråare Enköping

Enköping har blivit gråare. Järnvägsviaduktens östra sida på Fjärdhundragatan har med högtryckstvätt förvandlats från Enköpingsvyer gjorda av konstnären Eric Beckeld och några av hans elever på Westerlundsgymnasiet till grå betong.

Högtryckstvätten har också drabbat Finn Öhlunds målningar i Fannatunneln och Gustaf Engströms målningar i tunneln mellan Gesällgatan och Fabriksgatan. Såväl Öhlund som Engström är graffitikonstnärer.

Vem som bestämt detta vet inte Magnus Björstedt, t f chef för teknikförvaltningen. ”Någon”, om politiker eller tjänsteman, har ansett att målningarna under järnvägsviadukten var så nerklottrade att de skulle bort säger han.

Så försvann doktor Westerlund, Vårfrukyrkan, gamla rådhuset från väggarna och till sist också gräset från pelarna.
Sorgligt.
Lika sorgligt som att tunnlarna vid Fanna och Romberga förlorat färg och fantasi.

Och visst var det klottrat på målningarna, mer i tunnlarna än vid viadukten, men målningar kan restaureras.
Häller någon färg på Damen med slöja tar man inte fram högtryckstvätten. Vilket är något att vara tacksam för.

När Ung Pirat med klisterlappar varnade allmänheten för att fotografera offentliga skulpturer och lägga ut bilderna på nätet med hänvisning till en dom i ett upphovsrättsmål blev det ett väldigt liv. Klistret förstörde skulpturernas patina. Men vad är upphovsrätten värd om det går an att ta fram högtryckstvätten och förstöra signerade offentliga verk, uppförda med vederbörliga tillstånd?

Vad som nu kommer att ske med tunnlar och viadukt är oklart. Magnus Björstedt har i varje fall hört att gång- och cykeltunneln under Västerleden ska åtgärdas – den är också försedd med målningar, dock inte beställda och signerade, däremot nedklottrade.
– Men först ska tunnelns bärighet kontrolleras, och sedan ska någon form av dekoration på plats, galler med konstverk och belysning, något sånt, säger Magnus Björstedt.

Men det finns hopp om tunnlar och viadukt – kanske Enköpingsvyerna kan återskapas under järnvägen för på Västerledstorg är det kulturfestival där ungdomar mellan 12 och 17 år jobbar med street art under ledning av graffitikonstnärerna Shora Dehnavi och Kristoffer Persson. Upplevelseförvaltningen håller i trådarna för ett veckolångt projekt, och från pappersskisser kan deltagarna gå vidare och måla sina motiv på stora skärmar.
– De får prova sig fram, måla över och prova igen tills de blir nöjda. Vi vill att det ska sparas, och skärmarna kan komma att ställas ut på skatehallen sedan, säger Klas Hällerstrand, kulturutvecklare vid upplevelseförvaltningen.

Drömmen är att ungdomarna ska få använda sina kunskaper och få i uppdrag att dekorera inte bara betonggrå tunnlar med hjälp och stöd från graffitikonstnärer.

För en street art gr**p** (https://lottasallehanda.wordpress.com/2015/03/03/street-art-grp/comment-page-1/) lyser drömmen i starka färger och fantastiska former. Man kan bara hoppas att den blir verklighet och att graffitimålningar i fortsättningen respekteras som den konstart de faktiskt är.

Till sist: det är skillnad på graffiti och klotter.

Publicerat

Wales, Zucman och Panamadokumenten

(Detta skrevs söndagen 3 april Dagen efter, 4 april briserade nyheterna om Panamadokumenten. Jag publicerar 5 april, se nedan länkar till artiklar om Panamadokumenten.)

Om skattesmitare skriver Gabriel Zucman, biträdande professor vid London School of Economics, i boken Gömda rikedomar – en undersökning av skatteparadisen, Daidalos, 2015.
På drygt 150 sidor går Zucman igenom hur skatteparadisen uppstått och hur de används för att berika de redan rika, och för att de ska undgå att betala skatt.

Det är nu inte bara privatpersoner som använder sig av skatteparadisen, stiftelser och filialer till filialer. Det är också de stora multinationella bolagen som kan ha mångmiljarverksamheter i ett land och ändå inte betala ett öre i skatt där. Amazon, Google och Apple nämns specifikt (s 151), men som vi vet från Luxleaks
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=21634&artikel=6011279
så är det inte alls bara giganterna som smiter från skatt, det är många andra. Och det är inte bara ryska oligarker, det är ”våra egna”, se
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=21634&artikel=6010742.

Hur stora summor som undanhålls från skatt kan beräknas på olika sätt. Gabriel Zucmans enligt egen bedömning försiktiga beräkning handlar det om 7 500 miljarder dollar. Han beskriver också en beräkning som gjorts av James Henry och som slutat på 21 biljoner dollar – en summa Zucman av flera skäl anser vara alltför stor.

Hur mycket skattepengar skulle då Zucmans 7 500 miljarder dollar kunna generera? Han räknar om till euro och hamnar på 5 800 miljarder euro, och en total skatteförlust på 130 miljarder euro för världens länder. 1 040 miljarder kronor, räknat på åtta kronor i växelkurs. Det är väldigt, väldigt mycket pengar, och förblir mycket även om det fördelas på de länder som drabbas av skattefusket.

Men Zucman inte bara beskriver hur det är, han talar också om hur länder skulle kunna sätta stopp för dribblandet med bolag, dotterbolag, filialer och stiftelser.
Lösningen är krav på obligatorisk registrering av värdepapper av alla slag, och ett globalt vinstskattesystem där erlagd skatt fördelas på de länder där vinsterna genererats.
Schweiz, Luxemburg, Hongkong, Singapore, Jersey, Bahamas, Jungfruöarna, Irland, Caymanöarna, Panama … skatteparadisen.
Enligt Zucman är det framför allt EU och USA som förlorar skattepengarna genom skatteparadisens försorg.

Det är också EU och USA som gemensamt skulle kunna börja driva igenom ett globalt vinstskattesystem.

Gabriel Zucman är en av de ekonomer som arbetat tillsammans med Thomas Piketty, mångomtalad men hur stort inflytande hans forskning och förslag får är mera osäkert. Att EU med luxemburgaren Juncker i ledningen skulle gå i bräschen för förslag riktat mot det egna landet är kanske inget att hoppas på. Och USA har starka lobbygrupper för företag och mot skatt, mycket mindre starka för ökade skatteintäkter till medborgares nytta.

Hur inspirerande är då inte den walesiska byn Crickhowell som leder en revolt mot skattesmitarföretagen och har jagat bort bolag som registrerat sig i skatteparadis från byn.
”Regeringen säger att de vill vara business friendly, men de gynnar bara stora företag. Kafékedjan Caffé Nero betalar ingen skatt i landet. Vi måste göra om systemet från grunden, säger Steve Lewis” i Svenska Dagbladets artikel av Charlotta Buxton lördagen 2 april.
http://www.svd.se/walesiska-byn-gor-revolt-mot-skattesmitare
Det är vad Gabriel Zucman också säger: Systemet måste göras om från grunden.
Inte bara Piketty och Zucman visar på behov av reformer – Joris Luyendijk har gjort detsamma i reportageboken Swimming with sharks.
https://wordpress.com/post/lottasallehanda.wordpress.com/1551

Skatteupproret i Crickhowell har spritt sig över Storbritannien, och nu ingår närmare trettio städer i Crickhowells Fair Tax-system.
F d militären och rådgivaren åt Sony och Pepsi, Steve Lewis, har förlorat förtroendet för Tories:
”Se bara på finansminister Osborne och hans familjeföretag som inte betalat skatt i Storbritannien sedan 2008 trots att det under samma tid gett stora utdelningar till sina aktieägare, bland dem finansministern själv.” (förkortat ur artikeln).

Steve Lewis har varit på möte med Labours skuggfinansminister.
Och det finns en Fair Tax City-rörelse i Storbritannien.

Det är härligt att få veta – Attac och Occupy Wall Street lever.

Utlovade länkar:
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/panama-dokumenten-detta-har-hant?gmenu=open
http://www.svt.se/nyheter/utrikes/islands-statsminister-avgar-efter-skandalen
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/500-banker-i-lackta-dokumenten
http://www.svt.se/nyheter/mossack-fonsecas-tjanster-later-spioner-handla-i-det-fordolda
http://www.svt.se/nyheter/vacker-reaktioner-varlden-runt
http://www.svt.se/opinion/ahlenius-om-panamapapers

Länkarna är till SVT, men de flesta medier skriver om dokumenten med mer eller mindre lokala vinklar. Även n-rdfr-nt skriver, med den märkliga altavista-rubriken ”judisk finansiär kopplad till avslöjanden …”. Nej. Jag klickade inte, och har inte tänkt tanken att länka.

–

Publicerat

Strunta i Facebook – skriv brev!

Facebook är inte gratis för att ägarna är snälla och givmilda. Facebook är gratis för att användarna är till salu.

Inte de fysiska personerna, men allt de – vi – gör. Varje ”like”, varje delning, allt vi skriver om oss själva eller andra, alla bilder vi lägger upp alla länkar vi lägger in och vill dela med oss av till våra vänner. Allt samlas, sorteras, analyseras och är det underlag som Facebook sätter sina annonspriser utifrån.

När därför Metro uppmanar oss att göra ”roligare Facebook-grattis” med personliga youtubehälsningar, med att lägga upp en gammal pinsam bild på jubilaren, göra tio-i-topplista med hens favoritsaker eller skicka en grattislåt, så strunta i det.

Skriv ett brev i stället, gör ett firarkort och skicka i slutet kuvert …
Varken Facebook eller deras kunder har med våra kompisars favortisaker eller med ”pinsamma bilder” från deras barndom att göra.
Det är bekvämt med Facebook, så många finns där, det är så lätt att nå dem i flödet eller via chatt.
Men vi behöver inte lämna ut alla personliga detaljer om oss själva som de frågar efter, och vi ska definitivt vara mycket försiktiga med att lämna ut information om andra.

Den ständigt pågående debatten om näthat gör det ännu viktigare att vara försiktig med personliga data, i synnerhet som det visat sig vara så oerhört svårt att få Facebook att ta bort kränkande och hotfulla kommentarer. Till Jack Werner i SvD har Peter Münster, nordisk kommunikationschef för Facebook sagt att ”Ibland väljer människor att uttrycka sina åsikter på sätt som andra upplever som omoraliska, kränkande, eller bara helt enkelt ohyfsade, men som inte för den skull bryter mot våra communityregler.” (SvD 4 mars 2016)
Att Facebook däremot tar bort bilder av kvinnobröst, även om de sitter på en skulptur i Köpenhamns hamn – Den lille havfrue – eller om bilden illustrerar mammografi, torde inte vara obekant.

När det nu blir aktuellt med ”instant articles” där medieföretag släpper sina artiklar till Facebook, undrar jag hur det blir med illustrationerna? Eftersom det inte talats om detta i mediautvecklingsvärlden får man förmoda att plattformen Facebook har andra community rules för instant articles än för miljarden privatpersoner som använder sig av det vanliga flödet.
Och hur blir det med ägandet av artiklarna? Går det över till Facebook på samma sätt som allt som andra användare lägger ut blir Facebooks egendom? Och hur blir det då med tidningarnas arkiv? Kommer Facebook att kontrollera inte bara den dagliga publiceringen utan även mediahistorien?

Oh brave new world that gallops into such a future.

Läs det fascinerande och förskräckande reportaget i Wired om hur alla uppgifter om oss som samlas in från olika myndigheter och företag kan sammanställas och ge en kusligt exakt bild av vem vi är:
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2014/11/features/my-identity-for-sale
Bruce Schneier har skrivit boken Data and Goliath. The hidden battles to collect your data and control your world, (W W Norton & Co, 2015), för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Internet är kritisk, samhällsbärande infrastruktur, infrastruktur ska vara säker, tillgänglig, öppen och neutral i förhållande till användarna.
Facebook är ett företag, en plattform, ett program som visserligen används av många, men som inte är, och inte får bli, systemkritiskt och samhällsbärande.
Zuckerberg som skapade Facebook är som bekant miljardär, och rankas som nummer 2 i den lista över mest inflytelserika politiska påtryckare i det kommande presidentvalet som presenterades i Wired, February 2016. Det kan lända till eftertanke.

”The future of personal privacy depends on how much we demand more choice, control and transparency. Companies and governments could explicitly tell you what is happening to your personal information. They could allow you to opt out …” Gabriel Weinberg, grundare av duckduckgo.com, citerad i Wired, juli 2015.
Och i samma nummer av Wired säger Nick Mathewson, en av skaparna av Tor project:
”Governments have spent years declaring themselves simultaneously pro-security and anti-crypto; anti-hacker andr pro-spy; pro-privacy and pro-identification. Meanwhile, corporations have been promising citizens more privacy, advertisers more targeting and consumers more features. Until we can face up to these contradictions, our desire for privacy will remain unfulfilled.”
http://www.wired.co.uk/magazine/archive/2015/07/start/the-big-question

Sammanfattningsvis: Vill ni göra något extra av födelsedagshälsningen, skriv brev!

Publicerat

Assange och Pussy Riot

I Sverige var Pussy Riot rubrikmaterial och förkämpar för rättvisa ända tills konstnärs- och musikkollektivet skrev på en protestlista där undertecknarna kräver att häktningen av Julian Assange hävs.

Andra undertecknare var bland andra den kinesiske konstnären Ai Wei Wei, författarna Naomi Klein och Arundhati Roy, samt Reportrar utan gränser och Rättssäkerhetsorganisationen. Protestlistan lämnades in till FN:s kontor i Genève, med uppmaningen att de svenska och brittiska regeringarna ska följa ett utlåtande som lämnats av FN-panelen UNWGAD där Assange betecknas som godtyckligt frihetsberövad.

Nå – hur blev det nu då när Pussy Riot inte protesterade mot Putin och Ai Wei Wei inte mot kinesiska makthavare?

Nja. Med ledordet ”Brott” sammanfattar TT undertecknarna som ”tunga namn” och i rubriken blev det ”hundratals”. I ingressen namnges ingen person eller organisation som protesterar, däremot ”den våldtäktsmisstänkte Wikileaksgrundaren Julian Assange”. Direkt följer citat av ”folkrättsexperten Ove Bring”, som säger att ”Det är en politisk demonstration. Det har ingen betydelse”.

Epiteten ger besked om statusen på Assange respektive Bring, och Xi Jinping och Vladimir Putin ler i mjugg åt att Ai Wei Weis och Pussy Riots politiska demonstrationer inte har någon betydelse.
Ove Bring ges ytterligare plats att förklara hur oviktiga protesterna är och säger enligt TT att ”Jag tror inte att alla de här människorna som har skrivet under är insatta i de juridiska turerna i fallet Assange. De ser det snarare som en fråga om yttrandefrihet”.

Jo, Wikileaks, visselblåsare och yttrandefrihet har väl en del med varandra att göra. Och anklagelserna mot Assange offentliggjordes, med namn och allt, så lägligt efter att material om amerikanska truppers folkrättsstridiga ageranden i Irak släppts på Wikileaks.
Chelsea Manning dömdes så småningom till 35 års fängelse för att ha vidarebefordrat dokumenten och filmerna till Wikileaks.

Bring säger till TT: ”Den här frågan är behäftad med en politisk underton i och med att USA kan vara intresserad av att ställa Assange till svars för spioneri.”

Ja sannerligen. Det är ju det allt handlar om. Storbritannien lämnar Assange till Sverige som lämnar ut honom till USA – att Sverige skulle vägra lämna ut Assange om han misstänks för brott i USA är inte sannolikt.

I Danmark stod ett Gulfstream-plan lägligt och väntade på Kastrup i juni 2013, i den händelse Edward Snowden skulle söka sig vidare till Skandinavien från Moskva.
http://www.theguardian.com/us-news/2016/feb/05/edward-snowden-us-government-jet-wait-copenhagen-denmark
I slutet av artikeln intervjuas Nicholaj Villumsen, riksdagsledamot för De gröna:
”The clear intention of the Danish government to cooperate with the US over Snowden suggested that Scandinavian governments ”would probably do the same with Julian Assange”, were he to travel to Sweden to face rape allegations, Villumsen said. Assange’s insistence that he faces risk of extradition was a central aspect of his appeal to the UN working group on arbitrary detention, which on Friday ruled in his favour.” (David Crouch, The Guardian, 5 February, 2016)

Om UNWGAD och den europeiska arresteringsordern har en debattartikel skrivits och repliker utväxlats på DN Debatt. Läs gärna:
http://www.dn.se/debatt/kritiken-mot-sveriges-roll-i-assange-fallet-ar-befogad/

http://www.dn.se/debatt/repliker/fn-panelens-beslut-om-assange-ar-felaktiga/

http://www.dn.se/debatt/repliker/en-utlamning-mot-battre-vetande/

Publicerat

Kommuner i hajvatten

– There are smaller players who basically have no idea what they’re doing. Some small Spanish savings bank perhaps or some municipality in Sweden. What got to me after a while is how I’d be lying in the faces of these less sophisticated parties.”

Det är en ”cold fish” som talar på sid 247 i Joris Luyendijks bok Swimming with Sharks – my journey into the world of the bankers. Guardian Books, Faber and Faber 2015.

Gruppen cold fish beskriver Joris Luyendijk så här: This is the group that comes closest to the proverbial evil bankers: creeps who know exactly what they are doing. Except that these cold fish as I have come to call them are not creepy at all. They are extremely calculating and seek to eliminate all emotions from their decision-making. / …/ … a cold fish believes that the law defines what is acceptable. If something is legally permissible – even if it is at the very fringes of legality – then what’s the problem?” (pp 241, 244)

”Heja Mackie! Fin affär!” (MORITAT OM MACKIE KNIVEN, svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

Citatet i ingressen inleds med:
”He started talking about caveat emptor and deceiving clients without breaking a single law or rule.

Caveat emptor?
Till engelska översätts det ”let the buyer beware. Svenska wikipedia förklarar:
Caveat emptor är ett latinskt juridiskt uttryck med innebörd att en köpare av något får stå risken för att vad som köpts inte motsvarar hans förväntningar.

En attityd till jobb, samhälle och människor som skrämmer, fascinerar och roar när den förefaller gälla ”alla andra”.
Men som bara skrämmer när det uppenbarligen är cold fish och hans arbets”kamrater” i spar-, affärs- och investmentbanker som kan få hela världen att stanna. Och det går inte att kliva av.
Det går bara att se hur allt … stannar.
Hela den värld vi känner med transporter av varor och människor, av pengar och post, mat, material och materiel.

Hur länge skulle vi klara oss i våra stora städer med jobben flera mil och maten ännu längre bort?

Visst vore det skönt om de ansvariga i små spanska sparbanker och i svenska kommuner hade så mycket förstånd att de sade ”nej, det här förstår vi inte, så vi avstår”, i stället för att gå in i affärer som sätter världen, deras lilla, eller om många gjort som dem, allas stora, på spel.

Men det är inte bara bankerna som vi förmås tro vara ”too big to fail”.
Det är lagarna också, och synen på dem. Allt som inte är uttryckligen förbjudet är tillåtet.
Men är det så? Det är inte uttryckligen förbjudet att tränga sig i köer, störa andra i offentliga rum med högljutt prat och skrän. Men visst är livet enklare för de flesta om man tar hänsyn och försöker vara artiga mot varandra.

Civiliserade. (synonymer: ordnad, icke primitiv, upplyst, bildad, kultiverad, hyfsad).

”Alla fiskar simmar undan,
och till domstolarnas förtret
sjungs där mången vers om hajen,
fast att hajen inget vet.

För han kan rakt inget minnas.
Ingen såg´et, gud ske pris!
Och en haj är ingen haj alls
när man inte har bevis…”

(MORITAT OM MACKIE KNIVEN, svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

Publicerat

Trovärdigt teknikskifte

Som varje journalist, eller för den delen debattör, vet, så döljs djävulen i detaljerna. Ett tveksamt fakta så vacklar läsarens förtroende, två fel så är det kört.

Stavfel ger inte riktigt samma förtroendefall men slarvet gör läsaren irriterad, och blir det för många så blir effekten densamma som vid faktafel.

När Stefan Fölster, nationalekonom, adjungerad professor vid KTH och chefsekonom vid Svensk Näringsliv, skriver om robotar och vad de kommer att betyda för svenskt näringsliv och samhället i stort vill man gärna tro honom, eller åtminstone ta hans ståndpunkter under allvarligt övervägande.

I Robotrevolutionen – Sverige i den nya maskinåldern, Volante förlag 2015, skriver han:
”Smarta maskiner kommer att invadera våra arbetsplatser och hem under de kommande åren. De kan läsa, lyssna och tala. De lär sig av sina erfarenheter och de kan avläsa vår sinnesstämning och utveckla en sorts personlighet …I denna bok visar jag att robotrevolutionen har mycket mera omvälvande konsekvenser än bara jobben. Alla aspekter av våra liv berörs, till och med hur vi utvecklas som människor, och hur demokrati och välfärd fungerar. Häpnadsväckande lyft i livskvalitet är möjliga, men inte självklara. Stora risker finns också, särskilt i länder som nonchalerar teknikskiftet. Även Sverige har en hemläxa att göra. ” (sid 7).

Det är inte bara så att man vill tro, man tror, eftersom det är den gängse bilden: robotarna förändrar Allt.Men så skriver Fölster att ”För drygt hundra år sedan lyckades den då 19-årige Guglielmo Marconi med det som inga professorer eller stora företag klarat – att göra radiovågor användbara, vilket i dag är grunden för mobiltelefoner och mycket annat.” (sid 62).

Då kanhända den reagerar som av olika skäl vet att Nikola Tesla av inte så få anses vara den som ”gjorde radiovågor användbara”. Se t ex http://www.teslasociety.com/tesla_against_marconi.htm
Tesla Society är nu kanske inte den mest objektiva källan, och Marconi har definitivt sina förespråkare: http://earlyradiohistory.us/tesla.htm
Det kan vara värt att notera att i den senare nämns flera personer som viktiga i utveckling och användning av radiovågor, Herz, Stone, Lodge … Men att Marconi redan som 19-åring gjort ”radiovågor användbara” har det inte gått att hitta andra belägg än Fölster för.

Längre fram skriver Fölster att ”Det låter misstänkt likt ett uttalande från ett socialdemokratiskt statsråd på 1990-talet, Ines Uusman, som dryftade att ”internet är en fluga” (Sid 240).
Då har läsaren redan en gång snubblat över ett tvärsäkert påstående om en omdiskuterad fråga, och undrar hur det var med internet-flugan egentligen. Den som söker på internet hittar detta:
”Internet är en fluga.”
Nej, nej, nej. Det är en seglivad myt att Ines Uusman som kommunikationsminister sade så 1996. Det var en redigerare på Svenska Dagbladet som satte en sådan rubrik till en artikel där hon sade: ”Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning, men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet, men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad”.
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/bevingade-internet-citat/
Den uppmärksamme tänker att ”jaja, det är klart att DN tycker det är kul att SvD:s redigerare får en släng”, men även i SvD har det funnits artiklar där flugan förklarats vara en myt.

Men så i mars 2016, tjugo år efter artikeln där Uusman uttalade sig om den nya tekniken, så kommer en ny artikel om Uusman i SvD. Under vinjetten Vad hände sedan? inleds ett helt uppslag med att den f d ministern ger SvD rätt, hon hade sagt ”fluga”. Men flugan fanns inte med efter hennes pratminus utan i den inledande reportertexten, och av detta kunde mythistorien byggas.
I artikeln 3 mars 2016 säger Uusman (efter pratminus) om läget för tjugo år sedan:
– Användarvänligheten var otroligt dålig, det ska man inte glömma. Och det var bara nördar som nyttjade det här. Mina kolleger var så upprörda för att det var felciterat, men det var det ju inte. Jag sa det förvisso inte i den andan, men det är smällar man får ta.”

Uppfinnare och patent. Redigerare, reportrar, citat och ”anda”.
Om det som borde vara lättkontrollerat, historien, står på lerfötter. Vad ska man då tro om förutsägelserna om framtiden?
* Är det så säkert att vi som Stefan Fölster tror kommer att koppla upp oss till allt?
* Kommer vi att lita på e-allt-möjligt, och hur länge i så fall?
* Vill vi vara, och låta våra ”things” vara, uppkopplade i system vi inte kontrollerar, och med försvinnande små möjligheter att utkräva ansvar från dem som tillhandahåller systemen?

Hur länge produkt- och serviceföretag och myndigheter kan förlita sig på robotar och e-allt-möjligt beror delvis på hur (konsument) och annan lagstiftning kommer att utformas. Men också på hur människor kommer att acceptera robotisering och näthantering av allt från sjukvård via robotbilar till utvecklingssamtal med barnens lärare

Blir ständig uppdatering och tillgång till ett kontrollerat internet ett allomfattande krav från företag och myndigheter kanske det inte är ett teknikskiftat samhälle med nät och robotar vi har framför oss. Det kanske är ett, två, många parallella samhällen.

 

Publicerat

Försvar, press … och oberst Møller

Kontakter med Försvarsmakten ska numera gå via infostabens personal; presschef, pressekreterare eller jourhavande via pressnumret. Det är ok vid kriser.
När det handlar om reportage, om ämnen som måhända rör en garnison men emanerar ur högkvarteret, då är det en hämsko. Jourhavande informatör undrar vad man vill, vilka frågor det gäller och ber att få återkomma. Allt väldigt vänligt. Och otroligt hämmande.

Som journalist vill man ha en kontakt som kan svara inte bara på en fråga, utan också på följdfrågor, frågor journalisten kanske inte visste fanns innan den första frågan besvarats.
Centraliseringen av information är en utveckling till det sämre för journalister, men också för försvaret.

Till min glädje, som inte var oväntad eftersom oberst Møller vid det Danske forsvar vid flera tillfällen varit en källa till information och därmed förståelse men också till munterhet, har obesrsten kommentarer också som berör detta.

Lars R Møller förklarar varför försvarsledningen i Danmark reagerade kraftigt mot Thomas Rathsacks bok ”Jaeger – i krig med eliten” som (skriver Møller) ”Efter min mening skyldtes reaktionen, at den brød med (…) Forsvarets pressepolicy, der i korte traek gik ud på, at alle informationer til offentligheden skulle komma fra presse- og informationstjensten. Alle brud på denne udmaerkede praksis skulle forsøges nedkaempet så hårdt og hurtigt som muligt. Informationsstyrning er nøglen til politisk påvirkning, og alle tiltag eller utidige forsøg på at skabe en åben debat skal bringes til ophør så hurtigt som muligt.” (s 431 Lars R Møller, Tak for turen, Lindhadt og Ringhof, 2014)

Längre fram skrive Møller:
”Hvis man skal vente på tilladelse fra et ministerium til at åbne munden, forpasses denne mulighed. Forsvaret kan ikke kontrollere mediestrømmen. Det er ikke vores opgave, men vi er også alt for longsamme i forhold til medierne. Vi får oftest kun én chance, og så skal vi gribe den. Det kan man kun ved at udstyre Forsvarets personel med en generel opmuntring til at ytre sig. Centraliseret mediekontrol dur ikke, og Forsvaret ender alltid med at halse efter begivenhederne i stedet for at vaere med til at praege dem.” ss 571-572

Man skulle önska att det utgick ett sådan påbud till svenska militärer. Nu är det i stället en räddhåga och ständiga hänvisningar till ”högkvarteret” där växeln kopplas till infostaben oberoende av vem som efterfrågas eller vilken fråga det gäller. Det gäller även om man lyckas komma i kontakt med vederbörandes sekreterare. Och infostaben vill ha precisa frågor och telefonnummer att återkomma till, och när återkoppling sker är det infostaben som ringer, med mer eller mindre önskvärd information.

Vad är försvarsmakten rädd för? Inte för främmande makt i varje fall, det ger en uppsjö av mulitnationella övningar besked om. Att främmande makt också ges tillträde till skyddsobjekt är än mer anmärkningsvärt.

Svensk medborgare/journalist (och tidningsläsare, så i förlängningen gäller det naturligtvis många fler) ges inte tillträde till skyddsobjekt,(i det fall jag känner till Bålstaanläggningen) och svaret från säkskyddsofficer Peter Nilsson på anhållan från journalist från Upsala Nya Tidning var att ”Försvarsmakten har ingen skyldighet att ta emot besök vare sig till skyddsvärda platser eller till andra platser som disponeras av Försvarsmakten. Ett nekande svar till Uppsala (sic!) Nya Tidning behöver sålunda inte motiveras. Luftstridsskolan erbjuder Uppsala (sic!) Nya Tidning möjlighet till intervjuer med personal som jobbar i anläggningen men att detta görs på annan plats.” (24 maj 2012).

Varje journalist vet att det är miljö och atmosfär som utgör skillnaden mellan ett reportage som griper tag och ett reportage som inte gör det. ”På annan plats” är alltså ett dåligt alternativ.
Att regeringskansliet, och dåvarande försvarsminister Tolgfors givit tillstånd till saudiskt besök i stridsledningscentralen i Bålsta gjorde ”på annan plats” extra surt.

Ska finansiärerna (skattebetalarna) av anläggningen inte ens få möjlighet att besöka den via ombud (journalist), medan främmande makt ges tillträde? Och om saudier såsom viktiga för försvarsindustrin ges tillträde, vad vet då inte mer eller mindre allierade försvarsmakter?
”En svensk tiger’” gäller säkert ännu, men vem som är svensk och inför vilka det tigs är en annan sak.
”Hvis man skal vente på tilladelse fra et ministerium til at åbne munden, forpasses denne mulighed. Forsvaret kan ikke kontrollere mediestrømmen. Det er ikke vores opgave, men vi er også alt for longsamme i forhold til medierne. Vi får oftest kun én chance, og så skal vi gribe den.” (op cit)

Tak, oberst Møller.

Och tro inte att avanonymiserade bloggare som Skipper och Wiseman kan fylla vakumet i Sverige. Med offentliggörandena försvann om inte trovärdigheten, så oavhängigheten från infostaben.

Skärpning, försvarsmakten!

Publicerat

Fysisk omvårdnad och facklig strategi

För nu ganska många år sedan genomfördes en enkät bland sjukhuspersonal. Om det bara var i Enköping vet jag inte, men på lasarettet där vet jag säkert.
Enkäten fungerade som en kartläggning av vilka arbetsuppgifter vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor kunde utföra.
Arbetsuppgifterna angavs och de svarande skulle kryssa i ja och nej.
Föga förvånande ledde svaren till slutsatsen att de som som utförde minst arbetsuppgifter var vårdbiträdena. Mera gjorde undersköterskorna och mest sjuksköterskorna.
De senare kunde ju både städa, tömma bäcken, mata, tvätta och klä på patienter patienter, sätta katetrar, lägga om sår, ge injektioner, dela medicin och mycket annat.

Vårdbiträdena däremot hade förhållandevis få arbetsuppgifter, men många av dem kunde inordnas under beteckningen ”fysisk omvårdnad”.
En representant för Kommunalarbetareförbundet som organiserade vårdbiträdena var mycket syrlig i sina kommentarer om kartläggningen och dess utfall. Hon sade ungefär att ”på det här sättet visar man ju att vårdbiträden inte behövs, alla kan göra det vi gör”.
Och så var det ju också.

Hur många vårdbiträden som idag finns kvar på sjukhus och lasarett vet jag inte, men det är såvitt jag vet inte längre någon stor yrkeskår. Undersköterskeutbildning är vad som minst efterfrågas vid anställning, även inom kommunal äldreomsorg.
Väldigt efterfrågade är däremot sjuksköterskor, för de kan ju göra allt.
Det var nog inte riktigt deras fackliga representanters mening att de faktiskt skulle göra allt också, men mer och mer har det blivit så.

När landstingen skulle spara och drog in på annan personal, som vaktmästare och vårdbiträden, och lade ut städning på entreprenad, blev det plötsligt väldigt många arbetsuppgifter som skulle göras eller åtminstone kontrolleras av sjuksköterskorna och undersköterskorna.
Hämta mat- och tvättvagnar var kanske inte vad de hade tänkt sig utföra i sina respektive professioner, även om de kan göra det.

Nu går den sjukvårdspersonal som är kvar på knäna, och sjuksköterskorna klagar bittert över hur tungt deras arbete blivit.
Dåligt betalt har de också, och dåliga scheman.
Jag tvivlar inte på att det är sant att både lön och scheman är dåliga.
Men jag kan inte tänka annat än att kartläggningen för länge sedan som såg så väldigt bra ut för dem, i själva verket gjorde dem en björntjänst.
Lönerna har drivits uppåt i en trängre ekonomi, men fler arbetsuppgifter ska utföras av färre händer.
Klart att det är jobbigt.

Det är kanske inte konstigt att sjuksköterskor tar sin skattebetalda utbildning och jobbar för högre löner i Norge. Men inte är det bra för svensk sjukvård.

När Vårdförbundet (UNT 8 juli -15) klagar på att läkarstuderande får vikariat motsvarande sjukskötersketjänster på Akademiska sjukhuset, tänker jag igen att Vårdförbundet, hur tänker ni nu?
I synnerhet som den kompetens läkarstudenterna sägs sakna är kunskaper om ”fysisk omvårdnad”.
Vad den består av och som läkarstudenter saknar efter tre års studier, MR-utbildning, säkerhetsutbildning och två veckors praktik på röntgenavdelningen där de placerats, framgår inte.

Däremot vet jag att ”fysisk omvårdnad”, det var vad vårdbiträden ägnade mycket av sin tid åt.

Publicerat

”En polis för vilken ingen tog det politiska ansvaret”

Enbomsaffären utspelade sig på 50-talet när många nu levande svenska inte var födda.
Tiden när … tja, hur var det nu? Tommy eller Elvis? Snoddas? Hockey? Mora-Nisse?
Vet inte, jag var för liten, och är för dåligt påläst om tiden, kalla kriget, Sverige och Enbomsaffären.
Om Enbomsaffären har Tomas Bresky skrivit en mycket intressant dokumentärroman. ”Kodnamn: Mikael, Spionaffären Enbom och kalla kriget”, Ordfront, 2008.

Det är obehaglig läsning av flera orsaker. Obehaglig för att den ger en bild av svenskt rättsväsende som vi gärna tror att det inte skulle vara förtjänt av. Obehaglig också för den bild av media som åtminstone en del av oss skulle önska att inte var fullt så sann.

Av allt tänkvärt som boken innehåller är det en passus som särskilt etsat sig fast.
Det som hänt var att det avslöjats att en svensk agent gått på biträdande sovjetiske militärattachén och sagt att ”Jag vet om edra förbindelser med Madame Jakovleva …” Och sedan hotat med att skicka meddelande om saken till Jakovlevas make och till hans chef. En provokation.
Den sovjetiske ambassadören klagade på beteendet i en not till Östen Undén, som ansåg att det varit fråga om ett grovt utpressningsförsök, men att det var uteslutet att svensk polis låg bakom.

Bresky skriver:
”… när det gäller provokationen skulle det visa sig att den orsakade problem på allra högsta politiska nivå. Statsminister Tage Erlander skriver i sin dagbok 13 juni 1952, tre veckor efter mötet med Undén och Rodionov (ambassadören):
’Föga munter beredning om Enbomsaffären. Ryssarnas skuld är förvisso klarlagd, men vår ställning har ju blivit ganska underminerad genom den förbannade provokationshistorien, som någon idiot ställt till med, då man sökt utnyttja vetskap om en kärleksaffär mellan folk på ambassaden. Fy fan vad allt kan göras dumt och fult.’
Dagen efter ringde kabinettssekreterare Arne S Lundberg, senare känd som ’Envojen’ när han var chef för LKAB, till Erlander och beklagade diskussionen om provokationen.
Lundberg skyllde på kriminalintendenten Åke Hasselrot som sagt att polisen i sin kamp mot bovar då och då måste använda metoder som regeringen icke kunde godkänna.
Hasselrot hade sagt ’I detta fall måste dessutom vår attityd gentemot ryssarna vara ett blankt förnekande av att polisen gjort sig skyldig till provokation.’
Erlander kommenterar i sin dagbok:
’Under krigsåren hade vi en polis för vilken ingen tog det politiska ansvaret. Vi vill inte ha den tiden tillbaka.’
Vid lunchen diskuterade Erlander saken med finansminister Per Edvin Sköld som enligt Erlanders dagboksanteckning sade:
Hasselrots mening är orimlig i en demokratisk stat ...”. Bresky, ss 104-106. (fetningar och kursiveringar är mina)

Inte är det så att allt var bättre förr, men åtminstone fanns det uppenbarligen en politisk medvetenhet om vikten av att våldsmonopolet kontrollerades av politiker.
Vilka politiker i dag vet vilka åtgärder polisen kan vidta med hjälp av FRA, och vilka konsekvenser det får?
Tillsatta nämnder och kommissioner får veta delt och styckevis vad som försiggår, material delas mellan olika länders säkerhetstjänster, och var uppgifterna till sist hamnar, och hur de används är långt, långt bortom demokratisk kontroll.

Och media, den tredje statsmakten?
Den är lika lättmanipulerad och springer på lätta bollar i dag som på 1950-talet, och med ett tunnelseende lika fast etablerat, i dag som på 1950-talet.