Det blev inget inramat collage med fotokort och motiv knutna till krig och vapen. Korten ville inte låta sig kombineras till ramvänligt format. I stället blev det detta:
Lite taffligt sammanställda på den omanglade linneduken.
Det var färgbildens nöjt uppåtblickande soldat speglad i bilrutan, och fången som med förbundna ögon och bävan likaledes vänder ansiktet uppåt, som inledde samlingen av militär- och vapenanknutna bilder. Jorge Silvas bild nere till höger från utställningen ”Vittnesmål Irak – fem års krigsrapportering” på Galleri Kontrast våren 2008 är fortfarande den av de fyra som utan blod, våldsutövande och vapen speglar krigets maktförhållanden.
Det är sannolikt flygplan eller helikoptrar Silvas personer riktar uppmärksamheten mot. Vilken typ av plan som Johan Bergmark fångat i effektfull siluett mot molnet på fotot uppe till vänster, är oklart. Men i det tänkta collaget passade hans foto, även det från Galleri Kontrast, bra.
Pojken med hjälm, gevär och flera handeldvapen fotograferades av Vee Speers 2007 (kortet från Fotografiska). Den unge mannen med patronbälten över huvud och axel fotograferades av Gilles Caron i Biafra 1968, (kortet från Musée de l’Elysée, Lausanne).
Unga människor i verkligt krig och krig som en lek. Hur det var och hur det förespeglas bli.
Annie Leibovitz svartvita foto från Sarajevo 1994 (kortet är märkt Fotofolio.com, sannolikt köpt på Fotografiska). Bilden säger mer än ord.
Galleri Kontrast ägs av Pressfotografernas Klubb och finns på Hornsgatan i Stockholm. www.gallerikontrast.se
Samma år som Sverige förlorade det krig man själv startat mot Ryssland begärde svenska adelsmän militär hjälp från Ryssland och kejsarinnan Elisabeth. En hjälp hon så gärna gav, de ryska trupperna började anlända 30 november 1743. 12 000 ryska soldater inkvarterades från Östhammar i norr till Söderköping i söder.
Det handlade om tronföljden. Adeln ville ha Adolf Fredrik av Holstein Gottorp, Västsverige och Dalarna ville ha det den danske kronprinsen Fredrik. De förra fruktade en kunglig envåldshärskare, de senare ville ha en nordisk union och öppnad gränshandel med Norge.
Tiden efter Karl XII:s död, 30 november 1718 (notera datum) var Sverige krigstrött, och Arvid Horn ledde en ministär som rustade ned krigsmakten. Men omgivande länder, Ryssland, Frankrike, Danmark … Krimkrisen 1736 där Turkiet inlett fientligheter mot Ryssland. En stark falang såg Ryssland som det stora hotet, och Horns ”mössor” förlorade makten till ”hattarna” 1739. Två år senare förklarade Sverige krig mot Ryssland, ett krig 1743 slutade i ett totalt nederlag (se nedan) för Sverige.
Av 1200 inkallade dalkarlar kom 250 tillbaka till sina hemsocknar. Dalkarlarna ville ställa herrarna till svars, och man ville inte ha Adolf Fredrik som tronföljare. Budkavlen gick, och marschen till Stockholm. De samlades på Gustaf Adolfs torg, armén kallades in. Upplands och Västmanlands regementen vägrade skjuta på dalfolket, men Älvsborgs regemente och Livregementet hyste inga tveksamheter. Det slutade med blodbad och det som kommit att kallas Stora Daldansen.
Sex av ledarna avrättades, var trettionde av deltagarna, det ska ha varit 6000 man, fick slita spö. I någon mån gick ”herrarna” ändå dalfolkets krav till mötes, två av generalerna ansvariga för krigföringen mot Ryssland avrättades även de.
Men Adolf Fredrik ville hattarna ha, och hur skulle man kunna säkra det när Danmark-Norge förstås ville se sin kronprins på Sveriges tron, precis som folket i Västsverige och i Dalarna. Kejsarinnan Elisabeth tyckte som hattarna att Adolf Fredrik passade bättre, de var ju dessutom släkt, och så klart kom hon gärna till hjälp när hattarna bad henne.
12 000 ryska soldater säkrade Adolf Fredriks tron, samma år som man förlorat det krig man själva startat, 24 år efter att ryska soldater härjat Roslagen. Sällan har talesättet min fiendes fiende är min vän passat bättre, och hattarna bör ha varit nöjda. Åtminstone fram till 1772 då Adolf Fredriks son Gustav III, gift med en dansk prinsessa, genomförde sin statskupp och riksrådet och partigrupperna hattar och mössor upplöstes. Så fick de då såväl danskt inflytande som en kung som var om inte enväldig så med stark makt. Det slutade med en adlig sammansvärjning och skottet på maskeradbalen 1792.
Hattarna borde kanske ha varit mera försiktiga med vad de önskade sig. Det borde kanske även dagens politiker vara. Debatten innan det ödesdigra kriget mot Ryssland 1741-1743 då de som argumenterade för att det ryska hotet inte var av den dignitet som hattarna gjorde gällande närmast framställdes som landsförrädare, påminner ibland om dagens där till och med förre ärkebiskopen utmålas som ”nyttig idiot” som lånat sig till Kremlvänlig propaganda.
Att vara för fred och alliansfrihet är inte samma sak som att gå Putins ledband.
Om inbjudan till kejsarinnan Elisabeth och ryska armén att komma till Sverige skrev Anders Persson boken Den farliga hjälpen (Ordfront 1981). Oskar Sjöström, då doktorand i historia vid Stockholms i universitet, skrev 22 mars 2014 en understreckare i SvD med rubriken När rysskräcken satte klorna i Sverige. I Försvarets forum 03/20 skrev Per Iko under rubriken Vådan av svagt värdlandsstöd om hur de ryska soldaterna inkvarterade i städer och på landsbygd och ”blev en tung börda som med kort varsel lades på den svenska befolkningen”. Beteckningen ”totalt nederlag” har jag fått från en person väl bekant med militär strategi och taktik. Redogörelsen för åren 1740-43 skrevs efter att denne ”dammat av såväl Fryxell, Grimberg, Herman Lindqvist m fl”, vilket vidarebefordras som ytterligare lästips för intresserade.
Spioneri igår, och spioneri i dag. Teknologin har förändrat villkoren för världens underrättelsetjänster oavsett det gäller ekonomiskt eller militärt spionage. Gordon Corera och Eric Ambler har skrivit väsensskilda böcker om spioneri, båda tankeväckande. I boken Intercept. The secret History of Computers and Spies from Bletchley Park to Cyber Espionage. (Weidenfeld&Nicolson, 2016, paperback edition) beskriver Gordon Corera Tusen sandkorn-modellen:
”In this account, three different countries want to know what kind of sand there is on a beach in a foreign country. One country – let’s call it Britain – would send a submarine to the vicinity and then a commando team (probably wearing black tie underneath their wetsuits) to get a sample in the dead of night.
Another country – let’s call it America – might use the latest technology by pointing their satellites to stare down at the beach and sending sniffer planes to collect samples from the air.
A third country – let’s call it China – would do things differently. It would send thousands of its own citizens to take a holiday on the beach. And, as one writer puts it, ”at sunset they would all go home and simply shake out their towels, and the Chinese would end up with more sand – and more data – than other nations.” (p 184)
Det är en dråplig beskrivning av olika sätt att hämta information. Det blir mindre dråpligt när Corera i kapitlet Titan Rain, skriver om hur man från Kina tankade hem all information som fanns om teknologi, forskning från olika företag och myndigheter i väst, och därmed slapp den långa och dyra processen att ta fram teknik, material och modeller till produkter av olika slag – för konsumtion eller militära ändamål.
En fantastiskt snabb ekonomisk och teknisk utveckling blir plötsligt lättare att förstå, och i en tid när cyberskurkar per definition kommer från öst, men betydligt närmare ifrån än Kina, är det på sätt och vis upplyftande att läsa detta trots att det är eländesskildringar av hur dålig datasäkerheten var.
Mindre upplyftande är det att datasäkerhet fortfarande långtifrån att vara en självklarhet, snarare är något som myndigheter, företag och privatpersoner kommer på att nog inte vore så dumt ändå, när det redan är för sent.
”Encryption will be the central battleground” förutspår Corera, för spioner och myndigheter. Men hans avslutande fråga i boken lyder ” A fundamental question is not what you CAN do with technology, but what SHOULD you do with technology. It is a question that extends beyond espionage and is at heart a political question too important to be left to a (p 391)
Intercept är en bok att läsa och kontemplera för var och en som är intresserad av IT, cybersäkerhet och för den delen cyberdumhet.
En annan aspekt på spio … förlåt, underrättelseinhämtning ger Eric Ambler i ”The Intercom Conspiracy” (Fontana Collins 1972), tidigare citerad på denna blogg Trollbriker och paper mills, om två militärer som av misstag arresteras när de kommer till ett NATO-högkvarter och blir förhörda av en militärpolis. Denne hade varit betydligt mera orolig för att de två var förklädda journalister än för att de skulle vara förklädda spioner från främmande makt. De två militärerna förklarar det med att militärpolisen var realist:
”A realist in this context, he said, being one who assumes that most of the secrets we guard so jealously are already well known to the other side, and that most of the secrets the other side guards are already well known to us. One who also understands, however, that the conventions must be observed and the the pretences maintained, that outsiders may not look in on our foolishness and that both sides have a common enemy – the small boy who saw that the emperor was naked.” (p 29)
Det är nu en bok skriven 1969 och det kalla kriget pågick som bäst. Underrättelsevärlden har förändrats, och i dag är det inte heller nödvändigtvis längre så att ”conventions must be observed”.
Däremot finns fortfarande en gemensam fiende. Pojken som såg att kejsaren var naken.
Skrid om ni vill, men annars åk, gå, se till att ni tar er till Verket!
Se sommar- och fasta utställningar i Avestas gamla järnverk med Dalälven som granne.
Bara miljön gör det värt ett besök, och med konstutställningarna blir upplevelsen än mäktigare.
Kjell Engman, mycket liten del av Vita frun och smederna.
En av de som gjorde störst intryck på mig var Kjell Engmans glaskonst, Vita frun och smederna.
Glas och ljus i en lokal där tak och hörn försvinner i mörker ger dimensioner åt skulpturerna som en annan lokal aldrig skulle kunna förmedla.
En annan Sonja Nilssons Korridoren. Gå genom en dörr, hur svårt kan det vara? Inte alls svårt. Det svåra är att hitta ut ur spegelkorridorerna.
Sonja Nilssons Korridoren. Suddet längst in och bort är fotografen.
Olafur Eliasson har använt spegeleffekten i en lokal i storlek motsvarande liten hiss i en utställning på Århus konstmuseum 2008. Fascinationen, och en lätt hisnande känsla, är densamma i Korridoren.
Och så OLEK, Agata Oleksiak. Ett virkat rum, en virkad cykel, en virkad värld. Alltså, en invirkad värld, en värld som OLEK gjort tillsammans med en grupp kvinnor nyanlända till kommunen och som med fantastisk hantverksskicklighet täckt soffa bord, vägguret, leksaker, dörrar – allt – i garn i många färger. Tapeterna har mönster av virkade figurer, och lutad mot rummets yttervägg cykeln.
Och filmen. Hur det såg ut och vad som sedan hände.
OLEK, Agata Oleksiak, och det rum som virkades in. Vad som sedan hände visar filmen som ingår i installationen.
Allt sammantaget en konst- och konsthantverkupplevelse utöver det mesta.
Att de flesta av de deltagande konstnärerna inte nämns här betyder inte att de inte är värda uppmärksamhet eller deras verk inte att ses. Tvärtom.
Läs och se mera på www.verket.se.
Sommarens utställning Struktur pågår till 18 september.
Hasta till Avesta och Verket!
PS OLEK deltar i ännu en kultursatsning för integration i Avesta. Gula villan virkas in i rosa garn, och det ska stå klart i mitten av augusti. Det borde alltså vara färdigt nu. Christos projekt må ha varit monumentala, men OLEKs är närmare. DS
PPS Om fönstren ingår bland de officiella konstverken är lite oklart, men roliga är de, och det är inte denna (höjdrädda) Lotta som varit i farten. DDS
”Ett antikt eller hemmabyggt vapen” ska den engelska Labour-politikern Jo Cox ha mördats med.
Hur det är med antika vapen, hur de köps, säljs och deras användbarhet vet jag inte.
Men att vapen går att tillverka på hemmaplan skrev Wired ett stort reportage om redan i augusti 2015. Reportern Andy Greenberg beskrev olika metoder att tillverka de delar som inte är öppet tillgängliga på den amerikanska marknaden. Med skär och drillborr, med 3D-skrivare och med en särskilt skapad maskin, öppet tillgänglig på marknaden, ”Ghost Gunner”. Med alla delar monterade blir det ett halvautomatiskt vapen.
Greenberg skriver i ingressen: ”Anyone can now build an untraceable gun with little more than an aluminium block and a 1500-dollar computer-controlled mill. I made one at the office.”
Det framgår att det inte skett utan noggranna studier av instruktionsfilmer tillgängliga på nätet och ett antal arbetstimmar. Ingen tillverkningsmetod var lätt, men med Ghost Gunner blev slutresultatet fullt funktionellt, träffsäkert och ospårbart.
Kostnaden slutade på 2 272 dollar. Drill-varianten var billigare, 1 334 dollar, men å andra sidan var slutresultatet oanvändbart. 3D-medoden blev dyrast, 3 604 dollar, och resultatet inte bra.
Greenberg berättar avslutningsvis om hur han med visst besvär lämnar in sina egentillverkade ”lower receivers” till polisen, mot handskrivet kvitto. ”The Ghost Gunner still sits in a storage room at Wired’s office … (tillverkaren) has already sold more than a thousand of its gun-making boxes, each one a tiny, easy-to-use, anarchic rifle factory.”
Så kan då var man eller kvinna bli sin egen vapensmed, och näthandel är inget främmande koncept. Att det kräver kunskap om mer än att göra beställningar via nätbutiker är uppenbart – kunskap om och tillgång till lämplig ammunition till exempel.
Näthandel och hembyggda vapen.
”Postorder” har varit något att fryna på näsan åt. Hämta Ellos- och bokklubbspaket på posten gav inte statuspoäng.
Men ”näthandel”, eller ännu finare ”e-handel”, är fint och är det bara rätt företagsnamn på förpackningen är det helt ok att bli sedd med paketet.
Näthandel är en framtidsbransch kan man läsa i livsstils- och ekonomiartiklar– för tänk så praktiskt det är, och paketen kan t o m komma att levereras med drönare direkt hem till dörren. Hur det ska lösas för icke-villaboende är oklart, men med rätt app ska det säkert ordna sig.
Näthandel och hembyggda vapen.
Om halvautomatiska vapen kan byggas med hjälp av postorderpaket hem till dörren och Youtube, hur säkra ska vi då känna oss för att försäljning av konstgödsel, aceton och sprejfärg kontrolleras.
Om halvautomatiska vapen kan byggas med hjälp av paket hem till dörren, hur betryggande är det då jagar knarkhandeln på darknet och då it-företag vill få oss att tro att blockering av sajter kan stoppa barnpornografi.
En artikel i Wired från mars 2015 porträtterar en amerikansk general som ledde JSOC, Joint Special Operations Command, 2003-2008 med uppgift att besegra al-Qaeda i Irak och Afghanistan.
General Stanley McChrystal lyckades enligt artikelförfattaren Kevin Gray genom att få Navy Seals, Army Deltas, SAS i Storbritannien och Australien, och CIA, ”to think and act with a single hive mind”.
Resultatet av detta var en organisation så dödligt effektiv att den slog ut al-Qaeda i Irak och ”dealt a significant blow to insurgents in Afghanistan.” skriver Gray.
Efter att ha gått i pension från USA:s krigsmakt startade den drygt 50-årige generalen tillsammans med en officer som tidigare lytt under honom en ny karriär som föreläsare och ledarskapsutbildare i egna företaget CrossLead, som ingår i koncernmodern McChrystal Group.
Ledarskapsutbildningarna handlar om hur personal och ledning i alla företag måste dela information och arbeta tillsammans för att nå ett gemensamt mål.
Det låter inte svårt, snarare självklart, men rätt framfört är det säkert vad som kan behöva höras på många nivåer i såväl små som stora företag.
Det är annat som förvånar i reportaget:
Jo, al-Qaeda slogs ut i Irak, men det var aldrig starkt där, och IS/ISIS/Daesh kom i stället. Och det betydande slaget mot upprorsmän i Afghanistan … är det verkligen en sannfärdig beskrivning av vad som uppnåddes, och vad har det lett till?
”To think and act with a single hive mind”.
Men kära nån – det är ju the Borg i Star Trek, The Next Generation, ”the Borg, a cybernetic hive mind that threatens to assimilate all intelligent life”. Hoten mot människor och allt annat liv i rymden, Borgs som inte har ett rymdskepp utan en rymdkub, Borgs som är människomaskiner, som tänker och agerar som en varelse, och som blixtsnabbt kan anpassa den teknologi som är inbyggd i dem för att försvara sig mot yttre hot: ”We are Borg. We will assimilate you. Resistance is futile.”
I CrossLeads lokaler sitter ”inspirational slogans on the walls” skriver reportern. Kära nån igen. Vad det står på plakaten framgår inte, och säkert är det inte ”War is peace”, ”Freedom is slavery”, ”Ignorance is strength” eller ”Big brother is watching you” som i George Orwells Nineteen Eighty-Four. Och inte ”Vår store ledare Kim Jong-Un” heller.
Storlek betyder något i media, liksom layout. ”Battlefield teachings” och ”Companies at war” (kunder till CrossLead) är inlagda som faktarutor i spalterna i artikeln som löper över tre uppslag. Det hela inleds med ett bilduppslag med klar reklamkänsla och mörkbrun bakgrund där generalen i profil och grön kortärmad skjorta på vänstersidan ser beslutsamt mot en stor logotyp på högersidan. Logotypen är en cirkel som innesluter en örn greppande pilar och blixtar i sina klor, och på dekorativa band texten The New art of War Business, för säkerhets skull också på latin, Bellum et negotium.
Kära kära nån. Det är ett reportage och ett personporträtt av en man, hans karriär och hans företag. Sådana brukar ha en positiv och som här rent av beundrande ton. Men kombinationen oreserverad beundran och ”hive mind-Borgs”, militära insatser i Irak och Afghanistan, och de inspirerande textplakaten är förvånande.
Kontakter med Försvarsmakten ska numera gå via infostabens personal; presschef, pressekreterare eller jourhavande via pressnumret. Det är ok vid kriser.
När det handlar om reportage, om ämnen som måhända rör en garnison men emanerar ur högkvarteret, då är det en hämsko. Jourhavande informatör undrar vad man vill, vilka frågor det gäller och ber att få återkomma. Allt väldigt vänligt. Och otroligt hämmande.
Som journalist vill man ha en kontakt som kan svara inte bara på en fråga, utan också på följdfrågor, frågor journalisten kanske inte visste fanns innan den första frågan besvarats.
Centraliseringen av information är en utveckling till det sämre för journalister, men också för försvaret.
Till min glädje, som inte var oväntad eftersom oberst Møller vid det Danske forsvar vid flera tillfällen varit en källa till information och därmed förståelse men också till munterhet, har obesrsten kommentarer också som berör detta.
Lars R Møller förklarar varför försvarsledningen i Danmark reagerade kraftigt mot Thomas Rathsacks bok ”Jaeger – i krig med eliten” som (skriver Møller) ”Efter min mening skyldtes reaktionen, at den brød med (…) Forsvarets pressepolicy, der i korte traek gik ud på, at alle informationer til offentligheden skulle komma fra presse- og informationstjensten. Alle brud på denne udmaerkede praksis skulle forsøges nedkaempet så hårdt og hurtigt som muligt. Informationsstyrning er nøglen til politisk påvirkning, og alle tiltag eller utidige forsøg på at skabe en åben debat skal bringes til ophør så hurtigt som muligt.” (s 431 Lars R Møller, Tak for turen, Lindhadt og Ringhof, 2014)
Längre fram skrive Møller:
”Hvis man skal vente på tilladelse fra et ministerium til at åbne munden, forpasses denne mulighed. Forsvaret kan ikke kontrollere mediestrømmen. Det er ikke vores opgave, men vi er også alt for longsamme i forhold til medierne. Vi får oftest kun én chance, og så skal vi gribe den. Det kan man kun ved at udstyre Forsvarets personel med en generel opmuntring til at ytre sig. Centraliseret mediekontrol dur ikke, og Forsvaret ender alltid med at halse efter begivenhederne i stedet for at vaere med til at praege dem.” ss 571-572
Man skulle önska att det utgick ett sådan påbud till svenska militärer. Nu är det i stället en räddhåga och ständiga hänvisningar till ”högkvarteret” där växeln kopplas till infostaben oberoende av vem som efterfrågas eller vilken fråga det gäller. Det gäller även om man lyckas komma i kontakt med vederbörandes sekreterare. Och infostaben vill ha precisa frågor och telefonnummer att återkomma till, och när återkoppling sker är det infostaben som ringer, med mer eller mindre önskvärd information.
Vad är försvarsmakten rädd för? Inte för främmande makt i varje fall, det ger en uppsjö av mulitnationella övningar besked om. Att främmande makt också ges tillträde till skyddsobjekt är än mer anmärkningsvärt.
Svensk medborgare/journalist (och tidningsläsare, så i förlängningen gäller det naturligtvis många fler) ges inte tillträde till skyddsobjekt,(i det fall jag känner till Bålstaanläggningen) och svaret från säkskyddsofficer Peter Nilsson på anhållan från journalist från Upsala Nya Tidning var att ”Försvarsmakten har ingen skyldighet att ta emot besök vare sig till skyddsvärda platser eller till andra platser som disponeras av Försvarsmakten. Ett nekande svar till Uppsala (sic!) Nya Tidning behöver sålunda inte motiveras. Luftstridsskolan erbjuder Uppsala (sic!) Nya Tidning möjlighet till intervjuer med personal som jobbar i anläggningen men att detta görs på annan plats.” (24 maj 2012).
Varje journalist vet att det är miljö och atmosfär som utgör skillnaden mellan ett reportage som griper tag och ett reportage som inte gör det. ”På annan plats” är alltså ett dåligt alternativ.
Att regeringskansliet, och dåvarande försvarsminister Tolgfors givit tillstånd till saudiskt besök i stridsledningscentralen i Bålsta gjorde ”på annan plats” extra surt.
Ska finansiärerna (skattebetalarna) av anläggningen inte ens få möjlighet att besöka den via ombud (journalist), medan främmande makt ges tillträde? Och om saudier såsom viktiga för försvarsindustrin ges tillträde, vad vet då inte mer eller mindre allierade försvarsmakter?
”En svensk tiger’” gäller säkert ännu, men vem som är svensk och inför vilka det tigs är en annan sak.
”Hvis man skal vente på tilladelse fra et ministerium til at åbne munden, forpasses denne mulighed. Forsvaret kan ikke kontrollere mediestrømmen. Det er ikke vores opgave, men vi er også alt for longsamme i forhold til medierne. Vi får oftest kun én chance, og så skal vi gribe den.” (op cit)
Tak, oberst Møller.
Och tro inte att avanonymiserade bloggare som Skipper och Wiseman kan fylla vakumet i Sverige. Med offentliggörandena försvann om inte trovärdigheten, så oavhängigheten från infostaben.
När Afghanistan fortfarande fanns på förstasidorna i svensk media togs ibland problemen med militariserat bistånd upp.
Oftast var det den amerikanska strategin att göra bistånd och bröd till en del av kampen mot talibanerna som togs som exempel. Svenska Afghanistankommittén var en av de organisationer som var djupt kritiska till detta, och som vägrade att låta sig sammanblandas med trupper, oavsett var de kom ifrån.
Att det politiska och det militära också kan blandas visar sig i Tak for turen (Lindhardt og Ringhof forlag A/S 2014), Lars R Møllers, pensionerad överste i danska Forsvarskommandoen, självbiografi som han gav ut efter sin pensionering.
Møller har genom åren gjort sig känd som en frispråkig debattör, och i Tak for turen gör han klart att han inte ser en sammanblandning av politisk och militär ledning med blida ögon. Ur avsnittet ”Dannevirke anno 2014”, s 439 och följande:
”Et af tidens dogmer har vaeret ’en staerkare demokratisk kontrol med Forsvaret’. Det lyder jo rigtig fornuftigt. Vi lever i et demokrati, og det er vi stolte af. … Den demokratiske kontrol består for det første i, at man fra politisk hold ønsker at nedlaegge selve den organisation, jeg netop var blevet indsat i, nemlig Forsvarskommandoen, og sammansmelte den med Forsvarsministeriet. Det syntes jeg fra begyndelsen var en rigtig dårlig idé, og det mener jeg stadig.(s 441)
… Problemet med ”politisk styrning” er, at det ofte vil vaere nogle helt andre sager, det har politisk intresse, end den som er operativt vaesentlige. Forsvarskommandoens opgave er att sørge for, at tingene fungerer bedst mugligt ude i felten. Hvis dette ikke stemmer overens med den politiskt intresse, har vi et problem, såfremt man vaelger att sammanlaegge med Forsvarsministeriet. Helt groft kan man sige, at Forsvarsministeriet er til for att støtte ministeren – mens vi er til for at støtte vores udsendte.” (s 443)
… Og vi skal taenke os godt om, før vi laegger den militaerfaglige ledelse ind under ’demokratisk kontrol’. Det er ikke alltid, at politikere står last og brast om det demokrati, de selv er sat til at vaerne om. Det er de faerreste af Forsvarets folk, der ønsker Danmark ledet af en militaerjunta.” (s 445).
Tanken i Afghanistan var kanske att militär som redan var på plats hade möjlighet att bedöma situationer och behov snabbare, och lättare skulle kunna genomföra civila projekt. Säkert var tanken också att vinna ”hearts and minds”. Och inte omöjligt också att slippa försöka ha kontroll över vilka biståndsorganisationers personal som finns var inom operationsområdena.
Ett sådant skolprojekt har beskrivits i en artikel som publicerats av nättidningen Pro Publica.
Kort citat:
”Nearly four years later, water seeps through the leaky roof and drips onto students in this more than $250,000 construction. Doors are cut in half; some are missing altogether. There is no running water for the approximately 200 boys — and zero girls — who attend. But the school did enrich a notorious local warlord. In exchange for donating the land on which the school sits, he extracted a contract from the U.S. military worth hundreds of thousands of dollars.”
Om det nu kan vara mindre välbetänkt att låta politisk och militär ledning blandas ihop som i Danmark, och i vissa fall direkt förödande att låta militära behov styra hur biståndsmedel används, så kanske vi kan fundera över hur klokt det är att låta vår svenska myndighet för samhällsskydd och beredskap (MSB) lyda under försvarsdepartementet.
Är det Försvarsmaktens behov som ska styra samhällsskyddet inklusive it-säkerhetsfrågor, och beredskapen för olyckor av olika slag? Borde det inte vara medborgarnas?
Kvinnene i Rinnanbanden är en bok om svek och landsförräderi under den nazistiska ockupationen av Norge.
Henry Rinnan byggde upp en organisation av positiva och negativa agenter med uppgift att kartlägga den norska motståndsrörelsen och lämna uppgifterna till ockupanterna.
De positiva agenterna visste vad de gjorde, de var själva nazister, eller ”nationella” som de kallade sig. De negativa var de som verkligen trodde att de arbetade för Hjemmefronten.
Det är en förfärlig skildring. Vem kunde man lita på? Inte många.
”En svensk tiger”, uppmaningen från andra världskrigets Sverige får en ytterligare dimension under läsningen. Men inte bara det. Även de svenska interneringslägren där i huvudsak svenska kommunister samlades in och sattes under bevakning får en annan dimension.
I Norge fanns det olika fraktioner inom motståndsrörelsen. I flera fall av de som skildras i den norska boken var det de kommunistledda motståndscellerna som avslöjades av Rinnanbanden. När det kom information till den norska legationen i Stockholm om att Rinnan misstänktes var i maskopi med Gestapo, försenades varningarna till Norge under ett år på grund av meningsskiljaktigheter inom legationen, och misstänksamhet mot kommunister.
När nazisterna höll på att förlora kriget reste medlemmar av bland annat Rinnanbanden till Tyskland:
”Mot slutten av krigen ville SS bygge opp grupper av soldatar som i Tyskland vart kalle Werwölfe, i Norge Silberfüsche. Desse ”varulvane” och ”sølvrevane” skulle vera aktive bak fienden sine liner etter ein alliert invasjon. Oppgåva var å øydelegge det som vart kalla militaere og militaerøkonomiske objekt – i praksis mål som i høg grad også var sivile, som jernbane, bruer, kraftstasjonar och fabrirkkar. I 1948 etablerte det norske forsvaret ein tilsvarande organisasjon som først vart kalla Stay behind, seinare endra till Okkupasjonsberedskap.
Frå september 1944 til januar 1945 var drygt åtti nordmenn med på i alt tre kurs for å førebu deltaking i slike Zer-grupper, Zerströungsgruppen.” (s 256).
”Stay behind”. Det var en organisation som även Sverige hade. Mikael Holmström skriver om den i Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser, Atlantis, 2011.
Sølvrevan och Stay Behind.
Nog tål det att tänkas på.
Idar Lind skrev boken ”Kvinnene i Rinnanbanden” som gavs ut på Det Norske Samlaget 2011
I Danmark finns Lars R Møller, överste med en lång rad böcker om försvar i sin meritförteckning. Han har varit öppet kritisk mot delar av utvecklingen inom det danska försvaret. ”Hul i hovedet” är ett uttryck som dyker upp då och då i böckerna. Det händer att den kritik han framför gäller företeelser kända och kritiserade även i den svenska försvarsmakten. Mig veterligen har ingen svensk överste i aktiv tjänst öppet refererat till sådana företeelser som effekten av ”hål i huvudet”.
Nu är oberst Lars R Møller pensionerad från det danska försvaret. Han har inte varit okontroversiell under sin mångåriga tjänst, framför allt inte bland överordnade och politiker. Det är inte svårt att förstå, det räcker att läsa baksidestexten på hans bok Tak for turen!, utgiven 2014, samma år som han gick i pension:
”Bogen er oberst Møllers kontroversielle bud på, hvad vi kan lære af en soldats erfaringer. Og et velrettet spark mod de skrivebordsgeneraler, Møller føler fylder alt for meget i landskabet.”
Räcker inte det kan man nämna titeln på en bok han gav ut 2008, ”Det danske Pearl Harbor – Forsvaret på randen af sammenbrud ”. Den boken ledde till att jag fick en kort intervju med honom i september samma år.
Oberst Møller, september 2008.
Han kom direkt från en morgonsoffa i dansk tv. Intervjun var beställd av föregångaren till svenska Försvarets forum (se nedan), men omorganisationer på infostaben gjorde att den att aldrig publicerades.
Vid den tiden hade oberst Møller en egen stödgrupp på Facebook, skapad av ett stort antal soldater som haft honom som befäl – ”Tidligere mente Forsvaret, at dets vigtigeste aktiv var dets personel, men i de seneste to år har ingen i ledelsen nævnt denne tidligere så afgørende kendsgerning” skriver han i Tak for turen! (sid 564).
Hur viktig personalen är, och då i synnerhet de som tjänstgör i danska internationella operationer, går som en röd tråd i hans böcker. (lista följer).
Han har synpunkter på försvarsledning och försvarsdepartement, på försvarspolitiker, på spardirektiv, hur de genomförs och vilka konsekvenser det får.
Møller skriver i Tak for turen!:
”Særlig vigtige er dem, der støtter de operative kapaciteter. Alle dem, der holder tingene i gang. Dem, der taster reservedele ind i vores computere, tager sig af varer, bestiller rejser, klargør og reparerer materiel, gør rent både i missionen herhjemme. Dem der sørger for, at vores tjenestesteder fungerer, og alla dem, der tager sig af det helt nødvendige, men meget lidt glorværdige, administrative arbejde. (…)
Vi ser det samme i Forsvarskommandoen. Tidligere havde vi en handels- og kontorsuddannet person, en såkaldt HK’er, til at bestille rejser. Nu skal de rejsende selv gøre det. Det ville ikke være noget problem, hvis man blot gjorde som i det civile, men i Forsvaret er det en særdeles indviklet proces, og nu sidder der 300 personer og bøvler med indviklede bestemmelser, mens de taster og bruger oceaner af tid på noget, der tidligere blev fikset af en specialist. Det samme gælder indtastning og kontrol af arbejdstid. Det blev også tidligere af en HK’er, men nu bruger alle tid på noget totalt uproduktivt, ligesom kontrollen med arbejdstiden smutter, fordi kontrollanten ikke er specialist.” (sid 564-565)
Känns det igen från kommentarer och insändare i Officersförbundets tidning och ibland också i Försvarets forum? Jomen.
I svenska försvaret har också besparingar gjorts, och att spara på civilanställda för att låta truppbefäl utföra deras arbetsuppgifter via det av inte alla uppskattade men allomfattande PRIO-systemet, har varit en åtgärd för att minska kostnader.
Men nu har enligt en liten artikel i senaste numret av Försvarets forum någon tänkt till, och bevars! under rubriken ”Superadministratören som avlastar” får läsaren veta att åtta administratörer anställts på I19 för ”att lätta den administrativa bördan för förbandets plutonchefer.”
De åtta administratörerna registrerar arbetstid, sjukfrånvaro, ledighetsuttag, tilläggstid, jourer och övertid och mycket mera.
Det är ett pilotförsök och testas förutom på I19 också på F17 och 3.sjöstridsflottan.
”Det går fortare för mig än för en sällananvändare” säger den lokala administratör som intervjuas. http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/6-aktuellt/forsvarets-forum/2015/forum_2_2015.pdf
Det är ju skönt inte bara för plutoncheferna att FM förstått att administration tar tid och kräver kunskaper, oavsett PRIO.
Men det är trist att FM inte har sanningssägare som oberst Møller.
Böcker av Lars R Møller:
Tak for turen! Lindhardt og Ringhof forlag A/S, 2014
Snigskytter
Vi slår ihjel og lever med det, Informations Forlag, 2010
Det danske Pearl Harbor, Forsvaret på randen af sammenbrud, Informations Forlag, 2008
Kvinder i kamp, Books on Demand GmbH, 2006
Operation Bøllebank – soldater i kamp, Høst & Søns Forlag, 2001
