Tomtarna har gjort sitt för denna säsong.
Nu drar de sig tillbaka till nästa jul.
Jag vet vart några av dem far:
till Hvammstangi och Siggas B&B, där några av dem är behjälpliga i trädgården.
Andra ägnar sig åt ”after work”:
LUX Prize – filmer i Europa
EU-parlamentet delar ut filmpris!
Jodå, parlamentet ägnar sig åt film och hur film kan påverka och påverkas av europeisk debatt. Visste ni inte det?
Nehej. Det beror nog på av svenska media inte tycker att det är något att skriva om, inte ens på kultursidorna.
På Lux Prize hemsida http://luxprize.eu/why-and-what finns frågor och svar om priset:
”Why a LUX Prize?
Since 2007, the European Parliament LUX prize casts an annual spotlight on films that go to the heart of the European public debate. The Parliament believes that the cinema, a mass cultural medium, can be an ideal vehicle for debate and reflection on Europe and its future. Cinema is popular, attracts different generations and is affordable.
What does it offer?
The films selected for the LUX Prize competition help to air different views on some of the main social and political issues of the day and, as such, contribute to building a stronger European identity. They help celebrate the universal reach of European values, illustrate the diversity of European traditions and shed light on the process of European integration.”
Om ni hade möjlighet att övervara Stockholms filmfestival i november kanske ni ändå fick en möjlighet att bli varse detta EU-parlamentets filmpris som också nämndes i programmet.
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv/under-festivalen/lux-film-prize-2014
I december 2014 delades priset ut till den polska filmen Ida.
http://luxprize.eu/news/european-parliament-crowns-ida
Ida har visats på svenska biografer och fått väldigt goda recensioner.
En annan av de tre nominerade filmerna, den franska filmen Girlhood, har också visats på svenska biografer, med likaledes goda recensioner.
Värre är det med den tredje tävlingsfilmen, Class Enemy från Slovenien. Den som inte hade möjlighet att gå på filmfestival i Stockholm verkar få svårt att se filmen på biograf. Det är tråkigt. Faktiskt ännu tråkigare än att det inte anses angeläget att berätta om Lux prize i media.
Varför skulle det nu vara viktigt att meddela läsare av pappers- och/eller nättidningar att EU-parlamentet delar ut ett filmpris?
Jo, därför att det är viktigt att tala om att parlamentet är mer än omröstningar om budgetar och utskottsbehandlingar av mer eller mindre, oftast mer, komplicerade ämnen med slutresultat som kommer att påverka 500 miljoner EU-medborgare.
Det är visserligen viktigare att tala om utskotten och vad de gör eftersom det … kommer att påverka 500 miljoner EU-medborgare.
Men det kan vara svårt att hitta ”lokala krokar” eller ”cases”. Så det får oftast vara tills bestämmelserna trätt i kraft och EU ”plötsligt” har bestämt såväl längden på långtradare som var bullar får bakas och var man får köpa snus.
Men just därför att mycket är svårt och komplicerat är det viktigt att ge andra och lättare ingångar till parlamentet och till diskussion om EU och Europa, till exempel genom Lux Prize.
Dessutom kan jag inte annat än hålla med om att ”… the cinema, a mass cultural medium, can be an ideal vehicle for debate and reflection on Europe and its future. Cinema is popular, attracts different generations and is affordable.”
Om Ida och Girlhood ska jag skriva i ett annat inlägg. Det kommer att ha rubriken Sonja, Ida och Marieme.
För att få se slovenska Roy Biceks Class Enemy får jag väl lära mig fildela. Eller nåt.
Språkval i juletid
O, store Gud när jag den värld beskådar …
Eller lyssnar på. Som på Görans julshow på Uppsala stadsteater häromsistens.
Då känner jag mig ibland fosterländskt förnärmad. Eller bara förnärmad.
Jag har inget emot Elvis, jag har inget emot O great thou art. Men jag tycker faktiskt det är lite taffligt att inte sjunga en enda strof av Carl Bobergs psalm på svenska.
Hur svårt kan det va’?
O helga natt kunde väl också ha fått en strof på svenska, och rent av något från det franska originalets Minuit Chrétiens att överraska publiken med, inte bara den engelska O Holy night.
Eller O Tannenbaum, åtminstone några rader från tyska originalet, inte bara svenska och engelska kanske?
Som sagt, lite fosterländskt förnärmad av förbiseendet av Boberg, och mera allmänt förnärmad av Du mörka gran/Oh Christmas tree, och av O holy night.
I övrigt var julshowen helt ok. Musik, sång, dans, framträdanden …
Jag tycker bara att det finns ett värde i att visa att kultur och traditioner vuxit och växer över nations- och språkgränser.
Culture is bigger than politics
… säger Storbritanniens kulturminister Sajid Javid i en artikel i The Guardian efter att British Museum kritiserats hårt för att låna ut den huvudlösa skulpturen av flodguden Ilissos till Eremitaget i S:t Petersburg.
Ilissos är en del av The Parthenon Marbles som tidigare kallades Elgin Marbles efter den brittiske lord som i början av 1800-talet med ottomanernas tillstånd tog med sig delar av det grekiska kulturarvet från Grekland.
”Britain is currently leading the way in imposing economic sanctions on Russia over actions in Ukarine” he will say (skriver The Guardian och fortsätter referera ministern): ”But that is not a reason to stop the British Museum loaning part of the Parthenon sculptures to a museum in S:t Petersburg. Because culture is bigger than politics”.
”Art and culture should be used to build understanding rather than create division”, tycker kulturministern också.
”None of us should be allowed to ban it from a gallery, or tell others that they must not, cannot, see it and decide for themselves” he will say. ”It sounds obvious, indisputable. Sadly not everyone agrees.”
”Jewish cultural productions in the UK have been targeted because of links to Israel, he will say, referring to The Tricycle theatre in north London.”
Men det är inte bara sanktioner mot Ryssland som uppmärksammats i samband med utlåningen av Ilissos. I Grekland är man upprörd över att Ilissos inte lämnas tillbaka till Grekland, tillsammans med hela samlingen The Parthenon Marbles, en tvist om det grekiska kulturarvet som pågått i fyra decennier.
Ett argument mot att återlämna dem ska ha varit att skulpturerna är för sköra för att kunna flyttas.
Så kanske kultur är större än politik, men var kulturen visas, på British Museum eller på Akropolismuseet, förefaller ändå vara lite … politiskt. Eller kanske mera … (turist)ekonomiskt?
Om British Museum skriver Peter May i deckaren The Chessmen, som utspelar sig på Hebriderna:
”… the British Museum in London, that repository of stolen artefacts from around the world.” I boken handlar det om 67 schackpjäser som hittades på ön Lewis, Hebriderna, the Lewis Chessmen, och som finns på British Museum.
Det kan noteras att även om Storbritanniens kulturminister anser att kultur är större än politik, så finns det politiker som anser sig större än kultur. Till exempel tre ledamöter i EU-parlamentet, två från italienska Lega Nord och en från franska Front National, som i parlamentsbyggnaden vandaliserade och försökte föra bort en tavla föreställande en naken kvinna på ett kors. De tre ansåg sig kränkta som kristna av tavlan.
Om de lyckades föra bort tavlan framgår inte av SvD:s korrespondents i Bryssel, Theresa Küchler, artikel 14 december -14.
Vart de tänkt föra tavlan framgår inte heller.
Eller om de tre ledamöterna känner sig kränkta av bilder av kvinnliga helgon som plågas ihjäl på andra sätt än genom korsfästelse.
Att det inte framgår ska inte lastas korrespondenten.
Det länder till eftertanke, denna manifestation av kränkthet inför kulturuttryck.
Liksom också den först nämnda oviljan att dela med sig av kultur av politiska skäl.
Och svårigheterna som uppstår när kulturella artefakter en gång flyttats, och sedan krävs åter av ursprungslandet, eller -platsen.
För övrigt kan jag nämna att Peter May har skrivit tre deckare med Hebriderna som skådeplats, ”The Blackhouse”, ”The Lewis Man” och ”The Chessmen”. Samtliga rekommenderas, mest för miljöerna men också för att de är spännande och för att huvudpersonen visserligen är en medelålders man och (ex-)polis, men inte försupen.
Stridsdelfiner … ?
I juli i år skrev TT att Ukraina krävde att få sina stridsdelfiner utlämnade från Sevastopol i det annekterade Krim.
Stridsdelfiner minsann. Om det verkligen är sant att delfiner kan tränas att attackera ubåtar och dykare, då är det verkligen rariteter som ryssarna inte lämnade ut från akvariet i Sevastopol.
En stridsdelfin är fjärran från den gängse bilden av lekande och hoppande artfränder, såna som man kan köpa biljetter för att få se uppträda i Kolmårdens djurpark.
Men kan människor övertygas att bli självmordsbombare, i någon guds eller annan auktoritets namn, så varför skulle inte delfiner kunna tränas att attackera ubåtar och dykare? De kan ju rimligen inte vara medvetna om att det inte är strömming utan bleka döden som väntar då de uppfyllt sitt uppdrag.
Men TT-artikeln skriver också, och citerar då nyhetstjänsten RBTH, Russia Beyond the Headlines, att delfinerna i Sevastopol används i terapiprogram för barn och vuxna med neurologiska åkommor. Och en forskningschef vid Kolmården vet berätta att amerikanska marinen använder delfiner för att leta minor, och för bevakning av fartyg. De varskor då om främmande dykare kommer i närheten av fartygen.
Terapi- och vaktdelfiner låter betryggande tycker jag. Betydligt bättre än stridsdelfiner.
Hur det har gått med delfinerna i Sevastopol har mig veterligen inte meddelats i svenska media. Oavsett var de är, hoppas jag de får sin beskärda del av fisk.
Förvånande i tt-texten är att en ukrainsk tjänsteman säger att delfinerna måste överlämnas till Ukraina på samma sätt som Ryssland återlämnade Ukrainas militära utrustning.
Jag har trott att ryssarna INTE överlämnade militär utrustning till Ukraina efter annekteringen.
Men det är kanske med den som med delfinernas öde – det kan ha stått att läsa men jag har inte varit tillräckligt uppmärksam.
Skämma ut sig som människa
”Åtminstone vid ett tillfälle i livet skämde han inte ut sig som människa. Vem kan säga detsamma?”
Philippe Claudel i Grå själar, citatet om överste Matziev återfinns p sid 98 i Månpocketupplagan.
Om feghet, dumhet och bekvämlighet handlar Grå själar, men också om kärlek och förluster, och om livet i en fransk by nära fronten under första världskriget. Om kanonernas dån som blev ett normalt inslag i vardagslivet, om alla de sårade och lemlästade som inte blev det, och om hur klassamhället var grundmurat, krig eller inte krig.
Överste Matziev hörde till dem som stod ovanför, som visste, då, att hålla ihop med klassfränderna. Det tillfälle då han inte skämde ut sig varnärhan som ung militär tog ställning för Dreyfus och därmed förstörde sina möjligheter att göra militär karriär.
”På en enda natt hade Mierck (domaren) och Matziev lyckats få en bondpojk att bli både galen och erkänna sig skyldig … Men jag tror det finns något som är starkare än hat, och det är samhällsklassens kutym … Över gärningar och lynne, högt över de lagar som människan skriver, svävar ett samförtånd och en belevad grundregel: ”Om du inte stör mig så stör jag inte dig”. Att tro att en av de egna kan vara en mördare är detsamma som att tänka att man själv kan vara det. Det är att inför alla medge att även de som snörper på munnen och ser ner på oss som om vi vore hönsskit är lika fördärvade som alla andra. Och det skulle kunna vara början till slutet, deras världs ände.” s 170.
Grå själar är en kriminalroman med en velig och feg polis som berättare. Han lyssnar och letar vittnen, får veta saker ibland för att han envist söker, men ibland också för att han har tur, och för att han är hönsskit, så det går att tala med honom, gärna över ett och flera glas vin.
Det är inte bara krigets tragedier utan också personliga tragedier helt fristående från masslakten vid Västfronten som bygger upp historien om Grå själar och Affären, mordet på den 10-åriga flickan Belle du Jour.
Det är också en kriminalroman med överraskande vändningar, och utan glasklara lösningar på vad som verkligen hände.
I Månpocket kom den ut 2007. Det gör den inte mindre läsvärd.
Det kan vara värt att fundera över epitetet ”åtminstone en gång skämde hen inte ut sig som människa.”
Heraldik, Scania och Erik av Pommern
Mitt intresse för bussar och lastbilar är mycket begränsat, men det har ändå känts rätt skönt att Scania funnits – som en del av mitt liv. Som mjölk och cyklar.
Bussarna ser annorlunda ut nu än förr, och mjölk uppträder i många skepnader, liksom cyklar. Men jag har aldrig haft anledning att fundera närmare över detta. Det är utvecklingen … ja, ja, mycket blir bättre med åren.
Scania är ändå Scania, och mjölk är mjölk om än i form turkisk yoghurt. Och cyklar, tja man lagar punkteringar och ser till att ekrarna sitter fast.
Så här ser Scanias symbol ut:
Aldrig har jag funderat närmare över den. Och hade jag gjort det så skulle jag ha tänkt att det var en häftig pippi.
Tills den dag då en heraldiker i radio säger att gripen i Scania-märket är tagen från Erik av Pommerns vapensköld.
Men vad? Erik av Pommern? Var det inte han som …
Han som med främmande fogdar plågade allmogen?
Jo. Det var det.
”Emot Presterskapet hade Erik icke heller iakttagit den varsamhet hans system fordrade. Han hade oupphörligt inblandat sig i Biskops-valen (se nedan) han hade pålagt Ståndet åtskilliga beskattningar, och det infall han omsider fick, att på vissa ställen förordna en andaktsöfning, som oafbrutet, natt och dag, skulle fortfara, kunde icke vinna dess bifall. Fogdarna i Sverige tvingade omsider Allmogen till resning. Tvertemot sin förbindelse och Svenska lagarna gjorde Konungen en ändring i Kammarverket, hvarigenom landet utblottades och vägen öppnades för det grymmaste tyranni. Bönderna, som icke kunde betala sina skatter, eller utgöra sina körslor vid Kungsgårdarna, handterades obarmhertigt af de Danska Landshöfdingarna, och bland dessa har Jösse Eriksson, som var Landshöfdinge öfver Westerås och Dalarne, i synnerhet gjort sig namnkunnig genom sin grymhet emot Dalkarlarna.”
Men:
”Erik var icke nog tyrann för att kallsinnigt höra sina undersåtares lidande, men icke heller nog mensklig för att uppriktigt vilja lindra det. Han lofvade beskydd åt de förtryckta, han skickade en befallning till Svenska Rådet att undersöka Böndernas klagan och Fogdens uppförande; men utan rättighet att dömma deröfver, utan myndighet att förekomma en fortsättning af de grymheter som varit föröfvade. Rådet verkställde ransakningen; det fann att Jösse Eriksson varit brottslig, och att de beskyllningar, som gjordes honom voro grundade; det skickade Engelbrekt med sitt utslag tillbaka till Köpenhamn, och bifogade ett särskilt bref, hvaruti det anhöll om rättvisa för Allmogen, och yttrade sin fruktan för de oroligheter, som eljest kunde utbrista.
Dessa föreställningar voro utan verkan. Erik hade hvarken begrepp att förutse följderna af en gärning, eller rättvisa att straffa ett brott för sin egen skull.”
Taget ur : http://sv.wikisource.org/wiki/Kalmare_unionens_historia
Det är den Erik. Den gripen. Från hans vapen.
Det var under Eriks tid som Engelbrekt, en kort period rikshövitsman, framträdde till allmogens och bergsmännens försvar. Han som mördades 1436 på Göksholmen i Hjälmaren. Inte av Erik av Pommern visserligen, men ändå. Engelbrekts vapen, tre halva liljor runt treenigheten, eller om det är ett berg. Han var ju av bergsmannasläkt enligt annalerna.
Och så fick jag lära mig att Eriks grip återfinns inte bara i Scanias, utan alltsedan 1437, året efter mordet på Engelbrekt, på Malmös stads- och senare kommunvapen.
Wikipedia meddelar:
Den tidigare blasoneringen hade hängt med sedan den först bestämdes den 23 april 1437. Den lät så här:
”Et røt grips howith meth rødh hals oc rødhe øren oc owen pa howithet een forgult krone vti et hwit feld, oc vpa hielmen sammelethis eet røt grips howith meth een forgylt krone meth een busk strudzfiedhre myt aa kronen, hwidhe oc rödh.”
Vilken pippi!
Blasoneringen för vapnet omformulerades när vapnet nyregistrerades vid kommunreformen 1974. Nu lyder den ”I silverfält ett rött, med gyllene krona krönt griphuvud. På hjälmen samma bild samt i kronan ett knippe strutsfjädrar av silver.”
Malmö kan jag ha överseende med, trots kommunvapnet. Malmö och Skåne hörde till Danmark långt efter Eriks tid. Men den där gripen ser faktiskt rätt fånig ut, en grip med krona med en grip med krona och strutsfjädrar. Lite för mycket, va?
Jag kommer aldrig mera att känna för Scania som jag gör för mjölk. Eller cyklar.
Angående Erik av Pommerns inblandning i biskopsvalen:
”Nya grämelser bereddes tillika för Erik inom Riket. Redan i de tidigare åren af sin regering hade han, emot Upsala Dom-Kapittels val, insatt till Ärkebiskop i Sverige Johannes Jerechini, som varit hans Kansler eller Sekreterare. Det missnöje och de svårigheter, som dervid uppkommo, hade Margareta bilaggt; men Jerechinis uppförande kunde icke försona honom med en församling, som med ovilja emottagit en person, redan känd för de skamligaste gerningar. Tiaren bidrog likaså litet till hans förbättring, som den kunde dölja hans brott. Oaktadt den helighet, som omgaf Prelaterna, anklagades han af sitt eget stånd, och beskyllningarna voro så grundade att Eric sjelf, icke kunde skydda sin gunstling. Jerechini måste nedstiga ifrån Ärkebiskops-stolen; han blef likväl sedan, genom Konungens hemliga biträde, Biskop på Island. Men hans skamliga laster uppretade omsider Isländarne så att de dränkte honom.”
http://sv.wikisource.org/wiki/Kalmare_unionens_historia/I#cite_note-s93-6
Om samme man, men under danskt namn i Wikipedia:
Jöns Gereksson, romersk-katolska kyrkan, ärkebiskop 1408-1421. Biskops-Arnö ingick i hans domäner, och förre rektorn vid Nordens folkhögskola, Birgitta Östlund, kunde på ett oefterhärmligt sätt redogöra för ärkebiskopens leverne, fall och hädanfärd. Han utsågs när han gjort sig omöjlig som ärkebiskop till biskop på Island, Skalholts stift, 1426-1433.
Biografi:
Jöns Gerekesson föddes (troligen) i Danmark som son till lågfrälse Gereke Jensen Lodehat, vars släkt hade skaffat sig en stark ställning i katolska kyrkan i Sverige och vid det svenska hovet.
Gerekesson bedrev studier vid Paris universitet (1401) och Karlsuniversitetet i Prag (1404), och blev präst i Danmark och kansler till Erik av Pommern. År 1408 utsågs han av påve Gregorius XII till ärkebiskop i Uppsala, efter att den först valde ombads avgå av kungen och drottning Margareta.
När Gregorius XII avsattes vid konciliet i Pisa 1409, gungade Johannes ställning, men 1410 utnämndes han än en gång till ärkebiskop (se för övrigt Den stora schismen). Kung Eriks inställning växlade därefter från välvilja till dess motsats, fastän av andra skäl.
Johannes är bland annat på grund av alla politiska motsättningar utan jämförelse den sämst beryktade i Uppsalas stifts annaler, men har av andra ansetts vara ett helgon. Han ansågs av kritiker till kungamaktens kontroll över kyrkan, vara befriad från alla moraliska betänkligheter, vara ointresserad av sina plikter, amorös, nepotisk, våldsbenägen och mycket girig. Trots att han hade Stockholms slott, och delar av Stockholms och Stäkets län till förläning, skuldsatte han sig, använde grovt våld mot dominikanermunkarna och mutor för att bli fri.
Enligt ryktet hade Johannes Gerechini flera harem på sina gårdar, en bekräftad otrohetsaffär med en gift kvinna med vilken han fick två barn, samt ett enormt motstånd från såväl kungen som Uppsalas stifts domkapitel, ledde till att påven och kurian 1422 utfärdade en bulla som för evig tid skulle skilja honom från ärkebiskopsstolen. Celibatet var dock ännu inte helt genomdrivet.
Trots allt blev Johannes Gerechini vald till biskop på Island 1430. Till en början respekterad av islänningarna, blev han senare hatad av engelsmän som började intressera sig för ön, varför han greps och dränktes i en säck med en sten fastbunden vid halsen.”
Sputnik med Lajka och lajka
”Engelskans ställning i Sverige tycks vara en sputnikresa med hunden Lajka, det vill säga en färd utan återvändo.”
Citat från Kjell Albin Abrahamsson.
Utrikeskorrespondent för Sveriges Radio, med svenska, polska, engelska, tyska och ryska användbara i familjen, och som har hur mycket förtroende (credd haha) som helst. Men tydligen inte när det gäller språk.
Han skriver i Såld på engelska om hur ett av barnen bråkar i tv-rummet och ett av dem säger ”Hon ockuperade mitt säte”, vilket får KAA att reagera. Kraftfullt. ”Men röt jag (alltså KAA) vad heter She’s occupying my seat på svenska? Tystnad.
Det heter Hon har tagit min plats eller Hon sitter på den plats som brukar var min eller något i den stilen, men ALDRIG, aldrig aldrig ”Hon ockuperar mitt säte”. (Såld på engelska, Språkförsvaret, Stockholm, 2013, s 14)
Ja, så kan man reagera, som far och som journalist, på språkanvänding.
Eller också kan man skriva ”battla” utan att någon reagerar.
Eller ”fajt”. Eller ”credda”. Eller ”lajka”.
Eller använda ”fuck” som förstärkningsord som en självmedveten ung kvinna gjorde upprepade gånger på gymmet häromsistens.
Det är ett förrädiskt användande av ett engelskt/amerikanskt ord, eftersom samma ordbruk i ett engelsktalande land sannolikt skulle placera kvinnan i en språkanvändargrupp där hon inte alls tycker att hon hör hemma.
Nämligen den språkanvändargrupp hon skulle hamna i i Sverige om hon sade ”knulla” lika flitigt som hon nu säger ”fuck”.
Såld på engelska handlar mycket om användning av engelska i reklam. Det lyckas olika bra i olika länder, och det framgår att inte alla med engelska som modersmål tycker att svenska firmors reklam är lyckade.
Det gäller till exempel fårreklamen som spinner på svenskars svårigheter att skilja cheap från sheep. Den är dålig tycker den engelsktalande skribenten.
Själv tycker jag, trots min aversion mot anglicismer, att den är kul.
Ha en bra dag! … nej, jag menar förstås
Ha det så bra, i dag och alla andra dagar!
Lättingar och mordmaskiner
”…en berättelse om manliga äventyr i en sluten krets, Råddjuret är kock, Joxaren är drönaren …”
Muminpappans bravader, omskriven i Boel Westins stora biografi om Tove Jansson, ”Ord, bild, liv”, Albert Bonniers förlag 2007, sid 249.
O så skönt att en drönare är en drönare, inte en unmanned air vehicle. En slöfock, inte en mordmaskin.
En drönare var för mig en lätting fram till att jag fick höra om bisamhällens organisation och bemanning.
Sedan var det en lätting och … ett arbetsfritt bi… tills det kom … drönare.
Jag hade föredragit att drönare hade förblivit drönare, att de UAV:er använda för mord på distans, bortom allt vad folkrätt eller krigets lagar heter, aldrig hade funnits.
Språk men inga ord
Tomas Tranströmer:
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.
Det vilda torget, Norstedts 1983.
Lördagen 11 januari 2014, nysnö i motionsspåret.
En räv var först. Och där en hare, nej, se här skrämde räven haren från stigen.
Och här var … en älg! Räven fick bråttom … bort i galopp.
Språk. Men inga ord.
Tack, Tomas Tranströmer!