Kategori: Böcker

Publicerat

Evigt liv i Tensta

Ryska filosofer/forskare/författare /revolutionärers tankar om möjligheter till evigt liv, kosmos och rymdresor, var ämnet för utställningen Kosmism i Tensta konsthall i januari.
Filmaren och konstnären Anton Vidokles tre filmer om kosmismens olika delar, och konstnären Arseny Zhilayes installationer, ett altare använt av en framtida rymdsekt, ett bokbord och en tidslinje ingick i utställningen. Samt fiskballonger. Jag återkommer till dem.

Filmerna, ”This is cosmos”, ”The communist revolution was caused by the sun” och ”Immortality and resurrection for all”, är, uppriktigt sagt, varken särskilt upplysande eller filmiska mästerverk.
Installationerna lämnar också betraktaren med många frågetecken.
Tur att det fanns programblad också, där det tidiga 1900-talets kosmism, före och efter revolutionen, och företrädarna beskrivs närmare.

Det som verkligen länder till eftertanke är att det som då, och bitvis fortfarande, förefaller helt flugigt, kanske ändå …
Även om ryska revolutionen inte orsakades av variationer i solens strålning, så har solen otvivelaktigt stor påverkan på jorden. Efter att ha läst Lucy Jagos bok om Kristian Birkelands forskning om hur norrsken uppstår och hur hans resultat togs emot, kan man undra hur mycket vi inte vet om … allt.

En av de ryska tänkare/författare som inte nämns i Tensta konsthall är Alexander Bogdanov, läkare med intresse för teknologi, fysiologi och sociologi. Han skrev en serie böcker om rymdfärder och om människans möjlighet att skapa ett gott samhälle och leva länge. Blodtransfusioner var en del av det och Bogdanov ledde det institut för forskning om blod som skapades på 1920-talet i Sovjetunionen. Bogdanov dog 1928 efter en blodtransfusion.

Nu finns företag som erbjuder ”ungt blod” till personer som hoppas att det kommer att förlänga deras liv.
Om evigt liv kommer att bli en möjlighet, och om den kosmistiska tanken att redan döda ska kunna återuppväckas också är en möjlighet, återstår att se. För kosmisterna var museerna platser där rester av föregånget liv finns bevarade, och därmed möjligheten att ge dem livet åter.
Att forskare nu kartlägger mammutars arvsmassa vilket kan leda till att de kan återskapas har rapporterats i media.
Med förbättrade levnadsvillkor och medicinska upptäckter har människans livslängd ökat betydligt, men hur lång kan den bli?
Nanoteknik är det som på senare tid lyfts av media som något som ytterligare kommer att förlänga livstiden, åtminstone för de som får tillgång till den. Neuralink är ett pågående projekt avsett att förbättra och förlänga liv.

Det finns naturligtvis också en nutida rysk författare som har tänkt och skrivit om en framtid där döden inte längre är oundviklig, Dimitrij Gluchovskij. Boken heter Future. I den är Europa överbefolkat, en enda stor stad med kilometerhöga byggnader, och döden ett straff som utdöms till de som skaffar barn, eller blir gravida, utan tillstånd. Dystopiskt. Läs och se hur det går. Läs gärna om och av Bogdanov också.

Och så fiskarna då – känslan när man ensam i en mörk salong tittar på egendomliga filmer om kosmism, och en fisk sakta svävar in framför filmduken. Den känslan.

fisken

 

 

Publicerat

Om ”Norrland” och landsbygd

Misströstan och det stora vemodet, mörker, missbruk och bidragsberoende. Eller kanske inte ändå. Naturresurser och kunskap att ta dem till vara, och människor som inte gnäller om att snövallen plogen lämnat framför dagis inte var borttagen redan klockan sju på morgonen.

Glad är jag över att ha läst Grzegorz Flakierskis bok Statskuppen i Norrland (Mandatus bokproduktion, 2010) som inte är vacker, och inte heller är stor litteratur, men däremot uppfriskande satir.
Boken inleds med att tillväxtminister Luser håller presskonferens och talar om det tärande Norrland och om ”den höga förädlingsgraden i kunskapsintensiv svensk industri som har gett Sverige en ledande ställning i den globaliserade ekonomin. Det är på den vägen vi måste fortsätta att slå vakt om vår välfärd. Inte med malm, kraft eller skog. Och vi får i det här sammanhanget inte glömma de avsevärda kostnader som de norra länen åsamkar våra statsfinanser.” (boken saknar sidnummer). Luser avrundar med att det enklaste och mest effektiva skulle vara om Finland ”köpte loss hela rasket”.

Sedan blir det gränskontroller och uppror och förhandlingar och till sist Den Fria Republiken Norrland med egen flagga.
Det kan nämnas att tillväxtministern är skåning och bokens författare är bosatt i Kramfors.
Det är riktigt surt och riktigt roligt, om än opaginerat.

I januari i år plaskade det till i debatten efter en artikel i Veckans affärer. Länk till VA var krångligt att hitta så jag tar ett citat ur Johan Örjes (C ), regionråd i Uppsala, blogg i stället:
”Ett referat i Veckans Affärer har börjat cirkulera. Det är en föreläsning på Nordic Business Forum Sweden av Kjell A. Nordström som refereras där han påstås ha sagt att:
– Vi kallar detta för skräpyta. Det är till exempel Värmland och Gotland som är typiska fall av skräpyta. Där finns ingen ekonomisk aktivitet, inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, ingenting, bara träd.”
På annat håll har sagde Nordström i samma föreläsning refererats sägande att på landet utanför Stockholm kan man bara hitta tre alkoholister, några barn och ett par knäppgökar.
Hur många alkoholister och knäppgökar det finns i Stockholm har Nordström av förklarliga skäl inte talat om.

Landsbygden i allmänhet och Norrland i synnerhet har av ett antal skribenter och debattörer lyfts upp till diskussion de senaste åren. Po Tidholm är en, Mats Jonsson en annan. Katarina Östholm en tredje, men den senare har självhjälp snarare är förändringar i skattesystemen som lösning på avfolkning, nedläggning av samhälls- och annan service och andra problem.
Däremot har Anders Q Björkman i SvD Kultur (7 januari 2018) varken svensk landsbygd eller Norrland i tankarna när han skriver under rubriken ”När halva landet är ett utanförskapsområde”.
Det är Tyskland och forna DDR.

I Sverige, enligt ovan nämnde Nordström, är mycket mer än halva landet ett utanförskapsområde. Och att även våra största städer har utanförskapsområden upplyser våra medier oss gärna om.
Så det är väl i stort sett bara några enklaver i Stockholm, Göteborg och Malmö som är innanförskapsområden då.

Mike Enocksson är statsvetare och skrev under rubriken ”Norrland – Socialdemokraternas Skottland?” i Tiden 4/2017.
Han varnar för att (S) ska hamna i samma situation i Norrland som Labour gjort i Skottland och berättar hur han skrev en motion till den skånska socialdemokratiska distriktskongressen rubricerad ”Utvinning för allmän vinning” där han föreslog att en mineralfond liknande den norska oljefonden ska inrättas genom beskattning av gruvnäringen. Distriktskongressen följde styrelsens yrkande att avslå motionen. ”Att det går bra för Socialdemokraterna i Norrland är inget ändamål utan ett medel som bör användas för att skapa precis det solidariska samhälle som vi hela tiden talar och skriver om”, skriver Enocksson och vädjar till partivännerna med hänvisning till Internationalen som sjungs varje 1 maj.
I samma nummer av Tiden finns ett långt reportage om ”Landet bortom staden”, med underrubriken Sverige kan inte strunta i landsbygden.

Om Tiden lyckas påverka sina politiker i små och stora partidistrikt är oklart. Utflyttning av myndigheter lär i varje fall inte förändra särskilt mycket, oavsett om de flyttas till Karlstad eller Botkyrka. Det är samhällsservice som behövs, post, kommunikationer, butiker, bankkontor … och naturligtvis skolor och vård för gamla och unga.

Mats Jonssons serieroman Nya Norrland är historien om hans uppväxt i Bollstabruk och flytten till Stockholm. Om den ljuva, eländiga ungdomstiden och om att efter gymnasiet äntligen komma till storstaden där han bildar familj och förefaller bli kvar, trots känslorna för en hembygd som förändrats radikalt genom utflyttning och nedläggning av det mesta av samhällsservicen.

Det finns få tecken som tyder på att (S) eller något annat parti skulle ta sig an landsbygden och skattesystemen. När utanförskapet är så stort att bara en bråkdel av landet räknas som ”innanför” och ingen i beslutande församlingar på riksplanet ser det som ett problem, är det inte osannolikt att vreden från de som inte räknas riktas fel.

Men som Po Tidholm skriver i Läget i landet (Teg publishing, 2017, ss 57-58):
”Det är inte invandringens fel att det bulldoftande folkhemmet som vi minns det – förändrades. Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och centraliserade statliga jobb till storstäderna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ned byskolorna och sänkte A-kassan.”

Nä. Det var det inte.

Längre fram skriver Tidholm något som kunde vara en replik direkt till Katarina Östholm men som riktar sig till alla journalister som får i uppdrag att skriva ett positivt bygdereportage, ett exempel på hur landsbygdsfolket klarar sig ändå:
”Positiva exempel har en tendens att ställa sig i vägen för förståelsen av strukturerna.” (s 94).

Glad var jag att läsa Grzegorz Flakierskis bok Statskuppen i Norrland. Glad var jag också att läsa att professorn vid Handelshögskolan, Kjell Nordström, kallats ”skräpprofessor” i NWT, och att tidningen i ett ledarstick skrivit att uttalandet om skräpytor väl ”ger ryggdunkar hos den insulära och enögda publik som tror att förseningar i tunnelbanan är en riksangelägenhet”.

Läs gärna Mats Jonssons Nya Norrland, och Po Tidholms Läget i landet och Flakierskis Statskuppen i Norrland om den går att få tag på. Tidholm ger en litteraturlista i slutet av sin lilla bok, Jonsson förutom sin personliga historia även Bollstabruks och Midsommarkransens, samt tänkvärda siffror om skatter, var och hur de genereras och hur de fördelas.

Läs gärna också Brännpunkt Norrland – Perspektiv på en region i förändring, antologi med Anders Öhman och Bo Nilsson som redaktörer (Bokförlaget h:ström Text & Kultur, Umeå 2017).
Från baksidestexten: ”I Brännpunkt Norrland ställs framför allt frågan om vilken syn på Norrland som dominerar i dag. Betraktas Norrland i första hand som en råvarubod för den svenska nationen och i övrigt som en belastning för skattebetalarna? Hur ser norrlänningarna på sig själva och Norrland? På vilka sätt kan Norrland förstås som en brännpunkt för vidare samhällsfrågor?”
I tio artiklar tar författare verksamma vid Umeå universitet upp olika aspekter av Norrland. Bland annat Norrland i litteraturen, Norrlands egna långa historia före skogsbolag och gruvindustri, och Kiruna, Malmberget, LKAB och staten
När det gäller Malmberget och ersättningar för fastigheter som ägarna tvingas flytta från (ss 193-197 i Maktens ansikte i malmens rike – den perifera staten) kan man jämföra med hur federala myndigheter hanterat fastighetsägare längs gränsen till Mexiko i samband med murbyggen. Pro Publica har skrivit långt reportage:
https://features.propublica.org/eminent-domain-and-the-wall/texas-border-wall-uncompensated-victims/
Om murbygget som president Trump utlovat skriver Newsweek:
http://www.newsweek.com/trump-administration-hiring-12-attorneys-seize-land-his-border-wall-710444

PS. Norrland omfattar fem län: Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland, Jämtland och Gävleborg.
Eller nio landskap: Norrbotten, Lappland, Västerbotten, Ångermanland, Medelpad, Jämtland, Härjedalen, Hälsingland och Gästrikland. DS.

Publicerat

Det finns en bok …

Bokens bok.
I den kan man läsa 209 sentenser om böcker.
Jamal Jumá har skrivit Kitabu el Kitab, Katrine Blandford och Kristian Carlsson översatt till Bokens bok, och Smockadoll Förlag publicerade den 2012.
De sentenser som talat tydligast till mig är 143 – 146:

Inget är så upplysande
som en brinnande bok

Allt mörker ger vika
för en brinnande bok

Varje brinnande bok
ska bränna fingrarna på den som antänder den
innan aska är allt som återstår

Vissa böcker är som Fågel Fenix.
De reser sig ur askan
starkare och yngre.

Det är möjligt att tiderna inte är så dystra som de verkar just nu, med mycket skrivet som vore bättre oskrivet, och annat som borde läsas av flera.

I en understreckare i Svenska Dagbladet 26 juli 2017 skriver Thomas Engström om boken ”Devil’s bargain: Steve Bannon, Donald Trump, and the storming of the presidency”, Penguin Press. Joshua Green är journalist vid Bloomberg Business Week.
Engström inleder sin artikel med ett citat: ”Vi har fått de femton bästa journalisterna från de femton bästa tidningarna i landet att jaga efter Hillary Clinton.”, något Bannon ska ha sagt redan 2015.
Och som Engström skriver: ”Det han (Bannon) säger är alltså att de företrädare för ’fake news’ -media som både han själv och hans chef sätter en ära i att håna, och som han nu lyckats manipulera till att gräva fram mer och mer skit om Hillary Clinton, faktiskt är skickliga på det de gör.”
Manipulerbara jo.
Men också skickliga, och de ser att det finns fler än Hillary Clinton att jaga.
För en brinnande bok ger mörkret vika.
När den som bildligen antände böcker får fingrarna brända återstår att se, men låt oss hoppas att det blir innan aska är allt som återstår.

De 209 sentenserna leder dock inte bara till dystra tankar om nutida politiker i alla väderstreck.
Nummer 32 till exempel:

Sjöarna
är svanars blöta böcker

Leta upp själva upp boken och läs de övriga 202.

Publicerat

Spio…förlåt underrättelseinhämtning

Spioneri igår, och spioneri i dag. Teknologin har förändrat villkoren för världens underrättelsetjänster oavsett det gäller ekonomiskt eller militärt spionage. Gordon Corera och Eric Ambler har skrivit väsensskilda böcker om spioneri, båda tankeväckande.
I boken Intercept. The secret History of Computers and Spies from Bletchley Park to Cyber Espionage. (Weidenfeld&Nicolson, 2016, paperback edition) beskriver Gordon Corera Tusen sandkorn-modellen:
”In this account, three different countries want to know what kind of sand there is on a beach in a foreign country. One country – let’s call it Britain – would send a submarine to the vicinity and then a commando team (probably wearing black tie underneath their wetsuits) to get a sample in the dead of night.
Another country – let’s call it America – might use the latest technology by pointing their satellites to stare down at the beach and sending sniffer planes to collect samples from the air.
A third country – let’s call it China – would do things differently. It would send thousands of its own citizens to take a holiday on the beach. And, as one writer puts it, ”at sunset they would all go home and simply shake out their towels, and the Chinese would end up with more sand – and more data – than other nations.” (p 184)

Det är en dråplig beskrivning av olika sätt att hämta information. Det blir mindre dråpligt när Corera i kapitlet Titan Rain, skriver om hur man från Kina tankade hem all information som fanns om teknologi, forskning från olika företag och myndigheter i väst, och därmed slapp den långa och dyra processen att ta fram teknik, material och modeller till produkter av olika slag – för konsumtion eller militära ändamål.
En fantastiskt snabb ekonomisk och teknisk utveckling blir plötsligt lättare att förstå, och i en tid när cyberskurkar per definition kommer från öst, men betydligt närmare ifrån än Kina, är det på sätt och vis upplyftande att läsa detta trots att det är eländesskildringar av hur dålig datasäkerheten var.
Mindre upplyftande är det att datasäkerhet fortfarande långtifrån att vara en självklarhet, snarare är något som myndigheter, företag och privatpersoner kommer på att nog inte vore så dumt ändå, när det redan är för sent.

”Encryption will be the central battleground” förutspår Corera, för spioner och myndigheter. Men hans avslutande fråga i boken lyder ” A fundamental question is not what you CAN do with technology, but what SHOULD you do with technology. It is a question that extends beyond espionage and is at heart a political question too important to be left to a (p 391)
Intercept är en bok att läsa och kontemplera för var och en som är intresserad av IT, cybersäkerhet och för den delen cyberdumhet.

En annan aspekt på spio … förlåt, underrättelseinhämtning ger Eric Ambler i ”The Intercom Conspiracy” (Fontana Collins 1972), tidigare citerad på denna blogg Trollbriker och paper mills, om två militärer som av misstag arresteras när de kommer till ett NATO-högkvarter och blir förhörda av en militärpolis. Denne hade varit betydligt mera orolig för att de två var förklädda journalister än för att de skulle vara förklädda spioner från främmande makt. De två militärerna förklarar det med att militärpolisen var realist:
”A realist in this context, he said, being one who assumes that most of the secrets we guard so jealously are already well known to the other side, and that most of the secrets the other side guards are already well known to us. One who also understands, however, that the conventions must be observed and the the pretences maintained, that outsiders may not look in on our foolishness and that both sides have a common enemy – the small boy who saw that the emperor was naked.” (p 29)
Det är nu en bok skriven 1969 och det kalla kriget pågick som bäst. Underrättelsevärlden har förändrats, och i dag är det inte heller nödvändigtvis längre så att ”conventions must be observed”.
Däremot finns fortfarande en gemensam fiende. Pojken som såg att kejsaren var naken.

Publicerat

Om viljan att bli förstådd … eller inte

Don’t you ever feel like a cog, Dan? … wait – the term ”cog” is outdated – a cross-platform highly transportable binary object?”
Säger Todd, gymfanatiker, till kollegan Dan i Bill-landet, berättaren i Douglas Couplands Microserfs (Harper Perennial 2004, s. 60. Originalupplagan publicerad av Flamingo 1995.)
Enligt citatet från The Guardian som återges på bokens omslag innehåller Microserfs ”more one-liners than a decade of Woody Allen films.”

För mig räcker citatet ovan.
Aha. Kugghjul. Kraftöverföring. Informationsöverföring.
Dan har dessutom synpunkter på akronymer, i synnerhet sådana med tre bokstäver.
Douglas och Dan är senkomna men inte mindre välkomna bekantskaper att mentalt hålla i handen i den nya världen så fylld av gamla ord med nya innehåll i långa förklaringar interfolierade med akronymer.

Det dunkelt sagda är inte nödvändigtvis det dunkelt tänkta, men om det sagda riktas till människor utanför Bill-landet fungerar ”cog” definitivt bättre än ”a cross-platform highly transportable binary object”.
Om det är förståelse som önskas.

Publicerat

Självägande

Är det viktigt att vara självägande bonde?
Ja, för den man som docenten/professorn i idéhistoria/historia vid Helsingfors universitet Nils-Erik Forsgård berättar om i boken Dagarnas skum – anteckningar från ett år i Europa 2014-2015. (Schildts & Söderströms Atlantis, 2015).

Professorn reser runt i Europa och har hamnat i Falun. Han skriver om besöket i gruvan och om en mycket fin ledarartikel i Falu-Kuriren.
Han skriver också om mannen som han hamnar i samma middagssällskap som, mannen som säger att i hans by är de tre familjerna självägande bönder (s 21).
Begreppet hör tidigare sekler till förklarar Forsgård för sällskapet och frågar sedan vad som i dag är motsatsen till självägande bönder? Icke självägande bönder?
”Jag får inget svar, men förstår snabbt att det handlar om en lite oreflekterad stolt tradition i Dalarna att kalla sig självägande bonde och att traditioner som denna är viktiga för människorna i dessa trakter, säkert för människor överallt. Fria bönder. Odalbönder. Självägande bönder. Mat och potatis.”

Oreflekterat gammeldags.
Nåja.
Det kanske var av ren artighet mot gästen som varken den självägande bonden eller andra middagsgäster sade något om kolchoser eller om arrendebönder, och att jordägarna styr hur jorden ska brukas och av vem.
I EU är det dessutom så att arealbidragen betalas för ägande, inte för produktion. Ersättningar kan ingå som en del av arrendeavtalen, men likafullt är det ägaren som bestämmer.
Man behöver inte gå utanför EU för att begreppet ”land grabbing” ska kunna användas för processer där jord som brukats sedan generationer av familjer som ansett sig äga den, plötsligt säljs av någon som påstår sig äga den.
Att det då också ligger besynnerliga myndighetstransaktioner bakom är inget som ökar förståelsen för ens ett ganska stillsamt förlöjligande av en ”stolt tradition” av självägande ”för människorna i dessa trakter”.

Publicerat

Trollfabriker och paper mills

Falska nyheter och trollfabriker är inte så nytt som vi kan förledas tro. Det är bara sättet att sprida ’fake news” som är nytt.
”Paper mills” beskrivs i Eric Ambler’s thriller The Intercom Conspiracy (Fontana Collins 1972):

”Paper mills was the term they used to describe the innumerable political warfare and propaganda groups engaged in feeding misinformation to the international news-gathering agencies. Some paper mills had government subsidies, others were financed by émigré organisations and separatist movements; a few of the smaller, more furtive paper mills – those for instance, which specialised in the manufacture of false intelligence documents – were businesses run for profit. Since the output of the paper mills had always to be evaluated – the kind of misinformations being propagated by an opponent could sometimes give and indication of his true intentions – the work load they created was a perennial source of inconvenience to intelligence agencies.” (p 41).
Sannerligen – att det förekom är inte överraskande, det är namnet och den distinkta beskrivningen som gör Ambler’s bok än mera läsvärd. Boken är gammal men går förhoppningsvis ännu att hitta på bibliotek eller antikvariat.

Det är ofta Ryssland som pekas ut som trollfabrikernas hemland, och det finns ingen anledning att betvivla deras existens. Men i Wired (May 2017) finns Samanth Subramanian’s artikel ”How algorithmic advertising engines made Veles, Macedonia, Fake news factory to the world”.
Subramarian låter Boris, 18 år, berätta om hur han kom på att med copy-paste, två egna pro-Trump hemsidor, länkar till dem på pro-Trump Facebook-sidor i USA och Googles AdSense tjänade 16 000 dollar augusti-november 2016. I Makedonien är medellönen per månad 371 dollar, skriver Subramarian.

Artikeln refererar också The Guardian och Buzzfeed som skrivit om hur Veles hade åtminstone 100 pro-Trump sidor registrerade.
”For a week in July, he experimented with fake news extolling Bernie Sanders. ’Bernie Sanders supporters are among the smartest people I’ve seen’ he says.’They don’t believe anything. The post must have proof for them to believe it.’”
Varken Boris eller andra Velesbor med pro-Trump-sidor var sannolikt intresserade av valutgången i USA. They were only in it for the money, as it were.
24 november stoppade Google annonser till Boris’ sidor.

Men tekniken finns kvar, trollen, AdSense och möjligheten för dem som har små eller inga andra möjligheter att tjäna pengar, i varje fall inte så mycket pengar som man kan göra som troll och producent och spridare av ’fake news’.
Det som skiljer paper mills från internet är  möjligheterna att sprida osanningar, och också möjligheterna att tjäna pengar på dem.
Skiljer gör också det faktum att det inte längre är bara regeringar och intressegrupper med pengar som kan styra information och opinioner.

Vad som däremot inte skiljer är människors olika förmåga att skilja sant från falskt, och att analysera även den information som är sann när det gäller relevans, logik och syfte.

Publicerat

Ord betyder något

Det förtjänar att upprepas: Ord betyder något.
Inte bara för den som hör eller läser dem, utan också för den som säger/skriver dem. (uppdaterad nedan)
När Marjaneh Bakhtiari gav titeln ”Kan du säga schibbolet?” till sin andra roman (Ordfront, 2008) betydde det något.
Långt fram i romanen, som handlar om tillhörighet och om identifikation och oförståelse med eller utan vilja, och om Iran som är och inte är ett strängt religiöst muslimskt land, citeras Domarboken i Gamla testamentet.
Så blir då förklaringen till bokens titel en välbehövlig tankeställare för svenska läsare. Sverige som är och inte är ett kristet land, med en kultur som kan beskrivas som grundad i kristendomen, och Bibelns två testamenten:

Domarboken, kapitel 12 verserna 5-6 berättar att den som säger ”sibbolet”, inte ”schibbolet” dödas. Efraimiterna säger ”sibbolet”, och 42 000 efraimiter mister livet.
Det är språket i sin yttersta form, som gräns mellan liv och död.

Oftare gäller det inte livet. Men att säga ”böt” i stället ”bytte”, ”slått” istället för ”slagit”, ”lös” i stället för ”lyste” är markeringar av geografiks och klassmässig härkomst.
Att stockholmare är intelligentare än lantisar har sagts, och om inte annat så ger språk en vink om vem som är vad.
Dialekt kan för all del också användas som markör för stabil norrlänning, gladlynt värmlänning eller kanske som signal för ”dum och ofarlig”.

Ord ändrar också värde. Svordomar till exempel. Ett alltför ymnigt användande av dem ter sig efterhand mest som taffligt.
När de används i citatrubriker till tre olika artiklar i en och samma tidskrift är det taffligheten som väger över. En kulturchef säger ”arsle”, en rappare ”jävla” och en skådespelare ”fan”. Nu är det förstås rubriksättare som valt citaten, så det ackumulerade tafflandet är inte de intervjuades. (Filter 2015/16)

Andra ord som delvis ändrat värde är förknippade med kön. En kvinnlig japansk konstnär har citerats i svensk press refererande till sina genitalier som ”fittan”. Gott så. Att hon alls uppmärksammas beror på att hon ställts inför rätta och dömts för ”obscenitet”. Brottet består bland annat i att hon 3D-scannat sitt kön, och därefter använt modellen i konstverk men också för att göra en kajak.
Hon har gjort modellerna för att utmana japanska tabun, och hon väljer ordet ”fitta” för att det är en viktig del av kroppen.

Citat är en sak, men att kalla hennes verk för ”vaginakonst”, som kanske uppfattas lite mera polerat än alternativet, blir egenartat. Vaginan är den inre delen av kvinnans könsorgan, och det är svårt att tänka sig att den 3D-scannats och kanske ännu mera att modellen resulterat i en kajak.
Vulvan däremot, de yttre delarna, kan säkerligen bli läckra konstverk, och även en kajak.

Och återigen, citat är en sak. Om journalisten anammar konstnärens språkbruk blir intrycket snarare fnissigt ”se-vad-jag vågar”. Eller rent av taffligt.

När en ledarskribent utan att darra på manschetten likställer ”intellektuellt välutvecklad” med ”bildning” efter att först ha hyvlat av deltagarna i Ring P1 jäms med fotknölarna, kan man undra hur det är med såväl ordförståelse som med förståelse i allmänhet. Välutvecklad tankeverksamhet behöver inte ha med vetenskap att göra, och definitivt inte med bildning. Att skribenten i fråga dessutom jämför Ring P1:s inringare som direkt uppmanas tala fritt och inte efter manus, med en radiomedarbetare som fått tid att tänka över ett specifikt ämne, skriva och bearbeta ett manus som sedan läses upp, gör den inledande avhyvlingen oförståelig, för att inte säga intellektuellt outvecklad.

Men ordval markerar inte bara sociala och klasskillnader. De används också som nationalistiska markörer. Minns hur ”french fries” blev ”liberty fries” i USA vid tiden för invasionen i Irak.
Under första världskriget fick taxar, en tysk hundras, en period byta namn till ”liberty hound” i England, och schäfern, som hette ”german sheepdog”, fick i stället heta ”Alsatian”.

Ibland blir det korkat, säkert oavsiktligt.
Som när kockarna i podden Los Vegos gör ugnsstekt ”auberginekorv”, och rundar avsnittet då auberginen skivats och fått sin fyllning med att säga att nu är den ”fylld med skit”.
Jaha? Och jag som trodde det var tomatskivor och annat vegetariskt?

Och i andra fall löjeväckande.
Som när HR-chef förklarar varför det heter HR- och inte personal-.
”HR står för Human Resources som man numera använder för arbetet går ut på hur man tar tillvara de mänskliga resurserna och potential för att möjliggöra produktionen. Begreppet personal är mer diffust.
Jaha? ”Mänskliga resurser och potential”, är vi inne på svett och skit då, för potentialen ska man väl ta till vara hos de mänskliga resurserna, även som personalchef? Och vad är det för diffust med ”personal”?

Att ord betyder något, och att hur de används är viktigt, är något som Coco Norén, professor i franska vid Uppsala universitet, kan berätta om. Det har hon gjort bland annat på Humanistbloggen, våren 2012.
De inlägg jag med stort nöje tagit del av har rubrikerna ”Med ett enda (franskt) ord”, ”Otrogen, med ett enda ord” och ”Att upprepa sig. Det är att säga samma sak två gånger”.

Fundera över när ord ändrar betydelse, företeelser ändrar beteckning, och när användning av ord förändras. För några generationer sedan betydde ”runka” att skaka, ruska, utan spår av ”självbefläckelse” (sug på det! för att uttrycka sig … modernt). Utanförskap är vad arbetslösa och långtidssjuka drabbas av, och bidrag kallas avdrag (jfr rut-, rot, och ränte-). Hur var det med ”systemkollapsen” och (den svenska) ”flyktingkatastrofen”.
I SvD finns på söndagarna en språkspalt. Anna-Malin Karlsson (professor i nordiska språk vid Uppsala universitet) skrev 8 januari om Victor Klemperers bok Tredje rikets språk från 1947. ”Tredje rikets språk talade till känslan. Exakthet undveks. … Hans (Klemperers) arbete lär oss att vara vaksamma på de subtila språkförändringarna. Modeord och termbyten är lätta att genomskåda, men glidningarna i grundläggande ords betydelse verkar enligt Klemperer som ett gift. Motgiftet är definitioner. Vad betyder god, kritisk, förnuft och ansvar i dagens debatter? Frågan ställs alltför sällan”, skriver Anna-Malin Karlsson

I detta sällan gör användning av ordet ”oomkullrunkelig” att även förment bildade förfärade drar efter andan.

Ord betyder något.

Publicerat

Falken och labradoren

Hök eller falk, för de högst uppsatta en örn. Falkenering, jakt med fåglar som vapen, har dåligt rykte. Men lika lite som säljägare utrotar sälar så utrotar falkenerare fågelarter.
Miljögifter däremot, kemikalier på jord och i vatten har decimerat åtskilliga såväl land- som vattenlevande arter.

Det finns böcker om falkenering, hur fåglar tränas, vilka hjälpmedel som behövs och hur de ska användas. En sådan bok skrevs 1948 av Frank Illingworth i England. 1975 trycktes den fjärde delvis omarbetade upplagan, och 1978 gavs den ut i ännu ett nytryck.

Bland alla råd och tips och en del ”gör-absolut-inte” berättas historier om fåglar Frank Illingworth haft. Många av dem relaterar till hur de tränats, hur deras boplatser inretts, dragfria och med vilo- och sittplatser på lämpliga ställen. Men historien om pilgrimsfalkshonan Mrs Andy Capp ger ytterligare en dimension åt falkenerarfamiljens leverne:

”Mrs Andy Capp was a fighting machine, remorseless, gifted in aerobatics, with fear of none. (Så långt följer beskrivningen det vanliga mönstret, men så …) … regularly she went for walks on the collar of a Labrador. (!, pilgrimsfalkar blir 40-50 centimeter långa!). Once she leant forward to tweak the dog’s ear, whereupon Reg (hunden) let out an almighty yowl (tror jag det) and took off at the double with Mrs Andy Capp hanging on to his collar, her wings at near-stretch for balance. (se det framför er, labradoren rusande fram med en pilgrimsfalk balanserande i halsbandet). All most undignified, especially so when Reg swerved violently under a bush (!!) and Mrs Andy Capp let go and threw up (steg upp) and waited on, for all the word as though she planned to stoop on Reg and really tweak him.” (Aargh, han strök av sig fågelskrället under en buske! En syn och en historia värd att bevara och föra vidare till eftervärlden, även till dem som aldrig skulle drömma om att ägna tid åt en bok om falkeneringskonsten).

Frank Illingworth och familjen förefaller ha mera förståelse för falken än för labradoren.
”I think her nibble was just an idle inquiry: ’I wonder what these things hanging down on either side of Reggie’s head are?’” Och Reg fick fortsättningsvis tillnamnet ”Poor”. ”Poor Reg”.
Nå, pilgrimsfalkar, i synnerhet tränade, är rarare än labradorer. Men ändå, nog kunde Reg få lite erkänsla och beröm för rådigheten att fara i väg under busken.
Historien om Reg och Mrs Andy Capp återfinns på sid 79 i Frank Illingworth’s ”Falcons and Falconry”, 1978, Blandford Press, Poole, Dorset.

I boken som sedan den inköptes för 3,25 pund i Newcastle 1980 stått i bokhyllan halvläst finns en samling tidningsurklipp om rovfåglar, kriminell rovfågelshandel och kronans vilt. En av artiklarna handlar om Gleneagles i Skottland där falkeneringskurser ännu anordnas. Klippet kommer från UNT, februari 1990.
Det var en tid då det fanns plats för udda ämnen i udda layout, tre-spaltig rubrik över två-spaltig bild och brödtexten i en enda lång spalt nästan ned till botten av fullformatssidan.

TT-artikeln och bilden är signerade Nils Horner.
Ett gammalt klipp, en gammal layout, men med dem minnet av en mördad journalist med bredd och djup i sina rapporter från andra och mera fjärran länder än Skottland.

Publicerat

Snyltlökar och babelfiskar

Det finns kultböcker jag inte förmår uppskatta till deras rätta, omfångsrika, värde.
En av dem är Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Efter nära 900 sidor pyttetext på dåligt papper har jag fått veta att svaret på universums gåta är 47. Eller var det 42? Och hur var det nu då med fisken?

Men jag har också fått mig några goda skratt. Och för att få dem hade jag bara behövt läsa de första femtio sidorna.
Först var det skildringen av översiktsplaner, hur de blir till och tillgängliggörs för samråd med medborgarna.
”Planerna fanns utställda …” låt mig inte förstöra det hela läs själva ss 12-13 Månpocket, 1998.

Det fortsätter med vogonerna och galaktiska överrymdplaneringsrådets utvecklingsplaner, ibid ss 32-33.

Och sen kom snyltlökarna ”… oftast förmögna glin som inte har nånting att göra. Dom drar omkring och kollar efter planeter som inte fått några kontakter utåt ännu, och snurrar upp dom ….Dom letar rätt på något avlägset ställe med lite folk, och där landar dom mitt framför näsan på någon stackars fåne som ingen nånsin kommer att tro på och knallar omkring framför honom med löjliga antenner på huvudet och säjer pip pip. Rätt barnsligt.”

Arthur Dent och Ford Prefect blev aldrig mina favoriter, men ordet ”snyltlökar” gillar jag å det högsta.
Strängt taget gillar jag ”Krikkitkrigen” också, men såväl de som snyltlökarna är översättaren Thomas Tidholms förtjänst, inte författarens.

Däremot ska Douglas Adams hedras för beskrivningen av översikts- och utvecklingsplaner och hur de antas – många gånger säkert i bästa välmening och iakttagandes alla paragrafer och procedurer som krävs.
Det är bara det att för den som trott sig köpa en avsides belägen gård för sig och sin familj och framtida släkten, och plötsligt får en motorväg strax norr om och ett industriområde strax söder om, och i söder en matarväg till industrierna. För den är det inte så kul.
Och visst fanns möjligheten med i översiktsplanen som antogs för femton år sedan men sedan glömts bort till och med av gårdens åldrige säljare efter två konjunkturrnedgångar och därav följande uppgivenheter.

En sak att förundras över är babelfisken, den som Dent stoppar i örat och sedan förstår alla språk i galaxen. Mest fantastiskt är att den nu finns, men då kallas Pilot och tillverkas av amerikanska Waverly Labs. Visserligen översätter inte Pilot alla språk i galaxen, men engelska, franska, spanska och italienska är ingen dålig start. Läs Ny Teknik som skrev om Pilot i maj i år: http://nyteknik.se/teknikrevyn/oversatter-direkt-till-orat-6574742

De med en dragning åt svart humor, sf-begär i fnattform och ett även i övrigt öppet sinne finner i Adams bok säkert ändå vad som står på omslaget, en kultbok. Jag har vänner och bekanta som gillar den högt och rent, ingen av dem saknar förståndsgåvor.