Pike och Philippe har en sak gemensamt

En underskrift som bevisar att arbete sökts, det är vad som krävs för a-kassa i Sverige och för socialbidrag i Frankrike. Pike i Sverige idiotförklarade en arbetssökande som behövde underskriften, Philippe anställde socialbidragspretendenten.

Pike är verkligheten, Philippe är film. Om Pike, eller Christopher Walkendorff Pike som är hans fullständiga namn, skrev UNT onsdagen 12 december och av artikeln framgår bland annat att:

En 57-åriga kvinna sökte jobb vid företaget 55-plussare och skrev i sin ansökan att hon ville ha svar snarast för att visa upp på arbetsförmedlingen. Om detta skrev företagets vd Walkendorff Pike på Facebook, med bild av ansökan ”Det är såna här idioter sossarna vill fortsätta dalta med. Detta är en ’ansökan’ från en verklig arbetssökande vi fick in. Fy fan!”

IMG_5635

Efter artikeln i UNT togs inlägget på Facebook bort, men W P hade dessförinnan sagt till UNT:s reporter att ”man lessnar på att vara mellanlandning för dem som uppenbarligen inte vill ha jobb utan bara är ute efter a-kassa. Vi får 20-30 såna i veckan”.

I en uppföljande artikel dagen efter sade W P att han ville erbjuda kvinnan att prova en plats i företagets städenhet.

Det var ju snällt av honom. Tror någon att kvinnan som W P offentligt kallat idiot kommer att trivas med honom som chef?

Läs artiklarna i UNT, länken till den första är:

http://www.unt.se/uppsala/jobbsokande-idiotforklarad-2010666.aspx

Philippe då? Ja, han är i den franska filmen En oväntad vänskap den nästan totalförlamade aristokraten som söker en personlig assistent. Bland de sökande dyker invandraren Driss upp, nyss utkommen från fängelset. Han behöver en underskrift på papperet från socialbyrån som visar att han sökt tjänsten. Driss väntar i två timmar bland de övriga, prydliga och utbildade, presumtiva assistenterna men stormar till sist förbi dem, kräver underskriften av sekreteraren men visas i stället in till Philippe för intervju.

Det slutar med att Driss får jobbet, mot allas inrådan. Driss brist på medömkan gör Philippe gott, materiell trygghet är nytt för Driss. De är olika i nästan allt, men utvecklar en vänskap som befästs.

Filmen bygger på en verklig historia, men hur mycket i filmen som också hände i det verkliga mötet mellan männen, är oklart.

Om scenen med underskriften på intyget till socialbyrån är taget från verkligheten vet jag alltså inte, men det förefaller inte orimligt att bidragsproceduren i Frankrike liknar a-kasseproceduren i Sverige.

Så Pike och Philippe har det gemensamt: Någon behöver få ett papper signerat av dem för att komma vidare i sitt liv, så annorlunda mot de liv Pike och Philippe lever.

Men Pike ser en idiot. Philippe en människa.

M som i Mavrodi, mavro, Madoff och MMM

Ett parti som har satt som mål att skapa en global finansiell apokalyps. Finns det på riktigt, och var någonstans i så fall?

Ja, enligt The Moscow Times så bildades ett sådant parti i Ryssland i september i år.

Vad partiet heter? Vet inte, men medlet som ska användas är den virtuella valutan mavro.

Partiets grundare heter Sergej Mavrodi. Han har avtjänat 4,5 år i ryskt fängelse dömd för bedrägeri efter att hans pyramidföretag MMM imploderat på 1990-talet.

Den osannolika historien om MMM berättas i en film som våren 2012 visades på ryska filmfestivalen KinoRurik i Uppsala.

PyraMMMid heter filmen, regi Eldar Salavatov. Huvudpersonen kallas där Mamontov, en matematiker och enstöring som med marknadsföring förmådde miljontals ryssar att satsa sina sparpengar i MMM:s egentillverkade aktier och sedlar med Mamontovs bild på. Ryssland befann sig i ekonomiskt kaos på 1990-talet, och stora värden omsattes i mer eller mindre ljusskygga affärer, men MMM blev för mycket även för härdade ryssar, och för ryska myndigheter.

Pyramiden föll samman, och Mamontov/Mavrodi dömdes till fängelse.

Nu är Sergej Mavrodi åter fri, och kreativ som förut. I januari 2011 bildade han MMM-2011 och marknadsförde investmentsystemet på internet. Nu delades inga vouchers eller sedlar ut, i stället är det virtuell valuta som investerarna får. Mavros. Enligt en artikel i The Moscow Times i januari 2012, ska Mavrodi själv ha sagt i en intervju att 15 miljoner ryssar satsat pengar i MMM-2011.

Mavrodi gjorde ingen hemlighet av att det är ett pyramidspel han startat, nyinvesterade pengar ges till tidigare investerare som ränta eller vinst på insatt kapital: ”the exact definition of a Ponzi scheme” konstaterar The Moscow Times’ journalist, och redogör sedan för vad ryska myndigheter gjort för att stoppa Mavrodis nya pyramidspel.

Inte mycket visar det sig, trots skarpa uttalanden då MMM-2011 startades ett år tidigare. Federala antimonopolbyrån svarar inte på frågor, Federala konsumentskyddsbyrån inte heller. Inrikesministeriets ekobrottsenhet hänvisar till Federala myndigheten för aktiemarknaden, som säger att eftersom MMM-2011 inte är ett aktiebolag lyder det inte under deras jurisdiktion.

Nähä.

Men efter artikeln i januari 2012 började det ändå hända saker. Mavrodi bötfälldes för olika mindre administrativa brott, kunde inte betala böterna eftersom han enligt sin advokat var utfattig, satt några dagar i fängelse, kom ut, bötfälldes igen, och så höll det på till juni i år då Mavrodi tillkännagav att han stängt MMM-2011 eftersom han förföljdes av myndigheterna.

Samtidigt hade han startat … MMM-2012. Enligt Mavrodi attraheras ryska sparare ännu av utsikten till stora förtjänster på insatt kapital.

Det föranledde premiärminister Medvedev att i ett tal i Vladivostok säga att ”den som för tredje gången satsar i ett sådant system borde undervisas i hur man sköter sina pengar”.

MMM-2012 siktade internationellt, först på marknaderna i Indien och USA, och genom ett politiskt parti bildat i mitten av september i år, på att skapa en global finansiell apokalyps.

Det var svårt att tro att PyraMMMid byggde på verkliga händelser.

Utan PyraMMMid skulle The Moscow Times artiklar om de nya MMM-investmentsystemen förefalla osannolika.

Den ännu klentrogne kan söka MMM på nätet. Hemsidan finns. Nu även med möjligheten att registrera sig för MMM-2013, och få mavros för sparpengarna.

Och under fliken FAQ står det att Bernard Madoff kunde driva sitt pyramidspel i 50 år.

Minsann.

Det är nog faktiskt så att verkligheten överträffar dikten.

Men ekonomisk apokalyps – behövs det MMM-system för det?

Sabuni först som sist – queerfestival och hbt i Ryssland

Först i fortsättningsbloggen Lottas Allehanda, och sist i föregångaren Lotta i Ryssland får jämställdhetsminister Nyamko Sabuni beröm för sin medverkan vid queerfestivalen i S:t Petersburg i september.

Nyamko Sabuni invigde tisdagen 25 september den svenska utställningen Paragraf 1 vid festivalen. Hur har hbt-personer framställts på museerna var frågan som belystes i vandringsutställningen med bilder ur Polismuseets, Armémuseets, Historiska museets, Nobelmuseets och Tekniska museets samlingar. Svenska Institutet och Svenska generalkonsultatet i S:t Petersburg stod för finansieringen.

I Gomorron Sverige sade hon samma morgon i en telefonintervju att ”utställningen hade inte blivit till om inte jag, min norske kollega och den belgiska ministern som invigde festivalen varit här. Vår närvaro är garanten för att de får hålla öppet”.

En sanning med modifikation kan man säga. Festivalen anordnades för fjärde gången, arrangerad av Coming Out, S:t Petersburgs hbt-organisation och Civil Right Defenders, och 2012 års festival var större och längre än någon av de tre tidigare. Den inleddes redan 20 september, och avslutades 29 september. Det var utställningen som invigdes 25 september.

Att Nyamko Sabunis och andra internationella ministrars och tjänstemäns närvaro var viktig stämmer säkerligen, men det var förvisso inte bara hbt-festivalen som drog. Europarådets ungdomsministrar, dit Sabuni hör, var nämligen samlade i S:t Petersburg för att övervara Europarådets nionde konferens om ungdomsfrågor 23-25 september. Konferensen hölls i Peterhof, tsarernas sommarpalats.

Konferensen slutade för övrigt med att ministrarna inte kunde enas om en gemensam slutdeklaration. Ryssland vägrade acceptera en skrivning som innebar att deltagarna förband sig att motverka diskriminering av hbt-ungdomar. Enligt en rapportör, nyhetsbyrån Free Island, ska den ryske ministern ha sagt att en sådan skrivning skulle innebära ”propaganda för homosexualitet, bisexualitet och transsexualitet”.

Att sådan propaganda inte får förekomma, och då i synnerhet inte i S:t Petersburg, får man förstå med tanke på att stadens fullmäktige så sent som i mars i år införde en ny lag som förbjuder propaganda för homo-, bi- och transsexualitet.

Rapporter om förbud mot demonstrationer, polistillslag mot fredliga demonstranter med regnbågsfärgade plakat och texter som ”Tysta inte ner hatbrott mot homosexuella” lät inte vänta på sig.

Att S:t Petersburg i april åter fick en ombudsman för mänskliga rättigheter, Alexander Shishlov, medlem av oppositionspartiet Jobloko, har inte stoppat huliganattacker mot deltagare i demonstratoner för hbt-personers rättigheter.

Lagen överklagades till Rysslands Högsta Domstol. I oktober kom HD:s dom: Propagandalagen i S:t Petersburg bryter inte mot federala lagar, lagen hindrar inte heller att offentliga debatter förs om sexuella minoriteters sociala status och rättigheter, och inte heller begränsar den minderårigas rätt att få information om homosexualitet.

Queerfestivalen var dock belagd med åldersgräns – 18 år skulle besökare vara fyllda.

En knapp vecka efter HD:s beslut att godkänna propagandalagen attackerades två klubbar för homosexuella i Moskva av ett 20-tal personer, attacker som slutade med att tre klubbesökare tvingades söka läkarvård.

I november begärde FN:s kommitté mot tortyr att ryska myndigheter utreder attackerna och förhindrar att liknande dåd och andra typer av förföljelse av hbt-personer begås. 2016 vill kommittén ha en rapport om hur arbetet gått.

Att lagen skulle ge legitimitet åt förföljelser av homosexuella var väntat, och attackerna mot dem ökade också efter lagens införande, och efter HD:s beslut. Ordningsmakten har i liten utsträckning skyddat hbt-demonstranter, däremot har demonstranter gripits av polis, åtalats och dömts för brott mot lagen, eller för att inte ha hörsammat polismans order.

Brott mot propagandalagen är belagt med höga böter, och rättvisan är blind. Eller kanske inte.

När Madonna vid en konsert i S:t Petersburg i augusti uttalade stöd för homosexuellas rättigheter, begärde en grupp frivilligorganisationer som sade sig ha lidit skada av hennes uttalanden att böter skulle dömas ut. Domstolen avvisade kraven i slutet av november.

Nu i december har Lady Gaga upprört homofobas känslor på liknande sätt, och har hotats med böter på 50 000 dollar för sitt uttalade stöd för homosexuellas rättigheter. Om hon åtalas, och vilken domen i så fall blir återstår att se.