Kollegialt styre på Uppsala universitet. Om jag förstått det rätt är det en praxis liknande det som kallas ”demokratisk centralism”, ett system som kritiserades hårt när det tillämpades i Sovjetunionen.
”Demokratisk centralism” är en leninistisk ledningsprincip som innebär att folket väljer sina representanter i den lägsta styresnivån, säg kommuner, för förståelsens skull. De kommunala representanterna väljer sedan de som ska sitta i nästa nivå, landstingen. Och landstingspolitikerna väljer därefter vilka som ska sitta i riksdagen, och där sitter de som väljer Kamrat ordförande som utser sin regering. Enligt den ursprungliga tanken skulle en som valts också kunna avsättas om den lägre nivån så krävde. Den demokratiska delen av ledningsprincipen försvann tämligen omgående, kvar blev centralismen. Och terrorn.
Analogin må halta, men om kolleger väljer kolleger till styrelser som slutligen väljer en bland dem till rektorsposten, nog är det väl en aning likt demokratisk centralism? En ledningsprincip etablerad vid universitetet långt innan Lenin ens var påtänkt dessutom.
I en ledare i SvD 16 mars 2014 skrev Tove Lifvendahl under rubriken ”Är Sverige sig självt nog?”.
Hon berättar där om professorer som hört av sig till henne och skrivit om ”den ’incestuösa rekryteringspolitiken vid institutionerna’ och att den kan lösas genom ett formellt förbud för svenska lärosäten att anställa egna doktorander.”.
Hm.
Det verkar som om det bildas en kedja av lojaliteter redan på doktorandnivå, och för den delen redan på grundnivå. Studenter ska ju bli rekommenderade för antagning till forskarutbildningen.
Så går lojalitetsbanden upp genom hierarkierna, band knyts mellan institutioners och fakulteters honratiores och, vupti! så har en rektor valts, primus inter pares, men kanske mera inter än primus.
Om nu det kollegiala styret inte är bra, är det då bättre att regeringen utser rektor, efter omröstning i universitetsstyrelsen, konsistoriet, där majoriteten av ledamöterna också är utsedda av regeringen, kan ifrågasättas.
I varje fall har det visat sig svårt att vara bara primus och inte inter i etablerade hierarkier.