RepRap, japp-japp

I Almedalen 2010 fanns Piratpartiet på plats under ett litet soltak, och förutom piratpartisterna fanns under taket också ett bord där en makalös manick var i verksamhet.

Manicken var en 3D-skrivare som skulle bli en reprap-kopiator. En 3D-skrivare gjord för att kopiera sig själv.
Om den skulle ha kunnat göra just detta är osäkert, och om den någonsin fick i uppgift att kopiera sina egna delar är oklart.

Manicken i Almedalen har veterligen förpassats till glömska i ett förråd, men Isak Gerson och Gustav Nipe som satte ihop den har beställt och monterat en 3D-skrivarbyggsats som de 2013 gärna visar upp med ett bara delvis skämtsamt stridsrop ”3D-kopior till folket!”.
2010 fanns inget stöd för att berätta om 3D-skrivare för en vidare krets, men sedan dess har de kommit i ropet och skrivits om även i många papperstidningar. Byggsatser finns att beställa på nätet i olika format och prisklasser beroende på vad man vill kunna kopiera, och datafiler med ritningar för tillverkning av omkring 20 000 olika produkter finns att ladda ned gratis från nätet.

Arkitekter och ingenjörer var de som började använda sig av 3D-skrivare för framställning av prototyper och modeller. När nu skrivare i olika prisklasser och möjligheter att skriva ut i olika material finns tillgängliga, kan också mindre resursstarka företag och privatpersoner använda tekniken och göra till exempel reservdelar, leksaker och spel.

Makers-grupper har bildats och makersverkstäder etablerats som låter människor med idéer om konst, produkter och produktion samarbeta och gemensamt söka lösningar på problem.

Kopior kan göras i olika material och för olika syften. Vapendelar i plast har demonstrerats, och till och med kroppsdelar kan kopieras och användas till exempel inom transplantationskirurgi. Självklart krävs helt andra skrivare för framställning av kroppsdelar än de skrivare som finns att köpa för några tusenlappar på nätet.

Hur gick det med utveckling av reprap-skrivare då? Det är oklart. Förkortningen står för ”replicating rapid prototyper”, målet var att skapa en skrivare som snabbt skulle kunna kopiera sig själv och andra produkter i en ny industriell revolution. Den första reprapskrivaren som gjordes känd för en bredare publik 2007 kallades Darwin. En senare modell, Mendel, presenterades 2009. Säkert har en del hänt sedan dess, aktiva reprap-grupper finns på nätet, men likaväl som Lego sannolikt inte är imponerat av möjligheterna att skriva ut legobitar på 3D-skrivare hemma på skrivborden, är tillverkare av 3D-skrivare roade av möjligheten att de skrivare som saluförs är fritt kopieringsbara,

Som så mycket annat har 3D-skrivarindustrin sin egen hemsida där piratkopiering, och hot mot patent och immateriella rättigheter tas upp som en icke önskvärd del av den växande marknaden.
Föga förvånanade är hemsidan försedd med en informationsruta: ”3D Printing Industry. Reproduction without explicit permission is prohibited. All rights reserved.”
Det är en bit kvar till den nya industriella revolutionen, är en slutsats som förefaller riskfri att dra.