Det stora problemet med e-böcker är inte att de inte tar plats i bokhyllan.
Problemet är att om man lånar dem på bibliotek så registreras lånet, inte bara för att biblioteket ska veta att man lånat den och ska kunna kräva tillbaka den, som med en fysisk bok.
Lånet registreras verkligen, och registreringen blir kvar, sökbar av alltid illegitima skäl. Det blir däremot inte registreringen av den lånade fysiska boken. Den försvinner när lånetiden gått ut – poff!
I Sverige är det förbjudet att föra register över låntagares boklån, utöver det som visar att man lånat, och eventuellt inte lämnat tillbaka boken. Det gäller inte e-böcker.
Köper man e-böcker så inte bara registreras och bevaras köpet i register – boken kan försvinna också – poff! – om försäljaren (Amazon till exempel) för för sig att man gjort något ”olagligt” med boken. Kopierat den, vilket är enda möjligheten om man vill låna ut boken, men inte läsplattan.
Det är kort sagt så att Amazon säljer boken, och behåller den.
Och det är klart, vill man inte ha fysiska böcker i en bokhylla, böcker att gå tillbaka till ett år, fem år, trettio år, efter att man läst den, då är väl läsplattan bra. Så länge dagens teknik är morgondagens, så att böckerna fortfarande är tillgängliga på läsplattan om ett år, fem år, trettio år, eller ännu längre fram.
Det finns nästan bara fördelar med fysiska böcker. En nackdel är att de är tunga att flytta. En annan att de är besvärliga att damma.
Men att drygt trettio år efter första läsningen gå till bokhyllan och hitta Kapetan Aris, Kostis Papakongos bok från 1975, därför att några rader i en artikel om Grekland 2015 väcker minnen. Det är något speciellt. Den står där, visserligen i urblekt orange rygg, men den går att hitta, och förläggaren har inte kunnat ändra ett ord i den, och ingen annan heller.
Den har varit utlånad flera gånger, och ingen har kunnat hindra det. Copyswede har inte kunnat ta ut extra avgifter, och Amazon har inte kunnat blockera varken mina vänners eller min läsning under utlåningstiden.
Att det med fysiska böcker och bokhyllor också är möjligt att botanisera och upptäcka böcker, i bibliotek, bokhandlar och vänners bokhyllor, som man annars inte skulle ha fått veta fanns, det är bara ytterligare en fördel med de fysiska böckerma. En fördel som Sam Sundberg beskrev i en kommentar i SvD Kultur 25 juni -15 ”Det verkliga hotet från e-böckerna”.
Bokhyllor är alltså inte ”ackumulerat kulturkapital och prestigejakt”, som Andres Lokko skrev i en krönika i samma tidning 26 juni. Att Lokko är välformulerad och fyndig innebär inte att han har rätt. Och hans ironiska ”Bifoga en länk till de digitala omslagen i sitt personliga bibliotek så kan den uråldriga leken ”Herre på täppan” obehindrat fortgå precis som vanligt”.
Nej, Andres Lokko.
Det är inte ”Herre på täppan” det handlar om. Det handlar om kontroll. Ska jag ha kontroll över mina böcker som jag ärligen betalat för, och mina boklån, eller ska någon annan ha det?