Det finns kanske ingen anledning att ömka sig över Erik XIV.
Men det är ändå tänkvärt att det inte går att hitta upprörda röster över att två av hans söner dog under föräldrarnas, Eriks och Karin Månsdotters, fångenskap, och att den tredje, Gustav, togs sju år gammal från modern 1575 och fördes till Polen.
Svenska riksrådet undrade 1585 om han inte borde mördas, men efter ett liv i landsflykt dog Gustav, sjuk och utfattig 39 år gammal, i Kasjin, Ryssland.
Med tanke på hur mycket det talats om prinsarna i Towern och Richard III. Segrarna skriver historia.
De hann bara vara kung och drottning 87 dagar 1568, Erik och Karin, innan Erik avsattes. De levde tillsammans i fångenskap fram till 1573 då Karin och de överlevande barnen Gustav och Sigrid förvisades till Åbo slott. Efter Eriks död 1577 fick Karin Liuksiala kungsgård nära Tammerfors i förläning, och dog där 1612.
Karin Månsdotter vilar i en sarkofag i Åbo domkyrka.
Erik begravdes i Västerås domkyrka 1577 förgiftad troligen på order av brodern Johan. En sarkofag med minnesord fick han först under Gustav III tid.
”Dukande under för fejder inom släkten och berövad spiran, friheten och slutligen livet” står det på skylten.
Prins Gustav, han som dog i Kasjin, fick varken sarkofag eller ens en anständig begravning eftersom pengarna som tsaren skickat till stadens kommendant för ändamålet, behölls av denne.
Rikssvensk som dåligt kunde såväl Åbos som Karins historia och inte visste att hon har eget kor i Åbo domkyrka låter här 1500-talsparet återförenas, sarkofagvis.
